spinna, spann spunnit

Jag börjar med ett litet rim funnet och skaldat under den, sedan flytten, nya rutten till och från min arbetsplats. Turen tar mig dagligen längs med Svärdsjögatans backe som en personlig variant av fångarnas kör, suckarnas bro eller Sisyfos ständigt pågående arbete. (Nej då, nej då. Jag gillar att gå, cykla och i förekommande fall även springa både till och från mitt arbete.)

Any how. Here goes:

Elcyklistens skjorta är torr,
min egen gnistra och glimma.
Måste jag köra begagnad For(d),
eller kanske cykeln trimma?
Annars vandra min tysta ban,

uppför backen, sur som fan,
sadeln gnussar på baken.
Detta är väl egentligen hela saken.


Apropå cykel, förresten. När jag häromdagen tog mig ut ur läroverkets lokaler, för att över lunchen lapa något av den sol som sensommaren ännu emellanåt välsignar oss med, upptäckte jag en liten folksamling runt min cykel.

Jag gick dit, nyfiken på vad som orsakat uppståndelsen. Oaw – kolla magisterns cykel! Fan vad retro. Och så den ivriga, nästan bedjande, frågan som viskades till mig när jag anlände: Är det bara tre växlar också?

Något stött svarade jag att detta är en modern, och ännu viktigare: funktionsduglig, cykel. Den tredje billigaste prisklassen (nerifrån räknat) år 2000, faktiskt. Den should do the trick, helt enkelt.


Jag har så här inledningsvis på terminen funderat ut några kluriga provfrågor, att slänga in under året. Bäste potentielle läsare – kan du svaret?

  • Vad är det för anrikt i Iran som inte luktar som en amerikansk, ofta sminkad, rockgrupp? Använd i ditt svar på ett adekvat sätt ordet uran och koppla ihop det med billiga, nordliga, kor.
  • När man talar om trollen står de i farstun – är troll därmed att betrakta som lobbyister? Eller är måhända alla lobbyister i själva verket troll? Motivera.

Jag funderar på att arrangera en melodifestival på temat faluband man (möjligen) minns enligt principen ”Så ska det låta”. Men jag kommer att kalla det Fritidsgårdarnas estradafton för att få lite schysst lokal 80-talsfeeling.

Där ska de berömda faluartisterna, som Sabbaton, Ernst Rolf, Helena Munktell (hon som skrev ”Sverige i sikte”, du vet) Trollrock och Jakob Hellman blandas med utanför kommungränsen mindre välkända klassiker som Elda med höns, Arvid Tuba, Dogmatiskt, SKB, Parkas pop och så mitt eget band The Blodkorvers. Som extra lök på laxen tänker jag bjuda in Njurmännen och En halv kokt i folie.

Det kan bli bra. Hur bra som helst. Eller hur?

Patric har, för kännedom, en gång faktiskt bjudit mig på lax med lök på.


Vid en internationell utblick kan jag konstatera att skådespelaren Kirk Douglas fortfarande lever. Han är typ 103 år. Aktiv mellan 1946-2008. Jag funderar på att titta igenom hans filmer, igen.

Det finns några till i samma liga, som min favorit Christoffer Plummer född 1929 och, förstås, Clintan född 1930. Den senare är för övrigt fortfarande aktiv både som skådespelare och regissör.

Det finns andra som inte åldrats lika väl. Som Robert de Niro. Men han har ju vid en jämförelse ännu några år på sig för att skärpa till sig.


Kampen med tonåringen går vidare. Jag antar att en pappas oro kan bli lite påträngande ibland. Än så länge vill man dock inte vara utan min lilla morgonshow – det är roligt att se hur de små (nåja) förgäves försöker hålla emot för att till sist brista ut i ett gapskratt så flingorna flyger all världens väg.

Det är nog det som är grejen – man får aldrig sluta brista ut i gapskratt. Gapskrattet hjälper mot det mesta. Länge leve gapskrattets gyllene konst. Härmed ordineras ett sådant. Ett gapskratt om dagen håller doktorn borta från magen.

Trevlig helg!


Dagens musik


Relaterade bloggonlägg:

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to II

The Blodkorvers

glasburken

Så är det över, igen. Att skiljas är att dö en smula.

Eleverna har sprungit ut eller gått på sommarlov efter ett läsår som för mig personligen bokstavligt talat handlat om att överleva. Jag kommer till skolan för några dagars arbete innan jag checkar ut.

Där råder den märkliga stämning som infaller i skolor efter att eleverna försvunnit. Andra sportande ungdomar som hyrt in sig drar fram här och där, det pågår väl någon cup i stan eller så, böcker och material ligger i travar, någon kvarglömd blomma från studentens utspring. Stressen från de sista veckorna är borta och många i personalen har redan anlagt en mer somrig klädsel. Någon ska gå i pension och det renoveras lite här och där.

Jag ankommer arbetsrummet. På skrivbordet står en stor glasburk fylld med små lappar, en gåva från en avgångsklass. Det tar emot lite, oklart varför, men det är som om allt jag gör nuförtiden tar emot lite. Till sist sätter jag mig ner och börjar läsa.

Och förblir sittandes.


Förutom att du varit en utmärkt lärare så har du inspirerat mig genom att vara dig själv. Du har helt ärligt bidragit till att jag funderar på att bli lärare. Tack för allt!

Jag har aldrig haft en lärare som du. Jag minns efter första lektionen i 1:an, hur hela klassen var så förvirrade och fascinerade av dig, aldrig hade vi stött på något liknande och vi visste att vi dragit en rejäl vinstlott. Jag vill tacka dig för dessa tre år även om jag bara hade dig som lärare i två. Du guidade mig igenom de enligt mig två tyngsta kurserna, och det med bravur. Speciellt i 3:an kändes det extra tungt, men du hjälpte mig att nå mina mål ändå (något jag aldrig trodde jag skulle klara!). Du är en enastående lärare men också människa i allmänhet. Jag känner mig lycklig som fått dig som lärare. Tack.

Tack för tiden på gymnasiet, dina lektioner har alltid varit toppklass och du har alltid varit den lärare som lärt ut mest, inte bara om skola men om livet vilket jag är otroligt tacksam för.

Du har inspirerat oss alla! Dina uttryck kommer att följa med oss i livet.

Fortsätt med din entusiasm, fortsätt med att väcka intresse fortsätt med det , vad än som är i vägen, för din glädje i klassrummet sprider sig som en eld bland eleverna.

Jag har träffat få människor i mitt liv som är så mångsidiga som du. Jag tycker det är helt otroligt vad du gjort för oss. Du har gett oss kunskap och minnen för livet. Tusen tack!

