bildningsideal

I det antika Grekland sågs det som en stor brist för den enskilde om vederbörande inte kunde spela ett instrument. Lite av det där, som kanske bättre benämns renässansideal, tar jag med mig in såväl min undervisning som mitt föräldraskap.

Jag uppmuntrar till utövande av både idrott och kultur när jag diskuterar studieteknik med mina elever, mina egna flickor får ägna sig åt musik, sång och drama liksom sport. Familjen reser en del i mån av resurser. Eller rättare, vi prioriterar resandet framför mycket annat.

Det är bra att resa. Det är viktigt att präglas av andra kulturer och människor och inte enbart röra sig inom det kända och invanda. Hade, för att ta ett internationellt exempel, amerikanerna haft bättre koll på Ukraina och innevånarna där hade de inför presidentvalet 2016 i bredare lager känt till att Ryssland gör sånt som landet nu i efterhand anklagas för – och kunnat vidta förebyggande åtgärder.

Ryssland manipulerar, destabiliserar och påverkar information, nyhetsflöden och val. Har du etablerade kontakter (via resor eller för all del nätet) är du bättre rustad för att hantera den typen av påverkan i din dator eller padda.

Resonemanget tar sin utgångspunkt i individen, fortsätter uti samhället, helheten, för att återvända till individen. Ty människan är alltings mått.


 

Hitler hade inte sett mycket av världen innan han blev diktator. Han såg väl inte så mycket av den därefter, heller.

Under kriget besökte han det erövrade Paris 1940 och Ukraina 1942-43, annars reste han vad jag vet inte mycket. Inte utöver de återkommande resorna till Obersalzberg i de bayerska alperna iallafall. Men där tillbringades mycket tid tillsammans med nazigarnityret.

De ledande nazistiska politikerna saknade förövrigt i stort sett högre utbildning. Det fascistiska idealet hyllade nämligen instinkt (ofta uttryckt i termer som ”folkviljan”) – inte bildning. Av de 50 ledande nazistiska politikerna hade enbart 10 examen från universitet. De flesta hade slutat efter ungefär 6 års skolgång.

Hitler föredrog medarbetare med enkel och outbildad bakgrund – han kände sig, enligt sin nära medarbetare Albert Speer, bäst till mods bland dessa. Hitler föredrog även att hans medarbetare hade olika svagheter – så som exempelvis Görings frossande livsföring eller Goebbels handikapp.

Österrikarna har inte i samma utsträckning som Tyskland gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Idag sitter Frihetspartiet, FPÖ, ett parti som grundades av gamla nazister, i regeringsställning.

Jag vet inte hur man behandlar Förintelsen i den österrikiska skolan men det har nyligen uppmärksammats att flera ministrar varit, eller är, medlemmar i nationella och/eller högerextrema studentföreningar.

Det är klubbar där man fäktas, som bara öppna för män och där man i vissa fall sjunger sånger med antisemitiskt innehåll. Med lite estetisk skolning skulle kanske österrikarna komma åt just det problemet lite enklare, filosoferar jag.


 

Regeringen lägger fram ett förslag om ett obligatorisk estetiskt ämne i gymnasieskolan. Är det nödvändigt? Jag är kluven.

Å ena sidan är jag enligt ovan förda resonemang övertygad om nyttan med en grundläggande estetisk utbildning som en del av helheten. Jag tror på fullt allvar att grekerna hade rätt – en filosofisk och estetisk grund är på många sätt berikande för samhälle och individ.

Ty människan är ju alltings mått.

Å andra sidan – ska vi verkligen tvinga människor att ägna sig åt estetiska ämnen? Ja, kanske, vi tvingar dem ju att ha idrott.  Det måste väl vara av folkhälsoskäl?

Jag antar att den grundläggande frågan blir: vad är egentligen samhällsnytta? Totalitära regimer har sin definition, den demokratiska värdegrunden likaså. Detta syns också i debatten. Jag märker att många av mina kollegor är rödgröna. Detta påverkar samtalsämnena i lunchrummet.

Kollegorna är ofta arga över att det fria skolvalet överhuvudtaget tillåts, de är indignerade över att vinst kommer från skatt och de ogillar att konkurrerande fria skolformer gör att söktrycket går ner i den sedan länge etablerade, kommunala varianten här i stan.

Det är synd att det blir så polariserat, tycker jag. Jag blir i dessa sammanhang lätt den självlysande fyrklövern, friskoleförespråkaren, borgarsvinet. Men jag tycker ju faktiskt att vi bör ha ett statligt huvudmannaskap för skolan och att vi bör se lite mer till samhällsnyttan när vi diskuterar utbildning. Men det kommer lätt bort i det uppskruvade debattläget.

