stilla veckan – hard core

Jag kommenterar återkommande för eleverna bakgrunden till olika högtider och företeelser som vi firar eller uppmärksammar. Stilla veckan, exempelvis. Min egen vecka har möjligen varit stilla till det yttre men mitt inre, ja det är en helt annan fråga.

Någon frågade välmenande hur det känns, egentligen. Ja, hur känns det? Hur känner man sig egentligen efter att ha fått frågan vad ens käresta ska ha för kläder på sig i kistan. Och hur känns det egentligen att lämna en avdelning med sina barns mammas ägodelar i några väskor – men utan henne, för alltid utan henne. Långsamt går vi mot hissen. På många sätt en personlig golgatavandring.

Rädslan över vad som väntar utanför sjukhuset, detta sjukhus som varit en naturlig del av våra liv de senaste två åren. Nu är det över. En liten hand som hårt kramar din.

du ska väl inte dö, pappa?

Hur det känns egentligen. Jo, det känns som min själ befinner sig i torktumlaren och det digitala räkneverket säger att programmet är klart. Men så fort jag tar i handtaget går tumlaren igång igen, ett extra varv. Och ett till. Och så där håller det på. Man vet innerst inne att tumlaren inte alls är klar, räkneverket ljuger, det kommer att ta minst fem minuter till innan luckan går att öppna. Och tål förresten en själ att tumlas? Är den tvättad i rätt antal grader? Vilken kvalitet kommer min själ att hålla när jag äntligen tar mod till mig och öppnar luckan? Är den intakt?

(GLÖM INTE LUDDET!)

Om någon undrar huruvida jag är nykter när jag skriver dessa rader vill jag till mitt försvar hävda att det är jag visst det. Jag sjunger nämligen i kyrkokör och det är långfredag. Senast i morse sjöng jag. Räcker inte det som försvar, vet jag inte vad jag ska säga. Huruvida jag är vid sunda vätskor, ja det är en annan fråga. Det avgör till syvende og sidst torktumlaren.

Möjligen har någon noterat att jag delar musik som relaterar det jag nu går igenom. Det handlar om terapi, liksom skrivandet, och det funkar rätt bra att välja ett musikstycke om dagen att lyssna intensivt på. Musik som på ett eller annat sätt berör vår relation och vårt gemensamma liv. Säkert kommer någon att tröttna på mig innan detta är över, men strängt taget gör jag det faktiskt för min egen skull.

All denna musik vi sjungit tillsammans, Malin och jag. Så här i påsktid kommer jag att tänka på Johannespassionen som vi sjöng 2016. Pasio betyder att lida, och lider gör ju jag. Alla som saknar någon lider.

Just Johannespassionen 2016 gick vi all in på och lyssnade, diskuterade, njöt och analyserade. Vårt fredagsmys bestod ofta av rödvin och (Johannes)passion. Jodå, jag inser hur pretto det låter, det gör jag. Men det är ju de små grejerna jag saknar mest, de som gjorde oss till oss och definierade oss som par. Det benhårda vi som inte ens barnen var en del av.

Särskilt det här stycket (ja, jag vet att det inte riktigt passar i kronologin för berättelsen vs långfredagen) lyssnade vi på. Och när vi hörde det live av Hedvig Åberg, förlåt Eriksson (det är till att leva i det förgångna, grabben) ja, då var vi båda tysta av hänförelse. Länge var vi det, i bilen hem. Sen släppte fördämningen: men vad bra hon var!

Nu är det tyst inom mig och om någon fördämning bryts, så är det sorg och tårar det handlar om. Som sig bör under en traditionell långfredag. Det är väl därför jag spelar och delar musik, kan tänka.

Jag saknar dig, Malle. Stilla, stormigt, högt och lågt. Dovt i bröstet, brännande i ögonvrån, glatt, ledsamt och förstrött så saknar jag dig av hela mitt hjärtas alla vrår.


Vad mer att andraga? Jo, igår köpte jag ett radhus. Men det är en annan historia, det.


Relaterat:

Johannespassionen inifrån

Malin

Det är med oändlig sorg jag måste meddela att min älskade fru och allra bästa vän, flickornas mamma, Malin, efter en hård och på alla sätt ojämn kamp lämnat oss.

Först vill jag be alla släktingar och vänner som tills helt nyss inte vetat något, eller relativt lite, om ursäkt. Men det är ju så hon är, min Malin. Och så ville hon ha det. Full av integritet in i det sista.