Jag vill att du ska veta att du är den bästa läraren jag haft och troligen den bästa jag någonsin kommer att ha. Tack för att du finns. Kramar!

Att gå till dina lektioner har varit något jag sett fram emot under hela min gymnasietid. Du har varit mer än bara en bra lärare, du har varit en förebild, en inspiration. Fortsätt inspirera och lära ut, precis som du inspirerat mig.

Du är den mest respektingivande person jag mött utöver det är du också en fantastisk lärare. Tack för tre underbara år.

Tack så otroligt mycket för all kultur du har visat och alla visdomsord men tack ännu mer för alla fantastiska lektioner och genomgångar. Hoppas du, denna högborg, aldrig slutar att dela med dig av kunskap och lärdom.

Du är en av de bästa lärare jag någonsin haft. Din säkerhet och trygghet kombinerat med din karisma och humor gör varje lektion till den bästa. Jag hoppas du förstår hur mycket du betytt för mig och andra elever. Du är den lärare man minns, den som förgyllde gymnasietiden.

Du har lyckats motivera mig att utföra alla uppgifter och även att bli intresserad av dina ämnen.

Tack för tre underbara år på natur! Jag valde natur för att slippa SO-ämnen men med dina undervisningsmetoder och engagemang har det varit jätteroligt.

Tack för 3 underbara år! Du har fått mig att finna ett intresse för historia vilket jag är otroligt tacksam över. Fortsätt vara precis som du är! Tack!

Tack för tre år av intressanta och inspirerande lektioner. De har varit höjdpunkter under min gymnasietid och jag kommer att sakna ditt engagemang.

Tack för alla visa ord och all kunskap du givit oss under denna tid. Ditt engagemang är en talang. Bamsekram

Det har varit en fröjd att gå till dina lektioner. Du besitter stor kunskap, något du sprider vidare till dina elever. Du är en av de bättre lärarna jag haft. Tacksam för att jag fick dig som lärare. Allt gott!

Att gå till ditt klassrum har aldrig varit tungt, att lyssna till långa utläggningar om allt mellan himmel och jord har nog aldrig blivit långtråkigt när det är du som talar. Din outtröttliga motivation till smått som stort har verkligen smittat av sig under dessa år och jag kommer att sakna att träffa dig varje vecka, sakna dina anekdoter och uppmaningar. Allt gott i framtiden tills vi ses igen

Tack för dessa tre år! Du har verkligen varit fantastisk! Du vet verkligen hur man gör ämnen jag inte varit så intresserade av att bli intressanta. Du är en fantastisk lärare och person.

Du är en av de härligaste lärarna jag träffat!! Dina lektioner har varit lärorika och samtidigt väldigt underhållande. Tack för de här åren! kram!


Åja – jag vet nog vad någon potentiell läsare tänker, nämligen att det inte är särskilt ödmjukt av mig att publicera detta. Att jag istället borde gömma det i någon obskyr minneslåda för att behålla det för mig själv att glutta på över äggtoddyn med fötterna djupt nerkörda i filttofflorna. Att skryt luktar illa.

Allt det där äger sin riktighet, förstås. Om det nu inte vore undertecknad, läraren Fredrik Adolphson, vi talar om. För det ligger inte riktigt för mig, den typen av onödig ödmjukhet. Jag är nämligen stolt, glad och på många sätt välsignad. Och det vill jag berätta om – och så är det med den saken. Och, vill jag säga till mitt försvar, när kollegorna visas uppskattning så gläds jag med dem. Det är faktiskt inte som Oscar sjunger.

Jag kommer hem och är upprymd. Som vanligt vill jag hänfört berätta för Malin och flickorna om den vänlighet som visats mig, om den fantastiska burken som jag fått. Under solenna hedersbetygelser placera den centralt i hemmets finrum – och så ska Malin skratta åt mig och tycka att jag är något fånig…

Men hon är inte där. Nej, det är alldeles tyst och tomt, så väldigt tomt, i vårt hem. Barnen är utflugna till mormor och morfar (där har de det finfint). Och snart flyttar jag.

Nu är det verkligen över, tänker jag. Att dö är att skiljas en smula. Quo vadis? Jag får väl fortsätta framåt helt enkelt, på något märkligt, tillkrånglat vis – så länge det är min väg jag vandrar är jag nöjd. Mer än så begär jag inte. Så jag fortsätter väl – som lärare, pappa, kollega, vän, farbror, bror, körsångare, talhållare, politiker och, i vissa fall, vill jag iallafall gärna tro, (en blygsam och ödmjuk) filantrop.


Det finns som sagt ingen att dela ögonblicket med. Så jag tar ett glas vin och bläddrar lite förstrött i ett alldeles särskilt album som innehåller bilder från den femte augusti år 2000. Och så lyssnar jag på lite musik.

Jag lyfter blicken, tittar på burken. En glasburk innehållande kärlek. Sådana borde alla människor få. Hoppas de får det – för de alla är värda en. Men kom ihåg: det är saligare att giva än att taga. Både albumet och burken framför mig utstrålar olika sorters lycka, kärlek och medmänsklighet. Ger man lite av sig själv får man tusenfalt tillbaka.

Det är inte utan att jag ser ljust på framtiden.

kaka söker maka

Lite försiktigt börjar jag tänka på andra ting än den nyligen inträffade katastrofen. Titanic ligger på havets botten och det är inte mycket jag kan göra åt den saken. Ändå vill jag också den här gången börja där.


Det var alltid viktigt för henne att rösta följaktligen även, trots att slutet obönhörligt närmade sig, i det lokala omvalet. Det fick bli till att rösta via ombud. Sagt och gjort, jag hämtade ett för ändamålet avsett specialkuvert hos kommunadministrationen, kallade in ett vittne, stegade ner och avlade min och hennes röst i vallokalen på sjukhuset (tack för möjligheten, Jonas Åsenius).

När vittnet, en slumpvis utvald sköterska, skulle genomföra sin uppgift och iaktta röstförfarandet blev hon lite förvånad när Malin plötsligt skrattade till och glatt utbrast: haha – här har du minsann en bortkastad röst! Typiskt henne. (Lite dubbeltydigt avsåg hon med uttalandet att hon ändå inte skulle överleva rösträkningen samt att en röst på mig alltid är bortkastad). Då skrattade vi, nu gråter jag vid minnet.

Men jag gråter ju ett par gånger varje dag nuförtiden, så det är väl inget att hänga upp sig på. Det blev bara en röst av två möjliga för jag röstar nämligen aldrig på mig själv – det är en av alla dessa principer jag bär omkring på.


Personal på skolan sökte i veckan skyndsamt upp mig, man var uppjagad eftersom det hade upphittats en kaka. Nu var det inte vilken kaka som helst utan en kaka i form av en svastika. Bredvid kakfyndet hade placerats ett brev där skribenten fastslog att om någon anklagade den anonyme bagaren för att vara antisemit så var man helt dum i huvet eftersom detta var solsymbolen, minsann.

Nå, vad skulle vi nu göra med detta, undrades det.

Kreativt, var min första tanke – jag har nämligen svårt att tänka mig en sockerbagare som övertygad nazist. Naivt, kanske. Sedan skärpte jag dock till mig och tänkte att brevskrivaren möjligen inte beaktade hur lätt det är att vända på kakan. Och sedd ur den synvinkel från den som faktiskt ser kakan, så att säga, så – ET VOLILA: nazi-varianten.

Svastikan, eller hakkorset, är en välkänd symbol i form av ett höger- eller vänstervänt likarmat kors. Den vänstervända varianten kallas i Asien sauvastika. Ordet svastika härrör från sanskrit och betyder lyckobringare. Symbolen är gammal, åtminstone 4000 år, och har förekommit, och förekommer ännu, i Indien, Kina, Japan, indiankulturerna i Amerika (mayafolket använde den för att symbolisera solens kretslopp) och Afrika.

Den har generellt förekommit inom många olika kulturer och sammanhang världen över som symbol för både solen (ljuset) och lycka. Man har till och med hittat svastikan i bronsåldersfynd här i Sverige.

Efter utgrävningarna av Troja på 1870-talet blev symbolen allmänt känd i Europa. Vid sekelskiftet 1800-1900 började den användas av tyska och österrikiska nationalister samt, efter att socialdarwinsmen och Gobineaus läror började få ordentligt fotfäste, som en (på tveksam vetenskaplig grund) symbol för arierna – det som sågs som det överlägsna folkslaget. Särskilt med nazisterna har svastikan sedan dess blivit förknippad.

Före det att nazisterna i Tyskland växte sig starka användes svastikan också som utsmyckning på många offentliga byggnadsverk och förekom allmänt i gatubilden. Svastikor, och sauvastikor, kan förövrigt än i dag iakttas i eller på byggnader runt om i Sverige.

Symbolen var alltså spridd i början på 1900-talet – exempelvis förekom den i det svenska företaget ASEA:s logotyp fram till 1933. Än i dag kan man se den i hus med sådana där gamla galler-hissar vilka tillverkades av ASEA. Företagets verkställande direktör beslutade dock 1933 att man skulle sluta använda svastikan eftersom den var så starkt förknippad med Tredje riket.

Men så var det det där med solen. Svastikan är tänkt att imitera solens förlopp över himlen medan sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker. Som många andra symboler har den i sina två olika varianter uppstått och använts inom flera kulturer mer eller mindre oberoende av varandra och spridit sig brett. Detta är förklaringen till de svenska bronsåldersfynden.

Svastikan har även använts som symbol för att utmärka kärnkraftverk på kartor vilket i en sammanblandning av dess nazistiska arv ibland felaktigt tolkats som att kärnkraft är lika med död och förintelse. Nu kanske vissa anser det ändå men jag tror inte de använder svastikan för att illustrera sin poäng.

Symbolen förekommer alltså ännu. Iallafall i de delar av världen som inte är lika tydligt kulturellt eller geografiskt kopplade till Förintelsen och andra världskriget som Europa. I Indien är den medurs vridna svastikan vanligast medan den andra varianten oftare förekommer i Kina, Korea och Japan. Bland annat för att märka ut buddhistiska tempel på kartor.

Hitler var konstnär. Tänk, ändå, om han blivit något inom det yrket. Inget ont om konstnärer men begrunda för ett ögonblick konsekvensen av om konstakademin i Wien istället för att avvisa honom sett åtminstone någon begåvning i den den unge ansökande Hitlers antagningsprov. Det var han som personligen 1920 skapade NSDAP:s välkända symbol för ondska: ett snedställt, svart, högervänt hakkors på en vit cirkelyta omgiven med rött. Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland blev detta statens symbol och svastikan direkt associerad med landet. Därefter försvann den gradvis från alla officiella sammanhang i Europa och Amerika – som ASEA:s beslut från 1933 vittnar om.

I dagens Sverige kan man bli dömd för hets mot folkgrupp (eller möjligen förargelseväckande beteende) om man offentligt visar upp svastikan, bakad eller i annan form, i Tyskland och Österrike är den helt förbjuden.

Jag skulle inte vilja påstå att den soldyrkande alternativt nazianstrukne mästerbagaren på skolan har helt rätt i det hen påstår i sitt brev. Men vederbörande placerade ut sitt bakverk i skymundan varför vi aldrig fick möjlighet att samtala närmare om saken. Skolan beslutade sig för att hålla ögonen öppna på jakt efter ytterligare tecken av detta slag. Gott så, om uttrycket tillåts i sammanhanget.


Ett sms är egentligen inte stort bättre än en kaka. Möjligen beror det på innehållet, förstås. Till nedan stående sms eller tidigare nämnda kaka medföljde inte någon innehållsdeklaration. Men jag kan inte låta bli att fundera: varför vill människor inte diskutera IRL, nuförtiden? Det är bara sossarna som i någon större utsträckning satsar på samtalskampanjer och det verkar inte betala sig i väljarstöd.


Malins röst.

Det är känslosamt att tänka på den och bortkastad var den sannerligen inte. Många är det som efteråt vittnat om ett fantastiskt skratt medan andra har lyft fram vilken duktig körsångare hon var. Allt detta har förstås med rösten att göra.

Hon gav mig sin röst, sitt liv och sin kärlek. För mig innebär det en lycka och ett privilegium bortom vad jag någonsin kunde hoppats på. Det är något av den känslan jag tar med mig in i hur jag ska verka inom demokratin, hur jag ska vara som lärare och hur jag fortsättningsvis ensam ska ta hand om våra gemensamma barn.

När jag tänker närmare efter så nog tycker jag allt lite synd om den stackare som känner sig manad att i ensamhet (förmodar jag) baka en kaka som i formen flirtar med döden, hatet och förtrycket för att därefter i skydd av anonymitetens skugga smyga ut och lämna den i en offentlig lokal.

Tänk om hen istället velat lyssna på Malins röst. Eller Birgits. Eller Jussis. Eller Franks. Eller varför inte min? Bäste sockerbagare! Ser du någonsin detta – hör av dig så snackar vi! Jag vet en sång vi kan börja med.


När detta skrivs är det exakt 100 år sedan riksdagsbeslutet klubbades om lika allmän rösträtt i Sverige. Jag tog upp det på lektionerna. Det har i mitt tycke passerat väldigt osynligt, ännu så länge, detta dramatiska jubileum. 1919 var ett viktigt år i många avseenden men, för att låta som en mer än lovligt bitter, medelålders adjunkt i läroverket: nog är vi svenskar dåliga på att förvalta vår historia? Det blir mest vikingar, Stenmark och Kalle Dussin, på något sätt.


Jag älskar historia. Det är kanske därför jag reagerar på att vi i Sverige ofta inte uppmärksammar jubileum. Jag älskar också mina egna minnen samtidigt som jag lever i nuet och blickar framåt.

Det var inte bara jag som gillade hennes röst utan Malin gillade faktiskt också min. En gång sa hon att hon ibland gillade att sitta tyst och lyssna på mig. Hon älskade, berättade hon, när vi besökte Rom (vilket vi gjorde två gånger) eller andra historiska platser för jag var så duktig på att berätta.

Det är sådant jag lever för nu. Det är för dessa minnen jag långsamt checkar ut och mentalt driver iväg. Nu ska jag ägna resten av fredagskvällen åt att tänka på Malin Maria och hennes röst. Särskilt minns jag en rolig händelse i Rom när vi…


Kaknazisten kanske bara är lite ensam. Så som det kan kännas för oss alla, emellanåt. Ibland känner man sig väldigt liten ståendes ensam mot världen. Tänk om det är en permanent känsla? Då är det nog lättare att sälla sig till gråsuggorna i mörkret under stenen.

Dagens musik får bli något på temat contra mundum. Det blir bättre. I väntan på att det blir så får man väl tröstäta en kaka till.

Jag ska idag använda min röst i EU-valet.


Källor:

SO-rummet.se

Liljegren: Adolf Hitler

bild 47 – old school

Bild 47 är tagen av Erik Åberg strax innan OD:s Caprice nu i december under den klassiska devisen ovanför entrén i universitetets aula.

Detta är för mig klassisk mark. Det var här jag efter flera års fysiskt och mentalt kringflackande kände att jag hittat hem i tillvaron. I anslutande lärosalar hade jag mina första föreläsningar hösten 1992, jag var de kommande åren ofta i aulan som mycket aktiv i studentlivet.

Nu blev det ju vare sig körsång eller (någon större) akademisk karriär under mina år vid Uppsala universitet och det dröjde längre innan det stod klart att det var utbildning och pedagogik som skulle bli min yrkesmässiga lott i livet.

Men jag minns ännu min omedelbara tanke när jag för första gången såg devisen – den som fortfarande slår mig varje gång jag ser den:

Så där är det ju inte, de måste ha blandat ihop det!?

49547412_288064638731851_4677643560609120256_n

Men det var ingen sammanblandning. Devisen speglar synen på kunskap år 1887 när universitetshuset stod färdigt.


Påståendet om att när kartan och verkligheten inte stämmer överens så gäller kartan har faktiskt en historisk kärna. Iallafall när det kommer till bedömning. När jag mäter mig, eller tar min temperatur, så spelar det ingen roll om jag använder centimeter, tum, grader Celsius eller Fahrenheit.

Jag är 181 cm eller drygt 71 tum. Jag har 37 grader Celsius eller 1250,6 grader Fahrenheit. Inget konstigt med det. Men när vi bedömer människor är det däremot oerhört viktigt vilken måttstock vi använder. Det är sannolikt anledningen till att begreppet Mänskliga rättigheter uppfanns.

När vi började mäta prestationer inom utbildning efter en exakt måttstock, betyg, förändrades tillvaron drastiskt för lärare och elever (eller egentligen förändrades hela samhället – men en potentiell läsare förstår förhoppningsvis vad jag menar).

Betyg är historiskt sett en relativt ny uppfinning. Inte fick en medeltida lärling med sig en papperslapp med en bokstav eller siffra efter varje termin som angav hens förkovran inom olika färdigheter som krävs för det aktuella yrket. En Uppsalastudent på 1600-talet lämnade universitetet med ett av två möjliga resultat: med eller utan en examen.

(Som personlig reflektion vill jag förövrigt både tro och anta att stan säkerligen blev lite roligare att vistas i efter 1639 då Västmanlands-dala nation grundades. Hur detta faktum påverkade andelen som avslutade sina studier med eller utan en examen låter jag vara osagt – men om jag ges lite mer tålamod kommer denna parentes i slutet av bloggposten förstås som en del av sammanhanget.)

Betygen som vi känner dem uppstår under 1800-talet när det industriella samhällets behov av att exakt mäta, väga och värdera sprider sig till skolan. Exakta betyg baserade på elevens generella prestationer ser därmed dagens ljus. Även lärarnas prestationer, och för all del hela skolan och landet bedöms numera efter alla elevers genomsnitt enligt en mer eller mindre exakt måttstock.

Så är det alltså fortfarande. Elever söker innerstadsskolor med höga snittbetyg, hur framgångsrik en lärare är kan snart få sitt statistiska svar i en databas (informationsledningssystem tror jag det kallas) innehållande vederbörandes över tid satta betyg och PISA-rapporten, som förhållandevis få vet vad det egentligen är, blir ett inrikespolitiskt slagträ.

Genom seklerna har vi skiftat fokus från att med utbildning vilja upplysa och utbilda till att mäta och värdera. De flesta håller nog med om att man inte kan sätta likhetstecken mellan höga betyg och skicklighet/förståelse. Måste man välja mellan dessa två satsar nog de flesta på att nå höga betyg så snabbt och enkelt som möjligt. Det ger valmöjligheter och i förlängningen kanske fina jobb.

Jag hävdar för egen del att, sett ur ett samhälleligt perspektiv, det viktiga med utbildning är att fokusera på verklig kunskap och förtrogenhet. Hur vi mäter detta är dock måhända pudelns kärna. Ett av bekymren idag är att betygen används till så mycket annat än vad som från början var meningen. Det dras slutsatser om elever, lärare, skolor och utbildningar utifrån mångas betyg och det kan lätt bli lite tokigt.

Vem vill gå i grundskolan i Norberg som häromåret hade landets sämsta resultat? Resultat? Förlåt, jag menar betyg mätt enligt den nuvarande skalan.

Jag deltog härförleden i ett föräldramöte på mina barns skola. Det gällde information om betyg. Jag håller ofta en låg profil på dessa tillställningar eftersom det i sammanhanget är svårt att sitta på rätt stol. (Och för att jag lovat mina barn att inte vara ”pinsam”.)

