Gnäll och Paganini

En är allt lite småkinkig så här mot slutet av terminen, känns det emellanåt som.

—

Nog stör det mig till exempel att inte alla inser att Tillfälliga Uppehållstillstånd inte är något bra. Att man inte kan hålla på och villkora grundläggande humanistiska värderingar. Antingen är man medborgare, antingen har man uppehållstillstånd, eller inte.

Jag säger inte att jag har alla lösningar och svar på hur vi ska lösa problem som uppstår i samband med att många av olika skäl söker sig till Sverige samt att dessa människor ofta hamnar i limbo i det att de kan bli kvar länge i flyktingförläggningar när de väl är här.

Jag säger bara att lösningen inte är att spela schack med medborgarskap.

Ska vi prova ett annat förhållningssätt?

Tänk om det istället är något bra att en massa människor vill komma hit. För hur kan det egentligen vara något dåligt? I så fall skulle ju Stockholm – som växer så det knakar – sjunkit till havets botten för länge sedan.

Varför inte bara istället flyga ner till Syrien och hämta hem..typ alla. Sug på den, SD. Slippa allt elände med människosmuggling längs medelhavet och på andra platser.

Hur skulle dessa människor som ofta inte vill annat än att komma i arbete och bidra till samhället inte kunna vara en tillgång? Man måste tänka utanför lådan, javisst. Men nog skulle det kunna bli något alldeles fantastiskt.

Tillfälliga Uppehållstillstånd är allt vi lyckas komma på. Så futtigt. Så tragiskt.

—

Samtidigt håller vi på att bygga skiten ur oss här i stan. Oj, vad vi investerar. Men att satsa för att få landets bästa skola mäktar vi inte med.

Och det lokala MP tycker investeringarna är bra och att en skidtävling för flera hundra miljoner är bra. De gillar visserligen inte att ett JAS-plan ställdes upp som reklam för vapenindustrin på aktuell skidtävling och de vill stänga Dala Airport. Av miljöskäl.

Jag fattar inte. jag får liksom inte ihop logiken.

—

Det har varit prinsbröllop för 9 miljoner kronor.

Jag orkar inte rada upp alla argument för och emot monarkin. Det enda jag säger är att alla argument för monarkin är känslomässiga. Och känslomässiga argument är i förlängningen farliga. Helst för minoriteter.

I en demokrati måste man hålla sig till demokratiska principer. Och som demokratisk princip fungerar gamla ruttna system från det förflutna rätt dåligt. Det vore en annan sak som de kungliga verkligen uträttade saker.

Tänk om Viktoria öppnade upp Haga för våldsutsatta kvinnor eller om Kungen tog ett kungligt initiativ att integrera de som sitter dagar, månader och år på olika förläggningar runt om i landet i arbete, till utbildning och in till ett liv.

Då skulle monarkin verkligen bli svårkritiserad. En humanitär monarki, har man hört på maken?! Nej, det har man inte. Jo – Folke förstås.

Kungen! Dina anfäder var borgare i Marseille. Den förste monarken av ditt hus revolutionär. Är det verkligen inte dags att omdana monarkin, åtminstone?

Någon frågade mig varifrån i Älvdalen Sofia kom. Jag svarade från det nymålade huset. Det tyckte jag var roligt själv – men det är ju jag det. Monarkin engagerar – man måste ge dem det.

—

Vaktmästaren på skolan har en rolig grej för sig. Han är lite trött på alla kvarglömda lunchlådor så han ska ordna en auktion i slutet på varje termin där man får köpa tillbaka sina byttor på rea.

Förövrigt är det en livsstil att bära sin lunchlåda i en systemkasse.

—

Jag tittar igenom min utvärdering. Den gör mig rätt glad att läsa. Ibland får jag kritik för saker som går att utveckla men i det stora hela gör det varken till eller från att de är så nöjda.

Ja – alltså jag blir glad av att kunna göra ett hyfsat arbete och för elevernas skull är det såklart bra att de överlag är nöjda. Och det räcker gott.

Jag säger helt enkelt som Anonyma Alkoholister: ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

—

Violinisten Paganini ansågs, då han var mycket skicklig violinist och eftersom han i stort sett var självlärd, ha sålt sin själ till djävulen (ja, det är upphovet till boken) och därigenom fått övermänsklig musikalisk förmåga.

Kanske är det så att en ingått någon form av kontrakt med Hin Håle för hur skulle jag respektive eleverna annars kunna vara nöjda med resultaten mot den verklighet som råder?

Hur kan jag annars kunna fortsätta le och tycka om att gå till mitt arbete?

Och hur skulle annars arbetsgivaren kunna ta mig så för given?

—

Nja, jag lutar åt en enklare modell.

Hemma hos far hänger en skylt i keramik. Den är gammal och nött, den har ramlat i golvet och gått sönder.

Far förlorade tidigt sin fru, min mamma. Nyligen förlorade han sin lillasyster, min faster, och bara någon vecka senare sitt yngsta barn, min lillasyster. Han och resten av oss i ursprungsfamiljen har haft svåra sjukdomar, vi med.

Han har förlorat mycket, det har han. Men inte sitt goda humör. Istället för att bli en bitter enstöring och ägna sina dagar åt att förbanna tillvarons alla meningslösa orättvisor har han lagat den trasiga keramikskylten och hängt upp den på sin plats igen.

Där hänger den i detta nu.

Det är väl något av det jag fått med mig av honom i livet, antar jag.

Och det är ju inte så illa.