dysterkvist

Det är advent och jag brukar vara glad. Men det är jag inte. Just nu ser jag tämligen mörkt på tillvaron.


 

Mitt hjärta går sönder lite varje dag när jag träffar mina elever vilka lever under hotet att utvisas. För första gången under min karriär tar det emot lite att gå till jobbet.

Vi sitter i personliga samtal och pratar resultat, förmågor och utveckling när vi (alltså Sverige) istället borde konstatera att den som klarar att hålla C-nivå i samhällskunskap eller historia på ett nytt språk faktiskt befinner sig på näst intill Nobelnivå.

Istället möter jag den nedslagna blicken och darrande underläppen. Du vet, jag har det lite tungt nu. Ett yttrande bakom vilket det döljer sig en panisk väntan på det oundvikliga. En utvisning till svält, förföljelse, krig och död.

Kan jag verkligen inte göra något? Jo, bli aktivist förstås. Inte helt ovanligt i skrået dessa dagar.

Prognosen ser inte bra ut och vi förtvivlar tillsammans. Vad hjälper nu mina berömmande ord? Förvandlas de inte i samma stund de uttalas till ett cyniskt hån, en påminnelse om vad som kunde varit om hen fötts i Hälsingberg istället för Aleppo?

Maktlösheten. Den enorma. Jag sväljer i farten en kopp kaffe från den automatiska maskinen i personalrummet – men den smakar inte gott. Vidare till nästa lektion. I den klassen är det ju bara två som kanske utvisas snart.


 

Advent betyder ankomst. Också det ett hån, inser jag plötsligt. För den som en gång kom hit och integrerade sig, lärde sig språket och sederna men som nu kanske tvingas härifrån blir konceptet advent lite motsägelsefullt. För det är ju, enligt skriften, något bra, fint och gott som kommer. Men verkligheten ser annorlunda ut – vad gott finns egentligen att vänta i livet?

I hela världen utsätts var tredje kvinna någon gång under sitt liv för fysiskt och/eller sexuellt våld. Var tredje.

Men inte av alla män! Ja, ja – jag vet. Ska vi därmed låta saken bero? Jag möter även dessa erfarenheter i mitt arbete. De som antingen själva blivit utsatta eller har sett sin mamma eller syster misshandlas av någon närstående.

Jag undviker vid dessa tillfällen att sätta mig i ett sådant där trångt litet rum man normalt hänvisas till för samtalen om förmågor, resultat och utveckling. Jag förstår på hennes kroppsspråk att det kan vara jobbigt för henne – hon kan bli trängd av situationen.  Vi sätter oss i stället i det öppna kollektiva rummet och hon ser lättad ut. För en liten stund kan hon kanske också känna sig som en helt vanlig tjej på väg mot den spännande framtiden.

Nästa kopp i lärarrummet känner jag överhuvudtaget inte smaken av.


 

Naiviteten och idiotin struntar i advent. De bara rullar på.

Förutom Le Pen är de i allmänhet män, högerpopulisterna. Och de kommer att göra exakt det de säger att de vill göra. Det är naivt, för att inte säga idiotiskt, att tro att de lugnar ner sig och plötsligt förvandlas till snälla, goa göteborgare bara de får vara med och bestämma lite.


 

Det finns en mirakelmedicin mot cancer: Carter-celler. Man tar blodkroppar från patienten, preparerar på något vis, och sprutar tillbaka in i patientens kropp. Därinne fortsätter de bekämpa cancercellerna av sig själva.

Det fungerar jättebra och man behöver bara göra en behandling istället för många plågsamma.

Baksidan är att varje behandling kostar 3 miljoner. Inget land har råd med sånt. 3 miljoner att ställa mot den fattiga, syndiga människa som verkligen behöver den. Kan det sluta på annat sätt än ett?


 

Det är advent. Jag tar en lussebulle och laddar upp inför veckan. Jag har under dagen hängt i kyrkan och på kommunala musikskolan och lyssnat på döttrarnas musicerande. Jag fick förövrigt böter utanför kyrkan och vare sig kom igen, det är advent eller förslaget att skänka böterna till barnen i Jemen föll i god jord hos parkeringsvakten.

Jag planerar alltså den kommande veckan. Dels ska jag försöka möta kommunens tjänstemän inom integration och dels sakkunniga från migrationsverket för att utröna vad vi lokalt kan göra.

Säkert inget, men vi får inte sluta försöka.

Sen ska jag fortsätta försöka muntra upp de som på grund av sitt personliga elände har svårt att fokusera på att lära sig och jag ska på olika sätt försöka kämpa på för att mörkermännen inte ska få övertaget.

