bild 83 – terra firma

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för någon varit ute på riskfyllda upplevelser av olika slag. Jämför gärna med helt vara ute och segla eller med det mer moderna off pist. Terra firma innebär alltså motsatsen.

Att vara på fast grund är nog dock inget för oss seglare. Inte botten är nådd heller. Är du seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, säger jag. Jag är ständigt ute och seglar. Snedseglarnas riksorganisation: here I come!

Snedsegel är ett verkligt segel. På en båt. Benämningen snedseglare används (vanligen av en äldre generation) i vardagslivet som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels om en person som kommit lite på sned här i livet.


Oppositionen här i stan använder gärna, lite spefullt, uttrycket den styrande minoriteten. Det klart, de har rätt i sak. Men lika rätt är isåfall formuleringen majoritetsoppositionen som var för inkompetent gör att ta makten.

Det kanske möjligen inte är en så framkomlig väg att retas? Men kul?


Jag hörde nyligen att någon köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17555 kr. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kommer jag att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Aldrig jagar vi människor njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka.

En viss mängd lycka

Nej, man måste hitta lösningen inom sig – inte utom sig. Annars blir man utom sig. Tror någon på allvar att Donald Trump har ett rikt själsliv?

Detta är förövrigt en av anledningarna till att jag ibland låter eleverna arbeta med temat historiens största börskrascher. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen… Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.


Mask eller inte, det är frågan. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat tema pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning.

Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade också en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd.

1600-talets vårdpersonal må ha varit få och outbildade men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor och läderkängor och alltså tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man kunde nämligen bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben (se bild) på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna.

Min bror är en modern pestdoktor. Batong, mask och allt. Själv bär jag sedan gammalt alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

YB – en modern pestdoktor

Det är sällan jag tittar på tv-serier numera men fjärde säsongen av The Crown är ett måste. I tredje delen finns en scen där en mus springer igenom rummet där drottningen sitter. Det är naturligtvis ingen slump. Jag funderar över vad scenen ska symbolisera. Är Lady Di musen? Om vem lejonet är råder ingen tvekan. Det vimlar av lejon i kungliga vapen.

Gud och min rätt. Så blygsamt.

Till syvene och sist så är det sunda värderingar som driver allt framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Som pandemier. Vi må jaga njutning men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer.

Vi är väl alla emellanåt ute på djupt vatten. Och medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får vi var och en, här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota Covid-Olle i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad.

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens månne mitt adelsmärke. Men jag seglar glatt vidare i jaken på ökad kunskap och nya bekantskaper.

Det är dock inte utan att jag känner en förnimmelse av botten nu när jag försiktigt sträcker ner stortån. Vattnet må vara kallt men sjunker gör jag inte.

Botten är nådd

Just ja, jag fyllde år härförleden. Stort tack för all uppvaktning! Hur det känns? Bättre än alternativet.


relaterade blogginlägg

Pelargoner

Borgmästaren i Wuhan


Källor:

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

bild 82 – te deum vs pity party

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.


Nyanländ – och glad

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Inte så gammal – och glad

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.


Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Äldre – och glad

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

bild 81 – modus vivendi

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man


Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.


Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

I glas och ram

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

bedårande

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?


En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.


Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?

Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters

Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!


Källor:

Wikipedia

Klosterlasse

Hur vet man att man gör rätt? Hur vet man att ens övertygelse inte är hopplöst passé? Å nej! Är det nu den kom?!


Lars Nilsson, a.k.a Laurentius Norvegus, a.k.a Laurits Nielsson av Norge, a.k.a Klosterlasse föddes i Norge 1538. Efter präststudier konverterade han till katolicismen och blev även Jesuit. Klosterlasse levde under den tid som kallas motreformationen och han vigde sitt liv åt strävan att återinföra katolicismen i Skandinavien. Vi vet hur det gick: inte så bra. Men spelar det någon roll, egentligen?

Men under Johan III och Sigismund var läget gynnsamt så Påven tyckte det var värt ett försök. För att genomföra planen reste Klosterlasse till Sverige där han utgav sig för att vara luthersk präst men under cover grundade han samtidigt ett jesuitkollegium. Detta var före BankID, kameraövervakning och sånt varför sådan verksamhet gick lite lättare. Å andra sidan var konsekvenserna värre vid upptäckt: dödstraff, landsförvisning, tortyr, etcetera.

Under 1570-talet bedrev han alltså under protestantisk täckmantel katolsk gudstjänst och undervisning i Riddarholmskyrkan. Han höll sin verkliga identitet dold till 1580. Han lär ha varit karismatisk och iallafall i så måtto framgångsrik att han lyckades få många att konvertera. Upprördheten när han väl avslöjades ledde till upplopp och till att ”papisten” jagades ur landet. Han lär, strax innan han dog, även slängt käft med protestanternas lejon Gustav II Adolf i Riga när denne erövrat staden 1621.


Förra året inträffade en incident i min lokala butik. Det var kö och en kvinna i slöja hade svårt att göra sig förstådd. Hon skulle köpa smör och något annat – sammantaget uppgick notan till 54 kronor.

Men köpet medgavs inte. Hon hade inte råd. Stämningen blev tryckt. Personalen himlade sig och kön suckade mangrant när hon vände sig om för att återlämna varorna. Jag erbjöd mig att betala, men hon tackade nervöst nej eftersom hon inte kunde betala tillbaka.

