dalregementet 1800-1830 del 1

Jag har letat i gömmorna och hittat en liten sak från ett gästspel vid historiska institutionen, Stockholms universitet. Jag tänkte det kunde vara aktuellt när nu Dalregementet återkommer. Sålunda presenteras härmed:

LEKSANDS KOMPANI VID DALREGEMENTET PERIODEN 1800-1830. REKRYTERING, TJÄNST OCH AVGÅNG.

Detta är en uppsats som behandlar de första 30 åren under 1800-talet för Leksands kompani vid Dalregementet. Det var en händelserik period både i Sverige och resten av Europa.

1805 drogs Sverige med i koalitionen mot Napoleon på Englands, Rysslands och Österrikes sida. 1807 utbröt även krig i Pommern.

Den svenske monarken Gustaf IV Adolfs avsky mot Napoleon drog också in Sverige i krig mot Danmark och Ryssland 1808-1809. Ryssland var tidigare varit Sveriges bundsförvant men hade bytt sida.

1813 bröt kriget ut igen och den här gången ville man ersätta förlusten av Finland genom att annektera Norge. Kriget 1814 gällde att tvinga Norge att underkasta sig den så kallade kieltraktaten som fastslog att Norge i praktiken styrdes från Stockholm.

Detta var en tid då förändringar började komma för det svenska militärväsendet. Det gamla Indelningsverket började närma sig sitt slut och ersättas av allmän värnplikt även större krav kom att ställas på officerare (exempelvis räckte det inte längre att vara av adlig börd som enda merit).

Jag har granskat 1:a majorens (Leksands) kompani under 1800-talets tre första decennier och utgår från följande:

  • Hur många indelta soldater fanns det i kompaniet?
  • Vilka namn hade rotarna, går det att fastställa i vilka byar de låg?
  • Fanns det bara människor från Leksand i kompaniet?
  • Hur såg kompaniet ut vid undersökningens början, mitt och slut?
  • Soldaternas ålder, civilstånd och medellängd?
  • Hur många avgick respektive rekryterades?
  • Vilka var skälen till avgångarna?
  • Hur länge hade de tjänstgjort?
  • Kan man se någon påverkan av krigen?
  • Hur hög var läskunnigheten?
  • Hur populärt var det med namnbyte?

Jag har studerat de mönstrings, kassations och generalmönsterrullor som finns på krigsarkivet för perioden. I övrigt har jag använt allmänna historieverk av Schenström, Pihlström, samt Armborstet årgångarna 1954 och 1961. Alla data, siffror och tabeller i uppsatsen gäller enbart Leksands kompani och inte hela regementet.


Något om Dalregementets allmänna historia 1800-1830.

År 1800 fick Dalregementet en ny chef i översten och friherren Gustaf Gyllengranat. Han hade tidigare tjänstgjort som chef för Västerbottens regemente.

1801 bestäms att att alla korpraler och spel ska anlägga mustascher och år 1802 kommer det en helt ny uniform: för öfrigt haglade det af bestämmelser rörande olika uniformspersedlars bärande, hattarnas sättande på sned…

1804 avled Gyllengranat och ersattes av friherre Ture Gustaf Cederström. Denne man omnämns ha en gedigen militär bakgrund. Han började sin karriär 1781 som sergeant utan lön vid Svea livgarde. Han var även hovmarskalk och ledamot av krigskollegium.

Under fredsåren innan 1807 är det mest persedel- och utseende förändringar som inträffar. 1805 avskaffas frisyren (!) och kompanimärken ska bäras i hattarna. För Leksands kompani är hatten blå.

1806 organiseras fältläkarkåren om. Det ska från det året finnas en fältläkare samt ytterligare två underordnade honom vid bataljonen. 1806 bildas även jägarkåren (för strid i spridd ordning) och ersätter de gamla grenadjärerna.

1807 utbryter krig i Pommern. En dalbataljon deltar…i detta oskickligt förda krig. Man lyckas förhandla till sig fritt återtåg av fransmännen och av 600 man återstår 457 vid återkomsten till Rommehed.

Ryssland hade som tidigare nämnts gått över till Napoleon och danskarna hade mer eller mindre tvingats till den sidan på grund av engelsmännens press. Gustaf IV Adolfs hårda motstånd mot Napoleon gjorde således att Sverige 1808-1809 förde krig mot sina grannar.

Materialbrist och sjukdom spelade en stor roll i detta krig, trettio dalkarlar avled vid samma tillfälle i Böla och kriget avstannade mer eller mindre av sig självt på grund av dessa problem.

Oppositionen mot kungen ökar och under julvilan i Åmål 1808-1809 dras kompaniet in när en viss Adlersparre Anckarsvärd övertalar officerarna vid Dalregementet att marschera med dem mot Stockholm för att avsätta Gustaf IV Adolf.

I Stockholm får bataljonen nya kläder så att man med heder kunde paradera dels vid riksdagens öppnande…dels vis Carl XIII:s kröning.

Under åren 1810-1813 råder fred och Dalregementet stannar i hemorten med undantag för vissa arbetskommenderingar, främst gällde det arbetet med Göta kanal.

Det blir tillåtet för officerare att lämna sina tjänster under perioden och 1812 införs allmän värnplikt vilket vid den här tidpunkten innebär att rotarnas rekryteringsplikt i krig upphör.

1813 utbryter en allmän kamp mot Napoleons vacklande välde och det är även detta år som Dalregementet får sitt nuvarande namn: Nr 13 Kongl. Dalregementet. Under en kort period blir Carl Pontus Gahn av Colquhoun regementschef men ersätts samma år av Ridderstolpe.

1814 medverkar regementet tillsammans med Bohusläns regemente vid gränsen till Norge. Kriget gällde alltså att få Norge att underkasta sig Kieltraktaten. Efter att ha deltagit i strid hela sommaren återvänder Dalabataljonen hem den 13:e november 1814, de förluster man lidit var mest på grund av sjukdomar.

Wikipedia behöver uppdatera sig

Efter kriget indelas regementet i tre bataljoner och vissa löneregleringar samt indragningar av officerstjänster sker. 1819 börjar en underofficerskola växa fram på Karlborg, enligt 1819 års tjänstgöringsreglemente borde korpralen kunna läsa och skriva, och 1858 föreskrives examen i alla hans åligganden.

Tidigare hade regementschefen uttagit lämpliga ämnen bland bland manskapet till underofficerare. 1819 bestämdes att armens professorer efter hand ska försvinna, och vid Dalregementet avskedas efterhand 1820 tuktomästarna Gepå och Warnagel. 1820 ersätter C.A Lejionflycht Ridderstolpe som regementschef och kom att inneha posten till 1835.

Perioden 1816-1830 (och naturligtvis längre fram i tiden) präglades utvecklingen vid Dalregementet av organisatoriska förändringar. Officerarna avlönas inte längre av det kompani de tillhör, kompanierna byter namn, (Första majorens kompani blir Leksands kompani) och det är bara Livkompaniesom behåller sitt namn.

Sådana förändringar gjordes naturligtvis på fler regementen än Dalregementet …men till livkompaniets och till bygdenamnets klang lystrar än så gärna Dalregementets grånande soldat.

Det bör här nämnas att Schenström på sidan 53 i sin bok Kungl. Dalregementet under tiden 1815-1908 säger att Dalregementet tog sitt nuvarande namn 1816 medan Armborstet 1954 påstår att detta skedde 1813. Armborstet ges ut av kungl. Dalregementets kamratförening och på sidorna 5-20 skriver Hans Lundbergh en krönika över regementets historia 1800-1899. Möjligen numrerades vissa regementen om 1816 (dock ej Dalregementet) varpå Schenström dragit slutsatsen att det från detta år regementets nuvarande namn härrör.


