Hösten är här. Den tiden på året stannar jag ibland och betraktar spindlarnas konst. Spindelväv fascinerar mig. Häromdagen blev jag stående så pass länge att jag höll på att komma försent till jobbet.
Jag återkommer då och då till begreppet memento mori. Legenden berättar att en slav stod längst bak på kejsarens vagn på färden genom Rom när triumf firades. Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det var orden slaven viskade i kejsarens öra under triumfens ögonblick.
Ovanför det berömda Apollontemplet i Delfi fanns något av det antika Greklands samlade vishet. Där fanns det mystiska oraklet med sina dubbeltydiga svar och ovanför porten till templet stod några meningar ingraverade. Bland annat Gnothi seauton, vilket betyder känn dig själv. Andra sentenser som lär ha funnits i templet lyder i översättning måtta i allt och visshet ger vansinne.
Ibland, när svårmodet drabbar extra hårt, känner jag mig ensam i världen. Alla mig närstående dör ju hela tiden. Ålderdom och ohälsa river bland mina kvarvarande släktingar. Det gäller att hålla i tills flickorna är flygfärdiga, tänker jag hurtfriskt i ett fåfängt försök att muntra upp mig. Ibland drömmer jag att jag är ensam kvar på jordklotet. Jag vaknar illa till mods. Nej, till syvende och sist är det sig själv det kommer an på. Man bör trivas i sitt eget sällskap – om man faktiskt skulle råka bli ensam kvar på klotet, menar jag.
Jag förstår drömmarnas ursprung. Jag levde mitt liv som alla andra när plötsligt cancer avskaffade framtiden. Allt blev efter den plötsliga döden till ett stort, oformligt nu. Det flyter på, livet, visst gör det, i en strid ström av händelser. Men jag undrar. Är det möjligt att vara dyster och lycklig på samma gång?
Jag vet inte hur många självutnämnda trivselgurus som hållit föredrag eller skrivit böcker på temat känn dig själv. Men jag tror inte det var en skjutjärnskliché som var andemeningen bakom grekernas visdom. Inte heller att vägen till lycka går genom hög lön eller popularitet, som många av dessa gurus hävdar. Vänskap och kärlek, det är grejen. Det andra kan kvitta lika.
Jag besöker om inte ett orakel så åtminstone någon med minst sagt tvetydiga svar. Nämligen far. Hans lägenhet, i vilken han länge tronat i ensamt majestät, är en plats där tiden passerar långsamt. Jag minns hans förra, en stor våning, som han sålde relativt billigt eftersom han ansåg det olämpligt att sälja så dyrt det gick. Så gör man inte, påstod oraklet, och stod fast vid sitt handslag till ett äldre par som ville bo på markplan.
I lägenheten där han nu bor finns spår från alla våra barndoms hem. Där blandas kantstötta minnen med nya ting. Där finns fotografier av barn och barnbarn, VHS och ett Nya Finans som inte ens var nytt när jag spelade det för första gången under tidigt 1980-tal. Där finns köksklockan jag gjorde i slöjden och minnen av mor och Helena.
Jag frågar oraklet om råd. Det svarar, dunkelt som vanligt, att om man tvivlar ska man alltid utgå från det goda, glada, perspektivet. Tänk bara på det som är roligt, saker som man gillar, säger han. Det finns mycket som är bra här i livet. Ensamheten är inte min bästa vän men en nära, avslutar oraklet vår seans.
Det är svårare än man tror att känna sig själv. Man måste, anser jag, iallafall stå ut med sig själv eller istället dömas till evig ensamhet på planeten. Måtta i allt är än svårare. Frosseri är en av de sju dödssynderna men ändå skamligt enkelt att ta till som tröst för den som saknar.
Tanken att det skulle leda till vansinne att vara så pass säker på något att man är övertygad är komplicerad att analysera. Kanske är det inte svårare än att det faktiskt inte går att veta allt och därför är det bortkastad tid att spekulera.
Jag stirrar alltså alldeles för länge på spindelns nät. Var finns min samlade vishet, mitt alldeles egna lilla Apollontempel, funderar jag men blir svaret skyldig. Inom mig, kanske. Några insikter har jag dock. Som att det finns en plats där jag sedan länge funnit mig själv. Som att jag inte behöver påminnas om att jag är dödlig eftersom jag sett döden på nära håll. Ytterligare en är att måtta är svårt. Men borde det inte vara ovisshet, inte visshet, som leder till vansinne? De var allt bra kluriga, de gamla grekerna.
Någonstans finns en annan vishetslära som pockar på uppmärksamhet: God och glad ska människan vara bidandes döden. Den försöker jag följa. Men det är svårt, så svårt.
Jag kom i tid till jobbet. Men det ger mig mycket att för en stund stanna upp i morgonrusningen och betrakta spindelns nät. Tankar som mynnar ut i denna bloggpost, exempelvis. En barnvisa kommer för mig, en bagatell. Jag tänker på att översätta den till grekiska och hugga in ovanför porten till mitt eget apollontempel.
Imse vimse spindel klättra upp för trån. Ner faller regnet spolar spindeln bort. Upp stiger solen torkar bort allt regn. Imse vimse spindel klättra upp igen.
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.