Jag menade att det behövde hon ju inte. Men du är ju svensk? Förvisso – men det är du med. Så låt mig nu, som en svensk till en annan, betala. När jag haft det svårt i mitt liv har människor hjälpt mig. Det är sånt vi svenskar gör.

Någon i kön svor faktiskt åt mig men jag låtsades inte höra. Jag frågade istället kvinnan skämtsamt om vi inte tillsammans nu skulle jaga Mammon ur templet. Hon förstod inte. Stämningens förtätning nådde till sist sådana nivåer som bara stora mängder av det hormon som endast svenskar i kö utsöndrar. Personalen höll järnmasken. Jag inbillade mig att kvinnan såg lättad ut, men också skamsen, när hon snabbt lämnade affären. Vreden, varifrån den nu kom, riktades mot mot mig. Blickar. Knyckiga, hastiga, rörelser. Knutna nävar i fickor.

Varför berättar jag detta? Ja, inte för att framhäva vilken godhetens apostel jag är. Nej, jag tänker på vikten av att stå upp för sin övertygelse. Men hur vet man att man har rätt? Och så tänker jag på hur det skulle vara att inte ha 54 kronor på kontot när det behövdes. Jag funderar vidare på om uppmaningen att räcka brödet till den hungrige är något vi inte längre följer i Sverige. Isåfall vill jag, känner jag starkt, göra en motreformation whatever the odds.


Det var prov i veckan. Vissa saker är eviga.

Elever har humor

Kan detta vara det sista fönsterkuvertet? Är syndafallet äntligen över? Är jag nu en skuldfri man, rikare och mäktigare än 90% av världens befolkning?

Med Skatteverket skämtar man inte

Det skulle tas en öl i veckan men jag avstod. Det är väl mitt lutherska arv, kan tänka. Jag nåddes dock snart av det glada budskapet att far var där, på puben. Vad gör man? Mannen är som jag, han blir galen av alla restriktioner. We are dressed in our best and prepared to go down as gentlemen. Som reformatorn själv lär ha sagt: ”den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång”. Metoo, Martin, ring a bell?

Men om du smittar någon? Ingen risk svarar far lite vemodigt – vi har inga vänner kvar X och jag. Kom så går vi till puben, pappa, säger jag genast.

Vi går ut ibland, far och jag

Änte könsti? Här har man varit och handlat och fått den goda (!) idén att köpa en prinsesstårta till Vildvittrorna istället för lördagsgodis.

Flickor!, ropar jag när jag kommer hem, jag har en överraskning! De sveper ner till köket, tittar på tårtan och med en blick som talar om att jag närmast är att betrakta som fullständigt dum i huvudet återvänder de utan ett ord till sina telefoner. Äh, det var något drygt pappaskämt. Jag vet inte vad han ville.

Jag ser på tårtan. Den tittar kärleksfullt och lite utmanande tillbaka. Den ser god ut. När jag var liten älskade jag tårta. Det gör jag fortfarande. Jag tror också den älskar mig. Lika bra att sätta igång.


Plötsligt känner jag likt Klosterlasse en passionerad längtan efter den tid som var, efter en tid då jag inte behövde berätta för min far att han omedelbart ska lämna puben eller när mina döttrar inte behövde säga att jag ska unna mig att gå ut och ha lite kul. En tid när människor hjälpte varann i affären och mina värderingar inte var hopplöst passé. En tid när gamla vänner uppträdde på varandras bröllop, när hjältar fanns och stordåd utfördes, en tid när jag ännu kysste av kärlek.


Okej, okej. 50-årskrisen är här. Jag inser det. Skit samma, låt den komma bara. Låt mig bli den stockkonservative dinosaurie jag i själva verket redan är. Tidens oupphörliga gång kan man ändå inte göra något åt (mer än filosofiskt) och tur är väl det.

Rätt eller fel, vem är jag att döma? Låt oss istället glädjas, älska, hjälpas åt och njuta medan tid är. Jag, för min del, tänker inte slösa min kraft på att försöka vända tiden tillbaka. Klosterlasse må ha varit både övertygad och övertygande men det förhållningssättet är inte för mig.

bild 73 – på villovägar

Vissa saker är värda sina omvägar. Det är emellertid lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla.

Jag har under det senaste året nog varit lite vilse. Å andra sidan innebär genvägar som bekant ofta senvägar. Till vissa saker går helt enkelt inte att gena medan andra är värda all ansträngning. Det fina i kråksången är att man aldrig i förväg kan veta, man måste emellanåt våga chansa.


I Dalarne, närmare bestämt Falun, mitt under brinnande världskrig, den 26:e oktober 1917, hölls en intressant middagsbjudning. Gästerna bestod av två män och en kvinna. Låt oss kliva in i tidsmaskinen och färdas till Falun sent i oktober 1917.

Det är, med dåtida falumått mätt, två tämligen udda fåglar som kliver av aftontåget från Stockholm. En är konstnären Oskar Kokoschka. Han är i Sverige på officiellt uppdrag av Österrikes-Ungerns regering för att ställa ut samtida österrikisk konst på Liljevalchs. Det verkliga uppdraget är dock att leda en propagandakampanj för att sprida bilden av dubbelmonarkin som en ännu mäktig nation. Den andre, geografiprofessorn från Wien Ervin Haslik, är ute på samma typ av uppdrag och kvinnan de ska besöka är Selma Lagerlöf.

I Hasliks och Kokoschkas uppdrag ingår att besöka framstående svenskar, man mötte bland annat Hjalmar Branting, och ett besök hos den berömda nobelprisbelönade och i tyskspråkiga länder mycket populära författaren (särskilt Gösta Berlings saga var mycket uppskattad) var givet.

Säkert var resan ett välkommet avbrott i den monotona krigstillvaron hemma i Österrike. Tyvärr var det Sverige de mötte påvert och även om vi inte direkt drabbats av krigshandlingarna var effekterna tydliga. Dyrtid, svält, strejker och kravaller. Stod Sverige, likt Ryssland, på randen till revolution? (Händelsen samma år som i efterhand gått till historien som Potatiskravallerna är välkänd.)

Normalt skulle Selma tagit emot på Mårbacka i Värmland men på grund av det höga priset på ved hade hon inte råd att värma upp gården under vintern – så det fick bli huset på Villavägen i Falun istället.

Bild från 1913. Källa: projekt Runeberg.org

Selma bjuder alltså, sina reumatiska besvär till trots, på supé och samtalet kretsar kring hur mycket man avskyr kriget. Det dricks rejält. Kokoschka ligger dock lågt i samtalet, hans syfte med resan är inte politiskt utan omväxling, finna ny inspiration för sitt skapande samt att knyta nya kontakter gynnsamma för karriären.

Professor Haslik vill å sin sida ta tillfället i akt och visa den berömda författaren ett korrektur till en bok han skrivit – han skissar på en plan för total, internationell och evig fred.

Han kommer under kvällen, måhända stärkt av brännvinet, igång ordentligt när han luftar sina drömmar om internationell fred – men Kokoschka blir allt mer irriterad. När Hadlik hävdar, och dessutom får medhåll av Selma, att tyskarna lider brist på idealism brister det för honom. Hur tusan kan tre år av försakelser, hundratusentals liv som offrats för fosterlandet, anses vara brist på idealism?!

Haslik och och Selma protesterar förvånat men samtalet fortsätter, det dricks mer akvavit, till långt in på natten. Kokoschka tecknar under tillställningen Selmas porträtt.


Supén slutade, vad det verkar, i fred.

De kejserliga ätterna Habsburg i Österrike-Ungern, Hohenzollern i Tyskland (den siste tyske kaisern Vilhelm II hade senare inga närmare kontakter med naziregimen, han dog i exil i Nederländerna 1941. En detalj är att han kallade nazisterna senapsregimen då den var stark och brun) och Romanov i Ryssland gick under i freden året efter.

Selma lämnade världen strax efter freden, 1940.

Kokoschka dog 1980, nästan 94 år gammal, som känd konstnär. Hasliks öde är, liksom världsfredens, för mig okänt. En vänlig själ på twitter, ”Deadlift Unicorn”, hade vänligheten att skicka mig porträttet:

Källa: Moderna Museet

I närheten av adressen där Selma höll supé ligger idag Villovägens bryggeri. Där görs lokalt öl och gin av Sven – påhejad av Petra. I området låg längre tillbaka en krog. Kanske kunde Villovägens ta fram en lokal akvavit till minne av middagen hos Selma? Den kunde heta…”Selmas Fred(rik)”. Jag tecknar mig härmed för en butelj eller två.

Tänk att en sen natt få dricka akvavit och prata om fred med Selma. Det kan väl inte anses som att ha farit vilse? Det ska jag prova, någon gång. Ja, inte med Selma såklart men jag vet vem jag ska bjuda på den aktuella supén såväl som supen.

Det är lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla. Förr eller senare händer det oss alla. När det händer får man helt enkelt kravla sig upp ur diket. När man faller så får man försöka falla framåt. Skiter det sig fullständigt får man ta ut en ny riktning och försöka igen. Hur svårt det än är finns alltid hjälp. Selma Lagerlöf, exempelvis, finns alltid där redo att sträcka ut en hjälpande hand. Då som nu.

Bröderna fara väl vilse ibland


Selma bodde i Falun från 1897 och staden är mycket stolt över detta. Också jag är mycket stolt.

Villan det refereras till ovan, Villavägen 34-36, köpte hon 1907 och ägde till sin död. Huset är liksom alla hennes bostäder (inte Centralpalatset som helhet, men våningen är inte kvar) numera rivna. Läs gärna Örjan Hamrins berättelse om det. I Falun skrev Selma flera av sina mest framstående verk.

Ännu står hon och blickar ut över Faluån och jag besöker henne ofta eftersom jag gillar att prata med henne. Okej, jag erkänner: hon är en av mina stora kärlekar här i världen.

Det finns saker som återkommande är värda en omväg.

Foto: Camilla A. Sparring

Relaterade blogginlägg:

Hornstöten i Falun

Elsborg


Källor:

Englund: 1917

Wikipedia

Project Runeberg.org

Dalarnasmuseum.se

dt.se

Moderna museet.se

borgmästaren i wuhan

Det är så många människor som gör viktiga och vettiga insatser i dessa dagar. Anders Tegnell. Personal inom sjukvården. Ja, och så mitt eget kött och blod YB Södermalm som ännu ihärdigt patrullerar Södermalms gator till allmänhetens fromma. Vad jag förstår handlar hans jobb en del om att förhindra smittspridning, nu.

Som alltid funderar jag också över min egen insats. Här sitter jag i mitt lugna hem och undervisar på distans. Nå, går allt än mer överstyr kommer vi alla att på ett eller annat sätt göra en insats. Men jag undrar ändå, vilken är egentligen pedagogens och historikerns roll i det stora hela? Att kallt från distans iaktta?

