adolphson

Herrarnas kalender

2 maj, 2026av adolphson

Det handlar om självrespekt.

Äktenskapet träffar många av oss med något av en naturkatastrofs övermakt, vi vet inte ordet av förrän vi är gifta. Orden kommer från Herrarnas kalender 1936. För nittio år sedan var könsmaktordningen tydligare än i dag.

Ragna skrattar åt mig eftersom jag vägrar gå på lokal utan kavaj. Hon tycker också att jag är något pretentiös eftersom jag i sidfoten på mina mail har titeln fil.mag efter namnet.

Ibland slås jag hur försiktiga människor är, livrädda för att bryta mot reglerna. Problemet är att de inte riktigt vet vilka reglerna är. Hur uppför man sig egentligen? Sällskapslivets lexikon visste på sin tid svar på tal. Det är en klassisk svensk handbok i etikett och socialt umgänge. Den gavs ut första gången i början av 1900-talet (med flera senare upplagor) och fungerade fram till 1950-talet som en guide till hur man bör uppföra sig i olika sociala situationer. Boken innehöll bland annat råd om hur man uppträder vid middagar och bjudningar, information om klädkoder, hur man presenterar sig och hur titlar används, samt reglerade vett och etikett till vardags och fest. Det ansågs exempelvis viktigt att varken vara över- eller underklädd eftersom båda kunde uppfattas som brist på takt. Vid tilltal räckte det inte med herr eller fru. Man måste också använda yrkestitel. Kvinnor blev ett bihang till mannen genom ett tillägg av a, exempelvis adjunktskan. Detta om hon inte själv bar titeln, vilket var ovanligt.

Det var möjligt att lägga bort titeln med någon och därmed medge att dua varandra – men först efter en lång ritual. De båda herrarna trycka varandras hand och se varandra förbindligt leende i ögonen. Vid sådana högtidliga tillfällen kunde man dricka du-skål, den äldre tog initiativet till sådan. Om det rörde sig om olika kön måste förslaget komma från kvinnan. Företeelsen krävde dock social jämlikhet, det var inte möjligt att dua en överordnad eller chef – som i sin tur använde efternamn eller han eller hon. Har hon gjort vad hon sagt? Vill Adolphson vara så vänlig att höra upp en stund? I denna komplicerade värld var det relativt enkelt att alltid använda ni eftersom det aldrig var fel att sikta högt. Gröna knappen som lanserades 1943 var tänkt som en signal att man accepterade att bli duad men blev aldrig någon succé. Under 1960-talet förändrades, moderniserades, emellertid Sverige i snabb takt och duandet slog igenom på bred front.

Hur ska man veta vilka reglerna är? Ja, kanske genom att ta reda på vilka de inte (längre) är. Dessutom gäller alltid regeln att man måste känna till reglerna för att medvetet kunna bryta mot dem. Jag häpnar över innehållet i Herrarnas kalender 1936 men anser att klädråden i Sällskapslivets lexikon ofta är tänkvärda.

Det är, för mig, fullständigt omöjligt att äta middag på lokal utan kavaj. Jag vet inte varför men tror det härrör från mor. Hon menade att det handlar om självrespekt. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag alltid går överklädd. Jag följer inte modets nyckfullhet, det mesta i min garderob har många år på nacken. Men intresset har jag, särskilt på senare tid för second-hand.

Skulle jag skriva en modern Herrarnas kalender skulle jag försöka att hantera vett, snille och smak. I den skulle jag anföra att jag vill bli träffad en naturkatastrofs övermakt – det kallas kärlek. När Ragna skrattar går nämligen solen upp. Jag har ändrat min titel i mail från fil.mag till humanist. Det hade säkert den genomsnittlige läsaren av Herrarnas kalender 1936 aldrig gjort. På så vis kan man prata om att viss utveckling skett under nittio år, kanske. Min egen variant av Herrarnas kalender skulle vara fylld av bestående värden som kärlek, empati, jämställdhet och glädje. Men också hur man hanterar livets skuggsida. Vänta… det är ju min blogg jag diskuterar!

Jag läser Herrarnas kalender från 1936 med ironisk fascination. Vad säger framtiden om oss som lever nu? Ingen idé att sia om det. Även om det förflutna är viktigt bör ens lojalitet ligga hos framtiden. Och allt sammantaget handlar det om självrespekt.

Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Musik:

Wachet auf, ruft uns die Stimme

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Herrarnas kalender 1936

Historia

räfst och rättarting

25 april, 202625 april, 2026av adolphson

Uttrycket ”räfst och rättarting” betyder ungefär grundlig upprensning och uppgörelse med missförhållanden, ofta i betydelsen att man ställer saker till rätta eller skipar rättvisa. Ordet kommer från medeltida juridiskt språk där räfts betyder rannsakning, undersökning (ett ord från fornnordiskan som betyder att kräva ansvar) och rättarting avser ett domstolssammanträde där man skipade rättvisa. Uttrycket användes bland annat om kungliga inspektioner under medeltiden, där man granskade lokala makthavare och dömde i tvister.

Om framtiden ter sig mer hotfull än det förflutna vänder vi oss mot historien för tröst. Låt vara att trösten kommer i förvrängd form. För det var hårt och grymt förr, något vi ofta glömmer. Åttio procent av befolkningen i Rumänien saknar kommunismen rapporterar Studio ett. Hur i herrans namn kan man sakna Ceaușescu? Men historien kan också ge förståelse. När en ung närstående vuxen refererar till ”sina surt förvärvade pengar” genom att hänvisa till avkastningen från panten från de burkar energidryck hon druckit slår det mig. Det var så mina föräldrar upplevde det. Det är vad den där blicken betydde!

Jean Baptiste Bernadottes sista, Sveriges senaste, krig på utländsk mark ägde rum i Danmark 1814. (Jag är fullt medveten om att det påståendet kan problematiseras.) I fredssamtalen som följde fanns Grönland med i potten. Men istället för att utöka vårt territorium förlorade vi Finland. Om nu Finland var vårt att förlora. Bernadotte, ja. Vickan sägs som monark bli Victoria I vilket gör hennes dynasti till etta i regentlängden före Vasa. 1523 till 1654 mot 1818 till nutid. Och Grönland är danskt.

Sic: en analog fusklapp på prov anser jag i dessa digitala tider vara ett exempel på kreativitet och något som bör uppmuntras. Mödan att konstruera en sådan slår vinsten av AI med hästlängder.