Hon har dock godkänt dessa ord.

Malin hatade, verkligen hatade, varje enskilt ögonblick som sjuk i cancer. Inte så som vårdpersonalen ibland trodde att hon levde i förnekelse. Nej, hon visste nog hur illa det var ställt men föredrog att inte se sig som sjuk. Allt skulle rulla på som vanligt.

Hon jobbade tills nyss, försökte så länge som möjligt uppehålla körsången (hmoll-mässan blev hennes ofullbordade verk) och planerade in i det sista resor och upplevelser för familjen.

Nu är det över. Nog lurade hon er ordentligt, va? Min bror Viktor, han visste ju att hon var sjuk men inte hur nära slutet vi var, blev arg när han först hörde vad klockan var slagen: vad i helvete vi drack ju Dry Martinis för tre veckor sen?!

Hur, kan man undra, hamnade vi i detta jordiska helvetes alldeles egna slukhål?

I oktober 2017 åkte Malin till sjukhuset med vätska i magen. Det visade sig vara cancer som inte gick att operera. Sedan dess har hon genomgått flera behandlingar med cellgifter. Inget har hjälpt särskilt länge eller mycket. Men biverkningarna härjade däremot med full styrka. Till sist gick det helt enkelt inte längre.

Men vad hon kämpat. Kunde jag beskriva det för er så skulle jag. Men det går inte så jag nöjer mig med att säga följande. Hon har verkligen försökt. Okej? Hon hälsar till er alla på sitt karaktäristiska vis och tackar för den omtanke som hon vet att ni har eller kommer att visa.

Jag återkommer med information om begravning men kan kort säga att den kommer att ske i Kopparbergs kyrka här i Falun. Hon hoppas på ”en maffig kör, men det går väl inte för det är ju snart påsk”. Min Malin, min älskade. Jag ska göra vad jag kan.

Jag är bortom sorg och bortom ord. Men jag kan ändå inte låta bli att uttrycka en oändlig tacksamhet över att jag fick tillbringa 25 år tillsammans med världens bästa person. Det hade gärna fått bli 25 till, förstås, men 25 år är inte illa om man betänker alternativet: att inte leva 25 år med henne. Och man får väl inte gapa efter för mycket, antar jag.

Jag tänker också på dem som arbetar inom vården, det måste ändå vara världens finaste och viktigaste jobb. Det måste också vara ett otroligt svårt arbete. Till personalen på kvinnokliniken och palliativa avdelningen vill jag rikta ett stort, varmt och kärleksfullt tack för er vård och omsorg av min Malin. Och av mig, för den delen.

Det kan inte vara alldeles lätt att ta hand om en storgråtandes snubbe som vobblar omkring i personalrum och korridorer hela tiden. Tack för er fina vård och medkänsla ni visat – framförallt för flickorna.

Jag vill även tacka dem som funnits där på olika sätt med varma ord, kramar och erbjudanden – jag är alldeles överväldigad av all kärlek som visats oss. Särskilt Malins föräldrar och våra fina, fina vänner. Magnus förstås, och alla ni andra..

Jag vill avsluta med några egna ord till en som älskade livet ända in i det sista.

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning.

Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Vad mycket roligt vi haft tillsammans, du och jag. Från studietiden i Uppsala tills för fyra veckor sedan.

Att få dela de sista dygnen med dig är bland det vackraste jag någonsin upplevt. Vilket underbart avsked. Vi har under en knapp vecka sovit i samma säng, kramats, pussats och viskat underbara saker till varandra. Hela mitt känsloliv är förvisso i spillror – fast på ett bakvänt bra sätt i en bland av total sorg och fullständig kärlek.

Jag måste få citera åtminstone en sak du sa, precis i slutet. Det här var ju jäkligt onödigt – ska vi inte ta och skippa det? Äh, det blir nog bra förresten – jag litar på dig.

Så typiskt dig. Men riktigt bra kan det nog aldrig mer bli, det får du förlåta mig. Nu har jag och tjejerna gått runt och gråtit med vårdpersonalen, tackat och sagt farväl.

Å, vad jag redan saknar dig Malle.

Å, vad jag älskar dig.

omvalet

Hur går det i politiken, då?

Det där är en inte helt ovanlig fråga i mitt liv just nu. Omvalrörelsen är förvisso i full gång men jag kan av personliga skäl inte vara så aktiv som jag skullle vilja. Men de flesta aktiva är i full gång – det är verkligen imponerade. Emellanåt känns det faktiskt som om alla vi som är politiskt aktiva jobbar mot samma mål. Nästan.

