falun 1743 – del 4

I del 4 följer en kort presentation av händelsernas huvudpersoner. Sedan en bakgrund.


Stånds- och ämbetspersoner:

Kung Fredrik I av Hessen, 1676-1751, var kung av Sverige 1720-1750. Fredrik var framgångsrik som fältherre, blev änkeman utan barn 1705 och friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora som accepterade anbudet.

Ulrika Eleonora blev drottning efter Karl XII:s död men abdikerade 1720 till förmån för sin man. Fredrik och Ulrika Eleonora skulle inlett en ny svensk kungaätt, men de avled utan egna tronarvingar. Värt att notera att Fredrik kunde påvisa släktskap men självaste Magnus Ladulås så helt ny hade denna ätt (Hessen) inte varit.

Wilhelm Gustaf Wrangel, 1695-1774, var militär och politiker. Under det stora nordiska kriget deltog han i striderna i Finland och deltog senare i belägringen av Fredrikshalds fästning 1718. År 1733 flyttades han till Dalregementet där han 1741 befordrades till major.

Gustaf Schedin, 1700-1744, var bokhållare vid Insjö kopparverk i Åls socken i Dalarna. Han var en av ledarna för dalupproret 1743. Han avrättades 1744.

Carl Gustaf Wennerstedt, 1692-1778, Landshövding i Kopparbergs län 1742-1755.

Samuel Troili, 1693-1752, Bergmästare vid gruvan 1730-1752.

Per Salenius, borgmästare i Falun 1733-1753.

Lars Schultze, Geshworner (ämbetsman) i gruvan.

Erik Ersson, rådman i gruvan och Falun.

Erik Eriksson, Marksheinder (ämbetsman) i gruvan.

Olof Stiernman, 1685-1767, präst vid hovet, kyrkoherde i Falun 1740-67.

Johan Ihrman, präst i Falun (datum oklart).

Erland Friedrich Hjärne, bergsfiskal vid gruvan.

Anders Lehus, bergsman, före detta vaktare, krämare.

Gruvdrängar och vaktare:

Hans Albrektsson, vaktare vid gruvan.

Anton Antonsson, vaktare vid gruvan. 

“Cornettens”, Anders Hansson, gruvdräng.

Olof Tallberg, gruvdräng.

Lars Björk, gruvdräng.


Under 1730-talet ökade krigsrisken när Europas stormakter Ryssland, Österrike och Frankrike konkurrerade om herravälde. De olika svenska stånden, som under Frihetstiden hade inflytande, såg olika på Sveriges roll. 1740 lyckades adeln få bondeståndet att acceptera ett krig mot Ryssland.

Adeln räknade med att stärka sina positioner vid en eventuell krigsvinst och därmed få inflytande i tronföljdsfrågan som var aktuell genom att Fredrik I inte hade några arvingar. Men bönderna hade börjat få en fastare förankring i politiken vid denna tid.

Det var som sagt oroligt i Sverige. Sedan 1741 rådde krig mellan Sverige och Ryssland där det gick dåligt för Sverige – Dalregementet förlorade många soldater. Värt att notera är också att drottning Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster (för övrigt den siste ur ätten pfalz att regera, även om det var kortvarigt då hon tämligen omgående abdikerade till förmån för sin man den blivande Fredrik I) avled (i smittkoppor) detta år.

Under 1742 börjar man i Leksand diskutera ett uppror mot kronan och i januari 1743 beslutade socknarna kring Siljan att inte skicka fler bönder till militärtjänst. Man lägger sig också i tronföljdsfrågan – det hela har nu nått så långt att landshövdingen i maj utfärdar en allmän varning. Men i mitten av maj går budkavlen om uppror från socken till socken. I juni är allmogen i landskapet på fötter och på väg mot Stockholm.

Att upproret bröt ut just i Dalarna beror på att att bönderna där traditionellt haft en stor självständighet. Det beror på att landskapet i stort sett saknar jordägande adel liksom städer som fungerade som självklara maktcentra.

Det var lätt att mobilisera allmogen som sedan gammalt hade en historia av att göra uppror. Dessutom var allmogen mer berest än i många andra landskap då man ofta givit sig ut och gästarbetat runt om i landet när den egna skörden var bärgad.

Bönderna hade viss kännedom om idén om folkets suveränitet och det i kombination med en svag regering och ett korrupt adelsvälde gjorde dem mer benägna att reagera.

När det i kriget med Ryssland lider nederlag och Dalregementet förlorar många soldater i kombination med att hungersnöd härjade på hemmaplan så läggs ansvaret på regeringen.

Dalabönderna kräver att de ansvariga ska straffas innan man sänder nya bönder till fronten. Dessutom var priserna och skatterna höga. Och det är enligt traditionen känt att det bodde en svår och styvsint allmoge i Kopparbergs län.

Bergshanteringen har alltid varit mycket viktig för Dalarnas ekonomi och invånarna hade haft en bestämd skatt ända sedan 1682. Motprestationen var att bönderna enligt indelningssystemet skulle hålla Dalregementets styrka konstant på 1200 man.

Böndernas villkor försämrades kontinuerligt under 1730-talet och när man ville betala med kontanter istället för med varor, så höjdes summan. Bönderna var alltså sedan länge missnöjda med både skatten och näringslagarna.

Och kriget gick alltså dåligt. Rotarna i landskapet var under perioden 1735-1744 tvungna skicka 2192 man till Dalregementet. När allt detta inträffade samtidigt som ett krig som gick dåligt, en svag regering, en utbredd politisk upphetsning, inhemsk och utländsk agitation så måste nästan med nödvändighet revolutionsförsök komma.

I början av 1740-talet steg stämningen i Dalarna. Rykten cirkulerade och hotfullt tal nådde fogdarnas öron. De första riktiga oroligheterna utbröt när rekryter från Dalarna vägrade stiga ombord på de fartyg som skulle föra dem till Finland för att delta i kriget.

Man krävde isåfall att kungen själv skulle anföra dem, så som på karolinernas tid, och inte någon oduglig delsman. Situationen lugnade ner sig men upphetsningen tilltog på andra håll i Dalarna.

Men i Stockholm tog man emellertid lätt på det hela då man var övertygad om att bönderna var oeniga och saknade ledare. Ett misstag, som det skulle visa sig.


Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas uppror i Falun 1743 kommer om någon vecka eller så när (om, för vad vet man egentligen) jag återkommer från fjällen.


Relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 3

guldlocks fenomen

Forskarna och prästerna diskuterar, ofta på var sin kant, teorier kring livets uppkomst, innehåll och slut. Men sitter man på var sin kant måste ju jorden, och därmed livet, enligt logikens och matematikens principer, vara något tämligen platt.

Så ser inte jag på det. Personligen ägnar jag mig mest åt att återuppfinna livet, igen. Fylla det med mening och innehåll. Det är den makten som gör oss gudomliga enligt min uppfattning.

Slutet av livet är jag inte allt för intresserad av i nuläget. Lite pensionssparande och investeringar av olika slag sysslar jag väl med inför den dag jag själv ska fälla ner landningsstället.

Ergo: lagom till 75-årsdagen. Lev i nuet, människa! Näe, vill int. Nuet är jobbigt.

En exoplanet (av vissa förhoppningsfulla livsbejakande humorister kallade sexoplanet) är en planet, utöver vår egen, med förutsättningar för liv. En planet med godtagbar atmosfär och sånt. En annan term i sammanhanget är Guldlocks fenomen som avser en planet med lagom storlek och temperatur för att teoretiskt sett kunna erbjuda förutsättningar för liv.

Termen kommer från sagan om Guldlock och de tre björnarna där huvudpersonen föredrar sin gröt inte för varm och inte för kall utan precis lagom.

Även kallat vanilj bland vissa som föredrar s:et framför exo.

Kunskap är inte samma sak som övertygelse. Man kan vara fullständigt övertygad om hur rätt man har men trots detta ändå ha fel. Det, i sin tur, behöver absolut inte innebära att man accepterar att man har fel.

