adolphson

Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik

bild 140: smörgåstårta (och ett litet glas Drambuie)

28 maj, 202329 maj, 2023av adolphson

Tro, hopp och kärlek.

Det finns alltid en framtid.

Fåglar sjunger varje vår.

En bra karl reder sig själv.

Ska inte du säga något, pappa?

Salvation lies within.

En helg av tro, hopp och kärlek har passerat. En helg av smörgåstårta. En helg av missmod och sorg. En helg av oböjlig framtidstro. Vi har tagit farväl av någon medan någon annan har tagit ytterligare steg på livets väg.

Mitt under brinnande pandemi spelade jag och Hasse in en låt till elever på distans. Den heter ”Fåglar sjunger varje vår”. Eleverna behövde muntas upp. Alla kan behöva lite uppmuntran nu och då. Man får inte glömma denna riktning.

Reder en bra karl sig själv? Är det verkligen sant? Det finns något som kallas den toxiska manlighetsnormen. Det innebär tyvärr ofta utövande av våld. Mot kvinnor, mot barn och mot andra män. Och våld mot sig själv. Vilket jävla elände det är, det där.

Vi har tagit farväl av barnens mormor. Jag fick på minnesstunden för långväga gäster presentera mig som Malins man. Det kändes naturligt men samtidigt avlägset. Svärfar bad mig vara konferencier och även vara med och bära kistan. Svärföräldrarna har alltid sett mig som son i huset, inget är förändrat därvidlag. En dotter viskade till mig på minnesstunden att hon dels inte tycker om smörgåstårta och dels uttryckte hon en önskan att jag skulle säga något (offentligt) om hennes mormor.

Ett farväl efter sextio år tillsammans. Söderbärke kyrka.

En gång träffade jag någon som jag fick en perfekt start med. Det lade grunden till en bra relation över tid. Även om jag inte har så många praktiska förmågor finns tillfällen när mina egenskaper kommer väl till pass. Som förmågan att uttrycka kärlek, sorg, saknad och framtidstro samt att hjälpa sörjande att rama in en begravning, trots att även jag sörjer. I all enkelhet: män får gråta. Det är okej. Män bör gråta. Jag har gråtit hela helgen. Jag gråter, om inte varje dag så, flera gånger i veckan.

Konfirmand och Svenska kyrkan (i det här fallet Kristine kyrka)

Vari består det toxiska? Varför verkar män må så dåligt? Ja, kanske beror det på avsaknad av tårar, kanske är det så att om man förväntas vara en bra karl men inte lyckas leva upp till idealet så kan det få oanade konsekvenser. För att hjälpa någon att tro på framtiden måste man ju tro på en själv. Hursomhelst, tro eller inte, Svenska kyrkan hjälper iallafall mig att tro på framtiden.

Jag reder mig inte särskilt bra själv. Inte alls, faktiskt. Jag saknar Malin, jag saknar även någon annan. Alltså är jag ingen bra karl. Så där tänker nog många. Men med goda manliga förebilder runt omkring, motion, sömn och tillgång till kultur hankar jag mig fram.

Man får kanske ändå vara nöjd. Jag slåss inte, är ofta ett veritabelt generalpucko och ger inte upp trots livets tuffhet. Jag känner förvisso många män men särskilt toxiska är de minsann inte. Jag försöker också för egen del att ta mitt ansvar. För, som jag sa till barnens morfar under mitt tal på begravningen, det finns alltid en framtid.

Min framtid består av drömmen om att ännu en gång blicka in i någons ögon och känna den där romantiska, innerliga känslan. Känslan av total tillit, samhörighet och kärlek. Bara en gång till. Det är mycket att begära, jag vet, men värt att vänta på. Om så är för resten av livet.

Salvation lies within är ett citat från en briljant film. I berättelsen avses en dubbeltydig referens till bibeln. I min tillvaro handlar citatet om var och ens inre. Man måste gilla sig själv för att må bra. Nyckeln till frihet stavas kärlek.

Nä, nu åker vi hem och muntrar upp oss, sa svärfar efter begravningen. Och det är väl så man får se på saken. Kan man uttrycka sig så efter att begravt sin vän man umgåtts med dagligen i sextio år är man nog något på spåren. Så det gjorde vi efter såväl begravning som konfirmation. Den är bra på sånt, kretsen runt mig.

Jo, lilla tjej, jag ska säga något. Ständigt och jämt, här och där. Den här gången om din mormor som efter ett kärleksfullt liv lämnat oss. Till Louise som konfirmerats. Till elever, vänner och okända. Det finns alltid en framtid. Fåglar sjunger varje vår. Än idag, post pandemi, är budskapet värt att påminna sig om. Tack, livet, för en helg av tro, hopp och kärlek. Ännu en.

Jag sitter i ensamhet och stirrar med viss avsmak på den överblivna smörgåstårtan. Jag tänker på hur glad Malin skulle varit idag och hur ledsen hon skulle varit i fredags. På hur fint livet är och på hur redo jag är att trampa en annan väg. Jag sippar försiktigt på ett glas Drambuie med krossad is. Plötsligt kommer jag att tänka på en bagatell. Allt är strängt taget, vare sig mer eller minde, inget annat än en bagatell. Och störst av allt är kärleken.

Nu alla goda vänners skål, gutår! Närvarande, frånvarande och de som komma farande – gutår!

Hon fick sin mammas vigselring omgjord till smycke. Vad glad hon blev.

Musik:

Fåglar sjunger varje vår (video!)

