bild 45 – nyckeln till Provence

Någon i familjen har en stor, fin bemärkelsedag som väntar runt hörnet.


 

Hur något skedde, vid en hastig anblick, är ofta mycket lättare att förklara än varför det skedde som kräver mer ingående studier och förklaringsmodeller.

Hur innebär ett orsakssamband. Varför händelseförloppet kom att utgöras av just det orsakssambandet är däremot en helt annan fråga, mycket mer komplicerad att förklara. Och vad värre är: ju mer man själv kan om något desto svårare är det att förklara för en utomstående varför något skedde just på det vis som det skedde.

 

70
Bron som förbinder oss med kontinenten, sedd från ovan (om någon till äventyrs skulle undra).

 

Jag hatar att resa.

Jag hatar förövrigt också flygplatser för där är bara rysch pysch  krimskrams, blingbling etcetera.

Att resa, i synnerhet med flyg, innebär stress, elände, slit, släp, hög puls och svettningar utöver rimlighetens gräns. Efter att alla den kommande resans biljetter är vederbörligen beställda från bakom datorns trygga kalla, ljus är det snart dags att övergå från teori till praktik: att ge sig iväg.

Och det är då problemen börjar för en människa av min natur. Det är nämligen då man plötsligt befinner sig utlämnad och prisgiven åt en massa omständigheter man inte rår över själv. Och sådant gillar inte jag.

Plötsligt var vi på väg, iallafall, folk, fä, diverse personliga såväl som nationella val, pick och diverse pack till trots.


 

Fransmännen är noga. När dotter 1, en liten ljuslockig och tämligen terrorist-olik tjej skulle passera säkerhetskontrollen ljöd larmet. Jaha ja, rutinkontroll. Bien sûr.

Jag funderade över om sakernas tillstånd var som i filmen Men in black när Will Smith på övningsskjutning skjuter på en modell föreställande en liten tjej eftersom hon, omgiven av monster, i sammanhanget var det udda och avvikande.

Detta kunde jag emellertid inte uttrycka på franska. Inte heller kunde jag utveckla resonemanget huruvida toaletten får användas även när planet står på station – för de låses inför start och landning något vidare.

 

63
Petité dejuner a Villa Juli

 

Men det är ju ändå värt det. Att resa, alltså. 

Vi inledde äventyret med ett snabbt dopp i Antibes. Eller vi och vi – själv begagnade jag tillfället till ett litet bryt över den franska trafiken och stannade i bilen och grät en stund medan övriga gick till medelhavet. Efter denna inledning var vi alla någorlunda fit for fight. Eller pret a manger, som fransosen säger.

Ska jag slå ett slag för något i Provence så slår jag det för Villa Juli. Efter några timmars hetsig diskussion med GP-ÄSSEN kom vi, mitt i det sydfranska nermörkret, slutligen fram. Vårt tänkta hotell hade nämligen stängt, fick vi reda på via mail på nerresan, så Villa Juli var något av en nödlösande chansning.

Stället ligger i byn Specerancedes strax utanför Grasse. Vilket fantastiskt litet Bed and breakfast! Med magnifik utsikt över nejden ligger det mycket pittoreskt – åk hit! Och så är det svenskar som driver det, minsann.

(Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Nämligen att i nödens stund mötas landsmän som välkomnar på de nödställdas egna modersmål. Den känslan kan nog inte överdrivas.)

Vi intog middag på en lokal restaurang och jag fick avsluta med en rejäl crème brûlée. Klart värt, som kidsen säger.

På söndagen fortsatte vi med bil och GP-ÄSS i högsta hugg upp till,  och genom, bergen in i det natursköna området Verdon. En stilla kaffe i byn Castellane och vid ett tillfälle såg vi inte mindre än sju kungsörnar majestätiskt sväva över sitt näste. Man kan ju go all Sagan om Ringen för mindre. Det blev även crêpes (bien sûr, encore) i byn Moustiers-Sainte-Marie.

Med Uchaux som bas, där vi bodde två dagar, gjordes utflykter till Girondas som är (ofrivillig) lillebror till Châteauneuf-du-Pape som vi också besökte. Efter en dag i vinproduktionens tecken kunde vi till slut äta på vår egen lilla täppa.

 

52
Slutet på en bra dag. En dag att minnas.

 

(Borlänge slog Falun i valet. SD backar nämligen 2 mandat till 10. I Falun gick de blygsamt fram. I Orsa får SD 29 %. Men Centern 42%).

Vildvittrorna måste göra sina läxor. Vilket får mig att fundera. Ungdomarna av idag verkar ibland ha problem med adverbial. Ta ordet ens, exempelvis. Ska du ens gå dit? skulle en genomsnittlig gymnasieungdom kunna säga. Eller har du ens kommit ut?

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att uttrycka sig på det viset men nog är det väl så att ens borde användas när man förväntar sig något som sedan inte inträffar? Exempel: jag förväntade mig en ursäkt men inte ens en vänlig nick fick jag.

Jag får väl fråga språk-kollegerna. Eller hans språkmajestät Niklas.

 

47
Först läxor. Sen bad. Ens. Nämligen mitt =D

Vi reste vidare vidare och stannade till i Lourdes där jag involverades i en intensiv diskussion om det svenska tennisundret med en amerikanska som entusiastiskt berättade att hon döpt sin son efter Stefan Edberg. Vi fortsätter till vindistriktet Fontenille.

Där erbjuds vi vinprovning enligt konstens alla regler. Attacken. Fortspridningen. Finalen. Eftersmaken.  Jag sträcker på mig och berättar att jag är diplomerad vinprovare av franska vinakademien, minsann. Man är föga imponerad.

 

Självfallet monseigneur. Ni dricker annars mest ur lådor i Sverige?

Vår öl och vodka är godare än er! Ha! Gotcha!

 

Frukostkulturen är, precis som för 26 år sedan, bedrövlig. Men barnen älskar det. Själv kommer jag plötsligt att tänka på, oklart varför, det ögonblick som far refererar till som sitt livs värsta: när han var tvungen att dansa Lambada på en personalfest på landstinget.

 

36
Det fanns kokta ägg. Och ost.

 

Arkadien är ett landskap i antikens Grekland. Det beskrivs som ett idylliskt paradis oförstört av civilisationen. Det är i litteraturen sinnebilden för lycka. Jag antar att arkadspel fått sin benämning härifrån.