Jag lämnade mötet fundersam. Håller kollegorna i grundskolan på att matrisa ihjäl sig? Hur tusan klarar de att mäta allt de säger att de måste mäta? Och barnen – förstår de verkligen vad som i slutändan leder till ett visst betyg – eller knegar de mest på i väntan på nästa rast så som barn i allmänhet plägar?

Många i landet har i sammanhanget lyssnat och reagerat på Katarina Gunnarssons reportageserie.

En sak jag sedan några år smugit in i min egen pedagogik är att eleverna ska göra sitt skolarbete i skolan – inte hemma. Det klart eleven kan få instruktioner och i förekommande fall övningsuppgifter att jobba med utanför skolan – men inte examinerande uppgifter.

Görs uppgifter, prov, etcetera, i skolan under mitt överinseende kan jag förklara hur betygskriterierna hänger i hop med uppgiften, handleda och hjälpa utifrån önskemål och behov samt aldrig behöva tveka över vem som faktiskt gjort uppgiften.

Jag tycker mig samma dag som detta skrivs fått vissa delar av min pedagogiska syn bekräftad i en artikel i SvD. Den handlar om en brittisk lärare, Craig Barton, som ingående studerat inlärningens funktioner (länk nedan).

Jag håller i min undervisning inte på och trixar så mycket med experiment, bilder, ljud, hemsidor och påhitt. Jag är nog lite, om uttrycket tillåts, old school.

Det sägs ju att den som kommer sist in i ett rum eller till ett möte är den som får, eller tar, initiativet. Jag kommer till mina elever sent (men i tid) och låter dem omedelbart fokusera på mig.

Moment eller områden vi arbetar med kan innehålla olika saker men oavsett vad så måste grundkunskaperna komma först. Kanske en tyst stund med inläsning eller en genomgång av mig kring något ämne. Och när så sker är viktigt att elevens fokus ligger på en sak  – nämligen det som händer längst fram i klassrummet.

Sedan förekommer hos mig ofta individuella samtal om vad individens utbildning syftar till för vederbörande och så till sist: vilket betyg hen vill ha. Så jobbar vi mot det.


Det krävs kunskap för att tänka fritt men när man väl lärt sig det, eller uppbådat modet, får man också verktyg för att avgöra vad som är en riktig tanke. Och då är vi långt bortom att bli bedömd enligt en viss skala.

För det kan ju, som devisen ovanför entrén i universitetshusets aula lär oss, vara fel på skalan. Eller rättare sagt: är det något vi kan vara alldeles säkra på så är det att tids nog är det fel på den.

Ändå var det detta mina tid i Uppsala lärde mig – att det är fel på devisen. Så jag knegar på med mina något ålderstigna ideal.


källor

Harari: Homo Deus – en kort historik över morgondagen

SvD 2/1 2019 – om läraren Craig Barton

V-dala Nation


relaterade blogginlägg

filosofie magister (när Bengtsson bjöd på cigarr)

nit och redlighet

Jag har under hösten firat mina första tjugo år som lärare. När jag började min anställning hösten 1998 kunde jag väl aldrig tro att jag skulle vara Falu gymnasium trogen i (minst) två decennium.

Icke desto mindre, så är det. Och eftersom jag i skrivande stund inte kan överblicka någon eventuell flytt utsocknes inom de kommande fem åren börjar det lukta guldklocka lång väg. Men någon sådan vill jag nog vid närmare eftertanke inte ha varför denna tankegång landar i en lika subtil som i-landsromatisk frågeställning: delas det ännu ut medaljer, tro?

Det som skulle komma ifråga i mitt fall vore väl medaljen För nit och Redlighet i rikets tjänst – om man med kommunen kan anse riket. Jag drömmer. Tänk om jag kunde förtjäna en medalj på riktigt, liksom. (Förlåt – det där sista säger mer om mig än jag är riktigt villig att medge.)

Tjugo år är enligt min uppfattning en tillräckligt lång tid för att man ska ha hunnit uppleva olika tiders samhällssyn på utbildning och dess institutioner. Lägger man därtill tolv år som elev i grundskola och gymnasium samt ytterligare sex års universitetsstudier på olika universitet i Sverige och Frankrike tycker jag även att jag kan anse mig sitta inne med åtminstone ett visst mått av perspektiv.


Ett visst mått av perspektiv har väl också den gamle finansministern och förutvarande ledande socialdemokraten Kjell-Olof Feldt. Han sticker i dagarna ut näsan och gör en pudel och säger sig ångra det fria skolvalet.  Han var ju med och tog de tidiga besluten som formade Sverige och känner tydligen ansvar.

Kanske har han rätt, Kjell-Olof. Dock är det, sagt med Sten Selanders ord, på det viset att man faktiskt inte kan lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män. Eller annorlunda uttryckt – ”förr” kommer aldrig tillbaka. Vi kan ändra, förnya och krumbukta oss men aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, återskapa folkhemmet. Det är det ju bara SD som tror att man kan.

Problemet är att den där gamla goda tiden, den som så många längs hela den politiska vänster-högerskalan saknar, faktiskt inte var så god i det stora hela. Det var nämligen därför den försvann.

Det är lite som i Chi Hoang Ti, kung av Tsin, som lät bygga den kinesiska muren. Feldt må ångra sig bäst han vill. Men han är fel person att göra något åt saken. Det krävs nya, andra insikter för att komma åt problematiken och jag personligen tror inte att just ägandeformen är rätt sak att börja med.


Gamla läroverket, idag känt som Kristinegymnasiet, utgör grunden till dagens Falu Gymnasium. Gymnasiet grundades 1866 och jag och MDP-kvartetten hade nöjet och äran att uppträda på 150-årsjubileet häromåret.

Följande stod att läsa i Tidning för Falu stad och län om skolans högtidliga invigning  onsdagen den 5:e september 1866.

Under klockringning från stadens kyrkor avgick processionen kl 11 från den gamla skolbyggnaden med landshövdingen de Maré, inspektorn prosten Ljungdahl och översten Söderhjelm i spetsen. Vid ingången till det nya läroverkshuset gjorde stadens skarpskyttekår honnörsgivakt. Då processionen inträdde i den ljusa och vackra, av festligt klädda damer till stor del upptagna solennitietssalen, uppstämde en sångkör under sångläraren Robert Lindholms ledning Haeffners ”Låt dina portar upp”. Biskopen skulle ha invigd byggnaden och hade som invigningsdag satt årsdagen av sin egen födelse, men han avled dessförinnan. Doktor Ljungdahl talade och förklarade läroverksbyggnaden invigd till en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter. Sist sjöngs ett par strofer av en sång författad av docenten Carl Rupert Nyblom i Uppala och på melodin ”Ur svenska hjärtans djup en gång”:

Hell dig, du ljusets nya hem,

Bland ädla dåd en värdig lem

I frejdad Dala-bygd!

Här är förvisst ett heligt rum,

Der sjelfa stenen, kall och stum

Förkunnar evangelium

Om flit och vett och dygd

Jag funderar lite. Vad skulle den där högtidstalande Doktor Ljungdahl menat, om han levt idag, med skolan som en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter.

(Frågetecken)

Hade han måhända hållit med mig i uppfattningen att det finns massor med ungdomar och barn som uppvisar en enorm potential att utveckla de dygder av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet kommer från? Och skulle han i humanitetens namn förespråkat amnesti för de barn och ungdomar som redan sedan flera år etablerat sig här?

Antagligen inte. Säkert var den gode doktorn en i raden av alla dessa förståsigpåare och uttolkare som i alla tider uttalat sig om något som de ofta inte har närmare kunskap om. Men visst andas pampigheten och svulstigheten i skildringen en samhällelig syn på skola och kunskap som vi som jobbar där idag bara kan avundas.

Men den andas även mandom, mod och morske män – och inte så mycket genus och jämställdhet. Men, okej, låt oss pröva. Vi tar texten i sången ovan och sätter in i dagens kontext:

Hej på dig, du som ännu inte är medborgare, det ska vi förresten fixa, välkommen till ljusets nya hem, här i Dalarna gör vi bara ädla dåd och grejer och i just det här klassrummet enbart seriösa vettiga saker och du ska få allt du behöver för att kunna växa upp, få ett jobb och betala tillbaka med flit och vett och dygd.


Skolinspektionen kom i höstas på besök. Inte för att det stundande besöket satte någon större skräck i kollegiet – Falu Gymnasium är en skola i medvind. Vi sopar de flesta konkurrerande utbildningar om inte av banan så åtminstone leder vi stort.

Så kom det sig att undertecknad plötsligt hade en skolinspektör i klassrummet. Nåväl – jag har inget att dölja. Här delges inspektionens protokollsutdrag.

SKOLINSPEKTIONEN

2018-12-18
63 (67)

Lektion 6
28 elever, en lärare

Lektionen startar på utsatt tid och eleverna är på plats. En projektorbild visar att lektionen kommer att handla om muntlig presentation. Läraren och elever diskuterar kring praktiska frågor. Efter ca fem minuter informerar läraren om att halva lektionen kommer att handla om teori om muntlig framställan.

Uppgiften som eleverna redan har börjat med och som sträcker sig över jul in i januari handlar om muntlig framställan. Läraren refererar till svenska och retorik och ger exempel på situationer som det kan vara värdefullt med kunskaper om muntlig framställan.

Läraren hänvisar till betygskriterier och pratar om vad skillnaden är mellan kriterierna, ger exempel på vad nyanserat kan innebära i detta sammanhang och hur man visar sina kunskaper på olika sätt. Läraren pratar även om att det är vissa kriterier som hen tar hänsyn till innan betyg sätts.

Genusperspektiv ska också ingå och läraren ger exempel på att man som handledning till en viss grupp kan säga att de inte ska babbla rakt ut och till en annan grupp att de ska våga prata mer. Att inte prata för fort är också viktigt att tänka på vid muntlig framställan och läraren säger att hen vet att det kan vara nervöst för vissa att prata inför en grupp men att de ska få stöd.

En elev undrar vad examinationsformer betyder och läraren förklarar och stämmer av om eleven förstått. Läraren går över till att prata om studieteknik en liten stund. Ca 15 min. efter lektionsstart visar läraren ett bildspel med övergripande punkter som man ska tänka på vid muntlig framställan och ger lite olika exempel på vad och varför saker är viktiga vid muntlig framställan.

Tempot är högt och läraren förmedlar mycket information ofta kopplat till verklighetsnära exempel på presentationsteknik. Läraren ger exempel på vad som kan ge betyget A om man gör på ett visst sätt och ger lite tips och säger att det bildspel hen visat kommer att läggas ut på classroom.

Läraren ber om kvinnligt perspektiv på hur bilden ska se ut layoutmässigt (vit text mörk bakgrund el. tvärtom). Läraren går igenom lite information och säger slutligen att eleverna ska jobba med sin uppgift tillsammans med utsedd kompis och att de ska fundera på hur de ska presenta sin uppgift. Eleverna uppmanas att jobba på under 35 min. medan läraren går in till rummet intill för enskilda samtal med elever.

En elev frågar vad de ska jobba med. Läraren säger att de ska prioritera att bli klara med en inlämningsuppgift eller arbeta med A-uppgifter och kolla av med sina gruppmedlemmar som de ska jobba med om det är ok. Läraren säger
att hen på fredag kommer att ge tydligare instruktioner om gruppgiften så att de
kan få mer fokus på det och kommer sen ta in grupperna på samtal om hur det går.

När läraren lämnar klassrummet blir det en del rörelse och några elever lämnar klassrummet, andra sätter sig i sina grupper och vissa ser ut att jobba med sina enskilda arbeten. Några elever har mobiler som de tittar i, alla har datorerna framme. Det blir lite sorl och småprat men några elever sitter tysta och jobbar.

Efter en stunds sorl och småprat blir det plötsligt knäpptyst och alla arbetar med något. Några elever viskar om sin uppgift. När det är någon minut kvar på lektionen kommer läraren in och säger att han vill ge lite tips till de som jobbar med A-uppgift och frågar om det är ok? Ja svarar eleverna och läraren ger lite instruktioner.

Läraren säger att eleverna ska dela sitt arbete i classroom med läraren och att hen kommer att hjälpa dem att få stöd om de behöver det för att komma vidare. Läraren avslutar med att prata lite om praktiska saker och avslutar med att säga att de under nästa lektion kommer att få tydligare
instruktioner om gruppuppgiften.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte tagit del av hela protokollet eller närmare studerat vad vi fått för kritik. För kritik fick vi – det får alla. Men det var intressant att ta del av inspektörens synpunkter, även om jag är osäker på hur jag ska analysera dessa.

Äh, jag gör väl som jag brukar med elevernas utvärderingar – tar ut några kodord för förbättring och jobbar på. I tjugo år till?


Relaterade blogginlägg

Mellon

Mattis fråga


Källor:

Sten Selander

Evert Taube

Skolinspektionen

Arkivet på DT

lyxfällan

I höstas ventilerades en gammal kollegial surdeg.

Det hela handlade om orimligheten i den stora mängd energi och tid som varje år går åt till att låta fotografera kollegiet och eleverna. All verksamhet står plötsligt still under de dagar fotokatalogen ska begåvas med grundmaterial.

Hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?


Under hösten har det fallit på min lott att organisera spontana besök på naturvetenskapliga programmet på skolan. Föga anade jag att graden av spontanitet skulle komma att anta tsunamiliknande proportioner när jag en gång åtog mig uppgiften.

Det har förövrigt eskalerat rent generellt vilka uttryck försöken att locka elever tar sig. Det är öppna hus, kick offer, gymnasiemässor, besöksveckor. Snart, som vi lite skämtsamt brukar säga i kollegiet, kan man anse att eleverna redan i årskurs nio läst in den första höstterminen på gymnasiet.

Se där ett led i effektivitetens tecken.

Den som inte gillar det nuvarande systemet hävdar givetvis att detta är en självklar följd av att varje elev bär med sig en portfölj innehållandes 300 000 kronor. Personligen är jag positiv till det fria skolvalet men tror inte vi funnit den optimala formen.

Frågan är och förblir den samma: hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?


Under våren kommer de nationella proven smygandes för att bita mig där bak. Dessa prov som jag ständigt ondgör mig över. Inte för att jag är alldeles säker på deras värde för att mäta kunskap eller som underlag för betyg, nej, mitt missnöje grundar sig i att allt annat i verksamheten går i stå till förmån för dessa prov.

När hjälpmedlet blir ett självändamål, något som tar mer kraft och energi än det ger med resultat att den förmodade vinsten i slutändan blir en kostnad, det är då man bör dra öronen åt sig.

Vad yvas jag över, egentligen? Ja, men det är ett stort sjå att både vakta och rätta dessa prov. Språklärarna försvinner en vecka för rättning, lektioner ställs in och jag förväntas vakta prov i ämnen jag inte har. Det ska bokas bord och lokaler, och tänk om provet läckt ut timmen innan – då måste reservprov distribueras kvickt som attan.

Jag har flera universitets- och högskoleexamina. Jag har tjugo års erfarenhet av yrket. Jag borde gå att använda på ett bättre sätt än att stirra på elever som skriver prov. Jag vill undervisa, handleda och lära ut – inte vakta andras prov.

Så jag undrar: hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?


Inget nytt under solen.

Den agrara revolutionen i människans forntid innebar stora förändringar. Vi blev bofasta, ökade spannmålsproduktionen och mättade därmed fler, vi uppfann grejer, lärde oss konstbevattna åkrar och mycket mer.

Men vi förutsåg inte vilka bieffekter som kunde komma av denna revolution. Vi var förvisso villiga att arbeta hårdare på åkrarna för att både individuellt och kollektivt få ett bättre, rikare och bekvämare liv. Allt detta gjorde vi beredvilligt – men den ökade produktionen ledde också till en befolkningsökning.

Fler barn innebär fler munnar och gröt mättar bättre än mjölk. När vi lärde oss  att göra gröt av vetet behövde inte kvinnorna amma lika länge och kunde istället arbeta på åkrarna för att ytterligare öka produktionen.

När barnen fick gröt istället för modermjölk försvagades immunförsvaret. Ungefär samtidigt skapade vi våra permanenta boplatser, de första städerna, vilka blev verkliga infektionshärdar eftersom smittor spreds snabbt. En olycklig kombination, kanske.

Om man inte accepterar ett visst mått av utilitarism, måhända.

Andra bieffekter av att satsa på en huvudsaklig näringskälla blev att vi blev mer känsliga för torka, att sädesmagasinen lockade till sig tjuvar och lycksökare vilket i sin tur krävde resurser att hantera genom bevakning och (avskräckande) bestraffning.

Dessa bieffekter blev naturligtvis inte uppenbara på en gång, nej, de tog många generationer att upptäcka och inse. Och här har vi kanske den huvudsakliga nyttan av att studera historia. Men det är så dags – historiker kan bara peka på hur utvecklingen sett ut över en viss tidsperiod, inte göra något åt det.

Det hela blir som ett självspelande piano och det finns ingen väg tillbaka.

Vi behöver dock inte vända oss till forntiden för att förstå paradoxen med lyxfällan. Många av mina vänner och gamla elever resonerar på så vis att hen tänker sig att snabbt ta sig igenom en utbildning som ger ett arbete med hög lön för att bokstavligen jobba skiten ur sig för att kunna gå tidigt i pension och först då verkligen förverkliga sig själv. Njuta segerns sötma, så att säga.

Men tidigt är ett relativt begrepp. Plötsligt sitter de där med stora bolån, två bilar, barn med dyra vanor och har själva lagt sig till med en livsstil som inte enkelt går att bryta. Istället fördubblar de ansträngningarna och jobbar på i samma furiösa tempo – för alternativet, att överväga sitt misstag, gör man inte.

Och pensionen, i den mån den kommer överhuvudtaget, kommer sent.

En av historiens grundläggande lärdomar är att det som från början anses som lyx snart blir till nödvändigheter och istället genererar nya skyldigheter. När vi blir vana vid lyx tar vi den snart för given. Efter en stund räknar vi med den. Snart kan vi inte leva utan den.

Ta alla dessa prylar som tvättmaskiner, diskmaskiner, dammsugare, mobiler, datorer, e-post, matkassar och städhjälp. Allt detta har en relativt kort historia men är inget som vi numera kan tänka oss att klara oss utan.

Tänk den tid det tog för mig 1985 att skriva ett brev. Jag måste skaffa papper, penna, tänka på min handstil, adressaten, köpa kuvert, frimärke, gå till brevlådan… med andra ord: man skrev brev om man hade något viktigt och genomtänkt att förmedla. Och man förväntade sig i allmänhet ett lika genomtänkt svar.

Inom någon vecka eller fem.

Idag, i det så kallade informationssamhället, riskerar vi att drunkna i elektronisk information och varje organisation lägger miljontals kronor på att tänka ut en genomtänkt kommunikationspolicy.

Vi ägnar oss åt massinformation. Vi vill ha omedelbara svar på våra e-brev. Vi har skruvat upp hastigheten något enormt men vi spar inte tid eller effektivitet. Tvärt om. Vi är slavar under mängden elektroniska meddelanden inom en mångfald olika kanaler.

Vad lära av detta?

Att snart är det gamla levnadssättet dömt till undergång och att ingen väg tillbaka finns.Vem köper en analog telefon eller kamera idag? Värt att notera är att sökandet efter ett bekvämare liv, då som nu, förändrade världen på ett sätt ingen föreställt eller önskat sig.

