bild 138: Skynet

Vad är intelligens? Vad är äkta?

Hur mycket artificiell intelligens finns det exempelvis i min profilbild, tänkt att locka åtminstone någon att svajpa höger, tro? Någon verklig människa kanske gillar det hon ser. Oj, vad många vi är som hoppas på sådant. Oj, vad mycket pengar det verkar gå att tjäna på människors längtan efter kärlek. Inget ont i det, kanske. Men hur ska ”hon” kunna veta någonting alls om mig med utgångspunkt från en bild? Kanske kan en potentiell intressent lära sig något om mig genom att först läsa min blogg? Men är det verkligen jag som skrivit detta blogginlägg?

Det här är jag

En annan fråga är varför mina elever måste skriva prov med papper och penna. Svaret på samtliga frågor är kinesiska muren. Sug på den, chatGPT.


Skynet är en superdator i filmerna om The Terminator, där den första, åtminstone för min generation, är en kultfilm. Skynet var ursprungligen ett (fiktivt) militärt datasystem som blev självmedvetet och därefter försökte utplåna mänskligheten. Människorna bekämpade Skynet och som en del i kriget skickades en mördarrobot tillbaka i tiden för att avgöra striden. Det här var inte fars favoritfilm, ska sägas.

Man ordnade en föreläsning på min arbetsplats och ämnet rörde artificiell intelligens. Jag tyckte det var ett bra initiativ i ett angeläget ämne. Innehållet hanterade både vad AI faktiskt är, dess möjligheter och risker. Det har dock för de flesta kollegor sedan länge stått klart att hemuppgifter inte går att ge. Istället kommer en hel drös tekniska hjälpmedel för att förhindra fusk. Så antingen lär man sig nya tekniska hjälpmedel varannan termin eller…

Jag har under mina tjugofem år i branschen inte ändrat pedagogik nämnvärt. Jag låter eleverna läsa i läroböckerna, lyssna på föreläsningar och arbeta med instuderingsfrågor. Sedan har jag prov. Lägg bort telefoner, smarta klockor med mera. Provet skrivs på papper med penna. Det är inte omöjligt, men relativt svårt, att fuska. (Jodå, ibland ger jag andra typer av uppgifter, exempelvis muntliga.)

Ett prov

When they go low we go high. Eller något. Det som fungerat sedan antiken fungerar idag.

Det går inte att bygga en utbildning med huvudsyftet att jaga fuskare. Jag tänker plötsligt på Chi-Huang-Ti (259-219 fvt), han som ville bygga en mur för att stänga ute hela världen och stoppa tiden. Det fungerade inte, men muren står där än idag. Jag ser den som en metafor för kunskap och förmåga. Vissa värden är eviga, underverk rentav, och värda att försvara. Muren är konstant oavsett tidens utmaningar och kommer att överleva också nuvarande regim. Jag vet, det är en tveksam metafor med tanke på alla som tvingades till slavarbete och död i bygget. Murens lärdom är dock att vi aldrig kan betvinga tiden och vad den för med sig. Fuskare intresserar mig föga.

AI ger mig briljanta lektionsplaneringar på ett ögonblick, borde användas för schemaläggning och mycket annat. All denna tidsvinst ställer dock krav på människor. Den som är duktig på att skriva, läsa, lyssna och källkritik kommer inte att vara irrelevant i framtidens samhälle. Hen kommer att se och hantera riskerna och utnyttja möjligheterna. Vilket är vad all utbildning egentligen syftar till.

Dystopiska profetior står som spön i backen. Skynet kan hända. Jurassic park också. Det sägs dock vara för dyrt att utveckla självtänkande AI i någon större utsträckning i nuläget (läs: för Putin). Mängden el och datakraft som krävs finns knappt.

Open chat-gpt är verkligen fascinerande. Men ju mer text och begåvade svar datorn genererar desto större krav och behov av klassisk bildning. Att kunna läsa, skriva och värdera information. Framtiden tillhör måhända humanisterna.

Jag tänker på far som uppgivet svarade på bankmannens vänliga fråga om han använder internet att ”det är internet som använder mig”. Jag tänker också på filmklassikern Hets. Här följer några minnesvärda citat:

Vad är det här? Otillåtna hjälpmedel? Glömde sudda ut? Fusk min herre, fusk! Vet ni, jag tror inte ni kommer att ta studenten. Det är ett stålbad, det är inget för er. Mycket tråkigt att tvinga bestraffa en elev för detta kriminella förfaringssätt endast två veckor före examensskrivningarna. Mycket tråkigt. Mycket. Sedan när har vi börjat bedriva undervisning utan kavaj?

Jag svävar iväg, märker jag. Antagligen för att jag kan. Och vill. Jag är måhända programmerad på det viset. Jag fortsätter hursomhelst skicka ut elever i världen som, oavsett program, får ett visst mått av klassisk skolning med sig. Det är mitt blygsamma bidrag till den artificiella intelligensen.


Frågan är alltså vad intelligens egentligen är. Det klart chat-ai fattar att svaret är kinesiska muren. Men tänk ändå vad man missar när man svajpar vänster. Alla borde förresten få en superlike varje dag. Tänk också på alla möjligheter som en enda bild kokar ner till. Bu eller bä. Intelligens är kanske förmågan att avgöra skillnaden?

Vad som är fusk ligger måhända i betraktarens öga. En bra bild kan leda till något fantastiskt. Min bild är enbart förändrad till svartvit och bakgrunden borttagen. Min utbildning, däremot, är min mur. Mitt hopp och nyfikenhet min styrka. Men ändå: vad händer den dag dejtingappar blir självmedvetna? Att man genast möts man av ett meddelande: ”Min bäste herre, ta din anskrämliga nuna härifrån. Du är körd”. Det, om inte annat ger en tidsvinst.

Det är jag som skrivit detta blogginlägg. En potentiell läsare/svajpare får helt enkelt tro på mitt ord därvidlag. Frågan om intelligens får jag möjligen låta förbli obesvarad. Äkta, ja, det är väl hur man känner sig.

Välj Lugnet. Behåll Lugnet. Satsa på Lugnet.


Relaterade blogginlägg:

Momento Mori


Musik:

The robots

Maskinerna är våra vänner

Blinkar blå

Muren och böckerna


Scen ur Terminator 2

Scen: förhör i kyrkohistoria

bild 129: härlig är jorden

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt?


Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.


Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag ibland.


Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?

Här finns filmer från årets bästa skridskodag

Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus och sånt, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten.

En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.

Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!”

I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.

På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.

Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan

Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället. Stop the steal.

Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.

Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:

The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.


Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.


Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att ge en kram. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull.

Nobelfesten 2011

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.



Relaterade blogginlägg:

Mannen i svepeduken

Musik:

Danielsson: Schysst och populär

Armstrong: what a wonderful world

Bowie: life on mars

The real group: härlig är jorden


Källor:

Wikforss: Alternativa fakta om kunskapen och dess fiender

Descartes

Rocky Balboa

bild 127: Gustafs skål

Kolla! Vad har de på sig?! Jag ler för mig själv. I mjugg, som det heter. Ett Mona Lisa-leende. Eller är det möjligen ett varggrin?

Var det bättre förr? Minnet går sin eviga holmgång med skildringen. Ibland är minnena jobbiga och historien obamhärtig. Men ibland… Så många tankar. Timmar, dagar och år av gagnlöst muttrande om i stort sett ingenting. Sittandes i min fåtölj stirrandes på kungar. Och inte heller någon att dela dessa tankar och käbbel med. Förr hade jag projektet ”veckans kung” som innebar att jag varje middag inför en hänförd (eller hur) familj föredrog aktuell monark.

Men vad säger jag? Ingen att dela tankar med? Trams. Jag har ju dig, bloggen. Det är du och jag.


Jag är knappast någon glödande rojalist men jag har ett intresse. Jag har i stort sett alla regenter på min vägg, det är nog mer än man kan säga om de flesta innevånare i konungariket Sverige. När jag synar dem där på väggen fastnar jag alltid för gustaverna. I synnerhet den tredje. Han verkar varit något av en glad gamäng. Det kan man nog inte riktigt säga om den förste.

Regenterna på min vägg

Det är kontemplativt. Medan jag iakttar kungarna begrundar jag högt och lågt, tillvarons stora och små egenheter. Som att Dotter 1 tycker det är fånigt med polo. Jag ignorerar henne och reflekterar istället över att det finns en mängd händelser som man på olika sätt borde uppmärksamma. Iallafall kan man anse det om man är historielärare.

Fånigt med polo?

Händelser som givit visst avtryck i historien, alltså. Hur är det egentligen med rojalismen, numera? Svenska botten var en rojalistisk rörelse inom Hattpartiet som samarbetade med Gustaf III vilket bidrog till dennes kupp och slutet på Frihetstiden 1772. Yej! Leve konungen! Det var en rojalism som heter duga, det. Borde inte Svenska botten lyfts fram av hovet under 2022?

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill.

Anjalaförbundet var något av det motsatta. Det var en revolt bland officerare 1788 efter att Gustaf III startat ett krig mot Ryssland. Detta var ett brott mot de svenska grundlagarna och hären var dessutom illa rustad. Några officerare började på eget bevåg fredsförhandla med Katarina i Ryssland. Gustaf krävde lojalitet av militären men följden blev Anjalaförbundet, ett öppet myteri där 113 (adliga) officerare förklarade kriget olagligt och krävde riksdagens inkallande. Ner med tyrannen! Gustafs bemötande av anjalamännen blev framgångsrikt, han spelade på historien. Klädd i folkdräkt talade han på kyrkbacken i Mora såsom en gång Gustaf Vasa hade gjort. Gustaf (III) vann stöd, upproret krossades och en av ledarna avrättades. Gustafs skål! sa Bellman. Leve Dalarna! sa Gustaf. Adeln bidade sin tid.

Inte i Mora. Men med en kungavägg bakom

Republikanska föreningen borde vädrat morgonluft vart tionde år allt sedan 1988, då det var två hundra år sedan Anjala. Men se det året, 1988, det var Berglagets år. Det 700:e i företagets historia firades bland annat genom att Lasse Berghagen uppträdde i Stora stöten.


Borde inte åtminstone vi i Dalarna under 2021 firat minnet av slaget vid Brunnbäcks färja? Eller, det kanske någon gjorde? Pandemin, jag vet. Men ursäkter är som ändalykter – alla har en. Kanske borde Falun minnas att Gustaf, sedermera I, hade sin bas här i stan vid tillfället?

Detta var hursomhelst den första större sammandrabbningen mellan Gustaf Vasa och ”danska” (Kalmarunionen) trupper. De förra hade sin bas i Falun, de senare i Västerås. Slaget stod vid byn Brunnbäck i närheten av Dalälven 1521. På Gustafs sida stred bland annat soldater, bönder, från Dalarna. Slaget utföll till deras fördel och kungen var inte sen att utropa det hela som en stor svensk seger. Leve Sverige! Leve Dalarna! Huruvida någon uppträdde i folkdräkt under slaget håller jag för osannolikt.

Idag spöar vi dansken i… backhoppning?

Det hela ledde till att det moderna Sverige föddes den 6:e juni 1523. Nästa år fyller gamla Sverige alltså 500 år. Det lär väl firas i det här i sammanhanget ganska ljumna landet. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill. Utländskt. Plötsligt känns Tegners ord aktuella för vår tid. Välkomna, ni som sökt er hit! Ni, vi, är alla fantastiska och flärdfulla!

Brunnbäcksstenen. Bild: visit Dalarna

Jaha, hur binder jag ihop det här? Fler helgdagar år folket? Det blir något av en paradox eftersom det var ”kungatyrannen” (G3) själv som genomförde den stora helgdöden. Att det är snyggt med polo? Det visste redan Gustaf Vasa. Så många tankar och ingen… vänta! Plötsligt dyker tillfället upp. Fjärran så nära. Upptagen, jäkla otur. Nå, det går fler tåg. Det är fortfarande du och jag, bloggen.

Plötsligt dyker tillfället upp

Man får väl i det stora hela högtidlighålla vad man vill. En glad gamäng, exempelvis. Jag tror slutsatsen får bli att det inte är det sämsta att vara en sådan, ehuruväl ensamstående.

Leve alla glada gamänger i såväl slott som koja! Jag höjer mitt glas och skålar diskret, fast på avstånd, med en envåldshärskare som hänger på min vägg. Det finns väl sämre ställen att hänga på, tänker jag. Nåväl, Gustafs skål!


