ensamkommande flyktingbarn

I veckan var jag på ett lokalt politiskt möte, ett medlemsmöte i centerpartiet.

Jag lyssnade på en person från socialtjänsten som var inbjuden gäst. Mötet handlade om de ensamkommande flyktingbarnens situation. Kommun efter kommun runt om i landet och länet säger nu nej till att hjälpa dessa ungdomar – men det betyder inte nödvändigtvis att kommunerna är grymma eller njugga i sin hantering.

Här följer en kort bakgrund.

De ensamkommande barnen placeras i olika kommuner runt om i landet för att försöka uppnå någon form av proportionalitet. Alla kan ju inte bo på samma plats. De får i allmänhet tak över huvudet och hjälp.

I förekommande fall ska de åldersbestämmas – något som är en helt egen historia. Metoderna för att åldersbestämma människor är kritiserade. Barn har större chans att få stanna än vuxna så det kanske inte är så konstigt om några ljuger om sin ålder.

Därefter vidtar en asylansökningsprocess. Det är nu jag träffar några av dem. De hinner nämligen ofta leva i Sverige i flera år, lära sig språket, rota sig och gå i skolan, innan de får avslag på sin asylansökan varvid avgrunden öppnar sig.

(Därför är det svårt för många att lyckas i skolan då de ofta mår mycket dåligt på grund av sitt förflutna i kombination med oron över att få avslag på sin asylansökan).

Socialtjänsten är ett bottenlöst hål. Det är enorma behov som föreligger och klar blir tjänsten aldrig. Det rullar på, helt enkelt. Jag har suttit tre år i socialnämnden så något om det behjärtansvärda arbetet vet jag ju.

Tjänstemannen på mötet berättade att de beräkningar som gjorts talar om ökade kostnader för att ta hand om de ensamkommande på omkring 11 miljoner under en viss period. Jag har inte koll på budgetperioden – men 11 miljoner på en redan sprängd budget i en kommun av Faluns storlek är rätt mycket.

Men ändå. Prova själv att gå i den behövandes skor. Kan vi inte hjälpas åt? Mötas halvvägs? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det finns nämligen andra ensamma, trasiga, behövande. Svenskar. Medborgare.

Kan vi lyfta ur en viss grupp ur helheten och säga att de ska prioriteras framför andra? Anna, 16 år, kommer från ett missbrukarhem och har upplevt droger och övergrepp. Hon måste få hjälp annars går hon under.

Varför kan inte Anna få plats på ett hem? Jo, därför att där bor redan Ahmed. Hon är medborgare, inte han. Problemet är att det faktiskt inte är lättare för henne att återvända hem än för honom.

Det är att förenkla resonemanget men det är så populisten resonerar. Och så sprider sig ryktet och vad som därefter kommer. Rasism och elände. Så nej, vi kan inte agera på det viset.

Socialtjänsten bryter mot kommunallagen om de prioriterar bort Anna. Men Ahmed finns ju också. Här, hos oss, finns han – och många med honom. Socialtjänsten kan inget annat göra än att vända sig till kommunens politiska ledning och be om medel och styrning. I Falun är det C, S och MP som styr.

Jag har fullt förtroende för falucenterns ledning. Vårt kommunalråd Joakim Storck gör i mina ögon (även om jag är part i målet) ett mycket bra jobb. Och jag skulle sannolikt inte ta något annat beslut om jag vore i hans kläder.  Hur hårt det än låter – vi inte kan ta hand om dem. Inte på egen hand.

Vi kan ju alltid hoppas på andra aktörer därute i civilsamhället, förstås. Förutom att många redan gör så mycket. Kyrkor, privatpersoner…många fantastiska insatser görs redan.

Frågan ägs helt av regeringen. Varför vill regeringen inte bevilja allmän amnesti? Vi har ju redan i princip stängt gränsen. Låt det vara så ett tag och bevilja allmän amnesti för dem som redan är här.

En sådan amnesti skulle nämligen innebära att alla dessa ensamkommande blev medborgare och därmed en viss kommuns ansvar. Visst, det skulle kräva säkerhetsklassificeringar, undersökningar och insatser och det i sin tur skulle kräva statliga anslag och resurser.

Gör en försiktig jämförelse med allmän vapenamnesti, tänker jag. Varför gör man sådana? Jag menar inte att jämföra flyktingar med vapen – jag menar bara att ibland måste man göra något radikalt, se mellan fingrarna, för att åstadkomma något gott på sikt.

Så varför går inget annat parti än V fram med tanken? Sannolikt, gissar jag, för att man tror att det vore politiskt självmord. Rädslan för att SD ska växa ännu mer är det som styr politiken hos flera partier. Men jag tror inte det behöver bli den självklara konsekvensen.

Hur det än är med den saken – ibland måste man leda en opinion och inte följa den. Ibland måste man ha lite av Churchill i sig och gå sin egen väg istället för att förhandla eller anpassa sig till fienden.

V och C har vuxit lite – måhända bland annat på grund av sin inställning i flyktingfrågan. Kom igen, riksdagspartier – våga. Det kommer att löna sig. Vore jag MP så skulle jag inte tveka en sekund. Vad har partiet egentligen att förlora? Och ni socialdemokrater, var är er själ? Jag förstår nog hur ni tänker, att ni vill ta tillbaka försvunna SD-väljare. Men är det värt det?

Låt frågan provas av väljarna i val. Förtig den inte.

Personligen är jag för allmän amnesti för ensamkommande flyktingar. Jag tycker däremot inte att en kommun ska agera självrådigt och ta beslut om sådant på egen hand. Det är, som nämnts, ett nationellt ansvar som vilar på regeringen.

Det jag tänker göra är att försöka påverka mitt parti att driva frågan. Kanske blir det ett mejl till Annie, också. Den som eventuellt läser det här och håller med, eller inte, hoppas jag vill engagera sig i ett parti eller i civilsamhället.

Vi diskuterar inte flyktingar som kom igår. Vi pratar om unga människor som bott här länge, ofta i flera år, ungdomar som rotat sig och börjat bygga upp ett liv. De finns här, mitt ibland oss. Ger vi dem en chans, bara en liten, liten, chans, kan stora saker hända.

Jag har nämligen sett det själv. Från början darriga små förskrämda individer som några år senare bär studentmössan på högburet huvud ofta belönade stipendier som kronan på verket.

Det är i dessa lägen jag känner mig som allra stoltast över att kunna kalla mig svensk. Jag känner stolthet över att dela deras nationalitet, stolthet över att fått möjligheten att vara med och  bidra – om än aldrig så lite – och stolthet över att leva i ett land som givit dem chansen.