Sleepwalker

Jag har en fundering jag försöker komma tillrätta med.

Frågan som under dygnets ljusa timmar upptar mitt sinne lyder: Hur fokuserar vi på utbildning i Falu kommun? 

Efter att nu ett par år varit politiskt aktiv, och efter att ha jobbat som lärare här sedan 1998, är jag fortfarande svaret skyldig.

En sak som är viktig i sammanhanget är att ansvariga politiker försöker koppla det lokala perspektivet till det globala. Alltså: hur kan vi som medelstor kommun på bondvischan bygga intressanta och dynamiska skolor och utbildningar? Detta är ett bättre sätt att locka människor att flytta hit än ta hit Idol eller arrangera ett hiskeligt dyrt skid-vm.

Själv kan jag tänka mig en hel del svar på den frågan. Men bättre än att jag sitter och spekulerar vore om frågan ställdes på en helt annan, högre, nivå.

För mig är det dock viktigt, om jag nu ska vara lite självkritisk, att i samförståndsivern inte kompromissa bort liberalismen i jakt på inflytande. En konsekvens av det förhållningssättet är att vi i FP i våras istället för att stödja Moderaternas presenterade en egen budget.

Fast frågan kanske är större. Hur mår Falu kommun, egentligen?

En amerikansk undersökning jag ögnade förbi använde sig av ett begrepp om en  organisations anställda: Sleepwalking.  Undersökningen slog fast att hela 72 % av landets arbetare sömn-gångade sig igenom arbetsdagen till en uppskattad kostnad av 416 miljarder dollar.

En bidragande faktor till att arbetarna gjorde så var att de var desillusionerade, de hade förlorat tron på sina arbetsuppgifter.

Detta är förövrigt vad den gamle antikapitalisten Karl Marx talade om i sitt begrepp Alination. Om människan inte känner meningsfullheten i det hon gör, har inflytande på processen eller på annat sätt får skörda frukterna av sitt arbete, förlorar hon tron på arbetet, på livet och till sist sig på själv.

Nu gillar ju inte jag farbror Kalle (som jag brukar kalla Marx i undervisningen) något vidare. Men mitt i dessa skilda synsätt ligger en pudel och i den pudeln finns en kärna.

Chefens, eller ledarens, betydelse för arbetsklimatet inom en organisation har i massor av olika undersökningar slagits fast som den enskilt viktigaste faktorn.  Dåligt ledarskap ger dåliga medarbetare.

Såväl chefer som medarbetare får skörda det man sår. När en dålig kultur slagit rot är den både smittsam och svår att komma till rätta med. Kulturen lever vidare i företaget/organisationen och äter upp alla goda ansatser. Det som sitter i väggarna har ju en gång sats dit. Hur tar man bort det om det inte är bra?

Vilken kultur råder i Falu Kommun? Har någon ställt sig den frågan? Jag ser den som överordnad i politiken.

På alla arbetsplatser stöter man på stolpskott. Ibland är det kanske jag själv som är stolpskottet.

En person jag träffade en gång för länge sedan hade en enkel lösning. Hen ville aldrig säga/göra något i affekt. Alltså valde hen att hoppa upp och ner på stället under tiden hen var förbannad. När den omedelbara ilskan lagt sig analyserade hen situationen och agerade därefter.

Själv försöker jag utföra mina arbetsuppgifter även om jag inte håller med om det bakomliggande beslutet eller inriktningen. Verkligheten är verkligheten och man får hantera den som den är. Verkställ uppgiften och utvärdera resultatet.

Fast alla har en gräns för när man inte längre kan skriva under på verksamhetens inriktning eller organisationens värdegrund, alternativt avsaknad av sådan. Då är det ens skyldighet att säga upp sig. Man får inte jobba kvar och bli en gnällspik alternativt en sleepwalker.

Man får jobba på för att förändra och utveckla eller göra en exit.

Den grundläggande frågan är för mig: vad, eller hur mycket, är jag själv beredd att göra? Hur långt kan jag gå?

Någon sa att en hjälte är en person som inte sprang tillräckligt snabbt i farans stund. Jag tror inte någon aktivt försöker bli en hjälte. Däremot är det för mig bättre att ha föredömen i den vardagliga lunken, eller vardagshjältar att se upp till, än motsatsen. Då blir det lättare att bli inspirerad i sitt arbete.

Jag har två. Den ena är Erasmus av Rotterdam. Hans porträtt hänger över min nya arbetsplats som jag just installerat mig på.

Erasmus

 

Tillbaka till Falu kommun och dess skolor. Frågor som måste upp på den politiska agendan är: Vart är vi på väg? Vad står vi för? Kan jag skriva under på dess verksamhet? Har vi en värdegrund? Vad är jag beredd att göra för att förändra den?

Vad för Falun framåt? Jag kan tänka mig 3 saker, eller områden, här presenterade i korthet.

1. Prioritera en god och hög kvalitet på förskola och skola.

2. Prioritera och förenkla företagsklimatet och möjligheter att starta företag. En väl fungerande integrationspolitik där vi snabbt välkomnar och tar till oss av invandrares kunskaper och erfarenheter ger utveckling och arbete.

3. Utnyttja pensionärernas kompetens och kunnande. Genom en väl fungerande vård och omsorg kan även pensionärer komma att vilja bo här och bidra till Faluns utveckling på många sätt.

Genom dessa tre områden skapar vi en kommun där människor vill bo och leva. Tar vi väl vara på grundvärdena i människors liv kan Falun bli en expansiv och intressant kommun. Väl där kommer Idol eller internationella skidorganisationer att vilja komma till oss istället för tvärt om.

Som det nu är nynnar jag lite på den här.

4 reaktioner till “Sleepwalker

  1. Kanske har jag refererat till klippet tidigare, men det är fortfarande en vettig pusselbit som ofta faller bort; Vad motiverar oss?

  2. Farbror Kalle är inte så dum ibland. Det finns en studie som Erik Westhom har gjort om betydelsen av en bra skola för människor som kan tänkas flytta hit.

Kommentarsfunktionen är stängd.