Ödesfråga

Jag är tillträdande ledamot i kommunfullmäktige i Falun. I Dalarna har på sina håll nästan 20 % röstat på SD. I Falun går de fram till 8 mandat – dubbelt så många som mitt eget parti har. 

Ändå tänker jag på SD som ett litet, men samtidigt för stort, parti och deras väljare som ett bisarrt kollektiv. Nej, det här håller inte. Jag måste skärpa mig.

—

När det gäller hur man ser på flyktingar och invandring bör man fråga sig själv om man ser på sig själv som:

en del av en gemensam art, homo sapiens, (mänskligheten)

eller

en del av en social och kulturell grupp av människor avgränsad från andra grupper genom fasta gränser.

I det förra fallet ser man alla individer som lika mycket värda och livet, människovärdet, som okränkbart. Eftersom människovärdet ändå kränks i stort sett varje sekund av dygnets timmar är de som tillhör kategori 1 av moraliska skäl tvungna att, efter möjlighet och förmåga, hjälpa till.

Argument i stil med att välfärden urholkas, eller att pensionärer får lägre pension, ställs mot möjligheten att rädda (många) liv och framstår därför som obegripliga eller fasansfulla.

I kategori 2 ser man sig som en del av en begränsad grupp med gemensam moral och historia. Människor som inte från början tillhör denna grupp har inte automatiskt tillträde till dess territorium eller materiella standard.

Innan gruppen man själv tillhör har det tillräckligt bra behöver den inte dela med sig. Detta har sällan med ren rasism att göra. Det är exempelvis inte ovanligt att svenskar som själva invandrat till Sverige är negativa till invandring.

—

Enligt min uppfattning handlar det om hur man känner sig i sin egen tillvaro. Det som är nära och påtagligt är det verkliga och viktiga.

Det är inte konstigt att SD vunnit röster hos arbetslösa män, LO-kollektivet eller pensionärer. I dessa grupper blir SD:s resonemang att de resurser samhället lägger på flyktingmottagande begränsar deras möjligheter och standard framgångsrikt.

Att pensionärerna på Östermalm, ett av Sveriges mest segregerade områden, i stor utsträckning röstat på SD verkar för kategori 1 mycket upprörande.

Flyktingmottagande ger enligt detta synsätt konkurrens om arbeten och låga pensioner. Flyktingen som på landsbygden bor i en nyrenoverad lägenhet i samma småstad där någon som jobbat länge just blev av med jobbet.

Det känns orättvist.

—

Många väljare har sedan 2006 gått från S till M och nu vidare till SD. Helst här i Dalarna där jag lever och verkar som politiker. Vad beror detta på?

Min upplevelse är att människor, oavsett bakgrund, var de lever eller vilken socialgrupp de tillhör, till överväldigande del tillhör kategori 2.

Människor i glesbygden ser de unga flytta, arbetsmöjligheter försvinna och föreningsverksamheter dö ut. I stället blir Folkets hus, frikyrkan eller stadshotellet flyktingförläggning.

TV4 lägger ner sina lokala sändningar, EU har synpunkter på hur bonden Nilsson ska sköta sina ängar eller hur vargjakt ska bedrivas.

Min slutsats är att det krävs ett nytt politiskt tänkande kring hur integration ska genomföras. Man kanske inte ens kan använda det ordet, längre.

—

Man kan inte välkomna människor till Sverige och samtidigt kräva att de lämnar sin kultur, historia och värdegrund kvar i hemlandet. Samtidigt kan man inte (eftersom jag själv tillhör grupp 1) säga att människor som lider nöd inte får komma hit.

Jag vill att många fler människor ska komma till Dalarna. Då måste vi utforma en politik som gör detta möjligt. Jag vill se ett liberalt samhälle som tar tillvara alla nyanlända individers potential och möjligheter samtidigt som de som bott här länge inte ska känna sig övergivna, hotade eller utanför.

Om en viss grupp i samhället anser att en annan grupp bryter mot det rådande värderingsmönstret måste den anklagade gruppen motivera sig. Och den anklagande gruppen måste lyssna.

Alltså: samhällsdialog. Detta gäller såväl när SD anklagar muslimer för olika saker som när vi andra anklagar SD-väljare för deras åsikter.

Förstå mig rätt: SD som parti ska enligt min mening inte få politiskt inflytande. Men hur vi utformar en politik som berör deras väljare är centralt, inte bara på de platser där SD vuxit.

Egentligen kanske vi borde vara glada för SD:s valresultat. För jag tror att upplopp i Stockholmsförorten och SD:s valframgångar är olika uttryck för samma sak och ett demokratiskt uttryck är alltid att föredra framför ett våldsamt.

—

Hela min kommande mandatperiod i Faluns högsta beslutande församling kommer jag till största delen ägna åt att motverka rasism och utanförskap. Jag kommer inte att samtala med SD. Men jag kommer att försöka nå deras väljare och lyssna på vad de har att säga.

Jag kommer försöka utforma politiska förslag som inte negligerar deras vardagsfrågor eller framtidsdrömmar. Och jag kommer att försöka locka med mig så många som möjligt över till kategori 1 utan att ge efter ett uns för SD:s retoriska populism.

Det kommer inte att bli enkelt. Sannolikt lär jag inte bli omvald. Men som jag ser det är detta, jämsides med klimathotet, vår tids stora ödesfråga. Och när jag ser tillbaka på det som (kanske) bara blev en mandatperiod i en relativt hög maktställning måste jag kunna stå för det jag använde tiden till. 

För det är tid jag tar från mina döttrars liv, andra anhöriga och detta förtroende måste ägnas åt en ideologisk övertygelse om vad som är bäst för innevånarna i Falun.

Nuvarande och framtida innevånare.

—

Jag kan inte skaka av mig känslan av att om någon annan, någon ledande inom FP, istället för statsministern hållit Öppna era hjärtan-talet, så hade utgången av valet blivit annorlunda.

Men Reinfeldt höll det ändå. Han kan inte varit omedveten om risken han tog. Varför höll han det? Ja, det lär man ju få invänta någon tjock memoar för att få reda på. Men kanske höll han det för att detta är vad han ville bli ihågkommen för.

Gudarna ska veta att jag inte är Moderat. Men han växer, Reinfeldt.

—

Danmarks statsminister Poul Nyrup Rasmussen sa efter valet 1998, då den danska motsvarigheten till SD – Dansk Folkeparti – kommit in i Folketinget (Riksdagen), att de aldrig skulle få något inflytande.

Detta ansågs i efterhand vara politiskt självmord. Både statsministern själv och partiet (S) förlorade makten. Idag är debattklimatet ett helt annat i Danmark än i Sverige. Alla våra nordiska grannländer tar endast emot en bråkdel av flyktingantalet som kommer hit till oss.

Vi anklagas i Norge för att förtiga att invandringen kostar samhället resurser och i Danmark för att föra en extrem invandringspolitik. Finländarna är mest oroade för hur de som EU-land ska hantera de av EU beslutande sanktionerna mot Putin eftersom det ryska svaret drabbar dem.

Kanske är det så enkelt att Sverige överlag är mer av kategori 1 än våra nordiska grannar och att SD:s världsbild därför inte är så märklig för dem. Och kanske är det så att vi, när allt kommer omkring, istället ska vara glada att bara 13% av svenskarna tillhör kategori 2.

—

Nåväl, en gör väl så gott en kan. Men det är också det minsta en kan begära.