Kungen och jag del 2

Har idag på twitter debatterat de stora samhällsfrågorna med DT:s politiske redaktör, Jens Runnberg. Och med honom är det spännande att diskutera. Det har jag ju gjort förr.

Jens har intressanta perspektiv och är vass. Be that as it may, jag står som alltid upp för min övertygelse. Idag bad han mig utveckla varför jag inte vill slå ihop alla borgerliga partier till två. Ett socialliberalt och ett socialkonservativt.

Och det ska jag. Här på bloggen eftersom twitters format inte medger det.

Jens Runnberg argumenterar alltså för att Alliansen bör slås ihop till två partier. Hans huvudsakliga argument för detta är att fem partier med relativt små inbördes skillnader är onödigt. Man slösar bort borgerliga röster och skänker motståndarna segern.

Han menar vidare att de skillnader som företrädare ser mellan partierna är ett inifrån-perspektiv. Den typiske väljaren ser inte skillnaden. Väljarna kan inte skilja på C, FP eller M:s jobb/kulturpolitik, exempelvis. Det finns alltså fler val för väljaren än vad som är ideologiskt motiverat.

Det kan på mig förefalla som att underskatta stora delar av väljarkåren. Men okej.

Han säger också att politiker vill upprätthålla dessa skillnader för att motivera sin egen position.

Ett sådant påstående ser jag som olyckligt. Det är provocerande för oss som lägger mycket fritid att arbeta i demokratins tjänst. Den typen av retorik försvagar även demokratin i det att det underblåser förakt för systemet och för dem som arbetar i det.

Jag tycker inte om stora hopslagningar av den typ som ett röd/grönt eller Alliansen-koncept står för. Det har nästan överallt det provats varit dåligt för demokratiska principer. Människor upplever små skillnader mellan blocken och missnöjesröstar.

Jens undrar, retoriskt, vidare vad det är för skillnad på socialliberalismen inom M, C och FP.

Svårt att säga. Det beror på var man är rent geografiskt för det finns tydliga skillnader regionalt, lokalt och nationellt. Det ser helt enkelt olika ut. Men en sak kan jag säga. Det finns en skillnad. Nämligen att M och C i grunden faktiskt inte är inte socialliberala partier.

C är ett folkrörelseparti utan folkrörelse som desperat vobblar mellan miljöfrågor och klassiska nyliberala utspel. Sedan säkrar man genom att försöka föra en allmän politik som flesta kan enas om. Vilket oftast ger ett socialliberalt perspektiv på allehanda frågor.

C är genomskinligt och står inte för någon tydlig linje alls, som jag ser det. En stor (den enda) anledningen att man finns kvar är att man är ett av världens rikaste partier. Inför nästa val kan de tapetsera de största svenska städerna så klarar de ett val till. Här i Falun går man förövrigt lydigt i M:s koppel.

M, å andra sidan, har ju en mycket större kärnväljarbas. Efter att PR-geniet Schlingmanns symaskin tystnat ser man nu att kostymen spricker lite här och där. Genom springorna tittar konservatismen och klassisk högerpolitik fram i form av Bildt och Billström.

Det är lätt att kalla sig liberal för stunden men svårt att vara i längden.

Jens Runnberg iakttar och kommenterar. Och det gör han bra. Men han missar måhända idealismen. Jag skulle kunna samarbeta med politiska motståndare om de visar politisk hederlighet. Då kan vi hitta gemensamma mål.

Det finns inom mitt eget parti även om perspektiven på liberalismen ofta är olika.

Jag tror inte på att samverka, inom samma parti alltså, med socialkonservativa, vanliga konservativa eller libertiner. Det räcker inte ens med två därvidlag. Det skulle inte gå, partierna skulle bli en blandning mellan manchesterliberalism och moderat röra. Och jag är inte moderat eller nyliberal.

För att få ihop ett verkligt socialliberalt alternativ behöver man i så fall gå utanför alliansen helt och hållet. Exempelvis genom ett samarbete C, FP S. Och det skulle nog inte gå.  För där skulle jag få andra problem som är vidhäftad socialdemokratins syn på kollektiv och individ.

Nej, det finns ett skäl till att FP finns. De andra partierna får ta ansvar för sig själva.

Jag är engagerad i politiken av ideologiska skäl, jag har en vision (som syns i toppen av min blogg), som styr mig i mitt politiska arbete.

FP är det parti som bäst motsvarar min ideologiska övertygelse. Därför är jag aktiv inom det partiet. Helst nu när vi återvänt till våra socialliberala grundvärderingar.

När C och KD ramlar ur riksdagen finns bara M och SD kvar åt höger. Med ny partiledning, Ullenhag och förhoppningsvis Birgitta Ohlsson, inom FP kommer måhända de problem Jens Runnberg idag ser att automatiskt lösa sig.