Men att helt ta bort valmöjligheten enbart för att man inte gillar alternativet känns inte bra. Det skulle slå hårt mot många verksamheter och individer. Och människan är ju alltings mått.

(Vill någon veta mer om de kommunala estetiska utbildningarna i Falun? Fråga gärna undertecknad. Jag är visserligen part i målet – har jobbat här sedan hösten 1998. Tjugo år. Ändå vill jag hävda att de håller fantastisk hög klass och personalen likaså.

Om mina flickor är lika intresserade av musik och sång som idag kommer jag inte tveka att rekommendera dem Falu Gymnasiums Estetiska program.)


 

Känner du till Mordiska Notståndsrörelsen? Det är nazistiska musiker som slår ihjäl folk med noter. Just nu hänger de utanför skolor för att bevisa att de är smartare än en femteklassare. Helt i enlighet med det nazistiska idealet, alltså.

Nej, det gör du inte – för de finns inte. Musiker, sångare, skådespelare och konstnärer är nämligen sällan våldsamma. (Förlåt. Men man får skämta om nästan allt.)

På den seriösa sidan vill jag i all anspråkslöshet anföra att det är ett lagbrott att hänga på skolor utan rektors tillstånd. Men i anslutning till skolan, strax utanför (där man får röka)?

Nja, då gäller väl att man måste söka tillstånd hos polisen. Givet det senaste årets nazistiska demonstrationer så är väl risken påtaglig att de faktiskt får tillstånd. Och då har vi (ännu) ett problem.

Rent allmänt är en samhällstrend att skolor låser sina dörrar, inför kameraövervakning, passerkort och väktare. Vi lever i en tid när utbildning måste skyddas och bevakas. Vi lever i en arg tid, i en tid av fruktan – tycks det mig. Jag tror också det riskerar att bli kontraproduktivt – något jag inte avser utveckla här.

I stället vill jag påstå att mer kultur, estetik, på schemat är bra. I ett mer än lovligt tillstånd av dylanflum tänker jag att istället för att hata, hetsa och kameraövervaka kunde man kanske ta fram gitarren och lira lite.

För tänk om konstnärsakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något begåvat i den unge konstnären Adolf Hitlers ansökningsprov. Perspektiven som öppnar sig är enorma – ty människan är alltings mått.


 

Det är tid för valplattformar, strategier och valslogans och sånt. Centerns är Framåt! Men jag funderar på om inte min personliga slogan ska bli

Borta med vinden

 

Just saying.


 

Källor:

Albert Speers memoarer


 

Relaterade blogginlägg

Musiken

studiecirklar vt 2018

 

Nu är det dags – nu öppnar magister Adolphsons vårens kurskatalog!

 

2/5, 18.00: Prata lätt om politik

Cirkeln vänder sig i första hand till dig som är politiskt engagerad och handlar om hur du tydligt och utan att uppfattas som svårbegriplig kan nå olika grupper av väljare men även dina politiska motståndare.

Kostnad: Ingen kostnad för deltagande.

9/5, 16/5, 23/5 kl 18.00: : Grundkurs i retorik Cirkeln tar upp retorikens grunder, historia och användningsområden, vi provar grundläggande retoriska övningar, och diskuterar kända tal.

Kostnad: vuxen 600 kr, pensionär och ungdom 300 kr. Minst 8 deltagare krävs för att kursen ska bli av.

 

Anmälan: anna.hagland@sv.se

Lokal: Alla träffar sker Studieförbundet vuxenskolans lokaler Åsgatan 59 i Falun.

 

Välkommen med din anmälan!

eken i buchenwald

Ibland, när jag blir allt för entusiastisk, för att inte säga energisk, kring kulturens betydelse i samhället och historien, händer det att eleverna frågar vad man ska med kultur till egentligen.

Istället för att halsstarrigt gå igång på kulturens vikt för såväl sinne som själ gillar jag att som svar på frågan berätta om den stora eken i koncentrationslägret Buchenwald.


Lägret ligger (eller säger man låg? Det går ju att besöka det än i dag) i närheten av Tysklands kulturella hjärta, Weimar. Trakten är särskilt knuten till nationalpoeten Goethe som verkade där. Men att vid namngivandet av det nya lägret koppla ihop dess verksamhet med traktens historia var lite väl magstarkt till och med för nazisterna.

