bild 102 – täckminnen

Stort, faktiskt oändligt, ligger västerhavet framför mig på samma vis det alltid gjort. När jag ser ut över det känns det lite som det bara är mitt.


Ett täckminne är ett minne som i själva verket representerar ett annat eftersom det ursprungliga är för jobbigt att hantera. Alltså något vi (ofta) omedvetet hittat på för att skydda oss från det verkliga hemska. Täckbark känner den odlingsintresserade som ett för ömtåliga växter skyddande lager mot kyla.

Från Styrsö har jag många vackra minnen. Min barndom och ungdom, när jag och Malin drack champagne i skymningen på Saltskär eller middagar och skratt i goda vänners lag. I veckan fyllde jag på depåerna av det senare.

”Jaha, hur ska det gå nu när alla åkt? Du har ju alltid varit de fyllda salongernas man.” Min bror oroar sig, från sitt sjukläger, för hur jag ska klara mig efter att dalabrigaden (familjerna Darke och Thuresson) lämnat ön. Det han i själva verket oroar sig för är att jag i ensamhet ska förlora mig i dystra minnen. Men den senaste veckan är ju till bredden fylld av goda minnen att ersätta de dåliga med.

In i dimman, en metafor så god som någon

Även flickorna beklagar sig lite efter att sång och dans-gänget lämnat. ”Han säger att han ska göra carbonara men så står vi där med hans jäkla solskenspasta igen”. Hur länge kan man förresten sitta i en fåtölj utan att göra något, undrar de vidare. Men jag gör ju saker. Visst gör jag det. Jag minns, exempelvis. Processar. Jag låter minnena skölja över mig, som havet över… en gås? Men är det verkligen äkta minnen jag umgås med, funderar jag, och gäller alltid ju förr desto bättre-regeln?

När jag diskuterar minnen med far blir jag ibland frustrerad. Far svarar nämligen ofta på mina allt mer enträgna frågor att ”det minns jag inte” eller ”så var det kanske”.

Jag har sällan någon att minnas Malin med. Det är helt enkelt ingen som vill, eller möjligen törs. Jag lider av det. För jag vill minnas, komma ihåg henne. Jag vill minnas alltihop. Men det är en ojämn kamp eftersom minnet alltid sviker oss. Mina vänner pratar dock ofta och gärna om henne och det gör oss gott.

Först är det triviala saker som går förlorade men förr eller senare gör alla minnen så. Minnet är lurigt. Det kan, förutom att gradvis försvinna, också ta bort eller lägga till saker beroende på att man fått kunskap senare i livet eller för att passa bättre in i ens liv som man föredrar att se det. Man kan exempelvis ha hört något kul berättas och senare minnas det som att det faktiskt hände en själv.

Vinga 2021

Jag och Malin var på Vinga 2003 eller möjligen 2004, jag minns inte så noga. Ett minne bryts obönhörligt och långsamt ner och luckorna som uppstår fylls med tiden av antaganden, gissningar, improviserande och andras minnen. Vissa saker försvinner fort, annat tar tid beroende på vikten och omständigheterna kring när det uppstod. När jag blir äldre kommer jag säkert att blanda ihop mina (hittills) tre besök på Vinga.

Det finns hos äldre människor ofta en omvänd minnes-kronologi. Far kan exempelvis namnet på alla sina hundar från sin barndom men kan näppeligen utan ansträngning påminna sig vem av barnbarnen som lystrar till vilket namn. Evert återvände senare i livet bara någon enstaka gång till sin födelseplats, kanske föredrog han den som den framstod i minnet.

Evert och ungdomar 2021

Om det eller det hänt eller inte hänt. Om jag trots allt kommit in på juristlinjen i Stockholm, bott kvar i Aix, bott kvar på Styrsö eller om hon inte blivit sjuk. Vi överväger ibland våra alternativa liv, chanserna vi missade eller tog. Vad som hänt om… (inte). Men det är dock sällan vi överväger det värsta scenariot som konsekvens av det där alternativa livet.

Darkthurson 2021

Jag tänker numera sällan på cancer och begravning. Inte ens när jag besöker gravarna på Styrsö eller Falun. Istället påminner jag mig om andra saker. Som nu i veckan när den klassiska burgaren ”Tsarens favorit” på Råbygrillen i Uppsala flöt upp till ytan. Burgaren med rödlök, stenbitsrom och bearnaisesås. Det var nästan bara Mange och jag som konsumerade den (i synnerhet till frukost) och det hände att vi fick tjugo spänn av grillkillen för att trava över till Norska Hydro och köpa romen till burgaren. Nu tillagade Mange den till mig på Styrsö som en hyllning till våra gemensamma minnen.

Tsarens favorit 2021

Livet är en parentes mellan två evigheter, sägs det. Och havet sveper in och fyller parentesen med minnen och lite vemod. Jag vet ju att det alls inte bara är mitt hav utan allas. Alla som har levt, alla som lever och alla som kommer att leva.

Jag vill fylla parentesen med innehåll och ett sätt är att fortsätta tillverka mina täckminnen och täckbark och därefter utgå från att havet varmt och horisonten gyllene.

Halsvik 2021

Källor:

Englund: Söndagsvägen

Wikipedia

panem et circenses

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att äta och något spännande att se. Man tackar.

Verandan en sen kväll i juli

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser, vad upptar istället min uppmärksamhet? Har jag måhända fullt upp att begapa statens senaste, enorma, projekt?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.


Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har själv begapat Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar (och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet). Koncentrationslägren är världsarv. Jag har även besökt Auschwitz.

