bild 110: solskenspasta med korintsås

God fortsättning!

All form av kärlek är rätt. Det finns faktiskt bara vacker kärlek. Om utgångspunkten är att det rör sig om vuxna människor och frivillighet är den alltid vacker, kärleken. Detta är inte ett okomplicerat påstående, jag vet, och jag förstår alla brustna hjärtan som reser invändningar, men om inte annat är denna hållning skälet till varför jag trivs så väl i rollen som vigselförrättare.

Kärleken är tålmodig och mild. Kärleken är inte avundsjuk, skrytsam eller högmodig. Den är inte oförskämd eller självisk. Den ilsknar inte till, och den är inte långsint. Den gläds inte över någon orätt utan finner sin glädje i sanningen. Den ger inte upp. Den tror allt, hoppas allt och uthärdar allt.

Detta är ett inte ovanligt bibelcitat vid bröllop. Men eftersom jag är länsstyrelsens representant när jag förrättar vigslar har jag utvecklat min egen ritual.


Jag skrev en nyårshälsning på sociala medier som handlade om min påhittade maträtt solskenspasta. Det är i själva verket ett täcknamn för att lura i flickorna rester.

Jag må i många avseenden vara en tämligen enkelspårig människa. Det som styr mig, det som alltid styrt mig, är att i varje ögonblick maximera glädje och kärlek. Det är en egenskap, vågar jag påstå, som tjänat mig väl.

(Det måste omedelbart sägas att jag inte nämner detta av självgoda skäl, jag är inte bättre än någon annan, och en potentiell läsare får gärna tillåta mig en liten inflygning.)

Mycket har gått åt fanders under 2021. Som att flickorna insett att den ena solskenspastan aldrig är den andra lik eller att receptet knappast återfinns i någon receptbok/app överhuvudtaget. Men jag väljer att inte fokusera på det. Jag fokuserar istället på solskenet i min påhittade pasta. Det solskenet har hjälpt mig igenom sjukdom, död, pandemi och allehanda småtråkiga grejer, men också att hitta glädje och kärlek, så det är väl lika bra att fortsätta så.

Kärlek och glädje. Det kanske inte är barnets eller ungdomens språkbruk, men, icke desto mindre: på detta vis har det alltid varit. Under barndomen var föräldrarna oroliga för min enormt utåtriktade personlighet. Rantmaja! utropade mor ofta. Så fortsatte jag på gymnasiet, i lumpen, under studierna i Frankrike. Under studietiden i Uppsala formligen exploderade det. Och så var det under äktenskapet med Malin. Så är det idag med döttrarna.

När det blåser snålt i livet är det vad jag faller tillbaka på. Det är mitt sparkonto, min krockkudde och försäkring.

Pandemin kom (om vi för ett ögonblick bortser från allt lidande den medfört) lämpligt för mig. Jag kunde avsluta en flera år lång sorgeprocess med ett och ett halvt år i ensamhet. Förutom vissa parenteser (som när den inre kretsen tog sig an mig) så har det varit så. Jag kan inte säga att jag älskade varje minut där i fåtöljen men jag kunde i min ensamhet bearbeta, känna, förbanna, skratta och gråta. Men jag flydde inte. När det går fullständigt åt helvete flyr jag inte. Det finns papper på det.

2021, åtminstone den senare delen, har inte varit så illa. Inte för mig personligen, iallafall. Visst hör jag om allt elände världen, men jag fokuserar inte på det. Jag vänder istället blicken mot det halvfulla glaset, det dukade bordet (just det, det vankas ofta solskenspasta), det vänliga leendet och det stora skrattet. Därefter gör jag vad jag kan för att besvärja tillvarons dåligheter. Jag somnar ofta tillfreds med tillvaron.

Och så plötsligt, när man är som minst beredd, står det kanske någon där och vill ge en kram. Kanske är man lite tvekande till en början, jag menar: vad ska människor tycka? Men så går tiden och man inser så sakteliga att ingen uttrycker något annat än kärlek och glädje. Inte de som räknas, iallafall. Och finns det någon som tycker något annat må det kvitta lika. För jag söker ju som sagt kärleken och glädjen här i livet. Sådant leder nämligen alltid till goda saker.

Kanske hade man glömt lite hur underbart det är att hand i hand skratta tillsammans med någon. Att få höra fantastiska saker som att någon sedan länge velat ge dig den där kramen men inte riktigt vågat.

2022 har börjat fint – både storstilat, glatt och kärleksfullt. Jag har en härlig känsla att det kommer att fortsätta så. Som jag brukar säga när jag agerar vigselförrättare: var än kärleken döljer sig må den bejakas. Kärleken finner alltid väg och alltid råd. Och finns det något jag håller för en nästan helig sanning så är det att man aldrig ska tveka att ge en kram. Härmed är det sagt: låt 2022 bli de coronasäkrade kramarnas tid!

Solskenspasta. Ta allt du har och fräs i vitlök, blanda i crème Fraîche och grädde. Kanske kan man se rätten som en metafor för livet som sådant. Man tar vad har kvar i skafferiet och kör på. Det viktiga är att man äter den under glädje och kärlek. Oavsett vilket tänker jag att man måste försonas med sitt förflutna och med sig själv för att kunna älska nuet och forma en framtid. Det gäller världen i stort och på det personliga planet. Därför framhärdar jag i påståendet att all kärlek är rätt. All kärlek är vacker. Och det finns alltid en framtid.


Kärleken är tålmodig och mild. Kärleken är inte avundsjuk, skrytsam eller högmodig. Den är inte oförskämd eller självisk. Den ilsknar inte till, och den är inte långsint. Den gläds inte över någon orätt utan finner sin glädje i sanningen. Den ger inte upp. Den tror allt, hoppas allt och uthärdar allt.

Som sagt: god fortsättning!

Nyårsafton 2021. Notera Viktor i bakgrunden

Källor:

1:a Korintierbrevet 13:4-7 (vilket förklarar rubriken på inlägget)