Himmler, lika osmakligt utstuderad som nazisterna i allmänhet var, döpte lägret till Buchenwald vilket betyder Bokskogen. Vid entrén anslogs ett citat med djupa rötter i den tyska litteraturhistorien – men som just i det här sammanhanget blir oerhört cyniskt:

Åt var och en sitt

Nazisterna gillade makaber dubbeltydighet. Mer känt är de lögnaktiga orden ovanför entrén till Auschwitz (”arbete ska göra er fria”).

Men lägret ligger faktiskt beläget mitt i en lövskog. Många kulturpersonligheter mördades här – upp emot 230 000 offer från hela Europa.  Det var politiska motståndare, intellektuella, funktionshindrade, judar, homosexuella, polacker, romer, frimurare, katoliker och kriminella.

Men det fanns också de som överlevde. Nobelpristagaren i litteratur Imre Kertez, exempelvis. Jag har läst hans bok Mannen utan öde som inte är självbiografisk men baserad på hans upplevelser under kriget.

En på många sätt fantastisk bok.

Särskilt grym var lägervakten Martin Sommer  som kallades ”Buchenwalds bödel”. Hans  utstuderade tortyrmetoder var för mycket till och med för naziregimen. Han dömdes för sin brutalitet (och för korruption) att tjänstgöra på östfronten där han skadades svårt och fick amputera ett ben och en arm. Han satt först tio år som krigsfånge i Sovjet varefter han åter i Tyskland dömdes till livstids fängelse för krigsbrott. Han benådades 1971 och levde fram till sin död 1988 på ett vårdhem.

Bokskogen fick snart ett annat namn: ”Den sjungande skogen” på grund av offrens alla skrik. Det är sådant som får en att tvivla på mänskligheten.

När K. L. Buchenwald byggdes sparades ett träd mitt i lägret – en stor ek. Eken ifråga var speciell och kallades Goethes ek. Legenden visste att berätta att under just denna ek hade den firade nationalpoeten ofta suttit – kanske hade han till och med i grenverkets skugga skissat på några av sina litterära mästerverk.

Symboliken i trädet tedde sig dock olika för lägrets bödlar respektive offer. Enligt legenden skulle nämligen det tyska riket bestå så länge eken gjorde så.

(Detta är en rätt spridd mytologisk uppfattning. Det sägs att det brittiska imperiet ska bestå så länge som korparna sitter på Towern – varför man vingklippt dem. Konungarnas träd i Minas Tirith, Sagan om Konungens återkomst, blommar inte förrän en rättmätig konung kommer åter till staden).

För nazisterna var trädet en länk till Tysklands stora kulturella förflutna. Nazisterna var kulturintresserade – de producerade förvisso inte någon egen kultur däremot exploaterade de gladeligen redan befintlig. På så vis kan man anse nazismen som antiintellektuell.

För fångarna som var uppvuxna i landet representerade eken ett annat, bättre Tyskland men för det stora flertalet stod den bara för det onda i hela den tyska kulturen. De höll sig vid liv genom hoppet att eken skulle gå under och därmed Tyskland.

Deras hopp väcktes efterhand eftersom eken faktiskt såg ut att falna och sakta dö. Inga inga löv kom, längre. Men trädet stod fortfarande. Varje dag spanades ivrigt efter nya dödsrunor i barken.

Så kom vändpunkten. 1944 bombade allierat flyg fabriker anslutna till lägret och elden spred sig. Till sist stod flera byggnader i brand och även eken fattade eld. Fångarna bildade i släckningsarbetet en kedja med vattenhinkar.

Inte en enda vattenhink kastades på eken, vilken brann ner. Vittnen har i efterhand beskrivit att i fångarnas ansikten syntes hemliga leenden och triumf. Nu visste de att det fanns hopp, nu visste de att nazismen skulle krossas. De kunde ju själva se trädet brinna upp, de bevittnade hur det symboliska monstret tvingades på knä.

Dö, din fula best, du symbol för det tyska riket

Och Goethe? Ja, Himmler hade ju på sätt och vis förintat även honom. Men nog läses han ännu. Och nog älskas fortfarande Wagner. Av eken lär det emellertid endast återstå en stubbe försedd med en minnesplakett. Den vill jag besöka, någon gång.

Jag kan inte avgöra huruvida berättelsen för eleverna är övertygande om kulturens makt och vikt, men den illustrerar iallafall hur jag ser på saken.


