bild 83 – terra firma

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för någon varit ute på riskfyllda upplevelser av olika slag. Jämför gärna med helt vara ute och segla eller med det mer moderna off pist. Terra firma innebär alltså motsatsen.

Att vara på fast grund är nog dock inget för oss seglare. Inte botten är nådd heller. Är du seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, säger jag. Jag är ständigt ute och seglar. Snedseglarnas riksorganisation: here I come!

Snedsegel är ett verkligt segel. På en båt. Benämningen snedseglare används (vanligen av en äldre generation) i vardagslivet som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels om en person som kommit lite på sned här i livet.

Oppositionen här i stan använder gärna, lite spefullt, uttrycket den styrande minoriteten. Det klart, de har rätt i sak. Men lika rätt är isåfall formuleringen majoritetsoppositionen som var för inkompetent gör att ta makten.

Det kanske möjligen inte är en så framkomlig väg att retas? Men kul?

Jag hörde nyligen att någon köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17555 kr. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kommer jag att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Aldrig jagar vi människor njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka.

Nej, man måste hitta lösningen inom sig – inte utom sig. Annars blir man utom sig. Tror någon på allvar att Donald Trump har ett rikt själsliv?

Detta är förövrigt en av anledningarna till att jag ibland låter eleverna arbeta med temat historiens största börskrascher. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen… Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.

Mask eller inte, det är frågan. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat tema pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning.

Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade också en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd.

1600-talets vårdpersonal må ha varit få och outbildade men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor och läderkängor och alltså tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man kunde nämligen bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben (se bild) på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna.

Min bror är en modern pestdoktor. Batong, mask och allt. Själv bär jag sedan gammalt alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

Det är sällan jag tittar på tv-serier numera men fjärde säsongen av The Crown är ett måste. I tredje delen finns en scen där en mus springer igenom rummet där drottningen sitter. Det är naturligtvis ingen slump. Jag funderar över vad scenen ska symbolisera. Är Lady Di musen? Om vem lejonet är råder ingen tvekan. Det vimlar av lejon i kungliga vapen.

Till syvene och sist så är det sunda värderingar som driver allt framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Som pandemier. Vi må jaga njutning men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer.

Vi är väl alla emellanåt ute på djupt vatten. Och medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får vi var och en, här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota Covid-Olle i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad.

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens månne mitt adelsmärke. Men jag seglar glatt vidare i jaken på ökad kunskap och nya bekantskaper.

Det är dock inte utan att jag känner en förnimmelse av botten nu när jag försiktigt sträcker ner stortån. Vattnet må vara kallt men sjunker gör jag inte.