Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att äta och något spännande att se. Man tackar.
Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser, vad upptar istället min uppmärksamhet? Har jag måhända fullt upp att begapa statens senaste, enorma, projekt?
Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.
Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har själv begapat Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.
Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar (och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet). Koncentrationslägren är världsarv. Jag har även besökt Auschwitz.
Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås ibland vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta 10 000 rum och ta emot 20 000 gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot 400 000-500 000 besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år.
Det fanns fler sådana här anläggningar runt omkring i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.
Varje rum skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg 150 meter från stranden i sex våningar och med en längd av 4,5 kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på 20 000 sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.
Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla.
Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.
Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.
Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.
Källor:
Wikipedia
Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.