Jag tänker ibland på den tiden när människor skickade vykort till varandra. Mitt sista fick jag 2003 när jag bodde på Styrsö.

Jag har alltid slagit ner på uttrycket även fast och hävdat att det heter trots att. Tydligen är det inte längre grammatiskt fel att säga även fast. Hur ska jag hantera detta? Just go with the flow, bro.

Någon frågade mig om det heter spel för galleriet eller gallerian eller gallerierna. Inte vet jag. Det beror väl på antalet gallerier eller om du befinner dig i en galleria. Uttrycket betyder att någon gör något för att imponera på andra eller få uppmärksamhet, snarare än för att det är äkta eller nödvändigt. Men det där måste jag kontrollera – alla definitioner är daterade.

Försiktigt! Var rädd om den! Ungdomen ser skeptisk ut. Den här?! De små tingens gud. En bagatell som betyder så mycket. Jag ärvde den gamla osthyveln efter far. Ett av alla dessa föremål man känner igen när man besöker en äldre anhörig. Jag vet inte när den köptes men gissar att den är ungefär jämnårig med mig. Jag kunde inte slänga den. Ett ting bland andra i barndomens kök. Plötsligt befinner jag mig i en värld av ostmackor och Oboy. Att skära en skiva Port salut med den hyveln kastar mig in i förflutenhetens landskap.

Om framtiden ter sig mer hotfull än historien är det skamligt enkelt att våldföra sig på det förflutna. Då kan det lätt gå galet. I fäders, och mödrars, spår för framtids segrar. Ibland måste man om inte göra upp med så åtminstone komma till insikt om sig själv. På min tid hette energidryck cola, kommunismen var ett statsskick bland andra, Grönland var otroligt nog danskt, man uttryckte sig annorlunda än idag, människor skickade vykort och använde osthyvel. Precis som idag med andra ord. Fast ändå inte. Kanske är det historiens roll att ställa till med mental räfst och rättarting. Nej, historien förändrar ingenting – det är alltid upp till oss människor att göra det.

Relaterade blogginlägg:

Folkets palats

Ett vykort

Musik:

Mozart: pianokonsert 20, allegro

Källor:

Synonymer.se

Lindqvist: Napoleon

Foto, Historia, Skola

sofist, javisst

18 april, 2026av adolphson

Alla dessa utvecklingssamtal. Jag måste haft tusentals genom åren. Men två sticker ut och båda är tillsammans med min yngre dotter. Min äldsta dotter har alltid velat klara sig själv, hon är lite lik sin mor på det sättet.

Kanske handlar det om kärlek till vetande. Att vilja veta. Kanske är det inte svårare än att man måste övertyga sig själv. Men det kan vara svårt nog.

Denna text skrevs ursprungligen 2018 inför ett utvecklingssamtal med Dotter 2 och är nu reviderad. Dotter 2 har aldrig gillat utvecklingssamtal, hon förknippar sådana med misslyckanden i främst matematik. Men nu har vi klarat av vårt sista. Nästa gång är hon nämligen myndig och jag kanske inte får vara med.

Ordet sofistikerad betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av lite. Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse denne som världsvan, kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet. Filosofi betyder kärlek till vetande. Jag antar att alltihop hänger ihop med en antik filosofisk riktning, sofismen. Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten liksom övriga grekiska stadsstater saknade ett enhetligt utbildningssystem. En sorts lärarkonsulter, alltså.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom medborgare förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna. Sofisterna fick kritik av andra filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom sofisterna var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen, vilket är filosofins innersta kärna. En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom är

människan är alltings mått.

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism. Men sofisterna står som sagt inte utan samtida kritik. En sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också den sann som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.

En elev frågade mig nyligen om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad över att man kan gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik sa hennes lärare på grundskolan (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet. Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse. Hur så, det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig. Trodde jag, iallafall. För plötsligt avbryter plötsligt Dotter 2 utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon vänder sig mot mig, fångar min blick och väntar tills hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om obekväma saker, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som finns runt omkring oss en chans. Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt

Inför vårt potentiellt sista utvecklingssamtal frågar jag om det är något jag ska tänka på. Ja, pappa. Ta inte över samtalet. Du är förälder, inte lärare. Kom ihåg det. Otroligt insiktsfullt sagt. Ibland går historien bakåt, känns det som. Men jag är inte orolig för Dotter 2. Hon har klarat all matematik som skolan kräver av henne – och så väljer människan att studera kursen Matematik 2. Sagt och gjort. Då kör vi ett varv till. Hon är allt bra sofistikerad.

Jag tror att både sofisterna och dess samtida kritiker hade rätt. Ofta handlar det om att faktiskt vilja veta. Inte ta gamla sanningar för givna utan utveckla dessa. Ofta handlar det om att övertyga sig själv – och att våga ta den övertygelsen på allvar. Som lärare, förälder och medmänniska är min inställning att alla samtal måste vara välmenande och konstruktiva. Egentligen kan man faktiskt se hela livet som ett utvecklande samtal.

Musik:

Bloggens underbara spellista

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Relaterade blogginlägg:

inledning till slut

Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)

cancer, Film och TV, Personligt

Aloysius

11 april, 2026av adolphson

När hon dog lovade jag mig själv en sak. Jag skulle hitta glädjen i livet igen. Och det har jag gjort, trots att det varit stormigt både i livet som helhet och på Styrsö den här påskhelgen. Det är alltid svårt att förhålla sig till nuet, det som var och det som kommer. Det behövs trygghet. En nalle, exempelvis.

Jag visste att han skulle tycka om dig! Så sa Malin till Ragna efter att 2010 ha frågat mig om saken. Det är idag sju år sedan Malin somnade in efter en hård och orättvis kamp mot cancer. Jag minns ett av våra sista samtal i rummet på sjukhuset då hon fortfarande var något av sitt gamla jag. Du kommer att finna kärlek igen, sa hon medan jag ihärdigt skakade på huvudet med tårarna rinnande. Hon svalde, fortsatte. Att det blev så här får vi acceptera. Lös det som kommer – det kommer att bli tufft för både dig och flickorna. Hon var förnuftet och jag känslan. In i det sista.

Aloysius Gonzaga (1568–1591) var en italiensk adelsman som blev känd för sin fromhet, enkelhet och omsorg om sjuka. Han dog efter att ha smittats när han vårdade pestoffer. Inom katolicismen är han begåvad med titeln ”Sankt” och är skyddshelgon för ungdomar och studenter. Mindre känt är möjligen att han också har givit namn till min nalle. Ja, en potentiell läsare såg rätt. Nalle. Jag har en sån. Detta kräver måhända, i denna rationella värld i vilken det lätt kan ses som något udda att en fullvuxen man håller sig med nalle, en förklaring.

Vid ett tillfälle efter att vi flyttat in i vårt nuvarande hus kände jag mig ensam. Malin hade lämnat oss två månader tidigare, vi hade som sagt just flyttat till ny adress och begravningen var avklarad. Nu återstod den djupa sorgen. Och framtiden. Det kändes ensamt. Jag frågade den aktuella kvällen min ena dotter om jag kunde få låna en nalle, hon som har så många. Hon gjorde inledningsvis stora ögon, gav mig en kram varpå hon nogsamt valde ut en. Sedan dess är nallen kvar i min säng och jag har döpt den till Aloysius Gonzaga. Där är vi dock lite oense eftersom dess rättmätiga ägare menar att nallen ifråga heter Tjockis. Så det så.

Världens bästa TV-serie är Brideshead revisited (En förlorad värld) från 1981. Jag ser hela eller delar av den ungefär vart annat år. I serien förekommer karaktären Sebastian (Anthony Andrews) som inledningsvis alltid bär med sig sin nalle Aloysius. Nallen symboliserar Sebastians vägran att växa upp och behov av trygghet i en värld som gradvis bryter ner honom. Sebastian klamrar sig fast vid det förflutna och gör motstånd mot vuxenvärldens krav på ansvar och förväntningar. Nallen visar hur bräcklig Sebastian egentligen är. När den försvinner ur berättelsen symboliserar det att Sebastian inte längre kan skydda sig bakom barndomen, vilket fördjupar tragedin i hans liv. Då väljer han istället alkoholen. Sebastian har inga relationer, inte för att han saknar förmågan att älska men han förlorar hela tiden glädjen för det. Han slutar sina dagar som ett alkoholiserat vrak på ett kloster i Tunisien.

Sedan har vi seriens huvudperson, Charles (Jeremy Irons). Saktmodigt går han genom livet i sitt sökande efter platser där han tidigare lämnat något av sig själv – tider och platser där han en gång varit lycklig. Men sökandet lyckas inte och därav namnet på serien (som grundar sig på romanen av Evelyn Waugh). Hela temat är bitterljuv nostalgi på det personliga och samhälleliga planet. Förutom stämningen och det storartade skådespeleriet innehåller serien makalös musik.

Jag ser mig själv som något av en blandning av Charles och Sebastian. Jag är en produkt av en lycklig och trygg barndom och förälskar mig lätt i en plats skönhet, dess regler och rutiner. Västkustens pärla Styrsö, jämtländska Bydalen, gården Luras i Dalarna. Detta är platser där jag upplevt absolut, kravlös kärlek och trygghet. Och det är vad jag sedan dess söker, ett ideal, för det är så jag är uppvuxen. Men det är alltid bara kulisserna jag finner. Innehållet skapar man själv. Med den insikten lever jag och anpassar mig till nya förutsättningar – och finner nya platser att längta tillbaka till. Engelbrektsgatan som nygammal adress var säkert både en slump och inte. Men jag saknar inte förmågan att älska, något som Malin påtalade under en av sina sista stunder i livet.

Min nalle är döpt efter Sebastians. Jag vet egentligen ingenting om Sankt Aloysius Gonzaga, inte mer än att vi delar säng. Men han vet hur bräcklig jag är och att jag under mitt liv har rört mig från yta och förlust till den djupare insikten av att jag behöver en nalle, då och då. Och vad passar bättre än att döpa den efter ungdomens skyddshelgon?

Malin hade rätt i flera avseenden. Ragna är vacker inifrån och ut och jag fann i henne kärleken igen. Man får perspektiv efter sju år. En sak som gör mig ledsen numera är att ingen längre vill prata om Malin. Eller vill och vill, det sker inte. Jag har därför ingen att dela allt det goda jag och Malin upplevde med. Ragna pratar emellertid gärna om Malin. Samtidigt som vi skapar egna minnen pratar hon alltså gärna om Malin. Det är fantastiskt.

Om nuet visste vi inget 2010. Inte heller visste vi något om 2019 eller 2026. Man löser det som behöver lösas och fortsätter. Som Mange säger: det enda vi vet är att det är tid som passerar. Man bör inte ägna alltför mycket av den till att tänka vare sig bakåt eller framåt.

Man förlorar inte bara en värld, man vinner också nya. Tills den dagen kommer då man tillhör världen någon längtar tillbaka till. Jag har under sju år kämpat för att hitta glädjen i livet, igen. Jag höll mitt löfte, jag har funnit den. Nu vill jag behålla den. Även när stormens vindar viner. Det var glädje då, det är roligt nu och det blir kul sen. Det är jag säker på. Men min nalle släpper jag inte.

Jag höll bokstavligen i Malin för sju år sedan. Sedan följde en lång tid när ingen höll i mig, utöver Aloysius. Den här påsken höll jag och Ragna varandra när stormen rasade. Vi har i de flesta fall en kort stund människor att hålla i – och det är en glädje.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Brideshead revisited theme

Boys don’t cry

Gryning vid havet

Källor:

Imd

Brideshead revisited (bok, tv-serie MEN INTE FILMEN)

Mr Hyde/Neanderthalson

Schicksalsneurose

4 april, 20264 april, 2026av adolphson

I den ena hjärnhalvan finns logik, struktur och matematik. I den andra delen döljer sig känslor, kreativitet och fantasi. Ibland känns det i mitt huvud som den ena hjärnhalvan ekar tom medan den andra kryllar av aktivitet. Hur ordinerar man gränsöverskridande åtgärder mellan hjärnhalvor? Genom eliminering av oro, kanske.

Oro. Hur ska jag klara av att leda den lokala valrörelsen? Att jobba heltid, vara pappa och samtidigt nummer ett för Centerpartiet i Falun? Vad händer om valet går bra? Eller riktigt, riktigt dåligt? Är jag verkligen rätt man? Det är så dags att tänka på det viset, allt är ju redan igång. Man kan inte både ha ett enkelt liv och fantastisk personlighet, säger den brittiske komikern Jimmy Carr. Det är insiktsfullt sagt.

Pappa brukade under vår uppväxt säga till mig och mina syskon att inte drabbas av Schicksalsneurosa. När vi frågade vad det var för något svarade han obefogad oro för framtiden. Schicksalsneuros, lärde jag mig helt nyss när frasen återkom till mitt minne, heter på svenska ödesneuros och innebär ett psykologiskt mönster där en person omedvetet hamnar i negativa situationer om och om igen. Det kan upplevas som om händelseförloppet vore styrt av ödet eftersom tillvaron alltid går åt fanders. Återkommande oro och tvivel förstör möjligheten att lyckas. Samma gamla problem dyker upp i jobb, vänskap och relationer eller andra livsval. Den drabbade upprepar mönster och det slutar inte bra. Man är fast i en loop. Det är ingen idé att försöka. Jag tror den medicinska termen lyder upprepningstvång.

Det finns fler än jag som tvivlar på mig. Hur tänkte Centerpartiet när de utsåg Fredrik Adolphson till toppnamn, lär ledande representanter från ett annat parti retoriskt frågat sig när saken var klar. Ja, det är frågan – hur tänkte man?

Och så mitt i allt: problem med huset på ön. Hur ska det gå? Jag är så oerhört imponerad av händiga människor. Tänk att kunna skapa saker, reparera saker, att ha förmågan att visualisera något och med sina händer förverkliga det. Jag skulle ge allt för det. Jag funderar ibland över att skola om mig till snickare och jag uppmanar lite halvt på skämt mina barn att, om de vill ha en partner, välja en snickare respektive bilmekaniker. Sedan ändrar jag mig. Det viktiga är vem personen är, inte vad hen gör.

Vad bidrar jag med till världen, brukar jag emellanåt uppgivet tänka. Varje motgång i form av trasig bil eller hus innebär att jag hamnar i händerna på någon annan. Jo, visst – jag är lärare. Det är ett viktigt yrke. Jag vill också tro att jag är en hyfsat fungerande pappa. Jag kan lyssna och kommunicera. Men sedan är det inte så mycket mer med mig. Vem ringer jourhavande historielärare mot en hutlös summa i avgift?

Min drivkraft är att försöka göra livet lite bättre för elever och andra människor. Roa, skratta, visa empati och moral. Visa på innehållet i den andra hjärnhalvan. Inte minst inför detta val saknas känslor och fantasi. Det är kanske därför Centerpartiet ville ha mig som nummer ett i Falun. Varför är det obegripligt för vissa av mina politiska motståndare? Vad ytterst få vet är att jag i hemlighet drömmer om att bli hantverkare. Eller guide i Rom.

Jag säger inte att jag har en fantastisk personlighet. Ett lätt liv har jag emellertid inte haft, vågar jag påstå. Efter allt elände jag upplevt är jag numera en försiktig general. Men när krutröken skingras står jag alltid upp och så länge flickorna behöver mig är det allt som räknas. Ofta har jag en munter och tämligen avslappnad inställning till sakernas tillstånd. Men nog skulle jag ge om inte min högra (faktiskt inte någon av mina händer för det skulle försvåra möjligheten att bli händig låt vara från en tämligen låg nivå) hand så åtminstone väldigt mycket för att vara något mer praktiskt lagd.

Målet är inte att skapa fler följare utan fler ledare, som Nader Raider lär ha uttryckt det.

Pappa var inte en praktisk man. Han bara var, på något sätt. Vi barn växte upp med en far som deklarerade dikter, vägrade köra bil, lyssnade på klassisk musik, höll roliga tal på fester och älskade böcker, mat och dryck. Förtjust i tillvaron han levde, lojal och snäll, gick han genom livet utan att fråga efter mer. Aldrig ett ord av självömkan eller oro. Inte ens efter att hans yngsta barn gått ur tiden. En gång sa han helt stilla att det finns tårar som världen inte behöver se. Pappa visste nog vad han gjorde när han gav rådet att inte drabbas av Schicksalsneurose.

Så jag bestämmer mig för inställningen att jag klarar allt jag åtar mig på ett eller annat sätt. Jag gör det på samma vis som de som bestiger Mount Everest: genom att flytta den ena foten framför den andra tillräckligt många gånger. Uppe på toppen möts mina två hjärnhalvor i en evinnerlig kram. Och hjärtat ler förnöjsamt.

Relaterade blogginlägg:

Noppikoski

Viktors relaterade blogginlägg:

Snick-snack

Tårar som världen aldrig ser

Musik:

Dirty blvd

Palladio: I. Allegretto

Källor:

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Politik

Frankensteins monster

28 mars, 202628 mars, 2026av adolphson

Vad är lycka?

Jag vill ha gos, säger Ragna ofta. Det är fint med gos, tänker jag, alla borde få gosa lite nu och då. Att dela värme, närhet, samhörighet och tillit med någon är underbart. Allt detta som sammanfattas i begreppet gos. Men vem vill gosa med ett monster? Och vem avgör vem som är monstret, vem dömer mellan ont och gott? Det är som att försvinna in i mörkret balanserade på isflak. Ingen vet vad som händer sen.

SD kastar sin långa skugga över Sverige. Om vi andra genom våra beslut skapat SD – kommer partiet att förgöra oss? Jag har stått vid mitt ord från förra valrörelsen att ta replik och argumentera emot. Har man en humanistisk utgångspunkt blir SD lätt synonymt med ondska. Men bilden är mångsidig och vi bär alla ett ansvar. Men ändå. Hur mycket eller lite sprungen ur nazism kan man vara? Hur lite eller mycket kan liberaler samarbeta med antiliberala rörelser utan att gå under?

Kramar är något gott, får man i alla händelser tillstå. Men är alla kramar av godo? En björnkram och en björntjänst är inte samma sak. Finns det någon judaskram? Redan hos våra tidiga förfäder (och andra djurarter) var kroppskontakt viktigt. Att hålla om varandra skapade i begynnelsen trygghet hos ungar, stärkte band mellan individer samt minskade stress. Fysisk närhet hjälpte grupper att samarbeta och överleva. Det är biologiskt betingat att alla behöver ömhet, kärlek och närhet. Både monster och människor. Ju mer gos desto färre monster.

I ämnet kulturhistoria tar jag ibland upp romantiken. Det är en kulturell epok som varade från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet och som betonar känsla framför förnuft. Det är fantasi och upplevelse som gäller istället för logik och rationalitet. Naturligtvis behövs både känsla och förnuft i världen men ofta råder, i mitt tycke, en rationell slagsida. Landet måste ju styras, eller hur? Inom romantiken betonas istället människans inre liv. Det är romantiskt att gosa.

Romantiken utgår ifrån det oförklarliga, drömmar, spöken, myter och det övernaturliga. En typisk romantisk känsla är längtan efter något ouppnåeligt som evig kärlek, frihet från krav och förväntningar eller en god och rättvis värld. Tanken att människan är både god och ond är viktig och leder till den filosofiska frågan vad ondska egentligen är. Istället för att se människan som enbart rationell ser man henne som komplex och motsägelsefull. Romantiken intresserar sig således för det dubbla i vår natur och för kampen mellan gott och ont inom oss. Starka känslor som kärlek och hat, skuld och begär – människans både mörka och ljusa sidor – kämpar om vår själ.

En klassiker på området är Frankensteins monster från 1818 som just nu upplever något av en renässans (åtminstone här i länet genom Dalateaterns kommande uppsättning och en musikal i Dalhalla). Berättelsen handlar om en vetenskapsman som skapar liv av död materia. AI, alltså. Varelsen som vetenskapen konstruerar är från början oskyldig, nyfiken och vill bli älskad och accepterad. Så som vem som helst. Men han ser annorlunda ut och låter konstigt. Vart han än vänder sig blir han avskydd och bortstött. Detta väcker ilska, sorg och hämndbegär. Varelsen begår onda handlingar som en följd av sitt lidande och han vänder sig till sist mot sin egen skapare för att denne ska lida som varelsen gör. I slutet förklarar monstret att han är djupt ensam, olycklig och känner skuld över vad han gjort, särskilt över att ha dödat sin skapare och dennes nära. Monstret avlutar berättelsen genom att försvinna ut i mörkret på ett isflak (scenen utspelar sig på Nordpolen) – vi får inte veta vad som händer sedan.

Det finns varianter på temat. Dracula, Trollkarlen från övärlden, Plutonen, Skönheten och odjuret, Dr Jekyll och Mr Hyde och Harry Potter för att nämna några. Kanske kan man i den rationella världen jämföra SD:s utveckling från nazism till parlamentets finrum med Frankensteins monster.

Och så den famösa kramen. Kramade Simona Jimmie för sitt partis överlevnad? Blir SD snällt av en kram eller förgör partiet Liberalerna? Är det vi andra som skapat SD genom vår inställning och detta är vår tids stora prövning? Eller är det precis tvärtom: det är SD som är de goda? Eller är det SD:s syn på invandring som är monstret?

Jag har gjort min personliga resa. Från total antipati till insikten att det nu är det SD som håller i taktpinnen. Min känsla säger mig att det mesta partiet står för är monstruöst. Förnuftet säger mig emellertid att det finns realiteter att förhålla sig till. SD är en produkt av vår tid och samtal är vägen framåt. Men jag skulle personligen aldrig, även om jag är övertygad om att också Jimmie mår bra av gos, överge mina ideal för att rädda min rörelse och besegla detta genom en kram. Nej. Det är här du går fel, Fredrik. Det är nu du skapar monstret. Simona gjorde rätt som kramade Jimmie. Skulle han i sin tur krama en invandrad muslim? Mer gos och fler samtal. Men inte samarbete eftersom det normaliserar det inhumana. Eller är det tvärtom?

Den här texten ska inte tolkas som att jag svängt i en existentiell fråga. Jag kommer aldrig samarbeta med SD. Jag kommer fortsätta argumentera emot och ta repliker. Men jag tycker att alla partier ska gå till val som enskilda partier och prata om saken när resultatet är klart.

Jag antar att alla frågor i den här texten sammanfattas i formuleringen hur bemöter en tolerant människa en intolerant människa utan ett själv bli intolerant?

Jag stannar upp, släpper det jag har för händer och njuter av goset med Ragna. Jag måste bli bättre på att gosa för jag känner att all stress rinner av och jag ser på världen med nya ögon. Min hårda, onda sida, som romantiken lär mig att att alla människor besitter, förtvinar.

Kanske är personlig lycka oväsentligt. Det viktigaste är att göra någonting för någon annan under sin begränsade stund på jorden. En kram, att leva med Ragna och i vissa fall en perfekt blandad Dry Martini.

Relaterade blogginlägg

Memento mori

Musik:

Gran partita

Kvinnan jag drömmer om

Källor:

Mary Shelley: Frankensteins monster

Jämställdhet

Obemärkt flicka

21 mars, 202621 mars, 2026av adolphson

Ord från det förflutna. Detta inlägg skrevs nämligen ursprungligen den sextonde maj 2012. Då som nu är det mina flickors framtid som oroar mig.

Jag upplever att en normförskjutning skett de senaste åren. Perspektivet är givetvis större än sedan 1998 när jag lämnade universitetets inglasade värld för att på allvar göra entré i vuxenvärlden. Men inom vissa frågor har en attitydförändring skett sedan dess, anser jag.

Exempelvis synen på homosexualitet. Så vitt jag kan bedöma råder en mycket större acceptans i Sverige, även om det ibland kommer ilskna homofobiska framstötar från olika håll, än på många andra håll i världen. Detta är en bra sak. Det var i vårt land ett brott att vara homosexuell fram till 1944 och till och med 1979 klassades som en sjukdom.

Synen på abort har också förändrats. På många platser i världen tillåter man inte abort. Alls. I länder där det tillåts skärps tongångarna, som i USA, kvinnor dör på många håll i komplikationer i samband med graviditeter. I Sverige har vi en lång tradition av fri abort men även här hemma ökar, långsamt visserligen, abortmotståndet. Eller så är det abortmotståndarna som blivit mer högljudda. Jag ser livet som något som klarar sig utanför moderns kropp och abort som intensivt förknippat med jämställdhet. Ser man inte könsmönster i det vardagliga samhällslivet som ett problem, eller tycker att allt som har vissa fungerande organ är att betrakta som liv, delar man sannolikt inte mina ståndpunkter. Men det är en komplex fråga. Tur att vi lever i ett land där man får tycka olika.

Min inställning i abortfrågan betyder dock inte att jag inte ser ett problem i att så många aborter görs. Men alternativet är inte att inskärpa den fria aborträtten. Det vore en katastrof. Det vore att vrida kampen för ett rättvist och jämställt samhälle tillbaka över hundra år. Antalet aborter som genomförs i skymundan av kvacksalvare med strumpstickor eller rostiga instrument skulle öka. För sexualitet är en stark drift.

I ett sammanhang bläddrade jag i några gamla tidningar från 1910-talet. Dessa tidningar talade ett helt annat språk än vad vi i Sverige är vana vid i dag. Första världskriget rasade och samhället präglades av andra värderingar än dagens. När jag funderade över tidningarnas innehåll, särskilt annonserna, slogs jag av vad som för många samtida var en närmast ofattbar verklighet. Visst, vi kan teoretisera över etiska problem. Men vi måste också tänka på vad lagar och regler innebär för individen, eller gruppen, i praktiken.

Den gamla damen tittar på den rödgråtna unga kvinnan och säger lågt att jaså, det är till att vara på det viset. Frågan behöver inte besvaras. Om den gamla damen är snäll kan hon ge den unga kvinnan en slant och tipsa om en diskret och pålitlig Änglamakerska. Ett ingrepp förenat med stora risker. Alternativet innebär att resa bort till någon diskret plats och föda sitt barn. Efter förlossningen kommer barnet lämnas bort och kvinnan att få arbeta resten av livet i samhällets bottenskikt med tacksamheten över att någon vill ta emot henne och hennes skam som lön. Kanske kommer hon själv på ålderns höst att hjälpa någon yngre kvinna som likt henne själv råkat i olycka. Kanske kan hon under sitt liv ta emot ogifta flickor som på grund av familjens tvång söker dölja sin situation och finna en en någorlunda trygg plats att föda på.

Gravida, ogifta kvinnor kom i början av förra seklet i svåra situationer där de fick lämna bort sina nyfödda barn efter att under graviditeten ha bott som ”obemärkt flicka” på någon undanskymd plats. Dessa skuldbelagda kvinnor fick inte vara med i det offentliga livet – i den mån kvinnor fick det överhuvudtaget. En sådan kvinna blev en offentlig belastning, en icke-person. Samma öde väntade barnen. De föddes i socialt hänseende som oäkta människor och hade inte samma möjligheter i livet som barn födda inom äktenskapet. Skammen kände inga sociala gränser. Ofta blev fallet större för kvinnor från de högre samhällsskikten eftersom de moraliska kraven, eller dubbelmoralen om man så vill, var hårdare där. Familjens heder krävde att den olycksaliga dottern försvann alternativt blixtsnabbt tvångsgifte sig med ”den skyldige” mannen.

Män kunde utan att skämmas ta älskarinnor efter behag och nästan helt öppet besöka prostituerade. Universitetet i Uppsala, exempelvis, höll sig med egen bordell där manliga (vid sekelskiftet 1800-1900 fanns det cirka etthundrafemtio kvinnliga studenter i Uppsala men det skulle dröja till att kvinnor kunde studera på lika villkor som män) studenter och deras lärare kunde ”avköna sig”. Att vara prostituerad eller bli gravid utanför äktenskapet var däremot helt uteslutet i samtidens ögon. Men det var ju inte männens problem.

Homofobi och könsdiskriminering. Om man strävar efter att vrida tillbaka klockan till 1910-talets värderingar, kan man då kritisera den som vill införa Sharialagar? Och har man tänkt igenom konsekvenserna av att anpassa dagens samhälle till ett som rådde för över hundra år sedan? Ska vi inte se på den tid som var för att lära oss något om oss själva?

Detta inlägg skrevs i maj 2012. Jag minns inte varför, men något upprörde mig. På de snart fjorton år som passerat har normförskjutningen fortsatt. Den upplevelsen är säkert lika för varje tid. Men ändå. Homofobi, abortmotstånd, utvisa bäbisar, sätta barn i fängelse – allt ger mig en känsla av att tiden går bakåt. På fjorton år har homofobin ökat och synen på transpersoner andra från normen avvikande försämrats bland unga. Jag oroar mig således över mina döttrars framtid.

Men allt går i cykler och man får inte ge upp. Snart kanske även det skrivna ordets makt återkommer (hurra, säger bloggen). Kanske står jämställdhetens och frihetens tid för dörren. Det förflutna har alltid något att säga oss men vår tid är nu.

bild: London 2015. Girlpower

———

Musik:

When I grow up

i dreamed a dream

Historia, Personligt, Resor

bild 182: Flicka från Egtved

7 mars, 20267 mars, 2026av adolphson

Min samlade livserfarenhet är tämligen enkel. Den innehåller uppfattningen att relationer är viktigare än platser.

Tio till tjugo år. Det är åldern på ungdomarna i fjällstugan. Sexton till arton är åldern på en flicka som levde för 3500 år sedan, inte åldern på undertecknad – även om det känns så efter en dag på skidor. Tiden swishar förbi likt avkommor i backen och kronor i förslösandets svalg.

Vi räknar tiden olika. Romarna räknade den från sin stads grundande år 753 fvt (de struntade högaktningsfullt i både etrusker och länge även frälsaren). Det är i år trettio år sedan jag påsken 1996 första gången besökte Bydalen. Det är sex år sedan jag tog med min bror dit (även om han varit i där tidigare) på ensamma pappors crusade, eller annorlunda uttryckt: för att fira sportlov. Jag och Ragna är inne på tredje året tillsammans och det är i runda slängar 3500 år sedan en ung kvinna begravdes på Jylland.

Solen ser oss alla, oaktat vi dansar till den eller inte

Oavsett hur man räknar tiden så måste varje människa ha någon att vända sig till. Under tid till annan behöver alla någon eller några som håller vederbörande under armarna. Sunda, goda och kärleksfulla relationer krävs för att stå pall i livets stormbyar. Hade hon någon sådan relation, flickan från Egtved? Och hur var det med det lilla barnet som vilar vid hennes fötter?

Vi åkte således till Bydalen, igen. En brigadgeneral, en polisinspektör och en adjunkt i läroverket – med entourage. Det var blåsigt inledningsvis, en massa sekunder rasade i byarna. Men vi undviker väl byarna helt enkelt, menade Dotter 2. Klokt resonerat.

Hon dog på sommaren, flickan i Egtved. Det vet vi eftersom man funnit hallonfrön i hennes mage. I övrigt vet vi inte mycket. Utöver hur hon klädde sig. Eller blev klädd innan hon lades i den gedigna kista som placerades i gravhögen. Vi kan iallafall med tämligen hög säkerhet utesluta att hon visste vad fenomenet sportlov var.

Man behöver inte drömma sig tillbaka till bronsåldern för att betänka hur bra vi har det materiellt sett. Det räcker med att se ut över världen. Men när elförsörjningen svajar inser man hur ömtålig vår moderna, konstruerade värld är. Flickan från Egtved var antagligen någon ur samhällets topp givet de kläder och skatter man funnit i graven. Vi i Sverige är rikare än stora delar av världen, materiellt sett. Men gällande våra relationer är vi lika nakna som alla andra. Relationer byggs och vårdas över tid. Always give, never expect.

Vi har inte mycket att gå på. Kvar finns rester av det axellånga blonda håret, tandemalj, naglar, hud och en mindre bit av hjärnan. Det finns också rester av hennes kläder vilket är en bidragande orsak till hennes berömmelse. Kanske var hon en sorts prästinna, eller danserska, i solkulten. Men det lilla barnet förbryllar.

Bydalen. Till och från var vi elva personer som under några dagar bröt bröd tillsammans. Tre pappor, åtta döttrar och en son. Inga köer, god mat och rejält med snö. Och många, förlösande skratt. Och några utbrott av vrede.

Film: Mina

Egtvedflickan är ett av våra bäst bevarade fynd från bronsåldern. Hon var mellan sexton och arton år när hon för cirka 3500 år sedan begravdes i en gravhög vid Egtved i Jylland. En kort, men inte ovanlig, livslängd. Jag gissar att hennes liv skiljde sig avsevärt från mina döttrars. Fast kanske inte, vid närmare eftertanke.

Vad skulle generalen laga om inte en korvrätt döpt efter en rysk 1800-talskollega? Under motstånd från en svajig elförsörjning rörde han ihop rätten medan adjutanten, förlåt, adjunkten, njöt sin afterski. Öl. En mångtusenårig dryck. Fynden visar att flickan i Egtved fick med sig öl på sin sista resa.

Adjunktens afterski. Kan Putin sin historia?

I liften finns tid för samtal. Pappa, tycker du att jag är konstig? Nej, jag tycker du är en underbart egensinnig liten karaktär. Ett unikum, helt enkelt. Hm. Det låter som du tycker att jag är konstig men säger det med andra ord.

Vi vet som sagt inte mycket om henne utöver att hon var cirka 160 cm lång, att hon begravdes på rygg svept i kohud och klädd i en ylledräkt. Skelettet är fullständigt förmultnat. Endast det som beskrivs ovan är bevarat.

Skittjock i en skidshop. Säg den meningen snabbt tio gånger i rad. Tonårens vokabulär handlar inte om att tala nedsättande om korpulens utan mer om känslan som kommer sig av skidutrustningens bylsighet. Språk är emellertid viktigt. Mitt mantra är: vårda ditt språk. Man kan ta ifrån dig i stort sett allt, men aldrig ditt språk.

Det verkar ha varit en ståtlig begravning. Hon bar påkostade armringar och hade en ring av brons i ena örat. Även andra fynd tyder på materiell status. Vid fötterna fanns ett litet bylte av ylletyg innehållande de brända benen efter ett fem-sexårigt barn. En teori är att det rör det sig om ett brännoffer.

Det spelas spel i stugan. Musikquiz. Inspektören undslapp sig något bittert efter adjunktens vinst att det är fascinerande att någon som inledningsvis sitter med öronproppar, armarna i kors och surrar om Bach slutligen kan vinna.

Forskarna tvistar. Vem var hon? Tysk, dansk, dansare eller kanske någon sorts akrobat? Flyttade hon till Danmark från Tyskland? Vad spelar det för roll, vare sig Danmark eller Tyskland fanns när hon levde. Och så det lilla barnet. Hur och varför dog det? Gåtan gäckar oss. Flickan från Egtved fick i alla händelser en omsorgsfull och rik begravning, vilket tyder på att hon var betydelsefull och inte dog under dramatiska eller våldsamma omständigheter.

Vad blir till sist kvar av oss? Några brända ben? Ett eko format av intorkad hud, rester av hår, naglar och tänder? Tänk på flickan från Egtved, manar jag tonåringar som ägnar sig åt hudlotion, lösnaglar, hår och grejer. De tittar frågande på mig. Kan någon översätta vad han just sa?

Tiden går och vi räknar den olika. Det beror på viktiga händelser som är värda att minnas. Händelser som en gång fört livet framåt. Sådana händelser markeras ofta av att man har någon att vända sig till i avgörande ögonblick. Jag tror det var därför de begravdes tillsammans, det lilla barnet och flickan från Egtved. Bydalen fanns när hon levde. Utan liftar, får man förmoda. Jag är hursomhelst tacksam över att fått låna platsen i tre decennier för att vårda mina relationer. Det är en liten tröst när jag känner mig lite nedstämd över att ingen längre sörjer flickan från Egtved.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Danmarks Nationalmuseum

Demokrati och samhälle, Historia, Uppsala/V-dala

Gullregn

28 februari, 202628 februari, 2026av adolphson

Jag tittar ibland på min Dalahäst. Hästen jag fick efter mitt år som ordförande, 1Q, på V-Dala studentnation. Vi håller varandras blick under en stunds själsligt utbyte. Kanske hoppar det ut några dansare ur den, snart? Ack nej. Men hästen påminner mig om frihet, skapande, kärlek och mod – saker jag både kände och upplevde under åren i Uppsala. Mina principer däremot, skapades inte där. De fick jag nog med mig hemifrån.

Det var då, det. Nu vet vi minsann bättre. Eller? Förutsättningen för mod och principer är frihet. Det ena ger det andra, i ett kretslopp. Detta är mina principer. Passar de inte, har jag andra. Groucho Marx klassiska citat var ironiskt och menat att driva med opportunism och brist på konsekvens. Att luras, fuska, agera bedrägligt, hota eller begå brott förekommer ständigt, det har det alltid gjort, men hos förtroendevalda borde det vara bannlyst. För det är ju just det där: förtroendevald. Det är både jobbigt och svårt att verka enligt hederliga principer. Samtidigt borde det göra så ont i själen att bryta mot dem att man så gott som alltid låter bli. Exempelvis principen om armlängds avstånd. Jag uppfattade någonstans att den uppstod i England efter andra världskriget med resultatet att BBC skapades.

Ett exempel. Sedan reglerna kring Faluns kulturpris ändrades deltar jag inte i beslutet (som formellt ligger på Kultur och Fritidsnämnden) att utse pristagare. Som politiker vill jag inte längre ha något med saken att göra. (För en utförligare bakgrund klicka här.)

Ett annat exempel. Karl Gerhard (1891-1964) var en stor stjärna i Sverige under 1930- och 40-talen. Revyer och lättsam ironi kan emellertid också bli föremål för storpolitik. När det 1940 blev känt att i Karl Gerhards nya revy Gullregn ingick ett spektakulärt politiskt nummer av känslig karaktär väckte det regeringens oro. Personal från UD fick därför i uppdrag att undersöka saken. Man ville ju inte reta Hitler i onödan. Numret bestod av att en jättestor dalahäst rullades in på scenen varpå det hoppade ut balettflickor ur den som dansade till folkmusik. Sedan övergick musiken till marsch och Karl Gerad sjunger en fantastisk, intelligent, bildad och skarp, text där några ur regeringen nämns. Ett utdrag ur refrängen:

Det är den ökända hästen från Troja
Av demokraterna sadlad och skodd
En samlingskrake för slott och för koja
Med skygglappar, att ej bli beglodd
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
När Hesa Fredrik för första gången tjöt
Av Bagge blev det till får ondulerat
Det utav Rütger fick essen, stackars nöt
Men det har snart ej gått upp för de loja
I hela världen, båd’ fattig och pamp
Det är den ökända hästen från Troja
Som hela tiden har kallats Min Kamp

Tjänstemannen från UD blev inte direkt lurad men Karl Gerhard undanhöll under förevisningen hur skarp texten egentligen var. Det blev dock väldigt uppenbart när en tysk diplomat senare såg föreställningen och blev rasande – trots försök att lugna. (Han lär ha bjudits på öl på Sturehof. Bara en sådan sak.) Det båtade föga, tyskarna krävde att numret skulle strykas och självaste statsministern försökte få Karl Gerhard att gå med på det. Denne stod dock på sig och krävde sin konstnärliga frihet. Till ingen nytta. Det lagrum regeringen stödde sig på var en lagstiftning från 1868 där polisen gavs rätt att förbjuda förargelseväckande framträdanden. Karl Gerhard blev därmed tvungen att stryka numret och tyskarna fick som de ville. Karl Gerhard löste emellertid saken elegant och läste istället för numret högt ur polisens meddelande som förbjöd det. Publiken var helt med på noterna – och jublade.

Oavsett vilka politiska partier det handlar om bör dess företrädare ha etik och moral längst ut i pannloben. För det börjar där: med våra demokratiska företrädare. Nu var Karl Gerhard visserligen inte politiker men historien om Gullregn är viktig.

Nej, det var inte då det. Som numret i Gullregn lär oss utmanas våra principer ofta. Något borde vi därför ha lärt oss. Som att kulturen ska vara så fri det bara går och att vissa principer ruckar man inte på. Jag har tillsammans med andra i Centerpartiet föreslagit ett annat sätt att hantera kulturpris i Falun. Förslaget lär inte gå igenom. Det enda som därmed återstår är att agera enligt mina principer och inte delta när priset utses. För jag har inga andra, tack och lov. Det påminner mig en förhållandevis stor Dalahäst om.

En trygg uppväxt ligger inte på individen utan beror på omständigheter. Sedan är det beroende på en själv hur man väljer att leva sitt liv. Jag har nu och då återkommit till min studenttid på bloggen. Det var förvisso en underbar tid som formade mig. Men jag längtar inte tillbaka. Jag lever i nuet och är glad att jag fick uppleva den perioden i livet. Det enda jag möjligen kan sakna är känslan av att vara helt och hållet fri. Den känslan söker jag återerövra i varje enskilt ögonblick. Fria och jämlika människor i samverkan skapar nämligen ofta förunderliga ting.

Musik:

Den ökända hästen från Troja

Källor:

Berggren: Landet utanför del 1

Relaterade blogginlägg:

Kulturpris på armlängds avstånd

Moralens väktare

Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Bild 131: (nere för) räkning?

21 februari, 202621 februari, 2026av adolphson

När hade du sex för första gången, pappa? Jag sätter kaffet i vrångstrupen. Hej, dryga fråga. Men på ett sätt får man vara glad att de där frågorna kommer. Vad svarar man? Jag minns inte? Det har du inte med att göra? Hm, sa jag till sist i ett försök att vinna tid.

Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra för att efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan åter ge mig in i ringen för nästa rond.

Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.

Mänskligheten har kommit långt. Numera avlider fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta ingen liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin/Trump-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.

Det är tjugoåtta år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.

Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

1979 flyttade min familj till Engelbrektsgatan och fyrtio år senare flyttade den dit igen. Två olika familjer, men samtidigt min. Det är nittio år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö. 2012 byggde vi huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Mina nära levde och åstadkom små och stora ting, det gick bra i mitt yrke och framtiden tedde sig ljus. Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och, vilket också det är viktigt att påminna sig om, en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller iallafall livet och historien ger oss i efterhand perspektiven.

Vi var en gång hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja. Rester från flera liv och hem passerade revy. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slängde inte saker i onödan. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, replikerade far.

Våren 2026. Anställd på samma ställe, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

Vem kan egentligen säga hur framtiden ter sig? Om den ljus eller mörk? Inte vet jag. Jag brukar tänka att framtiden är redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här. Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag som alltid på mumintrollen.

Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Sådant är svårt att toppa. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.

Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin/Trump (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Insikt: man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.

Dotter 2 har både börjat och slutat med thaiboxning och båda barnen är snart myndiga. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet något av en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna innan man ger sig in i den fyrkantiga ringen.

En gång under Dotter 2:s korta karriär som thaiboxare besökte jag hennes träning. Det var okänd mark för mig. Svett, adrenalin och vrål pumpade i takt med musiken. Medan jag iakttog hennes kamp i ringen drabbade insikten mig: jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.

Hon fixerar mig intensivt. Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? Jag satte som sagt inledningsvis kaffet i halsen. Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattade båda men jag insåg snabbt att detta är ett ögonblick man inte slarvar bort. Så vi förde ett fint samtal om trygghet, tillit, intimitet, samhörighet, samtycke och erotik men den delen av konventionen är inte för allmänhetens ögon. Hm, säger bloggen.