Huruvida längtan efter denna plats kan anses skadlig har varierat genom historien. Jag tänker att spelberoende måste innebära en desperat jakt efter lycka eller känslan av den så som den beskrivs i Arkadien.

Kanske borde droger istället benämnas  Arkader? Kanske är det därför jag njuter av vin?

 

34
En glimt av Arkadien

 

144. Det är en intressant siffra.

Jehovas vittnen tror att 144 000 (rätt-troende) människor kommer till himmelriket efter döden. Jag fick 144 kryss i valet. Det gör mig till den tredje mest kryssade centerpartisten i kommunen efter det populära kommunalrådet Joakim och kommunens mest kryssade politiker Camilla.

144 kryss. På ett sätt känns det logiskt. Centerpartiet nominerade mig på tredje plats och centerväljarna bekräftade det.

Etthundrafyrtiofyra människor har givit mig sin röst i ett fritt demokratiskt val. Herregud, vilket förtroende, vilket enormt ansvar. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun – frågan är vilken väg tar jag?

 

33
Jardin de Fontenille

 

Biosphere 2 är ett sorts laboratorium i Arizona som omfattar ett 13 000 m² stort slutet ekosystem. Jag vet inte om det finns kvar men det ursprungliga syftet var att skapa en konstgjord biosfär för att undersöka om samma sak kunde genomföras på Mars.

Tanken var fyra män och fyra kvinnor skulle vara självförsörjande under två år vilket innebar att de skulle återanvända syre, vatten och avfall och producera sin egen mat. Försöket misslyckades eftersom syret tog slut, skördarna slog fel och vattenmassorna slammade igen.

Om jag skulle åka till Mars skulle jag vilja ta med mig vindruvor. Och rosor.

 

30
Druvan

 

22
La vie en rose

 

Evolutionen har, vad jag vet, inget eget syfte. Munnar har utvecklats för att vi ska få i oss föda och så är det med den saken. Eftersom evolutionen ständigt utvecklas och förändras kan munnar nuförtiden få i sig kopiösa mängder av exempelvis glass.

Det har man fattat i Frankrike.

 

16

 

Vi avslutade resan i Nice. Det är ett ställe, det med.

 

15
Det finns några till som får hänga med till Mars.

 

10

 

3
Äntligen riktigt käk.

 

På stranden i Nice kunde jag se flygplan lyfta var tionde minut. Och det är inte en särskilt stor flygplats. Det torde framgå för den mest tondöve att detta inte är riktigt hållbart – vi kan inte upphöja de svenska resvanorna till allmän lag. Fortsätter det så här måste vi kanske ändå ta oss till Mars, relativt snart.

 

5


 

Romanen Nyckeln till Provence (även filmatiserad) utspelar sig i 1800-talets slutskede  och handlar om den lille pojken Marcel och hans familj som ger sig av på en resa som kommer att forma resten av deras liv.

Jag tror alla resor på något sätt förändrar återstoden av resenärens liv. Det jobbiga med kommande resor till Mars är att de måste förtas för att vi människor redan har förändrat återstoden av Tellus liv.

Hursomhelst – för att förstå varför vår resa till Provence blev som den blev krävs nog att man faktiskt varit med på den. Men jag har här försökt ge en någorlunda beskrivning hur den gick till.


 

Abstract: Det mesta av den var alldeles, alldeles underbart. Du som inte var med missade något. Och du var saknad.

contra/pro mundum

Vi som är politiskt aktiva börjar nog alla bli lite trötta.

Jag gjorde nyligen ett försök att kliva ut ur min filterbubbla och presenterade i diverse grupper på sociala medier huvuddragen i min personliga kandidatur.

Om man nu kan prata om en sådan. Huvudsaken det går bra för laget vill jag helt ärligt, om än en aning klyschigt, påstå.

Varför gick jag ut med den informationen? Jag har nämligen fått skäll för den. Tja, jag ville väl upplysa om vad som är utmärkande för just mig, just här i stan. Alla som vill kan annars lätt hitta Centerpartiets lokala och centrala valmanifest.

Men varför, egentligen. Jo, jag har på sistone funderat över varför en potentiell väljare ska kryssa mig. Eller, för all del, låta bli.

Jag försöker profilera mig som en kulturpolitiker, med inriktning mot det som vi lokalt kallar ”attraktiva Falun”. Min egen lite skämtsamma benämning är ”inte bara hopptorn”. Idrott är bra, självfallet, men Falun har även en stor potential som kulturstad och jag vill att Centerpartiet ska vara en pådrivande kraft för att försöka fylla den.

Magasinet är en väldigt bra sak, exempelvis.

Jag ser vidare miljöpolitiken som viktig men inser att jag kan för lite. Så där ser jag en utvecklingspotential för mig personligen under mandatperioden.

Jämställdheten mellan män och kvinnor är även den en viktig fråga för mig. Kanske för att jag är pappa till två döttrar – för nog vill väl varje förälder intill det absurdas gräns kratta manegen.

Jag är stolt över att jag fick möjlighet att, om än aldrig så lite, vara med och påverka vår partiledare i samband med den så kallade gymnasielagen.

Och så till elefanten i rummet. Den som känner mig vet redan väl var jag står i frågan. Visst, man bör gå till val på sin egen politik och allt det där. Men jag hävdar att det är precis det jag gör.

Med en dåres envishet framhärdar jag i det där, trots det skäll jag fått mig till livs.

Det är nämligen många som är oroliga över SD:s politik och vilket eventuellt inflytande partiet kommer att få efter valet. P1 har sänt två relativt långa reportage från Falun och Borlänge gällande väljare som går till SD, lokaltidningen har också granskat frågan.

Frågan tycks alltså extra relevant här i länet och även om jag inte kan ge svar på den lokala regeringsfrågan kan jag lämna svar i detta.

Till dessa oroliga säger jag: en röst på mig är en röst på en aktiv opposition mot SD. Förstå mig rätt – det här med att störa möten eller vända ryggen till är inte min grej. Nej, de får väl framföra sina åsikter både i fullmäktige och annorstädes som alla andra.

Det jag lovar är något annat. Om jag kommer in i fullmäktige lovar jag att efter förmåga att ta debatten, ta replik och rösta emot. För det är väl bättre än att ignorera dem? Tänk om de har ett bra förslag då, tänker du. Nja, det spelar ingen roll.

Då får jag helt enkelt gå hem till kammaren för att återkomma med ett bättre alternativ. Varje röst med ett SD-förslag är nämligen ett aktivt bidrag till normaliseringen av deras vedervärdiga åsikter.

Och det kommer jag inte att tillåta, det kommer inte att ske, not on my watch. Så ser jag på saken och du är naturligtvis helt fri att inte hålla med och därför kryssa någon annan eller rösta med ett annat parti. Det handlar nämligen om ideologi. Ideologi är målet, visionen, för samhället och världen medan politiken är vägen dit. Ideologi är förklaringen för mitt ställningstagande.

Jag brukar anföra Nazitysklands djurskyddslagar som exempel. Hitler, som var stor djurvän, stod för samtidens bästa djurskyddslagar. Utan att, ursprunget undantaget, jämföra SD med NSDAP vidare påstår jag att principen är densamma.

Man får en massa skit på köpet som man inte vill ha om man för samtal eller röstar med SD.

Och en populistisk politik som är emot EU, en obefintlig miljöpolitik, en kvinnofientlig, homofobisk och rasistisk inställning till tillvaron som deras är inget jag kan medverka till att normalisera.

Jag verkar inom den parlamentariska demokratin och tar debatten hela mandatperioden. Kan du tänka dig att rösta på Centerpartiet och samtidigt försäkra dig om det jag beskriver ovan kan jag vara ett alternativ.

En vald politiker har inga skyldigheter mot andra än sina egna väljare, att föra deras talan, att på bästa sätt verka för deras intressen. Om nu någon kan överväga en röst på mig lovar jag härmed ännu en gång att jag aldrig kommer att samarbeta eller rösta med det partiet. Hur stora de än blir.

Det är väl egentligen allt jag säger. Sedan är valet ditt.

Jag står till och med fredag, när jag inte jobbar eller umgås med min familj, utanför ICA i Slätta om någon vill prata lite politik eller ställa frågor. Därefter är valrörelsen över för min del eftersom jag reser bort.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

sorg

Men äsch, det blir nog inte så illa. Alltså valet.

Oavsett vilket – när det hela är klappat och klart sitter jag i min ungdoms Provence och läppjar på ett glas rosé. Jag kommer inte att sörja hur illa det än går, nej, jag kommer väl att gilla läget och istället jobba vidare.

Om jag nu blir vald till något. Annars jobbar jag väl på ändå.

Sorg. Hur den uttrycks privat och kollektivt är både tidsbundet och kulturellt betingat. Jag har personligen sörjt många saker i mitt liv, kanske framförallt de i min familj som inte längre finns med mig, men jag har aldrig sörjt ett valresultat.

För det är världsliga ting. Så jag tänker inte börja nu.


 

Offentlig sorg, då? Jag tittar på Youtube på det som påstås vara bilder från den förre diktatorns i Nordkorea offentliga begravning. Och det finns fler fascinerande uttryck av sorg på andra håll och i andra tider i världen.

Jag kan mycket väl förstå den som istället för att själv sörja hyr in ett par gråterskor vid en anhörigs begravning, för det är verkligen jobbigt att sörja.

Jag tänker plötsligt på Maria Eleonora, Gustav II Adolfs fru, som var mycket utåtagerande i sin sorg över maken. Samtiden tyckte inte riktigt det passade änkedrottningen att så till den milda grad leva ut sorgen över den fallne hjälten. Tänk om du istället haft några professionella gråtare till hands, Maria Eleonora!

Men sådana förekom inte i Sverige, då heller, vad jag vet. Professionella gråterskor är, sett ur svenskt perspektiv, en främmande sedvänja som måhända får den genomsnittlige sverigedemokraten att i utstuderat bryderi sakta runka sin panna. Så några sådana lär vi inte få se på valvakorna.


 

Hur ser förresten sorgens nationella historia ut? Det låter som något för Peter Englund att ta tag i. Jag tror inte han sörjer sitt avhopp från akademien – det är säkert roligare att skriva. Några personliga nedslag har jag dock själv gjort i ämnet.

Högt uppblåsta (!) sedermera grusade förhoppningar kan leda till starka känslor. Ta ingenjör Andre, exempelvis. De följande 33 åren efter avfärd tillhörde den försvunna expeditionen Sveriges, och till viss del även omvärldens, stora mysterier. Vad hade egentligen hänt de hjältemodiga?

I några år sökte man aktivt, men även efter att man slutat med det förblev expeditionen föremål för rykten och konspirationer med återkommande rapporter om möjliga spår efter de försvunna.

Efter mycket möda återfanns resterna av expeditionen 1930. De tre männens kvarlevor fördes genom huvudstaden under stora manifestationer, i det närmaste rådde ett tillstånd av landssorg. Tidningsfotot nedan är från 5 oktober 1930.

 

File:Andree.funeral.png
Bilden är från Sven Lundströms bok ”Vår position är ej synnerligen god…”, Carlsson bokförlag, Stockholm, 1997, s. 166.

 

Liknande bilder finns att studera på nätet från kronprins Gustav Adolfs (kungens pappa) respektive Folke Bernadottes (hur nu han är släkt med kungen) nästan samtidiga begravningar. Den förra omkom i en flygkrasch 1947, den senare mördades i Jerusalem 1948.

I min egen tid är det framförallt tre händelser jag tänker på när det kommer till kollektiv sorg. Mordet på Olof Palme 1986, Estonia-katastrofen 1994 och tsunamin 2004. Detta är händelser som var för sig fick landet att stanna upp, händelser som gjorde avtryck.

I fallet Palme är det inte så konstigt. Landets statsminister mördad på öppen gata. Alla vi som var med då kan nog i detalj redogöra för var vi var och vad vi gjorde när nyheten kom. I samband med Estonia och tsunamin omkom över 500 svenskar (totalt sett var det flera hundra tusen omkomna under tsunamin) i respektive katastrof.

Om jag problematiserar lite, exempelvis genom att jämföra med den pågående katastrofen i Syrien? Det kanske inte går. Det är väl det där med geografiskt och kulturellt avstånd. Det var svenskar som omkom på Estonia och i Thailand och alltså berör det oss kollektivt som bor här, även om vi inte själva förlorade någon anhörig eller bekant.


 

Vi har det för jäkla bra, ändå. Vi har högre levnadsstandard än någonsin, vi har teknik och kapacitet att hantera de mest storslagna problem – allt från klimathotet till att människor flyr hit.

Ändå tycks människor gå om kring och vara rädda för, eller sörja, en värld som de upplever som att den antingen är eller håller på att gå förlorad (något som förövrigt diskuterades i Filosofiska rummet härförleden).

Nej, jag tror inte på det. Jag tror världen är bra – och jag sörjer inte. Frågan jag ställer mig är i stället om det går att få dessa rädda, sörjande människor att tänka lite annorlunda.

För rädslan, sorgen, leder i förlängningen till misstro och förstör slutligen sammanhållningen i vårt samhälle. Anledningen till att de skandinaviska länderna är så framgångsrika och (relativt sett) trygga beror just på sammanhållningen. Att det inte längre är så måste vi ta i tu med framöver, det är där den stora utmaningen ligger.

Vägen dit är inte den enkla populismens väg. Det kommer att ta tid, det finns ingen quick fix.

Så nej, jag sörjer inte. Jag tror vi har underbara dagar framför oss. För att närma mig den horisonten ska jag under den kommande mandatperioden motarbeta destruktiva, populistiska, sörjande eller rädda krafter genom att försöka komma med positiva, konstruktiva förslag.

Kort sagt: låt gaphalsarna hållas medan vi andra på.

Wie schaffen das.


 

Det ska bli spännande det som kommer. Jag känner nästan fjärilar i magen över framtiden. Och nu ska jag alltså åka till min ungdoms förlorade värld i Provence. Jag undrar hur det ser ut nu? Det ska bli spännande att upptäcka.

Och hur det än är, om något hade varit konstigt i sammanhanget så vore det professionella gråterskor på Olof Palmes begravning. Därmed inte sagt att det hade varit ett problem. Det kanske till och med hade varit intressant.

Och intressant är alltid bra.


 

Relaterat:

Folke bernadotte

Klipp från Gustav Adolfs begravning

Klipp från Olof Palmes begravning

Carl XVI Gustaf:s tal vid minnesstunden efter tsunamin  

Till Helena

Lorenzo Valla

Vad ska man med historia till, egentligen? Denna ständiga fråga. För att det är viktigt att lära sig kritiskt tänkande, kanske? Ett bra exempel på källkritik är att gå igenom den så kallade Konstantins donation.


 

I det medeltida Europa hade påvarna stor makt – det var påvestolen som avgjorde politiska tvister inom och mellan de olika länderna. Inte minst vår egen Magnus Eriksson fick känna på det under 1300-talet i konflikten med Heliga Birgitta. Inte lätt att bråka med både gud och påve, suckade säkert kung Magnus mer än en gång.

(Förövrigt har väl Carl XVI Gustaf just gått om Magnus som den monark som suttit längst på Sveriges tron. Men det är lite orättvist mätt eftersom Magnus smädligen avsattes några år mitt i regeringsinnehavet. Om man nu kan prata om orättvisa i det här sammanhanget).

Påvens medeltida profana och religiösa maktposition vilade inte bara på religiös grund i egenskap av sin roll som guds ställföreträdare på jorden. För att legitimera sin internationella makt påminde påvarna ofta om den gamle romerske kejsaren Konstantins donation.

För att förstå sammanhanget lite bättre bör man känna till att kejserliga dekret smällde högt i det medeltida Europa. Kejsare ansågs gudomligt tillsatta och ju äldre dekret desto större legitimitet.

Enligt berättelsen om dokumentet hade kejsar Konstantin år 315 upprättat ett dekret (ett dekret är ett skriftligt dokument som i princip blir gällande lag. I regel utfärdas det av den historiska motsvarigheten till en statschef eller en regering. Ordet ((adjektivet)) uppfattas som negativt då det ofta utfärdats av en envåldsförsamling eller person) till påve Silvester I vilken gav denne och hans efterträdare evig makt över det som varit det västra romerska riket.

Konstantin ska ha gjort detta av tacksamhet eftersom Silvester I genom ett mirakel botat honom från spetälska.

Konstantin stod högt i kurs, inte minst inom den katolska kyrkan, under medeltiden eftersom det var han som kristnade romarriket. Dock lät han lät döpa sig först på dödsbädden – vilket kronologiskt inte går ihop med att han långt tidigare ska ha varit döende i spetälska vid ett tillfälle då han alltså inte lät döpa sig.

Påvarna använde och vårdade detta dokument för att legitimera sin makt eftersom det i praktiken gjorde dem till kejsare över det gamla västromerska riket.

Dokumentet spelade en avgörande roll i heliga stolens propagandaapparat under århundraden. Man trodde och accepterade det relativt allmänt eftersom man alltså hade stor respekt för Konstantin som själv närmast ansågs gudomlig. Och det gav som sagt påven stor makt.

Huruvida Konstantin (eller påven själv, för den delen) är gudomlig kan vetenskapen inte genom experiment vederlägga. Man kan såklart invända att det inte finns något vetenskapligt bevis för att livet överlever kroppens död. Det går nämligen inte motbevisa religion genom vetenskapliga experiment. Man kan visserligen heller inte bevisa motsatsen men som det kommit att bli när det gäller etik och känslomässiga tankar ligger bevisbördan oftast på vetenskapen.

Faktautsagor i sammanhanget kan vi emellertid motbevisa genom att förhålla oss källkritiska.

En medeltida katolsk präst, Lorenzo Valla, var även en framstående lingvist. Valla brukar för övrigt anges som den moderna textkritikens upphovsman och som sådan var han inte särskilt populär hos sin arbetsgivare.

Valla visade nämligen år 1441 att dokumentet faktiskt var en förfalskning. Han analyserade språket (latinet) och kunde konstatera att dokumentet innehöll ord som inte existerade på 300-talet och fastslog på goda grunder att dokumentet förmodligen författades någon gång på 700-talet.