Valrörelsen innebär, sett från min horisont, så här långt att alla partier på olika sätt faktiskt syns mer nu än i höstas. Alla utom Vänsterpartiet som jag ser mindre av nu än då. Ryktet säger att de bedriver telefonkampanj. Någon sorts telemarketing. Kapitalismen fungerar, tydligen, om man får tro vänstern.

Jag ser även välpolerade ungsvenskar i sina vita jackor spatsera runt på stadens gator – men det är inte lokala förmågor, nej, de flesta bor nog inte här. C fick hjälp av en trevlig man från Örebro för ett par veckor sedan, det medges, men vi bygger inte vår kampanj på utsocknes. Lokal invandring passar måhända lokala SD så här i valtider.

Annars rullar det på, det stås på stan, det knackas dörr och det delas (ut) grejer. Men omvalrörelsen är tyvärr rätt smutsig. Särsklit sticker socialdemokraterna ut i sammanhanget och det gör mig lite sorgsen.

All politisk kampanj innehåller ett visst mått av populism – det följer med konceptet att marknadsföra sin politik. Men för mig går gränsen vid personangrepp och anti-kampanjande (man gnäller på motståndarens fel och misstag framför att presentera sin egen politik). Det är ilskna insändare (visserligen i en tidning ingen läser, men sedan delar man det friskt via sociala medier och då tjänar ju både tidningen och partiet på det) om än det ena, än det andra. Det har även förekommit personangrepp, insinuationer och påståenden om oss man inte så lite provocerade kallar ”den styrande minoriteten”.

(Det är ungefär som när Ebba Busch Thor beskriver verkligheten som ”nu har ju L och C valt att lämna Alliansen och då måste vi förhålla oss till det…” Jag går i taket över hur mycket retorisk ohederlighet som kan rymmas inom en enda människa.)

Visserligen kan man fråga sig var gränsen egentligen går mellan att vara lättkränkt borgare respektive någon som reser ett välgrundat påpekande kring det aggresiva antikampanjandet. Det jag ser är en tydlig strategi från S och i viss mån V: Eftersom man anser sig fått en andra chans skyr man inga medel för att ta vara på den och skjuter därför in sig på det som man tror gör mest skada: vårt goda renomé vi i C erhålligt för vårt sätt att leda kommunen. Kort sagt: vår persona.

Kom an, sossesvin nu är handskarna av! Är det så vi vill ha det? Nej, skulle inte tro det. Det ligger åtminstone inte för mig.

Jag personligen har (ännu så länge) klarat mig från angrepp (det var värre i höstas) men båda våra toppnamn, Joakim och Camilla, har fått stå ut med mer än vad någon rimligen borde behöva. Ser väljarna igenom det? Jag tror det. Jag tror nämligen människor är rätt trötta på pajkastning.

På kommunstyrelsens möte i tisdags innledde dess ordförande, Joakim Storck, med att artigt påmmina ledamöterna om att vi alla i någon mån är arbetskamrater och att det finns en vardag efter omvalet. Varpå en klädsam tystnad följde.

Partiledarna står nu som spön i backen i vår lilla stad. Det sticker möjligen ut lite att statsministern plötsligt vill träffa våra avgångselever, där många är röstberättigande, endast tre dagar innan valet – men han ska tydligen ”inte prata socialdemokrati”. En annan skola har haft besök av andra S-märkta toppnamn. Jag har dock erbjudit mig att vara borgerligt märkt moderator vid tillfället, om man (och SÄPO) vill ha mig. I övrigt säger jag som faluborna – behåll Lugnet.

Det är nog rätt bra, när allt kommer omkring, att alla val sker samtidigt normalt sett.

En bra sak med omvalet är att många i min omgivning vill diskutera politik mycket längre än annars. Exempelvis socialdemokraternas toppnamn Jonas Lennerthson som faktiskt visat intresse att delta i min studiecirkel ”Prata politik med Fredrik”. Han är en bra karl, den där Jonas, det hör jag det. Hoppas det sprider sig, internt.

Idag hann jag trots allt kampanja en liten stund på stan tillsammans med mina partikompisar. Under den stunden pratade jag med en gammal polare som normalt sett inte sympatiserar med Centerpartiet. Vi kom alltså att prata och efter en stund lovade han mig sin röst. När han såg min förvåning sa han att han föredrog i kommunalvalet att lägga sin röst på någon han personligen känner och dessutom känner förtroende för.

