den fjättrade Clio

Pappa jag är rädd. Min yngsta dotter kom till mig med sin rädsla. Det var något event på Tik Tok, internationella tafsardagen, som skrämde. Jag började genast gå igenom strategier med henne.


Jag tror alla människor drömmer. Fantiserar. Jag tror dessa drömmar och fantasier inte sällan är av romantisk eller sexuell natur. På olika sätt drömmer vi alla om frihet. Jag tror förmågan att drömma och fantisera är vad som definierar oss människor.


Clio är i antiken hjältediktens, retorikens och framför allt historieskrivningens beskyddarinna. Hon är dotter till självaste Zeus och hennes namn betyder ”skildra” eller ”göra berömd”. Clio straffas i mytologin efter att hon haft synpunkter på Afrodites kärlek till Adonis. Afrodite är den romantiska kärlekens gudinna, Adonis står för den fåfänga, självupptagna, unga, manliga skönheten.

Historiker talar ibland om om den fjättrade Clio. Frasen avser att varje försök att skildra det förflutna är präglat av historieskrivarens egen tid. Alla som vill skildra ett historiskt skeende, händelse eller en historisk gestalt är mer eller mindre påverkade av sin tids värderingar. En analys av historieskrivarens verk säger därför lika mycket om denne och vederbörandes samtid som om själva händelsen som skildras. Detta gäller även politisk propaganda som refererar till historien samt romaner och filmer som utspelar sig i historisk miljö.

Att det Sverige SD längtar tillbaka till aldrig har funnits eller James Bonds kvinnosyn från 1961 till idag kan tjäna som exempel.


Antalet anmälda våldtäkter har ökat över tid. Det finns flera faktorer som kan förklara detta. Definitionen av våldtäkt har ändrats, fler offer anmäler och brotten registreras på andra sätt. Om en kvinna våldtagits av sin man varje dag under ett år rapporterades det i dagens Sverige som 365 våldtäkter. Innan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965 rapporterades det inte alls och på många håll i världen rapporteras det idag som en våldtäkt.

Det är samhället och normen som förändrat sig. Inte beteendet i sig, vad det verkar. Det är problemet.

Det påstås ibland att invandrare är mer kriminella än svenskar som är födda här. År 2005 gjordes en undersökning om korrelationen mellan utländsk bakgrund kopplat till brott. Den undersökte åren 1997-2001. Undersökningen visade att det är mer än dubbelt så vanligt att en brottsmisstänkt har utländsk bakgrund. Det man inte undersökte är brottsmisstanke kopplat till socioekonomiska orsaker. Det är hursomhelst en gammal undersökning. Idag har bilden förändrats och vi ser, inte minst i USA, reaktioner mot samhällets övervåld mot utsatta. Mot orättvisor och diskriminering. Mot mäns våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor förekommer överallt i samhället. Det ett demokratiskt samhälle ständigt måste bli bättre på är att uppmärksamma det. Våldet sker oftare i det okända än i strålkastarljuset men det som gör de kända fallen viktiga är att de är normgivande.

Paolo har jag tidigare skrivit om, se nedan. Den förre toppjuristen verkar på flera sätt galen så honom lämnar jag därhän. Så till sist Soran. En person jag verkligen gillade. Vi hade till och med kontakt en gång när jag påtalade att han är väldigt lik Karl XV.

Jag tycker Soran framstår som något av en modern Mr Hyde. Jag har nämt berättelsen tidigare. Mr Hyde är i själva verket den gode och respekterade Dr Jekyll som efter att han intagit en dryck förvandlas till Hyde, en variant av honom själv som släpper fram hans mest primitiva och brutala sidor. Dr Jekyll blir till sist beroende av att kunna göra vad han vill i någon annans skepnad. Förvandlingens lockelse är stark och han kan inte sluta. Berättelsen handlar om människans inneboende förmåga till att göra både ont och gott.

Jag gillar metaforernas värld. Clio gjorde Soran berömd varvid han förvandlades till Hyde. Nu söker Soran Jekyll genom att försöka fjättra Clio. Men det faller inte på honom. Det är upp till oss andra män. Soran vill bli berömd igen. Han vill bli rentvådd. Handlingarna kan han aldrig göra ogjorda. Men istället för att försöka befria Clio borde han fundera över varför han gjorde det han gjorde och över sin människosyn. Han har faktiskt en möjlighet att göra något gott, om han verkligen eftersträvar att åter bli en del av offentligheten.

Börja med dina offer, Soran, därefter dig själv. Kort sagt: bottna i dig själv. Ta ansvar för vem du är och vad du gjort. Annars går du till sist verkligen under som både Jekyll och Hyde gjorde.

När framtiden skriver historia kommer den bland annat att studera allt vi, både som samhälle och individ, sagt och gjort i samband med Soran, Lambertz, Paolo med flera. Och här finns flera dimensioner av problem. Att vår juridiska praxis bygger på att man är oskyldig till motsatsen bevisas. Att vi mot det enskilda fallet kan ställa mängder av statistik och kvinnors vittnesmål om upplevda övergrepp. Att Public service sänder den kände gärningsmannens presskonferens live eller gör en dokumentär om den kände förövaren. Och så vidare.

Det kan absolut vara viktigt att diskutera vad som händer om en person inte är dömd för något brott eller har en position som medger livesändning av presskonferens. Men det är viktigare att belysa det strukturella manliga motståndet mot att diskutera just manlighet, i synnerhet en god, inkluderande manlighet. Det är en fråga som särskilt kan komma att intressera historieskrivningen.


Clio har makten att göra någon berömd genom att styra skildringen. Det är därför hon ständigt hålls fjättrad. Historien i sig kan dock aldrig befria Clio, ingen enskild människa heller. Det vi män kan göra är att befria kvinnor från våld och förtryck. Vi kan påverka normer och beteenden. Det är alltså i stället Afrodite och Eros som ska befrias. När det sker tror jag Clio njuter av sin fångenskap. Men här och nu måste framförallt vi män våga diskutera varför så många av oss, kända som okända, invandrade som här födda, fattiga som rika, kränker, våldtar och misshandlar kvinnor.

