Quisling

Här följer en kort kommentar till det förslag i regeringsfrågan som centerpartiets förtroenderåd, senare partistyrelse, idag ska ta ställning till.


Jag vet egentligen inte vilket inflytande en partiledare har över sin omgivning. Jag vet däremot att KD-ledaren har norskt påbrå och inte minst därigenom borde resa rejäl ragg när partitoppen Sara Skyttedal kallar oss i Centerpartiet för quislingar.


Vidkun Quisling var mannen vars efternamn blev synonymt med begreppet ”landsförrädare”. När Norge överfölls av Nazityskland tog denne Quisling makten och utropade en ny regering, ledd av honom själv, lojal med ockupationsmakten. Det kom att bli en regering som bidrog till att inte minst många judar och motståndsmän mördades.

I slutet av kriget överlämnade sig Quisling till polisen och dömdes senare till döden för landsförräderi 1945.


Jag är den förste att erkänna jag hade fel. Jag trodde förvisso aldrig på extraval men jag trodde, baserat på att M, KD och SD samlar en gedigen andel procent, på en högerregering.

Ska jag vara självkritisk anser jag också, när jag tittar i backspegeln, att det var dumt att ge motsägelsefulla besked i regeringsfrågan under valrörelsen. Det är bland annat det vi i C nu får äta upp.

Utan insyn i hur olika förhandlingar förts både tror och hoppas jag att hur representanter från olika partier uttalar och beter sig faktiskt spelar roll. Jag vill tro att när Bali och Skyttedal uttalar sig som de gör så bidrar de till att åtminstone jag känner ett obehag över att förknippas med dessa partier.

Jag tror därför att dessa representanter paradoxalt nog bidragit till förhandlingarnas utfall.


Jag gick till sängs på fredagskvällen efter en inspirationsdag med Centerpartiet i Dalarna påtagligt nöjd och med ett inre lugn.

Vi har många viktiga frågor framför oss där vi måste nå konsensus. Det rör saker som ekonomisk utveckling, ansvar i klimatfrågan, främja jämställdhet och motverka höger/vänster-populismen för att nämna några. Och vi i Centerpartiet vill fortsätta driva dessa frågor ur ett borgerligt, liberalt, perspektiv.

Det kommer att bli tufft, nu en tid. Representanter för KD, M och SD, V inte att förglömma, kommer fortsätta attackera oss med tillmälen i samma stil som Skyttedal representerar.

Det är klart man förstår dem. Både V och KD riskerar att bli marginaliserade under mandatperioden. Jag tror dock att frågan de flesta människor förr eller senare ställer sig är om de vill bli representerade av människor som uttrycker sig på det viset.


Man kan anföra att om M inte backat i valet hade landet haft en alliansregering.

Man kan också anföra att alternativet till Centerpartiets ställningstagande vore återkommande regeringskriser så fort SD inte fick som de ville.

Man kan vidare anföra att V självfallet inser att de inte kommer att ha samma inflytande som tidigare och därför kommer att hårt attackera S. Vad kommer de att kräva för att inte rösta emot regeringen Löfven? Kommer de att istället driva fram extraval? Ja, det verkar så – åtminstone om V i Falun är representativt för partiets helhet.


Quisling samarbetade med nazister – Centerpartiet vill motarbeta dem. Att jämföra oss med mördare säger mer om den som svänger sig med tillmälet än om verkligheten.

Ett helt absurt uttalande, naturligtvis.

okärt barn har många namn

Tänk vad ett namn kan betyda.

På 1970-talet, när jag såg mina första tio år, var klimatet ofta hårt på skolgården. Jag ska inte säga att jag var mobbad eller så – men nog ansågs jag allmänt som lite udda. Mina antagonister, och de var inte få, kallade mig allehanda öknamn i akt och mening att smäda. Nittiograders (luggen – mamma klippte mig), göteborgarn (oklart varför detta var ett öknamn men kom sig av familjens återkommande semestrar på västkusten) Jesus (jag sjöng i kyrkokör) och så till sist fredrikadolfhitlersson

Jesus vs fredrikadolfhitlerson

Det sistnämnda är intressant. Varför kallade man mig så? Jag minns att jag blev ledsen för jag visste ju redan som liten att Hitler inte var något bra. Det hade far, som är mycket intresserad av andra världskriget, berättat.

Namn och arv/miljö är annars intressanta saker. Att Adolf är ett tyskt namn som betyder ädel varg var inget jag slängde i synen på mina belackare. Nej, jag teg och led medan jag i tysthet drömde om ett mäktigt vapen att slå tillbaka med.

Och med tiden fann jag ett: kunskap.


Adolf Hitlers far, Alois, var en hård man. Så hård att Adolfs halvbror Alois Junior snabbt rymde hemmet och småningom hamnade i Liverpool (under en tid drev han även en restaurang i Berlin som på grund av det berömda släktskapet blev ett kultställe som ivrigt frekventerades av SS-eliten) där han 1911 fick en son, William Patrick Hitler.

Strax efter att Hitler blivit kansler tog denne William Patrick kontakt med sin berömde farbror och fick via honom ett jobb på en bank. I övrigt struntade Hitler i honom eftersom han avskydde nepotism och, sin mor undantagen, inte brydde sig om sin släkt. Det var duglighet, inte börd, som gällde för farbror Adolf. (Han beordrade SS att rensa de österrikiska arkiven från hans barndoms spår efter att Österrike annekterats.)

William Patrick var dock missnöjd med sin lott och hotade att avslöja detaljer om Hitlers familj och barndom (som delvis motsade den bild denne själv givit i Mein kampf) om han inte fick högre lön. Utpressningen lyckades. Han fick faktiskt högre lön och bättre sysselsättning (bland annat som bilförsäljare på Opel) men knappast det liv i sus och dus som han önskade.

Bitter och besviken flyttade han 1939 till USA där han lät sig intervjuas mot betalning i artiklar som Why I Hate My Uncle och To Hell with Hitler. Under krigsåren bedrev han en lukurativ verksamhet som föredragshållare med påhittade historier om Hitlers orgier som skulle ägt rum på residenset Obersalzberg. (Vissa av dessa skrönor har överlevt ända in i vår tid och den som vill få den verkliga bilden av det tämligen torftiga hov som fördes i Führerns krets kan läsa hans sekreterare Tradl Junges memoarer eller Albert Speers dito.)

