Post VM (4)

Folk-festen går in i sitt crescendo och visst är det kul med svenska framgångar. Eller som Niklas Darke, vän, poet, krönikör och kulturpersonlighet, uttryckte saken:

(Jag) nås av den glädjande nyheten att en idrottare har besegrat andra idrottare.

Människor i eufori låter sina bilder från tävlingar på Lugnet och folkfest på Stora torget svämma över i sociala medier, självaste statsministern uttalar sitt stöd för kommunledningen och andas någon något om baksidan av medaljen möts denne någon av ilskna inlägg och utfall.

Det är inte så svårt att förstå varför: människor vill kunna vara stolta över sin hembygd.

Publikt är evenemanget en stor framgång. Centrumhandlarna har inte fått så mycket utfall som de hoppats, verkar det (för den som gillar det välmodulerade falumålet rekommenderas länken).

 

 

Jag gick, tillsammans med drygt 40 000 andra, på herrarnas stafett och stod och hejade med familj och svåger i mördarbacken. Det slår mig så här i efterhand att många njuter av att se andra prestera och må bra i skidspåret samtidigt som de själva berusar sig påtagligt.

Nu vill jag inte moralisera över graden av fylla men vid ett par tillfällen kände jag att evenemanget kanske inte var en helt lämplig kombo med barn.

 

Mördarbacken, a.k.a The Killing Hill (Eurosport 1993)

 

Det slutade med ett löfte till mig själv: aldrig plocka svamp eller bär i närheten av de skogar där den genomsnittlige vm-besökaren festat och hejat.

På vägen upp till arenan passerade jag förövrigt min arbetsplats från vilken jag är lockoutad dessa dagar. Där eleverna normalt sett parkerar cyklar och tjyvröker råder nu en place carneval.

 

Jag har även estetiska invändningar mot VM #gringubbe

Men jag har en idé!

Kanske kan kommunen helt enkelt låta bli att bygga de nya hoppbackarna som vi lovat? Funkar det för grekerna så borde det funka för Falun. Längdskidor och idrottsprofil är en sak  – smala och dyra särintressen en annan. Så låt mig, så här i eftertankens kranka blekhet, flippa lite på myntet.

Jag älskar Beethoven och tycker mycket om opera. Vad gäller den senare konstformen är jag måhända en lättviktare i min smak – men ändå. Och jag har en dröm: att Tosca sätts upp i Falun.

Live med operavärldens motsvarigheter till Johaug och Kalla på scen och i orkesterdike. Så här tänker jag mig upplägget:

Vi bygger en stor scen i Stora stöten. Jo, Dalhalla finns ju visserligen redan och bara ett par mil bort  – men nu gäller det att sätta Falun på kartan. Och att få fart på svensk opera.

Det har gått ett tag sedan Jussi Björling vann världscupen. Nya, fräscha arenor är det första steget.

Dessutom åtar vi oss att bygga ut musikutbildningarna i Falun med flera toppmoderna småscener och vi tar hit landets och världens operastjärnor. Malena Ernman – som ju är bördig från nästgårds – får spela en ledande roll.

Inramningen är en fjortondagars operafestival som kulminerar med Tosca i Stora Stöten  – en föreställning med de bästa musikerna och operastjärnorna i världen.

Vi kan ha öltält, langos och en massa kringevenemang – kanske kan man få Loa och Ica att i sponsorsyfte sätta upp en Stig-sketch live på en scen på Stora torget  – rakt under Engelbrekts vakande ögon.

Jag säger det redan nu: inga bombplan på festivalområdet.

Birgit Nillsons stipendium delas ut live på samma scen, tre tenorer (fast andra än di gamle) är finalen i öltältet en annan kväll. Vilken folkfest! Vilken glädje! Jag skulle hänga där varje kväll!

Kosta vad det kosta vill! En politisk ambition kan vara en budget på 80 miljoner.

Fast det var ju det där med kommunal kärnverksamhet. Hur mycket jag än skulle älska att genomföra en sådan här sak skulle jag aldrig ta beslut med vare sig en segerrusig Kalla eller underbart sjungande Nina Stemme på näthinnan.

Ja, ja. Vad är ett öltält på torget? Det kan ju vara alldeles dötrist, tråkigt och…

Men nu är det upp i sadeln igen. Falun ska tydligen söka VM fler gånger. Kan man hoppas att backhoppningen utgår? Varför måste vi ha den sporten kvar? I OS försvinner ju en del sporter från programmet och nya kommer till.

Om vi kunnat ordna detta utan backhoppning vore saken en helt annan.

Jag har problem med alla dessa resurser som plöjs ner i gigantiska evenemang samtidigt som så många människor lider nöd – här som där. Varför inte ha stora evenemang på en och samma plats och sedan dela på insatser och utkomster?

Tingen det handlar om

Här kan man ta del av bilder från OS-arenorna i Sarajevo från spelen 1984. Det är lite obehagligt. Och här från OS i Aten 2004.

Jag älskar idrott.

Men jag kan samtidigt inte göra mig fri från känslan av hur jag tror det skulle kännas om det var jag som satt och tiggde utanför ICA när fullmäktigeledamot Adolphson rusade förbi med famnen full med chips och korvar i full färd att ordna en after-VM för släkt och vänner i sitt nybyggda hus.

Så vänligt av honom att skänka en tjuga eller två.

 

En reaktion till “Post VM (4)

Kommentarsfunktionen är stängd.