Nästa del handlar om rotarna och dess människor

resan till älvaskärden – del 2

En grundläggande frågeställning för arbetet är antagandet att en mentalitetsförändring skett i södra skärgården under undersökningsperioden och jag vill undersöka hur den sett ut och vad har framkallat den. Kan man, och i så fall när, urskilja en klar skiljelinje när skärgården blir en del av omvärlden från att ha varit en tämligen isolerad värld. Är sammanslagningen med Göteborgs kommun 1974 den skiljelinjen eller är detta bara ett konkret resultat på något som redan skett?

För att belysa detta vill jag försöka se skärgårdstrafiken ur Styrsöbolagets perspektiv, drivs bolaget enbart av kommersiella intressen eller känner man ansvar inför skärgårdens krav och behov? Har man funnit balansen mellan vinstintresset och allmännyttan? Om man har det, finns det risk för att dessa värden går förlorade vid en mentalitets – och strukturförändring?

Jag kommer också att titta på ämnesområdet ur skärgårdens perspektiv, vilka reaktioner och krav har förekommit under det förra seklet? Som tidigare nämnts finns det en ganska stor flora av reaktioner från allmänheten att tillgå i tidningsmaterialet och jag vill undersöka vad det var som fick dem att reagera samt när de reagerade. Sammanfaller de permanentboendes intressen med sommargästerna eller har dessa grupper olika intressen?

Ytterligare en viktig aspekt är de statliga skärgårdsutredningar som kom precis före och efter andra världskriget. Vad ansåg bolaget och allmänheten, statligt övertagande av transportfrågan som vid järnvägen eller skulle staten enbart bidra ekonomiskt? Skulle staten styra upp spelreglerna och komma med förbud mot så kallad illojal konkurrens?

Den södra skärgården ligger som tidigare nämnts i landskapet Västergötland och sträcker sig från Göta älvs mynning i norr till Vrångö i söder. Den norra skärgården tillhör landskapet Bohuslän. Till den södra skärgården tar man sig med Styrsöbolagets båtar från Saltholmen i Göteborg, men det finns periodvis möjlighet att färdas in till centrala Göteborg.

Den första ön är Asperö som har två bryggor där den mest trafikerade är den norra som ligger i asperösund. Asperö har cirka 440 innevånare och det finns både affär och post på ön. Fortsätter man med båten in i sundet kommer man till Brännö. Bryggan heter Rödsten och byggdes efter att sundet muddrats upp på 1920-talet vilket gav en förkortad restid in till Göteborg. Antalet innevånare har stadigt ökat från 240 1975 till 610 1996. Huvudleden på ön går via gamla bond- och lotsgårdar till den första bryggan som Styrsöbolaget angjorde: Husvik.

Stora Förö och Knarrholmen är öar som endast angörs sommartid. Det finns cirka 100 hus på Förö. Knarrholmen överlämnades som gåva från Johnssonfamiljen till Götaverkens arbetare 1940, idag är det Metall som låter sina medlemmar hyra hus på ön.

Köpstadsö ligger söder om Asperö och har cirka 120 bofasta innevånare. Ön var före 1920-talet hemmahamn för ett antal segelskutor men är i dag en ren pendlar- respektive ö för sommarboende.

Styrsö med huvudbryggan Bratten kan sägas vara södra skärgårdens knytpunkt. Härifrån har man närmast till alla samhällsfunktioner på ön, inklusive de på Donsö via broförbindelse. På Styrsö bor det cirka 1400 personer varav de flesta pendlar in till Göteborg. Det finns dock en del arbeten på ön. Det finns åtta fiskebåtar, vårdhem och vårdcentral, grundskola, stadsdelsförvaltningen för hela södra skärgården finns på ön.

I och med it-samhällets frammarsch har det kommit nya möjligheter att jobba i sitt hem och det finns exempel på detta på Styrsö. Styrsöbolaget har hittills svarat för skolskjutsarna från alla öarna till Styrsö och för gymnasieeleverna in till Göteborg. På andra sidan ön ligger det ursprungliga fiskeläget Tången som också trafikeras av Styrsöbolaget. Som framgår har Styrsö de flesta samhällsinstitutionerna, man har två affärer, post, kyrka, några mindre restauranger och kiosker.

Morfar Ivar Isaksson, från Gullholmen, tillbringade hela sitt yrkesliv till havs. Han gifte sig med Astrid från Styrsö Tången. De byggde hus i Halsvik 1936-37. Dit längtar jag när dessa rader skrivs.

Fordonstrafik är förbjuden i hela skärgården, enbart så kallad nyttotrafik tillåts. Innevånarna använder sig av sina båtar, små elfordon (”golfbilar”) och trehjuliga flakmopeder.

På Donsö har fisket alltid spelat en stor roll och man har idag 14 trålare på ön. Småföretagandet har alltid varit stort, flera rederier med ett 20-tal tankfartyg hör hemma på Donsö (utan möjlighet att kunna angöra sin hemmahamn på grund av sin storlek!). Det bor drygt 1400 personer på ön varav de flesta pendlar till Göteborg. Donsö är även känd som ”den kristna ön”. Både Svenska kyrkan och frikyrkorörelsen finns representerade.

Kårholmen är precis som Knarrholmen ägd av en arbetarförening. På 1930-talet när de pampiga sommarvillornas tid var över köptes ön av föreningen Arbetare till havet och ett antal sportstugor byggdes. Ön trafikeras enbart sommartid. Längst i söder ligger Vrångö som skiljer sig något från de övriga öarna. Det bor cirka 380 personer på ön och fisket har alltid varit den viktigaste näringen, idag finns det sex fiskebåtar.

Det tar cirka en och en halv timme för en pendlare från Vrångö att via båt och spårvagn ta sig in till Göteborgs centrum enkel väg vilket innebär att dessa öbor har den längsta resvägen. Vrångö trafikerades överhuvudtaget inte före år 1926 och det skulle dröja ända in på 1970-talet innan pendling blev möjligt.

I dag råder en annan bild, speciellt under sommaren då många göteborgare vill ut till Vrångös sandstränder. Vargö är en ö som från början fungerade som något slags jordbruksservitut för tångenborna. Ön har inte någon större fast befolkning utan ön är idag naturreservat och utflyktsö.


Köpstadsö är den ö som förknippas med de isländska sagornas uppgifter om att det skulle ha förekommit marknader på Brännöarna som utgjorde samlingsnamnet på alla öarna, Brenneyiar. Namnet dyker upp i jordeboken från 1550-talet, andra forskare har emellertid hävdat att den rätta platsen för dessa marknader skulle vara Brännö.

Den isländska sagan Laxodoela berättar om den isländske hövdingen Höskuldr Dalakollssons besök på denna marknad. Han köpte där en vacker, stum, slavinna med vilken han sedermera fick en son. Vid ett tillfälle hörde dock Höskuldr henne tala med sonen och på anmodan berättade hon då att hon i själva verket var dotter till den irländske kungen Myrkiartan.

Höskuldr gav henne då en gård att bo och uppfostra deras son i. Sonen hette Olof Hoskuldsson och kom att gifta sig med en dotter till Egil Skallagrimsson, en av den isländska sagoskattens mest namnkunniga män.

Marknaden på Brännöarna var internationell men sjöfarten syns tyvärr inte i Ålborgs räkenskaper där man erlade hamnavgifter. Det går alltså inte att se vad dessa tidiga marknader betytt för sjöfarten och regionen. Öarna i Göteborgs skärgård syns i statistiken först på 1600-talet och på 1700-talet kom dessa öar att dominera sjöfarten och då främst Styrsö och Köpstadsö. 

Hela Göteborgsområdet har varit karaktäriserat av svaga jordbruk som måste kompletteras med fiske och andra binäringar. Ville man av olika anledningar segla i lite större omfattning omgavs man genast av diverse regler och förordningar.

Den danske kungen Christian III förbjöd bönder att idka seglats 1540, under en tid när området var danskt, detta modifierades 1574 med att skeppen inte fick ha större köl än 12 alnar. På 1600-talet var skepparen tvungen att ansöka om certifikat vilket utfärdades av kommerskollegium, dock sysslade inte allmogen i Göteborgs- och Bohus län med sjöfart före 1872 då de fiskade i stället.

Södra skärgården har spelat en viktig roll i sjöfartens historia på västkusten. Den äldsta källan, Ålborgs räkenskaper 1560-75, anger 198 skeppare från södra skärgården. Om man antar att varje skeppare hade tillgång till ett fartyg och i medeltal en besättning om fem man kan man vara säker på att arbetslöshet inte var ett stort problem. Dock anges inte vilken typ av varutransporter det rörde sig om och inte heller mellan vilka orter. Inte heller omtalas någon ren persontrafik, det handlar alltid om handel med varor.

Sverige var inte unikt med bönder som hade fiske som binäring, även danska bönder ägnade sig åt detta. Båtbeståndet visar att Styrsö dominerar under 16- och 1700-talen men att förhållanden jämnas ut vid 1800-talets mitt. Under 1900-talet har Donsö övertagit denna ledande roll.


Nästa del fortsätter med ett historiskt perspektiv över människorna som levde på platsen.


Relaterade inlägg:

Del 1

Bild 80 – wake me up before you go go

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.

Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.

De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.


Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.

– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du?
– Ja, pengar i börsen alltså.
(Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?

Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.

Trettiotre.

Elva.

Miljoner.

Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.

De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.

Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.

Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.

Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.

Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.

Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.

Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?

Kort sagt: Wake me up before you go go.


Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia

falun 1743 – del 18

Detta är den sista och avslutande delen om gruvdrängarnas buller i Falun juni 1743. Sist presenteras alla källor för alla 18 blogginlägg i ämnet. Tack för reaktioner, kommentarer, glada och uppmuntrande tillrop – det värmer.

För den intresserade kan nämnas att jag har mycket material från många timmar på olika arkiv så mer kommer framöver.


SAMMANFATTNING

Den yttre utlösande faktorn för bullret i Falun var upproret Stora Daldansen i kombination med svåra tider. Gruvdrängarna såg ett tillfälle att åstadkomma förändringar. Den inre orsaken, som är minst lika viktig, är det groende missnöje som växt sig allt starkare under 1743.

Det förekom inget organiserat samarbete mellan upprorsmännen i Daldansen och gruvdrängarna. De förra ställde sig lojalt på bergslagens sida så snart de fått sina krav uppfyllda. 

De förekom inslag av uppvigling men inte mycket. Händelserna var ett utslag av allmän upphetsning och ryktesspridning. 

Den enda ledargestalt man kan peka ut är Anders Lehus. I början uppmuntrade han gruvdrängarna men byter efter hand sida och försöker, möjligen drabbad av opportunistens fotfrossa, istället lugna situationen.

Cornettens Anders fungerade som informell ledare för de mest uppjagade gruvdrängarna (eller de som var mest missnöjda). Han tycks dock ha sina arbetskamraters förtroende eftersom han senare finns med och överlägger med både bergmästaren och upprorsmännen i Daldansen.

De mest aktiva drängarna fick hårda straff medan vaktarna klarade sig ganska lindrigt undan (Lehus fick som nämnts böta). Trots dessa stränga straff lyckades gruvdrängarna övertyga med sitt uppror. De fick så gott som alla behålla sina anställningar och vilkoren blev också något bättre på sikt även om det skulle dröja mycket länge innan de nådde samma nivåer som sommaren 1743.

herrligt i Dalarne

löfva sig salarne

och källarsvalarne

frusta sitt mjöd

JO Wallin


ÅTALSPUNKTERNA MOT CORNETTENS-ANDERS

Gruvdrängen Anders Hansson på Falun, Cornettens Anders kallad, har varit till förhör den 4:e, 5:e, 14:e, 26:e, 27:e och 31:a oktober 1743.

  • Har tagit illa opp herr Geschwornern Shultzes förmaning som han gjorde till gruvdrängarna på köpet den 8:e juni.
  • Påstått att herr Geschwornern aldrig skulle få komma tillbaka och bliva Geschworner.
  • Önskat få tillfälle att betala Marksheidern för det han varit obillig mot honom på köpet.
  • Kommit med flera överens på Elfströms krog den 9:e juni att gå på magasinet och höra vad de kunde uträtta på magasinet.
  • Varit på magasinet den 9:e juni eftermiddagen, och där stått främst vid farstubron.
  • Fört ordet för dem som påstått de deputerades avsättande.
  • Varit bland de mest bullersamma.
  • Ganska ovettig.
  • Fodrat ut herr Geschwornern
  • Sagt att han lovat plåga gruvdrängarna som Israels barn plågades av farao i Egypten.
  • Gått in i magasinsbyggnaden och sökt rådman Ersson och Geschwornern.
  • Varit så ond att han gråtit
  • Skrikigt så häftigt att Lind fått hand på munn på honom
  • Varit den enda orsaken att till att gruvdrängarna trängt sig in i rummen.
  • Sagt till Geschwornern “jag skall klippa till dig din släthåkan”.
  • Till jämte att han fått mutor och att han ej kunde gå till skift förrän han fått tala med rådman Ersson.
  • Sprungit neder åt magasinsbakgården och där sökt rådman Ersson.
  • Stått längst upp på nattstugetrappan och bjudit till att rycka opp nattstugedörren.
  • Varit upp till nattsugan.
  • Varit på magasinet så som anförare för Tallberg.
  • Haft agg till Geschwornern sedan han var bergsfogde i orten.

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor

Riksarkivet (RA): Bergskollegium Advokatfiskalens arkiv, E II b 57

Tryckta källor:

Marx, K. “Kapitalet” 4:e uppl, Berlin 1981

Boethius, B, “Gruvornas, Hyttornas, och Hamrarnas folk” Stockholm 1951

Beckman, B, “Dalaupproret 1743” Göteborg 1930

Ericsson, B, “Bergsstaden Falun 1720-1769” Uppsala 1970

Dalarnas fornminnes- och hembyggdsförbund. “Femtusen man från Dalorten sprang”, Falun 1993

Kämpe, A. “Svenska Allmogens Frihetsstrider” Borås 1974

Litteratur;

Östberg, A. “Det gamla Falun” Falun 1967

Florén, A/ Rydén, G. “Arbete, hushåll och region” Uppsala 1974

resan till älvaskären – del 1

Strax söder om Göta älvs mynning, i landskapet Västergötland, ligger Göteborgs södra skärgård. Platsen har länge varit bebodd och omnämns som handelsplats i de isländska sagorna men dyker inte upp i källorna före mitten på 1500-talet.

Tidigare kallades öarna Brännholmarna och namnet finns kvar i namnet på den kanske mest kända (antagligen tack vare en känd visa) (och det ska sägas: mest känd utanför själva skärgården) ön, Brännö. I dag är skärgården en del av Göteborgs kommun och har cirka 5000 innevånare.

Under de senaste 150 åren har trafiken till och från fastlandet varit en av områdets viktigaste frågor och trafiken har gradvis byggts ut i takt med att jordbruks- och fiskenäringarna minskat och skärgården därmed i högre grad blivit beroende av fastlandet.

Under dessa 150 år har mina förfäder levt sina liv på olika öar i området och bland annat spelat en aktiv roll i skärgårdstrafiken. Det är således med stort intresse jag gett mig in i detta arbete med dess många spännande frågor.

Göteborgs södra skärgård har inte, vad jag kunnat se, varit föremål för någon större historisk forskning, möjligen har platsen förekommit som bakgrund eller del av annan forskning som till exempel om lotsar eller pirater, eller kanske med forntidens människor som huvudämne.

Känsö karantänsstation är också en känd plats eftersom denna var inkörsporten till Sverige från väster. Göteborgs södra skärgård har även varit skådeplats för krigiska, politiska och ekonomiska uppgörelser mellan främst Sverige och Danmark.

Skärgårdstrafiken i området har heller inte varit föremål för forskning tidigare med undantag för vissa trafikutredningar av både nationell och lokal karaktär.

Jag har besökt Göteborgs stadsarkiv och AB Göteborg – Styrsö Skärgårdstrafiks arkiv (Styrsöbolaget). Styrsöbolagets arkiv är inte ett arkiv i egentlig mening utan består av pressklipp, pärmar och olika handlingar gällande bolaget. Arkivet är inte katalogiserat varför handlingar hämtade från detta arkiv helt enkelt kommer att benämnas SBA (Styrsöbolagets arkiv).

Styrsöbolagets dåvarande trafikchef, Gunnar Söderberg, har författat artiklar och PM om bolagets tonnage, öarna samt om bolagets historik av vilka några publicerats i Svensk Sjöfartstidning. Övriga återfinns i SBA. Viktigare verk jag använt mig av är Folke Danbratt och Natan Odenviks Styrsö socken samt A Sandklefs Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575 – 1850. Den första är en samhällshistorisk bok som diskuterar skärgårdens utveckling sett inifrån och den senare behandlar sjöfartens utveckling i ett vidare perspektiv.

Göran Bjelkendal och Göran Torin beskriver hela Göteborgs skärgård i Älvaskären – en bok om Göteborgs skärgård, alltså både norra och södra delen. Folkskolläraren Henry Fhager från Donsö har författat Historia för ökänd och okänd där han försöker lyfta in södra skärgården i ett större perspektiv.

På Göteborgs universitetsbibliotek studerade jag stadsbyggnadskontoret i Göteborgs utredning om var passagerarterminalen för skärgårdsbåtarna skulle förläggas. Detta är ett ämne som berört både öbor och göteborgare i över ett halvt sekel varför jag även diskuterar detta i uppsatsen. 

Bland tillgänglig litteratur står även en stor del lekmannaalster att finna. Ett exempel på detta är Styrsö- forntidsbilder och nutidsliv författad av Otto Landelius. Denna bok är intressant därför att den är skriven av en badgäst på 1920-talet då ön fortfarande var en betydande badort och kan alltså ses som en kvarleva.

Tyngdpunkten i uppsatsen vilar helt klart på det digra tidningsmaterialet från undersökningsperioden. Dessa speglar både stadsmakternas, kommunens och menighetens och inte minst bolagets egen syn på skärgårdstrafikens utveckling och betydelse. Tidningsmaterialet speglar en hård konkurrerande verklighet för de olika bolagen men de visar också en aktiv och medveten skärgårdsbefolkning som inte räds att ta saken i egna händer vid missnöje med transportfrågan.

De tidningar jag undersökt är Morgonposten, Handelstidningen, Göteborgsposten, Göteborgstidningen och Göteborgstraktaten. Tyvärr framgår det inte alltid vilken av dessa tidningar som klippet är hämtat ifrån. Allt material finns dock samlat på Styrsöbolagets arkiv.

Jag har försökt plocka ut vissa händelser, eller spörsmål, som är återkommande över tid för att särskilt diskutera dem. När jag har granskat källmaterialet har jag upptäckt att namnet Styrsöbolaget förekommer som benämning på det största trafikbolaget oavsett vilket namn det haft. Trots att bolaget ombildats några gånger har det alltså kallats Styrsöbolaget trots att det nuvarande bolaget inte bildades förrän 1969.

Det är min förhoppning att kunna bidra med något i ämnet och att vid en fullständig studie till exempel kunna jämföra förhållandena vid Stockholms skärgård för att erhålla en större bild över skärgårdstrafikens utveckling i Sverige under det senaste decenniet. Tendensen är i dag att staten lämnar över transportansvaret till privata näringar för att i stället om möjligt satsa på olika arbetsmarknadsinsatser i skärgården. Därmed är cirkeln sluten och man kan faktiskt påstå att vi står ungefär där vi stod år 1900, åtminstone finns det klara beröringspunkter mellan de två sekelskiftena. Frågan är om skärgården kan överleva på samma villkor i dagens samhälle som för hundra år sedan?

På inrådan från professor Jan Lindegren valde jag att ha en mentalitetshistorisk utgångspunkt för min uppsats. Jag har använt mig av Att skriva historia av Le Goff och Nora (Mentaliteterna, en tvetydig historia) samt Res Publica 11 (Tema: Mentalitetshistoria). I en fullständig studie måste även ekonomisk-historisk teori tillkomma. Säkerligen skulle det också vara mycket intressant med ett genusperspektiv.

Le Goff citerar i inledningen av sin artikel Duby och säger att man måste utöka den ekonomiska historien med mentalitetens. Detta resonemang är både användbart och intressant för min uppsats som kommer att ses senare. Det är inte allt för långt ifrån sanningen att påstå att urbaniseringen i dag till vissa delar avstannat. Befolkningen ökar i Göteborgs södra skärgård och människor flyttar dit.

Dagens samhälle möjliggör också för människor att slippa pendla för att sköta ett arbete. Le Goff menar att nya samhällen uppstår på grund av människors förändrade attityder till arbete och pengar – en mentalitetsförändring. Kollektivets mentalitet har alltid satt press på statsmakterna (och kommunen) och i detta sammanhang är det skärgårdens speciella förutsättningar som styr.

Mentalitetshistorien befinner sig mitt i vardagen och eftersom transportfrågan är vital för skärgården blir det extra intressant att närma sig ämnesområdet ur den här vinkeln. Le Goff hävdar att massmedia är de främsta förmedlarna av gjutformar för mentalitetshistorien och de olika tidningar jag studerat vittnar också om starka sinnesstämningar och engagemang i skärgårdstrafiken.

Le Goff väcker också frågan när en mentalitet försvinner och en ny uppträder. Han menar att detta ligger nära beteenden och attityder som inte är beroende av sociala stridigheter. I dag står måhända Göteborgs södra skärgård inför en ny typ av samhälle där statsmakterna inte längre kan upprätthålla det gamla välfärdssamhället och garantera transportfrågan. Är alternativet att överlåta ansvaret på den privata näringen? Le Goff hävdar att mentaliteten är det som förändras sist, människan använder de maskiner hon skapat, samtidigt som hon bibehåller den mentalitet hon hade före dessa maskiner. Bilisterna har en ryttares ordförråd…

Peter Kemp redogör för olika franska mentalitetshistoriker i Res Publica 11. Ariés menar att utgångspunkten för mentalitetshistoria är folket som är underkastade makten eller befinner sig långt från maktens kärna, ekonomiska förhållanden griper in i människornas liv och påverkar mentaliteten men det är ändå människornas attityder till livet och inte ekonomiska eller politiska drivkrafter som är kärnan.

Även Duby menar att mentala fenomen är precis lika viktiga som ekonomiska eller politiska när ett samhälle utvecklas. Religionen är i dag förvisso påtaglig i Göteborgs södra skärgård men den har långt ifrån den monopolställning den hade under 1800-talet varför man på ett sätt kan säga att en grundläggande ideologisk stomme saknas men som kommer att ersättas av en annan, eller flera andra (som i samhället i övrigt).

Havet är fortfarande en inkomstkälla för vissa men en mycket liten del av befolkningen litar numera till havet för sitt levebröd och jordbruket är helt borta som betydelsefull inkomstkälla. Återstår att se om IT-revolutionen skulle kunna förändra samhället eller ersätta båttrafiken på något sätt. Om det skulle ske innebär detta en samhällsförändring som skiljer sig markant från situationen vid förra sekelskiftet.

Känsö karantänstation (Wikipedia)

Nästa del handlar mer konkret om skärgårdens historia.

Klosterlasse

Hur vet man att man gör rätt? Hur vet man att ens övertygelse inte är hopplöst passé? Å nej! Är det nu den kom?!


Lars Nilsson, a.k.a Laurentius Norvegus, a.k.a Laurits Nielsson av Norge, a.k.a Klosterlasse föddes i Norge 1538. Efter präststudier konverterade han till katolicismen och blev även Jesuit. Klosterlasse levde under den tid som kallas motreformationen och han vigde sitt liv åt strävan att återinföra katolicismen i Skandinavien. Vi vet hur det gick: inte så bra. Men spelar det någon roll, egentligen?

Men under Johan III och Sigismund var läget gynnsamt så Påven tyckte det var värt ett försök. För att genomföra planen reste Klosterlasse till Sverige där han utgav sig för att vara luthersk präst men under cover grundade han samtidigt ett jesuitkollegium. Detta var före BankID, kameraövervakning och sånt varför sådan verksamhet gick lite lättare. Å andra sidan var konsekvenserna värre vid upptäckt: dödstraff, landsförvisning, tortyr, etcetera.

Under 1570-talet bedrev han alltså under protestantisk täckmantel katolsk gudstjänst och undervisning i Riddarholmskyrkan. Han höll sin verkliga identitet dold till 1580. Han lär ha varit karismatisk och iallafall i så måtto framgångsrik att han lyckades få många att konvertera. Upprördheten när han väl avslöjades ledde till upplopp och till att ”papisten” jagades ur landet. Han lär, strax innan han dog, även slängt käft med protestanternas lejon Gustav II Adolf i Riga när denne erövrat staden 1621.


Förra året inträffade en incident i min lokala butik. Det var kö och en kvinna i slöja hade svårt att göra sig förstådd. Hon skulle köpa smör och något annat – sammantaget uppgick notan till 54 kronor.

Men köpet medgavs inte. Hon hade inte råd. Stämningen blev tryckt. Personalen himlade sig och kön suckade mangrant när hon vände sig om för att återlämna varorna. Jag erbjöd mig att betala, men hon tackade nervöst nej eftersom hon inte kunde betala tillbaka.

Jag menade att det behövde hon ju inte. Men du är ju svensk? Förvisso – men det är du med. Så låt mig nu, som en svensk till en annan, betala. När jag haft det svårt i mitt liv har människor hjälpt mig. Det är sånt vi svenskar gör.

Någon i kön svor faktiskt åt mig men jag låtsades inte höra. Jag frågade istället kvinnan skämtsamt om vi inte tillsammans nu skulle jaga Mammon ur templet. Hon förstod inte. Stämningens förtätning nådde till sist sådana nivåer som bara stora mängder av det hormon som endast svenskar i kö utsöndrar. Personalen höll järnmasken. Jag inbillade mig att kvinnan såg lättad ut, men också skamsen, när hon snabbt lämnade affären. Vreden, varifrån den nu kom, riktades mot mot mig. Blickar. Knyckiga, hastiga, rörelser. Knutna nävar i fickor.

Varför berättar jag detta? Ja, inte för att framhäva vilken godhetens apostel jag är. Nej, jag tänker på vikten av att stå upp för sin övertygelse. Men hur vet man att man har rätt? Och så tänker jag på hur det skulle vara att inte ha 54 kronor på kontot när det behövdes. Jag funderar vidare på om uppmaningen att räcka brödet till den hungrige är något vi inte längre följer i Sverige. Isåfall vill jag, känner jag starkt, göra en motreformation whatever the odds.


Det var prov i veckan. Vissa saker är eviga.

Elever har humor

Kan detta vara det sista fönsterkuvertet? Är syndafallet äntligen över? Är jag nu en skuldfri man, rikare och mäktigare än 90% av världens befolkning?

Med Skatteverket skämtar man inte

Det skulle tas en öl i veckan men jag avstod. Det är väl mitt lutherska arv, kan tänka. Jag nåddes dock snart av det glada budskapet att far var där, på puben. Vad gör man? Mannen är som jag, han blir galen av alla restriktioner. We are dressed in our best and prepared to go down as gentlemen. Som reformatorn själv lär ha sagt: ”den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång”. Metoo, Martin, ring a bell?

Men om du smittar någon? Ingen risk svarar far lite vemodigt – vi har inga vänner kvar X och jag. Kom så går vi till puben, pappa, säger jag genast.

Vi går ut ibland, far och jag

Änte könsti? Här har man varit och handlat och fått den goda (!) idén att köpa en prinsesstårta till Vildvittrorna istället för lördagsgodis.

Flickor!, ropar jag när jag kommer hem, jag har en överraskning! De sveper ner till köket, tittar på tårtan och med en blick som talar om att jag närmast är att betrakta som fullständigt dum i huvudet återvänder de utan ett ord till sina telefoner. Äh, det var något drygt pappaskämt. Jag vet inte vad han ville.

Jag ser på tårtan. Den tittar kärleksfullt och lite utmanande tillbaka. Den ser god ut. När jag var liten älskade jag tårta. Det gör jag fortfarande. Jag tror också den älskar mig. Lika bra att sätta igång.


Plötsligt känner jag likt Klosterlasse en passionerad längtan efter den tid som var, efter en tid då jag inte behövde berätta för min far att han omedelbart ska lämna puben eller när mina döttrar inte behövde säga att jag ska unna mig att gå ut och ha lite kul. En tid när människor hjälpte varann i affären och mina värderingar inte var hopplöst passé. En tid när gamla vänner uppträdde på varandras bröllop, när hjältar fanns och stordåd utfördes, en tid när jag ännu kysste av kärlek.


Okej, okej. 50-årskrisen är här. Jag inser det. Skit samma, låt den komma bara. Låt mig bli den stockkonservative dinosaurie jag i själva verket redan är. Tidens oupphörliga gång kan man ändå inte göra något åt (mer än filosofiskt) och tur är väl det.

Rätt eller fel, vem är jag att döma? Låt oss istället glädjas, älska, hjälpas åt och njuta medan tid är. Jag, för min del, tänker inte slösa min kraft på att försöka vända tiden tillbaka. Klosterlasse må ha varit både övertygad och övertygande men det förhållningssättet är inte för mig.

falun 1743 – del 17

SAMMANFATTANDE DISKUSSION

Under de rättegångar som ägde rum i Falun mellan den fjärde oktober och tolfte november 1743 uppvisade de anklagade gruvdrängarna en förvånansvärd tuffhet. Stora Daldansen var krossad och själva stod de anklagade för uppror, bevakade av soldater, och ändå stod de fast vid att den nya (framtvingade) kiöpgörningen (prisnivån på malm vilken reglerade löner) borde gälla.

Visserligen var det många som påstod att de tvingats delta i bullret, att de knuffats in på magasinsgården och oavsiktligt befunnit sig där. Det samlade intrycket är ändå att både vaktare, gruvdrängar och en hel del bergsmän önskade att de villkor som bergmästaren tvingats acceptera borde gälla även efter rättegången.

Det är när bullret går över styr, när gruvdrängarna rusar in i Magasinet och börjar sin våldsamma jakt på de tre förmännen, som många börjar anse att det hela gått för långt och lämnar platsen.

Upproret i gruvan 1743 måste ses som en spontan händelse med sin grund i ett växande missnöje, men även på grund av oro över vad som skulle hända när Stora Daldansen kom till Falun. Man ville inte se sin arbetsplats länsad för även om magasinsverksamheten var impopulär garanterade den ändå mat i magen när lönen var slut.

Gruvdrängarnas ärende på Magasinet var att ta reda på huruvida de skulle tvingas delta i upproret och marschera med Stora Daldansen till Stockholm. Man ville även säkerställa (oavsett om de skulle följa med eller inte) att bergslagen inte skulle avtvingas all spannmål. Man tänkte på sina familjers överlevnad samt på sin egen när de återvände från Stockholm. När de förvissat sig om att även bergsmännen skulle följa med om de själva tvingades så övergick gruvdrängarna till att klaga på kiöpgörningen.

Man ville få bort de deputerade, geschwornern, marksheindern, och rådman Ersson från kiöpegörningen vilken framöver skulle skötas av vaktarna, gruvdrängarna och bergmästaren. Dessa ansågs vara de enda som kände de verkliga förhållandena i gruvan och därför de som bäst kunde bedöma arbetet och prissättningen på malmen.

Bergmästaren avtvingades en skriftlig försäkran för detta. Efter att dessa krav är tillgododsedda passar några modiga (berusade) gruvdrängar på att försöka tillgodose mer personliga önskemål. Drängen Danielsson-Stor försökte exempelvis få tillbaka sin anställning, andra krävde spannmål.

Dagen efter, när allt lugnat sig, ställer sig gruvdrängarna åter på bergslagens sida gentemot upprorsmännen. Representanter från gruvdrängarna, vaktarna och de bergsmän som inte var avskydda av gruvdrängarna träffades shemma hos bergmästaren för att överlägga om hur Stora Daldansen skulle hanteras.

Gruvdrängarna tar även egna kontakter med upproret, ledaren Schedin bodde exempelvis hemma hos en av bergsmännen men dessa informella kontakter var inte ett orgnaniserat samarbete mot bergslagen utan man diskuterade vilka villkor upprorsmännen ställde för att lämna staden.

Gruvdrängarna var, när de väl vunnit sitt slag, minst lika ivriga att blir av med Stora Daldansen som någon annan.

Landshövdingen var under händelserna helt satt ur spel och borgmästaren mer eller mindre i Stora Daldansens våld. Bergmästaren, vars tre närmaste män är bortjagade ur staden, stod således helt ensam och är därför tvungen att tillmötesgå gruvdrängarna för ortens och grufans bästa.

Själva upptakten till oroligheterna uppges vara geschwornerns förmaningstal onsdagens den 8:e juni även om denne i sitt eget vittensmål hävdade att han inte hotat någon. Faktum kvarstår dock: han hade ännu en dryg vecka efter händelserna fortfarande inte vågat sig tillbaka till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Bergmästaren hade svårt att övertala gruvdrängarna att tillåta honom att komma tillbaka.

Det är på detta möte som gruvdrängarna för första gången framför sina krav. De får till svar att vänta med sina krav tills upproret lämnat staden och då framföra sina krav skriftligen. Problemet är bara att man gjort detta många gånger tidigare utan resultat. Dessutom ansåg gruvdrängarna att de fick för dåligt betalt för ett mycket farligt jobb.

Det var väl känt att överläggningar skulle äga rum på Stora torget torsdagen 9:e juni klockan 16 och den aktuella dagen jäser Falun av oro, missnöje och rykten. Gruvdrängarna lägger ner arbetet i gruvan och samlas på krogar för att diskutera läget.

När mötet börjar drar man sig dit och där talar bergsmannen Anders Lehus till dem och hävdar att de har rätt i sina krav och anför dem till Magasinet. Där utbryter tumultet med explosionsartad kraft men det är först efter man fått igenom sina krav som det går överstyr.

Bergmästaren och övriga ståndspersoner som tar aktiv del av händelserna försöker hela tiden övertala gruvdrängarna att lämna in sina besvär skriftligt efter att Daldansen lämnat Falun. Gruvdrängarna svarar att de gjort detta ofta men aldrig fått något gehör. Tron på att verka den vägen har man aldrig övervägt, skulle något ske måste det ske omedelbart och med kraft ansågs det.

Det framkommer flera gånger under rättegången att några av dem som klagat högst på mötet den 8:e juni, Björk och Antonsson, tillhör dem som har störst förtjänst i gruvan. En inte helt orimlig slutsats av det är att den högsta förtjänsten inte var särskilt hög. Kanske är det också så att vänskap och lojalitet spelade in i deras engagemang.

Under sommaren året efter, 1744, så tjänade gruvdrängarna dubbelt så mycket som de gjorde innan bullret och det fanns de som inte trodde gruvan skulle överleva den bördan. Storhetstiden från 1600-talet är över och skulle inte återkomma.

Efter att Daldansen fallit i Stockholm hävdar äldre forskning (Beckman se slutet när källor presenteras) att gruvdrängarna saknad ryggrad men så länge kungen inte skickade trupper var deras sak ohotad. De höll stånd länge och de äldre villkorens återkomst dröjde vilket kan bero på att gruvdrängarna hade ett brett stöd från både vaktare och en del bergsmän. Från den senare gruppen märktes förslag om att behålla den nya ordningen och faktiskt göra sig av med flera av personerna på högre poster inom bergslagen.

Vid flera tillfällen under händelserna hotar gruvdrängarna att ansluta sig till Daldansen men detta är bara ett hot för att få igenom sina krav. Det förekommer förhandlingar med upprorsmännen och ett viktigt skäl till att inte lämna gruvan var att den då skulle översvämmas så svårt att den inte skulle gå att pumpa ur under innevarande livstid.

Det allvarligaste brottet i Bergsrättens ögon var utan tvivel att man bröt sig in i Magasinet, hoten mot förmännen samt att lägga hand på bergmästaren och landshövdingen. Rätten lägger stor vikt vid att utreda hur det kom sig att man samlades vid Magasinet och om någon uppviglade gruvdrängarna att gå dit.

Genom sitt agerande omkullvälter aktörerna rådande förordningar och, som bergmästaren uttrycker det, hotar hela samhället. Den som på så vis är uppstudsig samtidigt när en upprorisk allmoge står i staden är själv att betrakta som upprorsman och bör inte visas någon nåd.

Bergmästare Troilis totala fördömelse av gruvdrängarnas agenade kan vara ett sätt att visa för rätten att han själv verkligen gjorde allt som stod i hans makt för att förhindra det inträffade likaväl som det kan vara hans verkliga synsätt. Oavsett vilket förblir detta spekulationer. Man bör dock komma ihåg att Troili var den ende av gruvans förmän som inte blev helt lamslagen under händelseförloppet. Han säger även under förhören att han anser att vaktarna borde höras i större utsträckning, något man kan hålla med honom om.

Vaktarna stödde gruvdrängarna, några deltog aktivt i bullret, vilket är självklart eftersom de hade lika mycket att vinna som gruvdrängarna. Veckorna efter bullret är det vaktarna och gruvdrängarna som dominerar köpgörningen – ändå är det inte många vaktare som åtalas och de som gör det får inte de strängaste straffen.

Gruvdrängarnas straff har redan redogjorts för men de mildrades senare. Inga dödsstraff verkställdes och det tog lång tid innan alla fängelsestraff verkställdes.


Nästa del handlar ytterligare om efterspelet.


Relaterade blogginlägg

Del 16

krokodilpolis

Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men kan, det kan vi.


Krokodiler. Gillar vi dem? Well. Nog hyser vi allt något av en skräckblandad förtjusning ställda inför dessa reptiler? Och de är ju faktiskt farliga. Flera hundra människor dör varje år i krokodilattacker. Inte så många i Sverige dock, även om vi minns mannen som under en privat tillställning på Skansen blev biten av en krokodil.

Ibland brister någon ut i religionskritik kring bordet. Ibland kritiserar ytterligare någon monarkin. Men är det personen (Jesus, Mohammed eller Carl XVI Gustaf) eller föreställningen, institutionen, vi kritiserar? Kanske både och? Mer intressant är vad en gemensam föreställningsvärld faktiskt kan få oss att åstadkomma.

Fayonum är en stad drygt tio mil söder om Kairo och där bor idag cirka 400 000 människor. Det är ett rikt område för den som gillar gamla pyramider och andra forntida lämningar. Under faraonernas tid anlades här det som än idag är världens största dammprojekt och en konstgjord sjö. Området blev härigenom bördigt, rikets kornbod, och grekerna kallade staden Krokodilpolis, Krokodilstaden.

En viktig del av staden var nämligen det tempel som var vigt åt krokodilguden Sobek, sjöarna och flodernas gud. Eftersom vattnet i de konstgjorda kanalsystemen alltså gjorde området bördigt är valet av gud kanske inte så märkligt.

Bild: ebay.com

Inne i templet bodde och dyrkades krokodilen Petsuchos som ansågs vara en levande inkarnation av Sobek. På samma sätt som Farao sköttes också Petsuchos omsorgsfullt av ett batteri präster som formligen dränkte reptilen i ett överdåd av prakt. Det var lyxig mat, leksaker, kläder i guldbrodyr och, sist men inte minst, en krona med juveler. När Petsuchos sedermera dog utvaldes genast en ny bland krokodilerna att fylla sin företrädares skor varvid den avlidne reptilen lades till evig balsamerad ro. Reinkarnation à la våra dagars Dalai Lama, ungefär.

Poängen är nog inte gud, Carl XVI Gustaf eller Petsuchos. Nej, det handlar istället om allt fantastiskt vi människor kan åstadkomma när vi samarbetar. Genom samarbete, organisation och tro kunde vi bygga storslagna ting och det kan vi ännu.

Att påstå att Petsuchos bestämmer över Nilens vattenstånd är samma sak som att påstå att Apple byggt en fantastisk klocka. Apple finns inte, det är en tankekonstruktion, en föreställning, en idé precis som tron på Sobek – det är människorna som arbetar som åstadkommer resultat. Det var en gigantisk förvaltningsapparat som under Farao skickade miljontals papyrusrullar än hit, än dit för att rekrytera arbetskraft, mat till den, material och så vidare som skapade sjöar och pyramider i Fayonum.

Tron och föreställningar skapar en organisation, tusentals människor i ett stort system, vilket i sin tur skapar världens största konstgjorda sjö, eller en klocka, vilket i sin tur skapar välstånd.

Nu säger jag givetvis inte att kritik av religion eller monarkin inte får förekomma, så som läget var i gamla Egypten. Jag säger bara att ett allt för stort mått av generalisering sällan träffar helt rätt.

Gud har jag ingen närmare relation till. Men jag tror på Svenska kyrkan. Den gör mycket gott, den låter mig sjunga, den ger lindring för några små individer inom en grupp som heter Barn i sorg. Hjälp som inte stod att finna annorstädes.

Lindring och hjälp vid rätt tillfälle är gudomligt. Alltså är Svenska kyrkan gudomlig.

Monarkin tror jag däremot inte på. Den må vara glittrig och fin, som kronan på Petsuchos huvud, men åstadkommer inte samma konkreta resultat som exempelvis kyrkan. Men vad vet egentligen jag om det? Kanske fungerar monarkin utmärkt när det gäller att få oss människor att samarbeta?


Folklore och fabler är som alltid intressant. Krokodiltårar är ett uttryck för hycklade sorg, att krokodilen sörjer sina offer innan dessa äts upp. Det fanns i sammanhanget en gång en chef som kallades för krokodilen. Log alltid snällt inledningsvis…

Vem kör sämst bil i Afrika? Krockodilen.

Vissa krokodiler gillar man dock. Krille Krokodil är hemma! Efter att kämpat för livet i Afrika är han, tack vare goda vänners och sin familjs enträgna kamp, äntligen på Falu lasarett. Här är nu krokodilstaden. Jag och Mange har blivit uppmanade att hälsa på. Var bara så där typiskt-er-dryga så kommer han garanterat att vakna. Vi ska göra vad vi kan för att hjälpa och lindra. Kämpa Krille!


Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men vi kan, det kan vi.


Källor:

Harari – Homo Deus

Wikipedia

falun 1743 – del 16

När bergmästaren och borgmästaren gav order om vilka som skulle delta i överläggningarna med upprorshären tycks kommunikationen varit bristfällig. Bergmästaren gav order om att gruvdrängarna inte skulle komma dit tillsammans med övrigt bergsfolk medan borgmästaren inte gjorde någon sådan avskiljning.

Möjligen kan hans motiv varit att han ville inhämta hela stadens uppfattning innan det förhandlades med upprorshären. Påbudet spreds således urskiljningslöst och nådde självfallet också gruvdrängarnas öron. Schedin )upprorsledaren) ska å sin sida ha verkat för en uppgörelse mellan upprorshären och bergslagen – något som ju också kom till stånd.

Lehus försäkrade gruvdrängarna att inget ont skulle ske dem, han trodde att överläggningarna skulle löpa väl med upprosmännen. Borgmästaren Sallenius trodde att gruvdrängarna var upprörda över upprorsmännens hårda krav men förstod snart hur fel han hade. Han anser i rätten att gruvdrängarnas krav som fullkomligt befängda och omoraliska.

Mot slutet av förhandlingarna lämnas ordet fritt varvid gruvdrängen Björk stiger fram och kräver att hela bergslagen måste höras huruvida det inte kunde förbli så att kiöpgörningen kunde ske utan de deputerade – så som skett under sommaren. Han får till svar att så grannlaga sak, som intet får röras.

Rätten påminner sig också i sammanfattningen om att Lehus och Jönsson faktiskt bidragit till att lugna ner stämningen bland gruvdrängarna och inte gjort gemensam sak med dem.

Per Andersson, son till en bergsman och som inte betett sig som Lehus och Jönsson, har skrivit ett brev till rätten där han ber om förlåtelse för sitt agerande och lovar att vara lydig framöver – bara han slipper kroppsstraff. 

DOMAR

Domarna börjar med en sammanfattning över anklagelserna mot respektive gruvdräng. Alla anklagas för uppror bergslagens och riksens förmän. Man understryker särskilt att händelserna ägt rum under en synnerligen olämplig tidpunkt – nämligen när en rasande dalaallmoge stod i staden. Detta faktum betraktas som en mycket graverande omständighet för samtliga anklagade. Rätten påpekar även i domarna att det inträffade varit till stor skada för bergslagen.

Cornettens-Anders Hansson

Hanssson har hyst agg mot geswornern, han gick medvetet till magasinet för att kränka kiöpgörningen, han var bland de främsta vid byggnadens farstubro, han har då gapat och skrikit i största allmänhet, han har krävt att gechwornern, marksheidern, och rådmannen ska komma ut ur magasinet och stå till svars för sina illgärningar, han var den förste att storma magasinsbyggnaden och då enligt vittnen så ond att han gråtit och sett ut som en biörn. Han sökte vidare på bakgråden och på granngårdar och han var med och bröt upp dörren till bergslagens övernattningsstuga. Hans allvarligaste brott tycks dock ha varit att han fungerat som ledare för de mest illasinnade grufdrängarne. Efter händelerna har Hansson inte visat någon ånger och varit uttalat sig emot att låta geschworner Shultze återkomma till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Cornettens-Anders Hansson döms till döden.

Hans Danielsson Stor

Danielsson döms till döden för att ha hotat bergmästaren med en yxa. Han hade förövrigt inget med händelserna att göra då han inte ens var anställd vid ruvan.

Olof Tallberg, Erik Willman och Karl Öman

Döms till 30 par spö. 

Hans Albrektsson och Anton Antonsson

Tio dagar i fängelse på vatten och bröd. 

Anders Lehus (och ytterligare några bergsmanssöner som Per Andersson)

Böter om 20 daler slivermynt samt att inför bergmästaren göra offentlig avbön. Deras heder skulle kränkas om de utsattes för kroppsstraff. 

Ytterligare 28 gruvdrängar

Döms till fyra dagar i fängelse på vatten och bröd då de varit med på magasinet men utöver detta inte begått några brott. 

31 andra gruvdrängar

Slipper straff trots att de varit med vid magasinet. Det fastslås att deras deltagande var ett brott och de slipper undan med ett varningens finger.

Jag vet att rådhuset byggts om flera gånger. Men eftersom jag tillbringar så mycket tid i sessionssalen vill jag gärna tro att det var här domarna föll. Övervåningen måste funnits men sitt nuvarande utseende fick byggnaden 1749. Lägg särskilt märke till uret på motsatt sida som är från slutet av 1700-talet och då som nu klingar vackert under ändlösa förhandlingar (men inte under dessa som detta handlar om)

I nästa del kommenteras efterspelet ytterligare.


relaterade blogginlägg:

del 15

bild 79 – pelargoner

Skönhet. Lycka. Kanske kommer sådana ting inifrån oss själva. Med fantasins hjälp skapar vi människor sköna ting. Det är ännu en bland alla dessa saker som faktiskt definierar oss som människor.


Babylons hängande trädgårdar låg i dagens Irak och var/är ett av de klassiska sju underverken. Trädgårdarna lär ha byggts av Nebukadnessar II cirka år 600 f.v.t men det finns inga konkreta bevis för de verkligen har existerat. Det kan faktiskt handla om en urban legend. Trots att vi har relativt gott om källmaterial från Babylon nämns nämligen inte trädgårdarna där utan det är via vissa antika greker vi hör talas om dem.


Någon drog nyligen, helt välmenande (tyvärr? – förlåt, Göteborg igen), ner byxorna på mig genom att berätta hur jag kan framstå i olika sociala medier. Nämligen som någon som tycker fasligt synd om sig själv. Någon som känner sig ensam.

Huva. Verkligen huva. Men visst, tittar jag på mitt insta eller twitter så kan jag, mer än lovligt obehagligt drabbad av eftertankens kranka blekhet, förstå hur jag kan uppfattas.

Sålunda: huva. För så är det ju inte. Inte bra, detta. Allting kommer förr eller senare till ett slut och detta kanske faktiskt är min hållplats. Dags att plinga och kliva av från social media alltså. (Som om det vore möjligt.)

Nu är det möjligen inte i första hand just jag som borde kliva in i radioskugga, kan jag tycka. Fängelser i Somalia? Utvisa vissa människor enbart på grund av misstanke? Caesars hustru måste stå höjd över varje misstanke. Orimligt.

Kan vi inte börja med fängelser på Gotska sandön eller i västerdalarna innan vi föreslår Somalia?


Apropå skämt som inte faller väl ut. Jag föreslog nyligen för junior att jag kunde sadla om och bli polis nu på äldre dar. Det behövs ju fler sådana? Och så är jag en självutnämnd fena på sociala medier också, så där kunde jag efter studierna på Polishögskolan dra en polisiär lans. Nå, vad tycker du?

Han gav mig något av sitt karaktäristiskt surmulna mutter och bad mig avstå med hänvisning till den usla lönen. Yes, I’m in it for the money.


Humor. Glädje. Barnen har det. Barnen har det verkligen. Vilken källa till lycka. Så mycket lättare allt blir.

Jag roar mig med att försöka hålla liv i mina pelargoner. Det är så fridfullt och vilsamt att pyssla med vackra, lugna, saker. Jag planterade nyligen om växterna och konstaterade samtidigt för mig själv att alla utom en tycks ha överlevt. Dotter 1, som hörde mig, replikerade: Precis som vår familj, pappa.

En klarade sig inte

Jag träffade nyligen falunestorn Magnus Pson Lennholm på jobbet. Vad gör du här, undrade han på sitt typiska vis (vi har arbetat två decennier på samma arbetsplats och dessutom gått i samma klass på gymnasiet), gå och blogga om lycka eller något!

Jag borde, vid eftertanke, kanske följa rådet. Ja, jag följer det gärna. Lycka. Skönhet. Vad är det, egentligen?

Tja, lyckoforskningen anser att det handlar om personlig status, respekt från omgiven och, tydligen, ett fördelaktigt yttre. Lite lustigt är att de flesta anser sig lite lyckligare än genomsnittet.

Viktigare är att man kan vara i ”negativ affektbalans” (mer eller mindre tillfälligt ledsen) – exempelvis på grund av att ens fru dött i cancer – men ändå i det stora hela vara relativt lycklig.

Lycka för mig är få se mina barn bli större. Att i mogen ålder kunna springa (relativt) obehindrat i fjällen. Att älska, och vara älskad av, mina barn. Att uppleva eller sakna den romantiska kärleken. Att inte vara en papperslös människa utan rättigheter. Att umgås med mina vänner. Att få syssla med vackra saker (som blommor, texter eller att vara med och göra musik). Att undervisa.

Nej, inte är det synd om mig. Jag är så välsignad vid en jämförelse. Jag älskar livet och är ännu nyfiken på det. Så kontentan är väl att jag måste sluta bete mig på ett digitalt vis som faktiskt inte speglar verkligheten.

Vi människor antingen skapar oändligt sköna ting eller så drömmer vi om dem. Ibland blir drömmen så stark att den nästan blir verklig, som tanken på några fantastiska trädgårdar i Babylon. Det spelar ingen roll om dessa faktiskt funnits eller inte, det är drömmen, längtan och känslan som är viktig.

Jag har mina egna klassiska underverk. Dotter 1. Dotter 2. Deras mor. Vårt liv tillsammans, vår historia. Mina vänner. Mina brorsdöttrar och svågerdotter. Drömmen om kärleken och det kommande livet. Och precis som med Babylons trädgårdar är det känslan, minnet, drömmen, som är det väsentliga.

Jag är faktiskt lite småkär i något varje dag. Ett leende, en vänlig gest. Ett musikstycke. Ett vackert sinne, ett skratt. En pelargon.

Skönhet. Lycka. Världen är full av detta. Det gäller bara att ta sig tid att se och att känna.

En dag kanske mitt porträtt i olja hänger i Rådhuset. Eller så bärs jag efter mandatperioden ut ur det doppad i olja (och fjädrar)

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Nebukadnessar


Källor:

Filosofilexikonet

Wikipedia