Förbryllande

Jag tittade i veckan in till skolhälsovården som skyltade med att man hade ”Killmottagning”. Jag bejakade mitt göteborgska påbrå genom att fråga om man ansåg mig på tok för medelålders för att bli… killad.

Personen flyttade inte blicken från datorskärmen i det hen entonigt svarade: Vad härligt att du är tillbaka igen, Fredrik. Vi har saknat dig. 

—

Någon gång har jag vinnlagt mig om att studera länets befolkningsprognoser. Det är sådant som kan intressera en politiker då dylika underlag påverkar olika satsningar och utmaningar för lokalsamhället och därmed också hur politiken bör utformas.

I klartext handlar det om underlag som tjänstemän tar fram för hur många människor som förväntas födas, avlida, utflytta eller inflytta.

Borlänge har en särskild kolumn. Den heter ”Kärleksinvandring”. Jag tycker om benämningen. Statistiken säger också, iallafall i min värld, att de flesta kärleksinvandrade par bor i stadsdelen ”Paradiset”.

Tänk att ens ha en stadsdel som heter så. Way to go, Borlänge!

Ibland blir den kommunal-grå verkligheten alldeles underbar. Borlänge, för att citera kidsen, regerar. Nu säger jag inte att allt är frid och fröjd i Paradiset – men hela grejen andas positivism.

Alla som flyr, emigrerar eller lugnt omlokaliserar sig själva och sin familj har samma mål. I en eller annan form söker de paradiset. Jag måste erkänna att jag som falubo till dags dato aldrig sett grannkommunen som någon Edens lustgård.

Ormen i paradiset – SD – är förvisso stark i Borlänge. Eller i hela länet egentligen, men ändå.

Lägger man till allt annat med stan – musiken, företagarandan, fotbollen, AKG & Petter, Deeped, Blomman, Haggan, Försvarsministern, Monica och John så känner jag att jag gillar helheten.

Jag kommer ut nu. Jag gillar Borlänge.

—

Jag impulsköpte nyligen en potta på loppis i Norberg. Användningsområdet var vid tillfället en aning oklart men jag motiverade köpet för en förvånad hemmapublik med att jag skulle ha den på jobbet.

Nu är den på min arbetsplats. Och jag har funnit det självklara användningsområdet.

 

 

För att vara på den säkra sidan valde jag att först och mycket ingående diska pottan. Inför förstummade kaffedrickande kollegor skötte jag min disk samtidigt som jag så bekymmerslöst jag kunde frågade om de aldrig sett en karl diska sitt nattkärl förr.

—

Vi pratade därhemma om framtiden. Dotter 2 har siktet klart: hon ska bli finansminister. Alternativt ballerina (inte kakan utan konstformen).

För det är finansministern som bestämmer. Se bara på mig och hennes mor, menade den förnumstiga 7-åringen. Mamma är finansminister och pappa statsminister i vår familj – men det är mamma som bestämmer.

Måhända bär dotter 2 ändå på någon av mina gener. Det räcker inte med att hon sjunger i kyrkokören för att ha fog för det påståendet. Kopparbergs kyrka har upplägget att när barnkören deltar får barnen, när det kommer till predikan eller andra långbänkar, gå iväg för mer anpassad verksamhet.

En gång stod barnen inte att återfinna. De var puts väck. Efter viss förvirring och några ögonblick av nervöst kaos hos personal och föräldrar återfanns de strax utanför kyrkan. Närmare bestämt invid Fet Mats grav om vars innevånare min yngsta dotter bestämt sig för att upplysa sina körkollegor.

Wipe that smile off your face.

—

Men till sist går allt i moll denna dag som given är. I skrivande stund står Elsa Andersson i lågor. Västmanlands pärla. Efter detta finns ingen glädje mer. Undrar om grannen – där jag köpte pottan – klarar sig.

Vore inte det förbryllande?