Jag blev glad såklart. Sedan berättade jag om min dröm att bli lokal kulturpolitiker och förhoppning om att få fortsätta i fullmäktige och kommunstyrelsen. Jag har bara börjat, känns det som.

Får jag vara med efter valet? Ingen aning. Det är ditt val, och inte mitt, som tur är. Och hur det än är – en röst har jag iallafall. Gamle fars. Han härrör från Thorbjörns tid och dennes ideal.


Våra toppnamn på besök hos far

Och så till sist – en efterlängtad klassiker tillägnad Joakim:

skökoson

Det höjs sedan förra valrörelsen i USA röster som menar att presidenten måste besinna sig.

Alldeles oavsett vad man anser om hans politik är det presidentens språkbruk kritikerna reagerar på. Alltså att tämligen vildsint demonisera sina motståndadre och kritiker. Vi har våra motsvarigheter i Sverige också. Jag har själv reagerat på Skyttedal och Bali, exempelvis. Men det tycks vara det nya, det här med att ge sig på sina meningsmotståndare för att ta heder och ära av dem.

Eller är det så nytt, egentligen?

Det är ingen ny åsikt att man inte ska vräka ur sig vad som helst när som helst. Gör man det får det konsekvener vilket var bekant redan under medeltiden. På 1300-talet ansågs det exempelvis jämställt med misshandel att bruka okvädningsord, förloämpningar, mot någon eftersom

ofta komma av onda ord onda handlingar.

Hetsar man (någon i) samhället får man skörda vad man sått.

Vid den här tiden, alltså under medeltiden, ansågs sedan gammalt att ord hade magisk verkan. Detta innebar att man inte uteslöt att det som uttalades också kunde gå i uppfyllelse. Därför staffades med dryga böter den som offentligt kallade någon skökoson. Med dagens språk innebär tillälet ungefär horunge. En sådan kunde nämligen, på grund av sina ringa utsikter i livet, ställa till det ordentligt. Med tanke på den tidens syn på sex och prostitution var det kanske det grövsta tillmälet i arsenalen och inget det togs lätt på.

Samma resonemang gällde om tillmälet istället var träl, tjuv eller lögnare – om man inte kunde bevisa att det man sa om vederbörande faktiskt var sant. Tänk, suckar den arme historieläraren, om den regeln vore allmän lag också idag. Andra staffbara tillmälen som var vanliga (enligt rättegångsprotokoll från 1400-talets Stockholm) var sädestjuv och mordbrännare.

Lagarna under medeltiden var skoningslösa, i synnerhet vid stöld, vilket historiskt sett är typiskt för samhällen där flertalet lever på marginalen. Berövades man endast det minsta av livets nödtorft riskerade man att själv gå under. Därför tillämpades ofta hårda, ympande, straff i avskräckande syfte.

En anklagad kunde enligt de gamla fridslagarna söka asyl i kyrkan förutsatt man inte stulit från den samma – hur detta tillämpades i praktiken är dock för mig inte känt.

Andra saker att iaktta från medeltidens lagstiftning är att den som ertappades med att våldta en kvinna halshöggs omedelbart. Det fanns även tariffer för att regelera ersättning till den som blivit av med frölemmen – något som möjligen påvisar att detta inte var helt ovanligt. Notera förövrigt att namnet på asaguden Freja/Frö lever kvar i språbruket.


Presidenten i USA fortsätter demonisera sina belackare och fenomenet tycks tämligen utspritt. Vad som i förlängningen händer om man ständigt tar till allehanda kraftuttryck är främst två saker.

Antingen mister orden sin innebörd, enligt principen i fabeln om att ropa efter vargen, och då är väl allt gott nog. Eller så leder det till vissa grupper i samhället anser sig att från makten ha fått fritt spelrum att attackera andra grupper.

Det kan passa makten fint, det. Som inför ryska revolutionen då den storägande bondeklassen av bolsjevikerna kallades grisar (för grisar får man slakta), nazisterna kallade judarna råttor (och följdaktilgen användes cyklon B som är ett insektmedel under förintelsen) och i Rwanda kallades vissa grupper kackerlackor (vilka man stampar ihjäl).

Skökoson kan möjligen till dagens amerikanska översättas son of a bitch. Det är inte ett tillmäle som passar att slänga sig med hur som helst, i synnerhet inte i den offentliga debatten.

