adolphson

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, styrsö

grattis per!

1 augusti, 20261 augusti, 2026av adolphson

Första augusti 2026:

En vattenläcka i huset gör att jag endast tillbringar fyra veckor på Styrsö denna sommar. Tre av dem tillsammans med Ragna. Flickorna har under tiden skött sig själva i Falun.

Augusti 2024:

Förutom en vecka hemma i Dalarna kommer jag varit på ön i mer än två månader denna sommar. En gång har jag besökt Göteborg och det var när jag skulle möta kärt besök. Förra året var jag lite nedstämd på min andra namnsdag, Per-dagen, som alltid infaller när juli övergår i augusti. En tid jag under väldigt många år brukat vara i jämtländska fjällvärlden. En tid när sommaren börjar tona ut. När ljungen blommar och det blir lite kallare i havet. Jag var nedstämd året före förra året med. Och det före det. Liksom de tre föregående. Dessförinnan var jag i allt väsentligt en lycklig människa.

Augusti 2021:

När detta skrivs är det min namnsdag. Detta faktum, att jag har namnsdag, får mig att fundera över vem jag egentligen är. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i såväl almanackan som i verkliga livet. Annat är det med den där Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om tankar om jämställdhet inte fanns, i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda ryggdunkningar från när och fjärran. En dryg jävel, den där Fredrik (Adolphson). Honom gillar vi inte. Per, å andra sidan, har en helt annan hållning inte sällan uttryckt genom en lågmäld nick som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag. Trevlig, godmodig och omtänksam är han. Per är kort sagt en bra karl.

Identitet hänger ihop med namn. Och tvärt om. Till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Och jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per (eller) Fredrik. Vem är jag, egentligen? Tanken var från början att jag skulle heta Markus. Men en fackpamp på fars jobb blev arg när han fick höra talas om saken ety han var kommunist och frågade om konsulenten (pappa) verkligen hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej. (Han avsåg därmed Marcus Wallenberg.) Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Salig mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Så lyder iallafall släktkrönikan om bakgrunden till mitt namn.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och min sorg. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina (politiska) åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ogillar mig av andra skäl har blivit mindre blyga. Det är en paradox att politiken bygger på att synas och höras men den som sticker ut framstår lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, lite less. Nå, prova att förlora den du älskar, dina barns andra förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik mäktar.

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är, snarare än vem jag är, som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud eller till andra ideologier i en strävan att övervinna det omöjliga och förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är det. Jag ger inte upp. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Efter lång tid på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.

Augusti 2024:

För ett år sedan var jag vid den här tiden lite nedstämd. Men jag sa uppmuntrande till mig själv att vem vet hur livet ser ut om ett år. Och se så rätt jag hade! Jag lever just nu ett på många sätt underbart, kärleksfullt liv så varför fokusera på annat? Huset är fullt av tonåringar, Ragna är med mig på ön, vi lever, har hälsan och saknar inte mycket. Kort sagt, livet är gott. Grattis Per, kunde jag åter igen säga, ha en fröjdefull dag! Och det hade jag med kafferep i släktens stamhus, middag hemma och ett glas hos morbror Lennart och kusin Stina. Fjällen ligger kvar. Liksom havet. Jag tror jag i allt väsentligt är en lycklig människa igen.

Första augusti 2026. Grattis till mig. Vi kommer på grund av omständigheterna med huset säkerligen att minnas den här sommaren. Det går ju faktiskt att leva utan att duscha varje dag, iallafall i juli. Men nu är tid att åka hem till Dalarna igen. Till valrörelsen. Till flickorna.

Musik:

Can’t Stand Losing You

Partita no 3

Bloggens samlade musik (spellista)

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

att skiljas är att dö en smula

25 juli, 2026av adolphson

Barn. Först drömmen om, sedan graviditet, följt av småbarnsår och tonår. Nu är allt det där passé. Barnen har blivit unga vuxna. Mitt grundläggande jobb är klart. Häften av dessa år har de hankat sig fram med endast en förälder. År av toppar och dalar. Det känns vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.

Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar. Många, fler än hälften, av alla relationer slutar i separation. Även om det påverkar föräldraskapet behöver det inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.

Tiden som ensam förälder har påverkat mig. Jag har blivit ett kontrollfreak som besegrar tillvaron genom minutiös planering. Men att möta varje ögonblick med känslan av att en potentiell katastrof väntar runt hörnet är inte bra. Det är stressande, oroande och jag har härigenom förlorat något av mitt spontana jag.

Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de riktiga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna? Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller ”hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, de finns överallt. Vänner väljer man med omsorg.

Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en ung kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera. Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller den… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Suckar, tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen, pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra! Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Jag skulle kunna fylla bloggen med underbara ögonblick av den här typen. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas. Min filosofi är emellertid enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös sedan på med så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv. Och när jag säger ”därför att det är en princip” vet flickorna att mitt beslut står fast.

Vi åt vid båda myndighetsdagarna tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har de snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela deras liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt de har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att de redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör de inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar. Här och nu.

Nu är de unga vuxna. Jag tänker bitterljuvt att det inte är mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.

Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv. Mitt grundläggande jobb är över. Det känns lite vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Relaterade blogginlägg

Tiden är vår vän

Musik

O nata lux

Lascia ch’io pianga

Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dublin. Restaurangen, inte staden. Och inte av personalen som i min värld ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu.

Post post scriptum: Nu är de båda i lagens mening vuxna och vi firade båda deras myndighetsdagar på ungefär samma sätt. Och karaoken på Dublin förblir ett minne blott. Den här sommaren (2026) har flickorna fått klara sig själva hemma i Falun. Ett första steg mot något större. Och jag arbetar hårt med att släppa taget, att inte oroa mig. Det går sådär.

Mr Hyde/Neanderthalson, Språk, styrsö

bild 187: Små grodorna

18 juli, 2026av adolphson

Idag är det min dag. Fredrikdagen. Jag är därmed mer än halvvägs in i ledigheten. Fredrikdagen, alltså. Den vitt omtalade, den stort emotsedda. Den som borde vara allmän helgdag. Och här går jag och bär hundhuvudet, fattig som en kyrkråtta, dansande små grodorna sittande på pottkanten. För det är sånt ledigheten gör med mig.

Det är så här års jag samlar energi inför det kommande året. Sol, lathet och morgonbad under stila frid, varats olidliga lätthet. Det är mitt recept för att klara resten av året. Det är emellertid en något annorlunda sommar på Styrsö i år. På grund av en omfattande vattenskada, rör frös sönder i vintras, står vi för närvarande enbart med en gammal toa i källaren och rinnande vatten i köket för att klara livets nödtorft. Havet ersätter dusch, rakningen blir sparsam, döttrarna arbetar hemma i Falun. Men Ragna kom och firade sin semester med mig, hon gillar fäbodliv säger hon.