Efter kriget bytte William Patrick sitt efternamn (liksom sin far) till Hiller därefter ändrade han det igen till Stuart-Houston. Han talade aldrig mer offentligt om sin farbror. Han bosatte sig på Long Island, New York, gifte sig och fick fyra söner: Alexander Adolf, Louis, Howard och Brian.

William Patrick gick ur tiden 1987 som något av en gåta. Han var en motsägelsefull man och vi vet inte om han var övertygad nazist eller inte. Han deltog förvisso i partidagar och dylikt under 1930-talet men som det verkar mest av opportuna skäl – han blev aldrig aktiv nazist. Han deltog senare i kriget på USA:s sida som matros. Samtidigt döpte han sin förstfödde son till Adolf.

Sönerna lever vad jag vet fortfarande (utom Brian som dog i en bilkrasch 1989) och den siste av dem är endast fem år äldre än jag själv. De bor fortfarande på Long Island, Adolf är socialarbetare för vietnamveteraner och de övriga driver en trädgårdsfirma. Ingen av dem har barn vilket gör att deras släktgren dör ut med dem. En sägen gör gällande att de ska slutit en pakt för att inte föra Hitlers blod vidare, något som förnekas av den äldste brodern Adolf.


Varför skriver jag om det här? Spårar jag måhända min egen barndoms frustration i ett olycksaligt efternamn? Nja, det här med efternamnet är tämligen enkelt. Farfars far hette Adolf Nilsson. Vissa av farfars syskon tog Nilsson, andra Adolfsson. En ålderdomlig stavning av Adolf är Adolph och båda förekommer i arkiven. Man gjorde helt enkelt som man ville, på den tiden. Vissa i släkten heter fortfarande Nilsson, andra Adolfsson, Adolphson eller Adolphsson.

Några av släktingarna på 1800- och tidiga 1900-talet utvandrade till USA, en viss Felix Nilsson exempelvis. Emigranter till nya världen klev ofta i land inte långt ifrån Long Island.

Så, påminner jag mig om i ett försök i att landa denna i mitt eget tycke lite märkliga bloggpost, jag kanske helt enkelt borde fokusera på något av mina andra smeknamn från 1970-talets mitt: Jesus. För hur det än är kan man inte enbart skylla på arv och miljö när det kommer till den vuxnes gärningar. Det handlar om val och handlingar begångna utfrån vissa förutsättningar.

Ett namn betyder mycket. Samtidigt är det viktigt att forma människan bakom det. Jag övar ibland detta med mina elever. Vem som helst kan öva sig i det – det är väldigt enkelt.

Prova att med jämna mellanrum ställa dig upp i en offentlig miljö och högt säga vem du är. Och gör det som om ditt namn verkligen betyder något för dig. Ingen ska behöva skämmas för saker släktingar eller landsmän har gjort. Det är bara en lumpen härskarteknik att ta till sådant. Det är därför jag tycker den där övningen är bra. Övningar av det här slaget höll man förövrigt inte på med i skolan på 1970-talet, ska sägas.

Jag är numera trygg i mitt namn. Det gick rätt fort att komma över den lite jobbiga perioden på mellanstadiet. Jag vet numera det mesta som är värt att veta om mitt ursprung förutom gällande Chicago-släkten, vilken alltjämt lockar mitt intresse.


Post scriptum: Jag minns henne ännu, den gamla damen. Hon som stod före mig i kön för att betala notan på en restaurang. Hon skulle just signera kvittot. Servitören var stressad och manade på: jaja – sätt en kråka bara! Damen hejdade sig och fixerade vederbörande strängt:

En kråka? Det är min namnteckning vi pratar om!


Källor:

Det är fascinerade vad kan få fram genom några klick på internet. Men jag vill inte länka i detta känsliga ämne – jag har redan nämnt några källor i texten. Det finns också flera biografier om Hitler men Bengt Liljegrens är väl värd att läsa för en nyfiken.

bild 47 – old school

Bild 47 är tagen av Erik Åberg strax innan OD:s Caprice nu i december under den klassiska devisen ovanför entrén i universitetets aula.

Detta är för mig klassisk mark. Det var här jag efter flera års fysiskt och mentalt kringflackande kände att jag hittat hem i tillvaron. I anslutande lärosalar hade jag mina första föreläsningar hösten 1992, jag var de kommande åren ofta i aulan som mycket aktiv i studentlivet.

Nu blev det ju vare sig körsång eller (någon större) akademisk karriär under mina år vid Uppsala universitet och det dröjde längre innan det stod klart att det var utbildning och pedagogik som skulle bli min yrkesmässiga lott i livet.

Men jag minns ännu min omedelbara tanke när jag för första gången såg devisen – den som fortfarande slår mig varje gång jag ser den:

Så där är det ju inte, de måste ha blandat ihop det!?

49547412_288064638731851_4677643560609120256_n

Men det var ingen sammanblandning. Devisen speglar synen på kunskap år 1887 när universitetshuset stod färdigt.


Påståendet om att när kartan och verkligheten inte stämmer överens så gäller kartan har faktiskt en historisk kärna. Iallafall när det kommer till bedömning. När jag mäter mig, eller tar min temperatur, så spelar det ingen roll om jag använder centimeter, tum, grader Celsius eller Fahrenheit.

Jag är 181 cm eller drygt 71 tum. Jag har 37 grader Celsius eller 1250,6 grader Fahrenheit. Inget konstigt med det. Men när vi bedömer människor är det däremot oerhört viktigt vilken måttstock vi använder. Det är sannolikt anledningen till att begreppet Mänskliga rättigheter uppfanns.

När vi började mäta prestationer inom utbildning efter en exakt måttstock, betyg, förändrades tillvaron drastiskt för lärare och elever (eller egentligen förändrades hela samhället – men en potentiell läsare förstår förhoppningsvis vad jag menar).

