Winston is back

Nomineringsprocessen för antagande av riksdagslista för FP Dalarna gick slutligen i mål i lördags. Det blev en del dramatik. Som det tydligen brukar bli. Detta var ju min första omgång, så jag har inte riktigt lärt mig spelet.

Förutsättningarna är att vi från länet får skicka i bästa fall en, men just nu ingen, person till riksdagen. FP är svagt i Dalarna.

Först hålls alltså ett provval där länets alla medlemmar får rösta. Därefter sammanträder nomineringsnämnden. Det finns mycket att ta hänsyn till. Kön, personliga egenskaper och inte minst (tyvärr) geografisk hemvist.

Eftersom jag inte haft möjlighet att åka runt och kampanja och därför är relativt okänd utanför Falun (ja, utanför hemmet kanske), gav jag på ett tidigt stadium upp tanken att placera mig högt på listan. Dock landade jag ändå på en hygglig 8:e plats.

Som det ser ut spelar emellertid plats 8 eller 108 mindre roll.

Sedan är det dags för länsförbundet (ca 50 personer) att sammanträda, vilket inträffade i lördags på Scandic i Falun, för att slutligen anta listan. Det blir nästan aldrig som nomineringskommittén tänkt sig.

Bland toppkandidaterna fanns Länsförbundets ordförande sedan tio år, tillika oppositionsrådet i landstinget, Bo Brännström. Sedan Lotten Kluck, skolledare får Leksand, och Monica Lundin, egen företagare från Borlänge samt LUF:s ombudsman André Frisk.

Bo vann det första provvalet överlägset. Men det fanns inför mötet synpunkter huruvida samma namn, hans alltså, skulle stå överst både på listan till landstinget och riksdagen.

Det var bäddat för kamp om platserna.

Inför mötet ställdes jag inför något av ett dilemma. Flera av kandidaterna bad mig nämligen att plädera för dem innan valet. Problemet var att jag också kunde tänka mig att stödja flera av dem.

Samtidigt som jag kände att jag faktiskt är en utmärkt kandidat, själv. Blygsam och med stor självinsikt. (Ett skämt, okej?)

De var alla duktiga, toppkandidaterna. Bo lyfte fram vad han ansåg vara en god strategi för hela länet. Monica sin företagarbakgrund, Lotten gav akademi ett folkligt ansikte och Andre var smart nog att inte kräva förstaplatsen utan pläderade för att bli andra namn.

Nåväl, eftersom jag inte hade något att förlora (det var ju uteslutet att jag skulle nå någon högre position) provade jag ett annat retoriskt grepp.

Jag pläderade för att jag kunde se bra egenskaper hos alla kandidaterna. Däremot borde vi, framhöll jag, fundera över varför vi över tid nått så usla resultat i Dalarna. Liberalismen är bättre än så och borde, av intellektuella, historiska och mentalitetsmässiga skäl, funka bättre här i länet.

Jag uppmanade länsförbundet att fundera lite mer noggrant över vem som nomineras och att lyfta blicken lite över gärdesgården för att bryta den eventuella enögdhet man möjligen som extern iakttagare kunde uppfatta.

Alla budskap kan man framföra på olika sätt.

Utan att nämna mig själv överhuvudtaget (vilket alla förväntade sig att jag skulle då det faktiskt rörde sig om en personvalskampanj) hyllade jag istället alla andra kandidater och lyfte fram deras positiva egenskaper.

Jag gjorde det med äkta patos. Jag tror på dem alla.

Min talarskola är inte politisk. Den består mer av Gunnar Wennerberg och Carl Mikael….Bellman. Istället för att försöka agera slipad politiker höll jag ett tal som Den Änglaljuva brukar referera till som ett typiskt Fredrik Adolphson-tal.

I den påföljande omröstningen dubblerade jag antalet röster vilket tog mig från 8:e till 5:e plats. Se där. Tyvärr hade jag inte, eftersom jag inte förutsett effekten, bett någon föreslå mig när vi väl kom till omröstning om plats 5.

Maleur. Men det var kul som retoriskt experiment.

Till sist vann Monica, sedan André och trea blev Lotten. Bo satsar på landstinget. Och jag blev 8:a.

Flera kom dock fram efteråt och gav mig ryggdunkar. Vårt toppnamn, som jag gärna ser i riksdagen, kom fram efteråt och sa att jävlar vad rolig du är Fredrik! 

Sånt värmer.

Några uttryckte besvikelse över att jag hamnade så långt ner på listan och ytterligare någon tyckte det låg något storsint och sympatiskt att i ett så utsatt och spännande läge lyfta fram sina motståndare snarare än sig själv.

Någon trodde sig se mig som toppkandidat 2018.

Slutsatser?

Min spinndoktor, tidigare i Emiren av Dubais tjänst, världsomseglaren, bestseller-författaren, projekteraren, vännen, kamraten Tideström (vilken härmed får betraktas som avskedad) hävdar att jag inte har det i mig.

Han avser med det tillräckligt med Machiavelli för att nå ministerposter varför man nog får anta att han har rätt.

Den Änglaljuva menar, som jag tidigare nämnt, att hon ser mig mer som en bloggande idealist än en politiker som tar strid för ett cykelställ i Svärdsjö.

En elev skrev i en utvärdering att jag är den enda lärare hen träffat som refererar till eleverna som publiken. 

Dessa sammanlagda faktum och indicier får mig att anta att det enda jag behöver för att må bra är en talarstol. Om den står i Falun, Bryssel  eller Stockholm är av mindre vikt.

Sådan är jag. Varken mer eller mindre.

Jag ger mig in i saker för att lära känna nya människor, alltså att få nya vänner. Än så länge funkar det rätt bra.

2018 är långt fram i tiden. Men tänk om mitt namn kan ingjuta något, om än så lite, av det förtroende Churchills gjorde i det meddelande som gick ut till Engelska flottan 1939 när kriget brutit ut och han precis blivit premiärminister efter en lång tid i ute i kylan:

Winston is back. 

Drömma kan man ju.

Over.

Någon har sagt att man ska omge sig av oliktänkande. Lär känna din fiende, typ. Man ska inte bara läsa tidningar och via de sociala medierna följa människor som tycker som du själv.

Därför avslutar jag detta något förvirrande inlägg med detta lilla musikstycke.

Och så klassikern, förstås.

En reaktion till “Winston is back

Kommentarsfunktionen är stängd.