Olympiastadion 1936

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås ibland vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta 10 000 rum och ta emot 20 000 gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot 400 000-500 000 besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år.

Det fanns fler sådana här anläggningar runt omkring i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg 150 meter från stranden i sex våningar och med en längd av 4,5 kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på 20 000 sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Prora

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla.


Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.


Källor:

Wikipedia

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.


Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

slippery slope

Ett slippery slope-argument innebär att argumentera för ett tillsynes litet och obetydligt beslut men som leder till en kedjereaktion av händelser man inte önskar eller kan förutse. I slutändan leder beslutet till något mycket dåligt och efter det första beslutet går sakernas tillstånd inte att ändra likt en boll på ett lutande plan.


En viktig fråga i vår värld är hur mycket eller lite man kan inskränka en grupps eller individs demokratiska rättigheter för att undvika ett yttre hot, inbillat eller verkligt. Och vem som avgör det. Frågan är inte ny. Problemen tycks ofta loopa, tänker jag lite dystert.

Är ordet, livet, alltid helt fritt?


Lukasjenka, diktatorn i Vitryssland, låter militärt flyg tvinga ner ett civilt plan under rutt mellan två EU-länder för att komma åt en regimkritiker. Trump, efter de famösa händelserna vid Capitolium, har blivit utslängd från de största sociala medieplattformarna. Nu bidar han sin tid i den för honom obehagligt svala medieskuggan i Florida. Netanyahu använder i Israel samma argument som Trump: allt är fusk. I Falun diskuterar vi, med hänvisning till pandemin, möjligheten att införa vistelseförbud på vissa platser under vissa omständigheter.


Efter fängelsevistelsen som följde på kuppförsöket, den så kallade Ölkällarkuppen 1923, var Hitler övertygad om att han var den utvalde, rörelsens ledare, frälsaren. Interna kritiker och konkurrenter utmanades, undanröjdes eller uteslöts. Några av de mer namnkunniga var Ludendorff (en av de ledande militärerna under första världskriget), Strasser och Röhm (dessa mördares på Hitlers order under ”de långa knivarnas natt” 1934). Partifunktionärer och sympatisörer började, ledda av den retoriskt skicklige propagandamaskinen Goebbels, bygga upp en framgångsrik personkult av Hitler. Inom ett par år var nazistpartiet ett av de största partierna i Tyskland.

Efter kuppförsöket var dock partiet förbjudet och det var naturligtvis viktigt för Hitler att det åter blev tillåtet. Han lovade dyrt och heligt att nazisterna hädanefter skulle sköta sig och bli ett laglydigt parti. 1925 hävdes förbudet och olika partitidningar, som Der stürmer och Völkischer Beobachter, viktiga organ i propagandan, kunde därmed åter ges ut, trots att innehållet var gravt antisemitiskt.

Hitlers ledare i tidningarna handlade om vikten av intern enighet gentemot gemensamma yttre fiender som judar och marxister. Detta budskap skulle han återupprepa. Exempelvis genom sin succéartade återkomst, efter att förbudet hävts, live inför tusentals fanatiska sympatisörer. Han krävde i talen att man villkorslöst sluta upp bakom honom – tills vidare. Detta var viktigare än allt. Tids nog skulle ges möjlighet att utvärdera hans insats och eventuellt byta ut honom som partiledare. Hailropen skallade i möteslokalen, människor grät av lycka och klättrade på borden.

Hur var det möjligt, undrar en nutida kanske. Tja, hur var det möjligt att storma Capitolium?

Efter detta var Hitler allmänt accepterad inom partiet som Führern. Regeringen i Bayern fick dock återigen kalla fötter (det var ju i München som det tidigare kuppförsöket ägt rum) och förbjöd Hitler att framträda offentligt. Förbudet utökades dessutom till att gälla i hela Tyskland och det på grund av hans kränkande språkbruk mot judar och marxister.

Värt att notera är att nazism sedan 1945 är förbjudet i Tyskland. Men tillbaka till det som i den nazistiska mytologin refererades till som ”kampåren”.

Stora liveframträdanden, massmöten, var Hitlers grej. Nu tvingades han på grund av förbudet övergå till stora och små informella möten: han förvandlade vanliga krogbesök till valmöten och tidningar gavs ändå ut, trots förbudet. En intressant detalj är att Hitler den här tiden valde att bli statslös, han avsa sig sitt österrikiska medborgarskap, för undvika att utvisas från Tyskland. Nazisterna lyckades, med Hitler, Göring och Goebbels i spetsen hålla sig kvar i händelsernas centrum till weimarrepublikens fall. Sedan kom inflation, börskrasch och politiskt kaos. Den som är bäst organiserad och kommunicerar mest effektivt vinner. Det är inte så ofta den störste eller starkaste.


Lukasjenka är självfallet en maktgalen diktator. Hitler utsågs enligt demokratiska principer. Att stänga av Trump från twitter är problematiskt sett ur en demokratisk synvinkel och jag gissar att han snart är tillbaka i etern. Det finns även flera lager på löken att enligt pandemilagen begränsa människors rörelsefrihet. Frågan är vem som har rätt, när och varför. Det är inte alltid lätt att avgöra medan det pågår. Och ser vi inte upp sätter vi igång dominoeffekten.

Det är som alltid: politikern agerar medan historikern i efterhand iakttar från distans. Historien kan visserligen ibland hjälpa oss med att skilja på rätt och fel i kniviga situationer men ofta nog får vi förlita oss till ethos, vår inre känsla för vad som är rätt. Den kompassen är det viktigaste verktyg vi har.


