house of cards

Den senaste inrikespolitiska snackisen handlar om att Moderaterna vill definiera sitt förändrade synsätt gentemot SD som att ”de vill göra allt som går för att genomföra moderat politik”.

Många är det som förundras över den totala förändring som skett i det partiet sedan Reinfeldt lämnade. Det verkar som att han är saknad av alla borgerliga väljare som inte är moderater. Jag själv saknar honom, iallafall.

Här följer en hobbyanalys signerad undertecknad.

M räknar med att det inte kommer att ske någon större förändring i det parlamentariska läget efter valet. Därför väljer de att genomföra den stora mentala förändringen redan nu för att saken ska blåst förbi lagom till valrörelsen 2018.

Partistrategerna tänker måhända att många kommer att vara upprörda ett tag men sedan lägger sig stormen. Målet är att M ska kunna bilda regering tillsammans med Alliansen genom en majoritet som bygger på passivt stöd av SD.

Lite som S/MP-regeringen idag gör med V.

SD kommer, kalkylerar man med, att vara samarbetsvänliga eftersom de är angelägna om att bli accepterade som samtalspartner på samma sätt som MP kompromissat bort rätt mycket av sin själ i sin iver att framstå som ett regeringsdugligt parti.

En sådan borgerlig regering kan dels fortsätta driva en relativt hård invandringspolitik eftersom den med rätta kan peka på det faktum att det var den rödgröna regeringen som satte igång alltihop, dels har den av samma skäl råd att tillmötesgå ytterligare krav i den riktningen från SD eftersom vi som sagt ändå redan börjat vandra den vägen med nuvarande regering.

SD kan (ur deras perspektiv) äntligen framstå som vinnare i två bemärkelser: de kan inför sina väljare peka på saker de får igenom samt att de är plötsligt ett parti bland alla andra. Därför kan de acceptera att inte ingå i en regering och M kan behålla ansiktet av samma skäl.

M kan å sin sida leda en borgerlig regering med passivt stöd från SD – en majoritet som (hoppas M) kan komma att bestå länge. Anna Kinberg Batra (eller vem som då är partiledare) kan efter tag, säg i valrörelsen 2022, knyta an till Fredrik Reinfeldts politiska arv igen.

Han var ju den som var med och skapade Alliansen, den förste moderata statsminister att bli omvald och den som mer genomgående än 1976 och 91 lyckades bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

Hon blir den som bygger vidare på det och slutligen besegrar S och för överskådlig framtid förpassar partiet över sidlinjen.

För att lyckas med det måste M, och AKB, tona ner beröringsskräcken med SD. Det gör man bland annat genom att försöka utmåla V som ett minst lika dåligt alternativ som SD – med innebörden att S/MP-regeringen redan gör vad en M-regering tänker sig att göra.

Alltså samarbetar med en visserligen obehaglig men inte allt igenom ond partner. Inga konstigheter. Eller? Inte enligt många moderater, i alla fall.

Jag har ju viss erfarenhet av hur partier fungerar och anser att man inte behöver vara allt för konspiratorisk för att tänka att av döma av hur likartat alla moderater svarar så har det nog gått ut tydliga direktiv från partiledningen i frågan.

Det är därför M vill tona ner det nazistiska förflutna hos SD och tona upp V:s kommunistiska historia. Det är därför M talar om att samarbeta med alla partier på lika villkor, om att respektera väljarna och säger sig vilja samarbeta men inte regera tillsammans med SD.

För det handlar ju om att göra allt för att genomföra moderat politik. Vi har kommunicerat dåligt, säger den moderate partisekreteraren. Och visst kunde partiet valt en bättre dag än minnesdagen för Förintelsens offer för att lansera ett förändrat förhållningssätt till ett parti man medger har ett nazistiskt förflutet.

(Redan där känner åtminstone jag ett djupt obehag inför det i mina ögon oroligt cyniska spelet. Men det är ju jag det. Hobbyanalysen fortsätter…:)

M har råd att tappa KD-rösterna ifall partiet inte når 4%.

V behöver M inte förhålla sig till och MP verkar klara av att sänka sig självt.

L ligger sedan länge parkerat kring 6% och utgör inget moderat problem. Dessutom har Björklund tidigare andats lite om att våga ta i SD (det vore inte första gången M snor en idé som L/FP också tänkt. Konceptet ”det nya/riktiga arbetarpartiet” fanns även inom FP en gång i tiden men Reinfeldt/Borg/Schlingmann hann före). Saker kan möjligen förändras om Birgitta eller någon av Ceciliorna får mer framträdande positioner.

Kvar finns Centern. Ett stabilt parti som till skillnad från alla andra mittenpartier tryggt legat kvar i sina kärnvärderingar och undvikit opportunistiskt trippande till höger. Ett parti som stadigt växer, med en partiledare som åtnjuter högst förtroende i landet och som, vilket inte är oväsentligt, även kommer högt i ranking hos väljare om de ställs inför frågan att välja ett annat parti än sitt förstahandsalternativ.

De finns de som tror att Annie siktar på att vara den borgerliga statsministerkandidaten 2022. AKB vill bli det senast 2018 enligt ovan förda resonemang. Som det verkar på mig kan dessa två ambitioner och de strategier de medför vara svåra att kombinera.

—

För egen del säger jag så här.

I den lokala politiken i Falun har jag meddelat centerledningen att jag står till förfogande för de eventuella uppdrag som partiet anser sig behöva mig för.

För att citera den moderate partisekreteraren: ”Låt mig vara extremt tydlig”: en röst eller förtroendeuppdrag på/för mig kommer aldrig någonsin innebära att någon som helst form av kommunikation överhuvudtaget sker med SD.

Icke. Nej.

Det är en samvetsfråga – om de så får 99.99% i fria demokratiska val medger inte min demokratiska övertygelse att samtal kan föras med det partiet. Vill man ha järnröre, förlåt, samröre med SD bör man istället utse/rösta på någon annan.

En moderat, exempelvis.