adolphson

Amanti di Valdaro

13 juni, 202613 juni, 2026av adolphson

De fattade grejen. I min fantasi begravdes de tillsammans för att de var så oresonligt förälskade i varandra. Hur de levde och varför de dog är faktiskt inte det väsentliga. Det gäller att leva rätt för att värdigt kunna dö, sägs det någonstans. Men varför lever vi? Och hur vill vi begravas?

Fredrik, när gjorde du ingenting en hel dag senast? En sjuksköterska påtalade vid ett rutinbesök det faktum att kombinationen lärare, ensamstående förälder och lokalpolitik är, ja, krävande. Genast hänfaller jag åt existentiellt grubblande. Så frågan varför, och hur, vi lever känns relevant. Det måste hursomhelst dras i någon form av nödbroms, känner jag.

En väldigt uppmärksammad studie vid Harvard har bland annat visat att ett fåtal nära relationer är mycket bättre än många ytliga. Studien, som inleddes i början av 1930-talet, ville undersöka faktorer bakom ett lyckligt liv. Forskare följde fem hundra individer genom deras liv och studien pågår fortfarande. Vissa deltagare har varit med hela livet. Studien fastslår något vi egentligen redan vet: pengar, makt och status betyder i det långa loppet mindre än goda sociala relationer. Nyckeln till ett hälsosamt liv är relationer. Vetskapen att någon finns där när det behövs. Ensamhet är en stor faktor för mående. Vi är flockdjur.

Kärleksparet i Valdaro är två skelett, cirka sex tusen år gamla, som upptäcktes 2007 i norra Italien. Det vackra är att de ligger begravda ansikte mot ansikte med armarna om varandra, som om de ville omfamna varandra i evighet. De var unga, troligen omkring 18–20 år, när de dog. Vi vet inte dödsorsaken. Det finns inga tydliga spår av våld på skeletten. Fyndet är ovanligt eftersom dubbelgravar från den här perioden är sällsynta och ännu mer ovanligt är den medvetna positioneringen av kropparna. Det går inte att säga vilken relation de hade – älskande, makar eller något annat – men deras grav har blivit en symbol för närhet och kärlek som eviga mänskliga värden.

Vetenskapen håller säkert inte med men jag har läst någonstans att under sju minuter efter kroppens död fungerar hjärnan. Om jag fantiserar kring tanken att man faktiskt har sju minuter på sig att rekapitulera sitt liv – vad blir den viktigaste insikten? Vad ungdomarna i Valdaro tänkte på är inte så svårt att föreställa sig.

Nu ska jag ut och löfsa runt Tisken, sa far ibland. Man får inte ha för bråttom genom livet, tillade han sen. Han halvsprang, löfsade, därefter sin lilla runda. Jag har ett mer modernt uttryckssätt och kallar det slow run. Jag är glad för att jag fortfarande kan röra mig hyfsat obehindrat. Det är vad jag vill. Det är egentligen allt jag vill – att kunna röra mig obehindrat. Det ger välmående.

Det är tyst i köket. Ungdomarna sover. Jag älskar de här tillfällena, de tysta små ögonblicken innan trisslotten är skrapad. Löften om framtida välstånd dallrar i luften. Det blir ännu en nitlott. Skillnaden mot livets lotteri är att resultatet på lotten inte går att påverka genom vunna erfarenheter. Så slår det mig: jag skulle faktiskt inte förändra särskilt mycket om jag vann. Betala av något lån, kanske.

Jag inser att jag har realiteter emot mig när jag säger att meningen med livet är kärlek. Trots svek och skilsmässor, krig och annat elände påstår jag detta. Det finns inget sen, bara ett nu. Resonemang som att jag ska bara klara av den här perioden, snart får vi semester och DÅ ska jag göra det och det, må bra och fixa relationer. Nej. En vunnen Trisslott må lösa vissa tillfälliga problem men jag slår vad om att det inte är finansiella framgångar man tänker på de sista sju minuterna av livet. Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år.

I hela mitt liv, så länge jag kan minnas, har jag sökt mig till positiva miljöer. Barndomen, gymnasiet, lumpen (faktiskt), året i Frankrike, studietiden i Uppsala och sammanhang i mitt vuxna liv: allt har varit och är positivt, inkännande, bejakande och glädjefyllt. Mitt jobb är visserligen krävande men ger också otroligt mycket energi. Annat är det med politiken. Den är ofta negativ, vilket kanske är nödvändigt eftersom vi tycker olika. Men ändå: efter tio år frågar jag mig fortfarande om jag har vad som krävs. Och vad jag offrar längs vägen. Men jag ger vad jag kan för mina värderingars skull. Men jag gör det löfsande.

Frågan jag ställde inledningsvis gällde varför vi lever. Det är en stor fråga. Tänk att när det hela en gång är över få begravas som paret i Valdaro. Då spelar livslängd ingen roll. Svaret är kärlek, det är ju alltid så. Här och nu, i evighet.

Jag måste bli bättre på att göra ingenting. Jag är omgiven av kärlek. Det är sannolikt vad jag kommer att tänka på mina sista sju minuter i livet. Sedan går en stund och min aska blir förhoppningsvis nedgrävd på Styrsö. Blandad med familj och släkt ligger den därefter.

Kärleksparet i Valdaro blev en forntida hälsning till framtiden om livets viktigaste budskap. Så enastående, eller strängt taget tvåsamstående. Ett så vackert sätt att kommunicera med framtiden.

Musik:

A te o Cara

En fattig trubadur

Relaterade blogginlägg

Cha cha cha

Källor:

Hansen: Depphjärnan

Wikipedia

Skola

bild 184: Svart svan

5 juni, 2026av adolphson

2006 kom och hälsade på. Vem hade kunnat förutse det?

Begreppet svart svan syftar på en händelse som är mycket ovanlig eller oväntad och som får omfattande konsekvenser. Till saken hör att det inträffade i efterhand förklaras som om det varit förutsägbart – men vi missade varningssignalerna. Första världskrigets utbrott, 11:e september och finanskrisen 2008 är några klassiska exempel. Jag undrar om en vit svan kan vara samma sak fast i positiv bemärkelse?

Det är 2026 och kanske har jag tappat bort mig själv, lite. 2006, däremot, var ett fantastiskt år. Min förstfödda framlevde sitt första levnadsår och alla utom salig mor levde. Jag var delvis föräldraledig, min syster tog examen och min bror gifte sig. En en härlig klass tog studenten. Visserligen är alla klasser i någon mån härliga men den här sticker ut. Vi hittade verkligen varandra. Jag har fortfarande den klassen i glas och ram på mitt skrivbord. Den påminner mig om det lyckliga året 2006. Om jag har en tung dag får jag energi genom att titta en stund på bilden. Jag bjöd hem klassen på frukost på studentdagen.

2026. Eleven tittar på mig med stora nyfikna ögon. Intresset är plötsligt på topp. Du, det där Voldemorts udde – ligger det i Sverige alltså? Jasså. Valdemars udde. Inte Voldemorts. Nyfikenheten och intresset försvinner lika plötsligt som det kom. Men här finns något att bygga vidare på, tänker jag.

Svårmodet hugger till. Hur kunde hon dö? Förstå mig rätt när jag säger att jag hanterat Malin. För den som till äventyrs följt mig det senaste decenniet är det knappast okänt. Min systers bortgång är däremot fortfarande ett öppet sår. Det har gått elva år och ändå kan jag inte tänka på det. Det gör för ont så jag låtsas som att vi inte setts på ett tag men att vi snart ska skratta tillsammans igen. Den andra juni skulle hon fyllt fyrtionio år. Ja? Jag får inte in det.

Jag var nyligen inbjuden att övervara naturvetarnas bal. En ära, förstås. Vid bordet diskuterades högt och lågt. Har jag verkligen sagt att Estetiska programmet är världens viktigaste program? Eleven var uppriktigt nyfiken. Ja, det har jag. Här är motiveringen.

Åren går och eleverna verkar fortfarande vara hyfsat nöjda med min pedagogik. Det kommer så naturligt, mitt jobb. Malin och Ragna har minst en sak gemensamt: de anser båda att det är lärare jag är född till. (Jag har mina trick för att fortsätta trivas, men det faller utanför ämnet.)

Jag tänker tillbaka och påminns av minnets arkivarie att jag någon gång givit eleverna en uppgift jag är påtagligt belåten med. Uppgiften innebär att släktforska om Ernst Rolf med den träffande motiveringen att det bor en liten Ernst Rolf i oss alla. Ibland är man helt enkelt bara för vitsig. Jag minns hur jag brukade tillämpa ”veckans låt” och fredagsslips. Vad hände?

2026 och mitt första jubileum! Klassen jag refererade till ovan firade tjugo år sedan studenten och bjöd in mig och kollega Dag. Som någon uttryckte saken: Pratade precis med en kompis om att vi hade champangefrukost hos vår klassföreståndare – i hennes värld så långsökt, i vår värld så SJÄLVKLART!

Vem kunde tro att det skulle dröja till 2024 innan jag åter ordnade en studentfrukost – för min förstföddas klass. Nja, tecknen fanns nog där redan 2006. Det var hursomhelst så fint att träffa dem igen. Jag fick presentera veckans låt, vi umgicks och kastades tillbaka i tiden.

Jag är ingen expert på Harry Potter men man måste läsa på om man vill hålla jämna steg. Nästa lektion fortsätter samtalet. Som jag förstår det, säger jag, är Voldemort en människa som gjort onda val. I böckerna betonas att kärlek och vänskap är motsatsen till det Voldemort står för. Så nu får du i uppgift att till nästa lektion formulera hur du tror att Voldemorts udde skulle sett ut om den existerat. Eleven svarar inte men nog ser jag att ett intresse fötts – låt vara maskerat under ett ungdomligt hölje av likgiltighet.

Vad som hände? Inget hände. Veckans låt är ersatt av Veckans bildning och jag bär slips om och när jag vill. Men jag längtar hem. Hem till klassrummet, hem till känslan från 2006. Alla händelser är ovanliga och man kan nästan aldrig förutse konsekvenserna av sina val. Men val gör vi. Hela tiden. Jag väljer livet, kärleken och kulturen och jag gör det varje sekund året om.

Man får alltid i någon mån skörda det man sår. Jag tackar 2006 för besöket och tar med mig något därifrån. Till nuet, till framtiden. Måhända är vi alla svanar och får man välja är jag en vit. Den sista bilden föreställer en svan i sjön Tisken. En vit svan simmar (eller vad nu svanar gör) i en smutsig sjö utan att bli svart. Det vilar något symboliskt över det.

Musik:

Rolfs nyårshälsning

Veckans låt

Relaterade blogginlägg:

Annus horribilis

Demokrati och samhälle, Politik

alzheimerloppet

31 maj, 2026av adolphson1 kommentar

Ska man endast omge sig med likasinnade?

I går sprang jag alzheimerloppet, ett lokalt initiativ från makarna Drugge. Jag gjorde det för att jag kan, för att min värdegrund ville det, för Daniel – och för att jag anser att man då och då bör prova att gå (eller springa) i någon annans skor. Det skrevs om saken i tidningen.

Jag funderar över huruvida människan vill leva värdegrundbaserat. Frågan är ständigt aktuell. Det är lätt sagt det där med värdegrund – men vill vi verkligen? Är vi beredda att så att säga walk the walk, att anstränga oss? Och hur ser vi på dem som lever efter en annan värdegrund än vår egen? Den som följde lagens bokstav i Nazityskland gjorde som vederbörande blev ålagd i ett visst samhälle under en given, fruktansvärd, mentalitet. Människor med alzheimer eller andra funktionsnedsättningar sågs där och då som en belastning för samhället och inte som fullvärdiga människor.