Exempel på områden där detta blir tydligt är politik (Trump) eller religion (fundamentalism). Men även inom vetenskap förekommer det. Mig händer det mest hela tiden.

Vi vet att vi tror men tror att vi vet.

Ett känt citat, och som han ofta sa, från Winston är: ”Min allra främsta prestation är att jag lyckades övertyga min fru att gifta sig med mig.” Jag förstår hur han tänkte därvidlag.

Efter mitt senaste blogginlägg var det flera som hörde av sig med viss oro. Tack för det, men jag mår bra. Jag är, om inte en exoplanet så väl en exoperson. Jag lever möjligen i ett parallellt universum (ett rätt trist sådant, ska sagas) men annars är det lugnt.

Väldigt lugnt.

Eller bra och bra. Jag mår iallafall tillräckligt bra. Jag har ännu inte, så mycket står klart, fullt ut hanterat, bemästrat, den djupa sorg jag känner. Och det oroar mig. Fast det kanske inte är så farligt. Winston talade om ”his black dog” som benämning på det svårmod han ofta bar på. Medan han (antagligen) led av bipolär sjukdom lider jag av en sorg som nästan blivit fysisk. Den har byggt bo i mitt bröst, Ett resesällskap man till sist lär sig leva med. Milen tar längre tid nu, ingen tvekan om det.

Man får inte kramas under Corona. Det är bra det men för mig av andra skäl än de Folkhälsomyndigheten anför. Samtidigt som jag alltid älskat kramar, och saknar dem, vill jag numera inte ha några. Jag kanske hatar att visa mig svag och i behov av en kram, eller nåt.

No hugs.

Jag har alltid fascinerats av kvinnor. I formuleringen ”Fruar är bäst” döljer sig saknaden av en bästa vän, någon att leva med i total tillit, någon som kramar mig både vänskapligt, innerligt och tröstande på samma gång.

Kan jag inte få det lever jag hellre ensam och kramlös. Men eftersom jag en gång levt i ett helt vanligt äktenskap, traskat på i underbar tvåsamhet, lever jag nog ännu i förhoppningen att det faktiskt går att träffa en sådan bland planetens alla miljarder liv.

Månne söker jag ett nytt intergalaktiskt Kramfors. (Förlåt – det är min inre Göteborgare som spökar.)

Men vad är sannolikheten för att det ska hända två gånger? Se där en önskan så oförblommerat grandios till sin natur att den förmodligen får både Gud och Darwin att sätta Folkhälsan i vrångstrupen.

Jag möter käre far. Han har också mistat. Sin mamma tidigt, sin fru, sitt barn och sin syster. Sin sonhustru. Strängt taget leder han över mig i den tveksammaste bland tävlingar men så har han också levt länge än jag.

Far säger inte mycket om saken. Han hanterar det, helt enkelt. Det borde väl jag också kunna göra. Äpplet har tydligen fallit två galaxer från trädet.

Men, som någon godhjärtad människa nyss sa till mig: ”i teorin skulle du kunna tillbringa nästkommande 23 år med en människa, vem vet, kanske med en fru”. Håhåjaja. Det har jag mycket svårt att tro, men så går det när man blandar teorier med förhoppningar och fantasi.

För jag saknar henne ännu. Fasen vad jag gör det.

Människan söker nya planeter, söker efter livets ursprung och mening. Så även jag. Och vem vet – snart nog finner kanske både jag och mänskligheten en ny planet med lagom storlek och tilltalande temperatur.

Liv innebär framtid. Liv innebär mening. Liv innebär hopp. Därför får man aldrig sluta söka det, vara i det, bejaka det.

Och även om jag just nu sitter ensam på en karg och syrelös måne kan jag ju alltid kila över på den ljusa sidan och spana lite. Då ser jag Tellus, skapelsens, vad det verkar, krona.

Hurra! Jag är alltså en Satellit. Voyager. På väg från The Dark side of the moon. Ja, jag vet ju inte det bestämt men är åtminstone tämligen övertygad om saken.


Relaterade blogginlägg


En ordinär lördag


Källor

Wikipedia

Nyberg (red): Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikforss: Alternativa Fakta

falun 1743 – del 3

I slutet på 1600-talet började konjunkturen gå ner och gruvan att sina. Gruvdrängarna vädrade sitt missnöje vid flera tillfällen före 1743. Missnöjet gällde nästan alltid lönerna men också bergslagets strävan att på olika sätt minska deras inflytande och frihet. Uppror eller ohörsamhet betraktades vid den här tiden som ett svårt brott och hårda straff var att vänta den ohörsamme arbetaren.

1696 utbröt en större arbetsnedläggelse och gruvdrängarnas krav var att få en fast ersättning för sitt arbete – man ville inte arbeta på ackord. Samtidigt inföll en svår missväxt med påföljande hungersnöd.

Ett liknande uppror utbröt 1720. Under resten av 1720- och 30 talen rådde ett relativt lugn men 1740 slog skörden fel igen. Sverige drogs som tidigare nämnts in i ett krig med Ryssland 1741-43 och svår inflation rådde. När malmens värde, som reglerade lönerna, gick ner ökade oron bland arbetarna vid gruvan.


Grunden till staden Falun är gruvan. Gruvan har alltid givit staden näring och förändringar i gruvan påverkade ofelbart människorna i staden.

Bergsmännen hade en given maktposition eftersom de förfogade över kapital och arbetskraft. Falu gruva var under sin storhetstid Sveriges, någon påstår faktiskt hela världens, största industriella arbetsplats.

Efter att under första århundradena ständigt legat i konflikt med varandra knöts bergslaget och staden närmare varandra under 1720-talet.

1721 kommer till och med kunglig konfirmation med syfte att knyta bergsmän och borgare närmare varandra för ortens gemensamma bästa.

Bergsrätten inrättas detta år som en gemensam överstyrelse för staden och gruvan, en institution att handlägga stadens och gruvans ekonomi och politik.

I bergsrätten ingår de gamla instanserna gruvrätten och rådstugerätten som juridiska underorgan. Två av huvudpersonerna var bergmästaren Samuel Troili (ämbetstid 1730-58) samt borgmästaren Per Salenius (ämbetstid 1733-53). Överordnade dessa var det staliga (kungliga) organet Bergskollegium.

Samuel Troili (1693 -1758) var bergmästare i Stora Kopparbergs bergslag från 1730 fram till sin död 1758. Han hade också uppdrag i Bergskollegium först som assessor och senare som bergsråd. Troili var son till kassören vid Falu Bankokontor tillika kyrkoföreståndaren Samuel Zachrisson och dennes hustru Brita Christina Koch. Troili gifte sig 1725 med Agneta Kolthof (1706 – 1755) och tillsamnas fick de ett antal barn. Dottern Brita Christina Troili gifte sig med Per Hedenbladh som skulle komma att ersätta Samuel Troili som bergmästtare i Falun.


Ända sedan Gustaf Vasas dagar hade det stadgats att den ohörsamme arbetaren skulle skrivas ut till knekt. Detta modifierades med tiden då bergslagen var mån om att behålla sin arbetskraft.

Istället började man tillämpa straff som skulle rätta och straffa den felande, men inte nedsätta hans arbetsförmåga. Ibland tillämpades hårda straff i avskräckande syfte. Om förseelsen var så grov att det var omöjligt att behålla personen tillämpades alltid stränga straff.

Under äldre tid var straffarbete eller utskrivning till knekt vanligt men under 1700-talet övergick man till fängelse på vatten och bröd alternativt böter.

Det fanns ett fängelse vid gruvan men en fängelsedom kunde bara bli aktuellt efter rannsakan och dom av landshövdingen. I en lag från 1734 stadgas det att arbetaren skulle dömas till fängelse hellre än böter – bötesstraffet förbehölls dem vars heder skulle kränkas av kroppsstraff. Böter skulle också utdömas om förmildrande omständigheter förelåg.

Böter och skadestånd kunde utdömas retroaktivt så att den drabbade inte skulle gå under helt. För ringa brott, som exempelvis sen ankomst, kunde det räcka med att hänga upp syndaren i händerna på väggen i gruvan ett par timmar.

Ett vanligt förekommande straff var att ränna gatlopp men det ströks ur lagen 1734 då det emellanåt uppstod problem att mobilisera straffstyrkan. Gruvdrängarna ville helt enkelt inte medverka till misshandel av arbetskamrater. Gatloppet ersattes av spöstraff vilket senare ofta omvandlades till straffarbete – i synnerhet om förmildrande omständigheter förelåg.

Det vilade en vidskeplig prägel över tiden i allmänhet och över verksamheten i gruvan i synnerhet. För att man inte skulle stöta sig med Gud, som därmed kunde låta malmen sina, bestraffades även svordomar.

Superiet var tämligen svårt och utbrett bland gruvdrängarna och bergslagen försökte i viss mån stävja det. Men så länge man inte kom berusad till arbetet var det allmänt accepterat. Supandet var annars en av få vardagsflykter som gruvdrängen kunde unna sig – men det var straffbart att lämna arbetet och den som vållade olycka genom försumlighet väntade stränga ersättningskrav.

Gruvan var en mycket stor arbetsplats. Bergslagen var därför rädda för – och uppmärksamma på tendenser till – uppror eller arbetsnedläggelse.

Sådant tolererades överhuvudtaget inte och gruvdrängarna varnades återkommande och ständigt för “sammangaddning”. Extra allvarligt var det om det kunde påvisas att upproret varit organiserat, ledarna för ett sådant hade ingen nåd att vänta.

Så blev det sommar år 1743. 

Falu koppargruva - den svenska stormaktens hjärta | Historia | SO ...
Bild: Pehr Hilleström d.ä. – Nationalmuseum

Nästa del om gruvdrängarnas uppstudsighet kommer inom kort.


relaterade blogginlägg

Faluns 1743 – del 2

falun 1743 – del 2

Jag fortsätter med att ge ytterligare information från själva arbetet i gruvan för att händelserna i Falun i juni 1743 ska bli begripliga.


När någon erhöll anställning som gruvdräng kontrakterades man i regel för ett år. Under denna tid var arbetaren tvungen att “flitigt inställa sig till arbete” annars riskerade man att stämplas som lösdrivare och då riskerade arresteras, utvisas från staden eller skrivas ut till soldat. Trots det var jobbet attraktivt eftersom en gruvdräng vid en jämförelse ansågs ha en tämligen fri ställning – ett faktum som säger något om den övriga arbetsmarknaden för allmogen.

Ved fördes in i gruvan och antändes mot bergväggen vid bestämda tidpunkter för att undvika olyckor. Efter att gruvan tömts på rök kunde brytningen börja. Man hällde vatten på berget som sprack. Sedan började man bearbeta berget med hacka.

Arbetslagen bestod oftast av åtta till tio man varav två till tre bröt malmstycken, lika många lastade upp på bårar som de återstående fyra arbetarna bar bort till schakten. Vid schaktet tog de så kallade ihävarna vid och lastade över malmen i tunnor som firades upp ur schaktet av en annan personalgrupp: styrarna.

När tunnorna nådde marknivån drogs de in av indragarna med krok varvid de räknades av oppskäraren. Dessa tunnor fungerade även som persontransport – en upplevelse som en för en nutida besökare ter sig tämligen avskräckande. Ibland var gruvgången för trång för bårarna varvid gruvdrängarna bildade kedja och fraktade bort malmen för hand.

Det var inte ovanligt med dödsfall och svåra skador i samband med arbetet. Ras, fallande stenar och olyckor i samband med översvämning hörde till vardagen. Många dödsfall inträffade även i samband med att gruvdrängarna åkte till och från arbetet, i tunnorna.

För sjukvård fanns en fältskär vilket med tiden utvecklades till ett sorts specialsjukhus (detta är en del av gruvans historia som idag ingår i den permanenta utställningarna vid gruvmuseet). Länslasarettet i Falun har gamla anor.

Övervakningen av arbetet bedrevs av särskilda vaktare vilka med tiden kom att överta ledningen av arbetet från bergsmännen liksom rekryteringen av ny arbetskraft.

Det var inte ovanligt att en innehavare av en andel (part), alltså bergsmän, tog tjänst som väktare. Vaktarna utnyttjade arbetslaget att bryta utanför skiftet för att på så vis upptäcka nya fyndigheter att erbjuda andra förmögna bergsmän att bearbeta.

Denna utveckling ledde till en större självständighet bland vaktarna och deras arbetslag. Bergsmännen, som var organiserade i par, blev beroende av vaktarna vilka även kontrollerade arbetarna.

Bergslaget försökte hindra denna utveckling genom att reglera arbetsvillkoren och helt ta över brytningen. Processen innebar ett försvagande av bergsmännens ställning som social klass och maktfaktor.

Från 1620-talet hanterade bergsmännen inte längre ensamma hela produktionskedjan, från brytning till förädling, utan delar började föras över till specialister.

Gruvarbetarna i Falun tjänade mer och hade bättre villkor andra gruvdrängar runt om i landet. Deras lön utbetalades både i natura och i pengar. Detta system medförde att en arbetare i slutet av ett arbetsår kunde stå i skuld till Bergslaget. Detta gjorde det svårt att flytta.

Arbetet utfördes antingen på ackord eller genom dagspenning och den som vågade be om löneökning riskerade att skrivas ut till knekt.

Kvinnorna betalades i regel hälften av vad männen tjänade. (Hur många kvinnor som arbetade i gruvan 1743 vet jag inte.)

När arbetslaget arbetade på ackord kunde den enskilda lönen variera från en dag till en annan. Bergslaget tillämpade gärna ackord när det var ont om malm och fast pris när tillgången var god. På så vis kunde man hålla nere lönekostnaderna över tid.

1730 var årsinkomsten 27 daler kopparmynt och en tunna säd (vilket var vad en normalstor familj konsumerade under ett år) kostade jämförelsevis 16-18 daler kopparmynt. Det säger något om tidens knapphet för de vanliga människorna, men det bör nämnas att 1730 var ett gott år.

Bergslaget hjälpte i viss utsträckning sina anställda men det rörde sig oftast om lån även om annan (gratis) hjälp också förekom. 1698 redovisade bergslaget en knapp vinst, 25 970 daler silvermynt i utgifter och 27 913 daler silvermynt i inkomster. Då var inte kronans bidrag inräknade.

Efter avslutad brytning samlade man malmen i “hopar” att fördelas bland intressenter. Fyra procent gick till vaktarna för allmänna omkostnader. Ytterligare fyra procent, den så kallade centonalmalmen gick till bergslaget.

Den återstående malmen såldes på särskilda auktioner där den först sålda hopen blev prisvägledande. Den malm som eventuellt blev över tillföll arbetslaget men såldes oftast vidare till bergsmän. Vid dessa auktioner brukade vaktarna behålla sin andel men också bjuda på centonalmalmen.

Bergsmännen vågade ofta inte bjuda över sina oumbärliga medhjälpare varför vaktarna kom över mycket malm till förmånliga priser. På så vis kom de att konkurrera med sin egen arbetsgivare.

Gruvdrängarnas löner fastställdes efter varje brytning vid en särskild löneförhandling, Köpgörningen. Köpgörningen leddes av Geswornen (namnet kommer från tyskans ”edsvuren” – men mer om detta senare i berättelsen) bergsfogdarna och representanter från arbetslagen.

I början av 1700-talet försökte Bergslaget motverka bergsmansståndets sönderfall och göra sig till ensam arbetsgivare. Därmed skulle vaktarnas roll som en sorts stat i staten minskas.

Man hade också drivit på för att gruvdrängarna skulle få hela sin lön i natura. Som skäl angavs det svåra superiet – att arbetarna söp upp sina pengar istället för att underhålla sina familjer. Närmare sanningen låg det faktum att bolaget gick dåligt och hade ont om kontanter.

Planerna visade sig svåra att driva igenom då både stadens borgare och gruvdrängarna gjorde gemensamt motstånd. År 1673 betalades en tredjedel av lönen kontant men det höga prisläget tvingade arbetarna till höga krediter och ständig skuldsättning. Den som är satt i skuld är inte fri, något som var bokstavligt sant för en arbetare i gruvan eftersom denne inte fick sluta sitt arbete före han var skuldfri.

Tanken att inrätta ett varumagasin i bergslagets regi hade funnits ända sedan 1300-talet eftersom arbetarna fick en del av sin lön i varor. Varorna införskaffas av bergsmännen och delades ut till gruvdrängarna vid ett magasin.

Genom denna verksamhet utestängdes gruvdrängarna nästan helt från torghandeln då de inte hade råd att handla där. Magasinsverksamheten representerade alltså ytterligare frihetsinskränkningar. Både 1680 och 1701 gjordes försök att utöka magasinsverksamheten men detta stötte på hårt motstånd.

Regeringen stödde förslaget och gruvdrängarna svarade med att kräva en större del av lönen kontant. Man menade att det ofta var köbildning vid magasinet och att bergsmännen inte skötte verksamheten ordentligt. Man menade också att bergsmännen inköpte stora partier av stadens borgare som de sålde vidare till gruvdrängarna vid magasinet till ett högre pris.

Dessutom beskylldes bergsmännen för att förse sig själva med gratis spannmål. Det är nog sant att bergsmännen i magasinsverksamheten hade en säker och lönande investering men det bör påpekas att oroligheterna vid gruvan 1743, som vi snart kommer till, inte hade sin grund i magasinet.

Det var de låga lönerna som väckte gruvdrängarnas vrede. Bergskollegium beslutade, trots stort motstånd från gruvdrängarna, att det skulle råda magasinstvång.

Magasinet har legat på olika platser i Falun men är inte att förväxla med Magasinet vid tågstationen eller Kronobränneriet som ligger efter ån. 1743 låg det antagligen (jag håller på att undersöka det) ännu i det som nu är Storas huvudkontor i centrala Falun. Det var från början en bergsmansgård ägd av familjen Swab.


Nästa del i berättelsen kommer om ett par dagar.


Relaterade blogginlägg:

Del 1

bild 75 – en midsommarnattsdröm

Vi älskade midsommar. Jag drömmer, allt medan jag ikläder mig den sorgsne clownens slitna lump, mig tillbaka till en tid när vi firade den tillsammans.

I drömmen är vi i full färd med att planera fjällvandring. Det hade varit vår lösning eftersom detta år inbjuder extra mycket till fjällvärlden som semesteralternativ. Vi har alla prylar, det är bara att packa och bege sig.

Men istället sitter jag och drömmer i min fåtölj. Verkligen väcker mig dock snart. Fjällen utan Malin, nja, det blir allt en påtagligt tom plats i tältet. Jag ser mig omkring. Vad söker jag egentligen? Jo, jag söker Askungen men konstaterar yrvaket att hon tyvärr är död.

Ingen Askunge här inte

Plötsligt kommer jag på mig själv med att försöka minnas dåliga eller trista saker som strategi för att lindra smärtan. Ett gräl eller humöret när cellgifterna härjade som värst. Det hjälper föga. De goda, ljusa minnena vinner alltid kampen. Smärtan består.

Jag bläddrar bland gamla checklistor Malin lämnade mig. Tillgångar jag aldrig brytt mig om. Autogiron. Blommorna. Skötselråd för flickornas kläder. Men ingenstans finner jag en lista med råd för hur jag ska leva utan att ha henne hos mig.

Inget är lika kul som en delad upplevelse. Jag vill dela allt med henne, så som det en gång, relativt nyss, var. Hela livet innebär ju faktiskt en strid ström av små och stora saker man delar. Det är det normala tillståndet.

Min favoritblomma orkidén blommar ännu

Så plötsligt bryts strömmen av intryck och händelser. Ena stunden är jag lyckligt gift, någon med en framtid, i nästa har allt tagits ifrån mig. Under sådana omständigheter behöver man ingen checklista utan snarare en reservplan. Plan B.

Problemet är att jag inte har någon reservplan. Kartan är blank, jag famlar i mörkret.

Så jag drar istället på mig clownkostymen. Under året har jag provat en mängd olika saker – inget fungerar. Men du som alltid ser så glad ut. Jojo. Alla behöver dock inte vara sorgsna bara för att jag är det. Det är där clownen kommer in i bilden.

Plan B är när allt kommer omkring tämligen enkel. Det är inte rocket science, precis. Sluta bara vara ledsen. Just do it.

Men det går inte. Hon dog och det knäckte mig. Rätt enkelt också det. Som någon uttryckte det: om hon inte finns någonstans är jag hellre ingenstans med henne än någonstans (här) utan henne.

Midsommarnatt i Tibble

Jag började med politik medan jag ännu var relativt ung, 35 år. Hade jag satsat hårt och smart hade jag antagligen kunnat nå rätt långt. Men jag ville inte. Allt jag ville, och fortfarande vill, var att komma hem till henne.

Än i dag anser jag att det var rätt val. Det var förövrigt hon som tyckte jag skulle engagera mig politiskt igen. Och nu är hon död. Vad ska man säga om det? Dåliga saker händer och det är faktiskt ingens fel.

Förr ville jag utnyttja alla dygnets timmar eftersom det fanns så mycket att se, känna och uppleva. Numera gör jag allt jag kan för att dagen äntligen ska ta slut och att jag därigenom ska slippa känna smärta.

Värst är det när flickorna ser igenom clownsminkningen. När de säger ”snälla pappa bli glad igen för du är ju glad egentligen. Du gör oss glada, och våra kompisar. Du gör människor glada. Snälla var glad.”

Det är fint sagt. Men samtidigt som jag uppskattar orden drömmer jag mig tillbaka. Tänker att det på midsommardagen var 334 år sedan Stora stöten bildades genom att tre schakt störtade samman. Minns att 1998 gjorde jag den stora stöten genom att fria till henne i guldrummet. Vi förlovade oss ensamma nere i gruvan och åt förlovningsmiddag på Ulfshyttans herrgård.

Ett fint minne att drömma om, denna magiska midsommarnatt.

Jag var så lycklig. Så länge hon levde, till och med när hon var sjuk och tiden utmätt, var jag lycklig. Jag älskade under vårt friska och sjuka liv att vara ensam med henne utan flickorna, nästan så jag fick dåligt samvete. Men bara nästan. Förstå mig rätt – självfallet älskar jag mina barn. Men jag älskade också att älska henne.

Jag saknar att vara med henne, att sköta om henne, ge henne vatten, klä henne. Jag saknar henne som hon var när hon var frisk och jag saknar alla hennes små egenheter, de som gjorde henne till henne.

Det har gått över ett år och allt jag kan tänka på är hennes darrande underläpp när hon grät och det fantastiska ljudet av hennes skratt.

Allt görs en sista gång men man vet oftast inte när det faktiskt är den sista gången. Därför bör man göra allt med samma passion och intensitet som om det vore den allra sista gången man gjorde det.

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Alla har sina problem men inte basunerar de ut det på samma enträgna sätt som jag. Människor håller i allmänhet käft och stretar på. Det borde kanske jag också göra – men som Mange brukar säga: ”att ligga lågt är inte riktigt din starka sida.”

Till den som irriterar sig säger jag därför enkelt: du har min sympati.

Midsommar i Söderbärke 2015

Jag ångrar inget av mina val och fick jag åka tillbaka till 1996 – väl vetandes hur det skulle sluta – skulle jag inte tveka en sekund, jag skulle med glädje göra samma resa. Drömmar återkommer ju ibland, har jag hört.

Hopp är allt. Jag inser det. Tyvärr känner jag inget, längre. Det dog samtidigt med henne.

En person sa att det jag förlorat är samma sak som också kan stoppa smärtan. Kärleken. Intellektuellt kan jag förstå det påståendet. Känslomässigt är det helt omöjligt.

Det blir ingen fjällvandring i år, tror jag. Istället lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och lyssnar på den sorgsne clownen, fantastiskt gestaltad av Pavarotti medan han ännu var bra. Jag är, inser jag plötsligt, faktiskt lite som Pavarotti under OS-invigningen i Turin 2006.

Alltså att jag, som han då gjorde, lajvar mig själv som ett eko från en svunnen tid.

Skratta din pajas

Midsommar kom och gick och det är bara några ytterst få som numera står ut med mig i någon större, längre, utsträckning. Tack för det. Snart kanske jag känner annorlunda? Eller hur. Drömma går ju.


Relaterade blogginlägg

The greatest showman


Källor:

Detta blogginlägg är inspirerat av Leoncavallos opera Pagliacci om den sorgsne clownen. Arian Vesti la giubba betyder sätt på dig kostymen och handlar om att showen i alla lägen måste fortsätta.

Även Frödings dikt Clown Clopopisky, som far läste högt för mig när jag var barn, har inspirerat. Den återges nedan för intresserad.

Det var på nattkafét i ”National”,
ett nöjets paradis med syndafall,
förbjudna frukter och den lede satan
i maskopi med Evor ifrån gatan
och gamle Adam själv i månggestalt
av nattflanörer från Berlins asfalt.
Och gamle Adam sladdrade och drack
och levde rövare bland glas och brickor
och slog sig lös bland illa kända flickor
och söp sig full och bar sig åt som pack.

Min vän och jag, vi sutto i en vrå
och drucko bömiskt öl och sågo på,
hur slödderströmmen genom dörren drog,
och pöbelbränningen i salen slog,
och hörde på, hur clownen Clopopisky,
förtroligt stämd och doftande av visky,
berusat, öppenhjärtigt vemodsöm,
förtalde om sin kärleks brustna dröm.

Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt sin papyross
– såg på en stund, hur tändsticksresten brann,
och när han detta gjort, så sade han:

”En bifallsstorm kom rullande från raden,
och bravoropen skränade sig hesa,
och en bukett flög över balustraden
och föll precis i skötet på Teresa.
Hon gav en blick, som kunde smälta sten,
åt givaren, den ryske attachén
– och så en bugning åt publiken till
och hon red ut på Lady Mill.

Jag bet i läppen, vild av svartsjuk vrede,
och mumlade små böner till den lede,
men det var min tur, Zacco skrek: se opp!
och jag sprang in i vinande galopp
och satte mig på baken plums pladask
och fick applåd av pöbel och patrask.

Men länge skulle ej min framgång vara
– ’der schene Ajust’, min kamrat, ni vet,
försökte locka mig till rolighet,
men det var stopp, jag kunde inte svara.

Jag bjöd nog till att säga he! och äh!
men bjuda till hur mycket än jag ville,
mitt gamla prövade pajazzosnille
var som förvandlat nu till sten och trä.

Amfiteaterns blickar blevo buttra,
och raden började att halvhögt muttra,
och glåpordshaglet blev till slut orkan:
’Gör konster, ynkrygg’ och ’var kvick, din fan!’

Jag gjorde ännu ett försök att grina,
men plötsligen rann sinnet till på mig
och jag bröt ut: ’Fördömda byke, tig!’
Då började de ruttna äggen vina
från alla håll som kulorna i krig.
Och som en störtskur, ifrån himlen fallen,
det kom av gamla ben och äppelkart,
en lösryckt bänklist slog mig hårt i skallen
och som en död jag föll och allt blev svart.

Och när jag återkommit till besinning,
jag låg i stallet på en knippa halm
och kände blodet sippra ur min tinning
och nästan kvävdes av kompostens kvalm.

Och nesan frätte mig och skammen brände,
min själ sjönk djupt i grämelsens elände.
Då hör jag lätta steg därutanför,
det är Teresas lätta steg jag hör,
och tänk ändå! – Teresa är så god!
Och vem har mätt en kvinnas ädelmod?
Kanhända själva skymfens övermått
den ädelhjärtade till hjärtat gått?
– Nu är hon här att gråta vid mitt bröst
och torka av mitt blod och ge mig tröst
och säga: caro, caro, povro mio!

Då hörde jag herr diplomatens röst,
som sade: ’Alltså fredag klockan tio!’

Då svor jag till och borrade min hjässa
i halmens tågor djupt och emot dessa
min tinnings färska sår jag söndermol
och skrek och skrattade och grät – och gol!
Ja, verkligen – jag gol – det var en vana,
en rolig konst ifrån min cirkusbana,
som Pièce de résistance jag brukat den
och i min bittra sorg den kom igen.
Sen steg jag upp, gick ut och drack och slogs,
tills sorgerna med vettet ränt till skogs.”

Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt en papyross
och gjorde sen sin bästa kapriol
och stod på huvudet och grät och gol.

falun 1743 – del 1

Falun i juni. Staden vibrerar av rörelse, rop och skrik. Upphetsade människor drar fram och tillbaka och tusentals personer samlas på Stora torget och vrålar på olika ämbetspersoner att komma ut.

Är det från VM? Falukalaset? Protester mot asfalterade banor på Lugnet? Inget av detta. Det är Falun några intensiva junidagar – fast år 1743.


De osäkra gingo nu här i sin anlets swett och arbete, nakne till medianen, för munnen hängde en ullen lapp att röken och dambet ej allt för hoptals måtte insupas, swetten rann uhr deras kropp, som watn uhr en ullpåse

Citatet är från Carl von Linné i hans beskrivning av gruvdrängarna i Stora Kopparberget i Bergslagsresa.


Ursprunget till denna text är en akademisk uppsats framlagd vid historiska institutionen vid Uppsala universitet den 2:a juni 1994. Min handledare var professor Stellan Dahlgren. Jag har för bloggformatet bearbetat texten och tonat ner den akademiska formen. Det hela är tänkt som en populärvetenskaplig text som riktar sig till den som är intresserad av ett dramatiskt skeende i Faluns historia under det som är känt som Sveriges sista bondeuppror år 1743. Huvuddelen av materialet utgörs av de rättegångsprotokoll från händelserna som jag studerade på riksarkivet 1994.


Början på 1740-talet präglades i Sverige av svält, krig och ett oroligt politiskt klimat och i Dalarna kulminerade oroligheterna i ett regelrätt uppror, den så kallade Stora Daldansen. I kölvattnet av Daldansen inträffade ytterligare ett uppror vid landets största industriella arbetsplats, Falu gruva. 

Medan Stora Daldansen är välkänd och dokumenterad är den (för att använda en modern term) strejk som inträffade vid gruvan i Falun är mindre känd.


Brytningen i Falu gruva kan spåras till 1000-talet, kanske ännu längre tillbaka i tiden, men det första officiella beviset härrör från 1387 då verksamheten fick sitt första privilegiebrev. Det var bergsmän, från början ett sorts mellanting av arbetare och arbetsgivare, som drev brytningen och det som höjde dem över mängden var deras tekniska utbildning. Bergsmännen utgjorde ingen homogen grupp och villkoren dem emellan var olika. Många levde under relativt enkla villkor och hade bergshanteringen som ett komplement till jordbruket. 

Det vanliga var en sorts familjeföretag med småskalig produktion med bergsmansgården som produktionscentrum. Det var hyttorna som var medelpunkten på bergsmansgårdarna. I gruvan tillämpades av rättviseskäl skiftesbrytning och ibland förenade man sig i så kallade brytningslag för att öka effektiviteten. Verksamheten i gruvan ökade gradvis – från 1538 till 1610 ökade antalet bergsmän från 60 till 450. I början av 1600-talet löste man problemet med att förse gruvan med tillräcklig arbetskraft med den så kallade asylrätten vilket innebar att man gav förbrytare amnesti om de gick med på att arbeta i gruvan.

Systemet byttes senare ut mot rent straffarbete. De äldsta yrkesgrupperna i gruvan är är gruvbrytare, smältare och kolare vilka var en sorts underentreprenörer som arbetade för en eller flera bergsmän. Bergsmännen övervakade personligen, och deltog i brytningen under hela medeltiden. 1620 reglerades brytningen med att det fastställs antalet andelar i gruvan till 75 stycken.

Under 1600-talet upplevde gruvan sin storhetstid vilket kan illustreras av att antalet bergsmän ökade till omkring 800 i slutet av århundradet. De flesta av dessa hade dock endast små andelar och 300 nöjde sig enbart med att sälja malm. I slutet av 1600-talet börjar en produktionsnedgång och gruvan drabbas av flera svåra ras. Det största och mest kända av dessa var “Stora stöten” som inträffade på midsommardagen 1687, en av tre semesterdagar per år och alla var lediga. Ingen omkom i raset.

Raset ledde till att man kom åt mycket malm som tidigare legat svårtillgänglig mellan tre olika schakt. Det har spekulerats i att raset var iscensatt av människohand eftersom sannolikheten är liten att det skulle skett på en dag när gruvan var folktom men detta är och förblir spekulationer.

Från 1621 hade bergsmännen, deras familjer och gruvdrängar med fast anställning befrielse från krigstjänstgöring. Om någon arbetare ville flytta eller av annan anledning sluta sin tjänstgöring så var det bergsmännen som prövade saken innan de gav sitt tillstånd. Från mitten av av 1600-talet skapades en mer systematiserad politik avsedd bergshanteringen och den stora förgrundsgestalten i det sammanhanget var Carl Bonde.

1649 bildades bergskollegiet och det var hit man skulle rapportera om malmfyndigheter. Bergskollegiet reglerade också förhållandet mellan staden och gruvan samt olika privilegier, som att gruvarbetarna var undantagna utskrivning till krigstjänst. Grunden till en fastare organisation på riksplanet lades under Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna. Inom bergskollegiet fanns sakkunskap inom teknik och juridik och man reglerade (uppehöll) priserna på produktionen som gick på export – något som hade stor betydelse för arbetarna eftersom deras löner indexerades efter värdet på malmen.

1649 får gruvan en fastare organisation, för övrigt samma år Bergskollegium bildas, och den högsta övervakningen av gruvan utövas av landshövdingen. Mindre beslut fattas av Gruvrätten, ett administrativt och juridiskt organ som består av de 24 äldsta bergsmännen samt Bergmästaren (som idag är namnet på ett hotell i Falun beläget i byggnaden för landets första systembolag (en titel man träter om med Göteborg men det är en annan historia).

Som parentes kan nämnas att under medeltiden organiserade sig bergsmännen i ett skrå – Sankt Örjans gille som givit viss efterklang i 1900-talets svenska ordensväsende.

Gruvans styrelse består av gruvrätten med Bergmästaren som ordförande.  Beslut fattades vid så kallade gruveting vilka ägde rum en gång i veckan. Spörsmål av icke juridisk karaktär diskuterades vid det man kallade Allmänna sammankomster och där kunde även vanliga arbetare komma till tals. Kanske ser vi här en föregångare till dagens fackföreningsverksamhet? Bergmästarens närmaste man, Geschvornern (vilket är tyska och betyder “edsvuren”), var teknisk chef. Vid gruvan fanns också en allmän åklagare, Bergsfiskalen. Dennes uppgift var efter oroligheter eller förseelser att leda förhandlingarna och utdöma påföljd. De 75 gruvandelarna, eller paren, hade var sin representant med beslurssrätt, i gruvrätten. 


På det personliga planet kan anföras att våren 1988, fyllde Stora 700 år och man firade detta genom att bygga upp en scen i botten av Stora stöten. Vi skolungdomar fick vara med på ett genrep där bland annat Lasse Berghagen uppträdde. Jag minns att vi närmast desperat ropade på att han skulle framföra Teddybjörnen Fredriksson, men det gjorde han inte.

Några år senare, i oktober 1998, förlovade jag mig nere i gruvan.


Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas buller 1743 kommer inom en inte allt för avlägsen framtid.

Foto: Mina Adolphson

relaterade blogginlägg:

Var Stora stöten ett försäkringsbedrägeri?

Memfis

Memfis är ett historiskt område beläget två mil söder om centrala Kairo. Platsen, som idag är en arkeologisk utgrävningsplats, har ett mäktigt förflutet, var under lång tid huvudstaden i det gamla egyptiska riket. Memfis kan under 3000-2000-talen f.v.t varit världens största stad med upp emot 30 000 innevånare.

I Memfis bodde Farao, den levande guden. Den levande guden var emellertid i allra högsta grad mänsklig, en människa med behov som vilken annan människa som helst. Han behövde äta och sova, kände begär och hade ett känsloliv. Detta var självfallet inget som den genomsnittlige innevånaren i riket kände till, nej, för dem var Farao gudomlig.

Det var föreställningen om den gudomlige Faro, inte den levande biologiske, som var den verklige härskaren och makten uppehölls genom berättelser om guden i Memfis – berättelser som präster och människor spred. För så är det: tror vi kollektivt på något fungerar det. Kejsaren är inte naken.

Allt medan Farao chillade i palatsets svalkande skugga skötte ämbetsmännen ruljansen som höll maktapparaten igång. De organiserade skatteuppbörden, de rekryterade soldater, leverade arbetare till olika byggnadsprojekt, räknade ut hur mycket vete som skulle levereras till Faraos hov – allt i en strid ström av papyrusrullar till och från Memfis.

Ämbetsmännen, hur nu det skrivs med hieroglyfer, var mäktiga. Många var det som inte bara tjänade sitt levebröd utan också levde gott genom detta välsmorda maskineri. Myten om den gudomlige Farao tjänade stora intressen.

Inte ens när den levande guden dog och under stor pompa fördes till evig (nåja) balsamerad ro i nekropolen upphörde byråkratins kvarnar att mala. The show must go on. Lite som på samma sätt som ett personligt varumärke av modernt snitt fungerar.

Vi kan exempelvis ta Sinatra eller Elvis. Eller varför inte vår egen Zlatan – trots att han ännu lever så har han sedan länge snickrat på myten om sig själv. Han talar ju till och med om sig själv i tredje person – pluralis majestatis. Den private mannen och varumärket är olika saker.

Dessa personer är exempel på en berättelse, en myt, ett varumärke, som forntidens Faraoner (tillsammans med den närmaste omgivningen) också skapade. Elvis biologiska kropp hade samma behov som resten av oss. Han åt och drack (med tiden lite väl mycket), hade känslor och begär.

Exemplen är, var, så mycket mer än en biologisk människa. De utgör alltså också en berättelse, en myt, ett varumärke. Det handlar om en ekonomisk organisation som håller igång en hel industri. Biljetter till konserter och matcher, produkter som bär deras namn, blingbling, turister som betalar för att besöka deras hem. Många är det som tjänar sitt uppehälle på Graceland.

Ibland, inte så ofta, faller berättelsen, och därmed varumärket. Som nyligen i exemplet Paolo, och då faller det tungt.

Elvis är, passande nog, begravd i The King’s nekropol, Memfis, Tennessee. Det är för mig okänt om The King var kunnig och intresserad av de forntida faraonerna eller om det var några historieintresserade produktutvecklare hittade på det. Säkert vet fanklubbens ordförande besked. Det är hursomhelst bara den biologiske Elvis som vilar där. Legenden och varumärket lever ännu. Rättigheter innehas, in the ghetto streamas, Graceland besöks. Pengar tjänas.

Framförs berättelsen på ett tillräckligt effektivt sätt tror vi på den. Ju mer utvecklat ett samhälle är desto mer avancerade system har det. I Egypten var människan för fem tusen år sedan tvungen att lita på vad hon själv såg och hörde – information och berättelser framfördes och tolkades människor emellan, från en människa till en annan. Idag följer hela samhället ett enormt stort system – ett system vi alla verkar inom.

Vi vill så gärna tro på statsepidemiologen och regeringen. Samtidigt, när en blotta visar sig, när vi blir osäkra på siffror och resultat, är vi snabba att försöka riva ner, att kritisera. Kejsaren var visst naken ändå, och det finns inga gråskalor. Kampen sker, påstår jag, genom var och ens personliga narrativ, genom var och ens varumärke.

Det är sålunda rätt mycket som förenar den forntida Farao med The King, The Voice och ”jag kom som en kung och lämnar som en gud”. Skillnaden mot våra dagars styre är det demokratiska systemet.

Vad som är rätt eller fel i sammanhanget avstår jag från att diskutera. Jag iakttar – och säkert som amen i kyrkan tolkar jag allt om inte fel så åtminstone personligt.


Idag finns det mest åkrar och ruiner i Memfis, men ännu så sent som under högmedeltiden var området en mäktig betraktelse. Kanske kan man härav dra slutsatsen att vi blivit mer ivriga, effektiva, i att förstöra efter, för, oss – om inte annat tycks klimatkrisen tala för det påståendet.

Kanske var vi faktiskt bättre förr? Allt ska ju i våra dagar räknas i effektivitet – det forntida Egypten bestod i 3000 år. Räknar vi in hela historien 5000 år. Vår egen moderna civilisation består sedan 1776 – om vi räknar snällt. Är det dess dödsryckningar vi nu ser?

Är berättelsen slut, snart?


Walking in Memfis


Källor:

Wikipedia

Harari: Homo Deus

kontaktannons (från helvetet)

Någon frågade om det gick bra att vara konferencier, hålla tal och sjunga hela fredagen. Det är inte upp till mig att bedöma men jag tror det. Någon blev glad, någon lite rörd. De flesta sa inget. Det hela fick mig under alla omständigheter att tänka på annat än Malin för en stund.


Strax semester.

Jag tittar på serien ”after life”. Den handlar om en man som förlorat sin fru, sitt livs kärlek, i cancer. Det är smärtsamt, på gränsen till självskadebeteende, att se men samtidigt så underbart befriande.

Jag överväger definitivt inte självmord (som han i serien) men jag har lika svårt att finna mening i tillvaron. Den försvann helt med Malin och lyser ännu med sin frånvaro. Hon var meningen. Hon var riktningen, mina barns mor. Hon var allt.

Min största seger i livet är att Malin valde mig. Människor tror jag är okej, att jag mår bra, men jag saknar henne så ofantligt. Det handlar inte, när jag plötsligt verkar lite ur humör, om något tillfälligt bakslag utan om en konstant smärta.

Jag lever i ett ständigt ursinne över alltings jävlighet och jag spelar endast pliktskyldigast rollen av mig själv från förr. Men under ytan är mitt verkliga jag svagt och sorgset. Krossat.

Det uttrycks nu och då välmenande att jag borde gaska upp mig, försöka finna kärleken igen. Kom igen, det är över ett år sedan nu, vad finns det att vara rädd för egentligen? Till och med flickorna nämner det ibland.

På så vis. Okej. Here goes. Jag är stolt att kunna presentera kontaktannonsen från helvetet. Håll till godo.

Men först måste jag reda ut ett par saker. Vad är det som avskräcker, som djupt därinne skrämmer mig? Kanske att en eventuell ny partner också till slut ska bli sjuk och dö ifrån mig? Att ännu en gång uppleva det jag redan gått igenom?

Eller ännu värre: att sätta denna eventuella någon i samma sits som jag har nu. Det, om något, skulle jag inte mäkta med.

Mitt logiska jag svarar mig själv att dö kan man göra närsomhelst, en viss ålder eller hälsotillstånd utgör ingen garanti. Det viktiga är att leva fullt ut i kärlek, glädje och passion, i varje ögonblick. Så att man, när ögonblicket slutligen kommer, kan säga att man verkligen levt och inte bara existerat.

Kanske skrämmer perspektivet att jag härigenom skulle glömma Malin? Att jag håller fast vid minnet och smärtan för att därigenom också hålla henne vid liv? Jag svarar mig att den rädslan är missriktad. Hon har självklart format oss alla tre men skulle inte varit nöjd med att se oss, mig, över tid långsamt förtvina av sorg.

Men ändå. Sorgen är idag tyngre än på länge. Mycket värre än för ett år sedan, exempelvis.

Fast en sak vet jag ju. Om denna framtida, högst eventuella och imaginära kärlek faktiskt blivit sjuk hade jag tagit hand också om henne hur illa det än blivit.

Jag hade givit samma trygghet, kärlek och omsorg som jag själv förväntat mig om istället jag blivit drabbad av någon odefinierad vederstygglighet. För det är så kärlek fungerar.

Till det positiva i annonsen anförs därför att jag har rutin på området. Jag vet att jag aldrig viker ner mig ens under de mest svåra och utsiktslösa omständigheter. Jag stirrar ännu döden i vitögat and I think the other guy just blinked.

Yep. Been there, done that ✅

Jag tänker att en kommande kärlek under ett liv med mig inte skulle haft en enda tråkig dag – att jag skulle återigen gjort allt också för henne. För det är så jag fungerar.

Jag är, skriver jag i annonsen, en utpräglad romantiker. Passionerad. Det är alltid starka känslor i mig – på gott och på ont – och det kanske skrämmer. Den som fångar mitt intresse har min fullständiga uppmärksamhet.

Visst drömmer jag om att återigen få dela en flaska vin i sommarnatten på västkusten, om att njuta av mat och dryck på en lyxig krog, om att i skymningen vandra runt tillsammans bland Roms ruiner tills (Malin) med en lätt kyss tystar mitt ordflöde och istället uppmanar mig att ta in upplevelsen också med andra sinnen, om att under fredagsmyset i dystra november samtala länge och skratta mycket.

Visst vill jag ha någon att dela livets stora och små ögonblick med. Samtidigt gör jag inte mycket åt saken trots möjligheter. Varför?

Malins sjukdom. Det är helt klart bättre att vara behövd än att behöva någon. Åh, jag skulle ge om inte allt så åtminstone väldigt mycket för bara fem minuter tillsammans med henne, för att om så bara för en liten, liten stund ännu en gång få vila huvudet i hennes knä, för att känna hennes doft.

Jag känner dagligen smärta och tänker att jag hellre lever i sorg och saknad efter Malin än att tänka mig alternativet att det vore tvärt om, att det var hon som skulle leva i sorg efter mig.

Det är så långt jag kommer i förmågan att föreställa mig alternativa möjligheter. Det låter måhända inte så tilltalande för en presumtiv vän. Bläddra, förlåt, svajpa vidare.

Jag kunde medan Malin levde mycket väl göra saker utan henne – och det kan jag fortfarande. Men jag ville inte ofta. Jag kritiserades ibland för osjälvständighet på grund av det.

Sanningen är enkel. Jag ville helt enkelt inte, och vill ännu inte, göra något utan henne. Hon behöver vara med när saker händer eller inrycks görs. Det går inte längre. Jag är därför en robot som gör saker den verklige Fredrik en gång brukade.

Jag saknar också att göra ingenting med henne, att bara sitta och glo på varann eftersom vi förr eller senare alltid började skratta. Nu glor jag istället ensam likt en pastisch av det klassiskt tragiska vraket tills jag börjar gråta.

Hon finns inte längre och jag saknar att göra saker med henne. En omöjlig ekvation. Kolla på TV. Läsa. Laga mat. Damma böcker. Planera en fjällresa. Skynda sig hem från möten. Vänta in hennes hemkomst från sina möten. Vara på kören tillsammans. Åka hem från den. Dricka kaffe. Analysera människors och världens beteenden. Få hennes kritik på mina texter.

Allt detta och mer kan jag göra, och gör, utan henne. Men det är inget kul. Hade jag inte flickorna vete tusan, då hade jag nog packat ihop och flyttat till en stuga i Kanadas otillgängliga vildmark.

Man är inte galen förrän fotografiet svarar.

Nej, det är sannolikt kört för mig – brukar jag lite lagom självömkande svara den som uppmanar mig att kasta mig upp på hästryggen igen.

För, ärligt talat, vem skulle vilja vara den andra kvinnan för alltid dömd att vandra i Malins skugga? Inte minst blogginlägg av den här typen bidrar ju paradoxalt nog till det.

Det jag däremot kan göra är att fortsätta försöka göra andra människor glada, fortsätta försöka att göra min lilla del av världen till en bättre plats. För lycka och glädje är något värdefullt i sig trots att upplevelsen inte är min.

Och då är det ju strängt taget inte längre fråga om någon kontaktannons. Inte heller vältrande i självömkan. Iallafall inte som jag ser det. Jag beskriver helt enkelt mitt tillstånd väl medveten om att alla har sina eländen att hantera.


Snart semester. Det tar emot men den här semestern ska jag göra något bra av. För flickornas skull. För min bror och hans familjs skull. För mormor och morfars, svågrarnas och lilla Elinoras skull. För Linas skull. För farfars. För så mångas skull som möjligt.

En, och aldrig har väl detta pronomen varit mer välfunnet, får helt enkelt kämpa på. Robot eller ej.

– Kolla! Boken matchar tröjan!
– Mina! Pappa är cringe igen.

Bild 74 – Annus horribilis

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år.

Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.


I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Daniel och jag på stora torget 8/6 1990

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Jerra, datum som ovan

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen.

Men den härliga känslan minns jag tydligt.

Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

DGF på besök

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Jessica och Jenny

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Redan då gillade jag att hålla tal

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Inför balen

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

Årets uppsättning studenter

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Oftast i vått

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.


Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

bild 73 – på villovägar

Vissa saker är värda sina omvägar. Det är emellertid lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla.

Jag har under det senaste året nog varit lite vilse. Å andra sidan innebär genvägar som bekant ofta senvägar. Till vissa saker går helt enkelt inte att gena medan andra är värda all ansträngning. Det fina i kråksången är att man aldrig i förväg kan veta, man måste emellanåt våga chansa.


I Dalarne, närmare bestämt Falun, mitt under brinnande världskrig, den 26:e oktober 1917, hölls en intressant middagsbjudning. Gästerna bestod av två män och en kvinna. Låt oss kliva in i tidsmaskinen och färdas till Falun sent i oktober 1917.

Det är, med dåtida falumått mätt, två tämligen udda fåglar som kliver av aftontåget från Stockholm. En är konstnären Oskar Kokoschka. Han är i Sverige på officiellt uppdrag av Österrikes-Ungerns regering för att ställa ut samtida österrikisk konst på Liljevalchs. Det verkliga uppdraget är dock att leda en propagandakampanj för att sprida bilden av dubbelmonarkin som en ännu mäktig nation. Den andre, geografiprofessorn från Wien Ervin Haslik, är ute på samma typ av uppdrag och kvinnan de ska besöka är Selma Lagerlöf.

I Hasliks och Kokoschkas uppdrag ingår att besöka framstående svenskar, man mötte bland annat Hjalmar Branting, och ett besök hos den berömda nobelprisbelönade och i tyskspråkiga länder mycket populära författaren (särskilt Gösta Berlings saga var mycket uppskattad) var givet.

Säkert var resan ett välkommet avbrott i den monotona krigstillvaron hemma i Österrike. Tyvärr var det Sverige de mötte påvert och även om vi inte direkt drabbats av krigshandlingarna var effekterna tydliga. Dyrtid, svält, strejker och kravaller. Stod Sverige, likt Ryssland, på randen till revolution? (Händelsen samma år som i efterhand gått till historien som Potatiskravallerna är välkänd.)

Normalt skulle Selma tagit emot på Mårbacka i Värmland men på grund av det höga priset på ved hade hon inte råd att värma upp gården under vintern – så det fick bli huset på Villavägen i Falun istället.

Bild från 1913. Källa: projekt Runeberg.org

Selma bjuder alltså, sina reumatiska besvär till trots, på supé och samtalet kretsar kring hur mycket man avskyr kriget. Det dricks rejält. Kokoschka ligger dock lågt i samtalet, hans syfte med resan är inte politiskt utan omväxling, finna ny inspiration för sitt skapande samt att knyta nya kontakter gynnsamma för karriären.

Professor Haslik vill å sin sida ta tillfället i akt och visa den berömda författaren ett korrektur till en bok han skrivit – han skissar på en plan för total, internationell och evig fred.

Han kommer under kvällen, måhända stärkt av brännvinet, igång ordentligt när han luftar sina drömmar om internationell fred – men Kokoschka blir allt mer irriterad. När Hadlik hävdar, och dessutom får medhåll av Selma, att tyskarna lider brist på idealism brister det för honom. Hur tusan kan tre år av försakelser, hundratusentals liv som offrats för fosterlandet, anses vara brist på idealism?!

Haslik och och Selma protesterar förvånat men samtalet fortsätter, det dricks mer akvavit, till långt in på natten. Kokoschka tecknar under tillställningen Selmas porträtt.


Supén slutade, vad det verkar, i fred.

De kejserliga ätterna Habsburg i Österrike-Ungern, Hohenzollern i Tyskland (den siste tyske kaisern Vilhelm II hade senare inga närmare kontakter med naziregimen, han dog i exil i Nederländerna 1941. En detalj är att han kallade nazisterna senapsregimen då den var stark och brun) och Romanov i Ryssland gick under i freden året efter.

Selma lämnade världen strax efter freden, 1940.

Kokoschka dog 1980, nästan 94 år gammal, som känd konstnär. Hasliks öde är, liksom världsfredens, för mig okänt. En vänlig själ på twitter, ”Deadlift Unicorn”, hade vänligheten att skicka mig porträttet:

Källa: Moderna Museet

I närheten av adressen där Selma höll supé ligger idag Villovägens bryggeri. Där görs lokalt öl och gin av Sven – påhejad av Petra. I området låg längre tillbaka en krog. Kanske kunde Villovägens ta fram en lokal akvavit till minne av middagen hos Selma? Den kunde heta…”Selmas Fred(rik)”. Jag tecknar mig härmed för en butelj eller två.

Tänk att en sen natt få dricka akvavit och prata om fred med Selma. Det kan väl inte anses som att ha farit vilse? Det ska jag prova, någon gång. Ja, inte med Selma såklart men jag vet vem jag ska bjuda på den aktuella supén såväl som supen.

Det är lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla. Förr eller senare händer det oss alla. När det händer får man helt enkelt kravla sig upp ur diket. När man faller så får man försöka falla framåt. Skiter det sig fullständigt får man ta ut en ny riktning och försöka igen. Hur svårt det än är finns alltid hjälp. Selma Lagerlöf, exempelvis, finns alltid där redo att sträcka ut en hjälpande hand. Då som nu.

Bröderna fara väl vilse ibland


Selma bodde i Falun från 1897 och staden är mycket stolt över detta. Också jag är mycket stolt.

Villan det refereras till ovan, Villavägen 34-36, köpte hon 1907 och ägde till sin död. Huset är liksom alla hennes bostäder (inte Centralpalatset som helhet, men våningen är inte kvar) numera rivna. Läs gärna Örjan Hamrins berättelse om det. I Falun skrev Selma flera av sina mest framstående verk.

Ännu står hon och blickar ut över Faluån och jag besöker henne ofta eftersom jag gillar att prata med henne. Okej, jag erkänner: hon är en av mina stora kärlekar här i världen.

Det finns saker som återkommande är värda en omväg.

Foto: Camilla A. Sparring

Relaterade blogginlägg:

Hornstöten i Falun

Elsborg


Källor:

Englund: 1917

Wikipedia

Project Runeberg.org

Dalarnasmuseum.se

dt.se

Moderna museet.se