Så, var det bättre förr? Måhända var det ungefär lika. Lärjungen tycker sitt arbete är tungt, men är ändå vagn, och läraren är hästen, säger (ungefär) Strindberg. Den enes Mona Lisa är den andres varg.

Det är sen eftermiddag i klassrummet. Några elever tittar en film på youtube, de har hittat en video från Lugnetgymnasiet inspelad 1992. Eleverna fascineras. De tycker skolan verkar ”mer nice” än idag. De slås av att inga mobiler förekommer. De tycker också allt verkar mer unket, påstår att ingen kände till deodorant eller parfym på den tiden. Så tittar de på mig. De frågar hur det var eftersom jag var elev ungefär den tid filmen visar. Jag tar ett djupt, bitterljuvt andetag och förlorar mig i ett avlägset fjärran.

Vad ler du åt, Fredrik?


Relaterade blogginlägg:

Resan till Leningrad


Musik:

Gustafs skål!

Crawford: same old story


Källor:

Landen: Gustaf III en biografi

Wikipedia

Tegnér: Vid svenska akademinens femtiåra minneshögtid

årets sommarprat

Jag fick förmånen att hålla tal till studenterna på skolan i år. Det är något inspirerande, viktigt och en stor ära.


Kära studenter!

Här kommer en problematisering jag som skolans representant tänker vända och vrida lite på under några minuter. Är ni beredda? Nu kör vi.

Det gäller att inte växa upp alltför mycket eller allt för fort. Livet är meningslöst. Försök alltid resa dig efter en smäll, var alltid lite galen och fortsätt alltid framåt. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

I oktober 2017 raserades livet som jag hittills känt det. Marken rämnade under fötterna. Mitt livs kärlek, mina barns mor, min bästa vän, diagnostiserades med cancer. Sedan gick det fort. Efter ett och ett halvt år i helvetet var hon död. Där stod jag plötsligt ensam med två relativt små barn. Det var ett sådant avgörande ögonblick som jag tror alla människor någon gång upplever i livet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det gäller att koppla ihop nyckelscenerna i livet för att nå självinsikt.

När jag var i er ålder, strax efter att den sista mammuten lagt näsan i vädret, och student på gymnasiet, var jag en tämligen medioker elev. Rätt halvdana betyg C, eller 3 som det hette på den tiden, i det mesta. Jag levde ur hand i mun, tog dagen som den kom. Så kan man inte leva, insåg jag, det håller inte i längden. 

Så jag gjorde högskoleprovet. Jag fick inte så bra resultat, men jag fortsatte göra det tills jag näst intill spikade det. Säkert berodde det mest på tur, men tur har man också ibland. Provet medförde att jag kunde förverkliga min dröm. Så jag åkte först till ett universitet i Frankrike och sedan till Uppsala för att studera historia. Han kanske kan bli bibliotekarie, eller nåt, sa far till mor, eftersom far inte tyckte att yrket historiker lät riktigt seriöst.

Jodå, nog förstår jag att det låter märkligt i era öron, men drömmen var faktiskt inte att bli historielärare. Jag ville bli historisk fackjournalist (far skakade bara på huvudet eftersom han tyckte att jag skulle ha ett riktigt jobb, göra ett rejält dagsverke någon gång i mitt liv) men råkade försova mig efter en sen kväll i Uppsalas studentliv så jag missade ansökningen till journalisthögskolan. Alternativet var lärarhögskolan. Så jag blev historielärare och det har jag aldrig ångrat. Även slumpen drabbar oss ibland.

Inför den där sena kvällen som gjorde att jag missade ansökningen till journalist hade jag fått frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in i ett nummer på en scen, inte alltför olik den här. Någon hade blivit sjuk i en föreställning och det behövdes en vikarie som kunde sjunga någorlunda. Där och då måste det avgöras. Jag tackade impulsivt ja och det hela blev en framgång. Jag fick mycket beröm, mitt ego stärktes. I publiken satt en kvinna jag inte kunde slita ögonen ifrån. Det var hon som skulle bli min bästa vän, mina barns mor och min partner. Där och då tog jag mod till mig och gick fram efter föreställningen och… vi slutade inte umgås förrän tjugofem år senare i en sjukhussäng på falu lasarett.

Aldrig, inte ett ögonblick, har jag tänkt att det var synd att jag inte vaknade i tid så jag kunde ansöka om att bli antagen som journalist. Det hade nämligen förutsatt att jag aldrig gick upp på den där scenen. Och det i sin tur att jag aldrig åkt till Uppsala. Och det… jag tror ni förstår vart jag vill komma. För så är livet. Oavsett föräldrars tyckande är det fyllt av kärlek och förluster. Jag har misslyckats så många gånger att jag tappat räkningen. Med högskoleprovet, med att vara en bra pappa, cancerdiagnosen, jag har svikit människor som betyder mycket för mig.

Så här några, nåja, ganska många år senare inser jag att betyg inte är allt. Hur bra det var att jag åkte till Uppsala och klev upp på en scen. Vilken fantastisk relation jag fått till mina döttrar som ensamstående pappa även om jag föredragit alternativet alla dagar i veckan. Dessa motgångar har stärkt mig, jag mäter människors eventuella otrevligheter mot allt jag upplevt och allt jag är. Hur viktigt är egentligen just den här struntsaken som vi just nu bråkar om? Jämfört med sjukdom, menar jag. Eller krig eller en pandemi. Så brukar jag tänka.

Kära studenter. Några av er fick nyligen en lite märklig, tyckte ni, uppgift av mig. Men tänk efter. Om 100 år kommer sannolikt vi alla att vara döda. Varenda människa man känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kollega, influencer, idrottsstjärna, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn. Ingen av oss här inne kommer någonsin att vara så unga som vi är precis nu. Ser man krasst på det är vi mitt inne i en nedräkning. Att verkligen leva är att vara uppmärksam på allt underbart som finns runt omkring oss. Att varje dag bejaka de små tingens gud. Trots allt elände som finns så finns också skönhet. Som att ha en lyckad lektion eller när barnen säger att man inte är helt jävla dum i huvudet, iallafall inte just nu, människors leenden eller känslan av att sätta sina läppar mot… en stor kopp fylld med mango-te.

Jag sa i början av detta anförande att livet är meningslöst. Det var inte ett ogenomtänkt påstående. Jag tycker verkligen att tanken att söka ”mening” i de omständigheter som råkar existera efter miljarder år av händelser är absurd. Vad är meningen med sjukdom? Eller krig? Eller en pandemi? Vi kan förstå hur och när, men inte varför. Inte egentligen. 