Men han analyserade också dokumentets datering med hjälp av gedigna historiska kunskaper. I dokumentet anges att det skrevs samma år en viss Gallicanus ”blev konsul för tredje gången”.

I romarriket valdes årligen två konsuler (för att motverka att en man fick för mycket makt) och man daterade ofta offentliga dokument med konsulernas regeringsår. Konstantin var en av två konsuler år 315 men den för oss relativt okände Gallicanus blev inte vald för tredje gången förrän 317.

Nu kan man ju invända att det där kan vara fråga om ett enkelt misstag, den mänskliga faktorn, men detta var viktiga saker i det romerska riket och ett sådant grovt misstag hade romarna aldrig tillåt sig. Det är som om vi i dagens Sverige skulle datera införandet av allmän lika rösträtt till 1931. Det är för välkänt att det skedde tio år tidigare för att passera.


 

Det finns många intressanta historiska förfalskningar. Och en fråga man kan ställa sig är vem eller vilka som har stor makt idag – och vad den makten vill få oss att tro på för utsagor i olika sammanhang. Det som framstår som uppenbart bedrägeri när vi studerar det genom historiens backspegel var inte alls lika tydligt för samtiden. Vad är det som får oss att tro att vi som lever nu inte är lika blinda?

Jo, vår typiskt mänskliga arrogans och självupptagenhet. Och det är på grund av dessa egenskaper, hävdar jag, som vi i ett lika klart som sällsynt tillfälle av klarsyn uppfann historieskrivningen.

Givetvis med brasklappen att det är fullt möjligt att skriva sin egen historia, exempelvis för att legitimera en upphöjd position. Men ändå. Vi får inte vara så naiva att vi tror att de medeltida påvarna var ensamma i sitt agerande. samtidigt som vi inser det goda och nyttiga med korrekt historieskrivning – om nu något sådant existerar överhuvudtaget.


 

 

 


 

Relaterade blogginlägg:

Minervas uggla


 

Källor:

NE.se (kort sammanfattning)

Harari: Homo Deus

En mer utförlig genomgång av dokumentets historia hittar man här (Vetenskap och folkbildning)

bild 44 – go west

Det finns flera vetenskapliga teorier som handlar om att mänsklighetens förmåga till skvaller varit avgörande för att vi kunnat dominera jordklotet. Alla, eller de flesta, arter har utvecklat system för grundläggande kommunikation – som att varna varandra för annalkande fara exempelvis.

Relativt få arter har förmågan att skvallra om och med sina artfränder. Skvaller kräver nämligen ett sofistikerat språk och utvecklade sociala relationer och förmågor. Något som inte bara är utmärkande utan också typiskt för människan.


 

Vi avslutade semestern med en tripp västerut till min barndoms sommarmarker på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Det är en sådan där plats där inte mycket förändras även om förändringar sker, om nu en potentiell läsare förstår hur jag menar.

 

7
På det hela taget samma utsikt då som nu från mormor och morfars gamla hus

 

Men nu är det dags att börja jobba igen.

Man ser sig om i flödet. En kompis påstår att hen ska sluta jobba efter 20 år i kostym för att istället ”be a man of leisure”. En annan vän känner efter endast fem minuter på första arbetsdagen efter ledigheten samma leda som för 6 år sedan – en tidpunkt då hen alltså fortfarande arbetade på samma arbetsplats.

Kanske har man det inte så illa, ändå. Jag tycker allt det ska bli lite småroligt att börja jobba igen.

 

18
Blank som en spegel av koppar och järn ligger havet

 

Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat den här vyn. När jag bodde på ön tog jag ett foto om dagen – med analog kamera (sic!). Det är alltid något som förändrat sig mellan de olika bilderna.

Att sitta på verandan och blicka ut mot horisonten, medan mörkret långsamt sänker sig i den ljumma och alldeles vindstilla augustikvällen, är mycket avkopplande.

Det är som sagt alldeles stilla – det enda som hörs är det avlägsna dunket från fartygen långt ute på redden. Och så ljudet från lillebrors ivriga twittrande, förstås. Men så har han 153 437 följare, också. Enligt vissa forskare är det betydligt fler sociala kontakter än vad en enskild människa kan underhålla.

Men han gör ett tappert försök, iallafall, det måste man ge honom. Som grädde på moset gör allt twittrande honom tillräckligt upptagen för att undgå att märka att jag dricker upp hans Remy Martin.

Alltid något. Eller som han själv säger: det är skillnad på avkopplad och uppkopplad.

 

15
den positiva antitesen till avkopplad.

 

Det var på det hela taget skapligt (alltså alla sorters) väder under vår vecka på Styrsö – vilket är en direkt nödvändighet när man bor i ett relativt litet hus med fem flickor i åldrarna 3-12 år.

Men skvaller, var det ja. Varje människa man möter har många sociala relationer (mellan 50 – 200 om vi undantar sociala medier) och ju mer du känner till om dessa relationer desto större inflytande kan du skaffa dig. Skvaller, alltså.

 

22
hur många sociala relationer kan rymmas i ett rum?

 

För vad är det egentligen alla pratar om när de ses i fikarummet nu efter semestern? Lite om jobbet, självklart, men också hur semestern varit. Är någon i bekantskapskretsen sjuk? Har någon skilt sig, flyttat, fifflat med skatten eller fått nytt jobb? Allt detta är information man kan ha nytta av, utöver vanlig nyfikenhet.

Denna vår sociala förmåga till skvaller gör paradoxalt nog också att vi kan samarbeta effektivt i grupp på ett mycket mer sofistikerat vis än andra arter. Den som är bäst organiserad vinner – inte den starkaste. Historien bekräftar också detta.

 

25
Ute på Saltskärs udde en stormig dag

Jag förklarar för en dotter att på andra sidan havet ligger Danmark. Hur tog sig de tidiga resenärerna dit under yngre järnåldern (ja, ja vikingatiden, då), undrar hon. Jo, genom samarbete.

Och nog kan vi säkert anta att det skvallrades bland båtbyggarna om hövdingen som skulle göra resan över havet för att erövra fjärran land. Var han inte för tjock för resan? Och kunde han verkligen navigera ordentligt?

 

30.jpg

 

Nu har ju inte jag ett arbete som innebär tydliga rutiner, dag ut och dag in. Mitt schema styr det mesta jag gör. Men jag hör ibland människor (vad jag vet) oberoende av varandra beklaga sig över något man kallar och upplever som ”penalistfikandet”.

 

33
Lugnet före stormen

 

Penalistfikandet innebär att man fikar, äter lunch tillsammans på vissa givna tider. Kaffe och mat är viktigt, så klart. Men nog skvallras det också ordentligt vid dessa tillfällen. Och den som väljer att regelmässigt utebli från fikat kan vara tämligen säker på att själv bli ett självklart föremål för stundens skvallrande.

 

37
Se där ute i väst blinkar Vinga fyr

 

Vi åt och drack gott under denna vår sista semestervecka. Särskilt njöt vi av den lokalproducerade lammsteken. Det har ju påbjudits att äta svenskt kött, om man nu måste äta kött, efter denna torra sommar.

Han badar inte länge men ofta, mannen med 153 437 följare på Twitter. Jag har två teorier om det där. Den ena teorin följer evolutionens lagar och menar att det som föregångarna gör förvaltas och förfinas av de efterföljande. Det var jag, hans äldre bror, ett steg närmare aporna men han är ett stort steg närmare apparna (förlåt, Göteborg igen) som en gång i tiden började föra protokoll över mina bad. Numera räknar jag bara de riktigt värdefulla badupplevelserna.

Den andra teorin handlar om att det är bara när han badar han inte kan ta med sig sina 153 437 följare. Då kan han enbart vårda de sociala relationerna, de viktiga. Som sina barn, exempelvis.

Men det är en kort respit. Åter uppe på torra land kan han obehindrat sladdra på om minnesvärda bad i parti och minut för den som gitter lyssna.

 

40
Så som det antagligen såg ut när den första stenåldersmänniskan kom till Brännholmsviken

 

Släkten följa släktens gång. Ett besök på Styrsö innebär alltid ett besök vid den vackra gamla kyrkan där så många övergångsriter i släkten firats. Mina barn är döpta där.

 

41.jpg

 

I familjegraven vilar mammas mormor och morfar, Viktor och Selma, mormors syster Signe som dog ung, min mormor och morfar Astrid och Ivar, min mamma Anita, min moster Lena, min kusin Magnus och min syster Helena som båda dog (alldeles) för unga.

 

42.jpg

 

Efter ett besök vid graven dröjer det inte så värst länge innan den lite högtidliga stämningen livas upp av samtal om minnen, skrönor, ja, för att inte säga skvaller, om de som lämnat oss. Mer tydligt framstår minnena om Helena, förstås. Eller faster Nea som några av kusinerna säger.

 

44
en stunds begrundan vid familjegraven

 

Jag hann med det mesta av det man måste på ön. Bad på Vassholmen, Uttervik, Saltskärsudde, god mat och dryck på Öberska och Båtebacken, springa i yttermarkerna med efterföljande salta dopp, gedigna middagar och massor med barn.

Till de släktingar och gamla vänner jag inte hann med att besöka denna gång säger jag: förlåt! Nästa gång ses vi, kanske. Vi har ju en del skvaller att ta i kapp.

 


 

Och nu ska jag fortsätta försöka spöa skiten ur livets prövningar. Jag har ett spännande år framför mig med valrörelse, nytt läsår i skolan och sång.

Men… kanske ska jag tillbringa lite mer tid i fikarummet, i år?


 

Relaterade blogginlägg:

Lenita

Till moster

Halsviksbryggan (av han med en massa följare på twitter)

bild 43 – i någon annans skor

Man ska prova att gå i någon annans skor nu och då, heter det ju.


 

Så snabbt han kunde efter återkomsten till Sverige inledde Karl XII nya krigshandlingar, nu mot det danska Norge. Befälhavaren Carl Gustaf Armfeldt fick order att leda ett anfall från Jämtland mot Trondheim.

Familjen Adolphson föll också in i Norge nästan exakt 300 år senare. Vi tog dock en annan väg via västra Dalarna och Värmland. Detta är trakter där jag knappt satt min fot och Dalarnas västra del är väl värt att besöka, upptäckte jag.

På ICA i Malung träffade jag förövrigt en elev som gick ut i våras. Elin jobbar där och blev mäkta förvånad över att se magistern i butiken. Hon var glad att vara hemma igen, storstan (Falun) var inget för henne, berättade hon. På många sätt förstår jag henne.

 

1
En numera sömnig och odramatisk riksgräns

 

Vi följde Klarälven vidare in i Norge, först till Elverum sedan Hamar som ligger vid Norges största insjö. Schyssta bad finns det där.

Nästa dag fortsatte vi mot Molde via ett kort stopp i Lillehammer där jag ägnade mig åt att fråga främlingar om OS 1994 och foppatofflor. Inget monument är rest över hockey-miraklet, tydligen.

 

12
Ett rum med utsikt i Molde

 

Den norska kronan är fortfarande dyr och även prisläget är relativt högt. Men landets saltade torsk med bacon och grejer är värd varenda krone. Så styrde vi kosan vidare mot Trollveggen och Trollstigen. Fantasieggande, om än lite läskig, körning.

 

38037033_10156263664910617_21623798830727168_n
Utmed Trollstigen

 

tr
Det finns troll här, säger Dotter 1 från bakom kameran

 

På vägen ner ägande sig några i familjen åt ett sådant där drömskt, kallt och grönskimrande bad.

 

38143510_10156263665910617_4892718063750742016_n
Rauma vid Trollveggen

 

Scenerierna när man närmar sig kusten är nästan magiska. Området är inte särskilt tätbebyggt vilket förmodligen beror på att vädret möjligen inte alltid är lika förlåtande som just den dag vi kom.

 

38086043_10156263745660617_8657926359542136832_n
The Sound of Music

 

Jag kan nu lägga till ännu ett hav till min bad-samling. Jag har badat i Kattegatt, Skagerrak, Bottenhavet, Östersjön, Medelhavet, Adriatiska havet, Indiska oceanen och Atlanten. Kanske heter det egentligen Norska havet? Nåja, jag har ändå badat i Atlanten: i San Sebastian 1988.

Atlanten var hur som helst en aning kylslagen just här – annars råder en tydlig medelhavskänsla. Jag kan inte låta bli att undra: varför åker inte fler badsugna människor hit? Varför sökte sig vikingarna bort härifrån? Varför finns det bara ett konkurrensverk?

 

16
Kolle – de svenske jänterne ska bade!

 

Vi reser vidare mot det som av många anses som världens vackraste bilväg, Atlanterhavsveien. Det är en knapp mil lång vägsträcka i det absoluta havsbandet. Vi åkte den två gånger och åt på vägen en slibbig våffla. Det är nämligen generellt sett ont om matställen efter vägarna i Norge – å andra sidan slipper man se de gyllene bågarna i parti och minut.

 

38136122_10156263663930617_7175769347971874816_n
Atlanterhavsveien

 

Karl XII reste mycket men Atlanten såg han nog aldrig. Efter sin plötsliga död vid Fredrikstens fästning den 30 november 1718 var det i alla händelser för sent. I stället blev alla svenska trupper beordrade att omedelbart återvända till Sverige.

Armfeldt fick tillsammans med sina cirka 6000 soldater dödsbudet i juldagarna. Han beslutade att armén skulle ta kortast möjliga väg hem till Sverige: över fjällen till Jämtland. Ett problem var dock att armén var bristfälligt utrustad och uttröttad efter fyra månaders fälttåg.

Efter Atlanterhavsveien gjorde vi gemensam sak med karolinerna, men alltså 300 år senare (vilket inte är någon större tidsrymd historiskt sett) och drog oss åter mot hemlandet via Trondheim och Storlien.

Mitt skämt” varför bor det så få människor i Storlien – alla män är liemän” fungerade dåligt. Man kan tycka att just innevånarna i Storlien borde veta att uppskatta skämtet – en fåfäng förhoppning kom det alltså att visa sig.

Coop i Storlien gör dock lysande affärer på grund av alla invaderande norrmän. Gränshandeln mellan Norge och Sverige omsätter årligen massor med miljarder. Vi i familjen bunkrade denna gång lätt eftersom vi tänkte vandra Jämtlandstriangeln med kreditkortet som liggunderlag: göra dagsturer med övernattning på stationerna.

 

 

72
Storulvån

 

Storulvåns fjällstation är närmast ett hotell. God mat, stora rum och det går att betala sig fram – hyra/köpa både lakan och lunchpaket. Det är relativt mycket människor i omlopp eftersom triangeln är populär. Många springer eller cyklar ute på fjället.

Storulvån var förövrigt också starten för min första vandring i fjällen någonsin under min militärtjänstgöring i augusti 1990.

t3
Jag och Tebogo på Helags augusti 1990

 

Så bar det av.

 

26.jpg

 

På den norska sidan bröt Armfeldts armé upp den 28 december 1718 för att gå mot Sverige. På grund av det kalla vädret dog under färdens första dygn ungefär 200 man. På nyårsdagen rådde fortfarande mycket kallt väder. Avståndet till byn Handöl (idag känd för täljsten och braskaminer) på svenska sidan (i dagens Åre kommun) var cirka 55 kilometer.

 

33
kan du se Sylarnas fjällstation?

 

Första dagens etapp från Storulvån till Sylarnas fjällstation är 17,2 km. Detta var något ovant för oss, vana som vi är att gå mol allena till fjälls. Att ständigt se och möta människor var en stor omställning. Men man förstår ju varför människor åker hit.

 

a.jpg

 

Huvudbyggnaden på Sylarna är sedan förra året helt renoverad och modern. Här kan man få öl på fat och älggryta. En bra sak med fjällstationer är att man får ta det som bjuds. En nyttig erfarenhet, inte bara för Vildvittrorna.

Det är förövrigt bara på fjällstationer man kan iaktta människor som går omkring barfota eller spelar Jatzy i offentlig miljö. Är man ute i god tid kan man boka eget rum annars finns sovsalar och självhushåll på alla fjällstationer. Nu var det dessutom extra trångt eftersom det totala eldningsförbudet innebar att ingen kunde använda sitt trangiakök.

 

39
Utanför Sylarnas fjällstation

 

Nästa etapp Sylarna-Blåhammaren är 19,36 km, turens längsta etapp. Här var det lite glesare med människor, det verkar som om de flesta går Storulvån-Sylarna tur/retur och stannar ett dygn eller två för att bestiga Storsylen, eller så.

 

c

 

Springer och går man mycket blir fötterna en aning plattare med åren. Detta grymma öde drabbade undertecknad lika plötsligt som hårt. Fruktansvärda smärtor i stortånaglarna gjorde snart varje steg omöjligt. Kängorna passade helt enkelt inte längre. Maleur.

 

b.jpg

 

Till sist gick (!) det inte längre varvid stora skobytardagen inföll mitt ute på vida fjället. Jag tog mina Keen-sandaler, barnens mor mina kängor och dotter 2 hennes. På så vis tog vi oss fram, steg för steg. Keen är fantastiska skodon, måste sägas, som var helt avgörande för mig denna gång.

 

48
Dotter 1 på leden

 

Nedan syns den genuina fjällstationen Blåhammaren. Gammal, ursprunglig, mysig. Utmärkt mat, tre rätters meny, där man tvingas sitta vid samma bord som fullständiga främlingar. Snart stiger stämningen och samtalen avlöser varandra. Bastuns panorama är också magnifikt. Särskilt vid sämre väder.

 

d
Skobytardag – nedanför Blåhammaren

 

e
Framme. High five.

 

Det var bland annat hit soldaterna helt utmattade kom för snart 300 år sedan. Utanför fjällstationen står karolinermonumentet, ett bland rätt många sådana monument i trakten.

Barnens mor, som trots flera försök genom åren faktiskt aldrig besökt den här fjällstationen, tog sig en närmare titt på monumentet.

Hennes far var nämligen under sin militärtjänstgöring med och reste det under tidigt 1960-tal. Det var under denna tid han träffade sin jämtländska blivande fru varför man kan se det som ett monument över familjen Adolphsons sköldsida, om ett lite ålderdomligt släktforskar uttryck tillåts.

 

f
Karolinermonumentet

 

Den andra januari 1719 bröt ett rejält oväder ut. Med dålig sikt och under bitande köld tvingades man slå läger på Öjfjällets nordsida. Man försökte förgäves göra upp eldar med vad som än stod till buds, det brändes gevärskolvar och slädar. Ytterligare ungefär 200 man frös ihjäl här.

När familjen Adolphson ankom Blåhammaren kunde vi bokstavligen känna historiens vindar då det friskade i ordentligt, men särskilt kallt var det inte. Med vinden vinande i fösterglipor och skorstenar spisade vi läcker röding. Att det blåste 20 sekundmeter gav Vittrorna en utmanande lek.

 

55.jpg

 

En liten sne filmsnutt från leken finns här.

Stormen fortsatte på nyåret 1719 ryta över de oskyddade soldaterna och återtåget blev helt kaotiskt. De fortsatte att frysa ihjäl, hästarna stupade och all utrustning måste lämnas på fjället.

Dotter 2 lyckades 300 år senare tappa en förhållandevis stor sten på sin tå men linkande tappert på hela triangeln. Inget brutet, meddelande oss en fjällvandrande läkare varpå färden kunde fortsätta. Kanske var hon den av oss som kom närmast karolinernas umbäranden.

 

56.jpg

 

1700-tals-stormen höll i sig samtidigt som de första trupperna med Armfeldt i spetsen slutligen nådde Jämtland och Handöl. Huvuddelen av de överlevande kom efter de följande dagarna.

Även för oss som vandrade 300 år senare väntade en sträcka på 13,2 km tillbaka till Storulvån i 20 sekundmeter vind och rejält med regn. Men bara i 3 timmar. Sen blev det bra vänder igen.

 

57.jpg

 

För Armfelds arma karoliner var läget mer dystert. Kvar bland fjällen låg cirka 3000 ihjälfrusna människor. Och än var umbärandena inte över. På den fortsatta resan till Duved, där inkvartering var ordnad, dog ytterligare cirka 700 man. Av de överlevande 2100 soldaterna blev ungefär 600 på olika sätt invalidiserade.

 

71
Civilisationen närmar sig – då öar takten

 

I Åre finns för den moderne fjällvandraren en fantastisk möjlighet till lyx och flärd efter fjäll och vildmark. Hotellet Copperhill, som antagligen är för kostsamt för de flesta av oss under högsäsong, är väl värt ett besök. Det borde kanske ligga i Falun, tänker jag, men inser på grund av Dotter 2:s uttal att vi redan har ett splittrans nytt Cooperhill.

(I Falun har Coop byggt ett nytt varuhus alldeles bredvid gruvan. KOM IGEN! DEN VAR VÄL BRA IALLAFALL!?!)

 

73
Dotter 2 har bytt om till middagen
78
Dotter 1 tycker Copperhill är världens bästa hotell
77
kärlek

 

Kanske är konceptet led + fjällstation ändå inte riktigt vår kopp te. Vi är måhända bortskämda av tidigare upplevelser. Samtidigt är det ju ett enkelt sätt att njuta av rejäla fjäll. Man behöver egentligen bara regnkläder och en liten ryggsäck. Och så en plånbok, förstås.

Kanske är det lite knasigt att tvinga barnen att trava nästan 5 mil på tre dagar – men man får mycket till tillsammans. Och det gick bra, trots några skavsår och blåa tår. Och inte en mygga så långt ögat kunde förnimma.

För att knyta ihop såväl historia som nutid passar kanske Peterson-Bergers Jämtlandssången eller, som den egentligen heter, Jämtlands brudmarsch, bra, sången barnens mor och jag för ganska exakt 18 år sedan gjorde entré till i Hallens kyrka:

Så tåga vi tillsamman bort
mellan Jämtlands gröna ängar
bort mellan nyland som prunka
fulla av bröllopsblomsters prakt.

Så skåda vi med gamman hän
över berg i blåa fjärran
hän över sjöar, strömmar, skogar
jämt kring bygder på vakt.

Fagert är landet som blev vår lott och arvedel
så firom dess fägring nu
med sång och stråkars spel.
Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt!
För slit och mödor av fröjd och sol
ett mått oss beskärt.

 

81.jpg

 

 


 

Källor:

STF: Jämtlandstriangeln

Wikipedia


 

Relaterade blogginlägg

Tebogo

 

gorgo

Gorgo, föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.

Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes I men hennes mor är, typiskt nog, okänd. Hennes namn är intressant – Gorgo var en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick.

(Gorgo är i dagens populärkultur någon sorts dinosaurie, för kännedom).

Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det alltså något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.

Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna.

Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:

 

pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök

 

Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade alla som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer förövrigt från xenos som betyder främling.

(Här skulle man ju, om man är lagt åt det hållet, kunna lägga ut texten i en inte helt långsökt parallell till dagens Europa.)

Efter att Gorgos far Kleomenes dött gifte hon sig med sin farbror, den namnkunnige Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan – arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.

Jämställdhet with a twist, så att säga.

Som vuxen var Gorgo var uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs ofta som skarpsinnigare än männen.

Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall.

Inför den persiska invasionen färdades Leonidas omkring på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.


 

Men tänk om.

Tänk om det var hon som var med och organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, europas vagga, överlevde.

Tänk om, tänk om. Även om kontrafaktiskt historieskrivning ofta är lockande måste jag som alltid lämna den därhän.


 

Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t.

En handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning här innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder – något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit.

Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.

 

När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.

 

Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Men citatet är intressant även ur ett modernt genusperspektiv. Jag tänker på den i vår tid ständigt återkommande frågan vem som är en riktigt man, vad som är riktigt manligt eller macho.

Är det måhända någon som med kraft förfäktar inte alla män! Kanske är det någon som inte känner sig särskilt hotad av det faktum att väldigt många män, egentligen enbart män, på olika sätt och runt om i världen samt här hemma ger sig på kvinnor?

Kanske bör vi i avdelningen retoriska frågor stanna där och istället återvända till historien och dess nedtecknade.

Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död (vilken antagligen var uppenbar för dem båda).

Han svarade henne då:

 

Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.

 

Idag skulle han kanske sagt:

 

gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.

 

I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till moder. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen.

Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på  idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så nog har hon något att säga oss än i dag?


 

Källor:

Plutarchos ”Yttranden av spartanska kvinnor”

Cartledge ”Sparta”

Wikiepdia


 

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Aspasia