Källor:

Rydell, Boktjuvarna (citatet återfinns på sidan 65)

Wikipedia

bild 38: onoda vs tanaka

Sedan slutet av 1990-talet har jag återkommande besökt Bydalen i Oviksfjällen. Där åker vi skidor, där vandrar vi och där hade vi vår bröllopsmiddag efter vigseln i Hallens vackert belägna kyrka.

I år var det dags igen. Förvisso en underbar upplevelse att komma dit igen. Men ändå, man kanske borde vidga sina vyer (som om det vore möjligt i fjällsammanhang) lite oftare.

Man kanske borde tänka och göra nytt lite oftare, alltså. Öppna upp för människors synpunkter helt enkelt.  När jag åkte lift ensam vid ett tillfälle kom jag plötsligt att tänka på Hiro Onoda

 

img_4070
Vägsalt är gott.

Hiro Onoda var en japansk underrättelseofficer under andra världskriget. Hans uppdrag mot slutet av kriget var att genom gerillakrigföring försvåra amerikanernas framryckning.

Han förbjöds (vilket annars var det gamla samuraj-idealet) att dö för egen hand och blev lovad att oavsett hur lång tid det skulle ta så tids nog skulle han bli upphämtad av sina egna. Fram till dess skulle han, så länge han hade en enda soldat kvar, fortsätta att leda sin trupp.

 

img_4076

 

Då de amerikanska trupperna 1945 landsteg på den filippinska ön Lubang där Onoda befann sig inledde han enligt order gerillakrigföring. Efter ordern om kapitulation i augusti 1945 försökte bybor på Lubang samt både den amerikanska och filippinska militären övertyga honom om att kriget verkligen var slut.

 

img_4103
Täljsten åt nog inte Onoda

 

Onoda betraktade dock detta som en krigslist för att få honom att avslöja sig. Med samma skepsis betraktade han de återkommande japanska försöken att övertyga honom om att kriget verkligen var över.

Vid ett tillfälle 1959 medverkade hans egen bror och 1972 även hans far i övertalningsförsöken, dock utan resultat. Onoda tänkte inte låta sig luras.

 

img_4079
dromskåran

 

I april 1946, ett år efter krigsslutet i Europa, kapitulerade den sista japanska avdelningen på Lubang. Då bestod Onodas grupp av 3 man plus honom själv. De var de enda kvarvarande japanska soldaterna i kriget – kanske de enda inom axelmakterna överhuvudtaget.

En kapitulerade (eller deserterade som Onoda beskriver det) 1949. En annan dödades 1954 och ytterligare en 1972 av filippinska poliser. Det var ju inte helt laglig verksamhet de bedrev – även om de faktiskt trodde kriget fortfarande pågick.

Därefter fortsatte Onoda gerillakriget ensam fram till 1974, då den japanske studenten Norio Suzuki lyckades få kontakt med honom.

 

img_4081

 

Två veckor därefter återvände Suzuki med en av Onodas tidigare överordnade som läste upp en slutlig order för honom om att ge upp. Dagen efter kapitulerade han formellt.

Onoda överlämnade sitt svärd till den filippinske presidenten som i en storslagen gest genast återlämnade det och benådade honom för allt han gjort under de 29 år han bedrivit gerillakrigföring (vilket antagligen inte kan ha varit så fasansfullt – han framstod nog mer som en kuriositet eller nationalklenod).

 

 

Onoda hade svårt att känna igen det Japan han återvände till. Efter ett år flyttade han till Brasilien för att bli boskapsuppfödare. Han återvände så småningom och drev då bland annat en överlevnadsskola. Den skulle varit intressant att delta i, tänker jag.

Han har skrivit sina memoarer och gick ur tiden 2014.

 

 

Vad kan man lära sig av berättelsen om Hiro Onoda?

Kanske att man inte blint ska lyda order? Nja, den läxan har vi redan lärt oss – inte minst genom andra världskriget.

Kanske att man inte ska leva i det förgångna utan ständigt förnya sig? Annars förnyar sig tillvaron åt dig?

 

 

Kanske att när det väl kommer till alla kritors ursprung, när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, när det sista tåget gått, så är den enda människa du fullständigt kan lita på dig själv.

Kanske är lärdomen att dra från Hiro Onoda att innan man tvekar på den övertygelsen bör man vara beredd att gå ganska långt.

 

 

Den tidiga grekiska filosofin hade ett teoretiskt problem de kallade de gamles problem. Eller annorlunda uttryckt  – hur kommer det sig att saker förändras samtidigt som de förblir som de är?

Se bara på ett fjäll. Det är evigt, så som det alltid varit, samtidigt som det ständigt förändras, timme för timme.

Well, för en som närmar sig de 50 är de gamles problem tämligen påtagligt just i pisten. Men, skämt åsido, jag har min egen hemmasnickrade lösning på problemet. Bydalen är sig likt. Visst, det har byggts lite nytt här och där, äganden förändras, krögare kommer och krögare går.

(Ett särskilt roligt minne är förövrigt att krögaren under vårt bröllop var tvungen att redan efter dagen före själva festen konstatera att baren måste fyllas på och såg sig tvungen att beställa en hel lastbil med öl för att släcka våra vänners törst).

Lösningen på de gamles problem är, som jag ser det, att det är vi människor som förändras. Det är därför vi måste öppna upp för nya impulser och upplevelser – det blir ändå aldrig som det en gång var.

Och det är väl som det ska med den saken. Eller som det uttrycks i min favoritdikt av Tranströmer:

 

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

 

cholordyne

Det blåser drogliberala vindar i världen. Mest uppmärksammat är frågan om att lrgaisera cannabis, vilket sker i bland annat vissa amerikanska delstater.

Det är en vansklig fråga, det där. Å ena sidan har vi det etiska problemet (om individen inte skadar någon annan än sig själv är det då samhällets problem, kort sammanfattat i formuleringen är knarkarens lycka sämre än andras eller frågan varför missbrukare sällan åker pulka?) Sedan har vi det samhälleliga problemet med bruk kontra missbruk respektive de sociala och kriminella baksidor droger ofrånkomligen för med sig.

Till sist frågan om medicinetiskt bruk. Är vi villiga att acceptera studier och rapporter som kan påvisa att cannabis har medicinsk effekt? Eller, inte att förglömma, om cannabis medför att en svårt sjuk människa får det lite (eller mycket) bättre den tid hen har kvar. Har rådande norm ändå momentum?


 

Första världskriget medförde på grund av de nya massförstörelsevapnens förödande effekter nya typer av kirurgi, proteser och sjukvård i största allmänhet. Men en stor del av kriget fördes också i mycket hett klimat. I Mellanöstern, i Afrika och Asien. Skador och sår infekterades, malaria och epidemier medförde feber, diarréer och allsköns elände med resultat att den drabbade kunde bli sjukhusliggande för att aldrig resa sig mer.

Soldaterna gjorde vad de kunde för att hålla sig på benen och kurer på opiumpiller vanligt. En populär medicin var Chlorodyne, en smärtstillande patentmedicin med mintsmak innehållande opium, cannabis, och kloroform. Medicinen som hade många varianter (den fick efterföljare eftersom den var så populär och fullt laglig) uppfanns av en brittisk arméläkare i Indien och var tänkt att lindra kolera och verkade smärtlindrande.

Medicinen var som sagt populär eftersom den fungerade. Eller fungerade och fungerade – huruvida den botade kolera har inte koll på (men har svårt att tänka mig), men patienten mådde såklart bättre. En tid.

Chlorodyne var nämligen också starkt beroendeframkallande. Ibland kunde den till och med leda till döden på grund av överkonsumtion. Det där skulle ju en medveten potentiell konsument i dag ha full koll på och därför avstå från medicinen. Om nu konsumenten inte befann sig i en utsiktslös utmätt situation – då skulle hen kanske tänka annorlunda. För lyckan av att få uppleva en dag utan diarré eller en feberfri dag utanför sängen skulle denne någon nog även idag 102 år senare vara beredd att gå ganska långt.

Tiden hann i kapp Chlorodyne. Småningom ändrades (till mångas sorg) innehållet, man drog ner på opiater och cannabis togs bort helt.

Produkten var ett resultat av det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet som är den hittills  mest drogliberala perioden i historien. Samtiden såg det naturligtvis inte så – jämförelsen är en modern iakttagelse. En populär dryck den här perioden var absint (skåda den gröna fen) som var mycket alkoholstark (det har sagt att det förekom andra droger i den också) vilken förbjöds under kriget på grund av dess skadeverkningar på nervstystemet. Opiumbruket växte och spred sig till Europa under 1800-talet.


 

Både oipum och malörten (i absinten) är historiska läkemedel. Opiater användes (då som nu) i såväl medicinskt som berusade syften. Och nu står vi där med cannabis.

Jag tänker att man kanske själv måste umgåtts nära någon med svår sjukdom för att inse den fulla innebärden av formuleringen för medicinskt bruk. Det vore hursomhelst intressant att diskutera med någon från vardera sidan i debatten.