Det var ingen plötslig agrar revolution som inföll en dag. Det som hände var en rad små vardagliga uppfinningar och beslut under lång tid vilka alla syftade till mättnad och trygghet. Det var dessa sammantaget som långsamt band oss vid en livsstil som vi inte kan befria oss ifrån.


Det är kanske fåfängt att diskutera hur vi mest effektivt tar våra skolfoton. Det fanns en tid när skolfotokatalogen var målningar i olja. Det var ingen bättre tid, anser jag. Det är kanske rimligare att fråga sig vad vi ska med dessa såväl analoga som digitala foton till.

Vad gäller spontana besök besök på skolor kanske jag kan ha nytta av citera Jesus: låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Jesus drevs av en genuin längtan att lära ut saker, får man anta. Här som där.

Och jag kanske visst kan sätta mig att vakta nationella prov – om inte annat för att lära mig ödmjukhet. Men jag ser framför mig en mängd arbetsuppgifter i sammanhanget där exempelvis nyanlända skulle finna en meningsfull sysselsättning i projektform.

Jag tror inte att vi kommer att sluta flyga nu när vi fått smak på det. Däremot tror jag vi kommer att uppfinna ett mer klimatsmart sätt.


Låt mig till sist erkänna en sak. Jag är sprickfärdig av stolthet. Halvtidsutvärderingarna i skolan är superbra! Eleverna skriver nästan bara bra saker om sina kurser med mig. Jag är så stolt, glad, nöjd och tacksam över min privilegierade situation.

Jag läser om det som varit för att utvecklas till det bättre.


Källor:

Harari, Sapiens

dysterkvist

Det är advent och jag brukar vara glad. Men det är jag inte. Just nu ser jag tämligen mörkt på tillvaron.


Mitt hjärta går sönder lite varje dag när jag träffar mina elever vilka lever under hotet att utvisas. För första gången under min karriär tar det emot lite att gå till jobbet.

Vi sitter i personliga samtal och pratar resultat, förmågor och utveckling när vi (alltså Sverige) istället borde konstatera att den som klarar att hålla C-nivå i samhällskunskap eller historia på ett nytt språk faktiskt befinner sig på näst intill Nobelnivå.

Istället möter jag den nedslagna blicken och darrande underläppen. Du vet, jag har det lite tungt nu. Ett yttrande bakom vilket det döljer sig en panisk väntan på det oundvikliga. En utvisning till svält, förföljelse, krig och död.

Kan jag verkligen inte göra något? Jo, bli aktivist förstås. Inte helt ovanligt i skrået dessa dagar.

Prognosen ser inte bra ut och vi förtvivlar tillsammans. Vad hjälper nu mina berömmande ord? Förvandlas de inte i samma stund de uttalas till ett cyniskt hån, en påminnelse om vad som kunde varit om hen fötts i Hälsingberg istället för Aleppo?

Maktlösheten. Den enorma. Jag sväljer i farten en kopp kaffe från den automatiska maskinen i personalrummet – men den smakar inte gott. Vidare till nästa lektion. I den klassen är det ju bara två som kanske utvisas snart.


Advent betyder ankomst. Också det ett hån, inser jag plötsligt. För den som en gång kom hit och integrerade sig, lärde sig språket och sederna men som nu kanske tvingas härifrån blir konceptet advent lite motsägelsefullt. För det är ju, enligt skriften, något bra, fint och gott som kommer. Men verkligheten ser annorlunda ut – vad gott finns egentligen att vänta i livet?

I hela världen utsätts var tredje kvinna någon gång under sitt liv för fysiskt och/eller sexuellt våld. Var tredje.

Men inte av alla män! Ja, ja – jag vet. Ska vi därmed låta saken bero? Jag möter även dessa erfarenheter i mitt arbete. De som antingen själva blivit utsatta eller har sett sin mamma eller syster misshandlas av någon närstående.

Jag undviker vid dessa tillfällen att sätta mig i ett sådant där trångt litet rum man normalt hänvisas till för samtalen om förmågor, resultat och utveckling. Jag förstår på hennes kroppsspråk att det kan vara jobbigt för henne – hon kan bli trängd av situationen.  Vi sätter oss i stället i det öppna kollektiva rummet och hon ser lättad ut. För en liten stund kan hon kanske också känna sig som en helt vanlig tjej på väg mot den spännande framtiden.

Nästa kopp i lärarrummet känner jag överhuvudtaget inte smaken av.


Naiviteten och idiotin struntar i advent. De bara rullar på.

Förutom Le Pen är de i allmänhet män, högerpopulisterna. Och de kommer att göra exakt det de säger att de vill göra. Det är naivt, för att inte säga idiotiskt, att tro att de lugnar ner sig och plötsligt förvandlas till snälla, goa göteborgare bara de får vara med och bestämma lite.


Det finns en mirakelmedicin mot cancer: Carter-celler. Man tar blodkroppar från patienten, preparerar på något vis, och sprutar tillbaka in i patientens kropp. Därinne fortsätter de bekämpa cancercellerna av sig själva.

Det fungerar jättebra och man behöver bara göra en behandling istället för många plågsamma.

Baksidan är att varje behandling kostar 3 miljoner. Inget land har råd med sånt. 3 miljoner att ställa mot den fattiga, syndiga människa som verkligen behöver den. Kan det sluta på annat sätt än ett?


Det är advent. Jag tar en lussebulle och laddar upp inför veckan. Jag har under dagen hängt i kyrkan och på kommunala musikskolan och lyssnat på döttrarnas musicerande. Jag fick förövrigt böter utanför kyrkan och vare sig kom igen, det är advent eller förslaget att skänka böterna till barnen i Jemen föll i god jord hos parkeringsvakten.

Jag planerar alltså den kommande veckan. Dels ska jag försöka möta kommunens tjänstemän inom integration och dels sakkunniga från migrationsverket för att utröna vad vi lokalt kan göra.

Säkert inget, men vi får inte sluta försöka.

Sen ska jag fortsätta försöka muntra upp de som på grund av sitt personliga elände har svårt att fokusera på att lära sig och jag ska på olika sätt försöka kämpa på för att mörkermännen inte ska få övertaget.

Carter-cellerna ligger måhända utanför min sfär men det är väl där någonstans skriftens advent på allvar kommer in i bilden.

Mitt eget mörker skingrar jag som vanligt på allehanda sätt. Bach, sång och löpning räcker långt. Man får inte misströsta trots den usla hand man har att spela. Det finns ett ljus i mörkret – snart är det andra advent och vem vet helt säkert vad som döljer sig bakom nästa lucka?