Sången Små grodorna spårar troligen sitt ursprung till franska armén under Napoleon. Senare sjöng brittiska soldater en version där de gjorde narr av fransmän. Dessa kallades i deras variant för “frogs”. När melodin kom till Sverige fick den en helt ny text. Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Ej öron, ej öron, ej svansar hava de. Den svenska varianten har inget med fransmän att göra utan är ett krasst konstaterande att grodor minsann skiljer sig från många andra djur – de har ju varken öron eller svans. Så typiskt svenskt. Sången kom troligen hit via västkusten. På Nääs slott bedrevs nämligen i slutet av 1800-talet ett internationellt slöjdlärarseminarium. Dit kom deltagare från många länder, bland annat Storbritannien. Teorin är att engelska kursdeltagare lärde ut sången. Kanske skrevs den nya texten av en full (alternativet nykter verkar långsökt givet den märkliga texten) slöjdlärare. Slöjdlärare är hyggligt folk, då som nu.

Uttrycket “fattig som en kyrkråtta” betyder att någon är utfattig. Det bygger på iakttagelsen att råttor i en kyrka har mycket svårare att hitta mat än råttor annorstädes. Kyrkor innehöll nämligen i princip inga matförråd. Möjligen fanns oblater att tillgå. Därför tänkte man sig att en kyrkråtta rimligen måste vara mager och fattig.

Uttrycket “att sitta på pottkanten” betyder att befinna sig i ett osäkert läge, ofta precis innan en avgörande händelse. Det avser någon som tvekar. Uttrycket syftar bildligt talat på ett barn som sitter på en potta. Barnet befinner sig i ett sorts övergångsläge – något väntas hända. Bättre med en ålderstigen toa i källaren, måhända. Där medges inte tid för vankelmod.

Ett annat uttryck, “att bära hundhuvudet”, betyder att få skulden, att bli syndabock. Bakgrunden är inte helt fastställd, men jag läste någonstans att formuleringen går tillbaka till medeltiden med koppling till hundens låga status. Hunden betraktades inte som ett uppskattat sällskapsdjur utan snarare som ett orent eller föraktat djur. Att förknippas med en hund var nedsättande. Det finns dock inga säkra belägg för att människor tvingades bära ett verkligt hundhuvud. Det vi med säkerhet vet är att hundhuvudet fungerat som en symbol för skam och skuld, vilket har gett oss detta uttryck.

Blicken faller på brunnen i vår trädgård. Den är sedan morföräldrarna fick rinnande vatten fylld med sand. Inte duschade vi på 1970-talet när vi på somrarna besökte mormor och morfar. Vi spolade av oss med en vattenslang. Mamma och moster föddes i det här huset utan rinnande vatten, kanske rengjordes de för första gången i sina liv med vatten från just den här brunnen. Det är åttiosju respektive åttiotvå år sedan. Försök att i lika sedelärande som sentimental anda berätta sådant för tonåringar som inte gillar konceptet gammal toa i källaren, den som kan.

Många drar sig för att sjunga och dansa Små grodorna. Det känns möjligen pinsamt. Men vi måste våga genera oss i tillvaron. Mamma lärde mig exempelvis vikten av att fuldansa till Bonnie Tyler som en sorts lektion i självdistans.

Det är förvisso dyrt med vattenläckor men jag känner mig rik i anden när jag efter morgonbadet dricker mitt kaffe tillsammans med Ragna på altanen. Rikedom är relativt. I slutändan är det relationer som räknas, alltid är det så.

Beslut fattas ständigt och vissa saker som blir fel beror på mig. Men jag släpper hundhuvudet och bröstar läget eftersom jag minns uttrycket från lumpen: bröst och bringa som en cornflakesflinga.

Men strunt samma. För idag är det Fredrik-dagen. Min dag. Den firas på sedvanligt sätt med flaggan i topp, grovdoppa, findoppa bakat av Ragna och tvesölva. Dessutom ska vi träffa Löven för en lunch på Långedrags värdshus. I övrigt tänker jag ägna dagen till att fortsätta agera som en liten groda med hundhuvud som dansar kyrkråttans stolta dans på pottkanten.

Relaterade blogginlägg:

Goliat vs rötter

Musik:

Alabama Song

Källor:

svt nyheter

Wikipedia

Synonymer.se

styrsö

Lars i Styrsö

11 juli, 2026av adolphson

”Här har historikern något att bita i”.

Vi är omgivna av primärkällor. Ett nittio år gammalt hus rymmer många skatter.

Livet som sådant kan beskrivas som en hypotes. En hypotes är en välgrundad gissning som på olika sätt kan testas eller ifrågasättas utan att för den skull avfärdas som lögn.

”Lars i Styrsö” föddes cirka 1575 på, som namnet antyder, Styrsö. Han hade en son: Björn. Lars avled. Det är allt som står att finna om min förmodade förfader Lars. Det betyder, om uppgifterna stämmer, att mina släktingar bott på ön i över 450 år. Genast börjar jag, som släktforskare ofta plägar, fundera över hans föräldrar. Föddes de, eller någon av dem, på ön eller flyttade de dit? Svenskar var de sannolikt då Södra skärgården hörde till Askims härad, som blev svenskt omkring 1250, under Birger jarl. Sverige fick då en smal korridor till Västerhavet genom området söder om Göta älv. Bohuslän fick vi vänta på till 1658.

De flesta platser och hemman heter något. Undrar vad framtiden kommer att kalla vårt hus. Idag kallas det oftast ”Ivar och Astrids” efter upphovspersonerna. Namngivning ligger så gott som alltid en eller några generationer efter. Månne kommer framtiden att referera till ”bröderna Adolphson” i Halsvik som två något udda fåglar i Styrsös fauna.

Ledighet. Jag är sen till ön i år. Det beror på en resa till Europa och en vattenläcka i huset. Under vistelsen ska jag bland annat promenera bort till Viktorsgården för att dricka kaffe och prata om släktforskning. Sedan ska jag springa, påta i trädgården, läsa i gamla tidningar och släktforska.

Halsvik lite tidigare i år, när vattnet frös

Jag har alltså beslutat mig för att ta upp släktforskningen, igen. Den här gången ska jag försöka vara lite mer systematisk. Det första projektet är att försöka spåra hur länge min släkt funnits i södra skärgården i allmänhet men på Styrsö i synnerhet. Jag börjar med det som går att belägga: min mormors svärdsida i rakt nedstigande led. Jag kommer dock inte längre än till Erik Börjesson (ca 1670-1719). Erik levde som bonde i Åkered, Västra Frölunda. Han gifte sig med Ingeborg och fick bland annat sonen Erik Eriksson (1683-1766). Denne levde i Långeberg, Västra Frölunda, och gifte sig med Anna Gudmundsdotter. Resultatet blev bland annat sonen Nils Eriksson (1726-1798) som framlevde sina dagar i Hammar, Västra Frölunda, tillsammans med Karin Persdotter.

Sonen Hans Peter Nilsson (1759-1846) blir den förste (på den sidan) som flyttar ut och blir hemmansägare på Asperö. Han gifte sig i Styrsö kyrka år 1787 med Elin Nilsdotter som kom från Vrångö. Och på Vrångö måste de ha bott en tid för deras son Nils Petersson (1791-1820) föddes där. Nils bodde senare på Köpstadsö men flyttade slutligen till Styrsö Tången. Där avled han omnämnd som den Fattige fiskaren dog av håll och stygn år 1820. Anledningen till att han flyttade var sannolikt giftermålet med Anna Britta Svensdotter som var född på Tången. Hon gick ur tiden 1821 två månader efter att Napoleon lämnade jordelivet på en annan ö: Sankt Helena. Dödsorsakerna var inte helt olika: fattiga enkan Anna Britta Svensdotter på Styrsö Tången af tärande sjukdom, 57 år gammal. (Napoleon tynade också bort och det har spekulerats i förgiftning.)

Nästa generation verkar ha tagit sig ur den svåra fattigdomen. Sonen Johannes Nilsson (1826-1908) levde på Styrsö Tången hela livet. Han står omnämnd som “Kustroddare, Jagtbåtsman, fiskare”. Han gifte sig med Gustafva Hallenberg – också en person med en mycket intressant släktlinje bakom sig. Kustroddarna var ofta bönder eller fiskare som bodde i kustsamhällen och hade denna tjänst som en del av sina skyldigheter gentemot staten. Det handlade om transport av kungliga tjänstemän och budbärare, att hjälpa till med militärtransporter under krigstid, sköta vissa postförbindelser längs kusten, hålla båtar och utrustning i beredskap. Denna sysselsättning ledde till de första systematiska transporterna och här spåras ursprunget till Styrsöbolaget som idag sköter trafiken. (Mina släktingar var faktiskt med och bildade Styrsöbolaget – men det är en annan historia.) En jaktbåtsman var en typ av underofficer inom flottan och kustförsvaret.

Så kommer vi till Viktor Johansson (1873-1963). Mammas morfar. Viktor var Styrsö Tången trogen hela livet och det var under hans tid bygdens Viktorsgården år 1900. Viktor gifte sig med Selma som också kom från Tången. Följer jag hennes linje kommer jag slutligen till den där Lars som antagligen föddes 1575 på Styrsö.

De personer som nämns ovan fick fler barn. Jag tar bara upp några. Viktor och Selma fick min mormor exempelvis. Hon lämnade motvilligt Tången och bosatte sig i Halsvik 1936. Tre år senare föddes min mamma och lite senare moster Lena. Mor flyttade sedermera till Dalarna och fick tre barn varav ett heter Viktor. Han bosatte sig i Stockholm (den tokfan) medan jag bor kvar.

Ledighet stundar, således. Min hypotes säger mig att den ska jag ägna åt att jaga förflutenhetens och trimma verklighetens landskap. Och åt att dricka kaffe i Viktorsgården, i Ivars och Astrids hus samt inne hos bagarns, där Lennart bor. En plats säger mycket om en människa. Hur udda man än är ger den tillhörighet och identitet.

Lars i Styrsö är, om jag räknat rätt, min mormors mormors morfars farmors farmors farfars far. Men det finns ett stort men. Det verkar inte finnas några andra källor som identifierar “Lars i Styrsö”, född omkring 1575. Det betyder inte att han inte har funnits – bara att uppgiften i MyHeritage (program för släktforskning) inte är belagd med det historiker kallar primärkällor. Det som däremot är känt är att Styrsö var bebott långt före år 1600 och hade flera skattehemman med bofasta fiskar- och bondesläkter. Släktutredningar bygger ofta på rekonstruktioner från skattelängder och indirekta bevis. Sammanfattningsvis kan man säga Lars var bosatt på Styrsö, född omkring 1575. Möjligen var han far till Björn Larsson, född omkring 1605. Släktskapet är emellertid inte styrkt med bevarade primärkällor.

Min hypotes bygger på att min släkt funnits på Styrsö ungefär lika länge som den moderna nationen Sverige funnits. Kanske tillhör vi ursprunget i öns civilisation. Tanken svindlar. Jag får, tänker jag, rota vidare i domböcker och skattelängder i arkivens tysta frid. Det är också ett liv. Fast det finns primärkällor på närmare håll. Lennart har under arbetet med vattenläckan funnit tidningar från 1936. De har fungerat som isolering inne i väggen och är välbevarade. Förutom våra bevarade köpekontrakt utgör dessa tidningar primärkällor. Lennart sparade dem till mig. Även om historiker är mycket sagt så kastar jag mig genast över denna nittioåriga tidskapsel.

Relaterade blogginlägg:

Resan till älvaskären

Laterna magica

Musik:

And so it goes

Resor

bild 186: putovanjes rajom

3 juli, 20264 juli, 2026av adolphson

En bro trip. En resa med en vän till en bro tillsammans med andra vänner. Bron i Mostar förbinder de kristna och muslimska delarna av staden. En bräcklig, uråldrig, raserad och återuppbyggd bro. Broar är, iallafall metaforiskt sett, bättre än bunkrar.

Att återvända hem begåvad med erfarenhet, viss förvärvad skicklighet och en tro på, och vilja att bidra till, en fredlig framtid. Eller annorlunda uttryckt: hur kommer det sig att jag plötsligt befinner mig på en internationell modevisning på en historisk plats?

Stilla flyter floden Miljacka genom Sarajevo. Vad den måste ha sett. Underbara ting men samtidigt: så många skott som ekat här. Hela staden är en historisk kosmopolitisk metropol. På gränsen mellan Bysans och västromerska riket ligger den, staden som var en del av osmanernas och Habsburgarnas imperier, starten på första världskriget, Jugoslavien och ett blodigt inbördeskrig.

”Före kriget brydde sig ingen om etnicitet. Vi var kamrat eller bror med varandra.” Guiden, som understryker att han beskriver kriget ur sitt perspektiv, sänker blicken och fortsätter dämpat: ”vi var tvungna att försvara oss annars hade de dödat oss alla. Vi stod mellan våra familjer och fienden.” Det blir tyst i den lilla gruppen.

I Sarajevo blandas kyrkklockor med muslimska böneutrop. Detta är mitt Europa. När möjligheten att besöka ett nytt hörn av kontinenten, att tillsammans med Mange besöka Johan och Helena, dök upp väcktes mitt intresse. Resa utan flickorna? Klart du ska åka på bro trip, pappa.

Första anhalten blev Bryssel. Det var mycket varmt men Johan tog oss gott emot och grillade, en konst han behärskar till perfektion, i sin lilla trädgård. Jag och Mange gjorde dagen efter en utflykt till Gent, enligt AI en av kontinentens mest underskattade städer, besökte katedralen och åt enligt egen uppfattning en av kontinentens mest underskattade luncher.

Nästa dag hade Johan vänligheten att förevisa sin arbetsplats tillika NATO:s högkvarter. Jag kan tyvärr inte visa bilder därifrån. Efter en gedigen säkerhetskontroll där bistra vakter tog befälet, fick vi en rundvandring i detta enorma komplex med över fyra tusen anställda. Men du – vi kan gå runt själva, kanske fota lite, om du behöver arbeta. Eh, nej, det kan ni inte. Sedan bar det via Wien vidare mot Sarajevo där Helena tog lika gott emot.

Vi besökte också hennes arbetsplats och bodde hos henne mitt i Sarajevo.

Någon dag senare: Titos bunker, ett enormt underjordiskt komplex nära Konjic. Det byggdes i största hemlighet som skydd för Tito och den övriga ledningen vid ett eventuellt kärnvapenkrig. Bygget pågick 1953-1979 och kostade 4,6 miljarder dollar i dagens penningvärde. Lika mycket som Jugoslaviens statsskuld 1979. Anläggningen ligger cirka 280 meter inuti ett berg och kunde hysa omkring 350 personer utan kontakt med omvärlden. Där finns sovrum, sjukhus, ledningscentral, kommunikationsutrustning, kök, vatten- och elförsörjning samt luftfiltrering mot radioaktivt nedfall. Dåtidens top-notch. De som arbetade med bygget togs till platsen med förbundna ögon, ytterst få kände till projektet. När Jugoslavien föll samman upptäcktes bunkern men förstördes aldrig och är därför ovanligt välbevarad. Tito själv var dock aldrig där, han dog året efter dess färdigställande, efterlämnade sig en bunker och en statsskuld men den förra räknas som en av de mest fascinerande lämningarna från kalla kriget.

Sedan åkte vi till den lilla pärlan Mostar, en av regionens mest kända och vackra städer. Den ligger vid floden Neretva och är berömd för den ikoniska bron Stari Most (Gamla bron). Mostar grundades under 1400-talet under det osmanska rikets styre. Stadens namn kommer från ordet mostari, som betyder “brovakter”. Bro trip heter förövrigt (enligt AI) putovanjes rajom på bosniska.

Under århundradena utvecklades Mostar till en viktig handelsstad där människor från olika kulturer och religioner levde sida vid sida. Skräddare och historielärare, exempelvis. År 1993 förstördes bron under strider mellan kroatiska och bosniakiska styrkor men har restaurerats. Skräddaren, den bosniske och svenske Armin, har startat företaget Aros i Sarajevo och detta firades genom en internationell modernisering. Under en timme stänges bron och vi fick se allt från första parkett varefter följde allehanda festligheter.

Hotellet vi bodde på i Mostar, Muslibegovic Kuca, är också ett museum. Vi fick en guidning i detta turkiska adelshus från 1700-talet. Men hettan tvingade oss åter till Sarajevo – och jag ville se var skottet föll. Det var en ren slump att det skedde just på årsdagen. En mycket varm dag den 28:e juni, exakt 112 år senare, besöker sålunda en svensk historielärare platsen för mordet på den österrikiska tronföljaren. Då som nu ett myllrande gathörn. Två skott, två döda. Fyra år senare: miljoner dödsoffer. Bilen står där som replika, originalet finns i Wien. Vad hade hänt om chauffören inte kört fel? Eller om Gavrilo missat? På något sätt känns det lämpligt att besöka just den här platsen just den 28:e juni. Vördnad infinner sig för händelser som förändrade världen. Jag ställer medvetet ena foten utanför de turistiga fotspåren. Vi både kan och bör snegla mot det förflutna men varje tid måste ta sina egna steg.

Mellan 1992-1995 var Sarajevo en belägrad stad. Konflikten är för komplicerad för att här återges men vi tog en guidning av en krigsveteran genom krigets stad. På ”Snipers allé” måste vanliga människor springa om de ville undgå att skjutas från krypskyttar på hustak, guiden berättar om hur människor bjöds in för att likt en dödsbringande safari skjuta på andra människor, vi besökte en av tunnlarna, ”tunel of hope”, som under en tid var den enda länken med omvärlden, den gamla judiska begravningsplatsen – en av de största i Europa (när judarna förvisades från Spanien bosatte sig många i Sarajevo). Nu är begravningsplatsen skadad av kriget för här låg fronten. Vi besökte den berömda rodelbanan från OS 1984 – använd som skyttegrav bara några år senare. OS-symbolen från Sarajevo, spelen som såg Gunde födas som stjärna, påminner människorna här om en bättre tid innan kriget. Veteranen säger med kraft att han måste förlåta, för han vill inte förgås av hat. En klok man.

Många flydde under kriget vilket ger en stor diaspora, däribland skräddaren Armin. Detta är anledningen till modevisningen på bron i Mostar. Armin har kopplingar till Västerås, därav företagsnamnet Aros. En start på en verksamhet från någon som vågar återvända med kunnande, tro på landet och med en syn på sig själv som en del av dess framtid. Vi får våra mått tagna och investerar bokstavligen i kvalitet för och i livet.

Att strosa runt i Sarajevo är en mycket angenäm sak. Ett (par) besök hos Aros, handla på marknaden, njuta av ett efterlängtat regn, dricka bosniskt kaffe, äta chervati. Uppleva glädjen när Mange avvisas från ett kafé på grund av hans kvalitet på skor och shorts medan jag välkomnades samt den välsignade känslan av att det inte finns ett enda Donken i hela landet. Bosnien Herzegovina är billigare än Kroatien, det ligger ju utanför Schengen. Ett stolt men artigt folk där man inte prutar, inte stressar.

Det är slutligen en ynnest att återvända hem till Sverige med ytterligare erfarenhet, kanske en viss skicklighet och en tro på mig själv, mitt land och en fredlig framtid. Om fler tänkte som skräddaren i Sarajevo är det min fasta övertygelse att Falun, Dalarna, Sverige, Europa och världen vore en bättre plats. Jag bär hans kavaj med stolthet.

Jag tänker att man bör restaurera gamla och bygga nya broar snarare än att skjuta sönder dem. Man bör besöka dem, gå över dem. Vem vet vad som möter dig? Kort sammanfattat: en bro trip som blir till en brotripp är aldrig fel.

Den som dricker här återvänder till Sarajevo

Relaterade blogginlägg:

Finlands lejons orden

Länk till Aros hemsida och modevisningen

Böneutrop

Den 28:e juni

Mr Hyde/Neanderthalson

bild 185: Delila

20 juni, 2026av adolphson

Från storhet till fall. Fåfänglighetens fåfänglighet.

Så du har sett ut så där genom dubbla konferencieruppdrag, studenten och dubbla fullmäktige, alltså? Amanda ser klentrogen ut. Gör något, säger Ragna dystert.

Man är den man är hårlängd oaktad. Eller? Kanske kan något av ens personlighet utläsas av ens namnteckning. Vem var Delila? Verklig styrka kommer inifrån. Alla har vi flera personligheter. Eller möjligtvis beror det på sammanhang vilken persona vi för tillfället visar. Vi gör livet igenom val baserat på omständigheter.

I gamla religiösa texter berättas om Israels väldige krigare Simson som fick sin styrka från Gud. Han lovade av diverse skäl att inte klippa sig och hans långa hår blev symbolen för att han hållit sina löften samt på hans enorma styrka. När en viss Delila klippte av hans hår förlorade han sin styrka.

Varför ser jag numera ut så här? Åldersnoja? För att jag på allvar vill ikläda mig rollen som femtioplussare med grandios självbild och taskig självinsikt? Vill jag se ut som Viktor, Peaky Blinders, Wikings eller är det månne konferencier-frippan som vädras? Har jag äntligen mött min Delila?

Jag ser allas namnteckning och din är min favorit. Jag har just undertecknat årets betyg och möts av den lite oväntade kommentaren. Så vänligt sagt. Den är tänkt som en blandning av mina två förnamn, berättar jag, man ska inte tydligt se om det står Per eller Fredrik. Beroende på humör låter jag lite mer eller mindre av något av de två namnen synas.

Det var kanske inte helt lyckat när Astrid i sitt följebrev till manuset Pippi Långstrump beskrev huvudpersonen som en ”übermensch i ett barns gestalt”. Året var 1944 och den fruktansvärda omfattningen av Förintelsen började bli känd. Hon blev refuserad. Men jag förstår hur hon tänkte. Sedan 1938 hade amerikaner och snart också svenskar kunnat följa Stålmannens äventyr. En vanlig människa som går in i en telefonkiosk och kommer ut som en superhjälte. Astrid inspirerades i skrivandet av Stålmannen som gick att följa i svenska tidningar. Vi är som sagt alla förmögna att begå både goda och onda handlingar. Stålmannen och Pippi använder sina krafter till att göra gott i en mörk värld. Det klart det blir succé, med tanke på hur världen ser ut då som nu.

Vi vet inte mycket om Delila. Hon lär ha haft en relation med Simson. Hon lär ha erbjudits pengar för att ta reda på hemligheten bakom hans styrka. Hon lyckades ta reda på att hans styrka var kopplad till hans hår. Hon klippte av håret medan han sov och han blev därefter tillfångatagen. Vi vet inte mycket om hennes bakgrund eller motiv. Delila har traditionellt setts som en symbol för svek och förförelse men vissa mer moderna tolkningar försöker förstå henne som en komplex person med egna drivkrafter och omständigheter. Kanske trodde hon inte på våld. Kanske var Simson elak mot henne. Jag intresserar mig i alla händelser mer för slutet av berättelsen. Simsons hår växte nämligen ut (!) och styrkan återvände. Han rev då ett tempel varvid både han själv och hans fiender gick under. Detta borde dagens Israel begrunda närmare, tänker jag i min nya frisyr.

Jag bryr mig föga om glesnande hårsvall eller fåfängans krumbukter. Jag kan gå in i en telefonkiosk (eller motsvarande) och byta om till frack superfort. Ut kommer jag som en fullfjädrad superhjälte. Pennan är mäktigare än frisörens sax. Jag har, hårlängd oaktat, en inre styrka som jag försöker använda omdömesgillt samtidigt som jag försöker bemästra mina svagheter. Jag tror Delila symboliserar livets gång och att berättelsen ska lära oss att rå styrka leder till undergång. Det visste säkert Astrid.

Konferencier på konsert (med cool frisyr).
Foto: Karyna Semenova

Under studentlunchen fick jag äran att vara konferencier. Jag inledde med att hävda att jag genom min frisyr kunde sägas vara down with the kids – en av er. Visserligen blev döttrarna galna när de fick höra talas om detta (ryktet färdas snabbt, svordomar kan ha förekommit), Ragna var inte heller särskilt imponerad, men jag tycker verkligen att vi alla oftare borde locka fram vår inre Bart Simson. Jag tycker, till skillnad från samtiden, att Pippi är briljant. Jag gläds i dessa filtertider åt att någon uppmärksammade min analoga signatur och jag vet att jag lät ungdomarna klippa mig för att jag inte orkade gå till en frisör. Man får inte roligare än man gör sig. Så är det alltid. Därför väljer jag alltid glädjen.

Oavsett om min frisyr var resultatet av fåfängans krumbukter eller eller ett ironiskt mästerverk lovade Amanda att åtgärda saken varvid aftonen avslutades i frisörstolen. Ordningen får därmed betraktas som återställd och att jag återbördad till min plats i det breda lager av grå medelmåttor som tronar på minnen från fornstora dar.

Relaterade blogginlägg;

Musik:

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Gamla testament, domareboken, kapitel 16 (religionslexikonet)

Länk:

Mitt inlägg i fullmäktige

Livsåskådning, Spännande människor

Amanti di Valdaro

13 juni, 202613 juni, 2026av adolphson

De fattade grejen. I min fantasi begravdes de tillsammans för att de var så oresonligt förälskade i varandra. Hur de levde och varför de dog är faktiskt inte det väsentliga. Det gäller att leva rätt för att värdigt kunna dö, sägs det någonstans. Men varför lever vi? Och hur vill vi begravas?

Fredrik, när gjorde du ingenting en hel dag senast? En sjuksköterska påtalade vid ett rutinbesök det faktum att kombinationen lärare, ensamstående förälder och lokalpolitik är, ja, krävande. Genast hänfaller jag åt existentiellt grubblande. Så frågan varför, och hur, vi lever känns relevant. Det måste hursomhelst dras i någon form av nödbroms, känner jag.

En väldigt uppmärksammad studie vid Harvard har bland annat visat att ett fåtal nära relationer är mycket bättre än många ytliga. Studien, som inleddes i början av 1930-talet, ville undersöka faktorer bakom ett lyckligt liv. Forskare följde fem hundra individer genom deras liv och studien pågår fortfarande. Vissa deltagare har varit med hela livet. Studien fastslår något vi egentligen redan vet: pengar, makt och status betyder i det långa loppet mindre än goda sociala relationer. Nyckeln till ett hälsosamt liv är relationer. Vetskapen att någon finns där när det behövs. Ensamhet är en stor faktor för mående. Vi är flockdjur.

Kärleksparet i Valdaro är två skelett, cirka sex tusen år gamla, som upptäcktes 2007 i norra Italien. Det vackra är att de ligger begravda ansikte mot ansikte med armarna om varandra, som om de ville omfamna varandra i evighet. De var unga, troligen omkring 18–20 år, när de dog. Vi vet inte dödsorsaken. Det finns inga tydliga spår av våld på skeletten. Fyndet är ovanligt eftersom dubbelgravar från den här perioden är sällsynta och ännu mer ovanligt är den medvetna positioneringen av kropparna. Det går inte att säga vilken relation de hade – älskande, makar eller något annat – men deras grav har blivit en symbol för närhet och kärlek som eviga mänskliga värden.

Vetenskapen håller säkert inte med men jag har läst någonstans att under sju minuter efter kroppens död fungerar hjärnan. Om jag fantiserar kring tanken att man faktiskt har sju minuter på sig att rekapitulera sitt liv – vad blir den viktigaste insikten? Vad ungdomarna i Valdaro tänkte på är inte så svårt att föreställa sig.

Nu ska jag ut och löfsa runt Tisken, sa far ibland. Man får inte ha för bråttom genom livet, tillade han sen. Han halvsprang, löfsade, därefter sin lilla runda. Jag har ett mer modernt uttryckssätt och kallar det slow run. Jag är glad för att jag fortfarande kan röra mig hyfsat obehindrat. Det är vad jag vill. Det är egentligen allt jag vill – att kunna röra mig obehindrat. Det ger välmående.

Det är tyst i köket. Ungdomarna sover. Jag älskar de här tillfällena, de tysta små ögonblicken innan trisslotten är skrapad. Löften om framtida välstånd dallrar i luften. Det blir ännu en nitlott. Skillnaden mot livets lotteri är att resultatet på lotten inte går att påverka genom vunna erfarenheter. Så slår det mig: jag skulle faktiskt inte förändra särskilt mycket om jag vann. Betala av något lån, kanske.

Jag inser att jag har realiteter emot mig när jag säger att meningen med livet är kärlek. Trots svek och skilsmässor, krig och annat elände påstår jag detta. Det finns inget sen, bara ett nu. Resonemang som att jag ska bara klara av den här perioden, snart får vi semester och DÅ ska jag göra det och det, må bra och fixa relationer. Nej. En vunnen Trisslott må lösa vissa tillfälliga problem men jag slår vad om att det inte är finansiella framgångar man tänker på de sista sju minuterna av livet. Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år.

I hela mitt liv, så länge jag kan minnas, har jag sökt mig till positiva miljöer. Barndomen, gymnasiet, lumpen (faktiskt), året i Frankrike, studietiden i Uppsala och sammanhang i mitt vuxna liv: allt har varit och är positivt, inkännande, bejakande och glädjefyllt. Mitt jobb är visserligen krävande men ger också otroligt mycket energi. Annat är det med politiken. Den är ofta negativ, vilket kanske är nödvändigt eftersom vi tycker olika. Men ändå: efter tio år frågar jag mig fortfarande om jag har vad som krävs. Och vad jag offrar längs vägen. Men jag ger vad jag kan för mina värderingars skull. Men jag gör det löfsande.

Frågan jag ställde inledningsvis gällde varför vi lever. Det är en stor fråga. Tänk att när det hela en gång är över få begravas som paret i Valdaro. Då spelar livslängd ingen roll. Svaret är kärlek, det är ju alltid så. Här och nu, i evighet.

Jag måste bli bättre på att göra ingenting. Jag är omgiven av kärlek. Det är sannolikt vad jag kommer att tänka på mina sista sju minuter i livet. Sedan går en stund och min aska blir förhoppningsvis nedgrävd på Styrsö. Blandad med familj och släkt ligger den därefter.

Kärleksparet i Valdaro blev en forntida hälsning till framtiden om livets viktigaste budskap. Så enastående, eller strängt taget tvåsamstående. Ett så vackert sätt att kommunicera med framtiden.

Musik:

A te o Cara

En fattig trubadur

Relaterade blogginlägg

Cha cha cha

Källor:

Hansen: Depphjärnan

Wikipedia

Skola

bild 184: Svart svan

5 juni, 2026av adolphson

2006 kom och hälsade på. Vem hade kunnat förutse det?

Begreppet svart svan syftar på en händelse som är mycket ovanlig eller oväntad och som får omfattande konsekvenser. Till saken hör att det inträffade i efterhand förklaras som om det varit förutsägbart – men vi missade varningssignalerna. Första världskrigets utbrott, 11:e september och finanskrisen 2008 är några klassiska exempel. Jag undrar om en vit svan kan vara samma sak fast i positiv bemärkelse?

Det är 2026 och kanske har jag tappat bort mig själv, lite. 2006, däremot, var ett fantastiskt år. Min förstfödda framlevde sitt första levnadsår och alla utom salig mor levde. Jag var delvis föräldraledig, min syster tog examen och min bror gifte sig. En en härlig klass tog studenten. Visserligen är alla klasser i någon mån härliga men den här sticker ut. Vi hittade verkligen varandra. Jag har fortfarande den klassen i glas och ram på mitt skrivbord. Den påminner mig om det lyckliga året 2006. Om jag har en tung dag får jag energi genom att titta en stund på bilden. Jag bjöd hem klassen på frukost på studentdagen.

2026. Eleven tittar på mig med stora nyfikna ögon. Intresset är plötsligt på topp. Du, det där Voldemorts udde – ligger det i Sverige alltså? Jasså. Valdemars udde. Inte Voldemorts. Nyfikenheten och intresset försvinner lika plötsligt som det kom. Men här finns något att bygga vidare på, tänker jag.

Svårmodet hugger till. Hur kunde hon dö? Förstå mig rätt när jag säger att jag hanterat Malin. För den som till äventyrs följt mig det senaste decenniet är det knappast okänt. Min systers bortgång är däremot fortfarande ett öppet sår. Det har gått elva år och ändå kan jag inte tänka på det. Det gör för ont så jag låtsas som att vi inte setts på ett tag men att vi snart ska skratta tillsammans igen. Den andra juni skulle hon fyllt fyrtionio år. Ja? Jag får inte in det.

Jag var nyligen inbjuden att övervara naturvetarnas bal. En ära, förstås. Vid bordet diskuterades högt och lågt. Har jag verkligen sagt att Estetiska programmet är världens viktigaste program? Eleven var uppriktigt nyfiken. Ja, det har jag. Här är motiveringen.

Åren går och eleverna verkar fortfarande vara hyfsat nöjda med min pedagogik. Det kommer så naturligt, mitt jobb. Malin och Ragna har minst en sak gemensamt: de anser båda att det är lärare jag är född till. (Jag har mina trick för att fortsätta trivas, men det faller utanför ämnet.)

Jag tänker tillbaka och påminns av minnets arkivarie att jag någon gång givit eleverna en uppgift jag är påtagligt belåten med. Uppgiften innebär att släktforska om Ernst Rolf med den träffande motiveringen att det bor en liten Ernst Rolf i oss alla. Ibland är man helt enkelt bara för vitsig. Jag minns hur jag brukade tillämpa ”veckans låt” och fredagsslips. Vad hände?

2026 och mitt första jubileum! Klassen jag refererade till ovan firade tjugo år sedan studenten och bjöd in mig och kollega Dag. Som någon uttryckte saken: Pratade precis med en kompis om att vi hade champangefrukost hos vår klassföreståndare – i hennes värld så långsökt, i vår värld så SJÄLVKLART!

Vem kunde tro att det skulle dröja till 2024 innan jag åter ordnade en studentfrukost – för min förstföddas klass. Nja, tecknen fanns nog där redan 2006. Det var hursomhelst så fint att träffa dem igen. Jag fick presentera veckans låt, vi umgicks och kastades tillbaka i tiden.

Jag är ingen expert på Harry Potter men man måste läsa på om man vill hålla jämna steg. Nästa lektion fortsätter samtalet. Som jag förstår det, säger jag, är Voldemort en människa som gjort onda val. I böckerna betonas att kärlek och vänskap är motsatsen till det Voldemort står för. Så nu får du i uppgift att till nästa lektion formulera hur du tror att Voldemorts udde skulle sett ut om den existerat. Eleven svarar inte men nog ser jag att ett intresse fötts – låt vara maskerat under ett ungdomligt hölje av likgiltighet.

Vad som hände? Inget hände. Veckans låt är ersatt av Veckans bildning och jag bär slips om och när jag vill. Men jag längtar hem. Hem till klassrummet, hem till känslan från 2006. Alla händelser är ovanliga och man kan nästan aldrig förutse konsekvenserna av sina val. Men val gör vi. Hela tiden. Jag väljer livet, kärleken och kulturen och jag gör det varje sekund året om.

Man får alltid i någon mån skörda det man sår. Jag tackar 2006 för besöket och tar med mig något därifrån. Till nuet, till framtiden. Måhända är vi alla svanar och får man välja är jag en vit. Den sista bilden föreställer en svan i sjön Tisken. En vit svan simmar (eller vad nu svanar gör) i en smutsig sjö utan att bli svart. Det vilar något symboliskt över det.

Musik:

Rolfs nyårshälsning

Veckans låt

Relaterade blogginlägg:

Annus horribilis

Demokrati och samhälle, Politik

alzheimerloppet

31 maj, 2026av adolphson1 kommentar

Ska man endast omge sig med likasinnade?

I går sprang jag alzheimerloppet, ett lokalt initiativ från makarna Drugge. Jag gjorde det för att jag kan, för att min värdegrund ville det, för Daniel – och för att jag anser att man då och då bör prova att gå (eller springa) i någon annans skor. Det skrevs om saken i tidningen.

Jag funderar över huruvida människan vill leva värdegrundbaserat. Frågan är ständigt aktuell. Det är lätt sagt det där med värdegrund – men vill vi verkligen? Är vi beredda att så att säga walk the walk, att anstränga oss? Och hur ser vi på dem som lever efter en annan värdegrund än vår egen? Den som följde lagens bokstav i Nazityskland gjorde som vederbörande blev ålagd i ett visst samhälle under en given, fruktansvärd, mentalitet. Människor med alzheimer eller andra funktionsnedsättningar sågs där och då som en belastning för samhället och inte som fullvärdiga människor.

Det går såklart att hävda att en viss värdegrund är dålig. Om människor far illa för att en liten grupp ska få som de vill är värdegrunden dålig. Och ju mer extrem den är desto längre ut på kanten av den politiska skalan återfinns den. Och ju längre ut desto farligare är den för kollektivets minsta beståndsdel: individen.

Språkkrav för invandrare. Det finns flera sidor av det myntet. Det är fullt logiskt att vilja säkerställa en trygghetsbas för nyanlända människor som har ambition att stanna i landet. Kunskap är som bekant makt. Man inser språkets betydelse när man ser till exempelvis strukturell rasism på arbetsmarknaden eller ojämställdhet inom och utom familjen. Språket är förstås också en sak som påverkas av alzheimer. Genom att springa loppet blir alzheimer något mer påtagligt, verkligt, för mig.

Tankarna vandrar under de kilometer jag springer. Alla vill att vi ska kunna bota svåra sjukdomar. Men viljan att utvisa spädbarn eller hårt arbetande människor och att sätta fjortonåringar i fängelse – vems värdegrund påbjuder sådant? Vad ger det för samhälle?

Hur främjar man egentligen goda värderingar? Kanske genom en balans mellan krav och frivillighet. Jag tänker i sammanhanget på när mina föräldrar under uppväxten krävde av mig att några saker måste jag hålla på med oavsett vad jag själv ville. Jag fick välja mellan en idrott och en musikalisk aktivitet. Därutöver fick jag aktivera mig efter vilja och ork. Sålunda blev jag den ende i kvarteret som både sjöng i kyrkokör och spelade fotboll. Detta förbryllande ibland omgivningen. Är det bättre med blockflöjt?, brukade jag småbarnsretoriskt parera retsamma frågor. Idag är jag glad över att fått grundläggande fysisk och musikalisk träning tidigt i livet eftersom det underlättar tillvaron.

Ibland frågar jag mig vilken sorts människa, och därmed politiker, jag vill vara. Det verkar som om väljarna snarare röstar på egenskaper än värderingar. Eller så är det bara jag som tror det eftersom jag omger mig med likasinnade. Jag har hursomhelst, för att orientera mig, lånat ett mantra att påminna mig om då och då:

den som kritiseras lär sig fördöma
den som får stryk lär sig att slåss
den om hånas lär sig blyghet
den som utsätts för ironi får dåligt samvete

Men…

den som får uppmuntran lär sig förtroende
den som möts med tolerans lär sig tålamod
den som får beröm lär sig uppskatta
den som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
den som känner vänskap lär sig vänlighet
den som får uppleva trygghet lär sig tilltro
den som blir omtyckt och kramad lär sig känna kärlek i världen

1900-talet lär oss att demokratin kan falla. Vi måste vara uppmärksamma på varningssignalerna och hålla gränsen mot totalitära tendenser. Jag vill för egen del leva värdegrundsbaserat. Vad spelar saker och ting annars för roll?

Nej, man bör inte enbart omge sig med likasinnade. Det är viktigt att då och då sticka hål på filterbubblan. Det oväntade och annorlunda är nästan alltid bra medan ofrånkomlighetens politik nästan alltid leder i fördärv. Samtidigt mår man bra bland inspirerande, kloka människor. Inte sällan har sådana goda värderingar och kan visa hur man lever ett liv man vill leva. Som makarna Drugge, exempelvis. Bland annat därför sprang jag igår alzheimerloppet.

Foto: Stina Norberg

———

Musik:

Hela bloggens värld (spellista)

———

Länk:

Min YouTube-kanal

Historia, Retorik

Cher Ami

23 maj, 202623 maj, 2026av adolphson

Cher ami är franska och betyder käre vän. Alla längtar vi hem, ibland. Emellanåt längtar vi också efter ett nytt hem.

Kommunikation är en svår konst. Det borde det kanske inte vara eftersom det i stort sett är det enda jag gör – kommunicerar. Ändå tycks det emellanåt svårt att göra sig förstådd. Hur kan man vara säker på att informationen når fram? Och om den gör det men mottagaren inte vill förstå, hur gör man då? Elever, mina barn, medmänniskor, väljare – varför förstår de inte?

Jag gillar verkligen berättelsen om Cher Ami. Det är en så underbar historia så det kanske inte spelar någon roll om den är sann eller inte. I slutet av första världskriget kämpade amerikanska trupper med att befria norra Frankrike från tyskarna. I striderna fastnade en amerikansk bataljon, ungefär fem hundra man, bakom fiendens linje. Vad värre var: det egna artilleriet hade fel koordinater och sköt rätt på dem, sina egna soldater. Läget var akut och det fanns ingen budbärare som kunde ta sig igenom. Som en sista utväg satsade befälhavaren på brevduvan Cher Ami.

Det höll omedelbart på att gå illa. En granat exploderade dödade fem man och skadade fågeln. Men den flög ändå iväg genom tung artillerield och tog sig på fyrtiofem minuter fyra mil och nådde högkvarteret. Detaljerna i berättelsen varierar men faktum är att Cher Ami tog sig igenom, att eldgivningen ändrades och bataljonen räddades. Och det är väl det viktiga? Cher Ami fick vård för sina skador och skickades sedermera till USA som firad krigshjälte belönad medaljer och utmärkelser. Det hela har givit upphov till filmer, böcker och artiklar. Efter att Cher Ami dog år 1919 av sina krigsskador bevarades kroppen och ställdes uppstoppad ut på museum. Den visas fortfarande på National Museum of American History i Washington, D.C.

Problemet är bara att berättelsen inte är helt sann. Artilleriet ändrade nämligen sina koordinater redan innan Cher Ami anlände, kanske var det en annan fågel som nådde fram för man använde vid tillfället flera. Eller kanske hade man fått information på annat sätt. Här går uppgifterna isär. Men värdet av berättelsen som propaganda ansågs viktigare än sanningen. Myt och verklighet flöt samman och på på 1920- och 30-talen var Cher Ami världsberömd. Fågeln ställdes som nämnts ut efter sin död och blev ett välbesökt turistmål. En intressant detalj är att forskare så sent som 2021 gjorde DNA-tester på den bevarade fågelkroppen för att slutligen avgöra om Cher Ami var hane eller hona. Testerna visade att fågeln var en hane.

Många har upptäckt AI. I fullmäktige och vid elevers presentationer kan man ibland höra de mest fantastiska ai-genererade framföranden. Tar man replik eller ber vederbörande utveckla något faller inte sällan korthuset. Då blir svaret ofta tvekande och ibland rent svammel.

Kommunikation är som sagt en svår konst. I mitt yrke kan jag aldrig med säkerhet veta om alla bland trettio elever verkligen förstår instruktionerna. Jag skriver ständigt, inte för att ge ut den stora romanen om livet, utan för att jag vill få artilleriet att ändra sina koordinater. Jag pratar live, spelar in budskap och delar. Min egen YouTubekanal är inte proffsig men igång. Bloggen är något av en brevduva i en högteknologisk värld.

Om någon inte tycks lyssna: var tålmodig. Det kan vara så att personen har lite ludd i ena örat. Så sa Nalle Puh. Allt sammantaget handlar min kommunikation om att få medborgare, mina barn och elever att tro på sig själva i en mörk värld – och om att vårda sina relationer. Tyskarna struntade väl i Cher Ami. De förlorade ändå kriget. Min strategi i politiken är att så lite som möjligt nämna mina konkurrenter (man hör sällan Volvo prata om Honda), och presentera mina visioner så positivt jag kan. Där någonstans tror jag lärdomen från en hundraårig duva ligger. Den som vill lyssna gör det och den som inte vill låter bli.

Jag avslutar detta inlägg med att skicka ett brev till andra sidan frontlinjen. Det ligger under en vinge på en duva.

Käre vän. Välkommen hit. Välkommen hem. Falun och Dalarna är en plats där framtidstro och livskvalitet är verklighet för alla – vem du än är. Vår styrka ligger i mångfalden, så har det alltid varit. Genom att bygga broar mellan stad och landsbygd, blanda fornt och nytt och ta tillvara alla människors förmågor och erfarenheter skapar vi ett gott liv här, nu och sen. Så har det alltid varit. Käre vän, välkommen hit. Välkommen hem.