min sanning II

Vad är egentligen sanning? Det finns ju ingen enhetlig dylik. Alla äger sin egen variant av den. Som (humanistisk)lärare kan man aldrig göra anspråk på att lära ut sanningen. Nej, pedagogens yrke handlar mer om att lära ut en inställning, ett förhållningssätt, en livshållning, självförtroende. Kanske kan man hoppas på att inspirera lite.

En del vänsterpartister här i stan verkar hata mig. Jag säger inte detta i en beklagande, självömkande ton – utan konstaterar helt krasst att det tycks sant. Märkligare är att de sällan missar ett tillfälle att blanda in mitt yrke i våra debatter. Vad nu det har med saken att göra.

Och apropå ingenting. Hitler hatade skolan. Hitler föraktade lärare. Bildning ansåg han som något överskattat – nej, det var instinkt och (det han såg som) karaktär som gällde för honom. Hitler ansåg att lärare blev den som av egen kraft inte förmådde bli något annat. Ett känt citat är

Redan till det yttre hade de varit smutsiga och väckt uppmärksamhet med sina solkiga kragar, ovårdade skägg och dylikt.

Alla extremister har det gemensamt att man inte accepterar den gemensamma utgångspunkten för samtal eller debatt. Så frågan jag ställer mig är vad man kan göra när utgångspunkten helt enkelt ser fundamentalt olika ut? Trump är ju det uppenbara exemplet, men långt ifrån ensam.

Jag förberedde mig och läste på för att, som det heter, kunna ta debatten med SD inför och efter valet. Jag trodde det var där kampen skulle stå. Det är bara det att som det visat sig gör SD i Falun knappt något väsen ifrån sig. Det kommer då och då något förslag om tiggeriförbud eller motsvarande – förslag som vi andra ofta samfällt avslår. Annars kommer andra (ofta ogenomtänkta) förslag om trafiken eller allehanda ting. Men inget uppenbart hatiskt.

Så det är ganska lugnt på den fronten ehuru partiet på riksnivå är läskigare. Men aldrig kunde jag inför mandatperioden tänka mig att lokala Vänsterpartiet skulle bli det stora problemet. Flera av deras företrädare hetsar, hånar och vulgäriserar inte sällan ner det offentliga samtalet till en beklaglig, ömkansvärd och, faktiskt, farlig nivå.

Jag skrev nyligen en debattartikel om det olämpliga i att beskriva tjänstemän som lägervakter eller beslå sina politiska motståndare med tillmälen som Pinochet. Den gav stort gensvar. Vänsterns reaktion? VEM? GE OSS NAMN!

Världen tycks för dem svartvit. För ett parti som mycket betonar strukturer framstår de här som mer än lovligt hemmablinda. Kanske, slog det mig, är det en gemensam nämnare hos trollsvansen, oavsett partitillhörighet, att de har haft lärare som inte förmått leva upp till det jag inledningsvis beskriver.

Spekulationer, jag vet. Men det är intressant att tänka så. Nå, jag sprang just på Vänsterns gruppledare, en hygglig person IRL, och vi enades om att vid tillfälle ta en pilsner och snacka igenom saken.

Jag märker hur den pågående pandemin allt mer politiseras. Europeernas fel. Kanske kinesernas. Det är liberalernas fel. Högerns. Faluns politiska ledning vill försämra för de som vårdar svårt sjuka i Corona – vi vill dem illa. Vi som styr Falun har hittat på ett ekonomiskt underskott i akt och mening att fabricera ihop ett sparbeting. Så är det – endast oppositionen kan rädda oss från corona.

Usch.

Jag tvekar. Inte räds jag en uppfriskande debatt, inte ens om jag förlorar den, men den måste föras på lika villkor. Och det tycks omöjligt just nu. Ofta handlar debattekniken istället ofta om att förlöjliga, håna, hitta på, förvrida, tillskriva och anklaga. Jag tror jag passar på det. Jag tror jag ska dra mig undan debatterandet ett tag för att istället satsa på att driva några sakfrågor. Just nu ligger följande projekt framför mig:

bli volontär på kvinnojouren
arbeta med att kommunen ska bli bättre på att emot arbetstränande praktikanter
ta fram en regional strategi för högskolan

För det, om något, är sant: att gasta på internet är en sak, att kunna visa på konkreta resultat av en förd politik en annan.

Det är inte bara lärare som lär ut saker. Jag lär mig ständigt. Av människor i allmänhet. Av kollegor. Inom politiken. Genom musik och sång. Genom människor som sviker eller beter sig märkligt. Eller som Churchill sa:

Jag är alltid redo att lära mig nya saker även om jag inte alltid tycker om att bli undervisad.

Det är tufft nu, det vore fel av mig att säga något annat. Gingen var en bra lärare och han gick just bort i Corona. Malin var en inspirerande person att leva med och hon dukade under för ett år sedan. Jag har allt sedan dess svårt att hitta en långsiktig rutin i det allmänna må braandets tjänst. Min härliga svägerska Julia har sedan länge kämpat med sin cancer och hon har nu offentligt berättat att den kampen närmar sig sitt slut.

Allt detta tar på mig och tjejerna, det gör det. Den allmänna corona-skiten tär den också. Man kanske borde lära sig av far som struntar i alltihop. När jag ringer är han alltid på fel plats men är noga med att hålla avståndet, säger han.

Jag ser dock fram emot post corona-debatten. Min framtidsspaning handlar om att jag tror att vi kommer att omdefiniera om inte allt så åtminstone mycket av våra gamla ivanda sanningar. Vi upplever just nu ett paradigmskifte. En historisk vändpunkt. Allt kommer att omdanas efter Corona. Sjukvården, hur vi arbetar och möts, skolan, kapitalismen och miljöproblemen, ja allt. Vattnet i Venedig är plötsligt klart och fint, tänka sig. I mina läromedel kommer det nya kapitlet heta “9/11 2001 – COVID19”.

Vänsterns goda hat rinner av mig som vatten på en flodhäst. Det får vara som det är med den saken. Jag är visserligen inte okänslig för påhopp men till syvende och sist inte mer än en ensamstående heltidsarbetande pappa som också som fritidspolitiker försöker bidra lite. Så länge partiet och väljarna vill ha mig står jag gärna till tjänst – vad vänstern anser i sammanhanget är mindre viktigt.

Ingen, vare sig medborgare, elever, politiska motståndare eller andra behöver hålla med mig om något jag säger eller tror. Men min personliga sanning säger mig just nu att jag måste försöka inspirera mig själv. Och kanske de jag delar Netflix-abonnemang med. Sådan inspriation sker oftare inom yrket, med vänner eller barnen, än annorstädes.

Det är väl egentligen allt jag säger.

Och apropå: valborg står för dörren. MDP ska uppträda för Kopparstadens 70+are och sedan livestreamas via Radio Dalarnas försorg tillsammans landshövdingen. Lyssna gärna. Och kungen fyller ju år, bevars. Gör, och här hoppas och tror jag även att jag har vänsterpartiet med mig, den eventuella coronan på hans hjässa lätt!

Trevlig helg!