För egen del tror jag när detta skrivs att man kan vara för Systembolagets monopol samtidigt som man förespråkar cannabis för medicinskt bruk.


 

Källor:

Englund, 1916 – Stridens skönhet och sorg

ensamkommande flyktingbarn – och mer

Jag har fått svar från partikansliet. Det är, från mitt perspektiv sett, inte upplyftande.

Det Centerpartiet sagt när det gäller en allmän amnesti är att man vill se en asylpolitik där det är skyddsskäl som avgör om man får uppehållstillstånd. Amnesti skulle innebära att man bortser från skyddsskälen.

Men det är ju just det som är skälen, tänker jag på min kant. Att man ska bortse från gängse regelverk eftersom situationen är allt annat än normal. Nåväl – en får väl kämpa på, som det heter. Jag hävdar för egen del fortfarande att det är regeringen som äger frågan men jag anser i alla fall att Centerpartiet borde driva den.

Min grundläggande syn på tillvaron gör att jag inte kan förmå mig att se saken på annat vis.


 

Det finns två elever. Ett brödrapar. Den yngre av dem började när familjen kom till Sverige i de lägre klasserna i grundskolan och fick därmed hjälp med grunderna i språket och andra nödvändigheter. Den äldre gick direkt till högstadiet och missade allt det. De båda bröderna fick därmed helt olika resultat och valmöjligheter.

Båda är begåvade men fick vid viktiga skeden i sin utveckling olika stöd och hjälp.

Den ene har idag toppbetyg på en teoretisk utbildning, den andre kämpar för att klara de teoretiska ämnena på en praktisk utbildning. Förstå mig rätt – jag lägger ingen värdering i praktik eller teori. Jag bara säger att samhälle och individ missar begåvningspotential genom att barn och ungdomar får hjälp och utbildning för sent.

För att uttrycka det enkelt: försök själv svara utförligt och nyanserat på en komplicerad fråga på ett språk du inte förstår. Prova, exempelvis, att åka till Irak, bo där ett par månader, varefter du inom deras skolsystem försöker diskutera den sekulära utvecklingen i Irak under Bath-partiet från 1960-talet och framåt.

Svaret ska vara på irakisk arabiska, eller möjligen nordkurdiska. Nej, hörrni – inför allmän amnesti för de ensamkommande flyktingbarn som finns här.


 

Det har under mars månad diskuterats hur svåra betygskriterierna är att förstå. Jag tycker debatten är lite märklig. Först, innan jag börjar detta resonemang, vill jag säga att jag verkligen inte är Jan Björklunds största supporter. Jag bytte ju parti delvis på grund av honom. Jag har heller inte full koll på grundskolan – jag har ett gymnasieperspektiv.

Det är inte skolministerns uppgift att formulera vare sig uppgifter eller betygskriterier. Att formulera kriterier gör det statliga verket och uppgifter i skolan formuleras av läraren. Det går inte heller att enbart titta på enstaka kriterier för då blir det verkligen obegripligt. Man måste koppla på en uppgift som bygger på kriteriet.

Låt mig förklara. Nedan följer ett A-kriterium i gymnasiekursen Historia 1b.

 

Eleven ger komplexa exempel på, och förklarar utförligt och nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden samt argumenterar för och emot olika sätt att se på dessa samband.

 

Säger inte så mycket, eller hur? Svårt verkar det säkert också. Men om läraren formulerar uppgiften så här kanske det blir lite mer begripligt.

 

Diskutera hur man kan se det första och det andra världskriget som ett enda krig. Använd i ditt svar Versaillesfreden, ekonomisk kris och demokratins fall (Hitlers maktövertagande).

 

En annan uppgift, återigen för A-nivå men på samma kriterium, skulle kunna handla om att jämföra de militära allianserna inför första världskrigets utbrott med vad som händer inom EU i relationen till Ryssland idag. Eller, om du är lagt åt det hållet, med NATO.

För att eleven ska kunna lösa uppgiften måste läraren tillhandahålla material att studera och ha relevanta lektioner förstås.

Så kommer vi till det där med utförligt och nyanserat. Det är ju en tolkningsfråga, det. Men inte heller det är särskilt svårbegripligt. Eleven måste eleven ha tillräcklig faktagrund/förkunskaper för att kunna föra nyanserade resonemang. En nyans är ett perspektiv, att vara nyanserad innebär att kunna se flera perspektiv utan att själv nödvändigtvis ta ställning (utom när det efterfrågas).

