VM(3)-festen

Statusuppdateringar på Facebook säger en del, men knappast allt, om en människa. Mina har på sistone, lite syrligt kanske, handlat om VM:

#1: Har idag varit hemma, ätit och druckit gott, bloggat lite om Polen, lyssnat på Jussi och sett en bra serie om Harry Bosch. Inte i protest mot VM eller så – jag försöker bara vara konsekvent i min livsföring. Denna måste nämligen vara fast annars blir prefixet på föringen av, if you catch my drift.

#2: Folk bunkrar på systemet. Min arbetsplats inhägnas. Myndiga män motar bort mig, man klipper internet. Nu ska Volontärerna och pressfolket leva, bo, älska och orena på min arbetsplats. För nu, ja nu ska det spelas sport i stan.

Det är kanske dags att skärpa sig, lite. Men det är svårt att glädjas med den tänkta folkfesten, ändå.

Antingen blir man betraktad som en negativ populist eller, om evenemanget ändå skulle bli en framgång, som en misslyckad negativ populist.

Här kan man höra kommunalrådet Jonny Gahnshag (S) debattera med Dalarnas Tidningars politiske redaktör Jens Runnberg (ca kl 09.15 på tv-klockan). De olika ståndpunkterna summeras väl.

Här och här kan man läsa om min personliga vm-resa och ansvar i beslutet att söka arrangemanget.

Här kan man lyssna på den (hårresande) p1-dokumentären Skrytbackarna i Falun. 

Vi når bra resultat på Falu Gymnasium. Vi har flera lärare som fått fina utmärkelser: Gunnar Kihlberg och nu senast Per Paulsrud som tilldelats kungliga vetenskapsakademins pris.

Jag är så otroligt imponerad över mina kollegors prestationer, i stort och smått, här och där. Jag känner mig privilegierad som får arbeta med dem och jag älskar mitt arbete.

Jag ljuger inte: jag går till mitt arbete i den sinnesstämningen varje dag. Och allra bäst mår jag i klassrummet. Där är jag, tycker jag åtminstone själv, i mitt rätta element.

Så vad är egentligen problemet? Om vi nu når så bra resultat, menar jag. Nja, det är flerbottnat. Jens Runnberg har sammanfattat det väl i en stor artikel i DN: Jag kan inte tänka mig ett uppdrag längre ifrån en kommuns kärnverksamhet än att få fart på svensk backhoppning. 

Vi har i skolan knappa resurser på många olika plan. Spiken börjar bli lite urkokad, de duktiga kollegorna lite luttrade.

Vi saknar specialpedagoger och en hel del annat. Språklärarna måste göra en tillbudsanmälan för att uppmärksamma det faktum att de inom sin tjänst inte förmår rätta alla nationella prov.

Jag skulle kunna fortsätta. Men det blir lätt så negativt. För det är folkfest i stan! Ta en langos och knip igen!

Jag vare sig kan eller vill göra politik av mitt jobb men heller inte jobb av politiken.

Och jag känner ibland att rätt många i skolan ibland betraktar mig med misstänksamhet beroende på mitt politiska engagemang. Där går han – Björklunds lakej. Han gillar inte VM fast partiet röstade ja. 

Och så jönseriet med förstelärarskapet. Vilken pajasreform. Där kan jag inte heller uttala mig utan att framstå som bitter och missnöjd. För det är jag inte – jag älskar som sagt mitt jobb och unnar alla kollegiala begåvningar all framgång de kan få.

Men tänk vad kommunen skulle kunna åstadkomma för 300 miljoner. Ishall. Badhall. Skola, vård och omsorg. Jag undrar om inte en sådan satsning lockat hit fler innevånare än ett skid-VM.

Veckan innan VM kom det plötsligt massor med elektriker till min arbetsplats som med vindens hastighet satte upp nödljus och vidare nya utrymningsskyltar. Enligt uppgift skulle detta kosta 3 miljoner som VM-bolaget ska betala. Kostnaden ska alltså inte belasta skolans budget.

Det var ju skönt att höra. Men hur är det med det moraliska argumentet?

Jag som jobbar där dagligdags, och alla elever som under 3 år formar sin framtid där, behöver inte alltså nödljus eller nya utrymningshänvisningar. För oss duger samma gamla skyltar. Det är märkligt hur snabbt det går att skaka fram resurser, ibland.

Men nu låter jag så där negativ, igen.

I tisdags var jag ute och tog någon pilsner med gamla vänner. Det var en sådan där kväll man behöver, emellanåt. En stund tillsammans med människor där man inte behöver lägga band på sig.

Människor som struntar i huruvida jag är Björklunds lakej eller kräver hans avgång, människor som tar mig för den jag är och där tilliten är total och prestigen sedan årtionden lagts åt sidan.

Alltså upplevde jag äntligen en kväll tillsammans med människor med vilka jag känner mig fullkomligt trygg. Jag mår så bra av sånt.

Tillsammans funderade vi om vi inte skulle sätta upp ett tragikomiskt bygdespel på starwars-tema: Bland Langos och öltält: The Dark side of the horse – ett spel som te himla bär.

Där, i vimlet, träffade jag en hantverkare som var lite på (nöd)lyset. Hen frågade först om jag var politiker men lyssnade inte inte riktigt på svaret: Jo, i någon mån är jag väl det. Sedan pladdrade hen på om vilka bedrövliga upphandlingar hen tyckte kommunen gjort.

The word is out there – för den som tar sig tid att lyssna.

På vägen hem från ett langosluktande falucentrum kom det över mig så starkt: jag kanske borde återgå till min egen kärnverksamhet som körsjungande lärare. Trots allt är det bästa ljud jag vet det som uppstår när jag stänger dörren till klassrummet och äntligen kan börja lektionen.

Ännu efter 17 år i yrket är detta ofta den bästa stunden för mig.