Författare: adolphson

Falun har röstat. Hur det gick? Jo tack, som snutet ur en pastoralsvit. (En pastoralsvit är en samling musikstycken som bildar en helhet. Ordet pastoral syftar enligt uppslagsverket på herdar, landsbygd och ett idealiserat, enkelt liv.)

Centerpartiet i Falun backade en procent men behåller sju mandat (av sextioett) i kommunfullmäktige. Jag var besviken över det resultatet i ungefär en dag. Jag tycker nämligen att vi har en stark mandatperiod bakom oss och att vi gjorde en bra valrörelse. Det borde väl Falun uppskatta? Vi hade medvind, kändes det som. Det borde således gått bättre. Men utanför bubblan och sett i ett lite större perspektiv kan man konstatera att vi får vara nöjda.

Falun har alltid varit en stark Centerstad och även i detta val håller vi ställningarna med tre procent bättre än riksdagsresultatet. Vi är starka i valkretsar som Linghed och Vika, på Kyrkbacken och kring Lugnet. Vi tappade mest i Hälsinggården vilket är den plats vi haft minst representation under valrörelsen.

Tanken att rikspolitik styr resultatet mer än det lokala ligger nära till hands. Det finns faktiskt innevånare som inte vet, eller bryr sig om, vilken majoritet som styr Falun. Centerpartiet har dessutom på nationell nivå bytt partiledare tre gånger under relativt kort tid. Sådant brukar inte vara gynnsamt för opinionen. Men lokalt har vi gjort en utmärkt kampanj, iallafall den bästa jag upplevt under fyra val. Man får också minnas att liberala partier går dåligt i hela världen och att Falun sett ur ett nationellt Centerperspektiv klarat det bra när vi håller ställningarna.

Men det finns saker att fundera över. Där vi lokalt är starka bor det relativt få människor så den totala andelen röster blir inte så stor. Det är en hyfsat välmående medelklass, företagare, människor på landsbygden och äldre som röstar på oss. Frågan blir framöver hur vi når andra grupper, hur vi bättre ger svaren på människors vardagsproblem. En sak att förhålla sig till är också att väljarbasen nationellt har förflyttat sig vänsterut medan politiken, särskilt den ekonomiska, inte följt med.

Och hur gick det i den lokala kryssligan? Tja, jag tycker att både jag och Jenny gjorde hyfsat ifrån oss i elefanternas dans. Människor, enligt min uppfattning, röstar på rikskända politiker, som Ebba och Jimmie, men känner ofta inte till vilka de lokala kandidaterna är. Och hur ska de veta? Den enda nyhetsförmedlaren är lokala tidningar och sociala medier. Ständigt dessa sociala medier.

Förhandlingar vidtog efter valet. Vi stod till förfogande men valdes bort. S och M valde nämligen slutligen varandra – något jag hela tiden trodde skulle ske om de inte tappade majoriteten och det gjorde de med mycket liten marginal inte. Nu väntar en ny mandatperiod. Falun har via fullmäktige utsett mig till oppositionsråd. Uppdraget är på heltid med kontor i rådhuset, minsann. Oj, oj. Det är kluvna känslor. Hur ska det gå? För första gången på tjugoåtta år är jag inte lärare utan förtroendevald på heltid. Det ska iallafall bli skönt att göra en sak, och inte två, på heltid. Men det är kluvet, som sagt.

Jag är inte långsint. Efter ungefär en dag var besvikelsen borta och blicken lyft. Jag kommer att ägna mandatperioden åt att försöka vara konstruktiv men med vaksam blick granska socialmoderaterna. Den nya maktapparaten i stan kommer att ha haft åtta år på sig inför nästa val. Vilken politik har förts? Jag kommer dessutom att försöka locka fler att engagera sig i Centerpartiet samt vara vaksam på den lokala demokratins utveckling. Det finaste man kan vara är en god förälder och partner. Sedan följer att vara förtroendevald. Man får göra så gott man kan.

Allt sammantaget verkar vi alla endast en kort stund bland herdar och landsbygd där vi strävar efter ett idealt och enkelt liv. Livet som en pastoralsvit, helt enkelt. Det känns svit (sweet). Det är nog i alla händelser tryggt att säga att jag på olika sätt vigt mitt yrkesliv till det lokala, till min stad. Falun har hursomhelst röstat och vi politiker får laga efter läge.

Musik:

Pastoralsvit, romance

Sweet dreams

Källor:

Valmyndigheten

Joakim Storck har djupdykt i statistiken efter valet

Jag inleder med Fälldins kända ord: Ingen statsrådspost är värd att dagtinga med sitt samvete. Det där med engagemang, makt, inflytande och ideologi är svåra saker.

Nu korsas värjorna, snart ska det avgöras, valrörelse pågår. Det råder i mitt liv för närvarande något av ett epicentrum av debatter, samtal och inlägg. Jobbigt? Nja, det är faktiskt härligt att diskutera ideologi och värderingar, högt och lågt, att få bryta sina åsikter mot andras. Det handlar i grund och botten om principer och värderingar och sådant är både kul, viktigt och uppfriskande. Men… hur ska valet gå?

Ibland får jag frågan om varför jag tycker att just Centerpartiet är det bästa alternativet, varför jag företräder partiet, varför inte något ur den gamla Alliansen? Först brukar jag svara att det faktiskt bara finns ett parti kvar i Alliansen. Då är det inte mycket till allians. It takes two to tango. Vad hände? SD hände. Som jag ser det är Centerpartiet det enda anständiga borgerliga alternativet. Sedan utvecklar jag mig. Är man socialliberal, något av borgerlighetens extremvänster, supermitten men inte socialdemokrat, finns faktiskt inte mycket att välja på. Centerpartiet har dessutom en positiv grundsyn på människan, samhället, framtiden och den grundsynen genomsyrar hela ideologin. Tanken att politik ska formas nära de människor som berörs av den är central. Vem du än är så kan du, med rätt förutsättningar, nå hur långt som helst.

Ibland följer också motfrågan, eller påståendet varför jag inte är, eller att jag är, sosse. Jag svarar att jag i grunden är liberal, inte socialist, och ibland skräms av den pampiga maktapparaten Socialdemokraterna. Inte så att jag tror att en sosse är farlig men partiet är väldigt smart uppbyggt med alla underorganisationer i syfte att behålla makten på olika nivåer i samhället. Rörelsen anses större än individen medan jag tycker tvärtom. Nej, socialdemokrat skulle jag personligen inte kunna bli. Och varför inte moderat? Möjligtvis under Reinfeldt. Men någon högerman har jag heller aldrig varit. Liberal? Förvisso. Jag har fram till 2015 varit Folkpartiet trogen. Men Folkpartiet finns inte längre. Det började tyna bort redan 2006 och det är med sorg jag nu ser L gå sitt SD-kramande öde till mötes. Jag brukar skämtsamt säga att en gång följde jag Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson, nu har de följt mig till Centerpartiet.

Saken är större. Frågor som är viktiga för mig är jämställdhet, klimathotet och kulturfrågor. På ett personligt plan att mina döttrar ska få leva i en bättre värld. Sedan är det ju som Maud en gång konstaterade: roligast vinner. Det verkar vara ett hårt klimat inom Socialdemokraterna och Moderaterna, de verkar inte alltid behandla varandra väl inom sina respektive partier. Nej, för mig finns Centerpartiet. Tack för det.

Valrörelse är kul. Min horisont sträcker sig emellertid endast fram till valdagen. Jag vilar trygg i min ideologiska övertygelse och låter faluborna avgöra saken. Så hur går valet? Jag gissar att det på riksnivå lär bli många, långa och pinliga förhandlingar – har vi en regering till jul? Själv föredrar jag en i mitten. Hur nu det ska gå till. Här i Falun måste det till ett smärre mirakel för att nuvarande koalition bestående S och M inte ska fortsätta. Och då blir väl allt som vanligt, eller?

Osvuret är som alltid bäst. Värjorna är metaforiska och väljarna har aldrig fel. Jag är en lärare som är fritidspolitiker på lokal nivå som ställer mig till förfogande ytterligare en gång. Men jag söker inte makt och inflytande till vilket pris som helst.

Jag avslutar detta inlägg med Galadriels ord från när hon avstod härskarringen eftersom priset var för högt: I pass the test. I will diminish, and go into the West, and remain Galadriel.

Relaterade blogginlägg:

Tant Råbiff

Länkar:

intervju med fontänhuset

inlägg i fullmäktige om naturskolan

Musik;

Two sleepy people