Men jag är ingen cyniker. Jag är, när allt kommer omkring, faktiskt ganska romantiskt lagd. Och så här ser alltså jag på romantik: Jag kommer snart att vara död. Maskföda, för att citera Shakespeare. Under tiden jag inväntar denna ofrånkomliga sanning kommer livet ibland att tyckas långt, tufft och herregud, så tröttsamt! Jag kommer ibland att vara glad och ibland ledsen. Till sist blir vi alla, även om det inte känns så just nu, gamla. Och sen dör vi. Det finns egentligen bara en slutsats som är rimlig att dra: nämligen att det endast finns en förnuftig sak att göra med denna vår tomma existens, denna segdragna väntan på döden, och det är: Lev. Här och nu.

Visst kan det vara bra att pensionsspara men enligt min åsikt så fyller man livet bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt över vad man gör, ha medkänsla, dela med sig och vara positiv i alla lägen. Med det synsättet blir det lättare att alltid göra en ny satsning mot livets stora pokerpott. Vem vet vilka kort man får den här gången? När man tänker närmare på saken, så inser man att det finns väldigt många bra grejer i livet. De små men stora sakerna. Kärlek, resor, vin, sex, kultur, barn, Bach, mat, sång och att ensam en morgon ytterligare något öka farten på löparrundan.

Kära studenter. Här kommer svaret på frågeställningen. Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet man alltid är precis i början av. Därför tänker jag: Lev det. Bejaka det. Njut det. Och vila trygg i övertygelsen att din bästa tid alltid är precis nu. Detta förhållningssätt har i mitt liv stärkt mina relationer, gör att jag älskar både livet och det jag gör varje dag. Trots allt är det härligt att leva. Slösa inte bort tid på nonsens, dåliga känslor och irriterande människor. Javisst hon dog min kära fru. Men vilket liv hon levde. Vilket liv vi fick tillsammans. Det är inte den som lever längst som vinner utan den som lever varje ögonblick.

Klyschor finns av en anledning. Fånga dagen, se människan, efter regn kommer solsken. Fortsätt vara nyfiken och lite galen, gör det du älskar. Faller du någon gång i livets stora lotteri så rest dig upp, satsa igen. Kära studenter, framtiden är här. Som alltid annorlunda än tänkt, oförutsägbar men definitivt här. 

Vi som har jobbat mer eller mindre länge här på skolan har perspektiv. Ni som tar studenten i år har åstadkommit något helt otroligt. Ni sticker ut. Ni är mer makalösa än andra generationer av studenter. Ni har klarat det från hemmet under pandemi. Det är något helt enastående och unikt. Jag är helt säker på att ni kommer att slå oss med häpnad. 

När ni nu står vid ett vägskäl i livet vill jag för min del och som representant för all personal här på skolan säga en sak: Tack för er tid på Lugnetgymnasiet. Livet är meningslöst. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

Lycka till!

bild 117: homo narrans/ homo ludens

Den ljusnande framtid är vår.

Homo narrans betyder den berättande människan och homo ludens den lekande människan. Berättelse. Lek. Nyfikenhet. Kreativitet. Fantasi. Det hänger ihop det där. Jag ser dessa egenskaper som fundament i mitt liv, i min syn på barnuppfostran och undervisning. Kryddar man dessutom anrättningen med en nypa moralisk övertygelse så får man en svårsmält brygd.

Den lekande människan

Jag talar nu inte om min inre bror duktig, jag är (som jag återkommande känner mig manad att upplysa en eventuell läsare om) vare sig bättre eller sämre än någon annan. Men låt mig ge några exempel på hur jag menar så får vi se var vi landar.

En känd händelse är när den förutvarande statsministern Tage Erlanders fru, Aina, efter makens död återlämnande ett antal av hans gamla pennor märkta ”Tillhör Statsverket”.

Jag tycker inte riktigt om hur skolan ibland fungerar. Jag finner mig emellanåt inlåst i en regelstyrd institution som påfallande ofta inte gynnar kreativitet, fantasi, glädje eller kritiskt tänkande. För det är väl tanken? Vad gör man åt det? Jag tänker att det ena leder till det andra. Första steget är att våga misslyckas. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det. Misslyckats, alltså. Påt igen, strunt samma vad människor tycker. Men samhället tycks istället uppmuntra inställningen att man måste behärska allt på första försöket. Som om det vore möjligt. Tala om stressande.

För att komma åt detta i undervisningen måste jag som lärare våga släppa matriserna och proven för att istället värdera andra förmågor och intressen. Jag tycker att vi rent allmänt borde uppgradera de estetiska förmågorna och ämnena. Poesin existerar faktiskt utanför svenskämnet. Filosofin är ständigt närvarande, musiken, dansen och konsten likaså. Det som för någon är en grå vägg är för någon annan en myriad av kulörer.

Jag kan inte spela flöjt

Mäster Yoda säger att man först måste glömma det man redan lärt sig för att kunna hantera kraften rätt. Jag tycker det ligger mycket i det yttrandet. Öppna sinnet, och annat flum. Ofta får jag frågan ”vad händer om jag misslyckas på provet”. Jag svarar att det fixar hen genom att vara aktiv på lektionerna. Eleven flackar med blicken. Omprov är det enda svar som duger.

Men jag har inte alla svar. Jag brukar lite skämtsamt säga i klassrummet att det enda jag inte lär ut är briljans. Den finner man, som Yoda lär oss, inom sig. Jag märker att jag varje år tar ytterligare små steg mot mina ledstjärnor berättelse, lek, nyfikenhet, kreativitet, fantasi och glädje. Och samtidigt som jag gör det tar jag också steg ifrån formalia, lagbundenhet, regler och tradition.

Eleverna verkar i stora drag nöjda, även i år. Men det handlar verkligen inte om mig. Undervisning, utbildning, är ingen popularitetstävling. Det handlar om människan man har framför sig. Ecce homo – att se människan. Och att människan ser sig själv.

Gammal skåpmat. Redan Sokrates ville förlösa den kunskap eleven har inom sig. Den regelstyrde teknokraten sträcker återigen på sig: flummigt. Jag vidhåller att för att nå kreativitet, fantasi, glädje, och kritiskt tänkande i såväl skola som förälder måste man visa ärlighet, integritet, äkthet och, faktiskt, kärlek. Det är personliga egenskaper som går att träna sig i.

