Robin Hood

Äntligen på Styrsö. Friden, lugnet. Min vana trogen reflekterar jag något över det senaste arbetsåret, det tjugofemte i ordningen, först ett par veckor in på semestern. När jag hunnit få lite perspektiv. För perspektiv är en bra grej. Liksom det är att hysa tillit och förtroende till människor. Med positiva förväntningar på sig växer den enskilde och lyckas med det för handen varande. Som att lära sig eller lära ut något – frågan är om det är någon skillnad, egentligen.

Jag. Vi. De.

Jag har nog, trots allt, fel. Jag kan ha det.

Förlåt skryt, men jag har fått fina recensioner via elevernas utvärderingar och överlag goda resultat. Det är många av mina kollegor som också lyckas med det år efter år. Falu gymnasium är en bra skola. En skola att vara stolt över. Vårda den, politiker. Just ja. Jag är ju en politiker, själv. Hur har engagemanget gått? Nja, det börjar ta ut sin rätt att jobba dubbelt, jag undrar hur länge jag orkar hålla på så här.

Det är emellertid något annat som upptar mitt sinne denna dag. Politiska- och tjänstemannabeslut beslut som får konsekvenser. Det har beslutats att varje elev ska nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling. Det är för mig oklart vem som fattat beslutet men det är väl något bra. Frågan är bara: vad innebär det? Tolkningen tycks vara att alla ska nå betyget A. Jag måste sålunda sträva efter att mina elever ska nå högsta betyg.

För att förklara dessa mina tankar behövs en bakgrund.

Jag undervisade under året en praktisk klass. Jag tycker mycket om det. Det är en annan kategori elever än de som väljer de teoretiska programmen och det berikar, ger perspektiv, att undervisa på olika program. Yrkesprogrammen är så underbart chosefria, omedelbara och helt utan lismande betygshets. Det finns andra typer av problem och intressen än vad jag brukar stöta på och ambitionen är så gott som alltid betyget E, alltså godkänt.

Jag brukar lägga upp det så att när en elev nått sitt mål, godkänt betyg, och kursens centrala innehåll är genomfört så är kursen avslutad för vederbörande. Tidigast i slutet av april eller början av maj kan frågan bli aktuell men i praktiken senare. På så vis kan jag ägna den resterande tiden åt att hjälpa den som ännu inte uppnått godkänt betyg (vilket brukar vara ungefär en tredjedel) och andra ämnen kan få min kurstid till att göra samna sak för behövande. Vinna-vinna. Flexibilitet i en komplex organisation. Bra, va?

Men riktigt så enkelt är det ändå inte. Det kan innebära att en eller några elever faktiskt blir lediga. De har nått E, ofta reser de till skolan från andra kommuner. Det kan i sin tur innebära att om de inte har min lektion så skippar de också den förevarande eller efterföljande eftersom de kanske bara har den på hela dagen. Svårt läge. De är visserligen snart myndiga samtidigt kanske omogna eller omotiverade. Liberalen i mig säger att man kan ge också relativt unga människor ansvar att styra över sina liv medan vissa behöver fastare ramar. Och skolan har ett ansvar att ”förvara” dem.

Jag fick njet. Överheten (förlåt min syrlighet) har ju bestämt att alla sexton grabbar och två tjejer skulle ha A i historia. Sagt och gjort, jag meddelade eleverna att det är som på vilken arbetsplats som helst: när chefen pekar med hela handen så lyder man eller slutar. Alternativt tar en fight. Min chef är en av de goda så någon fight ville jag inte ta. Hon lyder ju också order uppifrån. Så jag kavlade upp ärmarna och körde mitt mest motiverande peptalk om kunskap och möjligheter.

Jag tystnade efter en stund. Såg ut över klassen. Klentrogna blickar mötte mig. Det var tyst i klassrummet. Någon suckade, någon öppnade i protest en energidryck trots vetskapen om vad jag anser om förtäring på mina lektioner i allmänhet och om denna typ av dryck i synnerhet. Så kom frågan. Vad menar du? Vi är alltså redan godkända i den här jävla skitkursen. Vad i helvete vill du att vi ska göra?

