dialogen

Ordet dialog härstammar från grekiskan och betyder genom samtal. Exempelvis samtal mellan två eller flera personer för att utbyta åsikter. Inom världslitteraturen är dialogen vanligt förekommande och gestaltar ofta konfrontationer där handlingen i berättelsen tar en avgörande vändning. Dialogen syftar i en berättelse till att låta de medverkande karakterisera sig själva genom åsikter, omdömen och uttryckssätt.

Dessa konfrontationer fungerar väl inom politik som med nödvändighet måste innehålla ett visst mått av konflikt. Personligen tror jag dock mer på den konstruktiva dialogen där vi, trots att vi inte alltid håller med varandra, ändå lyssnar och respekterar varandra.


En sak som återkommit i efterdyningarna av Faluns budget är att vi i den politiska ledningen vill skära ner på Dialogens verksamhet. (Dialogen är en verksamhet inom socialförvaltningen som arbetar med unga.) Argumentationen går i stort sett ut på att vi som står bakom den här budgeten vill försämra för barn och ungdomar som har det svårt.

Vi vill alltså barn illa. Vi föraktar svaghet. Det är faktiskt att indirekt kalla oss fascister.

Att vi förklarar oss med argument i stil med att Dialogens verksamhet, som alla andra verksamheter, är oerhört viktig och därför borde kunna utvecklas eller tillgodoses på andra sätt inom förvaltningen (enligt förvaltnings eget förslag), särskilt i en trängd ekonomisk verklighet, är det ingen på motståndarsidan som lyssnar på – det anses inte som ett giltigt argument.

Det är en helhet som hänger ihop, det här med budget. Lägger man ner skolan i Toftbyn kanske det är dåligt för de som bor där men samtidigt kanske bättre för kommunens samlade skolverksamhet. Kanske kunde man därigenom också satsa mer på Dialogen?

För våra resurser är, tyvärr, begränsade. Frågan hur vi ska använda våra medel utifrån våra behov är en svår nöt.

Rätt eller fel att lägga ner skolan i Toftbyn? Det får vi sällan veta. Att diskutera den här typen av frågor är intressant och på sikt givande. Men dit kommer vi aldrig, nej, i stället möter man den här typen av vildsint svingade slagträn:

Det är inte politikerna som sviker. Det är Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Falupartiet tillsammans med Sverigedemokraterna som sviker Faluborna genom att halvera personalen på Dialogen. Det finns politiska alternativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet värnar ungdomars psykiska hälsa och röstade i nämnden Nej till nedskärning i Välfärden.

Eller min personliga favorit från en representant från MP som hävdade att alla allianspolitker har pengar på banken som borde gå till välfärden.

Det tycks mig som att dialogen om Dialogen spårat ur. Om den någonsin började.


Det finns en Facebookgrupp som heter ”Politik i Falun”. Det var jag som startade den en gång i tiden – men då hette den Medborgardialogen. Fler och fler aktiva politiker väljer numera att lämna den – eller inte vara med. Tonläget är högt, brösttonerna från främst oppositionen… inte direkt blygsamma.

Visst är det bra att synas och jag har alltid satt en ära i att, som det heter, ta debatten. Men nu orkar jag inte det, längre. Iallafall inte i gruppen Politik i Falun.

Idén var bra, det tycker jag fortfarande. En plattform för dialog mellan de som har politiska uppdrag, makthavare, opposition, tjänstemän och medborgare. Tyvärr har följden blivit att många politiker jagats bort av en högljudd grupp med konsekvens att avståndet mellan politiker och medborgare ökat. Detta är vissa politiker, några som tar sig den rätten eftersom de anser sig tala för folket, medskyldiga till.

Ett tungt ansvar att bära. Populisten må skörda kortsiktiga framgångar men det demokratiska domslutet blir i slutändan hårt.

Jag tror det var journalisten Göran Rosengren som myntade begreppet osociala medier. Han har också återkommande diskuterat vilket ansvar vi folkvalda har för tonläget vi använder oss av. För vilka konsekvenser ett upptrappat tonläge får. Historien lär oss nämligen att hårdare debattklimat förr eller senare alltid leder till våld och hot.

Och det blir ofta argt, otrevligt och inte sällan hotfullt i Politik i Falun. Jag har haft som ambition att på ett sakligt sätt diskutera och bemöta åsiktsbaserade argument. Nu slutar jag med det.

Visserligen tror jag inte att någon sörjer detta beslut eller att det gör varken från eller till i det stora hela. Men det känns bättre för mig. Ännu så länge stannar jag i gruppen (jag vet att många politiker gått ur), men mest för att hålla lite koll på vad som rör sig bland de rödgröna partiaktiva och deras gräsrötter.

(Det lär vara så att SD by far vunnit slaget i sociala medier. Det är inget man ser i min lokala filterbubbla. Här är det V, S och i viss mån MP som syns och hörs mest.)

Det är förvisso en mänsklig rättighet att gnälla, och kanske är det vad jag ägnar mig åt just nu, men jag har en annan syn på politik än så. Jag tycker nämligen att Falun är en fantastisk stad att leva i, jag är stolt att ha fått människors förtroende att arbeta i demokratins tjänst och jag tror vi tillsammans kan skapa en god framtid.

Att vara politiker är ett aktivt val. Jag gjorde detta val för att jag vill diskutera konstruktivt, jag vill lära mig nya saker, jag vill träffa nya människor, jag vill bidra och utvecklas.

