Longinus är enligt vissa kristna traditioner den romerske soldat som av barmhärtighet stötte sin lans i Jesus när denne blivit korsfäst. Legenden säger att Longinus var en officer som närvarade vid korsfästelsen och fällde orden ”den mannen måste ha varit Guds son”. Namnet är förmodligen en latiniserad form av det grekiska ordet för lans.
Sociala medier svämmar över av hurtfriska, leende, vinterbadande och skidåkande människor. Viktor lyfter ett menande ögonbryn och påstår att bah, jag har hållit på hela livet. Och jag badar förresten året runt, fortsätter han med det lätta förakt som är så utmärkande för den som är fullständigt övertygad om sin egen briljans, inte bara på vintern.
Flickorna firar jullov på Styrsö. Jag nås av självbelåtna meddelanden från Viktor om att hans matlagning uppskattas av de sju små primadonnor han är satt att vaka över. Även min egen avkomma stämde tydligen in i lovsången. Jämfört med Baffra är mina skills i köket tydligen inte badvattnen värda. Et tu, Brute. Då skulle ni se Patric laga mat! Till jättemånga! Bah, säger denna gång jag med det lätta förakt…(trots att jag inte gjort något alls).
Läkaren tittar på mig. Ansiktet passerar under ett kort ögonblick flera skiftningar. Först den koncentrerade läkarblicken, sedan yrkesmässig eftertänksamhet och till sist skrattar hen till lite.
Ja, du Fredrik, sammanfattas det. Det är inte ovanligt med existensiella grubblerier i femtioårsåldern. Men med tanke på allt du gått igenom vore det inte konstigt om du sedan länge gått på antidepressiva. Men jag måste säga att du förvånar mig. På ett positivt sätt. Tappa ett par kilo, bara. På det hela taget är du en mycket välmående femtioåring. Story of my life, skämtar jag. Ansiktet blir återfår snabbt sin professionalitet: du är femtio nu.
Jag tränar en del. Nu måste jag tydligen äta lite annorlunda men också träna lite annorlunda. Det måste dock tillstås. Jag har ta mig tusan en ruskigt dålig teknik för längdskidåkning.
Mein herrn, monsieur, ja, Frederik han stod i snö och spår han drog sin stav ur drivan med (lätt) väderspända lår. i med mest motgång lika sin kroppsvikts underman han kunde icke staka han kunde icke glida blott falla kunde han blott falla kunde han
Se där, lite intern manskörshumor. Här är originalet om någon vill lyssna. Men seröst, Erik och alla ni andra i mdp: hur ska detta sluta?! Hur ska jag klara kortvasor, och allt vad det heter, som komma skall?!
Under 2020-21 har jag firat min stora födelsedag utspritt. Flera olika fester när pandemin så tillåtit, istället för en stor. (Det var förövrigt detta som fick läkaren att skratta. Lite som när Lövet en gång frågade en doktor om han framgent borde skippa avecen.) Vid ett av dessa festliga tillfällen hade jag uppdragit åt Mange att hålla ”Hyllningstalet till Fredrik Adolphson”. Mange, sin vana trogen, tolkade uppdraget efter eget huvud samtidigt som han konstaterade att han visserligen känner rätt få människor som beställer hyllningstal till sig själva men att jag nog får anses tillhöra den kategorin. (Vem ska annars göra det?!)
Men vilket alster! (Dotter 2, hon som dissar min kokkonst, blev så förtjust att hon omgående beställde en egen ballad om sig själv. Andra maj är deadline, Mange. Då vill hon förövrigt också ha en sång sig tillsjungen av mdp. Äpplet kanske inte cirkulerar långt ute i världsrymden, ändå.) Ursprunget är Taube, här, och Mange framförde den live med egen luta och sång. Trots att föremålet, alltså jag, är tacksamt (obs: dubbelbottnad fyndighet) måste det sägas: imponerande!