Vilken utmaning! På några veckor skulle vi gå från knappt E till solklart A. Här duger inga B:n för det är inte att nå så långt man kan nå i sin kunskapsutveckling. Nu jäklar skulle jag slå världen med häpnad. Kom igen, gänget! Jag gick all in. Ojoj, som jag höll på. Jag fixade och trixade, flaxade och grejade, spelade ut alla mina godbitar, alternativa metoder och redovisningssätt. Läste på hos skolverket om pys-paragrafer med mera. Jag kan ärligt säga att jag aldrig under mina tjugofem år lagt ner så mycket tid och energi på en enstaka kurs. Resultatet? Oförändrat. Eleverna är smarta, de tog de svar de redan lämnat in på olika uppgifter, som de visste var godkända, och skickade in igen, frågade därefter om det var okej att gå till kafeterian. De ville inte utveckla svaret även om de kunde.

Låt oss sätta saker i perspektiv. Dessa elever är nämligen lite speciella. Skolan har, om inte alltid så ofta, för dem varit förknippat med misslyckande. Känslan av att inte duga eller räcka till. Att svaret aldrig är bra nog. Att deras förmågor inte räknas. De må vara fullständigt lysande på att (exempelvis) reparera bilar men de vare sig kan eller vill skriva en text med korrekt svenska som är längre än tre rader om att (exempelvis) koppla ihop en aktuell rättighet med upplysningen. Att de gällande kardanaxlars beskaffenhet kan betydligt mer än om Rousseaus samhällskritik spelar ingen roll. Inte konstigt att de kryper så långt in i sina hoodies de kan. Det bor måhända en Robin Hood i oss alla.

Eleverna fick i uppgift att släktforska, säga något bra om, samt kritisera, samhället och dessutom fundera över framtiden. Jag minns särskilt ett svar: jag är från Syrien. Min familj och släktingar är döda. Jag tycker det sämsta med Sverige är vädret och det bästa att man får gå i skolan. Jag vill ha ett jobb i framtiden.

Perspektiven. Hur bedömer man sådant? Att komma dragandes med betygsskalor känns aningen futtigt.

Det klart, jag hade ju kunnat låta bli att berätta när de var godkända för när de väl visste det försvann motivationen. Och jag förstår att det blir ett problem om många avslutar kurser hipp som happ. Men jag gör ju inte det. Jag ger tid till den som behöver och till andra kurser där eleverna inte nått godkänt betyg. Jag tar från de rika och ger till de fattiga.

Nä, skämmes ta mig fan. Hur vågar någon påstå att nå så långt man kan i sin kunskapsutveckling är liktydigt med betyget A. Det är ett tragiskt och fördummande sätt att se på utbildning. Jag gör som yrkesmänniska vad som sägs åt mig, visst. Men jag ber att få anföra en avvikande åsikt. Detta går nämligen emot allt jag tror på när det gäller undervisning. Vilket jag framfört till berörda och nu offentligt.

Visst är det märkligt. Samtidigt som vi anser att alla elever ska nå A oroar vi oss för så kallad betygsinflation. Kunskap och betyg är inte nödvändigtvis samma sak.

Jag, jag och jag. Det handlar inte om mig. Det handlar om eleverna, alltid om eleverna. Och kanske något om vilket samhälle vi vill leva i. Jag vill bli en bättre lärare, alltid strävar jag efter det. Jag vill också ha en bättre skolpolitik. Det finns inga genvägar, det behövs fler vuxna människor i skolan. Punkt. Sedan kan vi prata om betyg, vinstutdelning och fan och hens moster i evigheter. Det stannar ändå vid det där med människor.

Även mina fordonselever var, faktiskt, nöjda med kursen. Och uppgiften som gav bäst resultat var muntlig i formen allmän otvungen diskussion, formulerades vad gör dig unik? I dessa AI tider, varför ska en arbetsgivare anställa just dig? Den ledde till att tre elever höjde sig och nådde betyget D. Det hade de förmodligen gjort ändå men på det viset blir det ett-ett, kanske, mellan överheten och mig.

Rent allmänt tror jag dock på lite mindre väderspänd affekt och mer av tillit och förtroende. Lita på mig, jag vet vad jag gör. Eller som Björn säger: jag kan ha fel. Det tror jag att jag har.

Äntligen på Styrsö. Friden, lugnet. Behåll lugnet. Jag har inte varit det minsta upprörd när jag skrivit dessa rader. Jag tror minsann jag ska laga spenat idag.

Jag ser fram emot att undervisa i höst. Det tjugosjätte läsåret, varav tjugofem på Falu gymnasium, elfte på Lugnet. Och vad gäller politiken? Mandatperioden ut? Så länge folket vill? Behåll Lugnet.