Relaterade blogginlägg

Sagan om ringen

Svärmor

Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

bild 139: kameradschaft

21 maj, 202321 maj, 2023av adolphson

Varför ger jag inte bara upp? Jag menar, inget går ju som jag vill ändå. Människor dör och andra checkar ut på andra sätt. Falun styrs av moderater och socialdemokrater, Putin är galen, skolan förstår inte hur verklig utbildning bedrivs och planeten sjuk. Varför håller man ens på?

Varför gav de inte bara upp? Redan i början av 1944 stod det klart att tyskarna skulle förlora, kriget var avgjort. De hade färre soldater, hade ont om det mesta, i öst ryckte röda armén fram, i söder och norr amerikaner, britter, fransmän med flera. Det var så att säga kört. Det var uppenbart för alla så varför fattade de tyska soldaterna inte? Hitler var ju ett kapitel för sig, men i Whermacht fanns i stort sett enbart hyggligt folk. Ändå pågick kriget i Europa till åttonde maj året därpå. Varför insåg man inte fakta och sträckte vapen?

En förklaring var att tyskarna var, så att säga, hjärntvättade av den nazistiska ideologin och därför måste avprogrammeras. Tanken byggde på antagandet om fanatikerns och bärsärkens framgång. Den som är mest motiverad, den som tror mest på segern i varje enskilt ögonblick, oavsett förutsättningarna, är den som presterar bäst. För nog var det märkligt: tyska Whermacht hade nästintill inga desertörer och alltså måste de tyska soldaterna enligt ovan förda resonemang vara helt besatta. Och inte bara det: Whermacht presterade dessutom bättre resultat av alla arméer under kriget och är sannolikt en av de bästa arméerna någonsin genom historien.

Slutsatsen som drogs av de allierades skarpaste propagandahjärnor var att man måste bryta ner stridsmoralen hos de tyska soldaterna. Detta tänkte man sig genom att berätta ”sanningen” för dem. Efter att på olika sätt provat att föra propagandakrig kunde man konstatera att det inte fungerade. Vad var det man missade?

Studier visade, bland annat genom intervjuer av krigsfångar, samt av undersökningar efter kriget, att orsaken till de tyska framgångarna stavades soldaternas sammanhållning, deras kamratskap. Den genomsnittlige soldaten struntade i Hitler och hans anhang men värnade mannarna omkring sig. Man lämnade inte någon i sticket genom att desertera. Man kämpade bokstavligen för varandra. Ett intressant skämt i Whermacht var förövrigt att ”nazismen börjar tio mil bakom fronten”.

Kamratskapen var alltså stark inom den tyska armén och det kände ledningen till och utnyttjade. Kamratskap, sammanhållning och tillit vinner framgång i krig. Senare en dyrköpt läxa för amerikanerna under kriget Vietnam. Och för Vietnams folk, givetvis. Soldaterna i Whermacht var hursomhelst inga nazister. De var vanliga människor, bagare, arbetare, lärare och hantverkare. Vanligt hederligt folk, som brydde sig om varandra, helt enkelt.

Vadå ge upp? Bara för att världen är skev. Nej, jag ger inte upp. Människor må vara som de är, världen också. Har man någon vid sin sida som är villig att ta en såväl metaforisk som verklig kula för en, någon som man vill dela en skyttegrav med, så är allt gott nog. Mer än så, faktiskt.

Relaterade blogginlägg

Hyllning till vänskapen

Musik:

Passacaglia

Källor:

Bergman: i grunden god

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Jonas Brunk

14 maj, 202314 maj, 2023av adolphson

There can be only one.

Vem är man egentligen, och vart är man påväg?

Du ska inga andra gudar hava jämte mig.

Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, det finns faktiskt två jag. Ett före Uppsala och ett efter. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och nu, när livet går lite i moll, så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken allt oftare återvänder dit.

På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.

En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit bildad med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull man i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.

Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt namn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står nu här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar – i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av uppsluppen munterhet som skänker två personer med samma namn.

Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket denne bror, och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?

Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.

I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig.

De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss” Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.

Du ska inga gudar hava jämte mig. Gamla testamentet i ålderdomlig översättning. Religös eller inte, i Faluns barocktempel står tiden stilla, där infaller ett lugn, det är en rastplats på resan. Det har det ju alltid varit.

Man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Skepp ohoj!

There can be only one.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Who wants to live forever

Uppsala är bäst

Två av oss

Källor:

Berggren: Historien om New York

Demokrati och samhälle, Film och TV, Skola

bild 138: Skynet

7 maj, 20237 maj, 2023av adolphson

Vad är intelligens? Vad är äkta?

Hur mycket artificiell intelligens finns det exempelvis i min profilbild, tänkt att locka åtminstone någon att svajpa höger, tro? Någon verklig människa kanske gillar det hon ser. Oj, vad många vi är som hoppas på sådant. Oj, vad mycket pengar det verkar gå att tjäna på människors längtan efter kärlek. Inget ont i det, kanske. Men hur ska ”hon” kunna veta någonting alls om mig med utgångspunkt från en bild? Kanske kan en potentiell intressent lära sig något om mig genom att först läsa min blogg? Men är det verkligen jag som skrivit detta blogginlägg?

En annan fråga är varför mina elever måste skriva prov med papper och penna. Svaret på samtliga frågor är kinesiska muren. Sug på den, chatGPT.

Skynet är en superdator i filmerna om The Terminator, där den första, åtminstone för min generation, är en kultfilm. Skynet var ursprungligen ett (fiktivt) militärt datasystem som blev självmedvetet och därefter försökte utplåna mänskligheten. Människorna bekämpade Skynet och som en del i kriget skickades en mördarrobot tillbaka i tiden för att avgöra striden. Det här var inte fars favoritfilm, ska sägas.