Det går såklart att hävda att en viss värdegrund är dålig. Om människor far illa för att en liten grupp ska få som de vill är värdegrunden dålig. Och ju mer extrem den är desto längre ut på kanten av den politiska skalan återfinns den. Och ju längre ut desto farligare är den för kollektivets minsta beståndsdel: individen.

Språkkrav för invandrare. Det finns flera sidor av det myntet. Det är fullt logiskt att vilja säkerställa en trygghetsbas för nyanlända människor som har ambition att stanna i landet. Kunskap är som bekant makt. Man inser språkets betydelse när man ser till exempelvis strukturell rasism på arbetsmarknaden eller ojämställdhet inom och utom familjen. Språket är förstås också en sak som påverkas av alzheimer. Genom att springa loppet blir alzheimer något mer påtagligt, verkligt, för mig.

Tankarna vandrar under de kilometer jag springer. Alla vill att vi ska kunna bota svåra sjukdomar. Men viljan att utvisa spädbarn eller hårt arbetande människor och att sätta fjortonåringar i fängelse – vems värdegrund påbjuder sådant? Vad ger det för samhälle?

Hur främjar man egentligen goda värderingar? Kanske genom en balans mellan krav och frivillighet. Jag tänker i sammanhanget på när mina föräldrar under uppväxten krävde av mig att några saker måste jag hålla på med oavsett vad jag själv ville. Jag fick välja mellan en idrott och en musikalisk aktivitet. Därutöver fick jag aktivera mig efter vilja och ork. Sålunda blev jag den ende i kvarteret som både sjöng i kyrkokör och spelade fotboll. Detta förbryllande ibland omgivningen. Är det bättre med blockflöjt?, brukade jag småbarnsretoriskt parera retsamma frågor. Idag är jag glad över att fått grundläggande fysisk och musikalisk träning tidigt i livet eftersom det underlättar tillvaron.

Ibland frågar jag mig vilken sorts människa, och därmed politiker, jag vill vara. Det verkar som om väljarna snarare röstar på egenskaper än värderingar. Eller så är det bara jag som tror det eftersom jag omger mig med likasinnade. Jag har hursomhelst, för att orientera mig, lånat ett mantra att påminna mig om då och då:

den som kritiseras lär sig fördöma
den som får stryk lär sig att slåss
den om hånas lär sig blyghet
den som utsätts för ironi får dåligt samvete

Men…

den som får uppmuntran lär sig förtroende
den som möts med tolerans lär sig tålamod
den som får beröm lär sig uppskatta
den som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
den som känner vänskap lär sig vänlighet
den som får uppleva trygghet lär sig tilltro
den som blir omtyckt och kramad lär sig känna kärlek i världen

1900-talet lär oss att demokratin kan falla. Vi måste vara uppmärksamma på varningssignalerna och hålla gränsen mot totalitära tendenser. Jag vill för egen del leva värdegrundsbaserat. Vad spelar saker och ting annars för roll?

Nej, man bör inte enbart omge sig med likasinnade. Det är viktigt att då och då sticka hål på filterbubblan. Det oväntade och annorlunda är nästan alltid bra medan ofrånkomlighetens politik nästan alltid leder i fördärv. Samtidigt mår man bra bland inspirerande, kloka människor. Inte sällan har sådana goda värderingar och kan visa hur man lever ett liv man vill leva. Som makarna Drugge, exempelvis. Bland annat därför sprang jag igår alzheimerloppet.

Foto: Stina Norberg

———

Musik:

Hela bloggens värld (spellista)

———

Länk:

Min YouTube-kanal

Historia, Retorik

Cher Ami

23 maj, 202623 maj, 2026av adolphson

Cher ami är franska och betyder käre vän. Alla längtar vi hem, ibland. Emellanåt längtar vi också efter ett nytt hem.

Kommunikation är en svår konst. Det borde det kanske inte vara eftersom det i stort sett är det enda jag gör – kommunicerar. Ändå tycks det emellanåt svårt att göra sig förstådd. Hur kan man vara säker på att informationen når fram? Och om den gör det men mottagaren inte vill förstå, hur gör man då? Elever, mina barn, medmänniskor, väljare – varför förstår de inte?

Jag gillar verkligen berättelsen om Cher Ami. Det är en så underbar historia så det kanske inte spelar någon roll om den är sann eller inte. I slutet av första världskriget kämpade amerikanska trupper med att befria norra Frankrike från tyskarna. I striderna fastnade en amerikansk bataljon, ungefär fem hundra man, bakom fiendens linje. Vad värre var: det egna artilleriet hade fel koordinater och sköt rätt på dem, sina egna soldater. Läget var akut och det fanns ingen budbärare som kunde ta sig igenom. Som en sista utväg satsade befälhavaren på brevduvan Cher Ami.

Det höll omedelbart på att gå illa. En granat exploderade dödade fem man och skadade fågeln. Men den flög ändå iväg genom tung artillerield och tog sig på fyrtiofem minuter fyra mil och nådde högkvarteret. Detaljerna i berättelsen varierar men faktum är att Cher Ami tog sig igenom, att eldgivningen ändrades och bataljonen räddades. Och det är väl det viktiga? Cher Ami fick vård för sina skador och skickades sedermera till USA som firad krigshjälte belönad medaljer och utmärkelser. Det hela har givit upphov till filmer, böcker och artiklar. Efter att Cher Ami dog år 1919 av sina krigsskador bevarades kroppen och ställdes uppstoppad ut på museum. Den visas fortfarande på National Museum of American History i Washington, D.C.

Problemet är bara att berättelsen inte är helt sann. Artilleriet ändrade nämligen sina koordinater redan innan Cher Ami anlände, kanske var det en annan fågel som nådde fram för man använde vid tillfället flera. Eller kanske hade man fått information på annat sätt. Här går uppgifterna isär. Men värdet av berättelsen som propaganda ansågs viktigare än sanningen. Myt och verklighet flöt samman och på på 1920- och 30-talen var Cher Ami världsberömd. Fågeln ställdes som nämnts ut efter sin död och blev ett välbesökt turistmål. En intressant detalj är att forskare så sent som 2021 gjorde DNA-tester på den bevarade fågelkroppen för att slutligen avgöra om Cher Ami var hane eller hona. Testerna visade att fågeln var en hane.

Många har upptäckt AI. I fullmäktige och vid elevers presentationer kan man ibland höra de mest fantastiska ai-genererade framföranden. Tar man replik eller ber vederbörande utveckla något faller inte sällan korthuset. Då blir svaret ofta tvekande och ibland rent svammel.

Kommunikation är som sagt en svår konst. I mitt yrke kan jag aldrig med säkerhet veta om alla bland trettio elever verkligen förstår instruktionerna. Jag skriver ständigt, inte för att ge ut den stora romanen om livet, utan för att jag vill få artilleriet att ändra sina koordinater. Jag pratar live, spelar in budskap och delar. Min egen YouTubekanal är inte proffsig men igång. Bloggen är något av en brevduva i en högteknologisk värld.

Om någon inte tycks lyssna: var tålmodig. Det kan vara så att personen har lite ludd i ena örat. Så sa Nalle Puh. Allt sammantaget handlar min kommunikation om att få medborgare, mina barn och elever att tro på sig själva i en mörk värld – och om att vårda sina relationer. Tyskarna struntade väl i Cher Ami. De förlorade ändå kriget. Min strategi i politiken är att så lite som möjligt nämna mina konkurrenter (man hör sällan Volvo prata om Honda), och presentera mina visioner så positivt jag kan. Där någonstans tror jag lärdomen från en hundraårig duva ligger. Den som vill lyssna gör det och den som inte vill låter bli.

Jag avslutar detta inlägg med att skicka ett brev till andra sidan frontlinjen. Det ligger under en vinge på en duva.

Käre vän. Välkommen hit. Välkommen hem. Falun och Dalarna är en plats där framtidstro och livskvalitet är verklighet för alla – vem du än är. Vår styrka ligger i mångfalden, så har det alltid varit. Genom att bygga broar mellan stad och landsbygd, blanda fornt och nytt och ta tillvara alla människors förmågor och erfarenheter skapar vi ett gott liv här, nu och sen. Så har det alltid varit. Käre vän, välkommen hit. Välkommen hem.

Källor:

Harari: Nexus

Länk:

Min YouTube-kanal

Musik:

Semplicetto!

Falun/Dalarna, Film och TV, Personligt

Vita stenen

16 maj, 202616 maj, 2026av adolphson

Det är en dag i maj och jag blir stående framför den vita Nollstenen mitt i Falun. Ibland är tillvaron tidlös och detta är ett sådant tillfälle. Tänk om man kunde frysa tiden, exempelvis när flickorna var tre och fem år. För det var en underbar tid i livet. Nu är de vuxna. Vem är jag egentligen just nu, funderar jag. Utan mål, mening och någon som behöver mig. Hör jag ens hemma här i stan? Andra generationens falubo, som jag är, är väl inget påbrå som imponerar.

Speaker’s corner är en trevlig plats i centrala Falun. Jag sitter där ibland, inte sällan i väntan på något möte i Rådhuset eller repetition med kören i kyrkan. Detta är ett sådant tillfälle. Vrider jag på huvudet ser jag den. Den kan först vara lite svår att upptäcka, inskjuten som den är i kyrkans häck. Mitt emot den mer pampiga Speakers corner, men äldre, ligger den iallafall. Nollstenen. Den som allt utgår ifrån.

Den vita stenen är en tv-serie från 1973 som har blivit en klassiker. Handlingen utspelar sig i en svensk småstad under tidigt 1900-tal. Barnen Fia och Hampus blir grannar och hittar på en lek ”den vita stenen”. För att få stenen måste man först utföra en utmanande uppgift som barnen omväxlande ger varandra. Serien handlar om ensamhet, vänskap och hur fantasi skapar en värld bortom verkligheten.

Jag har fullgjort en uppgift, stenen är min. Barnen har blivit vuxna. Det känns vemodigt. Hur ska jag orientera mig i tillvaron när jag står utan uppgift? Mitt jobb är över, tänker jag i ett tillkämpat försök att muntra upp mig själv, resten är upp barnen och världen. Det känns tomt, det har ju varit så intensivt, så tight. De senaste sju åren har de bara haft mig som förälder. Det är inte så bara, brukar de säga ibland. Det är fint sagt. Mina döttrar sitter ihop. När den yngre på sin artonårsdag för första gången skulle utforska Faluns nattliv var det under den äldres vakande överseende. Deras relation kommer att hålla över tid, tror och hoppas jag.

Nollstenen vid Stora torget var en gång utgångspunkten för all mätning i Falun, dess historia hänger ihop med hur svenska städer organiserades under 1800-talet. Då började landet moderniseras. Det handlade om att bestämma höjder för gator och byggnader, planera avlopp och dränering och göra mer exakta stadsplaner. Problemet var att man saknade ett enhetligt nationellt höjdsystem. Lösningen blev att varje stad ofta hade en lokal nollpunkt – en fast referens från vilket allt utgick ifrån. Nollstenen i Falun placerades vid stadens naturliga centrum: torget.

Jag upptäckte nyligen att Den vita stenen finns på SVT. Jag mindes tillbaka. Särskilt det vemodiga slutet gjorde intryck på samtiden. Fia och Hampus (spoiler!) tvingas att skiljas åt, trots deras starka vänskap. Avskedet är stillsamt och sorgligt, som avsked ofta är. Den vita stenen blir kvar som en symbol för deras vänskap och för barndomen som håller på att ta slut. Serien slutar med känslan av att livet går vidare och att vissa relationer förändrar en för alltid.

Jag tittar länge på Nollstenen. Förbipasserande verkar tycka det är konstigt att jag står och stirrar in i kyrkans vältrimmade häck. Tredje generationen falubor har vuxit upp och jag kan inte göra annat än att hoppas att de hittar sin plats i världen. Jag suckar vid tanken att barnen nu är vuxna.

Så slår det mig. Frågan är inte vem jag är just nu utan vart jag går härnäst. Nollstenen är alltings utgångspunkt, för både stad och människa. Härifrån kan jag gå vart som helst. Så har det alltid varit. Eller åtminstone sedan 1800-talet. Jag vet faktiskt inte hur gammal stenen är, fortsätter mina funderingar medan jag vänder mig om och går ner för torget i svagt sydvästlig riktning. En kort stund, under promenaden hem till Elsborg känns tillvaron tidlös.

Musik:

Ode to my family

Tyngdlös

Källor:

Wikipedia

Falun.se

Sång och musik

bild 183: Stor musik

9 maj, 202612 maj, 2026av adolphson

Jag älskar musik. I vuxen ålder är det Johann Sebastian som är min gud, min vän, min kärlek. Men så har det inte alltid varit.

I takt med att musiken via allsköns kanaler numera är så tillgänglig, samt att skivan som fenomen (oavsett format) minskat i betydelse, har konserternas betydelse och antal ökat. Eller så är det bara jag som inbillar mig det. Men det är något särskilt men att uppleva musk på plats. Nyligen såg jag Good Harvest och Dalasinfoniettan på Magasinet i Falun.

Människor vill uppleva musik, inte bara lyssna på den. Detta gäller även mindre kända band. Själv började jag, som de flesta andra jämnåriga, med bandspelare och att lyssna på musikprogram/listor på radio och TV. Den första LP-spelaren var en stor händelse vilken sönderspelades av musik i sil med Duran Durans Girls on Film. När jag hade åldern inne kunde jag äntligen se olika hjältar i verkligheten. Oerhört stort. Jag var ganska tidigt i gång tack vare musikintresserade kamrater. Jag betade av Adolphson & Falk, Lustans Lakejer och till och med Ratata i Lugnetgymnasiets aula, kan det ha varit 1983? Jag följde Thåström på tre spelningar med resterna av Ebba Grön i Avesta, Falun och Borlänge i slutet på 1980-talet.

På senare år har det inte blivit så många konserter. Mest operan, kör- och någon enstaka jazzkonsert blir det nuförtiden. Hej, medelålder. Lysande undantag var när jag och Malin såg Moby och Röyksopp i Scandinavium i början på 2000-talet.

Några riktigt stora konsertupplevelser, sådana där enormt känslomässiga upplevelser, vill jag nämna. Efter flera års, nåja två, uppehåll återkom Depeche Mode äntligen med sin nya, enormt emotsedda skiva Black Celebration 1986. Och jag, såg dem på Hovet. Det var en magisk upplevelse. Särskilt när Alan Wilder gjorde narr av kritiken att bandet spelade ganska lite live. Look! No hands! vrålade han mitt under ett syntsolo. Jag var nära att se Howard Jones och Kraftwerk, men fick inte för mamma eftersom konserterna ägde rum i Tyskland och Danmark. Mamma behövde bara låta bli att förse sin musiktörstande son med pengar så var den saken avgjord till hennes favör. 1990 var det dags för nästa magiska upplevelse. David Bowie drog världen runt med sin Glass Spider Tour. Med sig hade han en enorm upplyst spindel. Det som funkade så bra i Australien fick inte riktigt samma effekt i junikvällen på Stockholm stadion. Men det var mäktigt att se honom, den levande guden. En aning surrealistiskt var kanske valet av Kim Wilde som förband. Den konserten innebär hursomhelst ett stort minne.

1990 åkte jag också till Borlänge och såg Eric Gadd. Artisten var i slutet så nöjd med konserten, vi var väl ett trettiotal som öste i flera timmar, att han långt efter utsatt tid plötsligt meddelade att han inte kunde spela mer för han hade inga låtar kvar. Ett gott betyg till publiken. Jag var lite skeptisk när min vän Staffan 1991 tog mig med på Mästersångarna från Nürnberg på Operan i Marseille. När föreställningen var slut flera timmar senare var jag helt tagen. Tydligen, berättade Staffan, hade jag levt mig in i föreställningen så folk till och med hyschat åt mig.

Jag får även tillstå några mindre mäktiga upplevelser. På Helsingkrona nation i Lund såg jag Bransta Citysläckers, innan de blev kända för en bredare publik. Min välmenande kusin köpte en gång biljetter till Bruce Springsteen Born in the USA-tour. Det var inte så kul, tyckte jag, så jag satte mig ner. En stor kille i liten t-shirt kom fram och sa att det här är kingen, så ställ mig upp för fan. Jag upplyste hövligt om att kingen är Elvis. Han avsåg kanske The Boss? När jag småjoggade från platsen (den stora arga killen sprang inte så fort) minns jag att jag funderade över vilken som kunde vara världens bästa låt. Idag uppskattar jag Bossen mycket mer än då.

Jag har sedan många år min LP-spelare nedpackad tillsammans med ett par hundra vinylskivor. När barnen är stora, tänkte jag 2012 när detta inlägg ursprungligen skrevs, kommer den säkert fram igen. Hälsning från framtiden: nej, du får allt köpa en ny.

I mogen ålder har man fått grejerna i ordning, som det heter. När jag blickar tillbaka inser jag att jag alltid älskat musik. Numera är det Johann Sebastian är den som guidar mig genom ljus och mörker. Oavsett medium är han evig, en kort sekund (som Carola sjunger).

————

Musik:

Charly

Where are we now

Ghost again

Ich folge dir gleichfall

Deadstone

Historia

Herrarnas kalender

2 maj, 2026av adolphson

Det handlar om självrespekt.

Äktenskapet träffar många av oss med något av en naturkatastrofs övermakt, vi vet inte ordet av förrän vi är gifta. Orden kommer från Herrarnas kalender 1936. För nittio år sedan var könsmaktordningen tydligare än i dag.

Ragna skrattar åt mig eftersom jag vägrar gå på lokal utan kavaj. Hon tycker också att jag är något pretentiös eftersom jag i sidfoten på mina mail har titeln fil.mag efter namnet.

Ibland slås jag hur försiktiga människor är, livrädda för att bryta mot reglerna. Problemet är att de inte riktigt vet vilka reglerna är. Hur uppför man sig egentligen? Sällskapslivets lexikon visste på sin tid svar på tal. Det är en klassisk svensk handbok i etikett och socialt umgänge. Den gavs ut första gången i början av 1900-talet (med flera senare upplagor) och fungerade fram till 1950-talet som en guide till hur man bör uppföra sig i olika sociala situationer. Boken innehöll bland annat råd om hur man uppträder vid middagar och bjudningar, information om klädkoder, hur man presenterar sig och hur titlar används, samt reglerade vett och etikett till vardags och fest. Det ansågs exempelvis viktigt att varken vara över- eller underklädd eftersom båda kunde uppfattas som brist på takt. Vid tilltal räckte det inte med herr eller fru. Man måste också använda yrkestitel. Kvinnor blev ett bihang till mannen genom ett tillägg av a, exempelvis adjunktskan. Detta om hon inte själv bar titeln, vilket var ovanligt.

Det var möjligt att lägga bort titeln med någon och därmed medge att dua varandra – men först efter en lång ritual. De båda herrarna trycka varandras hand och se varandra förbindligt leende i ögonen. Vid sådana högtidliga tillfällen kunde man dricka du-skål, den äldre tog initiativet till sådan. Om det rörde sig om olika kön måste förslaget komma från kvinnan. Företeelsen krävde dock social jämlikhet, det var inte möjligt att dua en överordnad eller chef – som i sin tur använde efternamn eller han eller hon. Har hon gjort vad hon sagt? Vill Adolphson vara så vänlig att höra upp en stund? I denna komplicerade värld var det relativt enkelt att alltid använda ni eftersom det aldrig var fel att sikta högt. Gröna knappen som lanserades 1943 var tänkt som en signal att man accepterade att bli duad men blev aldrig någon succé. Under 1960-talet förändrades, moderniserades, emellertid Sverige i snabb takt och duandet slog igenom på bred front.

Hur ska man veta vilka reglerna är? Ja, kanske genom att ta reda på vilka de inte (längre) är. Dessutom gäller alltid regeln att man måste känna till reglerna för att medvetet kunna bryta mot dem. Jag häpnar över innehållet i Herrarnas kalender 1936 men anser att klädråden i Sällskapslivets lexikon ofta är tänkvärda.

Det är, för mig, fullständigt omöjligt att äta middag på lokal utan kavaj. Jag vet inte varför men tror det härrör från mor. Hon menade att det handlar om självrespekt. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag alltid går överklädd. Jag följer inte modets nyckfullhet, det mesta i min garderob har många år på nacken. Men intresset har jag, särskilt på senare tid för second-hand.

Skulle jag skriva en modern Herrarnas kalender skulle jag försöka att hantera vett, snille och smak. I den skulle jag anföra att jag vill bli träffad en naturkatastrofs övermakt – det kallas kärlek. När Ragna skrattar går nämligen solen upp. Jag har ändrat min titel i mail från fil.mag till humanist. Det hade säkert den genomsnittlige läsaren av Herrarnas kalender 1936 aldrig gjort. På så vis kan man prata om att viss utveckling skett under nittio år, kanske. Min egen variant av Herrarnas kalender skulle vara fylld av bestående värden som kärlek, empati, jämställdhet och glädje. Men också hur man hanterar livets skuggsida. Vänta… det är ju min blogg jag diskuterar!

Jag läser Herrarnas kalender från 1936 med ironisk fascination. Vad säger framtiden om oss som lever nu? Ingen idé att sia om det. Även om det förflutna är viktigt bör ens lojalitet ligga hos framtiden. Och allt sammantaget handlar det om självrespekt.

Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Musik:

Wachet auf, ruft uns die Stimme

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Herrarnas kalender 1936

Historia

räfst och rättarting

25 april, 202625 april, 2026av adolphson

Uttrycket ”räfst och rättarting” betyder ungefär grundlig upprensning och uppgörelse med missförhållanden, ofta i betydelsen att man ställer saker till rätta eller skipar rättvisa. Ordet kommer från medeltida juridiskt språk där räfts betyder rannsakning, undersökning (ett ord från fornnordiskan som betyder att kräva ansvar) och rättarting avser ett domstolssammanträde där man skipade rättvisa. Uttrycket användes bland annat om kungliga inspektioner under medeltiden, där man granskade lokala makthavare och dömde i tvister.

Om framtiden ter sig mer hotfull än det förflutna vänder vi oss mot historien för tröst. Låt vara att trösten kommer i förvrängd form. För det var hårt och grymt förr, något vi ofta glömmer. Åttio procent av befolkningen i Rumänien saknar kommunismen rapporterar Studio ett. Hur i herrans namn kan man sakna Ceaușescu? Men historien kan också ge förståelse. När en ung närstående vuxen refererar till ”sina surt förvärvade pengar” genom att hänvisa till avkastningen från panten från de burkar energidryck hon druckit slår det mig. Det var så mina föräldrar upplevde det. Det är vad den där blicken betydde!

Jean Baptiste Bernadottes sista, Sveriges senaste, krig på utländsk mark ägde rum i Danmark 1814. (Jag är fullt medveten om att det påståendet kan problematiseras.) I fredssamtalen som följde fanns Grönland med i potten. Men istället för att utöka vårt territorium förlorade vi Finland. Om nu Finland var vårt att förlora. Bernadotte, ja. Vickan sägs som monark bli Victoria I vilket gör hennes dynasti till etta i regentlängden före Vasa. 1523 till 1654 mot 1818 till nutid. Och Grönland är danskt.

Sic: en analog fusklapp på prov anser jag i dessa digitala tider vara ett exempel på kreativitet och något som bör uppmuntras. Mödan att konstruera en sådan slår vinsten av AI med hästlängder.

Jag tänker ibland på den tiden när människor skickade vykort till varandra. Mitt sista fick jag 2003 när jag bodde på Styrsö.

Jag har alltid slagit ner på uttrycket även fast och hävdat att det heter trots att. Tydligen är det inte längre grammatiskt fel att säga även fast. Hur ska jag hantera detta? Just go with the flow, bro.

Någon frågade mig om det heter spel för galleriet eller gallerian eller gallerierna. Inte vet jag. Det beror väl på antalet gallerier eller om du befinner dig i en galleria. Uttrycket betyder att någon gör något för att imponera på andra eller få uppmärksamhet, snarare än för att det är äkta eller nödvändigt. Men det där måste jag kontrollera – alla definitioner är daterade.

Försiktigt! Var rädd om den! Ungdomen ser skeptisk ut. Den här?! De små tingens gud. En bagatell som betyder så mycket. Jag ärvde den gamla osthyveln efter far. Ett av alla dessa föremål man känner igen när man besöker en äldre anhörig. Jag vet inte när den köptes men gissar att den är ungefär jämnårig med mig. Jag kunde inte slänga den. Ett ting bland andra i barndomens kök. Plötsligt befinner jag mig i en värld av ostmackor och Oboy. Att skära en skiva Port salut med den hyveln kastar mig in i förflutenhetens landskap.

Om framtiden ter sig mer hotfull än historien är det skamligt enkelt att våldföra sig på det förflutna. Då kan det lätt gå galet. I fäders, och mödrars, spår för framtids segrar. Ibland måste man om inte göra upp med så åtminstone komma till insikt om sig själv. På min tid hette energidryck cola, kommunismen var ett statsskick bland andra, Grönland var otroligt nog danskt, man uttryckte sig annorlunda än idag, människor skickade vykort och använde osthyvel. Precis som idag med andra ord. Fast ändå inte. Kanske är det historiens roll att ställa till med mental räfst och rättarting. Nej, historien förändrar ingenting – det är alltid upp till oss människor att göra det.

Relaterade blogginlägg:

Folkets palats

Ett vykort

Musik:

Mozart: pianokonsert 20, allegro

Källor:

Synonymer.se

Lindqvist: Napoleon

Foto, Historia, Skola

sofist, javisst

18 april, 2026av adolphson

Alla dessa utvecklingssamtal. Jag måste haft tusentals genom åren. Men två sticker ut och båda är tillsammans med min yngre dotter. Min äldsta dotter har alltid velat klara sig själv, hon är lite lik sin mor på det sättet.

Kanske handlar det om kärlek till vetande. Att vilja veta. Kanske är det inte svårare än att man måste övertyga sig själv. Men det kan vara svårt nog.

Denna text skrevs ursprungligen 2018 inför ett utvecklingssamtal med Dotter 2 och är nu reviderad. Dotter 2 har aldrig gillat utvecklingssamtal, hon förknippar sådana med misslyckanden i främst matematik. Men nu har vi klarat av vårt sista. Nästa gång är hon nämligen myndig och jag kanske inte får vara med.

Ordet sofistikerad betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av lite. Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse denne som världsvan, kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet. Filosofi betyder kärlek till vetande. Jag antar att alltihop hänger ihop med en antik filosofisk riktning, sofismen. Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten liksom övriga grekiska stadsstater saknade ett enhetligt utbildningssystem. En sorts lärarkonsulter, alltså.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom medborgare förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna. Sofisterna fick kritik av andra filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom sofisterna var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen, vilket är filosofins innersta kärna. En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom är

människan är alltings mått.

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism. Men sofisterna står som sagt inte utan samtida kritik. En sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också den sann som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.

En elev frågade mig nyligen om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad över att man kan gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik sa hennes lärare på grundskolan (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet. Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse. Hur så, det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig. Trodde jag, iallafall. För plötsligt avbryter plötsligt Dotter 2 utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon vänder sig mot mig, fångar min blick och väntar tills hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om obekväma saker, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som finns runt omkring oss en chans. Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt

Inför vårt potentiellt sista utvecklingssamtal frågar jag om det är något jag ska tänka på. Ja, pappa. Ta inte över samtalet. Du är förälder, inte lärare. Kom ihåg det. Otroligt insiktsfullt sagt. Ibland går historien bakåt, känns det som. Men jag är inte orolig för Dotter 2. Hon har klarat all matematik som skolan kräver av henne – och så väljer människan att studera kursen Matematik 2. Sagt och gjort. Då kör vi ett varv till. Hon är allt bra sofistikerad.

Jag tror att både sofisterna och dess samtida kritiker hade rätt. Ofta handlar det om att faktiskt vilja veta. Inte ta gamla sanningar för givna utan utveckla dessa. Ofta handlar det om att övertyga sig själv – och att våga ta den övertygelsen på allvar. Som lärare, förälder och medmänniska är min inställning att alla samtal måste vara välmenande och konstruktiva. Egentligen kan man faktiskt se hela livet som ett utvecklande samtal.

Musik:

Bloggens underbara spellista

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Relaterade blogginlägg:

inledning till slut

Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)

cancer, Film och TV, Personligt

Aloysius

11 april, 2026av adolphson

När hon dog lovade jag mig själv en sak. Jag skulle hitta glädjen i livet igen. Och det har jag gjort, trots att det varit stormigt både i livet som helhet och på Styrsö den här påskhelgen. Det är alltid svårt att förhålla sig till nuet, det som var och det som kommer. Det behövs trygghet. En nalle, exempelvis.

Jag visste att han skulle tycka om dig! Så sa Malin till Ragna efter att 2010 ha frågat mig om saken. Det är idag sju år sedan Malin somnade in efter en hård och orättvis kamp mot cancer. Jag minns ett av våra sista samtal i rummet på sjukhuset då hon fortfarande var något av sitt gamla jag. Du kommer att finna kärlek igen, sa hon medan jag ihärdigt skakade på huvudet med tårarna rinnande. Hon svalde, fortsatte. Att det blev så här får vi acceptera. Lös det som kommer – det kommer att bli tufft för både dig och flickorna. Hon var förnuftet och jag känslan. In i det sista.

Aloysius Gonzaga (1568–1591) var en italiensk adelsman som blev känd för sin fromhet, enkelhet och omsorg om sjuka. Han dog efter att ha smittats när han vårdade pestoffer. Inom katolicismen är han begåvad med titeln ”Sankt” och är skyddshelgon för ungdomar och studenter. Mindre känt är möjligen att han också har givit namn till min nalle. Ja, en potentiell läsare såg rätt. Nalle. Jag har en sån. Detta kräver måhända, i denna rationella värld i vilken det lätt kan ses som något udda att en fullvuxen man håller sig med nalle, en förklaring.

Vid ett tillfälle efter att vi flyttat in i vårt nuvarande hus kände jag mig ensam. Malin hade lämnat oss två månader tidigare, vi hade som sagt just flyttat till ny adress och begravningen var avklarad. Nu återstod den djupa sorgen. Och framtiden. Det kändes ensamt. Jag frågade den aktuella kvällen min ena dotter om jag kunde få låna en nalle, hon som har så många. Hon gjorde inledningsvis stora ögon, gav mig en kram varpå hon nogsamt valde ut en. Sedan dess är nallen kvar i min säng och jag har döpt den till Aloysius Gonzaga. Där är vi dock lite oense eftersom dess rättmätiga ägare menar att nallen ifråga heter Tjockis. Så det så.

Världens bästa TV-serie är Brideshead revisited (En förlorad värld) från 1981. Jag ser hela eller delar av den ungefär vart annat år. I serien förekommer karaktären Sebastian (Anthony Andrews) som inledningsvis alltid bär med sig sin nalle Aloysius. Nallen symboliserar Sebastians vägran att växa upp och behov av trygghet i en värld som gradvis bryter ner honom. Sebastian klamrar sig fast vid det förflutna och gör motstånd mot vuxenvärldens krav på ansvar och förväntningar. Nallen visar hur bräcklig Sebastian egentligen är. När den försvinner ur berättelsen symboliserar det att Sebastian inte längre kan skydda sig bakom barndomen, vilket fördjupar tragedin i hans liv. Då väljer han istället alkoholen. Sebastian har inga relationer, inte för att han saknar förmågan att älska men han förlorar hela tiden glädjen för det. Han slutar sina dagar som ett alkoholiserat vrak på ett kloster i Tunisien.

Sedan har vi seriens huvudperson, Charles (Jeremy Irons). Saktmodigt går han genom livet i sitt sökande efter platser där han tidigare lämnat något av sig själv – tider och platser där han en gång varit lycklig. Men sökandet lyckas inte och därav namnet på serien (som grundar sig på romanen av Evelyn Waugh). Hela temat är bitterljuv nostalgi på det personliga och samhälleliga planet. Förutom stämningen och det storartade skådespeleriet innehåller serien makalös musik.

Jag ser mig själv som något av en blandning av Charles och Sebastian. Jag är en produkt av en lycklig och trygg barndom och förälskar mig lätt i en plats skönhet, dess regler och rutiner. Västkustens pärla Styrsö, jämtländska Bydalen, gården Luras i Dalarna. Detta är platser där jag upplevt absolut, kravlös kärlek och trygghet. Och det är vad jag sedan dess söker, ett ideal, för det är så jag är uppvuxen. Men det är alltid bara kulisserna jag finner. Innehållet skapar man själv. Med den insikten lever jag och anpassar mig till nya förutsättningar – och finner nya platser att längta tillbaka till. Engelbrektsgatan som nygammal adress var säkert både en slump och inte. Men jag saknar inte förmågan att älska, något som Malin påtalade under en av sina sista stunder i livet.

Min nalle är döpt efter Sebastians. Jag vet egentligen ingenting om Sankt Aloysius Gonzaga, inte mer än att vi delar säng. Men han vet hur bräcklig jag är och att jag under mitt liv har rört mig från yta och förlust till den djupare insikten av att jag behöver en nalle, då och då. Och vad passar bättre än att döpa den efter ungdomens skyddshelgon?

Malin hade rätt i flera avseenden. Ragna är vacker inifrån och ut och jag fann i henne kärleken igen. Man får perspektiv efter sju år. En sak som gör mig ledsen numera är att ingen längre vill prata om Malin. Eller vill och vill, det sker inte. Jag har därför ingen att dela allt det goda jag och Malin upplevde med. Ragna pratar emellertid gärna om Malin. Samtidigt som vi skapar egna minnen pratar hon alltså gärna om Malin. Det är fantastiskt.

Om nuet visste vi inget 2010. Inte heller visste vi något om 2019 eller 2026. Man löser det som behöver lösas och fortsätter. Som Mange säger: det enda vi vet är att det är tid som passerar. Man bör inte ägna alltför mycket av den till att tänka vare sig bakåt eller framåt.

Man förlorar inte bara en värld, man vinner också nya. Tills den dagen kommer då man tillhör världen någon längtar tillbaka till. Jag har under sju år kämpat för att hitta glädjen i livet, igen. Jag höll mitt löfte, jag har funnit den. Nu vill jag behålla den. Även när stormens vindar viner. Det var glädje då, det är roligt nu och det blir kul sen. Det är jag säker på. Men min nalle släpper jag inte.

Jag höll bokstavligen i Malin för sju år sedan. Sedan följde en lång tid när ingen höll i mig, utöver Aloysius. Den här påsken höll jag och Ragna varandra när stormen rasade. Vi har i de flesta fall en kort stund människor att hålla i – och det är en glädje.