Betyg är historiskt sett en relativt ny uppfinning. Inte fick en medeltida lärling med sig en papperslapp med en bokstav eller siffra efter varje termin som angav hens förkovran inom olika färdigheter som krävs för det aktuella yrket. En Uppsalastudent på 1600-talet lämnade universitetet med ett av två möjliga resultat: med eller utan en examen.

(Som personlig reflektion vill jag förövrigt både tro och anta att stan säkerligen blev lite roligare att vistas i efter 1639 då Västmanlands-dala nation grundades. Hur detta faktum påverkade andelen som avslutade sina studier med eller utan en examen låter jag vara osagt – men om jag ges lite mer tålamod kommer denna parentes i slutet av bloggposten förstås som en del av sammanhanget.)

Betygen som vi känner dem uppstår under 1800-talet när det industriella samhällets behov av att exakt mäta, väga och värdera sprider sig till skolan. Exakta betyg baserade på elevens generella prestationer ser därmed dagens ljus. Även lärarnas prestationer, och för all del hela skolan och landet bedöms numera efter alla elevers genomsnitt enligt en mer eller mindre exakt måttstock.

Så är det alltså fortfarande. Elever söker innerstadsskolor med höga snittbetyg, hur framgångsrik en lärare är kan snart få sitt statistiska svar i en databas (informationsledningssystem tror jag det kallas) innehållande vederbörandes över tid satta betyg och PISA-rapporten, som förhållandevis få vet vad det egentligen är, blir ett inrikespolitiskt slagträ.

Genom seklerna har vi skiftat fokus från att med utbildning vilja upplysa och utbilda till att mäta och värdera. De flesta håller nog med om att man inte kan sätta likhetstecken mellan höga betyg och skicklighet/förståelse. Måste man välja mellan dessa två satsar nog de flesta på att nå höga betyg så snabbt och enkelt som möjligt. Det ger valmöjligheter och i förlängningen kanske fina jobb.

Jag hävdar för egen del att, sett ur ett samhälleligt perspektiv, det viktiga med utbildning är att fokusera på verklig kunskap och förtrogenhet. Hur vi mäter detta är dock måhända pudelns kärna. Ett av bekymren idag är att betygen används till så mycket annat än vad som från början var meningen. Det dras slutsatser om elever, lärare, skolor och utbildningar utifrån mångas betyg och det kan lätt bli lite tokigt.

Vem vill gå i grundskolan i Norberg som häromåret hade landets sämsta resultat? Resultat? Förlåt, jag menar betyg mätt enligt den nuvarande skalan.

Jag deltog härförleden i ett föräldramöte på mina barns skola. Det gällde information om betyg. Jag håller ofta en låg profil på dessa tillställningar eftersom det i sammanhanget är svårt att sitta på rätt stol. (Och för att jag lovat mina barn att inte vara ”pinsam”.)

Jag lämnade mötet fundersam. Håller kollegorna i grundskolan på att matrisa ihjäl sig? Hur tusan klarar de att mäta allt de säger att de måste mäta? Och barnen – förstår de verkligen vad som i slutändan leder till ett visst betyg – eller knegar de mest på i väntan på nästa rast så som barn i allmänhet plägar?

Många i landet har i sammanhanget lyssnat och reagerat på Katarina Gunnarssons reportageserie.

En sak jag sedan några år smugit in i min egen pedagogik är att eleverna ska göra sitt skolarbete i skolan – inte hemma. Det klart eleven kan få instruktioner och i förekommande fall övningsuppgifter att jobba med utanför skolan – men inte examinerande uppgifter.

Görs uppgifter, prov, etcetera, i skolan under mitt överinseende kan jag förklara hur betygskriterierna hänger i hop med uppgiften, handleda och hjälpa utifrån önskemål och behov samt aldrig behöva tveka över vem som faktiskt gjort uppgiften.

Jag tycker mig samma dag som detta skrivs fått vissa delar av min pedagogiska syn bekräftad i en artikel i SvD. Den handlar om en brittisk lärare, Craig Barton, som ingående studerat inlärningens funktioner (länk nedan).

Jag håller i min undervisning inte på och trixar så mycket med experiment, bilder, ljud, hemsidor och påhitt. Jag är nog lite, om uttrycket tillåts, old school.

Det sägs ju att den som kommer sist in i ett rum eller till ett möte är den som får, eller tar, initiativet. Jag kommer till mina elever sent (men i tid) och låter dem omedelbart fokusera på mig.

Moment eller områden vi arbetar med kan innehålla olika saker men oavsett vad så måste grundkunskaperna komma först. Kanske en tyst stund med inläsning eller en genomgång av mig kring något ämne. Och när så sker är viktigt att elevens fokus ligger på en sak  – nämligen det som händer längst fram i klassrummet.

Sedan förekommer hos mig ofta individuella samtal om vad individens utbildning syftar till för vederbörande och så till sist: vilket betyg hen vill ha. Så jobbar vi mot det.


Det krävs kunskap för att tänka fritt men när man väl lärt sig det, eller uppbådat modet, får man också verktyg för att avgöra vad som är en riktig tanke. Och då är vi långt bortom att bli bedömd enligt en viss skala.

För det kan ju, som devisen ovanför entrén i universitetshusets aula lär oss, vara fel på skalan. Eller rättare sagt: är det något vi kan vara alldeles säkra på så är det att tids nog är det fel på den.

Ändå var det detta mina tid i Uppsala lärde mig – att det är fel på devisen. Så jag knegar på med mina något ålderstigna ideal.


källor

Harari: Homo Deus – en kort historik över morgondagen

SvD 2/1 2019 – om läraren Craig Barton

V-dala Nation


relaterade blogginlägg

filosofie magister (när Bengtsson bjöd på cigarr)

nit och redlighet

Jag har under hösten firat mina första tjugo år som lärare. När jag började min anställning hösten 1998 kunde jag väl aldrig tro att jag skulle vara Falu gymnasium trogen i (minst) två decennium.

