Folkefiende (VM5)

Jag tror det var DT:s politiske redaktör Jens Runnberg som i debatt med kommunalrådet Jonny Gahnshag använde sig av begreppet folkefiende. (Eller först var det väl Ibsen, egentligen).

Med lite perspektiv på saker och ting får man nog anse uttryckssättet rätt välfunnet.

Alla ser VM som en stor succé – utan att ha något egentligt underlag utöver en segerrusig Charlotte Kalla på näthinnan. Ilskna inlägg på sociala medier, insändare och utrop i verkligen låter göra klart att alla och en var som inte ser VM:s stora värde är gnällspikar, surkartar och bakåtsträvare.

Till och med Jonny (ovan) tröttande och for ut något som liknade affekt på sin blogg.

Nu tror jag inte den här typen av synpunkter biter just något på en tidningsredaktion vars uppdrag är att förutsättningslöst granska.

Även på FP:s lokala medlemsmöte i veckan ventilerades samma tongångar. Till mötet hade en nygammal medlem återkommit med en särskild tanke.

Hen var upprörd över något han läst i tidningen – att vår representant i Barn och Ungdomsnämnden, Vanessa Ebrahim, i egenskap nybliven mamma varit tvungen att åka till Borlänge för att få vård för sitt barn eftersom landstinget under VM inte kunde erbjuda någon.

Här kan man läsa artikeln.  Det är ingen bra artikel. Men den reser två frågor.

Dels huruvida man som folkvald någonsin är privat. Vanessa uttalade sig i egenskap av mamma och upplyste reporern om detta. Vilket ignorerades. Om detta ska jag idag inte blogga.

Den andra frågar kräver lite mer utrymme.

Personen på FP-mötet berättade att hen som volontär jobbat non stop, tillsammans med många andra likasinnade, att göra detta VM till den stora framgång det faktiskt blev.

Hen berättade inlevelsefullt om allt beröm som inkasserats och hur imponerade människor blivit av den professionella organisationen.

Och allt som skrivs i tidningen är bara negativt. Folk bara gnäller. Människor ringer från Stockholm, fortsatte hen indignerat, och undrar om vi i Falun inte vill ha något VM.

Vilket engagemang det finns ibland, tänker jag. Vilka resurser det finns i samhället, ändå.

Det är synd att ställa en sorts idealism mot en annan. Nu kanske det mer är landstingets problem att Vanessa inte kunde få hjälp på  en vårdcentral i Falun under VM.

Jag har en kollega som personligen åkte till ett boende för flyktingar där en elev då levde. Kollegan hjälpte eleven att flytta, organisera ett nytt liv och boende. Därmed möjliggjorde kollegan för eleven att kunna studera och i förlängningen nå en framtid.

Under VM fick eleven flytta ut från sitt boende, för volontärerna skulle ju ha någonstans att bo, och då fixade kollegan ett nytt tillfälligt boende via en annan person vilken upplät sitt hem och bord free of charge.

Detta är också ett engagemang. Ett engagemang som möjligen imponerar mer på undertecknad än att kränga korv under VM – om nu den något tillspetsade formuleringen tillåts en stackars gnällig folkefiende.

VM var något alldeles fantastiskt. Iallafall för den tredjedel av befolkningen som har råd och möjlighet att tillgodogöra sig det.

Att några av oss tycker det ligger ett inte så litet mått av vansinne i prioriteringarna gör oss faktiskt inte till folkefiender. Och vi har rätt att uttrycka det, oavsett om vi gör det som vårdsökande, journalist eller partipolitiskt aktiv i ett parti där majoriteten röstat för evenemanget.

Men om så skulle vara, att jag och mina gelikar faktiskt är att betrakta som folkefiender, viskar min integritets-stinna låtsaskompis i mitt öra att…

1… minnas att jag är dödlig

2… det finns tillfällen och samhällen där det är bättre att vara folkefiende än medlöpare.

Relaterade blogginlägg:

Prekariatet

En reaktion till “Folkefiende (VM5)

Kommentarsfunktionen är stängd.