Mina elever tilltalar mig i allmänhet med magistern eller magister Adolphson och jag dem vid förnamn. Det fungerar bra.


Relaterat

Ord

Om asyl

Quisling


Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

konspirationer II

Jag har återkommande bloggat om konspirationsteorier, stora som små, och vilken skada dylika kan ställa till med. Alla konspirationer har en grund, eller kärna, som kan vara mer eller mindre sann. Det är tolkningen om vad det kan leda till, eller varför något hänt som gör det till konspiration.

Jag vill också inledningsvis säga att omvalrörelsen i Falun hittills i mångt och mycket är bland det smutsigaste jag hittils upplevt som aktiv lokalpolitker sedan jag började 2006. Halvsanningar, hån, populism, insinuationer, spekulationer, anklagelser, personangrepp och faktiskt något hot (men inte av kända partipolitiskt aktiva) förekommer oftare än tidigare.

Mycket mer än under den ordinarie valrörelsen i höstas. Varför det är på det viset avstår jag från att spekulera i – även om jag har mina egna (konspirations)teorier, självfallet. Om det fungerar? Det årstår väl att se, förmodar jag.


Alex Jones är en amerikansk, mycket aggressiv, konpirationteoretiker. Han tycks i sig själv utgöra en hel industri och lever sannolikt rätt gott på det han gör. Han är så vildsint att han blivit portad från en mängd plattformar, däribland (och det säger inte lite), Twitter.

Jones är så vitt jag förstår högerextrem. Han har en framträdande ställning inom den rörelse som menar att terrordådet 11 september 2001 planerades och genomfördes av den amerikanska regeringen och hävdar att släkten Rothschild i hemlighet styr världen.

Han tror att det finns personer inom den amerikanska regeringen som vill försvaga USA, att EU i själva verket vill ta över hela världen och att USA håller på att integreras med EU. Han hävdar också att Världsbanken styr EU och att det i slutändan är Illuminati som ligger bakom alltihop.

Låter det märkligt? Det finns mer.

Jones hävdar nämligen också att det finns en global plan för att minska jordens befolkning med flera miljarder individer, och att det byggs bunkrar för regerings- och bankchefer att krypa in i då ett luftburet ebolavirus släpps ut för att fullgöra planen och döda 90 procent av jordens befolkning.

Han påstår i sina kanaler att det förekommer cancervirus i vaccin och gift (exempelvis flour) i mat och dricksvatten vilket orsakat den stora ökningen av antalet cancerfall. Han hävdar också att den (så kallade) globala eliten har tillgång till levnadsförlängande teknik som skulle kunna göra evigt liv möjligt.

Visst upptäcker vi ibland att vissa ämnen som förekommer i mat är giftiga. Visst har vi blivit bättre på att upptäcka och diagnostisera cancer. Och visst har den rikare delen befolkningen möjligheter till ett bättre och längre liv. Men evigt? Nja, riktigt där är vi nog inte än.


När detta skrivs har en liten obetydlig insändare förekommit i en relativt liten lokal tidning. Där hävdas att omvalet sker därför att S förlorade makten här i stan. Utan att gå in på argumentationen vill jag säga att det visserligen sällan är vackert när S förlorar makten men att tro att man på riksnivå skulle gå så långt för att behålla makten i lilla Falun känns lite långsökt.

Konspirationsteoretikern ställer frågor, pekar på indicier, pekar på mer eller mindre långsökta samband och besvarar frågor med motfrågor. Men vederbörande deltar sällan själv i demokratin.


Jag har ägnat timmar, ja, faktiskt dagar, av mitt liv åt att diskutera den här sortens mer eller mindre konspiratoriska uppfattningar och påståenden. Är det inte klimatförändringarna är det 9/11. Är det inte flour är det en modern variant av Simon Vises protokoll. Så fort något större inträffar så nog anar foliehatten argan list. Det är chemtrails hit och frimurare dit, eliter här och utomjordingar där.

Och nu alltså lokalvalet.

Nej.

Jag tänker inte delta. Jag tänker inte hugga på betet om det är agnat med annat än sakfrågor, politik, statistik och värderingar i förhållande till verkligheten.

Jag tänker inte ägna en enda minut till av mitt liv åt att diskutera hattifnatt eller personangrepp. Det må vara människor med en alldeles för stor megafon, som Jones, arga eller mer mer sorgliga individier som av olika skäl söker en förklaring till det vederbörande upplever som stort, illa eller sorgligt bland tillvarons alla märkligheter.