Man ordnade en föreläsning på min arbetsplats och ämnet rörde artificiell intelligens. Jag tyckte det var ett bra initiativ i ett angeläget ämne. Innehållet hanterade både vad AI faktiskt är, dess möjligheter och risker. Det har dock för de flesta kollegor sedan länge stått klart att hemuppgifter inte går att ge. Istället kommer en hel drös tekniska hjälpmedel för att förhindra fusk. Så antingen lär man sig nya tekniska hjälpmedel varannan termin eller…

Jag har under mina tjugofem år i branschen inte ändrat pedagogik nämnvärt. Jag låter eleverna läsa i läroböckerna, lyssna på föreläsningar och arbeta med instuderingsfrågor. Sedan har jag prov. Lägg bort telefoner, smarta klockor med mera. Provet skrivs på papper med penna. Det är inte omöjligt, men relativt svårt, att fuska. (Jodå, ibland ger jag andra typer av uppgifter, exempelvis muntliga.)

When they go low we go high. Eller något. Det som fungerat sedan antiken fungerar idag.

Det går inte att bygga en utbildning med huvudsyftet att jaga fuskare. Jag tänker plötsligt på Chi-Huang-Ti (259-219 fvt), han som ville bygga en mur för att stänga ute hela världen och stoppa tiden. Det fungerade inte, men muren står där än idag. Jag ser den som en metafor för kunskap och förmåga. Vissa värden är eviga, underverk rentav, och värda att försvara. Muren är konstant oavsett tidens utmaningar och kommer att överleva också nuvarande regim. Jag vet, det är en tveksam metafor med tanke på alla som tvingades till slavarbete och död i bygget. Murens lärdom är dock att vi aldrig kan betvinga tiden och vad den för med sig. Fuskare intresserar mig föga.

AI ger mig briljanta lektionsplaneringar på ett ögonblick, borde användas för schemaläggning och mycket annat. All denna tidsvinst ställer dock krav på människor. Den som är duktig på att skriva, läsa, lyssna och källkritik kommer inte att vara irrelevant i framtidens samhälle. Hen kommer att se och hantera riskerna och utnyttja möjligheterna. Vilket är vad all utbildning egentligen syftar till.

Dystopiska profetior står som spön i backen. Skynet kan hända. Jurassic park också. Det sägs dock vara för dyrt att utveckla självtänkande AI i någon större utsträckning i nuläget (läs: för Putin). Mängden el och datakraft som krävs finns knappt.

Open chat-gpt är verkligen fascinerande. Men ju mer text och begåvade svar datorn genererar desto större krav och behov av klassisk bildning. Att kunna läsa, skriva och värdera information. Framtiden tillhör måhända humanisterna.

Jag tänker på far som uppgivet svarade på bankmannens vänliga fråga om han använder internet att ”det är internet som använder mig”. Jag tänker också på filmklassikern Hets. Här följer några minnesvärda citat:

Vad är det här? Otillåtna hjälpmedel? Glömde sudda ut? Fusk min herre, fusk! Vet ni, jag tror inte ni kommer att ta studenten. Det är ett stålbad, det är inget för er. Mycket tråkigt att tvinga bestraffa en elev för detta kriminella förfaringssätt endast två veckor före examensskrivningarna. Mycket tråkigt. Mycket. Sedan när har vi börjat bedriva undervisning utan kavaj?

Jag svävar iväg, märker jag. Antagligen för att jag kan. Och vill. Jag är måhända programmerad på det viset. Jag fortsätter hursomhelst skicka ut elever i världen som, oavsett program, får ett visst mått av klassisk skolning med sig. Det är mitt blygsamma bidrag till den artificiella intelligensen.

Frågan är alltså vad intelligens egentligen är. Det klart chat-ai fattar att svaret är kinesiska muren. Men tänk ändå vad man missar när man svajpar vänster. Alla borde förresten få en superlike varje dag. Tänk också på alla möjligheter som en enda bild kokar ner till. Bu eller bä. Intelligens är kanske förmågan att avgöra skillnaden?

Vad som är fusk ligger måhända i betraktarens öga. En bra bild kan leda till något fantastiskt. Min bild är enbart förändrad till svartvit och bakgrunden borttagen. Min utbildning, däremot, är min mur. Mitt hopp och nyfikenhet min styrka. Men ändå: vad händer den dag dejtingappar blir självmedvetna? Att man genast möts man av ett meddelande: ”Min bäste herre, ta din anskrämliga nuna härifrån. Du är körd”. Det, om inte annat ger en tidsvinst.

Det är jag som skrivit detta blogginlägg. En potentiell läsare/svajpare får helt enkelt tro på mitt ord därvidlag. Frågan om intelligens får jag möjligen låta förbli obesvarad. Äkta, ja, det är väl hur man känner sig.

Välj Lugnet. Behåll Lugnet. Satsa på Lugnet.

Relaterade blogginlägg:

Momento Mori

Musik:

The robots

Maskinerna är våra vänner

Blinkar blå

Muren och böckerna

Scen ur Terminator 2

Scen: förhör i kyrkohistoria

cancer, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor

bild 137: svärmor

30 april, 202312 maj, 2023av adolphson

Den dag då jag kasta svärmor i Volgasjön. Min svärmor, flickornas älskade mormor, har lämnat oss.

Pappa, du får inte dö”. Det där är ett återkommande konstaterade i mitt hem.

Min syster sa någon gång under sin sjukdomstid, lite galghumoristiskt, att vi sitter på den ruttna grenen på familjeträdet. Arv och miljö, gener och otur, se där insatserna i livets stora roulette. Döttrarna lever ut sin förtvivlan över den brutala verkligheten. ”Pappa! Varför dör alla kvinnor i vår familj!? Farmor som jag inte ens fick träffa, faster Helena, mamma, Julia. Och nu mormor! Och Viktor har ingen fru! Det finns inga kvinnor i vår släkt!” Det blir lite tragikomiskt. Ändå väcker det tankar. Jag funderar. Över de som gått före, över människor jag delat upplevelser med, över saknaden och spåren de lämnat och över risken att idealisera gamla tider och viktiga människor. Hon är saknad, mormor/farmor/svärmor/mamma/hustru Margareta.

1856 hittade några gruvarbetare benrester i en kalkstensgrotta utanför Köln. Detta var inget ovanligt men just det här fyndet visade sig vara unikt. Fyndet fann sin väg som gåva till en lokal gymnasielärare (sic!) tillika en entusiastisk samlare av fossiler. Sedermera fastslogs att detta inte var några vanliga benknotor utan ett märkligt fynd. Den sluttande skallen, kraftiga näsan och kraftiga ögonbrynsvalkarna skilde fyndet från våra egna förfäder.

Nyheten basunerades ut: man hade funnit en ny människoart, äldre än Bibeln! Detta var kontroversiellt och nyheten möttes av misstro. Kyrkan ropade kätteri. Mängder av alternativa förklaringar förfäktades av andra. Men allt fler fynd styrkte det faktum som dittills avfärdats som skadade lämningar av vår egen art – det har funnits en annan människoart som levt sida vid sida med oss.

Neandertalaren har redan från början utmålats som en dum barbar vilket kanske inte är så konstigt. Möjligen ligger det något provocerande i att vi delat jorden med en annan människoart, kanske behöver vi rättfärdiga att vi finns kvar medan neandertalarnas själar lämnat jorden. Kvar lämnade de ett avlägset eko av sig själva, några knotor och lite DNA i var och en av oss. En dyster slutsats är att vi ofta anser människor vi delar jorden med som mindre värda. Sent har vi insett att vi inte borde utgå från att homo neanderthalensis är trångsynta eller dumma. Själv har jag sedan internets barndom som alias ibland brukat kalla mig Neandertalson. Oklart varför. Varför håna någon man inte känner? Men något av neandertalare har jag alltså i mig.

Hon har alltså lämnat oss nu, min svärmor. En fin människa som jag känt lika länge som min egen mor. Margareta dukade till sist under i samma förhatliga sjukdom som tog hennes dotter, förloppet var exakt det samma med den skillnaden att hon blev nästan åttio år. Lika mycket värd som alla andra människor men så värdefull för oss. Vi gråter, skrattar och minns, flickorna och jag. Vi är rika som fick lära känna henne.

Det finns alltså inga kvinnor kvar i familjen. Eller? Jo. En hel drös med döttrar som väntar på att ta livet i besittning. Det är Mina, Liv, Louise, Line, Elinora och Lykke. Det är underbart, leve livet! Mina (döttrar) har inte den onda genen. Men otur kan man ändå ha. Det har de lärt sig den hårda vägen. Oavsett, min uppgift är att inspirera dem att göra sina liv underbara och fundera över varför de är unika i sin tid. Som jag ser det skiljer vi oss inte från neandertalarna i det avseendet.

Jag må sitta på den ruttna grenen, men istället för att fundera över när den går av sneglar jag upp mot solen som bryter igenom lövverket och ler lite för mig själv. Faller gör jag förr eller senare men jag fortsätter resa mig tills allt som finns kvar av mig är några benknotor och ett eko av en viss tid i universums stora tombola. En tid av tur och otur, sorg och glädje.

Solen letar sig ner genom lövverket och skiner över tre generationer

Vad svarar jag på döttrarnas önskan om ett evigt liv för mig? Jag tackar för omtanken men berättar att det låter jobbigt. Det viktiga är inte när jag dör utan hur det kommer att kännas den dag det sker. Min förhoppning är att det känns bra för mig och att den närmsta omgivningen sörjer. Får jag välja tidpunkt väljer jag den sextonde november klockan 21.48. Dels för att det normalt sett är den dystraste tiden på året och dels för att någon form av cirkel då skulle vara sluten.

Så jag svarar: ”Vet ni, jag kommer att dö en dag. Och när det sker vill jag att ni sjunger två sånger:

Det var en gång jag tänkte att punchen övergiva men det får aldrig ske så länge jag får leva. Och när jag en gång dör så står det på min grav: här vilar en som svenska punchen övergav! Jag gillar, jag gillar punchen, jag gillar den som punchen skapat har. Jag gillar, gillar punchen, jag gillar punchen och dess far!

och

I dag ska pappa i jorden fram med de dukade borden ack vilken glädje och ack vilken fröjd. Får vi int’ peppar och kringlor så får vi väl brännvin och semlor, det gör det samma blott själen är nöjd.”

Hon skrattade alltid när jag sjöng ”Svärmor”, svärmor. Det är bra Fredrik, sa hon. Det är tur vi har dig. Det är vid närmare eftertanke tvärt om, jag har haft tur att ha en sådan omtänksam svärmor. Tack för all godhet mot mig och flickorna, tack för all trevlig samvaro och god mat. Vi strävar väl vidare en stund, vi andra. Ett fint sällskap fattigare men många minnen rikare fortsätter vi.

På påskafton kom hon upp ett tag och gav mig en kram. Ett vemodigt leende och vi utbytte blickar i tyst samförstånd. Mer behövdes inte. Låt barnen ha en fin påsk, sa din blick.

Vila i frid, kära Margareta. Vi saknar dig.

See you in Liverpool.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Idag ska Martin i jorden

Källor:

Bregman: I grunden god

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Viskningar och rop

23 april, 202323 april, 2023av adolphson

Vissa saker är värda att föra vidare, inte andra. Hur inser man skillnaden?

Jag vet inte hur Hans Werthén var som privatperson eller yrkesmänniska men han framstod, åtminstone de gånger jag träffade honom, som tämligen ämabel. ”Golf är en sämre form av jordbruk”, är ett citat från honom. Det är roligt sagt.

Viskningar och rop är Ingmar Bergmans uppgörelse med svek och elände i relationer under ett liv. Men filmen konstaterar också att det samtidigt ryms underbara saker i tillvaron.

Jag läste någonstans att vi tänker ungefär sjuttiotusen tankar om dagen. Hur många av dessa har man aktivt valt att tänka? Hur många är resultatet av yttre impulser? Det må låta som en klyscha men man bör vara försiktig med sina medmänniskor. Vad man säger till och om dem. Vad man för vidare, gillar och delar. Allt sådant får, eller kan få, oanande konsekvenser.

Den tjugonionde augusti 1255 hittades pojken Hugh död i en brunn i den engelska staden Lincoln. Snabbt spreds ryktet, det behövs inga sociala medier för sånt, att det var ett bestialiskt ritualmord begånget av judar. Samtidens ansedde krönikör, en viss Matthew Paris, diktade dessutom ihop att det minsann var framstående judar från hela England som samlats i Lincoln för att tortera och döda barnet. Lögnen spred sig snabbt och snart dök vittnesmål om liknande händelser på andra platser upp. Viskningar och rop leder lätt till myter och vandringssägner. Den uppdiktade historien om mordet på Hugh ledde till förföljelser och massmord på judar och till slut, år 1290, utvisades hela den judiska befolkningen från England.

Den påhittade berättelsen fick på olika sätt nytt liv århundrade efter annat, bland annat genom de kända Canterburysägnerna. Ingredienserna känns igen i mängder av antisemitiska myter och konspirationsteorier. Det är tyvärr ett tidlöst fenomen. Under presidentvalet 2016 briserade ”Pizzagate”. Det påstods att i källaren på en (eller flera) pizzerior hölls barn fångna för att utnyttjas sexuellt. Det hela antogs vara en pedofilhärva organiserad av det demokratiska partiet och vid åtminstone ett tillfälle dök en beväpnad man upp vid den utpekade pizzerian (som inte ens hade någon källare). Myten fick, trots att den var helt grundlös, spridning och skadade Hillary Clintons kampanj. Och efter 2020: Stop the steal.

Ingen vet hur pojken Hugh egentligen dog men han begravdes under pompa och ståt i stadens katedral som ett helgon omgärdad av rykten om utförda underverk och tillresta pilgrimer. Först 1955, tio år efter Förintelsen, tog katedralen i Lincoln avstånd från myten och satte upp en informerande text om vad som egentligen hänt. Fejknyheten bestod alltså i det här fallet i sju hundra år.

Tankar är inte fakta. Tankar bidrar till känslor. Känslor kan ställa till det. Genom att bli medveten om vilka tankar som är skadliga för både sig själv och andra kan man begränsa dess spridning och skadeverkningar. Man kan alltså, i viss mån, styra sitt känsloliv. Både kollektivt och individuellt. Det går. Vi utsätts dagligen för påverkan från allehanda håll där lögn och desinformation är handelsvara. Man får ta ansvar själv för att inse skillnaden. Det gäller att i enlighet med detta sätta ner någon form av fot här någonstans, som en chef en gång sa.

Det var länge sedan jag såg filmen viskningar och rop. Det kanske är dags att se om den. Jag minns att den uppmanar tittaren att se bortom det första intrycket. Det finns alltid mer att upptäcka. Filmen är att betrakta som en illustration av minnen, drömmar och tidens gång, snarare än verkliga händelser. Precis som den här bloggen.

Det slår mig att livet är som en film. Är man i en roll kan man inte bli omtyckt av alla. Man får acceptera det. Men vi bör vara försiktiga med vad vi säger om varann.

Man bör på olika sätt låta sin röst höras. Man bör också lyssna. Jag träffade Hans Werthén flera gånger under min tid på V-dala studentnation. Han var rolig. En gentleman av den gamla sorten, på gott och ont. Citatet om golf är värt att minnas och att föra vidare.

Musik:

Rain in Venice

Chopin: pianosonat

Källor

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Svenska filminstitutet

Røseth/Werner Livssorg

cancer, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

tempus est amicus noster

11 april, 202316 april, 2023av adolphson

När dessa rader skrivs är det fyra år sedan jag kröp ner bredvid Malin på sjukhuset för sista gången. Jag visste att det var en av de sista gångerna, men inte den sista. Sedan dess? På västfronten intet nytt.

Vi går på en somrig grusväg mellan Trångsviken och Mo. En envis geting gör oss sällskap. Du förundras över att jag insisterar på att skriva en hälsning till dina föräldrar i gästboken.

”Här, ta hand om henne.” Hur kunde jag någonsin glömma den uppmaningen? Det är helt bisarrt. Det är ju det viktigaste någon sagt till mig.

Jag blir aldrig färdig. Men jag måste skärpa mig. Se vad som är viktigt, och mindre viktigt, under min återstående stund på jorden.

Tempus est amicus noster är latin och betyder tiden är vår vän. Men den här gången är det inget tillkämpat, lagom hurtigt, latinskt citat jag letat upp. Nej, jag har faktiskt för egen panna värkt fram tanken och sedan översatt via Google translate. Mest på kul. Men stämmer det, är tiden verkligen min vän? Är den inte det får man istället försöka vara andras vän så gott det går.

Vem har ansvaret och i vilken hand? Jag har ansvaret i första hand.

Det har gått fyra år. Lika länge som det första världskriget pågick. Under tre av dessa år har jag återkommande lovat både mig själv och omvärlden att nu är det färdigt, nu är det sista gången jag skriver om Malin. Ändå sitter jag här igen. Jodå, nog anar jag mina närståendes pannrynkor. Bara ytterligare ett meningslöst anfall mot bättre vetande och reson. Tiden läker alla sår, tiden är vår vän.

Nere i Falu gruva sa du ja till mig. En förlägen guide var vårt sällskap när jag under facklans fladdrande sken trädde ringen på ditt finger. Du var min och dina glittrande ögon lyste framtidens väg genom mörka schakt.

Insprängt:

En dotter snor min parfym. Borde jag byta märke?

En dotter äter köttkorv och bearnaisesås. Vad krävs för faderskapstest?

”Remember, when you are dead, you do not know you are dead. It’s only painful for others. The same applies when you are stupid.” Ricky Gervais.

Lever jag ett dubbelliv? Ett i verkligheten och ett i förflutenheten där Malin lever och skrattar sitt underbara skratt?

Jag är inte ensam om att nätter igenom tröstat gråtande barn eller att under timmar stirrat ut i tomma intet. Allt detta är det många som dagligen gör. Men jag är ensam om Malin. Det är inte mycket mer att säga än att jag saknar henne. Hon var min vän. Men jag är också ensam om mina barn och om framtiden.

Jag stannar i samma ögonblick jag kliver in i rummet. Ni sover tillsammans, vår nyfödda dotter och du. Det är det vackraste jag sett.

Bitterheten måste hållas i schack var dag. Varje morgon måste jag hitta en anledning till att stiga upp ur sängen och fortsätta fungera som en i allt väsentligt normal människa. Den anledningen stavar jag till döttrar.

Du har fått en dotter till. Här, ta hand om henne. Din fru behöver oss.

Jag såg oss åldras tillsammans, Malin och jag. Hennes död utgör en stöld jag inte kan hantera. Alltså skjuter jag den ifrån mig. Det finns mycket att vara glad åt. Men kan jag inte dela det med henne är det egentligen oväsentligt. Min strategi har gått ut på att klara mig igenom dagen för att äntligen få läsa och sova. Så har det ofta känts under fyra år. Det håller inte. Det finns mer att upptäcka och älska.

Så nära som jag kom dig har jag aldrig kommit någon människa. Jag kan aldrig nöja mig med mindre.

Man får öva sig i att försöka hitta rätt spår i livet igen. Jag har skändligen misslyckats med det under de år som passerat. Fredsförhandlingarna har alltid gått i oförsonlighetens stå.

Jag brukar ibland inför högtider bjuda elever som är ensamma eller har det svårt hem till mig och flickorna. Det är sällan någon antar inbjudan men det leder ibland till intressanta samtal om livets meningslöshet. Som vikten av att vara någons vän.

Om barnen är säkra och glada så kvittar resten. Tänk att det skulle ta så lång tid att inse det.

Övning ger färdighet, heter det ju. Men jag tvivlar. Jag har under de här åren haft svårt att manövrera. Någonstans gick jag vilse. Jag har varit en dålig pappa, son och vän, jag har svikit människor. Men vad värre är: jag tycks ha förlorat mig själv.

Jag tittade in i dina ögon under ett ögonblick jag inte visste var det sista. Fortfarande kunde jag ana glittret från gruvan. Fortfarande såg jag ditt innersta. Nästa gång jag såg dig levde du inte mer. Jag dog lite då. Att skiljas är att dö en smula.

Rummet försvinner när jag minns våra vackraste ögonblick. Hennes skratt och ilska, röst och doft. Det onda bleknar och det goda förstärks. Men jag undrar för mig själv om man kan snabbspola tiden. Snälla Google translate, hjälp mig att förstå. Hur översätter man kärlek, sorg och längtan?

Jag gillar inte påsk, pappa. Det var typ då vi lämnande mamma för sista gången. Åh, lilla du, inte har vi lämnat henne. Det gör vi aldrig. Kom så målar vi ägg.

Jag blir aldrig färdig och det är som det ska med den saken. Jo, färdig med eländet har jag blivit, nu finner jag mig förvandlad till något annat. Något annorlunda. Annorlunda är bra. Vem vet, kanske blir det en gång lika vackert. Men alltså annorlunda. Jag tror jag vet vad det är. Jag har börjat förnimma den fulla innebörden av sorg.

Universum är oändligt, dessutom expanderar det. Kanske ligger det i sakens natur att något som är oändligt med nödvändighet måste växa.

Här, ta hand om henne. Ja. Jag lovar. Det är det enda viktiga. Lilla du, tiden är vår vän.

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning. Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Det blev fred tillslut även på västfronten. I den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden 1918. Det åstadkoms genom att människor började prata med varandra. Jag har någon att prata med. Det kommer alltid en ny morgon. Tiden är min vän.

Musik:

The Cardigans: erase/rewind

Laleh: En stund på jorden

Keane: somewhere only we know

Smile

Relaterade blogginlägg:

Malin

Falun/Dalarna, Historia

Norslunds gård

2 april, 20232 april, 2023av adolphson

Jag springer ofta förbi Norslund på min runda. Vid idrottsplatsen nedanför flerfamiljshusen ser jag barn och ungdomar spontanidrotta. Någon har varit min elev, andra kan komma att bli. Jag vet att namnet Norslund kommer från en gammal kungsgård. På arkivet fann jag en liten skrift över ämnet.

Platsens historia är både viktig och intressant. Att studera sin lokala historia fördjupar känslan av att allt är bara till låns, att plats och miljö är våra att förvalta enbart en liten tid. Men det ger även andra perspektiv.

Norslunds herrgård låg hundra meter öster om järnvägen på höger sida om man kommer från Slussen upp mot nedre Norslund och flerfamiljshusen. Jag tror adressen idag är Nybelius väg.

Den första kungsgården i Falun låg i Främby 1552-57 men flyttades sedan 1663 till Gamla Herrgården. En kungsgård var en gård som kungen hade till sitt förfogande för att genom gårdens avkastning kunna försörja sig och sitt följe när han befann sig i området. Systemet härrör från före slottens och de givna huvudstädernas tid. En kungsgård kan ibland även kallas kungsladugård, vilket också kan syfta på de jordbruk som fanns i anslutning till kungliga slott och residens.

Platsen Norslund är gammal. Området har varit bebott åtminstone sedan 1500-talet. Den första kungsgården kallades Borns hyttegård och låg cirka trettio meter från Tisken väster om nuvarande Norslunds kyrkogård. Även området omkring nuvarande Slussen hörde till gården. Egendomen skapades i slutet av 1500-talet av den förmögne bergsmannen Christopher Olofsson Gyllenknoster som köpte flera markområden och skapade det som först hette Noret 1608 och 1663 blev det alltså kungsgården Norslund.

Det var en mäktig gård. Större än Staberg, för att göra en jämförelse. Våra dagars Norslund, kyrkogården, Surbrunn och området för regementet bildade under åren 1668-1764 grunden för landshövdingens självhushåll. Gården brann dock ner 1764 men ett mindre hus byggdes som officiellt residens 1812. Norslund fungerade som som sommarresidens för landshövdingarna till 1897 (dessa hade som officiellt residens sedan 1761 byggnaden på Åsgatan).

Under 1800-talet skiftade Norslunds gård ägare flera gånger och ägandet påverkades av järnvägens expansion. På 1890-talet såldes gården till kronolänsmannen Mathias Lissel. Han köpte även de delar av området kyrkan och järnvägen lämnat efter sig.

Del av byggnaden. Odaterad bild men gissningsvis 1950-tal.

Efter ytterligare ägarskiften såldes byggnaderna och marken slutligen till kommunen och en verksamhet på platsen, som kanske vissa falubor fortfarande minns, var Erik Strömbergs företag AB Möbeltass. 1966 var sagan all. Det var dags att ge plats för det framväxande moderna samhället och herrgården revs (eller faktiskt brändes som en övning för brandkåren) varefter flerfamiljshusen byggdes.

Jag stannar på min runda till vid idrottsplatsen och tittar på barnen och ungdomarna som, gissar jag, ovetandes om bergsmän och herrgårdar är mitt uppe i sin lek. Jag vrider på huvudet. Än idag påminner en trädallé i ett närliggande grönområde om vägen upp mot den gamla huvudbyggnaden på Norslunds gård. Den ska jag besöka i vår, tänker jag innan jag springer vidare bort mot kyrkogården.

Relaterade blogginlägg:

Slussen

Musik

Tribute to miss A

Mozart mässa i C

Källor:

Norslunds gård, arkivcentrum

Foto, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

bild 136: kunskapsillusionen

26 mars, 202310 april, 2023av adolphson

Livets ögonblick. Dess olika nedslag. Jag vet allt om detta.

När någon sviker återupplever jag en ytterst liten del av sorgen från när Malin dog. Varje gång jag sviker tillfogar jag någon det samma. Det är en svårbemästrad paradox det där, hur ska man någonsin våga satsa igen?

Vad är det viktiga? Att låta sorgen göra sitt ärende? Att fly den tunga realiteten till lättsamhetens fåfänglighet? Hur fungerar det egentligen, livet? Strunt samma. Det blir ändå aldrig som man tänkt.

Den plötsliga friheten är ljuvlig när den kommer. Insikten att det faktiskt är över, vad det nu var som kändes tungt, och känslan som kommer därav. Att känna sig oberörd av en påminnelse, faktiskt närmast lättad över att inte vara en del av det. Det är en något vidunderlig känsla.

Jag inser att jag är ignorant. Jag tror nämligen att jag vet så mycket och lika övertygad som jag är om min duglighet och briljans är jag ovetande om att allt jag tror mig veta är en illusion. Mänskligheten må veta relativt mycket men inte individer – var och en av oss behandlar per automatik andras kunskaper som våra egna. När jag exempelvis uppsöker vården eller lämnar bilen på service är det andras kunskaper som tillämpas, inte mina.

Kunskaper, tjänster och behov som vi köper eller tillgodogör oss är inte liktydigt med egen kunskap. Forskare har, för att belägga detta, bland annat undersökt hur många i en undersökningsgrupp som kunde förklara hur en relativt enkel sak, ett blixtlås, egentligen fungerar. Blixtlåset är en uppfinning relativt många använder dagligen men, som det visade sig, relativt få kan förklara.

Det här är inte nödvändigtvis dåligt, det är bra och nyttigt att vi människor lärt oss samarbeta. Men betänk samtidigt hur lite var och en faktiskt vet om världen. Jämför man med stenåldern då individer måste kunna tillverka sina egna kläder, göra upp eld, jaga kaniner och fly från lejon ser vår tid, i all sin briljans, annorlunda ut. Mänskligheten vet som kollektiv oändligt mycket mer idag men individer vet faktiskt mindre. Vi som lever idag måste i mycket större utsträckning än under forntiden förlita oss på andra för att tillfredsställa våra behov eller vår trygghet.

Vad som är viktigt? Jo, att klara sig själv och ta ansvar. Jag är ensamstående förälder med två tonåringar som stundtals har det tufft. Jag tar hand om min gamle far. Jag försöker ständigt bjuda in och till. Jag försöker även bidra till demokratin och vara en bra lärare. Jag säger inte detta för att väcka sympati eller kokettera med min godhet utan för att det är så man gör här i livet. Delar med sig av kunskap och förmåga.

Helt ensam är jag inte. Jag har hjälp. Men jag klarar mig själv. Var och en står sig själv närmast. Att förstå sig själv är att i någon mån inse vidden av sin okunskap och hur begränsad man faktiskt är. Ibland dyker det dock upp händelser och personer man bör undvika. Den insikten innebär frihet. Det är en vidunderlig känsla. Jag tror kunskap, eller klokhet om man så vill, är förmågan att kunna avgöra vad som är viktigt respektive oviktigt här i livet och att göra val i enlighet därmed.

Trots att jag, liksom vi alla, blir äldre så är jag övertygad om att tiden är min vän. Sorgen har gjort sitt ärende. Den får fortsättningsvis gärna vara en naturlig del av livet men inte hindra mig från att ha ett bra liv. Sorg och glädje i en salig blandning. Ingen slipper undan livets skiftningar det enda man kan göra är att förhålla sig. Det är det viktiga.

There’s a flip side to that coin. Varje gång jag påminns om något tillfälle av total lycka återupplever jag något av den. Och det finns så många att välja bland.

Livets ögonblick. Dess olika nedslag. Jag svävar i total okunskap.

Musik:

Viba Femba: Slåttervisa

Vivaldi: Gloria – Domine fili unigenite

Källor:

Harari 21 tankar om det 21:a århundradet

Falun/Dalarna, Historia

kasern

12 mars, 202312 mars, 2023av adolphson

Vad finns och var ligger det? Inte så mycket på gamla I13 måhända. Så tänker möjligen galenpannan i öster.

Ofta får jag diskutera ords betydelse. Ord spelar roll. Ordet är förvisso fritt men det följer ett ansvar med yttrandefrihet och ju större insikt om vilken betydelse ord får i praktiken desto större visdom.

Arkivet. En meditativ plats. Jag är inte alltid helt fokuserad eftersom själva besöket är målet. Jag letar inte efter något särskilt och höll på att bläddra förbi, men det var något som fångade mitt intresse. Kanske var det ordet ”kasern” som gjorde att jag försjönk i en liten skrivelse. Egentligen en bagatell men samtidigt vördsamt upprörd. En förflutenhetens petitess. Men viktig för några som berördes därav och därför vacker.

Skrivelse från chefen för kungl. Dalregementet med överlämnande av framställning rörande benämningen av regementets förläggningsområde.

Till Stadsfullmäktige i Falun.

Med översändande av bifogad skrivelse från Kungl. Dalregementets underofficerskår får jag äran härmed anhålla att Stadsfullmäktige ville taga under övervägande i densamma fastställda förslag, som jag anser berättigat.

Falun den 21:a november 1922

Axel J:n Sjögreen Regementschef

Aug Schröder

Till chefen för Kungl. Dalregementet.

Enligt fastställd ny indelning och bemanning av kvarter inom Falu stads planlagda område benämnes Kungl. Dalregementets område ”Dalregementets kasern”. Då denna benämning i tal och skrift i de flesta fall förkortas till ”kasern” synes oss benämningen i många fall vara missvisande och oriktig enär i Falun finnes flera kaserner, exempelvis vid Främby.

För oss som äro skrivna och boende inom området är det i många fall otrevligt då ordet lätt leder tankarna på kasernliv i allmän sämre mening. Våra skolbarn uppropas i skolan boende i ”Kasern”, vilket barnen får höra allt i form och mening, som ej är tilltalande. Post adresserad till ”Kasern” kommer till Dalregementet oaktat den hör till Främby kasern och vice versa.

Vi förmena att benämningen ”Dalregementet” är både korrekt och mera tilltalande, varför en åtgärd i den riktningen är väl motiverad för denna benämning å vårt förläggningsområde i officiella handlingar från stadens myndigheter m.m.

Av vad som ovan anförts får jag härmed å Kungl. Dalregementets underofficerskår vördsamt anhålla, att Regementschefen ville till stadsfullmäktige i Falun ingå med skrivelse i ärendet anhållan

att i benämningen ”Dalregementets kasern” ordet ”kasern” måtte utgå och benämningen bliva ”Dalregementet”.

Falun den 9:e november 1922

Å und.off.kårens vägnar

Kårens ordförande

Eric Nordin

Var vi bor, vad vi heter, vad platsen där vi bor heter och kallas, hur dessa ord uttalas och hur vi skriver och uttrycker oss – allt spelar roll. Eric Nordin uttrycker sig väl. Och nog får man anse att han lyckas i sitt uppsåt. För visst lever ordet ”kasern” kvar som benämning men de flesta refererar nog till ”Dalregementet” när de avser området omedelbart väster om Ica Maxi.

Kanske passar det att avsluta med att uppmana en viss diktator att studera sin historia. Under andra världskriget lär nämligen Sovjetisk radio rapporterat att det fruktade dalregementet rör sig norrut. Mer säger jag inte.