Narcissistens klagan

Men visst är det är för tråkigt i svensk politik.

Jag minns den stora tv-sända debatten när det eldade upp sig, lite. Åtminstone med svenska mått mätt. Nästa dag lät de magsura reaktionerna inte vänta på sig.

Glad blev jag däremot när ett av mina blogginlägg, det om tårta, blev publicerat i Dala Demokraten utan att jag själv skickat in något. (Och där hittar man den något långsökta förklaringen till denna bloggposts  rubrik).

Så brakade helvetet löst. PISA-rapporten kom. Återigen klagas det på själva debatten. 

Det är så trist när det blir osaklig nivå. Resultaten i skolan har inte sjunkit i 6 år utan i 20. Om detta är varje seriös debattör överens. Men om vi antar att för resultaten i skolan bör vi skylla regeringen så bör vi också i konsekvensens namn fundera över det lokala läget.

Det har här i stan börjat stabilisera sig något men i kölvattnet av årets flyttkarusell följer även stora problem.

Falu Gymnasium får braskande rubriker på grund av mobbning och eventuella trakasserier bland elevgrupper. Vi har arbetsmiljöproblem av varierande grad och natur. Vi har en pressad personal som arbetar hårt för att bibehålla vår höga nivå.

Avkräv ansvar av den röd-gröna majoriteten i Falun.

Flytt, arbetsmiljö och taskig budget är inte regeringens fel. Inte heller konstiga interna omorganisationer, ledningsproblem, ventilationsproblem i byggnader eller den psykosociala miljön.

Allt detta är enligt lag skolnämndens ansvar. Just ja. Den finns ju inte längre. Heter det utbildningsutskottet?

Jag vill som yrkesmänniska ha arbetsro och det verkar som skolministern vill ge mig det.

Jag vill ägna tid till att planera min undervisning, efterarbete och elevrelaterade samtal. Alla andra saker, morgonmöten, rapporter, underlag, ämneslagsmöten,  APT-möten, etcetera in absurdum, vill jag slippa.

Förstå mig rätt. Det som är relevant för min undervisning och kopplat till elevens utveckling är såväl intressant som viktigt. Men. Massor av massor maler till sist ner mig.

Bland det finaste man kan bli i Finland är lärare. Där har man 12 sökande per utbildningsplats. I Sverige är siffran 1,2. Rent statistiskt  kan man chansa sig igenom högskoleprovet och ändå komma in på lärarhögskolan här. Så har det länge varit. Det finns siffror som tyder på att trenden börjar vända.

Fast i Finland och i Asien verkar undervisningen bygga mycket på korvstoppning och kadaverdiciplin.

Min undervisning syftar till att att uppmuntra ansvarstagande, kritiskt tänkande och inte minst självförtroende. De nya kursplanerna och betygsskalan, samt satsning på behörig personal, är goda hjälpmedel därvidlag.

Det är liberalism.

Vår utgångspunkt är att utbildning inte ska främja statliga nickedockor utan kritiskt tänkande individer. Vi främjar individens möjligheter och potential. Det är mycket bättre för utveckling av demokrati och kollektiv (om vi nu ska prata ett språk som vänstern förstår).

Jag lyckas ofta bra i mitt jobb som lärare. Det hade jag nog inte gjort i Finland eller Singapore.

Högre status hade jag säkert haft i dessa länder. Men eftersom status i sig inte ger mig någon tro på att det jag håller på med är meningsfullt, och eftersom status inte går att äta, hade jag sannolikt snart sagt upp mig och flyttat hem till Sverige igen.

Eh, det beror ju på. Med Baylan eller Fridolin som utbildningsminister hade jag nog ändå tänkt mig noga för. För hur röstade de rödgröna gällande lärarlegitimation? Jo, emot. Alltså är de emot att ha behörig personal i  skolan.

Till den som inte är lärare vill jag uppmana till ett litet tankeexperiment. Fundera över konsekvensen för ditt yrke, ditt företag, din yrkesidentitet, företagets lönsamhet och så vidare, om du och branschen vore utsatt för samma vildsinta svamlande som vi pedagoger är.

Ja, jösses.

När mina elever tar studenten brukar jag försöka hinna med och hälsa på några stycken på deras mottagning. Kanske någon man haft en särskild relation till eller någon som spontant bjuder in mig till sin mottagning.

Eftersom jag arbetar på ett program med högpresterande elever är det inte ovanligt att lejonparten av stipendierna hamnar där. Jag brukar skämtsamt säga att jag borde få provision.

I våras var jag klassföreståndare/mentor/klasslärare (eller vad det nu heter) för en elev som trots tuff dyslexi kämpat sig fram till ett av de finaste stipendierna. Jag besökte hen på studentmottagningen.

Jag uppvaktade och sa några ord. Dels för att jag alltid säger några ord, vare sig det är påkallat eller ej, och dels eftersom jag genom åren märkt att studenten, och anhöriga, uppskattar det.

När jag till sist skulle lämna den trevliga mottagningen blev jag i hallen upphunnen av studentens farfar.

Med tårar i ögonen tryckte han min hand. Tack ska du ha för vad du gjort för mitt barnbarn sa han. Jag började svara honom med allmänna floskler i stil med att JAG knappast kunde tillskrivas äran för vad eleven själv gjort och att vi är många lärare…men han tystade mig med en gest.

Det är från mig hon fått den där skiten. Dyslexin. Hon har särskilt nämnt dig. Tack för att  (—) sluppit gå igenom allt elände jag fick. Vilka bra tider vi lever i. 

Han klappade om mig och återvände in till kalaset. Jag blev ståendes en stund i farstun och samtidigt som jag iakttog alla glada lyckliga människor begrundade jag den gamle mannens ord igen.

How is that for status?

4 reaktioner till “Narcissistens klagan

  1. Bra med reflektioner, men källhänvisningarna brister. Sammanfattningsvis ändock förslaget. Ett solklart B!

  2. Lysande skrivet Fredrik.
    Hittade ingen gillaknapp i mobilskärmen så; Gilla!

Kommentarsfunktionen är stängd.