Carter-cellerna ligger måhända utanför min sfär men det är väl där någonstans skriftens advent på allvar kommer in i bilden.

Mitt eget mörker skingrar jag som vanligt på allehanda sätt. Bach, sång och löpning räcker långt. Man får inte misströsta trots den usla hand man har att spela. Det finns ett ljus i mörkret – snart är det andra advent och vem vet helt säkert vad som döljer sig bakom nästa lucka?

bild 46 – kålsupare

Att kålsupa innebär att man äter kålsoppa.  Lika goda kålsupare är ett bildligt uttryck som innebär att en eller flera andra personer är likställda – fast på ett negativt sätt. Det handlar om uppfattningen att de andra är lika dåliga som jag, och inte på något sätt bättre.

Att supa innebar i äldre tid att man sörplade. Taskigt bordskick, helt enkelt. Översätter vi detta innebär uttrycket att man sörplar sin kålsoppa precis lika mycket, snyggt eller litet som någon annan och att att man varken gör det bättre eller sämre än någon annan.

Enligt traditionen tillskrivs uttrycket hertig Karl som ska ha myntat det år 1599 då han till någon i den kungliga kretsen ska ha sagt: 

Så borde ock lika bröder ware lika kålsupare.


 

Man kan se olika på historien, som bekant. Vilket skick man använder vid det historiska matbordet, så att säga.

1935 gick ännu Statens institut för rasbiologi på högvarv och inför den stora utställningen i Stockholm samma år gick man ut med en efterlysning. Alla som kunde påvisa släktskap med en viss Stormor i Dalom uppmanades via dåtidens mediala kanaler höra av sig. 

Margareta Hansdotter, som denne Stormor egentligen hette, var prästfru i Leksand på 1600-talet och hade 1935 cirka 10 000 efterlevande och var anmoder till många kända svenska släkter. Bland dessa hade många också blivit framgångsrika. Där märks familjenamn som Arborelius, Geijer, Holmgren, Key, Munktell, Staff med flera. 

Institutets chef, Herman Lundborg, drog därför slutsatsen att Stormor måste ha besuttit goda gener vilka skapade det han uppfattade som en äkta (rejäl) svenskhet. Han ville bevisa att släktingarna ärvt Stormors goda karaktärsdrag och själsegenskaper och därför betytt mycket för sitt land. 

Många var det som skickade in bilder och berättelser om sig och sitt släktskap med Stormor, många ville få det bevisat vilka goda gener de var sprungna ur. 


 

Min egen stormor bodde visserligen i Dalarna större delen av sitt liv men härstammar från Styrsö i Göteborgs södra skärgård – som strängt taget ligger i Västergötland.  Vad har detta arv gjort med mina gener, tro? Har jag månne ärvt något av mormors och morfars stränga kynne? Och hur är det med exempelvis min bror?

Ingen aning. Men troligtvis inte så mycket. Vi är förslappade livsnjutare båda två. Man pratar visserligen lite skämtsamt i släkten om ”tången-läppen” efter en del av ön som heter Tången och varifrån vi på mormödrenet stammar. Vissa i släkten har tydligen en speciell form på läppen. Kanske salig moster hade den, tror jag. 

Jag hörde nyligen någon intervjua en fiskare på västkusten. Jag stannade upp och lyssnade intensivt. Inte på vad han sa, egentligen, utan hur han sa det. Jag tycker nämligen äkta bohuslänska är Sveriges vackraste dialekt. Kanske beror det på att jag växte upp med en morfar som talade klassisk sådan. Låt vara att den väl blivit lite utslätad efter ett liv på haven och ett halvt sekel boendes i Göteborgs skärgård.

Men ändå. Jag blev alldeles varm, go och glad av att höra den varma bohuslänskan talas igen. Det finns en man på Järnia här i stan som också pratar så. Jag går ibland dit enkom för att få höra den. 


 

Under höstlovet tog min bror sina och mina barn (ingen liten sak för kännedom – fem tjejer i åldrarna 3-13 år) till badhuset. Där iakttogs de (inte på något sätt märkligt) av en bekant till mig. Hen berättade att vederbörande sett mina tjejer tillsammans med en annan familj.

 

Jag förstod att de var kusiner för de var liksom stöpta i samma form

 

Bild 46. Min bror och jag. 

Vi har kramats av samma mamma, som Pontus & Amerikanarna sjunger. Alldeles nyss har vi kramats av henne, faktiskt, strax innan bild 46 tas. Det är sommaren 1978 och vi ska ut och resa – till mormor och morfar (så klart) på Styrsö.

Vi är uppställda i den prunkande trädgården vid huset på Hasselvägen 28, Hälsninggården, Falun. Jag minns faktiskt fototillfället. Kanske kan den som känner oss väl tycka sig ana något av våra kommande vuxna personligheter i bilden. Själv nöjer jag mig med att konstatera att den avgörande skillnaden mellan oss senare i livet består i att jag aldrig riktigt växte ifrån det här med Club blaser. 

 

 

 



Nej, jag tror inte på att överföra genetik på sociala sammanhang oavsett om det handlar om klass eller ursprung. Huruvida man är framgångsrik eller inte har att göra med vilka förutsättningar man fått, hur man fått börja sitt liv. Generna, anlagen, kan ha med ärftliga sjukdomar och tillstånd att göra – men ska inte ligga till grund för en placering i ett visst socialt fack.  

Ju mer lika dessa förutsättningar varit för var och en desto mer gemensamt har man och detta arv kan vara skönt att falla tillbaka på när det blåser snålt. Det klart, detta är ingen naturlag – ibland sviker ju de allra närmaste också. 

Men, det är så här det känns för mig. Och jag försöker överföra något av det till mina egna barn. Liten och stor måste ta hand om och stödja varandra på lika villkor – präntar man in det ligger det kvar in i vuxenlivet. Skulle något hända med mig och barnens mor litar jag på att min bror tar hand om mina flickor precis som sina egna. Jag har bett honom om det och det var inga konstigheter – en självklar sak. Självklart – men sluta vara makaber, sa han bara. 

Denna insikt om vikten av grundläggande trygghet härstammar från min personliga Stormor, hon som är fotografen till bild 46, men inte från hennes. Se där bevis för att denna min högst hemmasnickrade tes bygger på social konstruktion snarare än geners ärftlighet. 

När skiten träffar fläkten, eller för all del när solen skiner, vill man ju inget hellre än att sörpla soppa med någon som utan åthävor sörplar som en själv. Svårare är det inte. Och går det så nog super jag gärna (soppan) tillsammans med någon som kramats av samma mamma. 


Källor:

Hagerman: Käraste Herman 

biokemi

Jag har nu och då diskuterat lycka här på bloggen – kanske främst ur ett filosofiskt perspektiv. Det påstås ju att lycka kommer inifrån och det är faktiskt möjligt att biologin stödjer denna tes. Det finns nämligen några biokemiska egenskaper som i allra högsta grad påverkar hur lyckliga vi är.


 

Serotonin är ett ämne som kontrollerar näringstillgången i kroppen och vars syfte är att berätta för kroppen att den befinner sig i en gynnsam eller ogynnsam miljö. Mängden serotonin påverkas även av individens sociala status i flocken. När ett djur äter eller vinner revirstrider höjs serotoninnivån. Om detta sker ofta ökar produktionen. Eftersom ämnet har effekt på aggressivitet och könsdrift anpassar det individens beteende till dess sociala status.

Genom att behandla depression och undernäring med serotoninhöjande läkemedel kan man få individen att bete sig som om hen befann sig i en gynnsam miljö. Detta är dock inte enbart positivt eftersom människor med högre serotoninnivåer har lättare att acceptera orättvisor och djur kan istället slösa energi på att para sig istället för att leta efter föda i en näringsfattig miljö.

Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet och reglerar motorik, vakenhet, glädje, entusiasm, uppmärksamhet och motivation. Ämnet hänger ihop med olika tillstånd och sjukdomar, såsom Parkinsons, psykisk ohälsa, drogberoende och ADHD.

Oxytocin är biokemiskt avgörande för förmågan att bilda gemenskap, parbildning, omvårdnad och att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest och troligen också stress.

Man kan biologiskt inte hävda att vi är lyckligare idag än människor som levde för 10 000 år sedan bara för att vi har finare prylar. Den forntida människan producerade lika mycket eller litet serotonin när hen äntligen kunde flytta in i sin splittrans nya lerkoja som när en nutida människa flyttar in i sin nyköpta etagevåning på söder. Dopaminet flödade lika mycket eller lite i Magnus Eriksson när han på 1300-talet skumpade runt på hästryggen på väg mellan olika slott i sitt rike som när Carl XVI Gustav åker bil till Solliden.


 

Nu har det politiska arbetet kommit i gång på allvar. Det är mycket som är nytt och utmanande men jag tycker jag kommit in i det rätt bra. Till det politiska arbetets baksida hör att förhålla sig till SD:s olika pajasinlägg.

Under torsdagens budgetdebatt i fullmäktige drabbades jag, när det var SD:s tur, faktiskt av tvångstankar. Nivån. Det är nivån. Att hantera det hela är ja, inte så lätt. Vare sig intellektuellt eller mentalt. Ändå anses tydligen Falu-sd som en av de bättre lokalavdelningarna i länet. Man undrar onekligen hur det ser ut i grannsocknarnas fullmäktige.

Men, kanske någon till äventyrs undrar, vad är det egentligen är jag stör mig på?

Först har jag, och många med mig, nu tvingats läsa och lägga energi på motioner om parkeringar och trafik där det mesta redan är beslutat och i vissa fall har det praktiska arbetet, det som motionen efterlyser,  redan påbörjats. Jag kanske läser in något min egen sinnesstämning – men nog tyckte jag remissvaren från utredande tjänstemän var en aning syrliga.

I sitt eget budgetförslag (som inkom bara någon dag innan själva mötet – vilket är illa eftersom man som opponent får för lite tid att förbereda sig) stödjer man än det ena och motsätter sig än det andra medan det i de egna konkreta förslagens värld ekar tämligen tomt.

Jag respekterar alla människor. Jag tycker inte jag är bättre eller finare än SD. Men samma regler ska gälla för alla – vi måste kunna ställa liknande krav på SD och dess representanter som på andra partier och deras företrädare.

Det reses krav från SD:s väljare (och från partiet, självfallet) att de ska respekteras, att deras önskningar ska tillgodoses i förhållande till storlek. Man kräver att att andra partier ska komma överens och ta in partiet i samarbetet.

Men, SD-väljare, kräver du ingenting av dina partiföreträdare? Du kräver utdelning för partiets politik men alltså inget av den politikens representanter? Det är alltså vi andra, alltså företrädare från andra partier, som ska göra grovjobbet medan SD:s representanter copypäjstar sig fram.

Bär inte det med sig, om inte en unken fläkt av bidragsfusk så åtminstone något av snålskjuts på andra medborgares slit och släp?

Det går knappt en månad utan nya avslöjanden om representanter från SD som uttryckt hat, rasism eller andra skandaler. Det tycks krylla av märkligheter som tyder på ett strukturellt värdegrundsrelaterade problem inom SD.

Och partiets politik utgör själva antitesen mot liberala tankegångar.

Inom SD förekommer förövrigt en rikslista utifrån vilken partiledningen väljer sina kandidater från olika län. De gör väl det för att de vill ha de mest lämpade representanterna i riksdagen, antar jag. Detta innebär, som jag ser det det, inte demokrati utan snarare meritokrati.

Kvar i länet finns…ja, de andra. Fodrar du inte resultat, SD-väljare?


 

Jag har legat lite lågt gällande talarstolen i fullmäktige. Rent retoriskt försöker jag fortfarande analysera sammanhanhet – hur och vad som fungerar. Det är inte så sällan floskelosande anföranden som florerar men den som verkar trovärdig får faktiskt genomslag. Min  slutsats är att försöka jobba med logos de gånger jag går upp. Och att inte gå upp i onödan.

Nu senast gjorde jag dock ett inlägg i debatten. Jag fick möjlighet att damma av mitt gamla favoritcitat från Nalle Puh: Om vederbörande inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att vederbörande har lite ludd i ena örat. 

Eftersom debatten tidigare handlat om jämställdhet passade jag på att nämna att just denna fråga en av två som fick mig att åter engagera mig i politiken. Jag hävande att jag kan garantera att Centerns budgetförslag genomsyras av detta perspektiv. Vi har starka företrädare i Agneta, Camilla och Jenny (med flera) så vill något parti samarbeta kring jämställdhet så är vi i Centerpartiet idel öra.


 

Jag vänder mig nu till dig som röstat på mig personligen. Jag vet att jag lovade att ständigt ta replik och verka emot SD. Tyvärr visar sig verkligheten svår – man kan ju inte springa upp i talarstolen i parti och minut för alla stolligheter som kommer från det partiet. Men misströsta inte – jag ser mig själv som en av flera dörrväktare. Jag håller koll på det lokala SD. När det kommer riktigt farliga grejer från dem – då kommer jag inte att tveka.


 

SD påverkar min personliga nivå av lycka, så är det, men detta faktum kan jag inte låta styra min tillvaro. Och om det finns någon form av kollektiv biokemi vore det intressant att analysera den Sverigedemokratiska nivån.

Jag tror inte den som är sverigedemokrat har så höga nivåer av serotonin. Kanske är nivån dopamin hög medan även nivån oxytocin är låg och i så fall är ju hela partiet olyckligt. Då kanske min fortsatta strategi bör gå ut på att söka höja dessa nivåer hos den genomsnittlige sverigedemokraten.

Något finns det att lära sig här – jag bör nog prata med en biolog, inser jag.


 

Källor

Harari: Sapiens

Wikipedia

ad libitum vs fronesis

Jag fyller år i dag. För 20 år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.


 

Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.

 

man tager vad man haver

 

Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.

Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.

Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesisarete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens.

Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer.

För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter. 


 

Hur gick det?

Är du politiker nu, eller?

 

Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan.

Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.

Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!)

Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande.

Så visst har det gått bra för oss.

Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter.

Detta innebär att jag är  personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer).

Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..

Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.

 

Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”

 

Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting.

Men vad vet man, egentligen.

Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum.

Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.

 

img_0800
Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.

 


 

Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter 20 år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången.

Vad kan jag säga mer än: ad libitum! 

 


 

Källor:

Aristoteles: Retoriken

etiken vs regeringsfrågan

I Bok II-IV av Etiken går Aristoteles igenom de moraliska dygderna.

Han menar att moraliska dygder inte är något vi automatiskt föds med, det är alltså inte en grundläggande mänsklig egenskap, eller som man enkelt lär sig. Det går heller inte att lära sig – genom att lyssna på en auktoritet som en präst av något slag, ledare, lärare eller medmänniska – moraliska dygder.

Nej, moral skaffar man sig genom övning. Och denna färdighet måste dessutom ständigt återerövras – man blir aldrig fullärd. Aristoteles menar vidare att en moralisk dygd inte är en förmåga på samma sätt som intelligens eller minne. Det är inte heller en lidelse eller känsla som exempelvis förmågan att känna medlidande eller kärlek.

Det som definierar en människas godhet, eller moral, är hennes varaktiga själstillstånd eller, mer modernt uttryckt, hens karaktär. Den moraliska dygden är helt enkelt det som får en viss människa att välja rätt eller handla rätt.

Men vad innebär då detta mer konkret, kanske någon funderar över. Aristoteles svarar att förmågan att välja rätt handlar om ett gott levnadssätt i största allmänhet, om att undvika överdrifter eller försummelser i sitt leverne.

Man ska exempelvis inte äta eller dricka för lite eller för mycket, inte tala för lite eller för mycket, inte vara för seriös eller för  lättsinnig och man bör inte vara för godtrogen eller tillräckligt insiktsfull.

Detta kräver alltså sinnesnärvaro nog och tillräcklig fingertoppskänsla för att avgöra var den gränsen går i varje enskild situation. Övning, helt enkelt, för att bygga en rejäl ryggrad.

Lite som på gymmet. Slutar du träna försvinner snart muskulaturen.

Dygden, får man genom att studera Aristoteles lära sig, innebär medelvägen, stigen som går mellan överdrift och försummelse. Möjligen kan man fundera över om den store filosofen någonsin reste österut, i Alexanders fotspår, ända bort till Indien för att studera Buddhas lära (denne levde århundradet före Aristoteles).

Deras filosofi påminner inte så lite om varandra. Buddha predikade nämligen att den gyllene vägen till frälsning går mitt emellan lyx och askes, eller, om man så vill, mellan himmel och helvete.


60 dagar utan regering.

Jag är allt lite småsur. Alliansen är (väl?) död sörjd, vad det verkar, av ingen. Ingen fara på taket för personligen har jag ända sedan 2006 principiellt ogillat den. Men visst, det gick lättare de första åtta åren eftersom jag gillar Göran bättre än Ebba och Fredrik bättre än Ulf.

Eller, det som de står för.

Att två eller flera partier röstar på samma sak (som att avsätta Löfven) betyder inte att det är fritt fram att bilda en regering med passivt stöd av SD. Det kan aldrig vara en liberals huvudbry, allians eller ej, att en moderat inte får bli statsminister med hjälp av SD.

I synnerhet inte om liberalen lovat att det aldrig kommer att ske. Och bara för att man inte gillar Ulf uppbackad av SD är det inte liktydigt med att man gillar Löfvens variant bättre. Så, alla surkartar som anser att SD är ett parti som alla andra, här får ni bollen tillbaka.

För om man nu vill maxa mängden allianspolitik till varje pris, varför inte löpa linan ut och bilda regering bestående av M/KD och SD? Dessa partier samlar ju 43,8 %. Om alla andra lovar att lägga ner sina röster så har Sverige en regering.

Ebba får bli socialminister och Jimmie…tja, justitieminister kanske? Upp till bevis – ska vi säga så, då? SD är väldigt tydliga med att de vill ha något tillbaka och ni är beredda att ge dem det. Vi liberaler i C/L vill inte det, så blanda inte in oss.

Fatta, som kidsen säger.

Personligen ser jag inte SD som ett alliansparti lika lite som V är det.  De, alltså SD, vill gå ur EU, inte ha med NATO att göra, de har ofta visat sig vänligt inställda till Putin. Förövrigt vill jag inte bilda regering med passivt stöd av vare sig V eller SD.

Jag ser hur någon sträcker på sig i all sin briljans. Nu har hen mig, tänker vederbörande. För i Falun har vi gjort en valteknisk samverkan med V, är inte det att regera med dem? Nä. Läs på om valteknisk samverkan. Kort sagt – det handlar om att eliminera SD.

Eller annorlunda uttryckt: vi tar den gyllene medelvägen som löper mellan helvete och helvete, höger och vänster. Varje situation måste ständigt prövas och därför övar vi oss i det vi ser som moralisk dygd.

Svårare är det faktiskt inte. Andra må tänka annorlunda – men det är ju inte vårt fel. Så hallå alla skitnödiga förståsigpåare! Ge er någon gång – let’s agree to disagree. 


källor

Religionslexikonet

Kenny: Västerlandets Filosofi

lyckolandet II

Lycka brukar i allmänhet beskrivas som en känsla av välbehag.


Under den senare delen av 1900-talet har olika forskningsfält inom psykologi, sociologi, antropologi och filosofi (historiker funderar sällan över begreppet lycka) intresserat sig för vad som skapar lycka, samt vad lycka är, i människors liv.

Kanske är lycka inget mindre än varje människas enträgna strävan efter ett liv där ens behov tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Detta är inte liktydigt med att vara framgångsrik på olika plan då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig.

Sedan får man ta hänsyn till psykisk sjukdom, kriminalitet, droger och sånt men det faller utanför denna bloggs omfång. Däremot blir, ur mitt perspektiv sett, det intressant att diskutera vad som händer när olika gruppers eller individers behov och önskemål, alltså deras strävan efter lycka, krockar med varandra.

Flera undersökningar visar att människor i rika länder, perioder i historien eller familjer inte är lyckligare än i sina fattigare motsvarigheter. Inte heller har stora vinster, allvarliga olyckor eller tillgång till diverse materiella ting någon långvarig effekt på människors allmänna lyckotillstånd.

Globalt tar omkring 800 000 människor varje år sitt eget liv och bland 15–29-åringar är det den näst vanligaste dödsorsaken världen över. Antalet svenskar som begår självmord har legat tämligen konstant under lång tid – om nu det är ett mått på något.

Exempel på saker som däremot har påverkan på hur lyckliga vi känner oss är personlig status i respektive sammanhang, respekt från andra människor i största allmänhet samt att ett fördelaktigt utseende.

Trots allt elände anser sig en majoritet av befolkningarna i västvärlden som lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägelsefullt är att de flesta också tror sig vara lyckligare än andra i sin omgivning.

Jag mår  i alla fall bättre Benke… hur jag vet det? Men kolla på honom hur han håller på!?

Känslolivet hänger inte nödvändigtvis ihop med lycka. En person kan vara ledsen då hens älskade husdjur har lämnat in men samtidigt vara lycklig. Detta om vederbörande anser att det egna livet är meningsfullt och innehåller saker hen värdesätter, exempelvis nära relationer och arbetsglädje.

Alltså är personen på det hela taget lycklig även om hen känslomässigt för en tid sörjer sitt husdjur. Hur stor del av lycka som har med positiva känslor respektive positiv värdering av det egna livet att göra, är däremot en öppen fråga.

Lycka är som sagt ingenting som man uppnår genom tillgång pengar, flådigt boende eller vilket välstånd man generellt sett finner sig i. Nej, lyckan finner man tydligen inom sig själv, genom sina handlingar och genom att vara nöjd över den man är och det man har.

Därmed verkar ordet integritet vara ett synonym till lycka.

Vissa undersökningar visar att Puerto Rico och Mexiko har den lyckligaste befolkningen i hela världen medan hela 40 % av USA:s befolkning är mindre lyckliga än genomsnittet i dessa länder. Det hör man sällan president Trump tala om – möjligen hittar vi här en förklaring till att han har svårt att finna finansiering för sin beramade mur.

Men det är ju bara spekulationer, förstås.


Vi lever idag historiskt sett i stort överflöd. Vi har allting vi kan tänkas behöva och mer därtill (vi tycks dock ha ett fördelningsproblem med rikedomen) – men är vi lyckligare? Var, exempelvis, Lucy lyckligare strax innan hon för 3,2 miljoner år sedan ramlade ner från ett träd och slog ihjäl sig än Neil Armstrong när han 1969 klampade omkring på månen?

Mänskligheten har verkligen åstadkommit makalösa ting (och en hel del elände). Men om Lucy var lyckligare sina sista sekunder i livet än vad Neil var – vad är då meningen med alltihop?

Historien besvarar inte den här typen av frågor. Vi kan aldrig veta om babylonierna var lyckligare än undersåtarna i Rom eller medborgarna i dagens USA.

Alla politiska, filosofiska och religiösa föreställningar, däremot, bygger på visioner och föreställningar om kollektiv och individuell lycka. Dessa frågor är så laddade för oss att vi blir osams, till och med går i krig, till förmån för den egna övertygelsen.

Ett vanligt påstående är att människan använder sina förmågor till att mildra det kollektiva eländet men tyvärr verkar det som att nya färdigheter inte alltid leder till ett bättre, lyckligare liv. Åtminstone inte för alla.

Ta exempelvis Sverige när yngre järnålder övergick i medeltid genom att den katolska kyrkan ersatte vikingatidens förställningsvärld. Det blev visserligen förbjudet att ha slavar men för kvinnorna blev det knappast så mycket bättre. Vikingasamhället var inom respektive klass relativt jämställt.

Sedan kom den mer kristet baserade landslagen:

kvinnan ska vara mannen till hjälp och underdåne men ej träl eller fotapall

På många sätt främjades utvecklingen när Europas imperier bredde ut sig i världen men utvecklingen kom sällan urinnevånarna till del. Arvet från det kan vi fortfarande märka i vår moderna värld. Idag kan vi resa som aldrig förr och vi i väst lever i allt väsentligt behagliga liv samtidigt som vi håller på att förstöra planeten.

När den indiska och kinesiska medelklassen beter sig som sin svenska motsvarighet  – då ska vi få se på klimatpåverkan.

Vi missbrukar tydligen ofta vår makt och våra möjligheter. Men det finns faktiskt utveckling som lett till ökad lycka. Mediciner som hindrar farsoter, lägre barnadödlighet, och färre krig. Ingen kan argumentera för att detta inte ökat lyckan.

Men allt detta kan som sagt i förlängningen leda till global katastrof eftersom det tycks som vi rubbat ekobalansen. Min slutsats är att vi måste ta hänsyn till befolkningens lycka i hela världen – inte bara det egna landet eller individen.


Att dra en lans för sin strävan mot lycka. Det är rätt många som attackerar mig, Centerpartiet och Annie Lööf i dessa dagar. Opinionsbildare (eller företrädare för) från vänster, miljöaktivister, klimatförnekare, högerpopulister, moderater och kristdemokrater.

Jag ifrågasätter kommunikationen om en nyligen presenterad undersökning om det fria skolvalet eller hävdar att det knappast är Centerpartiets fel att Kristersson inte kan bli statsminister med hjälp av SD. Genast har man en aggressiv, hånfull digital bisvärm att tampas med.

Jag inbjuder till samtal i verkligheten men får inga svar – bisvärmen tycks trivas bäst digitalt. Nåja, det är iallafall en sak som stämmer för mig: jag blir lyckligare av att följa min övertygelse och mina värderingar.


Lycka, ja. Jag tror att jag avslutar med det bästa Niklas Strömstedt gjort.  Den gör mig om inte lycklig så förmedlar den åtminstone en stor känsla av välbehag.


Källor:

Wikipedia

Youtube

Folhälsomyndigheten.se


Relaterade blogginlägg:

Lyckolandet

sofist, javisst

Ordet sofistikerad är ett adjektiv som betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av litet.

Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse personen som världsvan och kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har förövrigt grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia, Sophia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet.

Filosofi betyder kärlek till vetande och är alltså inte liktydigt med vishet. Jag antar, men är långt ifrån säker, att både sofi och sofistikerad på något sätt hänger ihop med en antik filosofisk riktning – nämligen sofismen.

Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten (liksom övriga grekiska stadsstater) saknade ett enhetligt utbildningssystem för högre studier.

En sorts lärarkonsulter, alltså. Kanske kan man även se det som en pedagogisk variant av det moderna konceptet stafettläkare.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom den unge karriärsugne atenaren förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna.

Vad gäller filosofin fick sofisterna kritik av ”riktiga” filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom de var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen -som ju är filosofins innersta kärna.

En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom (eller om härrör från Platons dialoger) är

människan är alltings mått. 

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till den moderna liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism.

Men sofisterna står alltså inte utan samtida kritik. En filosofisk sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också det sant som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.


Vi hade i veckan en temadag i skolan. Sedan några år har vi återkommande sådana om normer – särskilt med fokus på manligt och kvinnligt, jämställdhet, sex, beteenden och allt däremellan.

Jag och några kollegor bestämde oss för att blanda en typisk klass på det naturvetenskapliga programmet med en (lika typisk) från introduktionsprogrammet. Ensamkommande, nyanlända och ungdomar där de flesta är födda och uppvuxna här i stan, alltså.

Just jag hade att diskutera ämnet sexuella trakasserier. Vi pratade om vad det är, vad en norm är, vem som är offer och vem som är förövare, hur man anmäler om man bevittnat eller upplevt detta, att bli medveten om sin samhällsposition och hur vi som samhälle, individ och skola kan förebygga att det sker, och mycket, mycket annat.

Det var det där att bli medveten om sin samhällsposition.  Många av eleverna kommer från traditioner där man ser den gängse synen i Sverige på sex och samlevnad som verkligt bisarr.

Det otvungna samtalet om dessa ting blir plötsligt inte alls så otvunget för alla i gruppen. Det beror på att ämnet ofta förknippas med det muslimska begreppet haram, alltså något som helt enkelt är förbjudet. (Vissa kristna, hinduiska, judiska etcetera grupper har liknande tabun).

Det är illa nog att jag är vit, utan funktionshinder, heterosexuell, medelålders, manlig. Dessutom är jag lärare – en auktoritet och representant för vuxenvärlden. Att otvunget förväntas prata om dessa ting i en grupp är svårt för många – alldeles oavsett vad man har för bakgrund.

Det hjälps inte. Man får inte ducka för jobbiga frågor. Och förutom en eller två som kröp långt in i sina jackor (och småningom rymde fältet) blev det en mycket givande dag. Alla eleverna bidrog till diskussionen oavsett språknivå och bakgrund. Vi lärde oss av varandra, jag själv lärde mig mycket.

Så jag säger: tack för att jag fick vara med. Med ett stort leende gick jag hem denna dag. Framtiden ter sig plötsligt inte alls så dyster, längre. Kom igen SD – yes we can!


I ett samarbete med några kollegor inom ämnet svenska har vi genomfört en uppgift om retorik. Eleverna ska hålla ett tal där ämnet berör antiken. Resultatet föll väl ut, generellt sett.

Jag slås dock av en påtaglig anglifiering av språket bland de unga. Exempel? ja, här följer några: Sparta uttalas generellt tämligen amerikanskt –  Spaaarta. Hellesponten uttalas Hellespont.

Vi har väl olika referenspunkter, helt enkelt. Många elever hänvisar nuförtiden till filmen 300 medan ingen längre känner till Gladiator och även Spartacus är helt okänd.

En sak är dock bra med gamla filmklassiker. Att eleverna inte har sett dem. Rent teoretiskt skulle man exempelvis kunna se på filmen En kvinnas doft och ha examinerande diskussioner efteråt.

Då skulle det kunna framgå att en övervägande del av de elever som såg den inte skulle gjort samma val som Charlie Simms. De var ju skyldiga, de som hällde färg på bilen. Klart som fan jag valt en friplats på Harvard, liksom.

En inte oansenlig del av eleverna skulle också kunnat blanda ihop Harvard med Hogwarts. Det tar minsann begreppet anglifiering till nya nivåer.

Vanliga och återkommande saker är sammanblandning av orden var och vart, samt det som för mitt själsliv är likställt med att hårt dra en nyckel över en yta av metall: ejenklien. 

Ny på topplistan är förövrigt formuleringen även fast. 


Jag har i veckan varit tvungen att plocka fram mitt gamla åthutningstal (se nedan). Eleverna, och det gäller verkligen inte de som var med på temadagen, tycks ha en tendens att ta sin utbildning, sin privilegierade situation, för given.

Så jag fick upplysa dem, vänligt men bestämt. Det finns nämligen stor kompetens här på Lugnetgymnasiet.  Jag och mina kollegor är högt utbildade och vi har alla stor rutin. Slösa inte bort vår tid, hörrni, med något annat än er absolut bästa ansträngning.

Idag frågade mig en elev om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad att man kunde gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande, men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt i all sin briljans om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?


Hur det än är – dörren svänger åt två håll.

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik säger hennes lärare (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet.

Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse.

Hur så – det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo, jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig.

Trodde jag, iallafall.

Så avbryter 10-åringen plötsligt utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon fångar min blick och väntar på att hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om sex, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som faktiskt är här en chans.

Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi


Relaterade blogginlägg:

inledning till slut 


Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)