Icke desto mindre, så är det. Och eftersom jag i skrivande stund inte kan överblicka någon eventuell flytt utsocknes inom de kommande fem åren börjar det lukta guldklocka lång väg. Men någon sådan vill jag nog vid närmare eftertanke inte ha varför denna tankegång landar i en lika subtil som i-landsromatisk frågeställning: delas det ännu ut medaljer, tro?

Det som skulle komma ifråga i mitt fall vore väl medaljen För nit och Redlighet i rikets tjänst – om man med kommunen kan anse riket. Jag drömmer. Tänk om jag kunde förtjäna en medalj på riktigt, liksom. (Förlåt – det där sista säger mer om mig än jag är riktigt villig att medge.)

Tjugo år är enligt min uppfattning en tillräckligt lång tid för att man ska ha hunnit uppleva olika tiders samhällssyn på utbildning och dess institutioner. Lägger man därtill tolv år som elev i grundskola och gymnasium samt ytterligare sex års universitetsstudier på olika universitet i Sverige och Frankrike tycker jag även att jag kan anse mig sitta inne med åtminstone ett visst mått av perspektiv.


Ett visst mått av perspektiv har väl också den gamle finansministern och förutvarande ledande socialdemokraten Kjell-Olof Feldt. Han sticker i dagarna ut näsan och gör en pudel och säger sig ångra det fria skolvalet.  Han var ju med och tog de tidiga besluten som formade Sverige och känner tydligen ansvar.

Kanske har han rätt, Kjell-Olof. Dock är det, sagt med Sten Selanders ord, på det viset att man faktiskt inte kan lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män. Eller annorlunda uttryckt – ”förr” kommer aldrig tillbaka. Vi kan ändra, förnya och krumbukta oss men aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, återskapa folkhemmet. Det är det ju bara SD som tror att man kan.

Problemet är att den där gamla goda tiden, den som så många längs hela den politiska vänster-högerskalan saknar, faktiskt inte var så god i det stora hela. Det var nämligen därför den försvann.

Det är lite som i Chi Hoang Ti, kung av Tsin, som lät bygga den kinesiska muren. Feldt må ångra sig bäst han vill. Men han är fel person att göra något åt saken. Det krävs nya, andra insikter för att komma åt problematiken och jag personligen tror inte att just ägandeformen är rätt sak att börja med.


Gamla läroverket, idag känt som Kristinegymnasiet, utgör grunden till dagens Falu Gymnasium. Gymnasiet grundades 1866 och jag och MDP-kvartetten hade nöjet och äran att uppträda på 150-årsjubileet häromåret.

Följande stod att läsa i Tidning för Falu stad och län om skolans högtidliga invigning  onsdagen den 5:e september 1866.

Under klockringning från stadens kyrkor avgick processionen kl 11 från den gamla skolbyggnaden med landshövdingen de Maré, inspektorn prosten Ljungdahl och översten Söderhjelm i spetsen. Vid ingången till det nya läroverkshuset gjorde stadens skarpskyttekår honnörsgivakt. Då processionen inträdde i den ljusa och vackra, av festligt klädda damer till stor del upptagna solennitietssalen, uppstämde en sångkör under sångläraren Robert Lindholms ledning Haeffners ”Låt dina portar upp”. Biskopen skulle ha invigd byggnaden och hade som invigningsdag satt årsdagen av sin egen födelse, men han avled dessförinnan. Doktor Ljungdahl talade och förklarade läroverksbyggnaden invigd till en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter. Sist sjöngs ett par strofer av en sång författad av docenten Carl Rupert Nyblom i Uppala och på melodin ”Ur svenska hjärtans djup en gång”:

Hell dig, du ljusets nya hem,

Bland ädla dåd en värdig lem

I frejdad Dala-bygd!

Här är förvisst ett heligt rum,

Der sjelfa stenen, kall och stum

Förkunnar evangelium

Om flit och vett och dygd

Jag funderar lite. Vad skulle den där högtidstalande Doktor Ljungdahl menat, om han levt idag, med skolan som en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter.

(Frågetecken)

Hade han måhända hållit med mig i uppfattningen att det finns massor med ungdomar och barn som uppvisar en enorm potential att utveckla de dygder av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet kommer från? Och skulle han i humanitetens namn förespråkat amnesti för de barn och ungdomar som redan sedan flera år etablerat sig här?

Antagligen inte. Säkert var den gode doktorn en i raden av alla dessa förståsigpåare och uttolkare som i alla tider uttalat sig om något som de ofta inte har närmare kunskap om. Men visst andas pampigheten och svulstigheten i skildringen en samhällelig syn på skola och kunskap som vi som jobbar där idag bara kan avundas.

Men den andas även mandom, mod och morske män – och inte så mycket genus och jämställdhet. Men, okej, låt oss pröva. Vi tar texten i sången ovan och sätter in i dagens kontext:

Hej på dig, du som ännu inte är medborgare, det ska vi förresten fixa, välkommen till ljusets nya hem, här i Dalarna gör vi bara ädla dåd och grejer och i just det här klassrummet enbart seriösa vettiga saker och du ska få allt du behöver för att kunna växa upp, få ett jobb och betala tillbaka med flit och vett och dygd.


Skolinspektionen kom i höstas på besök. Inte för att det stundande besöket satte någon större skräck i kollegiet – Falu Gymnasium är en skola i medvind. Vi sopar de flesta konkurrerande utbildningar om inte av banan så åtminstone leder vi stort.

Så kom det sig att undertecknad plötsligt hade en skolinspektör i klassrummet. Nåväl – jag har inget att dölja. Här delges inspektionens protokollsutdrag.

SKOLINSPEKTIONEN

2018-12-18
63 (67)

Lektion 6
28 elever, en lärare

Lektionen startar på utsatt tid och eleverna är på plats. En projektorbild visar att lektionen kommer att handla om muntlig presentation. Läraren och elever diskuterar kring praktiska frågor. Efter ca fem minuter informerar läraren om att halva lektionen kommer att handla om teori om muntlig framställan.

Uppgiften som eleverna redan har börjat med och som sträcker sig över jul in i januari handlar om muntlig framställan. Läraren refererar till svenska och retorik och ger exempel på situationer som det kan vara värdefullt med kunskaper om muntlig framställan.