Relaterade blogginlägg:

Ludendorff


Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Friedrichshafen/Barth: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarrepubliken

bild 101 – tillsammans

Fakta kan definieras som hur världen är beskaffad. Kunskap kan beskrivas som kännedom om fakta och förmåga att sätta in den i ett relevant sammanhang. Intelligens kan dels beskrivas hur snabbt detta sker men även som förmågan att ändra sin uppfattning när ny fakta eller information tillkommer.


Nu har de äntligen sprungit ut, de glada, de underbara, vår framtid. Coronagänget. Och i slutet av terminen hann vi återfinna lite av glädjen som normalt sett alltid finns i skolans värld så här års.


”Vi ville bara tacka dig så mycket”.

De stod lite i skymundan, som vanligt, efter att det officiella utsprunget var klart, och väntade utanför mitt arbetsrum. SVA-eleverna (svenska som andraspråk). De som ofta kämpat extra hårt. De som inte alltid har anhöriga på plats att ta emot efter utsprunget. De som på grund av avsaknad av medborgarskap inte kan studera vidare på universitet. De som i värsta fall ska utvisas. De som sällan deltar i vad ska du göra sen-diskussionen.

Vi lärare får ofta i samband med avslutning många tack och uppskattning från våra elever. Kanske har vi inte alltid förtjänat det men studenten är en euforisk och generös tid på det sättet. Men inte alltid för SVA-eleverna. För dem väntar istället ofta otrygghet och oklarhet. Jag ömmar extra mycket för mina SVA-elever.


2013 gjordes en undersökning hos Hadza-folket i Tanzania, ett folk som levt på ungefär samma sätt i flera miljoner år. Det man undersökte var hur utbrett depression var i gruppen. Som det visade sig var hadzamänniskorna mycket mindre drabbat av nedstämdhet än moderna västerlänningar. Förklaringen forskarna fann stavas rättvisa.

Detta folk är alltjämt jägare och samlare och allt byte de fäller och samlar delas lika i gruppen. Från det största djur till det minsta bär. Jämlikhet. Det är så vi människor är programmerade. Förutsättningen bakom det faktum att vi blev framgångsrika jägare för cirka 400 000 år sedan stavas i sin tur samarbete. Och för att detta samarbete skulle fungera över tid var man tvungen att fördela bytet rättvist. Det har gjorts många undersökningar kring detta ämne och de visar att när vi upplever oss orättvist behandlade utsöndrar vi stresshormon som i förlängningen leder till depression vilket i sin tur omöjliggör utveckling, både för gruppen och individen.


Det känns illa att vi inte bättre förmår ta hand om den som redan är här, den som redan gått länge i skolan. Den som har klarat en utbildning. Det är korkat. Det är slöseri med resurser. Det är dåligt för både grupp och individ, det går emot vår mänskliga natur, kort sagt: det är omänskligt. Vi borde faktiskt kunna dela med oss till dem som finns här mitt ibland oss. Det skulle om inte annat göra vår grupp starkare. Ofta mår SVA-eleverna därför inte bra.

Jag ser den ofta. Den lite sänkta blicken, att man håller sig lite på avstånd från det övriga firandet, att man på olika sätt visar att man inte riktigt känner sig delaktig. ”Det har varit bra år. Tack”. Dessa ord betyder extra mycket när de kommer från en SVA-elev. Jag ömmar ju lite extra för dem.


Vilken resa vi gjort, Corona-studenterna, kollegorna och jag. Vi har tragglat, kämpat, skrattat och gråtit tillsammans.

Jag följer dem till entrén men där stannar jag, symboliskt, medan de fortsätter springandes ut i livet. Jag tittar från min position på de glada, de underbara, vår framtid. Jag slänger en snabb blick tillbaka in i skolan, kom alla med ut? Jag tar upp telefonen och skickar det obligatoriska meddelandet till junior: ”nu är mitt jobb över, nu får du ta vid”. Svaret kommer blixtsnabbt: ”jotack, är redan i full gång”.

Det är vemodigt, men fint. Varje år. Och det ska sägas: alla de glada, de underbara, vår framtid, tar med självklarhet hand om våra SVA-elever. Våra SVA-elever. Jag tror det är klokt. Jag gläds åt det samtidigt som jag tänker att det nästan inte kan vara på annat vis. Jag tror också det kommer att betala sig, på många sätt, i framtiden. För det är människans sanna natur som kommer till uttryck. Detta bådar gott, framtiden är ljus. Jag tror på den.


Fakta är att vi finns här, ett tag. Kunskap är att förhålla sig till detta faktum på ett mänskligt sätt.


Källor:

Lundberg: Motivationskoden

Wikforss: Alternativa fakta

bild 100 – solstrålar

Det finns ett tema som jag på olika sätt återkommer till med mina studenter och i år fick jag också tillfälle att rikta mig till min dotter.


Till min briljanta dotter, Mina, som lämnat grundskolan.

Det finns många fina stipendier att få. Men jag struntar för det mesta i betyg och resultat, det viktigaste är att du lärt dig något. Det har du definitivt. Och du fick även den i mina ögon finaste och viktigaste utmärkelse man kan få. Du fick den trots allt du gått igenom. Jag kunde inte vara stoltare, nej, det vore inte möjligt.

Alla på bilderna, utom den här tallriken, har givit sitt tillstånd att medverka i inlägget

Mina! Hakuna matata!

Det där är ett begrepp som jag stötte på när jag, dödssjuk efter att ha ätit rå kyckling, låg i fosterställning vid sidan av en väg i Kenya. När jag efter ytterligare en kaskad tittade upp på min lokale guide som stort leende pekade på en dekal på bilen såg jag detta budskap. Hakuna matata. Inga problem. Det löser sig.

Det finns en berättelse som i olika varianter berättats under tusentals år för miljarder människor. Berättelsens sensmoral är att vi alla ingår i ett evigt kretslopp som förbinder inte bara oss människor utan alla varelser på hela planeten med varandra. Alla fyller vi en funktion i detta eviga kretslopp. Att förstå livets mening, tillvarons alla stora och små besynnerligheter, är att förstå och tro på just sin unika funktion och att försöka leva livet så att man fyller denna.

Ett exempel är den hinduiska berättelsen Bhagavadgita som handlar om hjälten Arjuna vilken tvivlar på sitt deltagande i ett blodigt inbördeskrig. Han ser sina vänner och släktingar i den andra hären och undrar vad meningen är med alltihop. Han vill ju inte döda dem. Vad är meningen med det och vem har bestämt det? Men guden Krishna förklarar för honom att varje individ har en unik väg att följa och med den vägen följer plikter. Gör man inte sin plikt rubbas den kosmiska ordningen. Tyvärr leder samtalet till att Arjuna fortsätter kriga eftersom hans väg är soldatens.

Om vi återvänder till Afrika hittar vi samma berättelse i en modernare variant: Lejonkungen. Prinsen Simba vill också förstå livets mening och hans far, Musafa, berättar om livets stora kretslopp. Han berättar att antiloperna äter gräs, lejonen äter antiloper, och när lejonen dör ruttnar deras kroppar och blir gräs. Så fortsätter livet generation efter generation förutsatt att alla spelar sin tilldelade roll. Men när Musafa mördas av sin bror Scar klandrar Simba sig själv och lämnar sin bana. Ute i vildmarken vandrar han omkring tills han träffar två andra utstötta, en surikat och ett vårtsvin, Timon och Pumbaa, vars något speciella livshållning kan sammanfattas: hakuna matata. Med hjälp av dessa nyfunna vänner minns Simba sin position och återvänder till sin väg, dödar Scar och blir själv kung. Fred och endräkt råder åter.

Timon och Pumbaa a.k.a Mina och Erik. Det gäller att omge sig med solstrålar.

Poängen är, i alla varianter av den här berättelsen, att man ska hålla fast vid sin identitet och arbeta enligt sina plikter. Det är starka värden här i livet. Följer man denna livshållning kommer man slutligen att nå frälsning, kunskap, insikt. Det finns många varianter i omlopp: andra religioner, nationalismen och det kommunistiska manifestet. Gör din plikt, få din rätt. Men jag hävdar att man inte ska tro på detta. Vi har haft fel i tusen och åter tusen år. Alla berättelser är nämligen ofullständiga. För att ge livet mening, finna sin identitet, behövs ingen fullständig berättelse eller gudagivet facit. Nej, detta är inget bra sätt att se på tillvaron.

Det är lätt fastna i kretsloppet därför att vi blint tror på berättelsen och dess uttolkare. Och berättelsen är ju inte utan poänger. Den ger trygghet. Mening. Roll och funktion. Tillhörighet. Men berättelsen kan också vara kvävande. Bevarande av dåliga saker. Den gynnar tanken att förändring är omöjligt. Tills någon eller något inträffar som faktiskt förändrar. Som visar att det är möjligt att skapa något som är större än den enskilda människan. Gandhi visade en samvaro utan krig, Mandela en värld utan rasism, moder Theresa att alla kan få vård och kärlek. Till och med Buddha bröt mot sin väg som prins och drog iväg och grundade en ny religion för miljoner efterföljare att misstolka.

Lilla Mina. Med allt som följt efter att din mamma dog i cancer, och allt annat som följt i Coronas spår, kan ingen komma och klappa dig på huvudet och säga att du är för ung eller oerfaren för att förstå. Att du bara är en liten tjej. Så här har vi alltid gjort. Det var bättre förr. Följ nu kretsloppet, bara, så ska du se att det blir bra. Gör din plikt.

De där resonemangen gäller inte längre, om de nu någonsin gjort det. Kretsloppet hackar. Det gör kretslopp ibland. Du var nämligen med, du var där, du bär redan på enorma erfarenheter. Och med all den osäkerhet som nu råder, när kretsloppet plötsligt stannat varvid ett nytt börjar, är detta din generations värld att forma. Det är din tid nu. Inte sedan våren 1945, när världen låg i ruiner, har detta varit mer sant än idag. Eftersom jag tillhör det gamla gänget, dinosaurierna, de som genom corona blivit passé, gårdagens iskalla gäng, kan jag inte förmå mig att tala om för dig vad du ska göra med alla dessa möjligheter. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om du anser att Jabba the Hutt passar bättre som liknelse) vilja ge några råd, eller som Folkhälsomyndigheten säger, rekommendationer, innan du stormar vidare i livet.

Först och främst: var inte rädd. Världen har klarat svåra tider förr. Två världskrig, statsministermord, Digerdöden, när man flyttade frysdisken på ICA Rånet i Uppsala 93, Jussis död. Även om många led svårt har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har det berott på att ny generation, unga människor som du, lärde sig av tidigare misstag och försökte göra saker bättre.

För det andra: finn din röst och följ den. Höj den, låt den ingå i berättelsen. Låt den eka i kretsloppet. Låt aldrig någon avfärda dig som bara en liten tjej. Säg ifrån till den som förtrycker dig eller andra. Ta ingen skit.

För det tredje: utgå, hur klicheartat det än kan låta, från värderingar som ärlighet, ansvar, rättvisa, generositet, respekt för andra. Du kommer ändå inte, hur mycket du än försöker, att gå felfri genom livet. Du kommer att göra misstag som alla gör. Men om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att alltid påverkas av andra, även när det är svårt eller obekvämt, kommer omgivningen att lägga märka till dig. Det är sådana människor som är med formar samhället. Som Gandhi, Mandela, moder Theresa och Buddha.

Men ingen åstadkommer ensam stora saker. Just nu, när världen är pressad, är det lätt att säga: ”Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller om människor som ser ut eller eller talar samma språk som jag. Hit med vaccinet och låt mig resa till Mallis.” Men om vi ska klara den här krisen, dessa svåra tider, om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och bättre hanterar framtida pandemier, då vi kommer att behöva göra det tillsammans. Du känner själv väl till vad människors omtanke betyder. Erik Darkes exempelvis, för att bara nämna en i mängden i vår närhet. Ta därför, kära dotter, hand om dina medmänniskor, stå upp för deras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism och egoism. För in oss på en annan, bättre, väg.

Till sist skulle jag vilja säga till dig att de senaste åren, sedan oktober 2017, på många sätt varit hopplösa. Ett kretslopp av elände, till synes utan slut. Du vet nu något om hur det känns när tidvattnet vänder. Självklart är det en erfarenhet jag skulle offra allt för du skulle ha sluppit. Men nu har du stått där, ensam vid stupet. Du har hållit din mammas hand när livet lämnade henne, du har upplevt en ensamhet av episka dimensioner. Ändå klarade du det. Ibland har du burit både mig och din syster på din lilla rygg. Helt otroligt, egentligen. Du har alltså förmågan att ensam bryta kretslopp. Hur många kan säga det?

Mitt enda råd till dig är att inte slösa bort din talang på nonsens. För världen behöver dig. Vi alla som lever i den, som sitter ihop med dig, behöver dina insatser, ditt engagemang, ditt mod, din passion och briljans. Men jag är egentligen inte orolig. Du må vara liten till växten men du har redan burit bördor som fått giganter på fall.

Så, kära Mina, räta på dig, fortsätt ut i världen och erövra den, ge den allt du har. Håll aldrig tillbaka. Om det är någon berättelse som är evig så är det den om de unga som beger sig ut i världen och gör den bättre. Hallå världen! Här kommer Mina! Låt berättelsen börja!


Jag fortsätter envist hävda att var man än är, hur man än är, så ska man alltid låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är viktigare än allt. Den där medaljen, gjord av en enkel papperstallrik, är faktiskt något fullständigt ovärderligt.

Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.


Post scriptum:

Det finns några onumrerade bilder som nu indexerats. Därför är detta, passande nog, bild nummer 100.


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet


Länkar:

Hakuna matata

jubelbasuner

Mysticism. Riter. Vi följer dem, vi beter oss. Både våra personliga riter och de kollektiva. Det har vi alltid gjort. Det tycks viktigt att vara en god medborgare i sitt eget liv. Alltså gör man vad som förväntas.

Det är, när detta skrivs, mors dag. Ett faktum som givetsvis måste uppmärksammas trots att det inte längre finns någon mor i vår familj.


Ett större Falun. Det är den politiska visionen. Vi gör vad vi kan för att förverkliga den: bygger hopptorn, ordnar stora skidtävlingar och försöker på allehanda sätt tillfredsställa medborgarna. Det är, törs jag påstå, sant oavsett partitillhörighet. Det är vår tid nu. Vår civilisation. Jag undrar vad som blir bestående av den.


Världens äldsta stad är Jeriko. Den har varit bebodd av människor i över 11 000 år. Det är länge, det. Särskilt om man betänker att Stockholm grundades på 1200-talet, Falun på 1400-talet och att Dubai ännu på 1960-talet var en liten fiskeby blir Jerikos ålder imponerande.

Jag skulle vilja besöka Jeriko. Där kan man se ruinerna av gamla stan, Tel al-sultan, som har funnits i nästan 8 000 år och bestiga berget där Jesus enligt bibeln frestades av djävulen. Det var till Jeriko, huvudstaden i Kaanans sköna land, judarna kom efter den fyrtioåriga ökenvandringen från Egypten.

Men de blev inte insläppta. I sex dagar väntade de och på den sjunde gick de sju varv runt stadens murar. Därefter blåste prästerna i sina jubelbasuner (en sorts tromboner som måste varit jobbiga att släpa genom öknen). När judarna hörde dessa gav de ett stort härskri, och Jerikos murar föll. Så står det skrivet.

Tyvärr övergick det därefter i plundring. Man brände och dödade allt som fanns i staden, endast en prostituerad kvinna vid namn Rahab, som hade varit judarnas förtrogna, klarade livhanken. Staden förstördes och ingen skulle någonsin bygga upp den igen. Men så skedde och ännu står den.


Çatalhöyük har ibland kallats världens äldsta by. Den är daterad till 7000-talet f.v.t, ligger i södra Turkiet och är idag en arkeologisk utgrävning. Byn antas ha haft uppemot 2000 hus och 8000 invånare. Man jagade och odlade. Vid sidan av jakt och jordbruk höll man boskap och bedrev handel, det senare exempelvis med snäckor och vulkaniskt glas.

Man begravde sina döda under golven inuti sina hus. Man har även funnit märkliga målade och skulpterade utsmyckningar. Den mest kända skulpturen är en avbildning av en kvinna som sitter på en stol och stödjer sina armar på leoparder. Husen i Çatalhöyük är ungefär lika stora, det har inte återfunnits några spår efter administrativa centra eller stora sociala skillnader varför man tror att byn var tämligen jämställd.


Ett större Falun. Vad innebär det, egentligen? Fler människor. Fler hus. Ökad samhällsservice. Platon ansåg att det perfekta antalet medborgare i ett samhälle var 5040 individer. Detta kan tyckas rimligt då det ungefär motsvarar det största antal som kan höra en talare utan högtalare. Men även om amfiteatern såväl akustiskt som arkitektoniskt var en enastående konstruktion var det inte därför Platon kom till denna slutsats. Nej, skälet för hans åsikt var att detta är produkten av 7x6x5x4x3x2x1. Alltså någon sorts antik matematisk mysticism. Aristoteles som var mer konkret menade att om man sparkar på en stor sten visar smärtan och, möjligen, den brutna tån att stenen är verklig.


Vi firar mors dag. Eller uppmärksammar, är kanske mer riktigt beskrivet. Vi besöker graven. Tårna är hela men inte själarna. Tårarna är hela och vi väger på hälarna.

Jag undrar lite för mig själv om någon om tusentals år kommer att datera staden Falun och genom utgrävningarna finna delar av Malins sten och därigenom kunna konstatera att vi inte begravde våra döda hemma.

Jag står alltså vid graven. Jag blåser inte i några jubelbasuner för jag vill ha mina murar intakta. Jag är en god medborgare i min egen värld, mig ska ingen komma åt. Jag strövar planlöst omkring i öknen och undviker sorgfälligt Sinai och brinnande buskar.

Hon lever i våra minnen men våra minnen är föränderliga. Hennes sten är dock verklig. Evig. Men alltså inte längre hon. Eller så är det precis det hon är. Detta, om något, är mysticim för mig.

Vi firar mors dag

Källor:

Crosby: att mäta verkligheten

wikipedia

Bibeln

galaxer i mina braxer

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.


1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.

Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.

Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.


Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!

Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.


Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.

Om jag jobbade på företaget ifråga skulle jag göra reklam med Dotter 2

Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.

Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.


Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.

På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.


Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.

Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.

Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!


Relaterade blogginlägg

Too-ticki vs inferno

Patkul

Johan Reinhold Patkul var något av en player. Det var nämligen han som orkestrerade mycket av det stora nordiska kriget, konflikten som inledde, och avslutade, Karl XII:s karriär.

Patkul tillhörde en gammal livländsk (område i Estland och Lettland och del av Sverige under nästan hundra år) adel, var mycket intelligent, ambitiös, talade flera språk, och begåvad med ett rejält temperament. Man skulle kanske kunna se honom både som opportunist och frihetskämpe (för Livland). Han hade att brås på, han föddes nämligen i fängelse då föräldrarna skakade galler för att hjälpt Sveriges fiender.

Patkul den yngre, alltså mannen vi talar om, kom själv senare, under förhandlingar om gods och skatt mellan livländsk adel och den svenska kungamakten, på kant med Karl XI så till den milda grad, att han 1694 dömdes att mista ära, namn, höger hand och liv.

På flykt undan den svenska rättvisan förde han ett kringflackande liv som fredlös på kontinenten. Med hämnd i sinnet intrigerade Patkul med Sveriges fiender (och med målet att nå ett fritt Livland). Han vände sig bland annat till kung August i Polen 1699. Planen han presenterade var att med gemensamma krafter kasta ut svenskarna ur Livland och därefter låta August bli kung.

Hur svårt kunde det vara, alla visste ju att den nye, unge, svenske kungen mest var intresserad av att supa björnar fulla och hugga huvudet av kalvar.

Patkul hade nu Augusts öra och kanske kunde också Danmark övertygas? Han reste därför hemligen till Köpenhamn och ett tronskifte också i Danmark underlättade förhandlingarna. Ett hemligt förbund slöts 1699. Men det räckte inte mot den kraftfulla svenska krigsmakten. Fler arméer måste ansluta.

Detta kände den danske kungen Fredrik IV och August, som för övrigt båda var kusiner med Karl XII, väl till och de hoppades därför få med sig tsar Peter i en trippelallians. Patkul flackade mellan de polska, danska och ryska hoven, han viskade bakom tronernas draperier. Det är inte utan att historieskrivningen utmålat honom som något av en 1600-talets Ormstunga.

Skådespelet var hursomhelst i gång. När svenska diplomater besökte Ryssland för att enligt protokollet ”bekräfta den eviga freden” fördes de fullständigt bakom ljuset. Visserligen utdelades som brukligt fina gåvor men tsaren undvek att kyssa korset som bekräftelse vilket annars var brukligt. Och mannen bakom allt rävspel var Patkul. Hans ambition var grandios: stormakten Sverige skulle krossas.

Nå, vi vet hur det gick. Sverige stod inför en stor övermakt när kriget bröt ut år 1700. Karl tog det dock med ro: det är underligt att bägge mina kusiner vilja hava krig, må så vara. Konung August har brutit ord och avsked. Vi hava en rättfärdig sak; Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena, sedan får jag alltid tala med den andra.

Patkul fick som han ville, den svenska stormakten föll sedermera, men han själv fick inte uppleva det. August lät nämligen häkta honom 1705. Vid freden med Polen 1706 bestämdes att Patkul skulle utlämnas till svenskarna. Karl XII beslutade att den gamla dödsdomen skulle verkställas. Dödsstraffet skärptes till att Patkul skulle rådbråkas (ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul i vilket kroppen flätades in) och huggas sönder i fyra stycken.

Domen verkställdes 1707. Ett vittne beskriv den dömde: Han var en gammal herre, tjock och fet, röda kläder skamererade med gull. Då han exekverades vart han utsträckt liksom på en lave, barbent, i bara skjortan med byxor på sig. Avrättningen blev även enligt samtida mått brutal. Ett vittne berättar: Då högra armen krossades, för vilket ej mindre än tre slag behövdes, skrek Patkul väl något, men ropade därvid alltid Jesu namn, till dess båda armarna och benen voro krossade under hjulet. Inalles fick han femton stötar.

Patkul vädjade slutligen till bödeln om att få slippa plågan: Käre, huvudet av! Huvudet av! Då släppte man honom lös från sina band varpå han släpade sig till stupstocken och lade sitt huvud på den. Bödeln var emellertid tyvärr så oskicklig och stressad av det hela att han först efter tre hugg lyckades skilja huvudet från kroppen. Efter halshuggningen styckades kroppen, allt enligt domen, i fyra delar och lades på stegel.

(Hur, kan man fundera över, kommer framtiden att se på dagens lagar?)

Samtiden ansåg att Patkul har berett sig väl till döden, gått därtill frimodigt, och omskönt han vid krossningen mäkta skriat, så att man måst så länge röra trumman, har han likväl sedan själv hjälpt till att vända sig om och lämnat sine anhörige ett vackert testamente.

Slutet… gott alltså? Ovan är under alla omständigheter hans eftermäle. Det kanske trots allt är att göra våld på historien att avfärda Patkul som player. Sannolikt var han varken mer eller mindre galen än Karl, Peter, Fredrik eller August.


Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia

bild 96 – kexchoklad

Jag drömmer ibland om en plötslig insikt om att förstå vad mitt syfte är i livet. Allt tog liksom slut när hon dog. Så, vad är nu meningen? Tänk om jag på något sätt kunde greppa det.

Så kan man ju inte säga. Var och ens syfte är aldrig en annan människa. Inte ens barnen är mitt syfte. Mitt ansvar är de självfallet, men knappast syfte. Flickorna är så stora nu, vi lär oss hela tiden av, med och om varann. En sak de lär mig är att det inte finns något mänskligt syfte utöver att så långt det är möjligt försöka vara god och glad.


Jag gillar Styrsö pappa. Kan vi åka dit?

Problemet är att mycket numera är så tråkigt. Utan henne har jag förlorat mycket av glädjen över allt man kan hitta på. Den mentala transportsträckan att komma igång med något överhuvudtaget är lång. Och det är heller inte utan att omgivningen ibland reagerar. Kom igen nu, pappa. Det är lite som i filmen ”Scent of a woman”: A ride?

Var inte ledsen nu igen, pappa. Jag vet! Kan vi inte inte åka till Getskump?

A ride to Getskumpa. Likt Pacino i filmen spetsar jag faktiskt öronen en smula när en möjlig joyride kommer på tal. Mina vänner försöker nämligen också muntra upp. De vet att jag trivs runt ett bord. De lyckas därför för det mesta i sitt uppsåt varför mina döttrar gillar mina vänner. Logik.

Flickorna gillar att se mig glad så jag försöker i konsekvens namn att i möjligaste mån omge mig med glada människor. Det är dock svårare än man kan tro att betvinga håglösheten. Men jag älskar att höra mina döttrar skratta. Min äldsta dotters skratt påminner också mycket om hennes mors. När hon avfyrar det är det som en enda stor adrenalinspruta av glädje rakt in i hjärtat. En viss Pontus Lindgren sa en gång att man borde spela in Malins skratt och lyssna på när man någon gång är lite nere. Jag borde lytt hans råd. Men jag har ju trots allt våra döttrar att lyssna till. Som jag förr alltid försökte locka Malin till skratt gör jag nu det samma med flickorna. Jag älskar skrattande människor.


Nu är du som (vän till familjen), en riktig dysterkvist utbrister ibland Viktor varvid han serverar en gt. Min bror hör nämligen till den kategori människor som tror att ginåtonic utgör en mirakelkur mot allt. Nå, man får ge honom det att han funnit sin godmodiga balans här i tillvarons stora orättvisa tombola. Ett bad och en gt så är han nöjd.

Anyone for drinks?

Vi åker till Fiskeboa på Donsö. Där, på företagarön, finns också många källor till glädje. Människor och mat.

Och för den som gillar dialekter kommer här mer. Jag blir varm ända in i själen när jag hör, ser, det.

Jag kommer att tänka på människor som känner sig rotlösa, utan tillhörighet. Själv njuter jag förmånen att känna mig hemma på flera platser. Visst, det ligger några mil mellan mina två hem men på båda mina platser är jag otvunget hälsad och välkomnad, jag har en plats där. Vilken ynnest, när man tänker närmare på det.

Svärmors Styrsömatta är vävd utifrån vår utsikt. Livets väv, måhända.

Det kanske inte behövs så mycket för att uppnå sitt syfte, egentligen. Om man nu har något. En vishetslära jag försöker följa menar alltså att människan bör vara så god och glad det bara går i väntan på sitt frånfälle. Livet är helt enkelt för kort för att ge trollsvansen företräde. Så jag tar ett andetag och börjar ännu en dag där någon som vanligt saknas men där det också finns utrymme för… ja, vad som helst hoppas jag.

Styrsö en vacker kväll. Getskump en annan. En jämtländsk fjällhed och så mitt i Dalarnas residensstad – platser med goda människor.

Om nu något måste ta slut så är det ju ofrånkomligen även på det viset att något också måste börja. Jag är nyfiken på vad. Säkert är det något gott och vackert.

Horisonten som jag ser den

falun 1906

Jag har mina olika tillflyktsorter hemma i Falun, mina egna varianter på Arkadien eller Shangri-La. En av dessa är arkivcentrum. Vid det senaste besöket klev jag in i tidsmaskinen och for till år 1906.

I Sverige genomfördes detta år en stavningsreform som bland annat innebar att man bytte ut dt mot t eller tt och fv eller f mot v. Af blev således av. Det fick kvinnorna på bilden nedan vara bland de första att lära ut även om det skulle dröja något decennium innan reformen fick ett bredare genomslag.

Elever vid Falu Folkskolelärarinneseminarium 1906/07. Försök till identifiering, efter jämförelse med foto av samma klass 1909. Sittande fr.v.: Ester Wisborg, Stina Levén, Selma Ström, Anna Bodlund ?, Elsa Norin (bakom hemme), Natalia Franzén, Gunhild Rosenborg. Stående fr.v.: Nanna Lundin, Elisabet Hedén, Therese Almqvist, Beda Carlsson, Hanna Persson, Hilda Cruszander (framför henne), Emma Engblom, Eva Larsson, Frida Sundell?, Beda Forsberg, Anna Grund, Carin Skog.

1906 togs beslut att förändra Faluns stadsplanering och mark köptes för att bereda plats för nya byggnader. Byggnader som idag utgör en självklar del av stadens skyline planerades, uppfördes eller byggdes om, ut och till.

Epidemisjukhuset, (det som idag är) restaurang Banken, det gamla badhuset (beläget framför nuvarande polishuset) och Seminariet (Söderbaumska skolan) ligger i sina lindor detta år. Eller seminariet fanns ju från 1875 men 1906 var det dags för ombyggnation och att utvidga tomten, något som krävde att kommunen inhämtade synpunkter från Domkapitlet i Västerås. Jag förmodar att kyrkan ägde marken.

Seminariet/Söderbaumska skolan. Bild: Mina Adolphson

Författarinnan Selma Lagerlöf gästade Falu Föreläsningsförening med ett anförande om Jerusalem. Hon hade givit ut sin roman med samma namn några år tidigare, något som markerade kulmen i hennes rika produktion under åren här i stan.

Föreläsningsföreningen hade förövrigt, kunde jag konstatera, ett fantastiskt utbud de här åren och har en lång historia som sträcker sig över hundra år, mellan 1900-2011. Varför den upphörde känner jag inte till men på arkivcentrum finns dess historia samlad för hugad att botanisera i.

y152.jpg
Selma Lagerlöf t.v. läser högt i kretsen av några familjemedlemmar. De sitter i hennes arbetsrum i Centralpalatset, Falun. Vykort.

Apropå våra dagars debatt om konserthus fördes 1906 en politisk diskussion om att upplåna medel för renovering och ombyggnad av läroverket, nuvarande Kristinegymnasiet, som då stått färdigt i fyrtio år. Den som vill kan lätt hitta bilder på hur byggnaden förändras över tid och kanske jämföra när den förestående ombyggnaden en gång är klar.


Förhandlingar förs detta år mellan Gefle-Dala Jernväg och staden om att anlägga en ny begravningsplats, Norslunds kyrkogård, vilken sedan 1915 är viloplats för en av Sveriges största industrimän Erik Johan Ljungberg. Det sägs att i hans överdådiga hem, Bergalid, installerades stadens första telefon som kopplades till en annan i hans grav. Eller grav och grav. Snarare fornnordiskt mausoleum. Det sägs också att om man ringer så svarar någon inifrån mausoleet.

Bild: Ljungberg fonden.se

Hur det än är med den saken så möjliggjordes sakernas tillstånd genom att stadsfullmäktige 1906 fick anledning, säkert med Ljungbergs gillande, att undersöka möjligheterna till underjordiskt kabelnät för elektroniska ledningar. Och för den som vill finns idag intressanta bilder och artiklar att tillgå genom mer moderna kablar, ibland osynliga, ovan jord.


Apropå hoppbackar. 1906 var det fortfarande långt kvar till bygget av Riksskidstadion och backe hoppades med fördel i Källviken eller Kvarnberget (bandy spelades på Tisken).

I anledning af en från Ingeniören Sven Carlsson härstädes inkommen, af Stadsfullmäktiges ordförande såsom egen motion upptagen framställning, att Fullmäktige ville till uppförande på Kvarnberget invid Falun af en skidbacke lämna ett anslag af 500 kronor, hade Drätselkammaren, dit ärendet remitterats, i afgifvets utlåtande, som nu upplästes, förordat bifall till framställningen under villkor, att anslaget skulle utbetalas, när skidbacken blefve färdig eller dess tillkomst ekonomiskt tryggad. Denna Drätselkammarens hemställan blef uppå proportion af Fullmäktige godkänd.

Backarna byggdes, nyttjades och revs (2014). Det får väl anses som tämligen väl investerade 500 kronor.


Några spridda notiser. 1906 var året man började fundera över att anlägga en Åkarestation vid stora torget, det som med tiden blev taxistation. Även ville man installera fast telefon i rådhuset.

Vilar det inte något poetiskt över protokollet här?

Jag hittar 1906 ytterst få kvinnor på valda positioner. Men de finns. Som suppleant i styrelsen för Maria Kronbergs Hushållsskola valdes exempelvis fru Greta Frisell och fru Augusta Dahlblom.

Och kul verkade man ibland ha också 1906. Det känns trösterikt.

l014.jpg
vårfest på Kullen 1906

Det är en sällsam njutning att ibland lämna allt och fly in för historien om så bara för ett par timmar. Det ger perspektiv när jag rör mig i min stad. Det hjälper mig att skilja på viktigt och oviktigt i tillvaron. Det ger vila.


Källor

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1906

Falu kommuns mediearkiv

Ljungbergfonden.se


Relaterade blogginlägg

Et in arcadia ego