Så här tycker Sverigedemokraterna om ensamkommande flyktingbarn, så här tycker Vänsterpartiet. Två tydliga nyansskillnader i en fråga som kräver faktakunskaper.

Återigen, det kanske är olika inom matematik och i grundskolan. Men förlåt min retoriska fråga: hur svårt kan det vara att förstå betygskriterierna?  Inte behövs det forskarutbildningar för det, inte. Jag tycker hursomhelst det är mycket enklare och bättre nu än före gymnasiereformen.

Frågan är varför föräldrarna ska fundera på betygskriterier överhuvudtaget. Det borde ju vara något mellan elev och lärare. Uppgifter, däremot, måste vara formulerade så att en anhörig kan hjälpa till. Varvid läraren tar vid för att bedöma, stödja och kommentera.

Lätt att bedöma är det ju inte. Det blir en subjektiv bedömning – som med all bedömning. Det händer ofta att högpresterande elever ifrågasätter bedömningen. Det normala brukar vara att jag då läser uppgiften igen och går igenom mina anteckningar. Är jag fortfarande osäker ber jag en eller flera kollegor bedöma (utan att jag säger vad jag själv bedömt).

Sedan börjar pedagogens svåraste uppgift – att förklara och motivera sin egen bedömning så den blir begriplig och accepterad. Det brukar dock lösa sig. De flesta elever är förståndiga individer. Även de ensamkommande flyktingbarnen – jag hoppas de får stanna och visa er det.

Och apropå: skolverket har kommit med två intressanta saker sedan reformen sjösattes.

Det ena är det alldeles nyligen fattade beslutet att rektor bestämmer vilka partier som får komma till en skola. Skönt att slippa ickedemokratiska partier.

Det andra sätter fingret på ett intressant dilemma. En lärare kan bortse från vissa kriterier i ett betyg om språkliga förbistringar föreligger. Tanken är att underlätta för den som inte har tillräckliga språkliga kunskaper. Just med hänsyn taget till situationer med ovan nämnda brödrapar, kanske. Frågan är hur vi lärare gör med illa skrivande, blyga svenska ungdomar? Kan vi tillämpa detta även där?

Är det inte bättre att snickra lite på utbildningsväsendet, istället? Låt alla gå i skolan. Länge och mycket och på sina egna villkor.

Låt de ensamma barnen stanna.


 

Relaterade blogginlägg:

Ensamkommande flyktingbarn

ensamkommande flyktingbarn

I veckan var jag på ett lokalt politiskt möte, ett medlemsmöte i centerpartiet.

Jag lyssnade på en person från socialtjänsten som var inbjuden gäst. Mötet handlade om de ensamkommande flyktingbarnens situation. Kommun efter kommun runt om i landet och länet säger nu nej till att hjälpa dessa ungdomar – men det betyder inte nödvändigtvis att kommunerna är grymma eller njugga i sin hantering.

Här följer en kort bakgrund.

De ensamkommande barnen placeras i olika kommuner runt om i landet för att försöka uppnå någon form av proportionalitet. Alla kan ju inte bo på samma plats. De får i allmänhet tak över huvudet och hjälp.

I förekommande fall ska de åldersbestämmas – något som är en helt egen historia. Metoderna för att åldersbestämma människor är kritiserade. Barn har större chans att få stanna än vuxna så det kanske inte är så konstigt om några ljuger om sin ålder.

Därefter vidtar en asylansökningsprocess. Det är nu jag träffar några av dem. De hinner nämligen ofta leva i Sverige i flera år, lära sig språket, rota sig och gå i skolan, innan de får avslag på sin asylansökan varvid avgrunden öppnar sig.

(Därför är det svårt för många att lyckas i skolan då de ofta mår mycket dåligt på grund av sitt förflutna i kombination med oron över att få avslag på sin asylansökan).

Socialtjänsten är ett bottenlöst hål. Det är enorma behov som föreligger och klar blir tjänsten aldrig. Det rullar på, helt enkelt. Jag har suttit tre år i socialnämnden så något om det behjärtansvärda arbetet vet jag ju.

Tjänstemannen på mötet berättade att de beräkningar som gjorts talar om ökade kostnader för att ta hand om de ensamkommande på omkring 11 miljoner under en viss period. Jag har inte koll på budgetperioden – men 11 miljoner på en redan sprängd budget i en kommun av Faluns storlek är rätt mycket.

Men ändå. Prova själv att gå i den behövandes skor. Kan vi inte hjälpas åt? Mötas halvvägs? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det finns nämligen andra ensamma, trasiga, behövande. Svenskar. Medborgare.

