Filibuster är en term som avser en politisk taktik att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon, vanligen från minoriteten, håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och i senare tid USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt 24 timmar.
Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner. Skriver debattartiklar, håller anföranden. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat.
Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer framtidens arbetsmarknad att göra i än större grad. Vi som ockuperar samma arbetsplats i över två decennier är en utrotningshotad art.
Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, att kunna foga samman olika delar till en helhet.
Länge, ja, under tusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som man under återstoden av livet sedan tillämpar. Den skola jag själv gick i fungerade så. Men det räcker inte.
Det räcker numera inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. Så som skolan tycks fungerat en tid, ja, hela 2000-talet faktiskt. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller kommer förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar väl eller är kreativ automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet slår man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla efter. Avgörande förmågor.
Detta förhållningssätt präglar allt sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Den gäller än. Kalla mig old school men jag föreläser. Jag ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen.
För tänk efter. Förmågan att hantera förändring, att hantera okända situationer är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas hela liv. Sådant får man inte hjälp med på universitet, det förväntas man redan kunna när man kommer dit.
Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt samarbete bör se ut, hur länge politiker bär prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck.
Men visst, jag misslyckas ibland. Helst inom politiken. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller gå under.
(I Kiruna håller man på att flytta stadens centrum på grund av rasrisken i den djupa gruvan. Det slog mig att detta är en perfekt metafor för mitt liv.)
Tiga är måhända guld. Bör man förresten hålla tand för tunga eller tunga för tand? Man får hursomhelst i allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.
Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!
Bla bla bla.
Källor:
Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet
Wikipedia
Tolkien: Sagan om konungens återkomst (Legolas)
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.