Det är min genuina övertygelse att vi kan bygga en ännu bättre skola (den är ju redan på många sätt mycket, mycket bra!), jag tror vi kan utveckla socialtjänstens verksamhet för att slippa den ständiga underfinansieringen, jag tror vi kan locka fler människor att både vilja besöka och bo i Falun och jag tror vi bättre kan ta hand om de som redan bor här.

Framförallt vill jag uppmana människor att själva engagera sig och hjälpa oss som gör så att fortsätta försöka göra något ännu bättre av den här stan som på många sätt redan är strålande. Det är ett viktigt värv – mycket viktigare, om någon frågar mig, än att viljan och behovet att skälla på oss som faktiskt försöker.


För att åstadkomma det jag ovan tar upp krävs dialog. Inte obstruktion, guilt by association, medvetna misstolkningar, hot, personangrepp, eller förvrängningar. Min uppfattning är att förutsättningarna för en dialog på lika villkor inte föreligger i sociala medier varför jag istället förespråkar det verkliga samtalet.

Vill du bli politiker eller är nyfiken på vad det innebär att uppbära ämbete är du välkommen att höra av dig. Jag eller någon annan från exempelvis Centerpartiet finns bara ett par knapptryck bort.


Länkar:

Göran Rosenberg

Dialogen

bild 62 – de små insikterna

Jag läste någonstans, jag tror det var Englund, att fransmännen var så uppskakade av de tyska bombningarna under första världskriget att de lät uppföra ett fake-Paris i miniatyr, konstruerat av trä och tyg, två mil utanför själva Paris. Replikan hade med alla karaktäristiska hus, boulevarder, fabriker, boningshus, Eiffeltorn och hela konkarongen. På natten tände man upp kulissen med elektriskt ljus (ingen liten sak på den tiden) – allt i förhoppningen att lura de tyska piloterna till att släppa sina bomber på fel plats.

När kulissen stod klar var kriget i princip över. 


De smyger sig sakta på, de små insikterna. Rätt ofta säger insikten, eller efterklokheten om man så vill, att man hade fel. Då. I det där man tänkte, kände eller upplevde. Men när man är mitt inne i sjukdomsförloppet har man inte mycket tid att känna efter. När skulle barnen hämtas nuigen, har vi någon middag och hur mår pappa egentligen? Men efter ett tag, när allt lugnat ner sig, kommer de alltså smygandes, de små insikterna. Först försiktigt sedan med stora klamp. 

Det är i dessa ögonblick man scrollar igenom gamla mail och sms och besviket inser att, eftersom abonnemanget är avstängt, det inte längre går att höra hennes röst på telefonsvararen. Och till sist drabbas man av insikten att fredagsmyset framledes alltid kommer att kännas lite tristare, lite ensammare. Det är också under stunder som dessa man instinktivt lyfter huvudet i den fåfänga förhoppningen att höra hennes röst från ett angränsande rum. 


Jakten är förändrad.

Jakten på tid, strävan efter att maximera mängden tid man har tillsammans bortom tillvarons alla måsten. Så där som alla stressade föräldrar gör, alltså tiden under vilken man konverserar över ett glas vin eller ser på tv-serier tillsammans. Tiden man ägnar åt att planera allt roligt och spännande man ska göra – projekten, upplevelserna och framtiden.

Plötsligt har allt detta man så länge haft och tagit för givet mist sin dragningskraft. Nu handlar jakten om att ta sig igenom all daglig logistik för att avsluta dygnet sittandes i en fåtölj. I bästa fall med en bok, lite musik eller bara för att fundera över vad man nu har att fundera över. 

Det låter tragiskt, jag förstår det. Men bortom den till synes likgiltiga blicken hos den som sitter alldeles stilla i sin fåtölj döljer sig faktiskt ett stort liv. Ett liv under vilket hennes skratt ännu ekar och allt det jag alldeles nyss med saknad beskrivit ännu förekommer. Stunden i fåtöljen är numera den bästa tid han har. 

Jag vet att det kommer att förändras. Oavsett hur förändringen ter sig ska jag minnas hennes leende så länge jag lever. Såväl härjad av sjukdom som för länge sedan under den mogna ungdomens glada dagar var hon mig så oerhört vacker. Och hennes leende förblev intakt – det kunde sjukdomen inte rå på hur illa den än försökte. 

Jag återupplever mitt förgångna där i fåtöljen och bearbetar de små insikterna, en efter en. Jag vet att jag bländats av ljuset och medan sakernas verkan långsamt klingar av sitter jag alltså alldeles stilla i min stol. 


Trots att mannen som byggde ett lur-Paris inte hann klart i tid, trots att lösningen på bombhotet var felaktig och betydelselös, belönades han med hederslegionen. Det finns något att lära sig här, antar jag, oklart bara vad. Därmed (eventuellt) inte sagt att jag förväntar mig att belönas med hederslegionen. 


Gud, vad bra hon är pappa!

Hon står på scenen. Dotter 1 står på scenen. Och som hon gör det. En bärande roll minst sagt, hon är med i varje scen. Jag ser att hon gör något hon verkligen älskar. Jag gråter i smyg över att se henne glad, lycklig, för en stund. Skit samma vad hon än gör bara hon ser ut så där, tänker jag från min plats bredvid hennes syster på tredje rad.

Efter att applåderna klingat ut är det fika. Många nickar vänligt åt mig och säger att hon är duktig, min dotter. Någon som känner mig lite bättre säger och här står äppelträdet och skiner! Även om det är välment vill jag skrika att det inte är mig det handlar om. Och visst, många ger också henne beröm.