Kan vi lyfta ur en viss grupp ur helheten och säga att de ska prioriteras framför andra? Anna, 16 år, kommer från ett missbrukarhem och har upplevt droger och övergrepp. Hon måste få hjälp annars går hon under.

Varför kan inte Anna få plats på ett hem? Jo, därför att där bor redan Ahmed. Hon är medborgare, inte han. Problemet är att det faktiskt inte är lättare för henne att återvända hem än för honom.

Det är att förenkla resonemanget men det är så populisten resonerar. Och så sprider sig ryktet och vad som därefter kommer. Rasism och elände. Så nej, vi kan inte agera på det viset.

Socialtjänsten bryter mot kommunallagen om de prioriterar bort Anna. Men Ahmed finns ju också. Här, hos oss, finns han – och många med honom. Socialtjänsten kan inget annat göra än att vända sig till kommunens politiska ledning och be om medel och styrning. I Falun är det C, S och MP som styr.

Jag har fullt förtroende för falucenterns ledning. Vårt kommunalråd Joakim Storck gör i mina ögon (även om jag är part i målet) ett mycket bra jobb. Och jag skulle sannolikt inte ta något annat beslut om jag vore i hans kläder.  Hur hårt det än låter – vi inte kan ta hand om dem. Inte på egen hand.

Vi kan ju alltid hoppas på andra aktörer därute i civilsamhället, förstås. Förutom att många redan gör så mycket. Kyrkor, privatpersoner…många fantastiska insatser görs redan.

Frågan ägs helt av regeringen. Varför vill regeringen inte bevilja allmän amnesti? Vi har ju redan i princip stängt gränsen. Låt det vara så ett tag och bevilja allmän amnesti för dem som redan är här.

En sådan amnesti skulle nämligen innebära att alla dessa ensamkommande blev medborgare och därmed en viss kommuns ansvar. Visst, det skulle kräva säkerhetsklassificeringar, undersökningar och insatser och det i sin tur skulle kräva statliga anslag och resurser.

Gör en försiktig jämförelse med allmän vapenamnesti, tänker jag. Varför gör man sådana? Jag menar inte att jämföra flyktingar med vapen – jag menar bara att ibland måste man göra något radikalt, se mellan fingrarna, för att åstadkomma något gott på sikt.

Så varför går inget annat parti än V fram med tanken? Sannolikt, gissar jag, för att man tror att det vore politiskt självmord. Rädslan för att SD ska växa ännu mer är det som styr politiken hos flera partier. Men jag tror inte det behöver bli den självklara konsekvensen.

Hur det än är med den saken – ibland måste man leda en opinion och inte följa den. Ibland måste man ha lite av Churchill i sig och gå sin egen väg istället för att förhandla eller anpassa sig till fienden.

V och C har vuxit lite – måhända bland annat på grund av sin inställning i flyktingfrågan. Kom igen, riksdagspartier – våga. Det kommer att löna sig. Vore jag MP så skulle jag inte tveka en sekund. Vad har partiet egentligen att förlora? Och ni socialdemokrater, var är er själ? Jag förstår nog hur ni tänker, att ni vill ta tillbaka försvunna SD-väljare. Men är det värt det?

Låt frågan provas av väljarna i val. Förtig den inte.

Personligen är jag för allmän amnesti för ensamkommande flyktingar. Jag tycker däremot inte att en kommun ska agera självrådigt och ta beslut om sådant på egen hand. Det är, som nämnts, ett nationellt ansvar som vilar på regeringen.

Det jag tänker göra är att försöka påverka mitt parti att driva frågan. Kanske blir det ett mejl till Annie, också. Den som eventuellt läser det här och håller med, eller inte, hoppas jag vill engagera sig i ett parti eller i civilsamhället.

Vi diskuterar inte flyktingar som kom igår. Vi pratar om unga människor som bott här länge, ofta i flera år, ungdomar som rotat sig och börjat bygga upp ett liv. De finns här, mitt ibland oss. Ger vi dem en chans, bara en liten, liten, chans, kan stora saker hända.

Jag har nämligen sett det själv. Från början darriga små förskrämda individer som några år senare bär studentmössan på högburet huvud ofta belönade stipendier som kronan på verket.

Det är i dessa lägen jag känner mig som allra stoltast över att kunna kalla mig svensk. Jag känner stolthet över att dela deras nationalitet, stolthet över att fått möjligheten att vara med och  bidra – om än aldrig så lite – och stolthet över att leva i ett land som givit dem chansen.