Episoden om Erlanders pennor är på sina håll populär eftersom den påminner om ett socialdemokratiskt drömtillstånd när politiker, och andra, inte skodde sig. Jag tänker att det gäller fler än s-politiker, det gäller oss alla. Det är där kryddmåttet moral kommer in i bilden.

Bättre eller sämre, var det ja. Det svårsmälta är inte lätt att sätta fingret på, faktiskt. Jag fattar att jag framstår som något dumdryg, det är ofrånkomligt. Så mer än så här säger jag inte om mina tjugofyra år som lärare. För, som Voltaire säger: konsten att tråka ut är att berätta allt. För egen del tänker fortsätta både leka och berätta under mitt kommande tjugofemte år.

Den som lever (och/eller går naturprogrammet på Falu gymnasium) får väl se. Detta är hursomhelst mitt dragna strå till den stack vi ibland formulerar den ljusnande framtid till vår.


Relaterade blogginlägg

Lärartyper

Bortom mr Keating

sista natten med coronagänget?

Eller som jag brukar säga i politiken: vad är egentligen utbildning? Vad syftar den till? Hur genomförs den på bästa sätt?


Det sista (?) coronagänget står inför sin student. De som utbildats på distans halva sin gymnasietid. Första Coronakullen fick en tämligen medioker, men ändå rätt mysig, studentexamen, andra gänget hade en något bättre och så i år. Stor eruption!

Eller? Nja.

Traditioner försvinner snabbt. De vet ju inte hur man gör! Men visst, lite av studentens härliga eufori börjar infinna sig. Lite olovliga resor till medelhavets strand, handledning till någon som halvligger under en palm (varför ska inte det fungera som fungerat i två år?! Va!), utspringstävlingar och baler. Det blir nog som eljest, vad det lider.

Jag har arbetat med naturelever (och många andra program också men Naturprogrammet har alltid varit med i leken) sedan 1998. I år ligger betygen lägre än normalt, generellt sett. Inte så många underkända (det brukar det inte vara) men lägre betyg. Men vem kan klandra? Det är som en enda stor tappad sug gått genom en hel generation. Tänk om det är så i hela världen, tänker jag förskräckt.


Vi människor tror en massa konstiga saker fast vi faktiskt vet bättre. Vi tror på spöken, i USA tror 70% inte på evolutionen (i EU är den siffran 50%), 6% av svenskarna tror att månlandningen är skapad i en filmstudio. Miljontals människor i USA tror att valet stals och att Trump är landets rättmätiga president. Miljontals (delvis samma individer förmodar jag) tror att vaccin alltid är farligt. Vi kan skratta åt det. Men massornas tro kan leda i fördärv. Som häxbränningarna, Förintelsen eller, faktiskt, planetens undergång. 32% i USA tror nämligen att klimatförändringarna inte är orsakade av människor.

Varför tror människor så här? Varför fortsätter människor tro på rena felaktigheter även efter att motbevis presenterats? En förklaring är att vi får våra övertygelser från andra människor. Om vi har tur finns dessa i en välfungerande skola, hos seriösa medier, bland kunniga vänner och hederliga politiker. Om vi har otur råder motsatsen.

Ingen, eller ytterst få, kan stå emot denna påverkan. Vi är i slutändan tvungna att lita på vad andra säger. Frågan är om man blir informerad eller manipulerad? Är man godtrogen blir man lätt lurad och är man skeptisk hindrar man sig själv att ta in ny kunskap. Relativt få människor har koll på vad deras övertygelser ifrån början kommer ifrån. Alla vet exempelvis att cancer är farligt men hur, på vilket sätt, är det få som kan förklara utöver att man kan dö av det.

Generellt sett har vi människor en stark känsla av förståelse för saker vi i själva verket förstår ganska dåligt. Det ger en stark övertygelse på svag grund. Att fortsätta tro på, ja, rent utsagt galenskap för att man inte vet tillräckligt mycket för att resa invändningar är mycket enklare än man tror. Källkritik är tråkigt. Tidsödande. Trist. Jag har en perfekt källkritisk uppgift men när jag presenterar den tror eleverna att jag skojar.

En perfekt uppgift

Eller som jag brukar säga i klassrummet: vi tror att vi vet och vet att vi tror.

Skolan kan hjälpa till. Har vi, under pandemin, förlorat något av det? Sannolikt inte. Men framtiden får väl utvisa. Att ett vettigt socialt sammanhang är ovärderligt för undervisning torde vara glasklart. Men låga betyg är minsann inte liktydigt med tro på tomtar och troll. Det är ett gott gäng som går ut. Jag tror det kommer gå dem väl. Eller som jag brukar säga till döttrarna: jag skiter i alla betyg utom F. Huvudsaken är att man lär sig något.

Jag lägger snart det tjugofjärde läsåret till handlingarna med en känsla av att det jag gör är viktigare än någonsin. Kliché? Taskig självinsikt? Jag har inte läst elevernas utvärderingar än men tanken är att i höst fortsätta göra så gott jag kan för kulturen, för integrationen och för jämställdheten. Eller som jag brukar säga till kollegorna: ni har ett dilemma. Vill ni ha mig här nästa år ska ni inte rösta på mig. Och tvärt om. Fast det kanske inte är något dilemma, egentligen.


Utbildning är det du har kvar när du glömt allt du lärt dig sa Ellen Key. Hur den utformas är för de där politikerna att bestämma. Hoppas de vet vad de gör.


Källor:

Wikforss, Alternativa fakta, om kunskapen och dess fiender

Bild 116: Leningrad 1990

Men mamma, det fanns ju ingenting att köpa!

Jag brukar vara försiktig med att öppna den ungdomliga pandoraasken i offentligheten men ska göra ett undantag.


Jag brukar också ibland, när mina elever vill åka till Rhodos eller motsvarande, berätta om min egen studentresa. Den gick till Leningrad i Sovjetunionen. Eleverna gör stora ögon. På riktigt? Jajemän, någon berättade inlevelsefullt om vodkans gyllene land och dit åkte min klass, S3, den 28:e april 1990.

En föreställning på hotellet. Notera loafers och tubsockor.

Finlandsfärjan var väl då som nu. Loafers, tubsockor och midjelång kavaj. Äventyrligheterna började först vid sovjetiska gränsen där vakter med kalashnikovs noggrant kontrollerade föremåls införande i landet. Den första verkliga kontakten med Sovjet var Viborg, en stad en gång i svensk ägo. Därifrån gick resan vidare mot Leningrad med buss.

Resan ägde rum endast ett drygt år innan Sovjetunionens kollaps och nog, sett i historiens backspegel, kunde man ana sprickorna i sömmarna. Bussen gjorde noga planerade stopp där champagne, klockor och allsköns bråte såldes. I varje gathörn i Leningrad såldes resterna av landets militärmakt ut. Alltså kläder och prylar.

Jag och Daniel

Hotell Sputnik, där vi bodde, höll inte riktigt den klass min avgångsklass förväntade sig –förutom i antalet personal. Massor av människor fanns att tillgå i arbetarnas paradis. Maten passade tydligen inte heller våra västerländska läckergommar. Ickeförty kostade en liter fin rysk vodka 13 kronor.

För att bli insläppt på ett av stadens mer fashionabla etablissemang, Hotel Leningrad, krävdes någon sorts hotellkort som givetvis inga ryssar hade råd med. Glada i hågen mutade vi oss in till ännu en brakfest. Efteråt betalades en busschaufför 100 kronor, en för honom astronomisk summa, för att köra tjugotalet beskänkta svenska ungdomar till sitt hotell.

Det festades inte bara, vi besökte minsann Vinterpalatset, tsarernas forna residens, numera konstmuseum. Vi såg även rysk cirkus, en fantastisk upplevelse.

Vinterpalatset/Eremitaget (bild från Wikipedia)

En av de första (?) västerländska kedjorna som etablerade sig i landet var Hard Rock Café. När personalen såg att vi var i antågande tömde man helt sonika stället på människor. Mitt framför näsan på oss lämnade ett femtiotal personer, med nedsänkta huvuden, restaurangen. Sedan dukades det upp två långbord med rätter – och vodka. Jag minns min oro för vad kalaset skulle kosta. Jag minns också min förvåning när det kostade 200 kronor. Inte per person utan för oss allihop. En astronomisk… I övrigt har minnet av middagen förlorat sig i historiens dimmor.

Jag samlade redan då på gamla tidningar från olika länder. Jag köpte därför en Pravda och blev, helt rimligt, tilltalad på ryska. När jag uppenbarligen blev svaret skyldig fortsatte försäljaren: “good luck reading this”. Tidningen återfinns idag på Styrsö. Jag köpte också andra saker jag fortfarande har kvar. Särskilt vårdar jag min variant av Larionovs matchtröja från CSKA Moskva (världens mest framgångsrika klubblag, tror jag) som skymtar fram under jackan på sista bilden nedan.


Det fanns inget att köpa, berättade jag alltså vid hemkomsten för min bekymrade mor. Känslan av att vara en bland några naiva svenska snorungar som köpte ett helt land förmådde jag inte sätta ord på. För det är vad jag minns. Känslan av fattigdom och äcklig mat. Tårarna hos en servitör när jag inte kunde förmå mig att dricka det finaste han kunde erbjuda: färsk mjölk. Den underdåniga tacksamheten för en tia i dricks vilket fick personen att springa efter gåvor som tack. Mitt snidade ryska hantverk hade jag länge kvar.

Jerra. Honom har jag fortfarande kvar ❤️

Eleverna av idag då? Jo, de fortsätter åka till medelhavets strand. Just i år är det mer rätt gjort av dem än någonsin.

Jag kommer givetvis inte ihåg allt detta jag beskriver. Jag har haft god hjälp av min egen artikel i studenttidningen Galder från 1990. Lycka till med att finna den. Men resan sticker ut, det gör den. Och man bör komma ihåg att trots det fruktansvärda sovjetiska systemet fanns kontrollmekanismer. Diktatorn kunde avsättas. Som Chrustjov. Idag finns inget sådant.

Och snart finns inget att köpa.


Källor:


Relaterade blogginlägg:

Memory lane


Musik:

Let’s dance

bild 114: narcissistens klagan II

Styrsö, påsken 2022. Att leta spår i det förflutna för att kunna förstå sig själv.


Jag blir ofta nostalgisk när jag är på ön. Det blir lätt så, omgiven av minnen och gamla foton. Facebooks algoritmer har under veckors tid hamrat in vad som hände oss för tre år sedan. Algoritmer som inte gör åtskillnad på goda och dåliga minnen. För att få enbart de goda minnena kan man träffa släkten. Det berättas under kafferep om när morfar en gång bjöd in några enträgna Jehovas vittnen att sitta ner över en kopp. Morfar, som upplevde husförhör under uppväxten på Gullholmen förra 00-talet, kunde minsann både bibel och katekes. Vittnena återkom inte.


Det händer ibland att jag funderar över huruvida jag borde byta arbete. Göra något annat. Sedan uppstår omedelbart följdfrågan: vad?


Det är endast arkiven som håller sig evigt unga. Frasen är snodd från min huspoet Tranströmer. Så rätt han har, inser jag under bläddrandet bland gamla skolfoton från karriären. Det mesta är sig likt genom åren förutom rynkor som tilltar, hår som glesnar och skägg vars nyans allt mer övergår i vitt. Dödens blomster, som far säger om grånat hår. Jag suckar lite, tittar ut över havet. Det är väl som det ska med den saken. Allt liv övergår till slut i sin motsats.


Är det nu det händer? Blev jag just gammal? Morfar var aldrig gammal. Inte ens när han fyllde nittiosju år. Jag har snart lagt det tjugofjärde året som gymnasielärare till handlingarna. Tjugofyra år. Det ger en bra bit över tre tusen elever som under åren passerat magisterns klassrum. Änte könsti, som vi säger i Dalom. Jag trivs faktiskt lika bra nu som när jag en gång började. Bättre, till och med.

Åren har gått. Jag räknas inte längre till de unga och nytänkande. Numera tillhör jag skaran som varit längst på bygget. Det gamla gardet. Magister Adolphson. Emeritus. Konstigt, det känns inte så. Jag ser fram emot varje lektion på samma sätt som vore det 1998. Men inget av det spelar någon roll för jag har examen från glömskans universitet, för att återigen parafrasera Tranströmer. Döden har redan tagit sina mått och sitter i detta nu i allsköns ro och knåpar på kostymen. Hoppas Döden är lika dålig på syslöjd som jag. För färdig är jag inte. Å andra sidan, det är väl ingen. Men Döden lämnar, som bekant, inga uppskov.