Söndag 18:e april 2021

Vid allas drömmar slutar likheterna. Vissa får nämligen sina drömmar och fantasier krossade av andra som ger sina fantasier företräde. När man krossar någon annans drömmar har man i mina ögon begått det mest vedervärdiga brott som finns. Man krossar nämligen samtidigt människovärdet.

Frihet kan definieras som samtycke. Att båda vill och får. Dansa eller inte dansa. Att likt Hyde utnyttja ett övertag eller tillfällig svaghet eller att som Jekyll låta bli. Den som inte begår brottet att krossa någons människovärde är en hjälte fullt värd att beskyddas av Clio.


Plötsligt slutande jag. Det var fel, det jag gjorde. Det är inte hon som ska förändra sitt liv. Det är pojkarna. Männen. Så jag uppmanade min dotter att slå en eventuell tafsare på käften och springa därifrån. Jag ska snacka med dem, sa jag. Lämna det till mig. Vilka då, undrade hon. Alla män och pojkar, svarade jag. Hon gjorde stora ögon. Alla i hela världen, frågade hon klentroget. Japp, svarade jag.

Visserligen vill jag inte i framtida samtal med mina vuxna döttrar befinna mig på fel sida historien. Men det är också min djupa övertygelse att vi män måste göra något åt sakernas tillstånd för att åstadkomma verklig förändring. Soran är oviktig. Offren viktiga. Så jag diskuterar gärna. Jag håller studiecirklar, jag tar upp ämnet i skolan, i rum i clubhouse, skriver bloggposter till alla och envar. Eller iallafall till alla de män i hela världen som ännu inte lyssnat.

Jävla pretto, säger någon ibland. Kom igen nu. Let’s do this, svarar jag.


Relaterade blogginlägg:

Till Paolo


Källor:

Wikforss: Alternativa fakta

Liljegren: (i flera sammanhang)

Wikipedia

bild 95 – mörkrets hjärta

Den här dagen, klockan 13.30 ungefär, för två år sedan, lämnade Malin oss. Sedan dess råder mörker i mitt liv.

Vem är jag nu? Utan henne? Den frågan har länge gått vid min sida. Men förihelvete, skärp dig. Du har ju hållit igång klagolåten i två år! Enough, already! Jo, jag vet. Men tala med mig, eller skriv, för det är så mörkt. Så ytterst, ytterst mörkt. Varje dag utan henne är verkligen ett stort mörker, ett mörker, som det tycks, helt utan ljusning.


Mig dagen flyr, och åldern ögat skymmer, Min kraft är tärd av år och bekymmer. Mång’ barndomsvän sin vila funnit har, Jag ensam snart på jorden vandrar kvar.

Den här dikten (av Sonden/Peterson–Berger) sammanfattar något av känslan. Även Karlfeldt är inne på temat i ”En löskekarl” (inga liknelser i övrigt, hoppas jag).

Vem är du och var kommer du ifrån? – Det vill jag och kan jag ej säga. Har intet hem, är ingen mans son, ej hem eller son skall jag äga. Jag är en främling från fjärranväga.


Sena kvällar blir det ibland. Samtidigt som jag också gillar att sova, för sömnen lindrar. Då och då under långsamma vaktimmar, någonstans i sömnens gränsland, är det svårt att skilja dröm från minne. Vid dessa tillfällen kan jag ibland faktiskt möta henne. För mig är tillståndet fint skildrat i Dan Anderssons ”Gillet på vinden”.

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst, och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm? Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok, det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok: nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv. Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv. Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit, det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit, och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”

Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag, men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.” Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin, och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram: ”Jag undrar – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett, och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin, och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än, det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen. Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt, och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt – det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett – det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut, och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut. Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro, och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben, och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken. Därute började morgonen alla ängar i grånad klä, och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.


Världen går vidare, det har den gjort sedan länge. Jag kan inte riktigt rå för det, men jag hatar världen lite för det. Samtidigt inser jag det orimliga i att det skulle vara på annat sätt.

Mitt liv består som synes av motsägelser, hela jag är en enda stor paradox. Och visst är det underligt, ändå. Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att på olika sätt förhålla mig till historien och nu, när det verkligen gäller, står jag handfallen. Mina eventuella förmågor helt oanvändbara. Måhända också det ett skäl att vända sig till poesin. Dikten ”Vid Johan Svedells bår från fäbolaget vid Gärdsåsselen” är en ny bekantskap. Författaren är okänd (för mig) men dikten kom till min kännedom via min gamle lärare och kollega, lärdomsgiganten Hans Frödin:

För sista gång Du styrt Din färd. till platsen Du höll kär, En sommar till, blev ej beskärd. åt Dig, ibland oss där

Nu drager höstens kalla vind kring fäbodstugans knut. Du stängt för sista gång din grind. Din tid bland oss är slut.

När vårsol lossat vågens band, och dag blir mera ljus, Du styr ej mer din båt mot strand, och hör ej bäckens brus.

Förr brann din eld på spisens häll, nu har den falnat ner. Och röken steg i sommarkväll, som förr blir aldrig mer.

Det blir så tomt, Dig saknar vi, Du sällan saknats förr, Vi som är kvar och går förbi, Din stugas stängda dörr.

Vi som samlats vid din bår i minnet är vi där. Dit allas våra tankar går. Din fäbodvall så kär

Vi samlas alla invid sjön. Svedell ska hem idag. Vi står där tysta som i bön. Ett stympat fäbodlag

Han kastar loss, han ror från land. Vi ropar ett farväl, Och snart han når den andra strand. en ädel människosjäl.


Jag har blivit en främling i mitt eget liv. Jag har under två år provat om inte allt så åtminstone det mesta för att få någon sorts rätsida på tillvaron. Inget hjälper. Ledan, Längtan efter förr, Meningslösheten, Uppgivenheten, alla är de skoningslösa, låter mig inte slippa undan. Ibland tänker jag att det vore bättre om hon istället skilt sig från mig till förmån för någon ung atlet för då hade flickorna åtminstone haft kvar sin mamma. Och inte hade jag då upplevt samma smärta. Hellre det än döden och mörkret.


Så vem är jag nu, utan henne? Pappa. Änkeman. Politiker. Historielärare. Körsångare. Jo, visst. All of the above. Det jag menar är: hur uppfinner man sig själv på nytt? Hur överlever känslolivet förlusten av en symbios som betydde allt? Hur finner man mening och lust för allt det där man gillade att göra?

Frågorna är många och mörkret stort. Jag får väl ringa Elisabeth, kanske. Men jag är inte till synes gjord av stål, som den engelska monarken. Jag är också en väldigt egoistisk människa. Det är hela tiden jag och jag. Man vill nog inte läsa mer om allt elände jag prackar på en. Man har annat att tänka på.

Rimligt. Fullt förståeligt.

Det blev visst lite mörkt, detta. Men va tusan, det är väl bara att le åt alltings underbara, bagatellartade, superhärliga meningslöshet. Det hade hon velat. Något måste ske, så mycket är tydligt, för att fortsätta som detta själsliga vrak, att på detta blinda sätt vobbla fram famlandes, i ytterligare år mäktar jag inte.


Conrads roman Mörkrets hjärta handlar om en metaforisk resa in i sig själv. Det är en dyster historia om vad som under vissa omständigheter kan hända med oss och våra värderingar. Filmatiseringen Apocalypse now är fantastisk. Men möjligen borde jag se och läsa muntrare saker, istället. Jag brottas dock, som de flesta människor, med Kurtz och söker efter Jekyll.


Älskling, jag måste nog låta dig gå nu. Du förutsåg också det, förstås. ”Om du inte ska gå under själv, och det får du inte, måste du släppa mig”. Så föll orden. Jag kunde inte ta in dessa då, det tog mig ytterligare två år.

Nu inser jag äntligen att jag inte har något annat val. Jag håller på att långsamt förtvina av sorg. Idag lägger vi en blomma på din grav och tyst för mig själv viskar jag de mest skrämmande ord jag någonsin kunnat tänka mig, orden som jag fruktat sedan dagen vi möttes: hejdå, Malle. Jag saknar dig. Jag älskar dig.

Så. Jag sa det. Skrev det. Faktiskt gjorde jag det. Vem är jag nu?

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning.
Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Relaterade blogginlägg

Malin


Musik

Kärlekshymn

Någon

Where Are We Now

Vocalise

bild 94 – halvvägs (?)

Man tittar i backspegeln för ta ut riktningen. Uppgivenheten ger en rak höger i solarplexus. Varför håller man på, egentligen? Tar man ungarna igenom skolan, lär dem vika tvätt och laga carbonara, så har man väl gjort sitt, tänker jag.


Jag har under de senaste månaderna varit lite missnöjd över att ha passerat 50. Lite åldersnoja i största allmänhet, visst, men jag har iallafall inte köpt båge, anmält mig till ett maraton och börjat spela el-gura. Nej, det värsta var att ”fira” genom att sitta ute i sin pyttelilla trädgård i gråkalla november-Falun med närmast sörjande på Corona-säkert avstånd. Det var ju inte så partyt skulle bli.


Morfars 50-årsdag (jag vet, jag har skrivit om det förr) ägde rum 1949 och gav visst eko, iallafall i diverse västsvenska tidningar. Det var andra grejer, det.

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isakson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år slagit ner sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början Transatlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men Ivar klarade livhanken o kom senare till samma rederis fartyg m/s Argentina, där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21 september deltog han i och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norska ångaren Hortense Lea vid dennas undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H.M. Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Morfar firade födelsedagen ute till havs. Halvvägs hemma. Vem ser inte metaforen i det? Det finns även andra, aningen mer kärnfulla, annonser från tillfället: (…) Han hjälpte till med fisket och tillhörde avdelning 45 Styrsö, avdelningen gratulerar.

Morfar på besök i Falun. Som den världsresenär han var trivdes han också i Dalarna. Men Styrsö har aldrig varit långt borta i vårt hem: på väggen bakom syns Halsvik i motiv vävt av moster Lena samt till vänster viken fotograferad från ovan

Tänk så många händelser som ryms mellan annonsens rader. Mormor Astrids och döttrarna Anita och Lenas liv hemma på Styrsö, morfars slitsamma sjömansliv. Undrar förresten hur besöket i Kalifornien gestaltade sig. Någonstans finns en bildserie därifrån, i en sorts kolorerade bilder man tittar på i en sorts tittkamera. Morfar måste givit den till mor som i sin tur gav den vidare till oss barn.

Morfar och jag på min student. På väggen bakom syns ett Styrsömotiv målad i olja av…Bertil? Vet någon från ön?

Egentligen kommer sig nog missnöjet med min egen påvra högtidsdag mer av det enkla faktum att pandemin gjorde att den fick firas i tysthet. Men att fira i tysthet ligger inte för min släkt, vare sig på fars eller mors sida. De närmsta gjorde vad de kunde med det som stod till buds. Och faktiskt, inser jag med den mogne mannens fulla klarhet, var det helt okej. Däremot hade det varit roligt att återigen ha familjens alla färgstarka kvinnor samlade runt omkring mig. Moster, mamma, syster och, såklart, mina barns mor.

De fattas mig.

Det finns inga belägg för att detta foto togs under morfars 50-årsfest mitt ute på oceanen. Det ser dock ut som en rätt schysst fest. Det är taget ombord på m/s Argentina. Den andre från höger i mittersta raden är morfar, just bredvid han som ser ut som Hasse Alfredson. Killen längst ut på raden är förövrigt min favorit.

Så sluter jag ögonen. Jag hör för mitt inre mor ropa efter något varvid far genast går upp i givakt. Jag hör morfar ilsket muttra alle desse glasera, liknar sånt! Min syster vinkar i smyg på mig, hon har just kommit på något kul som hon vill berätta. Vi går ut ur huset och en skön vind från söder friskar upp. Mosters och mammas skratt ekar över viken. Snart är det fest Halsvik.

Nu tar vi tag i det igen, min bror Viktor (ja, döpt efter mors morfar) och jag. Vi fyller Astrids och Ivars hus med fem töser som alla är på god väg att formas till starka, självständiga kvinnor. Här finns två Anitor, två Viktorior, och några namn till. Får vi sitta där på verandan och titta ut över havet, omgivna av så mycket glädje och kärlek så som morfar, och kanske en dag som han få ge något av en morfars omtanke till ett barnbarn eller två, ja då har man nog funnit svaret på den inledande frågan.

Morfar i högsätet. Tångenborna från Viktorsgården är på besök någon gång på 1980-talet


Relaterat

Mandom mod och morske män

Bröllopsdag 19/0

tant råbiff

Det är inte lätt det här med partier. Man får liksom ta det onda med det goda och väga ihop det.

När jag engagerade mig politiskt 2006 var det som något av naiv upplysningsliberal. Socialliberal. Borgerlighetens extremvänster. Det bästa från alla världar. Med Locke, Voltaire och Wollenstonecraft under armen gav jag mig frimodigt in i lokalpolitiken. Med stigande frustration såg jag med tiden vad som hände med mitt parti. Som liten del i en stor allians omöjliggjordes en bredare politik och krav- och batongliberalismen ökade.

Jag skrev insändare, bloggade och mailade med riksdagsgruppen. Jag fick svar från många, bland annat en viss Nyamko. Jag slogs av den, som jag upplevde det, ofta hårda tonen långt ifrån den mjuke, intellektuelle Westerberg, han som inte ens kunde sitta i samma tv-soffa som högerpopulister, han som en gång formade mig till liberal.

Valnatten 1991. SVT

Jag och några kollegor, tillika vänner, kom nyligen att diskutera den så kallade lärarbristen. Vi undrade samfällt: var finns den? Ända sedan jag började arbeta som lärare, hösten 1998, har jag hört talas om den. Men ser man sig omkring finns få utannonserade tjänster. Det är möjligt, till och med troligt, att lärare inom matematik, fysik och kemi har lättare att få eller byta jobb. Det är även troligt att arbetsmarknaden ser annorlunda ut i storstäderna. Men det hela kokar för min del ändå ner till systemkritik. Kritik mot bland annat mitt nuvarande och dåvarande parti.

Till alla elever (och föräldrar) som funderar över vilken utbildning de ska söka har jag ett handfast tips: kontrollera hur många behöriga lärare det finns på den aktuella skolan. En av anledningarna till att det finns få lärartjänster att söka tror jag beror på att de fylls av obehöriga. Jag menar, varför betala 35-50000kr i månaden när du kan få någon för 20-30000kr? Det där med betygsättning löser man enkelt genom att en behörig, eller rektor, skriver på, vidimerar, det betyg den obehörige läraren satt.


L har röstat för att byta sida. Man hävdar att man får igenom mer av sin politik i en regering som får stöd av SD men, understryker förespråkare, man ska inte kompromissa bort liberala kärnvärden. Själv är glad att jag var så framsynt att jag redan 2015 såg den här dagen komma och lämnade dåvarande Folkpartiet. Så slapp jag göra det idag, menar jag.

Lokala nyheter, P4 Dalarna, september 2015

Ett parti grundat av nazister. Av en SS-man. Med en partiledare som gick med i partiet medan det fortfarande hette Bevara Sverige Svenskt.

Grundat av nazister, alltså. Låt oss fundera lite över det. Nazisterna, det är de där som tror att kollektivet, folket, har ett högre värde än den enskilde. De som utifrån rastankar gör en tydlig åtskillnad på vilka som räknas och vilka som inte gör det. De som anser att den som inte kvalar in i folkgemenskapen ska mördas. Det är de som avvisar demokratin och föredrar en auktoritär ledare. De som byggde Auschwitz.

Mot detta står argumenten att 20% röstar på SD. Det fungerar inte att isolera partiet. L är beredd att samtala med alla partier. Och så likställer man SD med V. Hur kan det vara möjligt att en liberal kommer till denna slutsats? Jag förstår det verkligen inte. Att M och KD gör det må vara begripligt men aldrig ett liberalt parti. Aldrig någonsin.

Jag har kvar tröja och mugg med detta tryck. Jag var så stolt över just den här loggan

Det är svårt att tänka sig något mer antiliberalt än SD. Hur mycket eller lite sprungen ur kan man vara för att det ska vara okej? Visst, de är inte nazister längre men SD har innevarande år uttryckt tankar kring vilka som räknas och inte. L kämpar för sin politiska överlevnad, jag fattar det. Kanske har jag också varit blind, kanske har de allt sedan Lejonkungens språktest 2002 varit inne i en större process där man lägger om sin ideologiska grund.

Det kommer hursomhelst inte gå att tämja SD på det här sättet. Det blir ett tveeggat svärd, SD kommer att kunna fälla regeringen när de vill. Och för L finns ingen väg tillbaka, detta val går aldrig att göra ogjort.

Han lovade ju. Det kändes bra även efter jag lämnat

Jag är ledsen idag. Jag sörjer deras val trots att Centerpartiet kanske vinner några röster. Jag fruktar den nationalkonservativa regering L vill ingå i. Jag sörjer förlorade liberala föregångare som Bertil Ohlin, Per Ahlmark, Bengt Westerberg, Maria Leissner och Birgitta Ohlsson. Nu är det SD, M, KD och L. Och vi andra. Det enda som kommer för mig är en strof ur bröderna Lejonhjärta:

Arma Jossi, du kommer aldrig mer till Körsbärsdalen, till Karmafallet kommer du och ingen annan stans.


Jag gillar verkligen vårt ungdomsförbund

Det är inte lätt det här med partier. Centerpartiet har i mina ögon ingen bra skolpolitik. Vissa delar, som i just skolan, inom den ekonomiska politiken ligger i mitt tycke för långt till höger. Men man får alltså ta det onda med det goda. Påverka inifrån. Så nu skriver jag åter insändare, blogginlägg och mail till Annie och riksorganisationen.

Jag borde med facit i hand antagligen gått med i Centerpartiet istället för Folkpartiet 2006. Nu är jag stolt medlem i ett parti som inte darrar på manschetten när det gäller makt på bekostnad av avstånd till något som är sprunget ur nazism. Det kan man inte säga om alla partier.

Jamen så är det, ju. Iallafall som jag ser det.

Å andra sidan är det väl som alltid. Jag var tvungen att sno min idols Instagram:

Och apropå klassiker.

När man väger ihop det bra och dåliga med ett engagemang får man hoppas att resultatet tyder på att ens själ och hjärna kommunicerar.

Vi ses!

Corona et moi

Pesten drabbade oss. Men den drabbade oss milt. Antagligen fick jag smittan via något av mina barn som i sin tur fått den i skolan. Förmodligen, tror smittspårningen, är det många barn i grundskolan som bär på Corona utan att uppvisa symptom.

Jag har alltså upplevt några intressanta veckor då jag haft möjlighet att studera denna sjukdom inifrån – som tur är blev jag inte svårt sjuk. Vi är officiellt friskförklarade, barnen åter i skolan och jag har tagit en lättare jogg. (Det kändes ungefär som att sätta nyckeln i en gammal Mazda som stått oanvänd i flera år. Ska den över huvud taget starta? Vilka varningslampor lyser? Skramlar det någonstans? Jösses – avgasröret!)

Paradoxalt nog har jag nästan aldrig jobbat så mycket och haft så många elevkontakter som under min isloering. Årsmöten, lektioner och politiska möten i en salig blandning. Man blir ju alldeles knäpp av allt stillasittande samtidigt som man får så många intryck. På det här viset är man inte kodad, den saken är klar.

Möten in absurdum

Veckans mest givande möte var årsmötet med Kvinnojouren Kullan. Jag var ensam man, förstås. Förutom tragiken i detta faktum är det mycket givande och intressant att befinna sig bland kvinnor. Empatin, den ödmjuka fokuseringen. En glimt av världen som den kunde varit. Jag hoppas att få möjlighet att genomföra jourens volontärutbildning.

Eleverna då? Jo tack, vi möts på meet, i grupp och individuellt. Där finns de som gråter, bönar och ber om att få komma tillbaka till skolan medan andra helt tappat hågen. Sådana som mest muttrar och svarar vet inte på vad jag än frågar. Många är tämligen uppgivna. De flesta kämpar på. Här är vi som samhälle mitt inne i något vi ännu inte kan överblicka konsekvenserna av.

Jag tappade under sjukdomstiden mina sinnen för smak och lukt medan flickorna varit symptomfria. Men vi har spelat enligt noterna, levt i isolering. Erik, Patric och Ica i Slätta har levererat mat, Ulrika ombud för tester. Tack för det. Men det är ändå märkligt. Jag har inte tagit en enda värktablett, inte haft feber. Lite tungt i bröstet i två dagar. Det är allt. En sköterska nästan grät i telefonen: hur ska man kunna hindra en sjukdom när folk inte har symptom?! En berättigad fråga.

Det värsta har varit matchen med psyket. Skräcken för allt jag hört om sjukdomen. Att leva i isolering i två veckor kan annars vara intressant. Jag valde att försöka gå in på djupet i mig själv och att leta efter inspiration från människor som upplevt verklig fångenskap: Johan Gustafsson, Martin Schibbye och Johan Persson, Edmond Dantes och Nelson Mandela.

Det samlade budskapet var tämligen enkelt. Rutiner. Gå, stå och gör. Lektioner, möten och arbete, allt har alltså rullat på som vanligt. Som Cicero lär ha sagt: Har du ett bibliotek saknar du ingenting. Jag och Dotter 2 har läst Dr Jekyll & Mr Hyde. Jag märkte på olika sätt att jag under isolering behövde tillgång till min inre Jekyll men bekämpa min inre Hyde. Något som tycks gälla alla.

Far kostade på sig viss syrlighet. Han är ju milt uttryckt ganska trött på mitt tjat om att stanna hemma och såg en önskad bieffekt av vaccinet: att slippa det. Jasså, du fick Corona du. Ja, där ser man, det är viktigt att vara försiktig.

Far är vaccinerad

Nu har jag antikroppar, måhända. Och är en, visade mig löpningen. Allt detta stillasittande, uttråkning bortom rimlighetens gräns och begränsade manöverutrymme påverkar negativt. Det är ingen slump att det första jag gjorde var att springa, låt vara mycket, mycket långsamt.

Livets små glädjeämnen


Jag kan i förtroende berätta att det är en enorm lättnad att tagit sig igenom detta med blotta förskräckelsen. Jag firade med en rejält tilltagen, för att inte säga enorm, Dry Martini. Eftersom jag bara har hälften av min smak måste jag ju göra en dubbelt så stor. När jag tog upp saken med kollegorna kom någon inom matematiken till min hjälp: volymen=sidan^3 (kub). Det är nog lika bra, föreslogs det, att multiplicera drajan med 8. För säkerhets skull?

Nå, jag är tacksam att vi fick milda symptom, känner respekt för alla som drabbats värre och funderar vidare över de stora frågorna här i livet. Quo vadis?


Relaterade blogginlägg

Pandemi

Borgmästaren i Wuhan

Djurås-Gyros

Jag minns en situation på en pizzeria för rätt länge sedan. En kund, en man i övre medelålder, påtalade för pizzabagaren att skylten över maträtter innehöll ett fel. Det gällde rätten Gyros som enligt skylten bestod av gyroskött. Det finns inget djur som heter Gyros, förklarade mannen, köttet kommer från gris.

Jag suckade. Jaha, då var vi där igen. Jag kan ju aldrig låta sådant passera. Sålunda masade jag mig trött (man är ofta trött på pizzerior, har du tänkt på det) upp på krigsstigen och laddade upp med en god portion tvetydigheter, halsstarrighet och allmänt fingervift.


Man kan iaktta hur ledare och partier reagerar när det inte går som de vill. Hur de klarar att ta en motgång, acceptera det ovana eller det avvikande, hantera det som inte fungerar som det ska enligt sin övertygelse.