Visa skriven med anledning av firandet av Per Fredrik Adolphsons 50 årsdag BALLADEN OM PER FREDRIK ADOLPHSON
2020-11-16
Bland arbetarbaracker i Daloms residens Där Tisken kysser minnet av gruvans existens
Där bakom Folkpalatset hörs järnvägsbommens klang,
som blandar sig med sorlet från Goldens pilsnerpang
Där luften osar svavel, bensin och gatukök Där herrklubben på gaveln fick ljusskygga besök
Där i en radhuslänga på slagg och gjutbetong Där fostrades min polare Per Fredrik Adolphson
Det börja ganska illa för Fredrik Adolphson Han gick ett år på Lekis och sedan gick han om
Han harva på med gosskör, basket och pingpong
Lyssnade på synthpop och annat pling-plang- plong
När andra tog sitt körkort, fick jobb, odla mustasch
Slog Fredrik dank i trenchcoat och rökte Galoise
Han knogade för skitlön på stadens lasarett Och hängde på cafeer, likt en bohemisk sprätt
När Falun blev för litet och livet blev longör Gick han till Blids bokhandel och köpte en parlör
”Je suis un European. Jag måste dra nånstans
Pastis och Orangina. Bonjour Aix en Provence!”
Vi möttes på ett upprop för kurs Historia A Längst bak där i lokalen, ja där satt han och jag
Vi som kom in på nåder, vi skålade för att enkla killar ifrån Falun kan få en doktorshatt!
Sen flytta vi till Djäknen, vi byggde ungkarlsbo
Likt ler och långhalm var vi – Il Cyclone och Hjortfot
För grannen var vi paria, trapphusets fleurs de mal
Var han så bra själv då? En lallande kanalj!
Per Fredrik tog examen: Magister Adolphson,
tog tåget upp till Falun för att börja om. En Folkpartistisk vilde, blev Centerpolitit. Han är egentligen Sosse, men det hör inte hit.
Jag hade vänner hemma. Det var en trevlig kväll
När Fredrik gick på fyllan och bjöd upp till en duell
Fåhreaus hette mannen, som ville se hans blod
Han kastade en handske och fresta Fredriks mod
Per Fredrik trädde handsken uppå sin högra hand,
och slog ett slag i luften, som boxar’n gör ibland
Sen gick han morsk till anfall och ropade: Kom an!
Av en uppercut på hakan i golvet tungt föll han.
Sen dess har Fredrik fallit mången gång igen Nu bor han i radhuset, i sitt gamla barndomshem
I tujaträdens skugga tar hans gamla liv ny form
Nu går rond två i matchen som kallas livets gång.
Så jag knyter bästa slipsen, tar på en bra kavaj!
Fyller glaset upp till bredden, nu börjar hans partaj!
Skål för varje minne, skål för varje vår!
Skål Per Fredrik Adolphson som fyller 50 år!
Eh, ja. Hur tusan ska jag sammanfatta detta? Tack för lansen, jag är återuppstånden? Nja, ett litet utförligare försök får det bli.
Först vill jag påstå att man må förlåta människor som skyltar med framgång, mod och välmående i sociala medier. (Med den baktanken att man också därför, i samma anda, må förlåta mig. Det är väl därför de finns, medierna?)
Till dottern som ventilerar sitt missnöje med min matlagning tar jag till Jesus själv: fader(n) förlåt dem för de vet inte vad de gör. Eller, förresten. Han är ju bra på det där, junior. Jag gläds med, och imponeras av, honom. Vågen, förlåt, vägen menar jag, till någons hjärta går via magen, sägs det ju. Den som en gång fångar honom får väl erfara.
Jag kan ju trots min långsamhet träna (det får väl bli en korthasa) och jag uppfinner mitt eget bröd (ständigt dessa baktankar). Människor är snälla. Jag mötte i mellandagarna en medborgare som glatt utropade sin uppskattning över, ja, lite oklart över vad faktiskt. Men glatt var det.
Till sist betänker jag att visserligen så hänger Longinus namn och myt ihop med lans, barmhärtighet och död. Men anar vi inte också orden longör och jonglör som möjliga synonymer? Och drar vi berättelsen till lansens spets handlar den också om återuppståndelse.
När livet är en stor longör bör vi ta fram vår inre jonglör för att framgångsrikt, och ytterligare en stund, kunna balansera det som stör. För egen del handlar det alltså just nu om en sång om mig, en stor matlagning, ett litet bak, döttrar, en medborgare, en far, en bror, några vänner och kärlek, all denna kärlek, för att jag ska kunna säga: det är fullbordat. Eller skulle jag säga att bordet är fullt?
Källor
Matteusevangeliet 27:54
Markusevangeliet15:39
Lukasevangeliet 23:34
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.