Är Galliano hotshot en god drink? Den skapades i slutet av 1980-talet av bartendern Bosse Bergström och blev världsberömd. Jag serverade den relativt ofta när jag jobbade på Banken. Ja, inte på en riktig bank utan på Bistron. A.k.a Faluns skafferi.
What goes around comes around är ett engelskt idiom som säger att hur vi agerar och uppför oss i nuet påverkar hur vi kommer att bli bemötta eller känna oss i framtiden.
Va? Kajal och vitt puder? Det har jag nog inte… Plötsligt fann vi en beröringspunkt, döttrarna och jag, när jag inför skolans tema berättade att jag under ungdomen ibland sminkade mig. Lugnetgymnasiet fyller fyrtio år vilket firas med 80-talstema. Hur är festen upplagd, undrade far samtidigt som jag vittjade hans garderob i jakten på något att sätta på mig. Vi ska klä ut oss, äta och dansa svarade jag. Låter mer tidlöst än 80-tal, replikerade far. Förutom att jag generellt sett har lite svårt för crazy utklädningsteman på fester inser jag att mitt 80-tal ser något annorlunda ut än för vissa. För mig var det mest svarta kläder och ibland vitt puder (vilket avser smink). Tyvärr kunde jag inte delta i personalfesten utan klädde ut mig på lektionerna.
”Prinsen av Wasa” (1799-1877) hette egentligen Gustav Holstein-Gottorp och var i egenskap av förstfödd son till den sedermera avsatte kungen Gustav IV Adolf under tio år kronprins i Sverige. Det är, då som nu, knepigt med titulaturen bland de kungliga – i synnerhet om de av olika skäl slutar i förtid. Först ville han kalla sig ”prins av Sverige” men det satte Jean Baptiste (Karl IV Johan) stopp för. Så titeln blev istället prins av Vasa.
Gustav hade inte så bra relation till sin något märklige far, var under sitt liv hög militär i Österrike och återvände endast en gång till Sverige (som turist) efter att han förlorat arvsrätten. Han protesterade formellt vid Karl XV:s och Oscar I:s trontillträden men lät bli inför Oscar II:s. Efter sin död gravsattes han bredvid sin far och övriga kungligheter ur ätten Holstein-Gottorp i Riddarholmskyrkan. Värt att notera är att att den nuvarande kungafamiljen via Gustaf V:s fru Victoria av Baden faktiskt är släkt med den gamla gustavianska ätten (Holstein-Gottorp).
Vi har i Sverige efter andra världskriget rivit fler byggnader än vad kriget som sådant lyckades åstadkomma i vissa andra länder. Det har ofta beklagats och tjänar som varnande exempel i statsarkitektens vokabulär. I Falun, exempelvis, är det många som i nostalgisk saknad pratar om det rivna äldre badhuset samtidigt som man funderar över hur vi ska hantera det gamla. Nu när vi har ett sprillans nytt som i all sin briljans prålar måste vi minnas och hantera det gamla. Av Baden, så att säga. (Ursäkta, släkten är från Göteborg.) En historisk lärdom är: riv med måtta. Ersätt inte gammalt och fornt med tillfällig, obeständig materia. Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män. Vissa saker är och förblir oersättliga. Men Banken Bar och Brasseri håller öppet och visst kan man, om hågen slår till, beställa en Galliano hotshot.
Kanske kan Carl XVI Gustaf och hans förstfödde son lära sig något av Gustav IV Adolfs och dennes son prins Gustafs oblida öde. Apropå vissa uttalanden i tronföljden, menar jag. Hursomhelst. Jag, min fars förstfödde, gick alltså härförleden hem till min något märklige far. Vi har på det stora hela alltid haft en bra relation, far och jag. Det är det inte alla som har med sina fäder. Far kisade. Är det Viktor? Jasså, det är du, skrockade han sedan. Ni låter så lika. Mor, påminner jag mig medan vi språkar, brukade citera Hamlet och kalla mig en förryckt prins som måste bevakas väl.
Det är lätt att känna vinddraget från hån och misstag när man blickar bakåt. Min bror påstår att man får ett rikare liv om man bejakar sina laster. Tage fastslår att 1980-talet ofta framställs som mer färgglatt än det egentligen var. För mig innebar ungdomen Kraftwerk, Vivaldi och Depeche Mode. Klädseln var svart, ibland förekom eyeliner och vitt puder. Men en gris är fortfarande en gris även om den bär läppstift, som jag deklarerade för tveksamma döttrar.
Det börjar kanske bli dags att bygga upp en ny sminklåda i takt med att åldersskavankerna tilltar. Det var under min ungdomstid inte okomplicerat att som man sminka sig. För då bröt man mot normen. Något måste väl ha hänt därvidlag? Min historia är i alla händelser min, så som för oss alla. Jag föredrar att gå i regn för då kan ingen se mina tårar, sa Charlie Chaplin. Men jag sminkar inte bort min sorg, jag bejakar den när den uppkommer. Det gör mig nämligen lycklig i det långa loppet.
Jag gillar inte kaffedrinkar något vidare. Men Galliano hotshot är faktiskt rätt okej. Det finns emellertid inga genvägar till den perfekta drinken, man får alltid skörda det man sår. På ett eller annat sätt får man alltid det. Det finns heller inga proteser eller smink för en amputerad själ, för att parafrasera Al Pacino. Själv tänker jag att livet faktiskt är lite som en Galliano hotshot: svart, gult, fett – och snart förtärt. Skål, gustavianer och kosmonauter! Bartender! Another round over here!
Musik:
Relaterade blogginlägg:
Källor:
Wickman: Gustaf IV Adolf – en kunglig tragedi
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.