De små insikterna.

Kultur. Estetik. Vilken kraft dessa värden har. De låter oss finna mening där det inte finns någon. De lyfter oss och de bygger oss starka. De fick oss att bygga en huvudstadsmodell i trä och tyg för att undkomma bomber, de får mig att le sent en kväll i en fåtölj och de lyfter mig och mina döttrar ur det djupaste mörker.

Jag kan inte förmå mig till annat än att känna tacksamhet. Jag är tacksam för livet, jag är tacksam för kulturen och allt det vackra däri, jag är tacksam för kärleken och jag tror på framtiden.

sextioett/tio/åttahundra

Kunskapens paradox.

Den uppstår genom vår strävan efter att hela tiden finna ny kunskap för att bättre kunna hantera den för handen varande tillvaron och i förlängningen kommande framtiden. Eftersom kunskaperna snart blir föråldrade måste vi ständigt fortsätta kunskapsjakten, eller börja om, allt enligt Sisyfos princip.

Exempel:

Kapitalisterna insåg i slutet av förra århundradet att de måste ta till sig av åtminstone vissa av Marx idéer för att förhindra världsrevolutionen – vilket lyckades och kommunismen blev därför inte vad dess upphovsmän trodde och hoppades. När vi hittat en ny ekonomisk modell är den snart inaktuell eftersom alla anammar den, virus blir immuna mot vaccin, liberalerna slåss om ensamrätten till sin ideologi medan andra partier redan tagit godbitarna därur, socialdemokraterna för en ojämn kamp om sin överlevnad som maktbärande elit medan arbetarklassen fått det så bra att den inte längre vill dela med sig till invandrare och därför i stor utsträckning byter parti.

Och så vidare.


Det är i dagarna tio år sedan jag började blogga. Bloggen fyller därmed decennium, tänka sig. Det är lite märkligt ändå, för bloggande var ju passé redan när jag började. Bloggen föddes ungefär samtidigt som jag gick med i sociala medier – alltså lite efter alla andra. Det var november 2009 strax innan jag skulle åka till Kenya. Det var förövrigt Malin som tyckte att jag borde börja med den sysslan.

Jag har alltid gillat att formulera mig på olika sätt. Och jag har lärt mig det mesta genom autodidaktens metod: jag är självlärd. Jag har lyssnat på och läst de som redan kan, själv simmat ut på djupt vatten genom att ställa mig i talarstolar i okända forum, studerat retorikens grunder och svenska språket på egen hand, publicerat åsikter utan att först säkerställa dess utformningar.

Hur det gått? Tja, jag har både lyckats långt över förväntan och misslyckats bortom rimligheternas gräns – men ständigt tagit till mig av respons, erfarenheter och reaktioner.

Det har rört sig om högt och lågt, från politik till kommentarer och försök till analyser av samhälleliga fenomen i Sverige och Falun. Mycket har varit av dagbokskaraktär. Bloggen fungerar för mig både i yrket, som politiker och rent privat.

Några favorituttalanden om bloggen genom åren:

Du borde inte vara partiaktiv utan en fri socialliberal skribent.

Nu får man för fan hålla käft annars blir man ju uthängd på din jävla blogg.

Det sägs att att om man kedjar fast en laptop vid en miljon apor kommer någon förr eller senare skriva ett mästerverk. Din blogg har bevisat att så inte är fallet.

Bloggen visar att jag har utvecklats mycket, tycker jag åtminstone själv, både som skribent och människa. Så kanske borde jag lägga av nu när jag står på, så att säga, toppen. Efter tio år, ett par olika bloggskinnsömsningar, åttahundra inlägg och tiotusentals enskilda träffar?

Nej, jag tror inte det. Det är nämligen inte därför jag håller på. För mig är det fortfarande härligt att formulera ord och texter – huruvida någon läser är faktiskt mindre viktigt. Men visst, det är kul att nå ut i den mån jag gör det. Och detta syfte tjänar bloggen fortfarande väl.

Efter ett par år, i takt med att jag nådde fler och drogs djupare in i politiken var jag tvungen att stänga av kommentarsmöjligheten. Nu kommenterar de flesta privat på olika sätt via mail, messenger, sms, IRL eller via Facebook som är den plattform jag oftast använder. Tack till alla som tar sig tid att kommentera! Det betyder jättemycket.

Inte minst under det senaste året har jag nått många nya läsare – enligt analysverktyget upp emot tio tusen enskilda träffar på vissa inlägg. All time high är det där jag annonserade Malins bortgång. Det kanske inte är så konstigt.

Det är också fortfarande härligt att hitta på nya ord som ”bloggskinnsömsningar ”.

Bloggen är helt ideell – jag har aldrig tjänat en krona på det jag skriver. Om jag kan intressera människor med det jag uttrycker så räcker det gott. Men jag gör det alltså mest för min egen skull.

Barnen har inte direkt kommenterat bloggen. Jag frågar dem om lov de gånger de förekommer på bild men det jag i övrigt brukar säga till dem, när det kommer någon svordom eller så, är

vårda ditt språk, det är det enda du har kvar sedan man tagit ifrån dig allt annat.

Så jag fortsätter nog blogga, hur förlegat det än må vara. Bloggen har blivit en omistlig del för mig, min terapeut, min clownfisk i svarta havet, min kärlek till världen, mitt hopp och kajplats i etern.


Påverkar bloggande åldrandets process? Här kommer i vilket fall bildserie 61:

När jag en gång började

…tio år senare

Jag har alltså lärt mig mycket på att producera 800 blogginlägg på tio år. Jag kan se tillbaka på hur mitt liv gestaltat sig under denna tid och just när jag tror mig fullärd ser jag alltid något nytt att sätta tänderna i. Att kommentera, att fundera över, att diskutera.

Kort sagt: Jag tänker, och skriver, alltså är jag till. Tack, än en gång, för att du förekommande fall läser och i förekommande fall kommenterar, delar och reagerar.

Framtiden är vår!


Relaterade blogginlägg

Malin

Det första blogginlägget

Det andra blogginlägget

Det tredje blogginlägget

jävla sokrates

Man förstår ju att folk blev förbannade.

Gå runt på agora i det vackra vädret och ställa dryga frågor till helt vanliga medborgare. De hade väl sitt att sköta, liksom. Han var en påfrestande typ, den där Sokrates, en motsvarighet till våra dagars telefonförsäljare. Och vad svarar karln? Att det oreflekterade livet inte är värt att leva. Tala för dig själv du, pucko. Jag tar det blå pillret varje gång – okunskap är en välsignelse.


Man vet att man är inne i rullorna när man inte längre behöver betala för kaffet. Det är en märklig känsla. Det handlar ju om något som man i hela sitt liv varit noga med: att göra rätt för sig. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske med personlighet. Men där var vi väldigt lika, Malin och jag. Ingen av oss har någonsin velat skaffa oss fördelar på andras eller det allmännas bekostnad. Det är lite av det där beteendet man ibland kan se hos äldre människor: inte ska väl jag…

Därför blev det påtagligt när ingen längre ville ha betalt av oss. Apotek och vård är en sak – det finns ju högkostnadsskydd, bevars. Uppmaningen ta du en kopp så länge fick mig däremot att stanna upp, ja, jag reagerade på det. Jaha, kanske det, ja, tänkte jag. Var betalar man? Men det behövdes inte, det var tydligen okej ändå. För mig innebar den där gratis koppen kaffe att ännu en gräns passerats. 

Gratis kaffe. Hallå, liksom? Kanske var det den inneboende landstingspolitikern i mig som reste ragg. Men min inre landstingspolitiker fick snart se sig besegrad av verklighetens dystra krasshet. Jag tog min kopp och väntade ännu ett tag.

Den är speciell den där väntan – väntan på ingenting. Eller det är inte riktigt sant. Jag väntade på mycket på avdelningarna: goda nyheter, ett vaket samtal, att få höra henne skratta eller åtminstone le och medan jag väntade på något av detta drack jag alltså kaffe på skattebetalarnas bekostnad.

Det var tråkigt att vänta. Jag övergick ganska snart till att föra samtal med min inre Sokrates. Hans enträgna ifrågasättande var plötsligt något välkommet.

Det enda jag vet är att jag ingenting vet

Så här långt kommen i sjukdomsförloppet fanns ingen mental styrka kvar. Jag lallade mest med i strömmen av cellgifter, arbete och någon form av vardagsliv. 

När jag läser igenom de sporadiska anteckningarna från den här tiden inser jag att det kan verka som jag tycker, eller tyckte, fasligt synd om mig själv. Men det gjorde jag inte. Det gör jag inte. Nej, det jag antecknade då och skriver rent nu var och är ett försök att beskriva det virrvarr av tankar som kontinuerligt for igenom mitt huvud. Jag skrev ner det då jag trodde att det skulle vara viktigt för mig efteråt, när allt var över. Viktigt för bearbetningen.

När jag åter ser tillbaka på det där ögonblicket med den första gratis koppen kaffe tänker jag att jag borde blivit sjuk. Eller kanske nedbruten. Men det hände inte – och har ännu inte hänt. Det är bra konstigt, funderar jag, jag är ju inte starkare än någon annan.

I mina svaga stunder känner jag mig stolt. Stolt över att jag klarade det. När jag fungerar som jag ska tänker jag istället att något alternativ inte ges i den här typen av situationer. Man får ta hand om sig själv, därefter barnen, helt enkelt. 

(VA! KOMMER INTE BARNEN FÖRST!? VA!? Jodå, såklart. Men tänk syrgasmask-principen på flygplan. Vägen till överlevnad går via att först hjälpa sig själv, därefter andra.)

Den enda tanke jag hade då, när jag hämtade kaffet i dagrummet på kvinnokliniken, var att jag tyckte att det visserligen var vänligt att bjuda mig på kaffe men att gratis inte alltid, så som den snåles ordspråk lyder, är gott. 


Jag förlåter Sokrates – tack ska du ha för hjälpen grabben! – och avslutar med ett citat, myntat, enligt Platon, strax efter att giftbägaren är tömd.

Och nu skiljs våra vägar, jag går mot döden och ni mot livet. Vad som är bäst vet endast gudarna. 

Rätt kyligt sagt av en som precis fått sin dödsdom verkställd anklagad för att ha förnekat just gudarna.

Jag står vid sängen. Malin har tömt cellgiftbägaren, ännu en. Nu sover hon. Hennes dödsdom är verkställd, vet jag nu. Men inte hon. Och för vilken gång i ordningen har jag just förnekat gudarna? 

Sokrates hävdar man når klarhet genom insikt. Jag vet inte vad för sorts insikter jag vunnit under de senaste två åren – möjligen insikten om vilken nivå jag levererar på när det är som jävligast i tillvaron. Och så insikten om att man inte alltid kan leva i okunskap, även om det är skönt att göra så.


Jag klarade det inte själv. Jag hade god hjälp av många. Men jag pratar i passé composé märker jag. Inget är ännu över – det pågår. Och jag klarar det, än så länge, inte minst tack vare min inre Sokrates.


Kaffet är inte gratis. Det är det aldrig. Någonstans, på något sätt, är det alltid någon som betalar ett pris.


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

politiska reflektioner

Det är sent när jag äntligen kommer hem till Vildvittrorna efter en vecka av många och långa politiska möten. De sover, tätt tillsammans, i min säng. Jag iakttar dem en stund samtidigt som jag känner mig lite desillusionerad. Och kanske något nedstämd.

Hur har deras dag varit, tro? Jag har ingen aning. Och nu är det för sent att fråga. Är det värt det? Är viljan att göra en insats för kommunen värd tiden borta från det som betyder mest? De har varit ensamma hela eftermiddagen och kvällen. De har ätit nudlar till middag. Och nu sover de, alltså.

Vi har tidigare pratat om den här veckan, om hur den skulle bli. De tycker det är bra att jag är politiskt aktiv och att jag sjunger. Ändå kan jag inte frigöra mig från känslan av att vara en dålig pappa, nu när jag står där i mörkret och ser på det käraste jag har.


Kommunfullmäktige. Tekniken fungerar dåligt. Stadens högsta beslutande organ har problem med ljud och signaler. Dålig teknik – det hade minsann aldrig förekommit i Lugnetkyrkans lokaler.


Det är oss politiker det handlar om. Vi behöver bli bättre. Och vi behöver bli fler. Det finns många tyckare därute i stugorna så rekryteringsbasen är god. Men det är få som bryr sig om att besöka något politiskt parti.

Ibland gör tyckarna väsen över en upplevd orättvisa eller beslutad nedskärning. Ofta när det drabbar dem själva eller någon/något de bryr sig om. Men ingen, eller få, kan själva tänka sig att ens överväga politiskt engagemang eller, ännu hellre, att uppbära något uppdrag.

Det går inte en dag utan någon i min omgivning säger något i stil med ”hörru, du som är politiker…” och nästan lika ofta påtalas i politikens värld min yrkesroll. Men då mer som slagträ svingat av mina politiska motståndare.

Men jag är ju så mycket mer än politiker och lärare. Och jag vill inte reduceras till enbart något dessa roller. Kanske har stugfolket insett att det är så det blir om man engagerar sig politiskt. Det är alltså jag som är förloraren och inte stugfolket.

Men nej, så kan jag aldrig tänka. Hursomhelst – det är sådant jag funderar över när jag står där i tröskeln till sovrummet.


Var det en freudiansk felsägning av den sverigedemokratiske ledamoten som ville utvisa bråkiga barn ur klassrummet? Oavsett vilket – det partiet går alltjämt som tåget.


Jag har, utöver SD:s tillväxt, ytterligare några funderingar.

Hur kan min arbetsplats, det naturvetenskapliga programmet på Falu gymnasium, gå back när flera kollegor slutat utan att ersättas och vi har tre fulla paralleller i tre årskurser. Hur är det ens möjligt? Jag är både politiker och lärare men kan inte förklara det. Vilket antagligen säger mer om mig än jag önskar, men jag erkänner inte desto mindre härmed min okunskap.

Jag förstår det inte.


Kommunrevisionen meddelade resolut på fullmäktige att om en budget redan från början inte går att hålla försvinner dess styrande funktion. Det var adresserat till oss alla, oavsett politisk färg.


Vad tusan håller oppositionen på med? Att försöka obstruera det politiska arbetet på det vis som skedde på fullmäktige är knappast ett bra sätt att tjäna medborgarna. Tröttsamt käbbel som kostade sammanträdet två timmar och därmed kommunens skattebetalare en ansenlig summa.

Till vad mening? Är alla ordinarie ledamöter inte på plats utan ersättare när frågan väl går till votering, ja, då får man nog anse agerandet som tämligen oseriöst. Nåja, kommunen har nu en budget. Den bästa av alternativen, om man frågar mig.


Intressant är också att oppositionen inte ens vill utreda förutsättningarna för om vuxenutbildningen möjligen ska läggas ut för upphandling av privat aktör. Man motiverar sitt ställningstagande med att man redan anser sig veta vad utredningen ska komma fram till.

Verkligen? Är oppositionen synsk?

Jag för min del ser socialismens inneboende dilemma exponerat all önskvärd tydlighet. Alltså ett stereotypt förhållningssätt till dogmer där ideologin, partiet, visionen går före verkligheten och i många fall därmed också människan.

Det är ett förhållningssätt som blockerar nytänkande, flexibilitet, nyfikenhet och samarbete vilket löper som en röd (!) tråd genom hela socialismens historia. Studerar man ideologins upphovspersoner ser man att så här har det varit från dag ett.

Det kan inte ske haverier i sovjetiska kärnkraftverk vad verkligheten än säger. Så är det med den saken.

Javisst, det finns företagare som misskött sig. Men alla företagare är därmed inte att betrakta som skurkar. Den socialistiska samhällssynen, i det här fallet på företagare, är deprimerande stereotyp. Socialisten flyr in i sin stenåldersgrotta i vilken hen underhåller sig med fabler om girighetens drakar och demoner.

Ja, det finns stora problem med kapitalism. Men miljoner människor har också lyfts ur fattigdom genom den. Vi borde kunna hitta en medelväg – om vi nu vågar utreda.

Oppositionen resonerar inte helt olikt hur det en gång var på ena sidan Berlinmuren där staten talade om förmänniskorna hur illa det var på den kapitalistiska sidan. Hur verkligheten såg ut var naturligtvis en helt annan fråga.

Nej, man vågar inte utreda för tänk, hemska tanke, om utredningen går emot dogmen. Tänk om den visar på en god, etisk och effektiv vuxenutbildning tillhandahållen av en seriös entreprenör. Då spricker draken och muren faller.

Men i socialistens värld står teorin som alltid över verkligheten.


Miljöpartiet vill folkomrösta huruvida Falun på nytt ska ansöka om att få arrangera ett VM i skidor. Det vill man alltså samtidigt som man av kostnadsskäl inte vill genomföra en i sammanhanget blygsam utredning om hur vi kan göra med vuxenutbildningen.

Konsekvens?


Tillbaka till fullmäktige. Ett stort ansvar vilar på partiernas gruppledare under debatterna. Men sammanträden på uppemot tolv timmar – är det verkligen rimligt?

En gruppledare var uppe i talarstolen över trettio gånger. Jag undrar, lite. Är verkligen alla anföranden genomtänkta? Kanske borde man inom det aktuella partiet fördela ordet mer solidariskt mellan ledamöterna? Och är agerandet gynnsamt för det demokratiska samtalet?

Visst kan man se att hen verkligen älskar att stå där i talarstolen, vederbörande formligen njuter, och anser sig nog också vara framgångsrik.

Jag har stor respekt för mina politiska kollegor och jag skulle verkligen inte klara uppdraget som gruppledare bättre själv. Jag gillar också att tala och har viss fallenhet för retorik, om jag får säga det själv. Men i fullmäktige är jag mycket sparsam med framträdanden. Tillför jag inget avstår jag, om inte annat av respekt för demokratin.


SD:s tillväxt, ja. Det har sedan länge förts en idéhistorisk debatt om ideologiernas död. Ett exempel som anförs är den allt större likheten mellan de politiska partierna vilket får som konsekvens att det parti som sticker ut i något avseende växer utan att behöva föra rimlig politik eller presentera vettiga företrädare.

Det må vara hur det vill med den saken. SD får bli hur stora de vill – jag vägrar ha med dylika åsikter att göra. Jag är stolt över Januariöverenskommelsen och att mitt parti inte darrar på manschetten.


Vänsterpartiet vill minska det föreslagna anslaget till Centrala stadsrum. Det handlar om några hundra tusen kronor som Falualliansen vill satsa. Men inte Vänsterpartiet, alltså. Jag tycker det rimmar illa med att partiet säger sig alltid vilja satsa på kulturen. Östersund, som är en jämförbar kommun, satsar tre miljoner kronor på sin stadskärna motsvarande period. Men där är ju Centerpartiet starkare, i och för sig.


Solen är i nedan. Det är Vänsterpartiet, inte Socialdemokraterna eller deras koalitionspartner Miljöpartiet, som för oppositionens talan här i stan. Det har V lyckats bra med, det får man allt ge dem. Och det är ju inte min sak att recensera hur oppositionen sköter sig. Men vore jag falu-sosse skulle jag vara bekymrad.


Många tjänstemän har berättat för mig, senast i torsdags, hur mycket de uppskattade att arbeta med Malin. Många har också, senast förra fredagen, berättat hur mycket de uppskattar min blogg. Jag inser att detta inte är liktydigt med att de gillar Centerpartiets politik – men helt negativt kan det iallafall inte vara.


Nej, jag vet inte. Det är nog mig det är fel på, suckar jag för mig själv medan jag ännu dröjer mig kvar och lyssnar på Vildvittrornas lugna snusande. Jag är nog för känslosam, helt enkelt. Men ändå, jag håller ju på med politik för att försöka bidra efter ork och förmåga.

När jag ser alla duktiga lokala centerpartister kämpa på finner jag inspiration. När jag lyssnar på en och annan vanlig människa och ser deras uppåtriktade tummar känner jag kraft. När jag till sist åter ser på de två små sovande som ligger tätt omslingrade i min säng finner jag till sist äntligen (och ännu en gång) svaret på frågan

Should i stay or shuld i go?

bild 60 – kärlek

Jag får nog acceptera att jag är en romantiskt lagd person.


Gehenna är ett hebreiskt ord och anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Detta är ingen trevlig plats.

I Gamla testamentet berättas det om att detta är platsen för hemska händelser där oskyldiga brändes levande i ohyggliga riter, sedermera blev platsen en soptipp där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades. Man eldade konstant för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen blev platsen man avsåg som helvetet på jorden, den plats som Gud förberett för djävulen och hans anhang.

Det känns som jag bott där i två år och just kommit ut, eller bort, därifrån.


Jag är alltid fylld av starka känslor. När jag känner något så inte är det någon lite småljum känsla. Nej, den är alltid stark. Jag går ofta omkring och är lite allmänt förtjust i saker, stort som smått. Ibland blir jag så hänförd över något att jag nästan blir som förälskad. Det var iallafall så Malin beskrev det.

Hur? Jo, exempelvis när jag ser vänlighet, empati, andras kärlek, engagemang, ett leende eller något annat – vad det nu kan vara. Det är väl därför jag gillar romantiska komedier på film och opera så mycket.

Annorlunda uttryckt:

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.


Veckan som gick har varit så fullproppad av känslor att jag nästan bubblat över. I tisdags, när Malin skulle, borde, fyllt år gravsatte vi hennes urna. När jag lade den till rätta med några personliga ord var det nästan som jag hörde henne uppmana mig, så som hon så ofta gjorde:

kom igen, ryck upp dig. Stanna inte av nu. Det är som det är, du måste vara den du är. Förälskad och lite galen.

Jag inser att det kan låta konstruerat, men faktum är att hon en gång sa exakt så till mig. Jag mådde inte bra över något och detta var hennes tröstande ord. Orden hjälpte. Hon hjälpte. Jag mådde bra igen. Och att följa en uppmaning som menar att man ska vara sig själv, ja, det bör man kanske göra.


Veckan fortsatte med att Dotter 2 fyllde fjortis. Hon och hennes syster vill också leva ett liv utan sorg, det vet jag. Stora känslor ryms också i min förstfödda. Hon är på många sätt sin far upp i dagen – om än inte utseendemässigt (som tur är). Detta gör det lite komplicerat att vara förälder till henne, ibland. Jag känner så väl igen mig i henne när jag var i samma ålder.

Känsligheten, rastlösheten, frihetslängtan, glädjen och svärmeriet (som det heter någonstans). Allt det – och mycket mer. Att inte vilja spela andra fiolen i ett stort grått kollektiv – för man kan och vill själv.

Och att gå emot någon som vill vara sig själv bör man kanske inte heller göra.


I lördags blomstrade kärleken. Hammarn (a.k.a Michael) och Veronika, sannolikt två av kommunens roligaste människor, skulle gifta sig. Igen. De gjorde så redan för tjugo år sedan, sedan har de varit skilda i tio. Nu ville de försöka igen och jag fick äran att viga dem.

Det klart jag ville vara med och snika åt mig lite av den kärlekslycka som blomstrade i ett helt vanligt kök i Bjursås en lördag i oktober 2019. Deras kärlek blev därmed också lite av min.

Hela dagen fortsatte sedan i ett tillstånd av inre kärleksrus trots att tilldragelsen inte på något sätt hade med mig att göra. Men det är det som är grejen med kärlek. Den ska bejakas varhelst den dyker upp.

Michael /Veronikas bröllopsfoto. Och mitt, lite.

Lördagseftermiddagen övergick i kväll. Vildvittrorna var utfodrade och (efter viss motsträvighet) kramade och pussade på, därefter försjunkna i sina göranden (läs skärmar). Så jag knallade ner till Kulturhuset tvärs över gatan och såg livesändningen från Metropolitans säsongsöppning. Den är verkligen sönderspelad, paradtenorarian från Puccinis Turandot.

Väl på plats möttes jag av erbjudandet att ingå i kulturföreningens styrelse. Just det, jag som har så mycket tid.

Turandot – den kinesiska prinsessan som på grund av en kvinnlig släktings öde inte vill gifta sig. Hon låter alla friare svara på tre gåtor och svarar någon fel dödas han omgående. En främmande prins består provet och betvingar hennes hårda hjärta med hjälp av verklig kärlek. Det är också den mystiske främlingens namn: Kärlek.

The Met. Vilka sångare. Åker jag någonsin till NY är det hit jag vill. Förutom sångarna blev jag också förvånad över att den tidigare nämnda och alltså inte så lite uttjatade arian den här gången träffade mig rakt i mellangärdet.

Här följer den i översättning:

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

(kör: Ingen ska veta hans namn,
och vi, ack, ska dö, ska dö!)

Vik hädan, natt! Stjärnor, gå ned!
Stjärnor, gå ned! Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Urnan vid graven. Jag har så oerhört svårt att acceptera att hon inte längre är här, samtidigt som jag också har ett oerhört stort behov av ett liv utan sorg. Ett helt vanligt liv. Mitt liv.

Notera att jag undviker formuleringen gå vidare. Nästan tjugofem år av mitt liv har jag levt tillsammans med Malin. Det är jag tacksam över. Men mitt liv handlar också om annat. Om mycket starka känslor, exempelvis. Jag kan inte förmå mig att göra något slentrianmässigt. Nej, jag går all in. Det innebär ibland problem. Samtidigt hjälper det mig att bearbeta saker – i det här fallet sjukdom och död.

Tänk att gå igenom livet utan att känna starka känslor, tänker jag i bland. Nej, det är inget för mig. Under de senaste två åren har jag känt mycket. Jag har gråtit, jag har förbannat, jag har skrattat och jag har älskat. Jag har bott i Gehenna men också tagit mig därifrån på egen hand.

(Möjligen är det inte svårare än så här)


Hej, Livet! Kul att råkas. Tack alla som finns i dig för hjälpen. Tack för alla som fortsätter bry sig och hjälpa. Tack mina barn, vänner, alla och envar. Tack Puccini och tack Bach. Jag älskar er alla.

Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Källor:

Gamla testamentet

Turandot (opera – uppsättningen på Metropolitan hösten 2019)

Bonniers lexikon (äpplet)

Love actually (film) 2003

#ludditer

Det här med konservatism kan emellanåt ta sig märkliga uttryck. Konservativ eller utvecklingsfientlig – gränsen är ibland svår att upptäcka. Ofta är det om olika varianter av dessa märkliga konservativa/utvecklingsfientliga uttryck som historien lär oss. Kanske är konservatism hemligheten bakom varför så många ur LO-kollektivet röstar på SD eller kärnan bakom uttrycket att man inte kan lära gamla hundar att sitta.

Det är lätt att vara efterklok när man tittar i backspegeln.


Ludditerna var en grupp arbetare i England som under det tidiga 1800-talet protesterade mot de samhällsförändringar som kom genom den industriella revolutionen. Inte sällan protesterade de genom att slå sönder moderna maskiner på sina arbetsplatser. De gjorde så därför att de kände sig hotade av den nya tidens olika landvinningar.

De gillade inte Spinning Jenny, helt enkelt. (Förövrigt vore det väl en intressant uppgift för mina elever – diskutera Spinning Jenny – UR ETT GENUSPERSPEKTIV! Det blir bra. Så får det nog bli.)

Rörelsen var uppkallad efter en viss Ned Ludd. Det har påståtts att Ludd var en påhittad figur – att han aldrig existerade i verkligheten. Rörelsen behövde tydligen uppfinna en ledare bakom vilken man kunde få utlopp för sitt missnöje. En ny, påhittad, ledare för en grupp som ogillar förändringar. Det är närmast poetiskt. Men jag är inte närmare insatt i omständigheterna kring Ned Ludd.

Ludditerna var noga med att enbart gå loss på maskiner och material – allt våld mot människor var strikt förbjudet. Med något undantag höll de sig också till det.

Idag avses med termen någon som motsätter sig teknisk, eller annan, utveckling i största allmänhet. Jag tror att det bor en liten luddit i oss alla och frågan jag ställer mig är huruvida man ska bejaka eller förkasta denne sin inre luddit. När det exempelvis kommer till nya digitala läroplattformar är jag personligen as much luddit as the next guy.


Junior frågade mig nyligen vad jag anser om OP Anderssons och Härnö Gins tilltag att blanda sina respektive drycker och ge ut som ny dryck. Lite som Black orange, (till de unga: inte att förväxla med en amerikansk tv-serie om ett kvinnofängelse) ungefär. Vad jag svarade?

(emoji som kaskadkräks).

Moget.

Och apropå junior. Arne har gått ur tiden. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle skeva ur:

Och så där fortsätter det. Länge. Men det är rätt kul, faktiskt. Och hans känslor är, i fall nu någon till äventyrs skulle undra, helt äkta i frågan.


Far avskyr datorer. Ett ömsesidigt hat mellan man och maskin råder allt sedan han gick en datakurs på 1980-talet (ungefär samtidigt som vissa märkliga individer drack vederstyggligheter som Black Orange) och olyckligtvis råkade omformatera hårddisken.

Jag har också tidigare nämnt konversationen mellan en banktjänsteman och far:

Använder du internet? Så du kan få internet-bank?

Nej, det är internet som använder mig…

Men vokabulären smyger sig in. Far kallar nämligen numera den nedersta lådan i sitt skrivbord för ”datorn”. Inte utan stolthet brukar han skrävla för sina bekanta om att ”räkningarna förvarar jag i datorn – det blir mycket enklare så”. I verkligheten innebär processen att jag kommer hem till honom och hämtar räkningarna ur hans låda och betalar dessa åt honom – via min dator. Eller strängt taget via min telefon.

Far såg förövrigt med stor misstro på nymodigheter som mikrovågsugnar och VHS för att sedan vara den främste att ivra för att filmen måste vara tillbakaspolad innan den lämnades tillbaka. (Till de unga: jag orkar inte förklara.)


Jag blir uppläxad av Vildvittrorna. Jag måste sluta vara så oseriös, anses det på familjerådet, ialla fall när det gäller viktiga grejer. Det ska tydligen (inte) skaffas hund. Problemet är att hunden förr eller senare blir gammal och vägrar sitta som vanligt folk.

Jag vet inte om jag nu förbundit mig att köpa en hund som heter som vår nyss avgångne utrikesminister eller som ett tämligen värdelöst stavningsprogram. Kanske borde vi istället köpa en hamster och kalla den T9.


I en annan tråd diskuterades nyligen begreppet konservatism och det hänvisades än hit, än dit, än till Burke och än till andra grejer. Den konservative beskrevs som en försiktig general vilken vill lära av det förflutna för att forma framtiden.

Håhå – jaja.

Vissa grupper i samhället kallar sig gärna konservativa och strävar efter att återskapa ett Sverige som enligt min mening aldrig funnits. Andra ägnar sig (överdrivet) mycket åt stävan att vara först med det senaste eller, som ofta i politikens värld, att själva leda en förändring.


Förändringen kommer vare sig vi vill det eller inte – det är en naturlag. Ibland är den välkommen, ibland inte. Och aldrig är vi helt överens om vilket.

Hur jag själv tänker? Difference is good. Huruvida detta är ett argument för eller emot en jycke låter jag vara osagt. Den kända bilden nedan är hursomhelst tagen på Femte avenyn i New York år 1900 respektive 1913. På den första syns ett bilekipage inringat. Tretton år senare är rollerna omvända. Utveckling?

Bildresultat för bild 5:th avenue 1900 och 1913

Utvecklingen går fort nu – och ludditerna synes vara starkare än någonsin beväpnade med sina murar mot Mexiko och Brexit-planer. Men jag tror det löser sig för, som jag återkommande, med Sten Selanders ord, brukar säga:

Man kan inte lämna kulor igen

och trösta pojkar, som stelnat till män


Källor:

Bonniers lexikon (Äpplet)


Relaterade blogginlägg:

Anakronism

Holmenkollen

bild 15 – dinosauriens längtan