En sak är tydlig: fascister fixar inte motgångar så bra. Kompromissviljan är överlag svag, det ligger inte i deras, så att säga, DNA. Hitlers beteende i bunkern i slutet av kriget har ibland tagits för det slutgiltiga beviset för hans vansinne och allmänt empatilösa hållning. Detta att han till och med var beredd att offra sitt eget folk som han tidigare hyllat som storslaget och närmast heligt ses ofta som höjden av opportunism.

Men beteendet är inte nödvändigtvis ett tecken på psykisk sjukdom. Mycket annat må vara en galnings verk men kanske inte just det. Detta är nämligen i fascistens värld något helt logiskt eftersom i Hitlers ögon hade Tyskland svikit samma i samma stund det besegrades. Alla svek honom. Tyska folket hade visat sig svagt. Föraktet han kände, kryddad med bitterhet och självömkan, tog sig i slutet gigantiska dimensioner. Avsky för den som som inte lever upp till ens förväntningar är något typiskt för den totalitära synen på livet. Självkritik hör dock inte dit. Slutet var logiskt – sett från den fascistiska ringhörnan alltså.

Just denna typ av förakt dock är inte något exklusivt för fascismen. Det är tragiskt nog inte ovanligt att barn som inte uppfyller förväntningarna medvetet eller omedvetet föraktas av föräldrarna. Vi människor älskar påfallande ofta inte den som tar sina egna vägar, den som sticker ut, och ibland lider nederlag. Hur liberala vi än är har vi mycket lättare att älska våra egna ideal och att känna oss kränkta av dem man anser borde leva upp till dessa men inte gör det. Omständigheterna, perspektiven, är då oviktiga.

Detta tillsynes enkla förhållningssätt förklarar något av vissa politikers och partiets agerande idag. Att förlora ett presidentval. En misslyckad husaffär. Regeringsfrågan. Det säger också en del om SD:s avstånd till sitt förflutna. Frågan är vad. Och om man vill se det.

Jag ser många beröringspunkter mellan SD och det fascistiska arvet, något jag återkommande redogjort för. Att SD är ett större än C och L tillsammans måste naturligtvis ses som en gigantisk personlig motgång för mig. Hur hanterar jag den? Det kanske är för andra att bedöma men en sak kan jag säga: jag hanterar den inte genom att rucka på mina principer. Jag såg faktiskt, hur mycket det än stinker efterhandskonstruktion, den här dagen komma och lämnade bland annat därför Liberalerna redan 2015. Det finns, apropå förmågan att hantera motgångar, några av mina gamla partikamrater från den tiden som ännu inte förlåtit mig.


Du vet att Djurås heter Gyros på grekiska va, föll jag in i samtalet. Gris från Djurås avses här. Va, utbrast mannen. Så föll en tung tystnad. Plötsligt sken pizzabagaren upp. Han skojar! Varvid vi skrattade befriande.

Nej, mannen på pizzerian var ingen unken rasist eller allmänt retsam. Han ville hjälpa till, att det skulle bli rätt. Pizzabagaren tog tacksamt emot hans hjälp. Stämningen blev så munter att jag alltså vågade mig på ett litet skämt. (Gyros och Djurås låter ju rätt lika om man säger det snabbt…eh, ja). Här lärde jag mig något. Inget är vad det synes vara.

Det passar kanske att avsluta genom att citera Churchill igen: ”Jag är optimist, det verkar inte vara någon mening att vara något annat.”

När jag stöter på motgång hanterar jag den delvis genom att minnas goda studer

Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna

Dinosauriens längtan


Källor:

Junge: I Hitlers tjänst

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Anna Walentynowicz

Fatalism innebär uppfattningen att det inte finns någon fri vilja, att allt redan är avgjort. Eftersom vårt öde redan bestämt spelar det ingen roll vad vi gör, vårt agerande för oss ändå bara närmre och närmre vårt slutgiltiga öde. Det är liksom bara att åka med. Vi hittar termen adjektivet fatal som har sin synonym i ödesdiger – ett ord som förebådar olycka och elände. Det ödesbestämda kan ligga i både gudstro eller lagbundet inom exempelvis himlakropparnas eller naturvetenskapens regler. En fatalist kan sålunda anlända i såväl prästarock som läkarrock.


Det var en kvinna som störtade kommunismen i Polen: Anna Walentynowicz. Ja, hon gjorde det inte helt ensam förstås. Men inte heller Lech Walesa lyckades med det konststycket helt på egen hand, något som man annars kan festas att tro när man läser om, eller lyssnar på, honom.

Anna var en person känd för sin frispråkighet och som sällan underlät att låta ledningen för Leninvarvet i Gdansk veta vad hon ansåg om maktmissbruk och missförhållanden. 1980 var måttet rågat och hon fick sparken bara några månader innan hon skulle pensioneras. Men Anna var som sagt känd, dessutom populär, och när omständigheterna kring avskedandet blev kända ledde det till protester bland hennes arbetskamrater. Protesterna växte till en stor strejk som till slut omfattande 16000 arbetare.

Lech, som fram till dess varit Annas vän, ledde strejken och slöt till sist, mot hennes vilja, en överenskommelse med ledningen och ville därefter avblåsa strejken. Men det ville inte Anna som övertygade arbetarna att fortsätta strejken vilket pressade den kommunistiska regimen i landet hårt. Ansträngningarna gav resultat. Man nådde stora framgångar i form av högre löner, politiska fångar frigavs, censuren togs bort, strejkrätt infördes och oberoende fackförbund tilläts. Genom detta bildades fackförbundet Solidaritet som fick miljoner medlemmar och Walesa valdes till ordförande.

Och visst fick Anna behålla jobbet.

Trots att regimen senare under 1980-talet försökte hindra utvecklingen gick det inte längre. Utvecklingen tycktes ödesbestämd: muren föll i Berlin, kommunismen i Polen följde snart efter ivrigt påhejad av Johannes Paulus II (eller som han egentligen hette: Karol Józef Wojtyła). Men Anna och Lech förblev fiender. Hon ansåg att han satte sig själv och sitt ego före rörelsen. Vissa hävdar än idag att om hon varit född som man hade hon, och inte Lech, blivit Solidaritets ledare och därmed det fria Polens president.

