Amatörer

Skolan leds av amatörer. 

Så oerhört befriande. Tänk att någon i ledande position äntligen vågade säga det som alla redan vet. Kejsaren har ju inga kläder!

Nej, utbildningsministern och Folkpartiets ledare syftade inte på lärarna. Han syftade på fritidspolitiker från diverse olika lokala majoriteter runt om i landet. De som sedan mitten på 1990-talet styr skolan.

Under lång tid har jag själv tröttat omgivningen med att varhelst möjligheten givits framföra kravet att skolan måste återförstatligas. Jag har skrivit debattartiklar om att lägga ner den lokala skolnämnden och ersätta den av politiker, föräldrar, pedagoger och rektorer.

Kanske lite amatörmässigt, men ändå. Jag blir lätt lite manisk när jag går igång på något. Så som amatörer plägar.

Jag har också från talarstolen på partiets Landsmöte personligen framfört det till Jan Björklund där han satt på främsta raden i den stora kongresshallen i Västerås.

Under många år har jag som yrkesmänniska upplevt rader av huvudlösa beslut tagna av människor som i bästa fall har den kommunala ekonomin för ögonen när de fattar sina beslut och där skolan prioriteras långt ner.

Är det hemskt arrogant att kalla de som styrt, och styr, skolan för amatörer? De som är satta att genomföra de statliga reformerna? Jag tycker inte det.

Tvärt om, faktiskt. Man ska kalla saker vid deras rätta nämn.

I min kommun har jag upplevt att den rödgröna majoriteten först tillsatte en 20-åring som nämndordförande för en verksamhet med en miljard i omsättning. Senare, när samarbetet klickade och 20-åringen vägrade avgå, avskaffade kommunens (S)tarke man hela skolnämnden för att istället inrätta ett utskott utan förankring i valresultatet.

Amatörmässigt? Eller kanske ett professionellt agerande i maktfullkomlighet?

Jag har också sett de lokala partierna, inklusive mitt eget, ta beslut som bokstavligen innebär att investera vett och sans ur kommunen. Detta för att ordna en skidtävling.

Jag har bevittnat beslut som innebär att en lokal skola läggs ner, töms och flyttas för att två år senare startas upp igen. Ett professionellt ledarskap hade aldrig tillåtit att investerarnas, intressenternas (medborgarnas/skattebetalarnas), resurser förvaltades så amatörmässigt.

Kommunens gymnasieverksamhet går idag med förlust. Motiveringen är bland annat att vi är en för stor personalgrupp. Ändå ser jag kollegor få avgångsvederlag för att när hösten startar vara tillbaka då man insett att det saknas personal.

Det är idag enligt min mening för få vaktmästare, administrativ personal samt speciallärare. De nationella provens rättning ryms inte inom ordinarie tjänster, som av lokala politiker fyllts på till långt över bristningsgränsen, vilket innebär att pensionerade kollegor hyrs in.

Att regeringen satsar på att avlasta lärare administrativa arbetsuppgifter spelar ju ingen roll när kommunen avgör frågan för just min lokala skola.

Det har i det rödgröna Falun tagit flera år att genomföra förstelärar-reformen i de skolor som är kommunala. (Hur det ser ut i friskolorna känner jag inte till).

Jag har suttit nästan en hel mandatperiod i socialnämnden. Jag var visserligen bara ersättare men jobbade hårt på att sätta mig in i ärendena. Helst när det gällde olika former av omhändertaganden försökte jag sätta mig in i olika lagrum.

Påfallande ofta sneglade nämndens ledamöter, inklusive undertecknad, oroligt på tjänstemännen och röstade som de ville. Det är ju säkrast att förlita sig på de med sakkunskap, de professionella, när man inte vet själv.

Bara en gång, när det skulle röstas om huruvida LSS-verksamheten skulle läggas ut på entreprenad, uppstod något som skulle kunna betraktas som en ideologisk skiljelinje i nämnden.

Det är inte ovanligt att man som fritidspolitiker får ärenden på bordet under sittande möte och därför inte har en chans att förbereda sig. Då blir det naturligt att man söker andra vägar för att finna trygghet och motivering för sitt ställningstagande.

Kanske finner man detta i en tjänsteman, i en (S)tark man eller helt enkelt i en man.

Jag vill påstå att alla dessa exempel präglas av amatörens entydiga förhållningssätt. En fritidspolitiker är en glad amatör. Vi styrs i vår lokala demokrati av tjänstemän och människor som för det mesta  inte har professionell kunskap om det de är satta att besluta om.

Skolnämndens ordförande i Falun var en 20-årig nybakad student. Hens företrädare var en sjuksköterska. Inget ont i det men nog finns det fog för att påstå att utbildningsministern har rätt i sak?

Att säga detta är inte arrogans eller människoförakt. Det är att bry sig om eleverna, lärarna och i förlängningen vårt lands framtid.

Utbildningsminister Jan Björklund må ha sina fel och brister och möjligen kommer en del av hans reformer snart visa sig inte fått önskad effekt. Jag vet inte. Något jag däremot är övertygad om är att han förtjänar heder och respekt att han vågar säga som det är i den här frågan.

Det är, om inte annat, professionellt. För kejsaren har ju inga kläder!

Jag hävdar också att detta är valrörelsens och samtidens viktigaste nationella utbildningscitat. För utbildning, vårt lands framtid, kan inte överlåtas åt amatörer eller styras av en lokal ekonomi.

Jag menar, tänk om de får för sig att söka OS?