KF nov 2014

Det var igår dags för budgetförhandlingar i fullmäktige.

V la en budget, majoriteten (C-S-MP) en och alliansen (rätt moderatdominerad) en.

I retoriken skälldes alliansen för att vilja skära på välfärden och V kallade sin budget en budget för solidariteten.

I realiteten var det rätt liten skillnad på V:s och alliansens: 46 miljoner. 46 miljoner är alltså den kommunala definitionen av liten skillnad.

Michael Rosén (M) har dock en poäng och talar absolut för hela Falu-alliansen när han varnar för investeringstakten. Kommunen är skuldsatt. 62 000 kr per innevånare jämfört med ett rikssnitt på 42 000.

Att vi skickar notan till framtiden och våra barn ville MP inte höra talas om. Det argumentet har ju det partiet paxat så det får ingen annan använda.

MP vill också lägga ner Dala airport och menar att satsningarna på skolan nu börjat synas.

Alliansens fick berättigad kritik för sent inkommen budget – bara några timmar innan deadline. Sent inkomna handlingar är svårt att förhålla sig till sa Jonny Gahnshag (S).

SD höll ett stort förvirrat anförande där man blandade ihop landstingets, kommunens och regionens budgetar i en desperat fundering över hur vi i Dalarna ska klara av flyktingstormen.

De gjorde även ett stort nummer av att suga lite på karamellen över vilken budget de skulle stödja.

Jag satt där i bänken och funderade medan debatten ofta gick på tomgång. Jag, som hållit 100-tals, kanske tusentals, tal i olika sammanhang, allt från yrkesrelaterade anföranden till sociala sammanhang, tänk om jag bara kan hålla underhållande tal.

Tänk om jag inte kan hålla politiska tal, alls?

Nåja, något har jag lärt mig. Man ska hålla rösten lugn och inte dra upp tempot eller hetsa upp sig. Och det är skillnad om att övertyga redan övertygande mot att debattera med skickliga motståndare.

Eftersom jag denna gång var tvungen att avvika innan mötet var slut

(ja, man har rätt till barnvaktsersättning för uppdrag i fullmäktige men man släpar ju inte fram vilken S-märkt rainee som helst till barnen – det tar tid att skola in en barnvakt. Dessutom VILL jag hämta mina barn själv)

passade jag på att äntra talarstolen.

Jag frågade MP vad det var för orwellskt nyspråk de begagnade sig av när de menade att satsningarna på skolan börjat synas.

Jag är ju politiskt motståndare såväl som lärare så mig kanske man kan avfärda men jag tror att många av kollegorna, givet sjukskrivningstalen, behoven av specialpedagoger + övrig personal, undrar hur de tänker när de säger så.

Min fråga var alltså uppriktigt menad och svaret obegripligt och svävande.

Jag gav beröm åt Jonny Ghanshag och Sofie Eriksson (båda S) för att de tar strid med SD och att en S-budget markerar Faluns välkomnande internationella prägel. Jag sa att dessa principer stödjer jag gärna men att jag också av princip yrkar bifall på Alliansens budget.

I vart fall behöver vi inte bry oss om en massa tokerier från SD. Så nu har jag hissat min flagga – nu vet SD var de har mig.

Jag avslutade med att notera att eftersom V ofta under debatten konstaterat att det fanns många likheter mellan oss och dem så borde de kanske också fundera över varför ingen (av oss) ändå vill kalla sig vänsterpartist.

Debatten fortsatte senare på twitter där jag beklagade att V vill politisera SD som politiskt argument och kleta på oss dem bara för de röstar på alliansens budget. Vill vi marginalisera SD så funkar guilt by association dåligt

Jag nöjde mig med att svara att det mellan V och SD också finns likheter. Den ibland trånga och stereotypa verklighetsuppfattningen exempelvis.

M tycks numera kalla Alliansen för Rest-Alliansen. Bittert, eller enbart konstaterande av fakta?

Stormade till sist 200 hockeyungdomar in och överlämnade en skrivelse.

Majoritetens budget gick igenom. Mer pengar till Lugnet. Till bra grejer, den här gången får man hoppas.