Läraren hänvisar till betygskriterier och pratar om vad skillnaden är mellan kriterierna, ger exempel på vad nyanserat kan innebära i detta sammanhang och hur man visar sina kunskaper på olika sätt. Läraren pratar även om att det är vissa kriterier som hen tar hänsyn till innan betyg sätts.

Genusperspektiv ska också ingå och läraren ger exempel på att man som handledning till en viss grupp kan säga att de inte ska babbla rakt ut och till en annan grupp att de ska våga prata mer. Att inte prata för fort är också viktigt att tänka på vid muntlig framställan och läraren säger att hen vet att det kan vara nervöst för vissa att prata inför en grupp men att de ska få stöd.

En elev undrar vad examinationsformer betyder och läraren förklarar och stämmer av om eleven förstått. Läraren går över till att prata om studieteknik en liten stund. Ca 15 min. efter lektionsstart visar läraren ett bildspel med övergripande punkter som man ska tänka på vid muntlig framställan och ger lite olika exempel på vad och varför saker är viktiga vid muntlig framställan.

Tempot är högt och läraren förmedlar mycket information ofta kopplat till verklighetsnära exempel på presentationsteknik. Läraren ger exempel på vad som kan ge betyget A om man gör på ett visst sätt och ger lite tips och säger att det bildspel hen visat kommer att läggas ut på classroom.

Läraren ber om kvinnligt perspektiv på hur bilden ska se ut layoutmässigt (vit text mörk bakgrund el. tvärtom). Läraren går igenom lite information och säger slutligen att eleverna ska jobba med sin uppgift tillsammans med utsedd kompis och att de ska fundera på hur de ska presenta sin uppgift. Eleverna uppmanas att jobba på under 35 min. medan läraren går in till rummet intill för enskilda samtal med elever.

En elev frågar vad de ska jobba med. Läraren säger att de ska prioritera att bli klara med en inlämningsuppgift eller arbeta med A-uppgifter och kolla av med sina gruppmedlemmar som de ska jobba med om det är ok. Läraren säger
att hen på fredag kommer att ge tydligare instruktioner om gruppgiften så att de
kan få mer fokus på det och kommer sen ta in grupperna på samtal om hur det går.

När läraren lämnar klassrummet blir det en del rörelse och några elever lämnar klassrummet, andra sätter sig i sina grupper och vissa ser ut att jobba med sina enskilda arbeten. Några elever har mobiler som de tittar i, alla har datorerna framme. Det blir lite sorl och småprat men några elever sitter tysta och jobbar.

Efter en stunds sorl och småprat blir det plötsligt knäpptyst och alla arbetar med något. Några elever viskar om sin uppgift. När det är någon minut kvar på lektionen kommer läraren in och säger att han vill ge lite tips till de som jobbar med A-uppgift och frågar om det är ok? Ja svarar eleverna och läraren ger lite instruktioner.

Läraren säger att eleverna ska dela sitt arbete i classroom med läraren och att hen kommer att hjälpa dem att få stöd om de behöver det för att komma vidare. Läraren avslutar med att prata lite om praktiska saker och avslutar med att säga att de under nästa lektion kommer att få tydligare
instruktioner om gruppuppgiften.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte tagit del av hela protokollet eller närmare studerat vad vi fått för kritik. För kritik fick vi – det får alla. Men det var intressant att ta del av inspektörens synpunkter, även om jag är osäker på hur jag ska analysera dessa.

Äh, jag gör väl som jag brukar med elevernas utvärderingar – tar ut några kodord för förbättring och jobbar på. I tjugo år till?


Relaterade blogginlägg

Mellon

Mattis fråga


Källor:

Sten Selander

Evert Taube

Skolinspektionen

Arkivet på DT

sigge & bosse

Just nu pågår en kamp om den politiska historieskrivningen. Den pågår strängt taget varje dag – men ibland inträffar saker som gör kampen mer intensiv. Temat för hösten i Sverige 2018 torde vara vad som egentligen sagts i alla olika regeringsförhandlingar och sonderingar, vem har varit omöjlig och vem medgörlig, vem har varit snäll och vem dum.


Kung Sigismund Vasa var som äldste son till Johan III laglig arvtagare till den svenska tronen enligt farfar Gustafs successionslagar. Sigismunds mamma hette Katarina Jagellonica och kom ur en av de ledande släkterna i Polen. Hon var liksom sina landsmän katolik och eftersom Johan hoppades att få sonen vald till kung även i Polen (Polen var till skillnad från Sverige ett valrike) blev denne uppfostrad som katolik.

Huset Vasa hade inte gamla anor vilket var ett problem när det kom till att vinna erkänsla, legitimitet och prestige bland de övriga furstesläkter i Europa. Sådant var viktigt. Mäktiga släkter fungerade (då som nu) som en sorts multinationella företag. Att låta Sigismund bli katolik var kanske inte så märkligt egentligen – Sverige hade bara varit protestantiskt ungefär ett halvt sekel och 1600-talets fanatiska religionssyn hade, även om religionen var viktig, ännu inte blommat ut.

Vi känner väl alla (eller åtminstone många av oss) till historien om hur Sigismund blev utmanövrerad av sin farbror hertig Karl, sedermera Karl IX, med en avgörande händelse som kännemärke. Nämligen vårt senaste (sic!) inbördeskrig i slaget vid Stångebro 1598 där farbror och brorson Vasa brakade samman med påföljd att Sigismund tvingades överge både krona och fädernesland.

Johan III föddes förövrigt på Stegeborgs slott och där bodde Sigismunds syster Anna (en varm och övertygad protestant) varför Sigismund förekommande besökte slottet. Inte så långt därifrån fördes alltså det korta inbördeskriget. (Jag har varit där. Två gånger).

Sigismund gav dock aldrig upp sina försök att återta den svenska tronen och den i propaganda skicklige Karl utnyttjade snart när varje tillfälle att utmåla Sigismund som en ondsint katolik som så snart han fick möjlighet inte ville annat än att prisge landet till påven.

Även Sigismunds kusin Gustav II Adolf (de dog förövrigt båda år 1632) och Axel Oxenstierna fortsatte delvis på det spåret efter Karls död 1611 (inte bara som propaganda i det trettioåriga kriget – Gustav kom ju faktiskt från ”fel” gren inom Vasaslätten och kämpade även han med legitimiteten som Sveriges rättmätige kung). Propagandan har varit framgångsrik, bilden av Sigismund som beräknade katolik med förrädiska ambitioner har dröjt sig kvar.

Vilket till största delen ett utslag av både Karls och Gustav Adolfs kampanjer förda av maktpolitiska syften. Det finns inte tydliga belägg i källorna för att Sigismund ville göra Sverige katolskt igen.

Andra källor ger en annan bild Sigismund. Han beskrivs som en tystlåten, vänlig och känslosam människa, förtjust i musik (han både sjöng och spelade) hängiven sin familj. Han var gift två gånger och sörjde båda sina fruar djupt, liksom förövrigt sin far Johan när denne dog, vid deras respektive bortgång. Han var kulturellt intresserad och bidrog till att permanent flytta hovet till Warszawa från Krakow.

Slottet Wawel i Krakow (där har jag varit) är än i dag rikligt dekorerat med Vasakärven, släktens symbol.


Den som mer än någon annan kommit att ge den svenska snikenheten ett ansikte är Bo Jonson Grip. Bo levde 1335-1386 och gjorde en enastående karriär och var tidvis den rikaste och mäktigaste, näst kungen, mannen i Sverige. Funfact om honom är att han givit namn åt Gripsholms slott. (Där har jag varit.)

Men den händelse som utgör grunden till hans kommande enorma rikedom och makt är intressant ur ett källkritiskt perspektiv. I en dom från kung Magnus Eriksson 1360 kan man läsa om att Bo skulle ärva sin rika hustru som dött i barnsäng.

I vittnens närvaro beordrade Bo att genom kejsarsnitt förlösa barnet som överlevde så pass länge att det hann döpas. Traditionen har utmålat detta beteende som monstruöst och som ett omänskligt utslag av Bos oerhörda girighet. En bild som dröjt sig kvar.

Varför? Jo, genom att sonen skars ut ur hustruns döda kropp och hann döpas kunde Bo ärva sonens (som genom sitt korta liv redan ärvt modern) betydande egendomar. Hustruns bröder gjorde dock en annan tolkning (om sonen dött innan dopet skulle istället de ärva) och drog det hela till kungs för skiljedom vilken alltså utföll till Bos fördel. Han hade följt lagen.

Historien blir till myt och myten till legend. Vad den här berättelsen inte förmedlar är att agerandet inte var ett utslag av girighet utan helt enligt tidens och religionens sed. Kejsarsnitt på harvade kvinna som dött i barnsäng var obligatoriskt för att man skulle hinna döpa barnet och rädda dess själ.

Att detta också gjorde Bo rik är måhända en annan historia. Men vem vill inte rädda sitt barns själ?


Jaha, vad det var som verkligen hände i förhandlingarna mellan socialdemokraterna och centerpartiet är antagligen upp till historien att bedöma. Och historien är en nyckfull domare som ständigt ändrar sig i takt med tidsandan.

Samma sak med den nyss antagna budgeten. Är det centerpartiets fel att den moderata och kristdemokratiska budgeten gick igenom med SD:s aktiva stöd – och detta på grund av att vi la ner våra röster?

Fakta anger att det är enligt praxis att bete sig så som de flesta gjorde i budgetomröstningen. Man röstar inte aktivt på andras budgetar, så som SD gjorde, även om det är fullt möjligt att göra det. Tanken är att man röstar på sin egen politik och därefter lägger ner sina röster.

Bo följde praxis, Sigismund gjorde det inte (han var praktiserande katolik i ett protestantiskt land)  hertig Karl ändrade den (i successionsordningen).

Vi som skriver och diskuterar i sociala och gamla medier, huvudparterna själva skriver artiklar och ger presskonferenser, journalister och opinionsbildare – alla bidrar vi till det material som historikerna kommer att studera, värdera och bedöma för att komma med rapporter, avhandlingar och studier om den turbulenta politiska tid vi just nu upplever.

Hur framtiden kommer att se på det hela kommer sannolikt att avgöra, eller åtminstone påverka, några kommande val. Extra såväl som ordinarie. Och kampen om synen pågår alltså just nu.

Du kommer antagligen att kunna läsa om hösten 2018 om bara några år – och ditt minne av det du själv upplevde, kände och ansåg kommer att påverkas. Däri ligger historiens makt.

För egen del säger jag som Kjelle: Vad som helst – men aldrig SD. Med det personliga tillägget – antagligen nästan aldrig V heller.

Vill någon läsa centerpartiets budget, den som vi faktiskt röstade på, hittar hen den här. 


Källor:

Östergren: Sigismund. En biografi över den svensk-polske monarken

Nordberg: I kung Magnus tid


Relaterade blogginlägg:

Stanczyk

Öland

lyxfällan

I höstas ventilerades en gammal kollegial surdeg.

Det hela handlade om orimligheten i den stora mängd energi och tid som varje år går åt till att låta fotografera kollegiet och eleverna. All verksamhet står plötsligt still under de dagar fotokatalogen ska begåvas med grundmaterial.

Hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?


Under hösten har det fallit på min lott att organisera spontana besök på naturvetenskapliga programmet på skolan. Föga anade jag att graden av spontanitet skulle komma att anta tsunamiliknande proportioner när jag en gång åtog mig uppgiften.

Det har förövrigt eskalerat rent generellt vilka uttryck försöken att locka elever tar sig. Det är öppna hus, kick offer, gymnasiemässor, besöksveckor. Snart, som vi lite skämtsamt brukar säga i kollegiet, kan man anse att eleverna redan i årskurs nio läst in den första höstterminen på gymnasiet.

Se där ett led i effektivitetens tecken.

Den som inte gillar det nuvarande systemet hävdar givetvis att detta är en självklar följd av att varje elev bär med sig en portfölj innehållandes 300 000 kronor. Personligen är jag positiv till det fria skolvalet men tror inte vi funnit den optimala formen.

Frågan är och förblir den samma: hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?


Under våren kommer de nationella proven smygandes för att bita mig där bak. Dessa prov som jag ständigt ondgör mig över. Inte för att jag är alldeles säker på deras värde för att mäta kunskap eller som underlag för betyg, nej, mitt missnöje grundar sig i att allt annat i verksamheten går i stå till förmån för dessa prov.

När hjälpmedlet blir ett självändamål, något som tar mer kraft och energi än det ger med resultat att den förmodade vinsten i slutändan blir en kostnad, det är då man bör dra öronen åt sig.

Vad yvas jag över, egentligen? Ja, men det är ett stort sjå att både vakta och rätta dessa prov. Språklärarna försvinner en vecka för rättning, lektioner ställs in och jag förväntas vakta prov i ämnen jag inte har. Det ska bokas bord och lokaler, och tänk om provet läckt ut timmen innan – då måste reservprov distribueras kvickt som attan.

Jag har flera universitets- och högskoleexamina. Jag har tjugo års erfarenhet av yrket. Jag borde gå att använda på ett bättre sätt än att stirra på elever som skriver prov. Jag vill undervisa, handleda och lära ut – inte vakta andras prov.

Så jag undrar: hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?


Inget nytt under solen.

Den agrara revolutionen i människans forntid innebar stora förändringar. Vi blev bofasta, ökade spannmålsproduktionen och mättade därmed fler, vi uppfann grejer, lärde oss konstbevattna åkrar och mycket mer.

Men vi förutsåg inte vilka bieffekter som kunde komma av denna revolution. Vi var förvisso villiga att arbeta hårdare på åkrarna för att både individuellt och kollektivt få ett bättre, rikare och bekvämare liv. Allt detta gjorde vi beredvilligt – men den ökade produktionen ledde också till en befolkningsökning.

Fler barn innebär fler munnar och gröt mättar bättre än mjölk. När vi lärde oss  att göra gröt av vetet behövde inte kvinnorna amma lika länge och kunde istället arbeta på åkrarna för att ytterligare öka produktionen.

När barnen fick gröt istället för modermjölk försvagades immunförsvaret. Ungefär samtidigt skapade vi våra permanenta boplatser, de första städerna, vilka blev verkliga infektionshärdar eftersom smittor spreds snabbt. En olycklig kombination, kanske.

Om man inte accepterar ett visst mått av utilitarism, måhända.

Andra bieffekter av att satsa på en huvudsaklig näringskälla blev att vi blev mer känsliga för torka, att sädesmagasinen lockade till sig tjuvar och lycksökare vilket i sin tur krävde resurser att hantera genom bevakning och (avskräckande) bestraffning.

Dessa bieffekter blev naturligtvis inte uppenbara på en gång, nej, de tog många generationer att upptäcka och inse. Och här har vi kanske den huvudsakliga nyttan av att studera historia. Men det är så dags – historiker kan bara peka på hur utvecklingen sett ut över en viss tidsperiod, inte göra något åt det.

Det hela blir som ett självspelande piano och det finns ingen väg tillbaka.

Vi behöver dock inte vända oss till forntiden för att förstå paradoxen med lyxfällan. Många av mina vänner och gamla elever resonerar på så vis att hen tänker sig att snabbt ta sig igenom en utbildning som ger ett arbete med hög lön för att bokstavligen jobba skiten ur sig för att kunna gå tidigt i pension och först då verkligen förverkliga sig själv. Njuta segerns sötma, så att säga.

Men tidigt är ett relativt begrepp. Plötsligt sitter de där med stora bolån, två bilar, barn med dyra vanor och har själva lagt sig till med en livsstil som inte enkelt går att bryta. Istället fördubblar de ansträngningarna och jobbar på i samma furiösa tempo – för alternativet, att överväga sitt misstag, gör man inte.

Och pensionen, i den mån den kommer överhuvudtaget, kommer sent.

En av historiens grundläggande lärdomar är att det som från början anses som lyx snart blir till nödvändigheter och istället genererar nya skyldigheter. När vi blir vana vid lyx tar vi den snart för given. Efter en stund räknar vi med den. Snart kan vi inte leva utan den.

Ta alla dessa prylar som tvättmaskiner, diskmaskiner, dammsugare, mobiler, datorer, e-post, matkassar och städhjälp. Allt detta har en relativt kort historia men är inget som vi numera kan tänka oss att klara oss utan.

Tänk den tid det tog för mig 1985 att skriva ett brev. Jag måste skaffa papper, penna, tänka på min handstil, adressaten, köpa kuvert, frimärke, gå till brevlådan… med andra ord: man skrev brev om man hade något viktigt och genomtänkt att förmedla. Och man förväntade sig i allmänhet ett lika genomtänkt svar.

Inom någon vecka eller fem.

Idag, i det så kallade informationssamhället, riskerar vi att drunkna i elektronisk information och varje organisation lägger miljontals kronor på att tänka ut en genomtänkt kommunikationspolicy.

Vi ägnar oss åt massinformation. Vi vill ha omedelbara svar på våra e-brev. Vi har skruvat upp hastigheten något enormt men vi spar inte tid eller effektivitet. Tvärt om. Vi är slavar under mängden elektroniska meddelanden inom en mångfald olika kanaler.

Vad lära av detta?

Att snart är det gamla levnadssättet dömt till undergång och att ingen väg tillbaka finns.Vem köper en analog telefon eller kamera idag? Värt att notera är att sökandet efter ett bekvämare liv, då som nu, förändrade världen på ett sätt ingen föreställt eller önskat sig.

Det var ingen plötslig agrar revolution som inföll en dag. Det som hände var en rad små vardagliga uppfinningar och beslut under lång tid vilka alla syftade till mättnad och trygghet. Det var dessa sammantaget som långsamt band oss vid en livsstil som vi inte kan befria oss ifrån.


Det är kanske fåfängt att diskutera hur vi mest effektivt tar våra skolfoton. Det fanns en tid när skolfotokatalogen var målningar i olja. Det var ingen bättre tid, anser jag. Det är kanske rimligare att fråga sig vad vi ska med dessa såväl analoga som digitala foton till.

Vad gäller spontana besök besök på skolor kanske jag kan ha nytta av citera Jesus: låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Jesus drevs av en genuin längtan att lära ut saker, får man anta. Här som där.

Och jag kanske visst kan sätta mig att vakta nationella prov – om inte annat för att lära mig ödmjukhet. Men jag ser framför mig en mängd arbetsuppgifter i sammanhanget där exempelvis nyanlända skulle finna en meningsfull sysselsättning i projektform.

Jag tror inte att vi kommer att sluta flyga nu när vi fått smak på det. Däremot tror jag vi kommer att uppfinna ett mer klimatsmart sätt.


Låt mig till sist erkänna en sak. Jag är sprickfärdig av stolthet. Halvtidsutvärderingarna i skolan är superbra! Eleverna skriver nästan bara bra saker om sina kurser med mig. Jag är så stolt, glad, nöjd och tacksam över min privilegierade situation.

Jag läser om det som varit för att utvecklas till det bättre.


Källor:

Harari, Sapiens

dysterkvist

Det är advent och jag brukar vara glad. Men det är jag inte. Just nu ser jag tämligen mörkt på tillvaron.


Mitt hjärta går sönder lite varje dag när jag träffar mina elever vilka lever under hotet att utvisas. För första gången under min karriär tar det emot lite att gå till jobbet.

Vi sitter i personliga samtal och pratar resultat, förmågor och utveckling när vi (alltså Sverige) istället borde konstatera att den som klarar att hålla C-nivå i samhällskunskap eller historia på ett nytt språk faktiskt befinner sig på näst intill Nobelnivå.

Istället möter jag den nedslagna blicken och darrande underläppen. Du vet, jag har det lite tungt nu. Ett yttrande bakom vilket det döljer sig en panisk väntan på det oundvikliga. En utvisning till svält, förföljelse, krig och död.

Kan jag verkligen inte göra något? Jo, bli aktivist förstås. Inte helt ovanligt i skrået dessa dagar.

Prognosen ser inte bra ut och vi förtvivlar tillsammans. Vad hjälper nu mina berömmande ord? Förvandlas de inte i samma stund de uttalas till ett cyniskt hån, en påminnelse om vad som kunde varit om hen fötts i Hälsingberg istället för Aleppo?

Maktlösheten. Den enorma. Jag sväljer i farten en kopp kaffe från den automatiska maskinen i personalrummet – men den smakar inte gott. Vidare till nästa lektion. I den klassen är det ju bara två som kanske utvisas snart.


Advent betyder ankomst. Också det ett hån, inser jag plötsligt. För den som en gång kom hit och integrerade sig, lärde sig språket och sederna men som nu kanske tvingas härifrån blir konceptet advent lite motsägelsefullt. För det är ju, enligt skriften, något bra, fint och gott som kommer. Men verkligheten ser annorlunda ut – vad gott finns egentligen att vänta i livet?

I hela världen utsätts var tredje kvinna någon gång under sitt liv för fysiskt och/eller sexuellt våld. Var tredje.

Men inte av alla män! Ja, ja – jag vet. Ska vi därmed låta saken bero? Jag möter även dessa erfarenheter i mitt arbete. De som antingen själva blivit utsatta eller har sett sin mamma eller syster misshandlas av någon närstående.

Jag undviker vid dessa tillfällen att sätta mig i ett sådant där trångt litet rum man normalt hänvisas till för samtalen om förmågor, resultat och utveckling. Jag förstår på hennes kroppsspråk att det kan vara jobbigt för henne – hon kan bli trängd av situationen.  Vi sätter oss i stället i det öppna kollektiva rummet och hon ser lättad ut. För en liten stund kan hon kanske också känna sig som en helt vanlig tjej på väg mot den spännande framtiden.

Nästa kopp i lärarrummet känner jag överhuvudtaget inte smaken av.


Naiviteten och idiotin struntar i advent. De bara rullar på.

Förutom Le Pen är de i allmänhet män, högerpopulisterna. Och de kommer att göra exakt det de säger att de vill göra. Det är naivt, för att inte säga idiotiskt, att tro att de lugnar ner sig och plötsligt förvandlas till snälla, goa göteborgare bara de får vara med och bestämma lite.


Det finns en mirakelmedicin mot cancer: Carter-celler. Man tar blodkroppar från patienten, preparerar på något vis, och sprutar tillbaka in i patientens kropp. Därinne fortsätter de bekämpa cancercellerna av sig själva.

Det fungerar jättebra och man behöver bara göra en behandling istället för många plågsamma.

Baksidan är att varje behandling kostar 3 miljoner. Inget land har råd med sånt. 3 miljoner att ställa mot den fattiga, syndiga människa som verkligen behöver den. Kan det sluta på annat sätt än ett?


Det är advent. Jag tar en lussebulle och laddar upp inför veckan. Jag har under dagen hängt i kyrkan och på kommunala musikskolan och lyssnat på döttrarnas musicerande. Jag fick förövrigt böter utanför kyrkan och vare sig kom igen, det är advent eller förslaget att skänka böterna till barnen i Jemen föll i god jord hos parkeringsvakten.

Jag planerar alltså den kommande veckan. Dels ska jag försöka möta kommunens tjänstemän inom integration och dels sakkunniga från migrationsverket för att utröna vad vi lokalt kan göra.

Säkert inget, men vi får inte sluta försöka.

Sen ska jag fortsätta försöka muntra upp de som på grund av sitt personliga elände har svårt att fokusera på att lära sig och jag ska på olika sätt försöka kämpa på för att mörkermännen inte ska få övertaget.

Carter-cellerna ligger måhända utanför min sfär men det är väl där någonstans skriftens advent på allvar kommer in i bilden.

Mitt eget mörker skingrar jag som vanligt på allehanda sätt. Bach, sång och löpning räcker långt. Man får inte misströsta trots den usla hand man har att spela. Det finns ett ljus i mörkret – snart är det andra advent och vem vet helt säkert vad som döljer sig bakom nästa lucka?