Nå, nu är jag knappast historiker på det viset, men kanske kan jag bidra till att vissa av Stockholms innevånare, i synnerhet Södermalms med tanke på hur de framstått på senare tid, att känna sig lite gladare.


Statsepidemiolog Anders Tegnel, kanske livmedikus Andreas Sparman eller varför inte borgmästaren i Wuhan?

Det ska villigt erkännas: jag hade svårigheter med att döpa det här blogginlägget men rubriken som den nu står låter ju som en roman av John Le Carré. Coolt så det förslår så den fick det bli.


Relativt sent vågade borgmästaren i den numera världskända kinesiska staden Wuhan, Zhou Xianwang, uppmana stadens invånare att inte resa därifrån och avrådde dessutom utsocknes att besöka staden. Möjligen är det lättare att agera hårt och resolut i en diktatur – när ordern uppifrån väl kommer vill säga.

Ibland kommer aldrig direktiven. Det kan bero på mycket. Ett haveri i en kärnreaktor inträffar inte i arbetarnas paradis Sovjet – vad folk i Chernobyl än påstår. Säga vad man vill om Stalin men tågen gick i tid.


Försök att begränsa smitta geografiskt har mänskligheten ägnat sig åt sedan åtminstone antiken. I Bibeln berättas exempelvis om orena (antagligen sjuka i lepra) som måste bo utanför stadens murar.

Just ordet karantän har vi fått från franskans quarantaine (fyrtio heter quarante på franska) och härrör som mycket annat från Digerdöden och efterföljande pestepidemier. Ordet avser regeln för främmande fartyg att ligga isolerade i fyrtio dagar innan de fick komma in till hamn. Orsaken var att fartyget måste kunna bevisa att ingen pestsmitta fanns ombord.

Sveriges första karantänförordning kom i samband med pestepidemin i Stockholm 1572. Pestutbrottet var ingen lek. Hovet flydde från Stockholm till Kalmar och ämbetsmännen utlokaliserades till andra städer. Johan III utfärdade dessutom ett något nervöst direktiv att ingen fick besöka honom

hwilket wärf och ärende de än haffwa kunna

De kungliga direktiven uppmanade vidare att noga övervaka sjöfarten och avvisa fartyg som kom från pestdrabbade orter, märka hus som drabbats samt utfärda förmaningar till enskilda som insjuknat men också till dem som ännu inte gjort det. Här har kanske Åre och Sälen något att lära, tänker jag.


Många svenskar har på senare tid lärt sig ett nytt ord: statsepidemiolog. En av 1600-talets, ett århundrade då pesten inledningsvis också härjade svårt, svenska motsvarigheter till våra dagars numera rikskände statsepidemiolog Anders Tegnell var Stockholms stadsphysicus tillika drottning Kristinas livsmedicus Andreas Sparman.

Sparman var dåtidens medicinska stjärna och ledde ett försök från statsmakten att mer organiserat bekämpa pest och andra epidemier, vilket bland annat resulterade i boken huru man sigh i pesttilenztidjer förhålla skal.

Innehållet är intressant. Förutom det religiösa som hörde tiden till uppmanas myndigheterna att hålla gatorna rena, förhindra djur att fritt ströva omkring i staden, inte importera gods från smittade orter och i övrigt följa läkares råd. Har pesten redan brutit ut bör man, något som kanske känns trösterikt för stockholmsbaserade fjällresenärer att läsa, omedelbart ge sig av. Kunde man av olika skäl inte det återstod att städa och vädra (om det händelsevis blåste från icke smittade orter, märk väl) ordentligt. Man kunde även elda med äppelskal, svavel, vitriol, malört, rödlök, tobak eller…krut.

Sparman ger även diagnos huruvida den drabbades symptom innebär pest samt föreslår medicinering. Ett tydligt symptom bland många andra är…ångest. Kollektiv som individuell.

Personer som med nödvändighet måste gå ut och träffa andra gör bäst i att mota smittan genom att tugga på citronskal, enbär, angelikarot doppad vinättika eller pensla näsan med enbärsolja eller bärnstensbalsam.

Nu i våra dagar kanske huvudstadens innevånare som sagt känner sig lite kuvade. Men här kommer något till er – i synnerhet till er som bor på Södermalm. Häng med.

Sparman manar visserligen till att iaktta försiktighet vid intagande av mat och dryck – däremot uppmuntrar han till rikligt intagande av livets vatten, aqua vitae. Alltså brännvin. Han avråder å det bestämdaste från att gå ut nykter när pesten härjar. Ett gott vin, ett angenämt samtal och vad vi i dag kallar positivt tänkande är vad han å det varmaste rekommenderar.

Det kan även vara värt att notera att den som bröt mot karantänföreskrifterna straffades hårt. Kölhalning blev exempelvis följden för två skeppare som genom att ignorera karantän ansågs orsakat pestutbrottet 1638. Åre och Sälen…närå. Vi släpper den bollen.


Allt ledarskap, demokratiskt som diktatoriskt, mäts i ljuset av kriser. Exemplen är många på hur ledarskap som ansetts svaga i kristider direkt eller på sikt fallit. Redan nu analyseras regeringens krishantering, trots att krisen inte ens är över.

Chernobyl bidrog i allra högsta grad till Sovjetunionens kollaps, Vietnamkriget till att den inrikespolitiskt skicklige Lyndon B Johnson som sittande president inte ställde upp för omval för en andra mandatperiod. Jag tror han är den ende i sitt slag, därvidlag. Kritiken mot regeringskansliet efter hanteringen av tsunamin 2004 anses ha bidragit till att förtroendet sjönk vilket bidrog till valförlusten och Göran Perssons sorti 2006.

valet 2006

Vi får trots allt kanske inte vara för hårda mot borgmästaren i Wuhan. I Kina tas inga initiativ utanför boxen. Dessutom verkar de i skrivande stund ha viss kontroll på läget – även om de fullt förståeligt går i taket när Trump envisas med att kalla Covid 19 för ”det kinesiska viruset”. Virus bär inte pass.

Här i landet följer vi en lång tradition: det oxenstiernska ämbetsmannaidealet. Denna kod, eller samhällsanda, skapades samtidigt som Sveriges institutioner byggdes upp mitt under brinnande stormaktstid. Mannen bakom framgångarna var kanslern Axel Oxenstierna som införde ett ideal, ett förhållningssätt, hos tjänstemännen.

Tanken var att opolitiska och oberoende tjänstemän, hög som låg, skulle vara och verka inom förvaltningen och genomföra beslut utan egen agenda, vilja eller möjlighet att påverka.

Det går än i dag inte i lika stor utsträckning i Sverige som i många andra länder att påverka tjänstemän med en present eller genom att bjuda på resor eller storstilade middagar. Vi är idag ett av de minst korrupta länderna i världen.

Även om vissa tecken pekar på att detta börjar förändras är det alltså ett arv från Axel Oxenstierna och något som byggt Sverige starkt, hävdar vissa statsvetare och historiker. Därför har Anders Tegnell mycket mer gemensamt med Starman än borgmästare Zhou Xianwang de nästan fyra århundraden som ligger i mellan dem till trots. Tegnell fortsätter på en månghundraårig svensk tradition som tjänat oss väl.


Vi (de flesta iallafall) skrattar nu lite åt Stockholmarna runt om i landet. Humor. Det är en allvarlig sak. Man får skämta om allt i en demokrati. Men bör man?

Med yttrandefrihet följer ansvar. Människan har i alla tider skämtat när nöden stått för dörren. Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor, som den luttrade tyska folkhumorn aningen galghumoristiskt uttryckte sig 1945. (Den förre var väldigt fet, den senare smal.)

Narren har genom historien haft en viktig funktion och inte sällan fungerat som rådgivare eller informella makthavare. Mycket lustigheter passerar förbi i spåren av Corona. Jag har svårt att inte hänga med.

När begränsningen om 50 personer i grupp påbjöds skojade jag lite med mina gamla vänner i Folkpartiet. Skönt, då klarar ju ni er. Någon blev lite sur.

Hockey-VM är inställt. Tre Coronor får inte spela.

Det var en svensk man från Verona, som hemåt flydde Corona men resan blev kort ty Corona han fått nu sjukvården om honom måna

Ridå.

Jag vill även i sammanhanget passa på att länka till Billy Opels sång om stadsepidemiologen. Här. Dalarna, va. Jag vill också i sammanhanget länka till den smått geniale och i lika delar bisarre Erik Rolfhamre. Här. Norduppland, va.


Nå, med sedvanlig svensk mellanmjölk-mentalitet, lite av vårt historiska arv, en gnutta humor, genom att visa stor uppskattning till dem som förtjänar det, kommer vi säkert igenom också detta.

Så medan jag ännu på avstånd klappar (mina nytvättade) händerna åt min bror och hans kollegor, hjältarna inom sjukvården, alla enskilda initiativ till hjälp, råd och stöd och skämtar lite så förbereder jag mig för att även jag tids nog måste göra något mer än att bara teoretisera, betrakta och kommentera.

Glädje behövs alltid. Liksom trygghet. Så kanske bidrar vi alla, åtminstone de flesta av oss, i våra respektive hörn till helheten. Kämpa Södermalm! Kämpa Stockholm! Kämpa Sverige! Kämpa världen!


Källor

Tallerud: Skräckens tid

Möller: Politiskt ledarskap

Studio ett

Wikipedia


Relaterade blogginlägg:

Stancyk

bild 58 – bridge over tw

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån


Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

img_1287
Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

 

Tack Daniel och Rama!

 

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner. 

 

img_1299
Med Gunnar på Riche

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

 

Dalälven

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna. 

Fridens liljor

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage. 

img_1363
Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden. 

 

img_1364
Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset. 

 

Jag blev månadsgivare – i Örebro.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

 

 

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.  

 

img_1416
På Berzelii choklad

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.  

img_1418
Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen. 

 

img_1434
Liseberg 1/3

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above? 

 

img_1436
Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

 

img_1441
Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon. 

 

img_1558
appen har fel – igen

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag. 

 

img_1560
varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

 

img_1567
kvällsbad på ön – fina grejer

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat. 

 

img_1573
släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det. 

 

img_1574
Mätt på pensionat Skäret

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är. 

 

img_1610
skärgårdsmorgon

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna. 

 

img_1613
Vassholmen

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också. 

 

img_1617
Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så. 

img_1620
havets läckerheter

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!


relaterade blogginlägg:

Greve Moltke

bild 54 – bruxelles

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

”Kommer du snart, eller?”

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

praktik

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

discessus!

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

tabula rasa

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

A tribute to M – som älskade choklad

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

gå emot strömmen – gå alltid emot den

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

”Lite ofräsch…”

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Mat, här, nu!!

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

belgisk öl…

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.


Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

kaka söker maka

Lite försiktigt börjar jag tänka på andra ting än den nyligen inträffade katastrofen. Titanic ligger på havets botten och det är inte mycket jag kan göra åt den saken. Ändå vill jag också den här gången börja där.


Det var alltid viktigt för henne att rösta följaktligen även, trots att slutet obönhörligt närmade sig, i det lokala omvalet. Det fick bli till att rösta via ombud. Sagt och gjort, jag hämtade ett för ändamålet avsett specialkuvert hos kommunadministrationen, kallade in ett vittne, stegade ner och avlade min och hennes röst i vallokalen på sjukhuset (tack för möjligheten, Jonas Åsenius).

När vittnet, en slumpvis utvald sköterska, skulle genomföra sin uppgift och iaktta röstförfarandet blev hon lite förvånad när Malin plötsligt skrattade till och glatt utbrast: haha – här har du minsann en bortkastad röst! Typiskt henne. (Lite dubbeltydigt avsåg hon med uttalandet att hon ändå inte skulle överleva rösträkningen samt att en röst på mig alltid är bortkastad). Då skrattade vi, nu gråter jag vid minnet.

Men jag gråter ju ett par gånger varje dag nuförtiden, så det är väl inget att hänga upp sig på. Det blev bara en röst av två möjliga för jag röstar nämligen aldrig på mig själv – det är en av alla dessa principer jag bär omkring på.


Personal på skolan sökte i veckan skyndsamt upp mig, man var uppjagad eftersom det hade upphittats en kaka. Nu var det inte vilken kaka som helst utan en kaka i form av en svastika. Bredvid kakfyndet hade placerats ett brev där skribenten fastslog att om någon anklagade den anonyme bagaren för att vara antisemit så var man helt dum i huvet eftersom detta var solsymbolen, minsann.

Nå, vad skulle vi nu göra med detta, undrades det.

Kreativt, var min första tanke – jag har nämligen svårt att tänka mig en sockerbagare som övertygad nazist. Naivt, kanske. Sedan skärpte jag dock till mig och tänkte att brevskrivaren möjligen inte beaktade hur lätt det är att vända på kakan. Och sedd ur den synvinkel från den som faktiskt ser kakan, så att säga, så – ET VOLILA: nazi-varianten.

Svastikan, eller hakkorset, är en välkänd symbol i form av ett höger- eller vänstervänt likarmat kors. Den vänstervända varianten kallas i Asien sauvastika. Ordet svastika härrör från sanskrit och betyder lyckobringare. Symbolen är gammal, åtminstone 4000 år, och har förekommit, och förekommer ännu, i Indien, Kina, Japan, indiankulturerna i Amerika (mayafolket använde den för att symbolisera solens kretslopp) och Afrika.

Den har generellt förekommit inom många olika kulturer och sammanhang världen över som symbol för både solen (ljuset) och lycka. Man har till och med hittat svastikan i bronsåldersfynd här i Sverige.

Efter utgrävningarna av Troja på 1870-talet blev symbolen allmänt känd i Europa. Vid sekelskiftet 1800-1900 började den användas av tyska och österrikiska nationalister samt, efter att socialdarwinsmen och Gobineaus läror började få ordentligt fotfäste, som en (på tveksam vetenskaplig grund) symbol för arierna – det som sågs som det överlägsna folkslaget. Särskilt med nazisterna har svastikan sedan dess blivit förknippad.

Före det att nazisterna i Tyskland växte sig starka användes svastikan också som utsmyckning på många offentliga byggnadsverk och förekom allmänt i gatubilden. Svastikor, och sauvastikor, kan förövrigt än i dag iakttas i eller på byggnader runt om i Sverige.

Symbolen var alltså spridd i början på 1900-talet – exempelvis förekom den i det svenska företaget ASEA:s logotyp fram till 1933. Än i dag kan man se den i hus med sådana där gamla galler-hissar vilka tillverkades av ASEA. Företagets verkställande direktör beslutade dock 1933 att man skulle sluta använda svastikan eftersom den var så starkt förknippad med Tredje riket.

Men så var det det där med solen. Svastikan är tänkt att imitera solens förlopp över himlen medan sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker. Som många andra symboler har den i sina två olika varianter uppstått och använts inom flera kulturer mer eller mindre oberoende av varandra och spridit sig brett. Detta är förklaringen till de svenska bronsåldersfynden.

Svastikan har även använts som symbol för att utmärka kärnkraftverk på kartor vilket i en sammanblandning av dess nazistiska arv ibland felaktigt tolkats som att kärnkraft är lika med död och förintelse. Nu kanske vissa anser det ändå men jag tror inte de använder svastikan för att illustrera sin poäng.

Symbolen förekommer alltså ännu. Iallafall i de delar av världen som inte är lika tydligt kulturellt eller geografiskt kopplade till Förintelsen och andra världskriget som Europa. I Indien är den medurs vridna svastikan vanligast medan den andra varianten oftare förekommer i Kina, Korea och Japan. Bland annat för att märka ut buddhistiska tempel på kartor.

Hitler var konstnär. Tänk, ändå, om han blivit något inom det yrket. Inget ont om konstnärer men begrunda för ett ögonblick konsekvensen av om konstakademin i Wien istället för att avvisa honom sett åtminstone någon begåvning i den den unge ansökande Hitlers antagningsprov. Det var han som personligen 1920 skapade NSDAP:s välkända symbol för ondska: ett snedställt, svart, högervänt hakkors på en vit cirkelyta omgiven med rött. Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland blev detta statens symbol och svastikan direkt associerad med landet. Därefter försvann den gradvis från alla officiella sammanhang i Europa och Amerika – som ASEA:s beslut från 1933 vittnar om.

I dagens Sverige kan man bli dömd för hets mot folkgrupp (eller möjligen förargelseväckande beteende) om man offentligt visar upp svastikan, bakad eller i annan form, i Tyskland och Österrike är den helt förbjuden.

Jag skulle inte vilja påstå att den soldyrkande alternativt nazianstrukne mästerbagaren på skolan har helt rätt i det hen påstår i sitt brev. Men vederbörande placerade ut sitt bakverk i skymundan varför vi aldrig fick möjlighet att samtala närmare om saken. Skolan beslutade sig för att hålla ögonen öppna på jakt efter ytterligare tecken av detta slag. Gott så, om uttrycket tillåts i sammanhanget.


Ett sms är egentligen inte stort bättre än en kaka. Möjligen beror det på innehållet, förstås. Till nedan stående sms eller tidigare nämnda kaka medföljde inte någon innehållsdeklaration. Men jag kan inte låta bli att fundera: varför vill människor inte diskutera IRL, nuförtiden? Det är bara sossarna som i någon större utsträckning satsar på samtalskampanjer och det verkar inte betala sig i väljarstöd.


Malins röst.

Det är känslosamt att tänka på den och bortkastad var den sannerligen inte. Många är det som efteråt vittnat om ett fantastiskt skratt medan andra har lyft fram vilken duktig körsångare hon var. Allt detta har förstås med rösten att göra.

Hon gav mig sin röst, sitt liv och sin kärlek. För mig innebär det en lycka och ett privilegium bortom vad jag någonsin kunde hoppats på. Det är något av den känslan jag tar med mig in i hur jag ska verka inom demokratin, hur jag ska vara som lärare och hur jag fortsättningsvis ensam ska ta hand om våra gemensamma barn.

När jag tänker närmare efter så nog tycker jag allt lite synd om den stackare som känner sig manad att i ensamhet (förmodar jag) baka en kaka som i formen flirtar med döden, hatet och förtrycket för att därefter i skydd av anonymitetens skugga smyga ut och lämna den i en offentlig lokal.

Tänk om hen istället velat lyssna på Malins röst. Eller Birgits. Eller Jussis. Eller Franks. Eller varför inte min? Bäste sockerbagare! Ser du någonsin detta – hör av dig så snackar vi! Jag vet en sång vi kan börja med.


När detta skrivs är det exakt 100 år sedan riksdagsbeslutet klubbades om lika allmän rösträtt i Sverige. Jag tog upp det på lektionerna. Det har i mitt tycke passerat väldigt osynligt, ännu så länge, detta dramatiska jubileum. 1919 var ett viktigt år i många avseenden men, för att låta som en mer än lovligt bitter, medelålders adjunkt i läroverket: nog är vi svenskar dåliga på att förvalta vår historia? Det blir mest vikingar, Stenmark och Kalle Dussin, på något sätt.


Jag älskar historia. Det är kanske därför jag reagerar på att vi i Sverige ofta inte uppmärksammar jubileum. Jag älskar också mina egna minnen samtidigt som jag lever i nuet och blickar framåt.

Det var inte bara jag som gillade hennes röst utan Malin gillade faktiskt också min. En gång sa hon att hon ibland gillade att sitta tyst och lyssna på mig. Hon älskade, berättade hon, när vi besökte Rom (vilket vi gjorde två gånger) eller andra historiska platser för jag var så duktig på att berätta.

Det är sådant jag lever för nu. Det är för dessa minnen jag långsamt checkar ut och mentalt driver iväg. Nu ska jag ägna resten av fredagskvällen åt att tänka på Malin Maria och hennes röst. Särskilt minns jag en rolig händelse i Rom när vi…


Kaknazisten kanske bara är lite ensam. Så som det kan kännas för oss alla, emellanåt. Ibland känner man sig väldigt liten ståendes ensam mot världen. Tänk om det är en permanent känsla? Då är det nog lättare att sälla sig till gråsuggorna i mörkret under stenen.

Dagens musik får bli något på temat contra mundum. Det blir bättre. I väntan på att det blir så får man väl tröstäta en kaka till.

Jag ska idag använda min röst i EU-valet.


Källor:

SO-rummet.se

Liljegren: Adolf Hitler

brattsystemet

Tänk om alkohol kommit idag, som en ny drog av något slag. Hur hade vi som samhälle reagerat? Tanken att använda opiater inom medicin är däremot relativt ny. Hur vi reagerar? Med avoghet.


1917 bestämde sig Sverige att all försäljning av alkohol skulle ske inom ramen för ett statligt monopol. Och trots att EU inte gillar idén något vidare så är vi fortfarande kvar där. Det tycker jag är bra.

Ett av de första systembolagen finns, och fanns, förövrigt i Falun. Det tycker jag också är bra.

Man införde också 1917 individuell konsumtionskontroll genom något som hette motboken – alltså en sorts registrering över medborgarnas konsumtion. Det låter nog rätt konstigt för dagens medborgare att personalen på systembolaget skulle fungera som statlig myndighets auktoritet och lägga sig i deras alkoholvanor.

Motboken avgjorde hur mycket alkohol varje medborgare fick köpa beroende på om hen var gift eller ogift, man eller kvinna, över eller under 30 år, var känd för skötsamhet eller inte etcetera. Blev man full (för) ofta beviljades helt enkelt ingen motbok. Män över 30 fick dricka max 4 liter sprit i kvartalet, gifta kvinnor beviljades överhuvudtaget ingen motbok, ogifta kvinnor kunde få konsumera 1-2 flaskor sprit i kvartalet. Man kunde dock få en extra mängd alkohol sig tilldelad vid festliga tillfällen – så som en 50-årsfest eller liknande. 

Jag har alltid haft en restriktiv syn på droger. Det är som bekant farliga grejer, det där. Jag är dock möjligen lite motsägelsefull eftersom när det kommer till alkohol har jag en annan uppfattning. Rioja, Zinfandel, Chablis, Dry Martini – eller varför inte ett glas champagne vid rätt tillfälle – nog är det att betrakta som ren och skär njutning?

Men visst, njutning med en tydlig baksida. Och ökad tillgänglighet göder den där baksidan. Därför måste tillgängligheten regleras. Det insåg man tydligen redan 1917. Så länge samhället har kostnader för konsekvensen av drogen har samhället också rätt att reglera tillgängligheten. Men det finns en tredje sida när det kommer till droger. Och innan en potentiell läsare avfärdar mig som drogliberal: ge mig en stund till.

Den tredje sidan är den medicinska. På flera håll i världen görs nu olika försök med att använda opiater för medicinskt bruk och med intressanta resultat. En intresserad kan lätt hitta detta på nätet. Själv sitter jag med följande frågeställning ringande i bakhuvudet:

Om (exempelvis) cannabisolja på olika sätt lindrar ett svårt tillstånd hos en sjuk människa – varför inte försöka?


Kokain är en drog som jag inte har någon relation till alls. Kokainet hade en storhetstid under tidigt 1900-tal. Före första världskriget var det på många håll i Europa helt lagligt att köpa öppet över disk utan vare sig recept eller andra begränsningar.

Det fanns olika sätt att konsumera kokain, exempelvis genom injicering eller som sugtabletter. Också konsumtionen skedde ofta helt öppet och inte sällan på nattklubbar eller annorstädes under vilda festnätter.

Drogingrediensen fanns också i många andra produkter som vin, te och…läsk. År 1902 tog Coca-cola bort kokainet ur läsken delvis på grund av rasistiska rykten som hävdade att drycken fick svarta män i USA att våldta vita kvinnor. Att ”Coke” innehåller kokain är förövrigt en seglivad myt som överlevt ända in i min egen barndom.

Under 1910-talet var kokainmissbruket påtagligt och iögonfallande varför recept och begränsningar infördes på många håll. Under första världskriget var kokain en mycket vanlig drog – kanske inte så konstigt om man betänker det trauma kriget innebar.

Det som oroade myndigheterna var att framförallt två grupper tycktes vara särskilt begivna: soldater och prostituerade. Det verkar, återigen betraktat med dagens ögon, kanske inte så märkligt. Jag menar: vem står över tid ut med någon av dessa gruppers vardag utan att på något sätt bedöva sig?

Produktionen av de olika kokainprodukterna skedde i allmänhet av tyska företag och onda ränker antyddes därför bland de allierade myndigheterna. Hade Fritzen månne uppfunnit ett hemligt vapen att angripa den brittiska moralen och stridsviljan?

Hemska tanke.

Den brittiska militärledningen införde 1916 restriktioner (samma år stridsvagnar började användas i kriget) för att hindra sin personal att komma över kokain, morfin, opium, hampa och en rad andra populära droger.

Från 1917 infördes en allmän kontroll av droger inklusive alkohol. I Sverige kom som sagt samma år föregångaren till Systembolaget och år 1922 hölls vårt lands första folkomröstning. Den kom att handla om huruvida Sverige skulle bli ett helt nyktert land.

(Just den här frågeställningen förvånar mina elever när jag tar upp saken. De förstår väl det egna ansvaret och valmöjligheten när det kommer till droger – men inte att ett helt land kan bestämma sig för att vara nyktert eller inte).


Normer förändrar sig. Det tycks som att vetenskapliga rön knuffar lite på gamla invanda föreställningar. Knark är farligt. Ja, det är det. Men också lindrande för den lidande. Var går gränsen? Vågar vi ens söka evidens för opiaters påverkan på psykisk och fysik ohälsa? Eller fruktar vi svaret?

Å andra sidan. Jag blandar mig på fredagskvällen omsorgsfullt en Dry Martini och dricker den med välbehag. With a lemon twist eller med oliver, det kvittar lika. Efter något glas Rioja eller Chablis så känner jag den inre värmen och välbehaget tillta och oron skingras. Och fasen vad spirituell jag blir efter två glas champagne – då skulle du träffa mig…eller inte. 

För då är jag ju inte helt mitt naturliga opåverkade jag. Men tänk om jag under påverkan faktiskt är bättre än mitt nyktra jag? För visst känner jag ju där på fredagskvällen hur jag slappnar av och oron sakta skingras.

Och så var det ju det där med den tredje sidan. Är man svårt sjuk vill man möjligen vara allt annat än just sig själv. Vem är någon att förbjuda ytterligare någon den verklighetsflykten?


 

Källor:

Englund: 1917

SO-rummet


 

Relaterade blogginlägg: 

Arabia Felix

Falu brännvin