Inte desto mindre har Anna ikonstatus i det postkommunistiska Polen. Hon fick ta emot många utmärkelser. Jag är inte insatt i hennes betydelse efter 1989 men hennes slut blev tyvärr tragiskt. Hon ingick i dåvarande president Kaczyńskis delegation som 2010 skulle fira en minneshögtid för offren i massakern i Katyn och omkom när deras plan störtade i Smolensk. Hon var då 80 år.


Kanske var kommunismen dömd på förhand, kanske spelar det ingen roll vem som egentligen satte stenen i rullning. Så ser historiematerialismen på saken. Kanske är det även ödesbestämt att bara män kan bli presidenter. Och att flygplanet med ledande polacker störtade. Kanske spelar egentligen inget någon roll i det stora hela.

Nej, så kan inte jag se det. Fatalism innebär ju att inte tänka efter själv, att inte reagera, eller ifrågasätta. Fatalism innebär helt enkelt att ge upp, att böja sig för det tillsynes oövervinnliga. Att gå med på att avskedas för att man påtalar en misshällighet.

Det kanske inte blir precis som man tänkt sig, men mycket går att påverka. Min ena dotter har ju lärt mig att man får inte ge upp för det är slöseri med tid. Jag tror Anna Walentynowicz skulle hållit med henne, säger jag när jag och barnen firar mys i isolering och jag berättar om den polska kvinna som störtade ett helt system. Chill, säger döttrarna likgiltigt. Men snart nog kommer frågorna. Om Polen, Lenin och fackförbund.

Vattendroppen urholkar inte berget genom att falla hårt utan ofta. Det är en naturlag och därför ödesbestämt.

Bild: Wikipedia

Relaterat:

Stanczyk

Truganini

Vad fan angår dig Polens affärer?


Källor

Ström Melin: världen sedan 1989

Wikipedia

brorslotten

Jag sitter hemma i isolering. Jag söker mig ut i världen och historien utan att rent fysiskt förflytta mig. Nedan följer en rätt lång text, Sagan om Falu gruva, av min favoritförfattare Selma Lagerlöf. Därefter följer ett foto från 1910 föreställande tre gruvdrängar, Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”. De överlevde ett ras i gruvan och förevigades därför.


För längre sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna. Men innan jag lämnar er arvet,’ sade han, ‘måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.’ Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. ‘Dig vet jag att jag kan lita på, som om du voro en karl’, sade jätten, ‘och därför ska du få brorslotten.’

Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen. ‘Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?’ sade bonden till vallkullan. – ‘Jag vet inte, jag,’ svarade hon. ‘Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.’ – ‘Jaså, tror du det,’ sade bonden. – ‘Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.’ – ‘Skura då av rödfärgen än en gång,’ sade bonden, ‘så får jag se hur han bär sig åt!’

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullade utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. ‘Vad tar du dig till?’ ropade bonden. ‘Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’ – Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan. ‘Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’ Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne.

Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. ‘Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ‘att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’ Därmed började hon åter bända på stenblocket. ‘Ha inte så bråttom!’ sade bonden. ‘Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dödat.’ – ‘Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam. – ‘Ja, det menar jag visst,’ sade bonden. ‘Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’ Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.

Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp sig en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, med det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.

Förr i världen använde folk nästan ännu mer koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna. På Kårarvet blevo alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju fler tjänare han kunde sätta till arbete, desto rikare blev han.

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. ‘Vi tänker bryta malm för egen räkning,’ sade de – ‘Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,’ sade bonden. – ‘Vi tänker inte bryta i din gruva,’ svarade de främmande. Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.’

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. ‘Det är gott om malm här i berget,’ sade han. – ‘Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande. – ‘Det förstår jag nog,’ sade bonden, ‘men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’ – ‘Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna. – ‘Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.’

Karlar hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonde hade väntat. ‘Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de. ‘ Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden. Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. ‘Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket. – ‘Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.

Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.

Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.

För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.

Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick. När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt många i fördärvet, och då blev han skrämd. ‘I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han. ‘Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’

Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut. ’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan. ‘Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’ – ‘Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ‘för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’ – ‘Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare. – ‘Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’ – ‘Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ‘så ska inget ont hända dig!’Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt ifrån Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.”


Selmas berättelse sätter min fantasi i rörelse. Männen på bilden nedan är samtida med henne. Kanske stötte de på varann någon gång, kanske inspirerade de henne när hon skrev sagan om gruvan. Det vet vi inte. Något vi däremot vet är att de tre männen överlevde ett ras i gruvan.

Förstora bilden. Studera deras ansikten. Det är inga brutna män vi ser. Beslutsamheten lyser ur deras ögon. De vet något som inte vi vet. Man nästan hör deras röster: dä ä lugnt, inge ä brutä iallafall. Gånt jä till jobbe i möra å, då?Kanske hittade de något djupt där nere i mörkret under den tid de var instängda i den rasade gruvan. Kanske bidar de sin tid, måna om sin hemlighet. Oroligt sneglar de senare över axeln medan de skyndar hem genom Elsborgs gator. Med en nick i samförstånd skils de åt.

Ras i gruvan 12 maj 1910. 3 stycken instängda gruvdrängar: Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”.

Relaterade blogginlägg:

Äntligen stod presenten i talarstolen

På villovägar


källor:

Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Bild: Mediabanken, falun.se

full potential

Jag minns ett tillfälle vid delikatessdisken i Smedjebacken. Ett par i medelåldern stod före mig i kön. Paret hade viss rondör och mysbyxor. Jag snörpte omedvetet på munnen, berättade Malin efteråt. Paret handlade skagenröra och när expediten frågade hur mycket som önskades svarade paret: ”för fyrtionio och femti.”


Varför då, pappa?

Hur påverkar egentligen pandemin vårt grundläggande beteende?


Åsikterna i hemmet blir med tiden fler och intressantare ju äldre alla blir. Detta förhållande torde gälla tills var och en nått sin personliga tipping point. Fast det är onekligen intressant att studera far som i kraft av sin ställning som emeritus numera struntar i om inte allt så åtminstone det mesta.


Fenomenet grupptänkande innebär att alla i en grupp tänker på samma vis utan att någon står för en kritisk eller avvikande uppfattning. Detta kan bero på att den omedvetna viljan att nå enighet är större än viljan att utvecklas. Det kan även bero på fartblindhet eller individers opportunism – alltså att individer säger ja och amen för att göra ledaren till viljes och därmed möjligen förbättra sin egen position inom gruppen. En klassisk ”jaget före laget”.

Det finns många sorters grupper. Företag, lag och föreningar inom idrott, arbetslag, partier, samfund, vänner och familjer. Det finns de som hävdar att förmågan och viljan att passa in i en grupp är evolutionärt betingat, något människan strävat efter sedan Hedenhös, och att denna vår förmåga och vilja till samarbete tjänat oss väl.

I grunden handlar det om att snabbt kunna avgöra vem som är vän, fiende, om att snabbt nå ett mål. Bygga något, jaga något, sälja något, erövra något, vinna en match eller regeringsmakten. Men det är också en fråga om identitet, om vår önskan av att passa in, att accepteras. Iklädda samma lagtröja gillar vi helt enkelt varann. Det handlar i förekommande fall också om att genom gemenskapen inom gruppen känna sig överlägsen och trygg i motsats till den som står utanför.

Grupptänkande medför strävan att minimera konflikter och att så snabbt som möjligt nå konsensus. En harmonisk grupp vinner ju oftare än en dysfunktionell. Eller? Konsensus uppnås enklast genom att minimera influenser och åsikter utifrån. Det är jobbigt och tidsödande med ifrågasättanden och att diskutera alternativ. Men denna underlåtenhet innebär sällan i förlängningen något bra, likriktad mångfald övergår lätt i enfald.

Det finns flera kända exempel på ledare som omgivit sig med ja-sägare och där utgången inte blev så bra: Karl XII, Hitler och Napoleon var förvisso envåldshärskare så det är kanske inte så konstigt att opposition inte förekom. Det slutade illa (jag avser här deras krig i Ryssland). Kennedys misslyckade invasion i Grisbukten (Kuba) är ett mer modernt exempel. Alla, inklusive de närmaste rådgivarna, var förblindade av den gyllene presidenten som bara inte kunde misslyckas. Det gick som det gick också där.

Men kejsaren är ju naken!

Att ifrågasätta, att ställa kritiska frågor, är inte samma sak som att vara negativ. Man blir inom gruppen lätt bekväm, man vilar i övertygelsen att det går tillräckligt bra. Man blir fartblind. Lojaliteten till en grupp är också en mäktig kraft. Allt sammantaget leder likriktningen obönhörligen mot målet medan besluten som ledde till katastrofen sedda i backspegeln framstår som fullständigt vansinniga.

Hur kunde du använda medlemmarnas pengar för att gå på porrklubb? Chefen sa att det var okej, så har vi alltid gjort…


Maslows behovstrappa är en välkänd teori inom psykologin. Vi människor rör oss från det grundläggande biologiska (sömn, föda, sex) via trygghet (säkerhet och stabilitet), gemenskap (vänskap, kärlek, grupptillhörighet), självkänsla (makt, uppskattning) till självförverkligande (utveckling, att bli allt man kan).

Att vara ensamstående förälder med två heltidsjobb. Corona har förenklat vardagslivet. Enkelt hänger dock inte alltid ihop med bättre.

Om pandemins påverkan på individ och grupp är det för tidigt att uttala sig närmare. Om nationers kamp för vaccin och denna kamps inverkan på EU:s eventuella utveckling eller sammanbrott, relationen mellan stad och land eller u-land och i-land, hur vi mår under isolering, anar vi måhända blott tendenser.

Mig och mitt liv har pandemin påverkat något enormt. För min familj går det visserligen ganska bra, vi strävar som alla andra på, vi befinner oss ju trots allt på översta trappsteget på Maslows trappa. Men det är något som gnager inom mig. Vad det är vet jag inte. Kan gruppen hjälpa till? Vännerna, släkten, partiet, kollegorna, körerna? Håller de med eller kritiserar de konstruktivt?

Är jag och flickorna på väg ner i diket? Jag tror inte det. Nej, själv står jag uppe på Maslows topp och gastar om att jag behöver en rejäl jävla fest. Sjunga mig hes, diskutera oerhört mycket nonsens, skratta så jag gråter, gräla med Mange för att avsluta alltihop med att vi gråtmilt faller i varandras armar och dagen efter inte minns vad grälet från början handlade om. En sån fest. Lite längtar jag nog också efter att ha någon att dela en portion skagenröra för fyrtionio och femti med. Om än inte i mysbyxor.

Men en sak grunnar jag över. Nämligen den gamla historiska sanningen att det inte är de som är flest som vinner utan de som är bäst organiserade. Så har det alltid varit.


Viljan att utvecklas är hos min familj är definitivt större än att ständigt nå enighet, så mycket kan jag med säkerhet säga. En annan sak är att jag är uttråkad. Och när jag är det brukar det hända grejer.

Varför då, pappa?

Världen och jag, numera

Jag minns att jag fann det lustigt att någon handlade skagenröra i mängd pengar istället för vikt. Lite som på det vis när jag som pojke köpte smågodis på Adolfssons kiosk på Styrsö. Så slog det mig att det var exakt så det var. Paret var så glada och upprymda. De hade inte mer pengar men beslutade sig ändå för att fredagslyxa med de resurser de förfogade över. När jag nu tänker tillbaka på paret skäms jag över min arrogant snörpta mun. Jag tänker att paret står högre upp på Maslows trappa än jag. De mådde så bra inom sin lilla grupp och vem är jag att se ner på det?

Men aldrig du kan ge skagenröra igen till mysbyxepar som stelnat till män. Men lära sig om och av sig själv, kan man alltid – både som grupp och individ.

Tack för det och grattis Tusse!


Källor:

Lundberg, Motivationskoden

bild 93 – hästkrafter

Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.


Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?

Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?


Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:

I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.

Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.

Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg

Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.


Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.

Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.


Relaterade blogginlägg:

Historiska hästar

Hästparken

Konformitet


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv