Fyra nyanser av rosa (bild 18 a-e)

Det stundade till barnkalas och vid slika tilldragelser gäller det att gå all in.

Huruvida rosa är en farlig färg? Vet inte. Det beror väl på hur den används, kanske. Jag har själv erövrat den. Pojkar kan visst bära rosa. Män bör göra så. Och det är en pappas plikt, kanske till och med skyldighet, att bära rosa.

 

Måhända blir färgen rosa trots allt att betrakta som farlig efter morgonens runda?

 

 

18 C (nedan) visar en bild på, av, min syster. Det finns många sådana bilder. Den bilden av henne var jag inte en del av. Men jag har aldrig gjort åtskillnad på människor på grund av deras sexualitet. Sådant är helt ovidkommande i min värld.

Påfallande ofta i mitt liv har det hänt att människor, kända och okända, på jobbet, i sociala sammanhang, bland släkt och i vänkretsen kring släktingar, kommit att betrakta mig som en sorts folkefiende.

En dryg jävel som ska hållas kort. Den elaka styvmodern, Harry Potters familj i London.

Det har tagit sig lite olika uttryck genom åren men sammantaget har det inneburit att dessa människor på olika sätt visat att de verkligen tycker illa om mig. Och nu händer det igen.

Jag reagerar på vansinnigheter på jobbet och får, som en säger, skit för det. Jag påminns på olika sätt hur människor i och runt om släkt och familj ser på mig. Sammantaget kokar det ner till en frågeställning:

Vad gör en när en inte har skuggan av en chans att försvara sig – när motparten helt enkelt har bestämt sig för att du är en elak idiot oavsett vad du gör?

Jag får väl i viss mån skylla mig själv. Jag har så infernaliskt svårt att inte driva med människor samt att inte reagera mot saker jag ser som orättfärdiga. Det sitter i ryggmärgen. Mitt rättspatos är starkt. Ständigt balanserar jag på gränsen till rättshaveri, måhända.

När jag sätter den sidan till brukar jag kunna stoppa in kniven där det känns, jovisst. Den förmågan kan förvisso vara en tillgång men är det ofta inte.

Det har också ibland inneburit tämligen ovidkommande och, tycker jag, osakliga tillmälen. Offerkortet spelas, invektiv uttdelas. Von Oben, elak, arrogant. Saker förstoras upp och rycks ur sitt sammanhang i jakten på vinst.

Snabbt ska jag tillintetgöras eller långsamt malas ner.

Jag har förlikat mig med det där, nu. Min självkänsla är för det mesta intakt och jag värnar i alla lägen min integritet även om jag ofta är utåtagerande. Men ju äldre jag blir desto mer funderar jag över detta.

Det tycks mig som att människor antingen tycker rätt bra om mig eller det rakt motsatta. Alternativet – att ge upp sin övertygelse för att fler skulle tycka bra om mig – går fetbort. En får väl beskära sin promenader, kanske. Såväl på nätet som IRL.

 

 

Det finns dock en annan bild av min syster också. En bild som är bara, bara min. Likväl som jag aldrig kan bli accepterad av dem som odlar den första lär det bli svårt för dessa att komma in i min.

Jag tänker att det allt är bra synd att en måste välja. Men det är väl så det är i vår värld. Det sörjer vi nog båda två, min syster i sin himmel och jag härnere. Men jag är inte den som är den – vill någon lära känna mig på riktigt är hen alltid välkommen.

 

 

Jag är nog ganska schysst i det stora hela. Eller som en elev sa: Sträng men rolig. Det roligaste jag hört i år från elevhåll är annars det är svårast att få ett A av den där jäveln. Och så är han politiker också så det går inte att snacka omkull honom heller. 

Det är sådant som värmer ett fruset lärarhjärta.

Skämt åsido. Det här året vågar jag knappt läsa de stundande utvärderingarna. det känns inte som det gått så bra som föregående år. Men – jag lovar att redovisa det även om det inte är till min favör.

Det finns dock ett rosaskimrande minne från förra året. Ett sådant att plocka fram när det är svart och tungt. När någon försöker trycka till eller mala ner. En bör samla på sådana att ta fram och värma sig med när det blåser kallt.

Ögonblicket nedan infaller precis efter att jag hållit högtidstalet till studenterna på deras bal. De var alla så glada och uppriktiga i sin glädje. Och de drog sig inte för att visa det.

Säkert fanns det några som muttrande ogillade min uppenbarelse också. För det gör det ju alltid när det gäller undertecknad. Men dessa dysterkvistar minns jag inte så noga.

En minnenas rosa snuttefilt. ES12DT – ni är saknade.

Ska en potentiell läsare få ut något av detta osammanhängande nonsens kan det väl kanske vara just det: häng inte i onödan med människor som inte gillar dig. Det blir så himla jobbigt i längden.

 

Relaterade blogginlägg

Om den farliga färgen rosa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s