Det drar en vind genom landet. Lundsberg får klappa igen. Hujeda mig.
Och nu får vi som arbetar i olika kommunala skolor runt om i landet rulla ut våra persiska mattor och koppla in strykjärnen så de gråtande överklassbarnen ska känna sig hemmastadda.
Mötet med en ny värdegrund kan vara svår.
För det är ju så det är: det är alltid vi som till sist står där och tar emot med öppna armar. Åtminstone på gymnasienivå.
Kvalitet. Kompetens. Glädje och harmoni.
Ja, man får ursäkta om jag låter lite bitter och sarkastisk. Men som gymnasielärare i en kommunal skola börjar man bli lite trött. Om det vore någon rim och reson borde skolinspektionen stänga den kommunala skolan för att omedelbart öppna den som statlig.
Lundsbergs-föräldrarna får väl börja dra i några trådar, ringa några samtal, genomföra några hemliga handskakningar. Ska det vara någon mening med att för evigt få ett strykjärns-avtryck i ryggen så borde det grundläggande vara att ha tillräckligt med makt för att säkra skolan för nästa strykjärns-generation.
Sorry, nu tog sarkasmen överhanden igen.
Vi i Falu Gymnasium får i dagarna också våra nyhetsuppslag. Här kan eleverna känna sig trygga eftersom det inte finns uttag att koppla in strykjärnen i.
Skämt åsido.
Jag undrar hur det kunde bli så här…kaosartat. Vi kan ju åstadkomma så mycket bra om vi bara fick chansen. Det måste vara ett politiskt ansvar. Jag sammanfattar min kritik:
1. Otydlig politisk styrning där interna konflikter i den rödgröna majoriteten lett fram till en ny skolnämnd bestående av (S) och (M). Alltså en organisation som inte speglar det senaste valresultatet. Det finns anledning till självkritik hos de största partierna.
2. Om man nu ändå beslutar sig för att genomföra en flytt så som nu har skett (nåja, håller på att ske) finns det en del saker jag tycker är lite märkligt. Om jag varit ansvarig hade jag tillsatt en grupp som jobbat nonstop över sommaren med att komma tillrätta med det primära: schema, arbetsplatser för personalen och elevskåp.
Hade man haft det praktiska i ordning när personalen, småningom också eleverna, kom till skolan från semestrar och sommarlov hade man sluppit kaos och negativa strömningar.
3. Det som skett i Falu Gymnasium känns som ett stort slöseri med resurser. Det hade aldrig hänt på samma sätt i en privat verksamhet. Det är synd och skam att det allmännas resurser, medborgarnas skattepengar, används så illa.
4. Ont gör det i hjärtat när jag ser mina kollegor fara illa. Briljanta slitvargar som skäms för att visa upp en undermålig verksamhet. Trots allt verkar det som eleverna ändå är nöjda med det intryck de fått av utbildningen. Åtminstone på ES och NA-programmen.
Det, om inte annat, är professionalism, det.
Värdegrund är viktigt, självfallet. Men det är hanteringen av resurser, såväl mänskliga som ekonomiska, också.
Själv blev jag på ytterligt gott humör efter lektionen med klassen jag just träffade. En tom sal så när som på stolar och bord. Efter denna vår första lektion tillsammans, den där jag presenterar mig och ämnet, fjärran från vita tavlor och power-points, undrade jag avslutningsvis om det var några frågor. Jo, det var en:
Hur kommer det sig att du är lärare och inte ståupp-komiker?
Det är grejen med yrket. Omedelbar respons på gott och ont.
Jag avslutar med en av mina favoritlåtar i sammanhanget. Och med ett citat från romaren Juvenalis:
Det är svårt att inte skriva satir.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.