Ett regeringsalternativ med FP-MP-S är inte en teoretisk omöjlighet. Nu körde ju MP i diket efter kongressen senast så det sannolika är väl att S+MP försöker fixa det själva efter 2014.

Mot en sådan regering och med en ny ledning har FP utmärkta möjligheter att åter bli ett starkt och stort socialliberalt parti. Så vem behöver M? Vem behöver C? Inte FP, vi klarar oss själva, bara vi tänker till lite.

Det klart. Man KAN ju bunta ihop hela borgerligheten till två partier: ett socialliberalt och ett nyliberalt.

Men vore inte det att göra våld på vår demokratiska historia på ett ganska ovarsamt sätt?

Alternativet att slå ihop dessa fem partier till två kanske är smart ur maktstrategiska skäl men skulle sannolikt 1. förgöra socialliberalismen eller 2. går inte på grund av blockens beskaffenhet just nu och är därför inte ett alternativ för mig.

En sak till. Jens Runnberg påstår att det lila blocket i Falun enbart varit överens om skandalhanteringen (okej, en värdering) av VM. Senast jag tittade införde man en skoldiktatur också.

Vill man rösta socialliberalt för Falun och Dalarna föreslår jag en röst på…mig. Det blir nog bäst så. Fast det behöver ju inte Jens Runnberg ta ställning till. I alla fall inte som yrkesmänniska.

7 reaktioner till “Kungen och jag del 2

  1. Fredrik
    Var så god och läs ( en.wikipedia.org/wiki/Helmuth_Karl_von_Moltke ). Vissa människor åstadkommer något under sin livstid ( gott eller ont), andra pratar utan att åstadkomma någonting men de flesta lever sttt liv (lyckliga eller olyckliga), såsom blommorna på marken. När de har vissnat finns de icke mer. Utvecklingen drivs av de som gör något på gott och ont. De som håller i skaftet på spaden/yxan och tar ansvar. Dessa påverkar historiens förlopp. Von Moltke var en sådan person, som åstadkom något under sitt liv. Du borde imponeras av hans förmåga. Mig hittar du på blogg.djupdykning.se/

    Hälsningar
    Björn F

  2. Detta är alltså inlägget. Inte mycket att ha fel i sak kring. Levde han inte i Preussen, eller? Resten är ju säkert ändå bara faktaoider. Att påstå mig vara historielös utfrån detta inlägg känns lite…överkurs. Eller underkurs, kanske. Själv tyckte jag att det var ett rätt roligt inlägg. Men det är ju jag, det.

  3. Hej och tack för svar!

    Jag är inte helt säker på att jag förstår ditt inlägg. Men säkert kommer partipolitiken som vi känner den att förändras i framtiden. Idag tycker jag man kan se att att politikerna är mer av personliga varumärken och deras framgång beror i hög grad på deras förmågor. Lite som i antikens Grekland, alltså.

    Frihetstiden oaktat vill jag nog hävda att vi människor alltid slutit oss samman i olika former av grupperingar för att påverka vår samtid. Från forntiden via antiken/frihetstiden till idag. Flugornas Herre kanske kan tjäna som exempel därvidlag.

    Vidare vill jag nog säga att jag knappast är historielös. Jag är nämligen historiker till yrket – vilket torde framgå för den nogrannare läsaren här på bloggen. Det var länge sedan jag skrev om von Moltke så jag minns inte riktigt vad det handlade om. Men källorna var NE och Wikipedia + en artikel skriven av någon vid historiska institutionen i…var det Örebro? Poängen var, kan jag tänka mig för det vore typiskt mig, att illustrera någon poäng för oss idag. Men är något felaktigt får du gärna precisera dig.

  4. Hej Fredrik

    Man skall inte underskatta medborgarna ( väljarna). För övrigt anser jag att partipolitiken, som ett verktyg att regera Sverige har tjänat ut sin tid. Något nytt och friskt behövs. En gång i tiden hade vi mer eller mindre kungligt envälde med i början direkt demokrati på tingen. Vi fick så småningom ståndsriksdagen. På Frihetstiden hade vi de två ”partierna” hattarna och mössorna. Enväldet tog definitivt slut efter Gustaf den lll. År 1809 fick vi vår nuvarande något ändrade riksdagsordning och regeringsform. Nuvarande ordning har således gällt i ca 200 år. Det är dags för något nytt som sagt. Partierna kan förvisas till historien. Vad skall vi ha i stället? Ja fråga vårt folk. Jag har också ideer
    .blogg.djupdykning.se/2013/05/partiledardebatten-gav-besked-medborgare/

    Björn F

    PS Läs på om greven Von Moltke. Som politiker får man inte vara historielös. DS

Kommentarsfunktionen är stängd.