Årets personalfotografi. Snart i olja?

Jag blir ibland trött på mig själv. Jag har i princip två jobb och vill ändå byta. Eller vill jag det? Jag delar min tid mellan Dalarna och Styrsö. Morfar var under sin yrkeskarriär nästan aldrig hemma på ön. I veckan ringde jag till försvarsmakten, det finns tydligen så kallade snabbspår för den som redan har universitet/högskoleexamen. Jag har tre, förutom Glömskans universitet, så det borde gå snabbare än på SJ:s spår iallafall. Officer? Kan det vara något? Om inte annat för att sätta fart på den gamla diskussionen i kompisgänget om vem av oss man helst har med sig i en skyttegrav. (Hint: inte undertecknad, för man kan inte snacka ihjäl ryssen).

Jag minns något som min far brukade säga: att det som skiljer äkta konst från strunt är det, att i det äkta konstverket lever helheten i varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade om de stympade gudabilderna som man gräver upp ur klassisk jord – kanske bara en fot eller bara en skuldra – och ändå fulla av gudom.

Citatet är från Boye. Kanske går det att översätta till livet? Att vara rakt igenom äkta. Som morfar. Och många andra här på ön. Jag känner mig iallafall genuint trygg i yrket. Mycket annat med mig må vara av vindflöjelns spretiga natur, men inte tillvaron som historielärare. Jag känner meningen och helheten i klassrummet. Sådant är äkta. Jag tycker också jag ser något av detta i bilderna som tagits genom åren. Det kanske är inbillning. Men om inte, den känslan ersätter man inte enkelt. Hår, skägg, kroppsligt förfall må kvitta lika. Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar.

Så vad ska jag göra när jag blir stor? Sjöman, som morfar, kan jag inte bli. Kanske en gatans musikant i södra Frankrike? Guide i Rom? Flytta till Styrsö?

Medan skymningen faller över Halsvik kommer jag att tänka på Lagerkvists kända ord. De lindrar vankelmodet lite. När jag kämpar med förflutenhetens vålnader påminner jag mig om att det alltid finns en framtid. Alltid.

Det är vackrast när det skymmer all den kärlek jorden rymmer. Ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplåna fjärran stränder. Allt är nära, allt är lågt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt ska tagas från mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam utan spår.

en stilla kväll i april 2022

Relaterade blogginlägg:

Narcissistens klagan

Svart på vitt på azurblått

Gatumusikant i södra Frankrike

Guide i Rom


Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Poppeas kröning

I’m a man of constant sorrow


Källor:

Boye: Hon som bär templet

Lagerkvist: Det är vackrast när det skymmer

upp flyger orden (old stuff)

Upp flyger orden, tanken stilla står ord utan tanke aldrig himlen når.

Detta säger Claudius i Hamlet. En gång avfyrade jag dem mot någon som av olika skäl var väldigt arg på mig.


Att relativt ledigt kunna uttrycka mig är utan tvekan den förmåga som tjänat mig bäst i livet. Den liksom bara fanns där redan från början. Jag tror det är fars förtjänst att jag tidigt lärde mig att våga lita på mina ord och för det är jag honom evigt tacksam. Redan som mycket liten i 1970-talets Falun kallade grannarna mig för ”den lille riksdagsmannen”. Visserligen nådde jag aldrig riksdagen, men smeknamnet säger ändå något.

Självinsikt vs självkänsla

Måste man prata på lektionen för att få A i den här kursen?

Schablonen från förr, ”kommer det på provet”, gäller inte längre. Dagens elever är uppvuxna med internet. De är blixtsnabba på att få fram allehanda information av mer eller mindre kuriös natur. Frågan för skolan, eller samhället i stort, är numera hur de ska använda all information. Men är det en samhällsfråga är det per automatik också en fråga för skolan.

Pelle är Pelé på sax. Jag: HAIK

Vi är rätt många som fortfarande minns livet före internet. Hur krångligt allt var. Hur man kunde sitta en hel kväll och diskutera laguppställningen från Canada Cup 1976 eller den perfekta, och rätta, varianten av en Long island ice tea. Nu hittar man sådan information genom några enkla knapptryck. Resebyråer behövs knappt och säger jag ”tror jag” på lektionen får jag svaret från eleverna inom några sekunder.

Till de lärde på latin. Eller åtminstone fullmäktige

Livet före internet, som vi ibland nostalgiskt refererar till, var som sagt ofta krångligt. Telefonköer från fasta linor, gå till post och bank för att hämta eller skicka saker och ta ut fysiska pengar. När jag skulle studera i Frankrike föregicks det av en mängd besök på olika ställen där jag rent fysiskt var tvungen att infinna mig. Visum, pass, betyg, ansökan och resehandlingar. Och väl där hade jag ingen aning, verkligen inte en susning, om vad som hände i Sverige samtidigt (1991-92). Jag skrev och mottog brev från mor. Vi talades inte vid i telefon, eftersom jag inte ägde någon mobil och det var dyrt att ringa. Breven finns dock fortfarande kvar som en tidskapsel över våra sinnen från den tiden men de säger inget om den stora världen.

Jag har pratat med döden

Har vi mer kunskap idag, tack vare internet? Det är omöjligt att svara på. Hade Leonardo istället för universalgeni varit en högst medelmåttig mångsysslare om han levt idag? Jag skulle säga att världen numera är enklare men också svårare. En sak kan vi nog iallafall enas om: vi har fler felaktiga uppfattningar om sakernas natur idag – tack vare internet. Kanske är det här lärarens fokus bör ligga, numera.

Om vi kan enas om premissen om informationens tillgänglighet, som jag nämner ovan, anser iallafall jag för min del att utbildning bör handla om att hjälpa elever att utveckla och lita på sina förmågor istället för på sin telefon eller dator.

och Mumintroll

Nej, säger jag, du måste inte prata för att nå ett visst betyg. Du kan skriva dig igenom kursen. Men du ger mig ett större betygsunderlag om du också deltar i samtalet. Man ska nämligen inte underskatta värdet av den initierade frågan. Dessutom blir det roligare. Och om du jobbar med din sämsta gren, säger jag, får du sannolikt en bredare spets. Vad man än kastar på dig för uppgifter framgent så löser du dem på hög nivå.

Ibland talar miljön för sig

Dessutom, brukar jag vidare uppmana i synnerhet mina kvinnliga studenter, killar pratar. Mycket. Tänk dig en framtida situation med kollegan ”Per”, du själv och chefen. Chefen frågar vem som vill ha det där jättespännande jobbet med mycket högre lön. Vem hugger på den? Jo, det gör Per. Du måste våga säga ifrån, låta din röst höras. Hela tiden. Jag har bättre meriter än Per, måste du säga. Har jobbat längre. Är duktigare. Äh, just ja, säger chefen och harklar sig. Okej, jobbet är ditt. Numera säger chefen oftare det, vågar jag hoppas. Men ibland behöver han bli påmind.


Han som var arg på mig stirrade. Så började han plötsligt skratta. ”Ja, du kan iallafall uttrycka dig, det får man ge dig! Vi skiter i det där – kom nu, Adolphson.” Kanske inte det bästa sättet att möta en utskällning. Men ändå.

Jag må ha nämnt det förut, men när jag en gång frågade Malin varför hon ville hänga med mig, en smådryg och lite lätt överviktig kille från Falun, så svarade hon: ”det var när jag hörde dig prata. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Det har aldrig ändrats. När du kommer in i ett rum är det som en varm vind drar igenom det.”

Visst snackar jag mycket strunt men man får inte döma sig själv alltför hårt. Det hon sa är det finaste någon någonsin sagt till mig. Jag tror det jag här diskuterar handlar om att om orden inte når ända upp, ända in, är det ingen idé att säga något överhuvudtaget. Det gäller Hamlet, det gäller mig och det är vad jag försöker göra gripbart för mina elever.

Ännu ett härligt gäng

Källor:

Wikforss: Alternativa fakta, kunskapen och dess fiender

Shakespeare: Hamlet

Länkar:

Welcome to the internet

bild 104 – utbildning


Är det verkligen sant att du är min mentor? Yes!


Genom historien har skola och utbildning påfallande ofta ansetts som synonym till kadaverdisciplin, bestraffningar och ett allmänt hållande av ordning och reda. Måhända är det Platons fel. Men vad är egentligen en skola och vad innebär utbildning? Hur ska den läggas upp, vad ska ingå? Vad tjänar den för syfte?

Min kollega Daniel. Han brukar låtsas att han diskuterar med kollega Jeff på engelska så att jag ska tro att Jeff är där när han inte är det.

Den vanliga beskrivningen är som en målinriktad process där någon genom systematisk undervisning och och träning utvecklas och skaffar sig kunskap, bildning och färdigheter. Jaha, ja. Det besvarar möjligen vad men knappast hur. Både filosofer, präster och under förra århundradet psykologer och beteendevetare av olika slag, har genom århundradena brottats med frågan om vad utbildning är, hur vi lär oss samt vem som har rätt till skolgång.


Platon, 428-348 fvt, har kallats för filosofins superstar. Mannen genom vilken vi känner Sokrates och som anses som den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. Men oproblematisk är han inte, denne Platon, helst inte om man silar honom genom vårt nutida raster. Demokrat var han exempelvis inte. Vi kan ju börja där. Platon anser nämligen att staten fungerar bäst när den styrs av en intellektuell elit. För detta krävs att man väljer och utbildar denna elit.

Sagt och gjort.

Platon

Först och främst måste de mest begåvade avla barn, som en sorts antik rasbiologi, barnalstrande är minsann inte en privatsak utan i allra högsta grad statens angelägenhet. Men alla fria mäns barn har rätt att tävla om den bästa utbildningen och därmed de högsta ämbetena. Efter gallring kvarstår slutligen de bästa kandidaterna för att gå i statens tjänst. Utbildningen, eller gallringen, är sålunda helt och fullt en angelägenhet för staten.

Resonemanget kan vid en ytlig anblick förefalla logiskt. Jag återkommer till det. Men hur skulle Platons elitutbildning se ut? Faktum är att den överträffar det mesta vi sett i både verklighet och fiktion. Den utvalde fick först genomgå arton år av klassisk grekisk utbildning: läsning, skrivning, gymnastik, samt skaldernas verk (Platon ville dock styra upp vad som var relevant, som en sorts antik kanon).

Sedan följde några år av fysisk och militär utbildning. Som statsman måste man alltid vara beredd att försvara staten. De som klarat sig hit fick studera matematik under tio år. När studenten fyllt trettio fick han (de som inte gallrats ut) lära sig dialektik (filosofi och retorik). Därefter följde en sorts praktik på underordnade tjänster tills kandidaten var i femtioårsåldern då den nu fullt utvecklade filosofen kunde ägna sig åt statens skötsel.

Jobbet innebar i stort sett att dela sin tid mellan tänkande och politik. Värt att notera är att statens övriga medborgare var skyldiga att obrottsligt lyda denna styrande elit. Det behöver kanske inte påpekas att Platon mer imponerandes av Sparta än Aten.

när jag blev citerad

Det går att legitimera all form av elitism enligt denna typ av resonemang. Det är som en blandning av nazism (Hitler beundrade Sparta), kommunism, IS och The Handmaids Tale. Men kanske går frågan att lyfta till vår tid? Exempelvis kan man enligt detta resonemang inte lämna utbildning till fria aktörer, nej, statlig skola är enligt Platon att föredra.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska besvara mina egna inledande frågor. Hot, våld och bestraffning hör dock inte till utbildning, inte ordning och reda heller. Möjligen struktur. Så jag sammanfattar väl det hela genom påståendet att med rätt stöd och uppmuntran kan varje individ nå hur långt som helst. Utbildning måste iallafall, enligt min uppfattning, ske genom glädje och passion för att främja intresse. Lyckas man finna sitt intresse kommer självförtroendet, medvetenheten och ett självständigt kritiskt tänkande. Hur man uppnår sådant är mindre viktigt. Bara man gör det.


Tänk att någon verkligen blir genuint glad av att ha mig som mentor. Och dessutom vågar säga det. Förutom hur glad det gör mig så slås jag också av vilket oerhört ansvar det innebär. Jag kan aldrig svika det förtroendet. Aldrig.


Relaterade blogginlägg:

Utbildningsnivå

Gymnasium och bortom


Källor:

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia