SD är ute på någon sorts dala-turné. Och även här i länet är protesterna starka. Många är det som debatterar: är protesterna ett demokratiskt hot eller inte?
Jag funderade länge fram och åter hur jag skulle hantera detta besök. Poliser, aktiva människor och journalister.
Tänk om ingen kommit? Tänk om torget varit tomt?
—
Jag pendlade från upprymd entusiasm över att äntligen få ett tillfälle att visa min avsky för SD:s politik till resignation över världens beskaffenhet. Så bestämde jag mig – självfallet skulle jag protestera!
Jag planerade tillvaron i detalj för att den skulle passa det gyllene tillfället att äntligen få vända ryggen mot Jimmie Åkesson. För mitt inre såg jag mig rakryggad stoltsera med FP-kläder och i rättfärdig triumf beskåda Kristine kyrka (som alltså ligger mitt emot den plats Åkesson skulle tala).
Men det krävdes förberedelser för att få familjelogistiken att gå ihop.
Jag skulle rusa ner på stan efter avslutat arbetspass. Jag skulle stressa barnen från skola till deras aktiviteter, jaga oss alla hem, tvinga barnens mor – som är upptagen på annat sätt – att anpassa sig, skynda iväg svärföräldrarna som är på besök och hjälper oss med saker i vårt nya hus samt tvinga min 80-årige gamle far att ta sig en relativt lång sträcka för att passa barnbarnen.
Så slog det mig plötsligt. Så futtigt. Detta vill jag inte delta i.
—
SD får hålla valtal och möten eller skicka ut valreklam på samma premisser som alla andra demokratiskt valda partier. Det är deras demokratiska rättighet. Liksom andra får komma dit och protestera.
—
När jag började följa Åkesson på twitter drev jag lite med honom och blev omedelbart blockad. Han vill inte höra mig. Nåväl, jag vill inte höra honom heller.
Han ska inte få flytta in i mitt vardagsliv.
Jag delar inte SD:s stereotypa och inskränkta syn på människa och samhälle. Det vet jag ju redan. Sannolikt vet även han detta även om jag inte är en person, eller subjekt, i hans värld.
—
Nu var detta är inget passivt soffliggar-beslut. Ofta, senast idag – förövrigt enbart några timmar före Åkessons besök – står jag på stan och kampanjar för den politik jag tror på.
Jag diskuterar, skriver och försöker ta debatten så ofta jag kan eller får möjlighet. Jag pratar om personer som heter Marit, Jasenko, Birgitta, Monica, André, Svante och Åsa.
Ibland blir jag ombedd, till och med av mina egna partivänner, vanliga vänner, kollegor eller andra mer närstående, att inte göra så.
Det är inte liberalt att förvägra någon rätten att uttrycka sin åsikt. Det står däremot var och en fritt att inte lyssna.
—
Jag åkte hem från torget. Och det var ett mycket genomtänkt beslut. För rätt många människor i min direkta närhet blev tillvaron därmed lite bättre och enklare.
Jag vet ju redan vad SD:s politik går ut på. Och jag tänker inte lyssna mer på dem.
Istället tänker jag tala för mina socialliberala värderingar på nätet, gator och torg. Får jag ett politiskt uppdrag, eller utrymme på annat sätt, tänker jag använda all min kraft, tid och energi att bekämpa SD:s, och andras, främlingsfientlighet, hat och intolerans.
Men att stå på ett torg med ryggen emot Jimmy Åkesson är inte min grej. Med Svennarnas Parti, och motsvarande, förhåller det sig däremot helt annorlunda. Kommer nassarna kommer jag.
Detta förhållningssätt kan man naturligtvis invända emot. Men mitt föredöme är i sammanhanget Soran Ismail.
—
Annars är det är väl som Marit Paulsen brukar säga: Inga arga nassar men gärna glada grisar.
Det är väl också som min gamle vapendragare Pontilius The Great sa senast idag: Jag är innerligt trött på SD:s prat om VI och DOM. Det finns ett nu och det är VÅR. För alla!
Det uttrycket belönas härmed med en ätning på hans, och Faluns, bästa lunch-hak: Gastrovagnen. (Okej, det är ju därigenom egentligen jag som belönas…vi kanske kan tala om en win/win-situation?)
—
Jag var alltså inte på torget och vände någon min rygg. Vad jag gjorde istället? Jo, jag umgicks med mina barn. Och lyssnade på detta.
En så ytterligt väl spenderad afton.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.