Lämna mig utanför. Det finns förklaringar till att vissa tragiskt nog drabbats av narkolepsi efter att vaccinerats mot svininfluensan. Lagen är stikt när det kommer till demokratins kärnverksamhet – det är inget konstigt med det. Polens stolta rytteri anföll inte industrinationen nazityskland 1939.


Det är gråkallt att kampanja i dessa dagar. Jag träffar en arg medborgare som vräker ur sig än det ena än det andra om min partiledare och utsagor om att C ”gått ihop med S”. Jag berättar upplysningsvis att här i Falun, som ju omvalet gäller, är det alliansen som styr sedan det ordinarie valet i valteknisk samverkan med V. Det krävs ju någon form av majoritet om stan ska gå att styra.

Jag frågar personen att om vi för ett ögonblick accepterar hens beskrivning av Januariöverenskommelsen måste vi i konsekvensens namn också acceptera att alternativet varit en regering beroende av SD.

Dörren svänger åt båda håll.

Jag får en ilsken blick och tänker, medan jag studerar den hastigt försvinnande ryggtavalan, att hen kanske ändrar sig och faktiskt på riktigt är intresserad att informera sig innan omvalet den 7.e april.

Det finns saker att glädja sig åt, också. Jag ser allt fler tecken och reaktioner på att människor här i stan börjar tröttna på de bitvis vildsinta angreppen. Många köper inte den konspiratoriska världsbilden eller angreppen på motsåndaren som argumentation. Människor kräver faktiskt svar från oss politiker om den egna åsikten i sakfrågan. Man accepterar helt enkelt inte enbart attacker på andra med mindre att även den egna ståndpunkten levereras.

Om vi bara får ett högt deltagande tror jag det här omvalet kan vara något riktigt bra för vår lokala demokrati. Tänk vad intressant med en helt lokal miljö- skol- eller kulturdebatt, som inte är färgad av riksdebatten, exempelsvis.


Relaterade blogginlägg:

Conspiracy theories

Etienne Chaume


Källor:

Wikipedia

Dalademokraten 2019-03-17

 

 

kung midas

Kung Midas var en kung som omnämns i den grekiska mytologin (det ska visst finnas vissa spår efter en verklig kung med det namnet i Gordion – staden där Alexander en gång löste en knut – också). Han var tursam, denne Midas, eftersom han en gång råkade göra guden Dionysos en tjänst och som tack fick önska sig vad han ville.

Midas önskade sig att allt han vidrörde hädanefter skulle förvandlas till guld. Inte så konstigt ens sett med dagens ögon. Jag menar: vem idag hade inte tänkt så? Midas fick dock snart problem eftersom man, då som nu, använder sina händer till rätt mycket. När också hans mat förvandlades till guld blev han helt enkelt tvungen att be Dionysos att ta tillbaka sin gåva.

Man kan använda guld till mycket – men det går inte att äta. Här finns en rätt tydlig sensmoral, självfallet. Varför kommer jag istället att tänka på några klassiska Bondskurkar som Goldfinger och Mannen med den gyllene pistolen? Eller varför inte klassikern Pojken med guldbyxorna?

Midas var också en något förhastad natur vilket fick självaste Apollon att en gång irriterat förse honom med ett par åsneöron – mytologins variant av dumstrut. Han dolde dock dessa så gott han kunde under en mössa men var till sist tvungen att visa dem för sin frisör. Man måste klippa sig – om man inte är Simson.

Frisören kunde givetvis inte hålla tyst och som lösning på problemet valde han att viska hemligheten i ett hål i marken som han sedan grävde igen. Med tiden växte vass på platsen och när vinden blåste i denna kunde den uppmärksamme förbipasserande höra en låg viskning: ”Kung Midas har åsneöron! Kung Midas har åsneöron!”.

Vem vet: kanske är det härifrån fördomen om den pratglade frisören stammar? Eller så hittar vi en förklaring till varför vissa människor bär huvudbonad inomhus.


I många kommuner, däribland Falun, tillämpas olika varianter av medborgarförslag. Ett medborgarförslag är vad det låter som: en möjlighet för medborgarna att komma med förslag till kommunens beslutande politiker. I många kommuner har man också avskaffat just den möjligheten. Detta är dock inte liktydigt med att man avskaffat möjligheten för medborgarna att komma med olika förslag överhuvudtaget.

Problemet med varianten medborgarförslag är att hanteringen är otymplig och dessutom kostar rätt mycket resurser, i alla fall så som hanteringen är i Falun. Först skickas förslaget till tjänsteman på förvaltning för handläggning, därefter går den vidare till kommunstyrelsen (och/eller något av dess utskott) för att sedan komma till fullmäktige. Sedan tar den ofta samma väg tillbaka igen för att möjligen genomföras av aktuell förvaltning.

Eller genomföras och genomföras. De äldsta förslagen är upp emot fyra år gamla och är ännu inte åtgärdade. De samlas av olika skäl på hög. Jag gillar verkligen medborgarförslag. Här följer ett axplock över några som ännu inte är genomförda.

Hinderbana av militärtyp vid löparspåren på Lugnet, fler affischplatser utanför centrum, servering med utskänkningstillstånd i Kålgårn, totalförbud mot fyrverkeri annan tid än nyårsafton, upphandling av ägg, gratis mensskydd, flytande trottoarer, parkourbana i centrum, utveckla golfbanan i Samuelsdal, fler sittplatser i Falun, kulturminnesmärk Galgberget, walk of fame med berömda falubor, björkar runt Tisken, handlingsplan mot suicid.

Det är ofta bra och intressanta förslag men ibland rör det saker som ligger utanför kommunens räckvidd. Problemet är som sagt att hanteringen är dyr och ineffektiv. Tjänstemän är duktiga men behöver ägna sin tid åt annat. Även fullmäktige borde kanske ägna sin tid åt annat än att i timmar diskutera medborgarförslag.

Sedan är det detta med budget. Ofta finns det inte medel avsatta vilket innebär att ett beslut om att genomföra medborgarförslaget kan innebära sprucken budget. Vem som tar notan måste ju också diskuteras, även om alla politiker drömmer om att vara politikern med guldbyxorna.

Samtidigt bär medborgarförslag med sig en touch (se där en flirt med engelskan: det idiomatiska uttrycket lyder på det språket King Midas touch) av demokratins grundläggande principer. Och nog är det mycket inspirerande att se och höra en eldsjäl eller någon som drabbats av plötslig snilleblixt presentera sin sak framför stadens högsta beslutande organ.

Personligen ser jag Midas som en metafor för fullmäktige och Apollon för folket. Nog förtjänar vi våra åsneöron om vi slutar lyssna. Men vem ska symbolisera Dionysos? Ofta ses han enbart som vinets gud men var från början även förknippad med fruktbarhet och det grekiska dramat.

Svaret är givet – det är omvalet den 7:e april som är Dionysos.


källor

ne.se

wikipedia

brattsystemet

Tänk om alkohol kommit idag, som en ny drog av något slag. Hur hade vi som samhälle reagerat? Tanken att använda opiater inom medicin är däremot relativt ny. Hur vi reagerar? Med avoghet.


1917 bestämde sig Sverige att all försäljning av alkohol skulle ske inom ramen för ett statligt monopol. Och trots att EU inte gillar idén något vidare så är vi fortfarande kvar där. Det tycker jag är bra.

Ett av de första systembolagen finns, och fanns, förövrigt i Falun. Det tycker jag också är bra.

Man införde också 1917 individuell konsumtionskontroll genom något som hette motboken – alltså en sorts registrering över medborgarnas konsumtion. Det låter nog rätt konstigt för dagens medborgare att personalen på systembolaget skulle fungera som statlig myndighets auktoritet och lägga sig i deras alkoholvanor.

Motboken avgjorde hur mycket alkohol varje medborgare fick köpa beroende på om hen var gift eller ogift, man eller kvinna, över eller under 30 år, var känd för skötsamhet eller inte etcetera. Blev man full (för) ofta beviljades helt enkelt ingen motbok. Män över 30 fick dricka max 4 liter sprit i kvartalet, gifta kvinnor beviljades överhuvudtaget ingen motbok, ogifta kvinnor kunde få konsumera 1-2 flaskor sprit i kvartalet. Man kunde dock få en extra mängd alkohol sig tilldelad vid festliga tillfällen – så som en 50-årsfest eller liknande. 

Jag har alltid haft en restriktiv syn på droger. Det är som bekant farliga grejer, det där. Jag är dock möjligen lite motsägelsefull eftersom när det kommer till alkohol har jag en annan uppfattning. Rioja, Zinfandel, Chablis, Dry Martini – eller varför inte ett glas champagne vid rätt tillfälle – nog är det att betrakta som ren och skär njutning?

Men visst, njutning med en tydlig baksida. Och ökad tillgänglighet göder den där baksidan. Därför måste tillgängligheten regleras. Det insåg man tydligen redan 1917. Så länge samhället har kostnader för konsekvensen av drogen har samhället också rätt att reglera tillgängligheten. Men det finns en tredje sida när det kommer till droger. Och innan en potentiell läsare avfärdar mig som drogliberal: ge mig en stund till.

Den tredje sidan är den medicinska. På flera håll i världen görs nu olika försök med att använda opiater för medicinskt bruk och med intressanta resultat. En intresserad kan lätt hitta detta på nätet. Själv sitter jag med följande frågeställning ringande i bakhuvudet:

Om (exempelvis) cannabisolja på olika sätt lindrar ett svårt tillstånd hos en sjuk människa – varför inte försöka?


Kokain är en drog som jag inte har någon relation till alls. Kokainet hade en storhetstid under tidigt 1900-tal. Före första världskriget var det på många håll i Europa helt lagligt att köpa öppet över disk utan vare sig recept eller andra begränsningar.

Det fanns olika sätt att konsumera kokain, exempelvis genom injicering eller som sugtabletter. Också konsumtionen skedde ofta helt öppet och inte sällan på nattklubbar eller annorstädes under vilda festnätter.

Drogingrediensen fanns också i många andra produkter som vin, te och…läsk. År 1902 tog Coca-cola bort kokainet ur läsken delvis på grund av rasistiska rykten som hävdade att drycken fick svarta män i USA att våldta vita kvinnor. Att ”Coke” innehåller kokain är förövrigt en seglivad myt som överlevt ända in i min egen barndom.

Under 1910-talet var kokainmissbruket påtagligt och iögonfallande varför recept och begränsningar infördes på många håll. Under första världskriget var kokain en mycket vanlig drog – kanske inte så konstigt om man betänker det trauma kriget innebar.

Det som oroade myndigheterna var att framförallt två grupper tycktes vara särskilt begivna: soldater och prostituerade. Det verkar, återigen betraktat med dagens ögon, kanske inte så märkligt. Jag menar: vem står över tid ut med någon av dessa gruppers vardag utan att på något sätt bedöva sig?

Produktionen av de olika kokainprodukterna skedde i allmänhet av tyska företag och onda ränker antyddes därför bland de allierade myndigheterna. Hade Fritzen månne uppfunnit ett hemligt vapen att angripa den brittiska moralen och stridsviljan?

Hemska tanke.

Den brittiska militärledningen införde 1916 restriktioner (samma år stridsvagnar började användas i kriget) för att hindra sin personal att komma över kokain, morfin, opium, hampa och en rad andra populära droger.

Från 1917 infördes en allmän kontroll av droger inklusive alkohol. I Sverige kom som sagt samma år föregångaren till Systembolaget och år 1922 hölls vårt lands första folkomröstning. Den kom att handla om huruvida Sverige skulle bli ett helt nyktert land.

(Just den här frågeställningen förvånar mina elever när jag tar upp saken. De förstår väl det egna ansvaret och valmöjligheten när det kommer till droger – men inte att ett helt land kan bestämma sig för att vara nyktert eller inte).


Normer förändrar sig. Det tycks som att vetenskapliga rön knuffar lite på gamla invanda föreställningar. Knark är farligt. Ja, det är det. Men också lindrande för den lidande. Var går gränsen? Vågar vi ens söka evidens för opiaters påverkan på psykisk och fysik ohälsa? Eller fruktar vi svaret?

Å andra sidan. Jag blandar mig på fredagskvällen omsorgsfullt en Dry Martini och dricker den med välbehag. With a lemon twist eller med oliver, det kvittar lika. Efter något glas Rioja eller Chablis så känner jag den inre värmen och välbehaget tillta och oron skingras. Och fasen vad spirituell jag blir efter två glas champagne – då skulle du träffa mig…eller inte. 

För då är jag ju inte helt mitt naturliga opåverkade jag. Men tänk om jag under påverkan faktiskt är bättre än mitt nyktra jag? För visst känner jag ju där på fredagskvällen hur jag slappnar av och oron sakta skingras.

Och så var det ju det där med den tredje sidan. Är man svårt sjuk vill man möjligen vara allt annat än just sig själv. Vem är någon att förbjuda ytterligare någon den verklighetsflykten?


 

Källor:

Englund: 1917

SO-rummet


 

Relaterade blogginlägg: 

Arabia Felix

Falu brännvin