bild 120: ensamma kufars sällskap

En känsla att längta tillbaka till.

Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.

Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.

Bröllopsdag

De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.

Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.

Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.

Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.

Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.

Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön

Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.

Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.

Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.

Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.


Relaterade blogginlägg :

Beyond Thunderdome

Julia


Musik:

Haydn: Stabat mater

Dahlquist: Dans på Brännö brygga

Zetterlund: Angöra en brygga

bild 118: pastis

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde kan jag meddela att med sig hade han en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991.


Jag minns inte vad han tänkte på, pojken. Men jag minns känslan.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats. Inte genom en kikare utan på andra (tekniska) sätt.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster väljer musik och film åt mig. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser på bilderna solbrända och glada ut. Detta smärtar att påminnas om medan pojken på bild 118 inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har gått mer än tre år. Jag tycker att sorgen borde ändra karaktär, mildra sitt grepp åtminstone lite. Men algoritmerna är obarmhärtiga, de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret. Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns obehaglig)? Deras misstag har samma orsak som vi människor: otillräcklig data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmerna och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än lite mer skröplig. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i gott sällskap.

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en riktigt dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tvingar jag mig att skratta numera, funderar jag från andra sidan fotografiet i all min självömkande dysterhet.

Jag minns inte vad pojken tänkte på just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioettåringens tolkning av en trettioett år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas.


Jag tror mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det så att jag trots allt gillar mitt femtioettåriga jag mer än mitt trettioettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det i ensamhet. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående också då och trots mina begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men till Rom. Det ska mitt femtioettåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer.

Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Jag fick ju just en flaska importerad från Söderhavet. Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt. Tack Levande Poeters Sällskap! Tack Mange!

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.


Relaterade blogginlägg:

Mannen i Aix

algoritm


Musik:

Alone again

Händel: Ombra mai fu


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Bild 116: Leningrad 1990

Men mamma, det fanns ju ingenting att köpa!

Jag brukar vara försiktig med att öppna den ungdomliga pandoraasken i offentligheten men ska göra ett undantag.


Jag brukar också ibland, när mina elever vill åka till Rhodos eller motsvarande, berätta om min egen studentresa. Den gick till Leningrad i Sovjetunionen. Eleverna gör stora ögon. På riktigt? Jajemän, någon berättade inlevelsefullt om vodkans gyllene land och dit åkte min klass, S3, den 28:e april 1990.

En föreställning på hotellet. Notera loafers och tubsockor.

Finlandsfärjan var väl då som nu. Loafers, tubsockor och midjelång kavaj. Äventyrligheterna började först vid sovjetiska gränsen där vakter med kalashnikovs noggrant kontrollerade föremåls införande i landet. Den första verkliga kontakten med Sovjet var Viborg, en stad en gång i svensk ägo. Därifrån gick resan vidare mot Leningrad med buss.

Resan ägde rum endast ett drygt år innan Sovjetunionens kollaps och nog, sett i historiens backspegel, kunde man ana sprickorna i sömmarna. Bussen gjorde noga planerade stopp där champagne, klockor och allsköns bråte såldes. I varje gathörn i Leningrad såldes resterna av landets militärmakt ut. Alltså kläder och prylar.

Jag och Daniel

Hotell Sputnik, där vi bodde, höll inte riktigt den klass min avgångsklass förväntade sig –förutom i antalet personal. Massor av människor fanns att tillgå i arbetarnas paradis. Maten passade tydligen inte heller våra västerländska läckergommar. Ickeförty kostade en liter fin rysk vodka 13 kronor.

För att bli insläppt på ett av stadens mer fashionabla etablissemang, Hotel Leningrad, krävdes någon sorts hotellkort som givetvis inga ryssar hade råd med. Glada i hågen mutade vi oss in till ännu en brakfest. Efteråt betalades en busschaufför 100 kronor, en för honom astronomisk summa, för att köra tjugotalet beskänkta svenska ungdomar till sitt hotell.

Det festades inte bara, vi besökte minsann Vinterpalatset, tsarernas forna residens, numera konstmuseum. Vi såg även rysk cirkus, en fantastisk upplevelse.

Vinterpalatset/Eremitaget (bild från Wikipedia)

En av de första (?) västerländska kedjorna som etablerade sig i landet var Hard Rock Café. När personalen såg att vi var i antågande tömde man helt sonika stället på människor. Mitt framför näsan på oss lämnade ett femtiotal personer, med nedsänkta huvuden, restaurangen. Sedan dukades det upp två långbord med rätter – och vodka. Jag minns min oro för vad kalaset skulle kosta. Jag minns också min förvåning när det kostade 200 kronor. Inte per person utan för oss allihop. En astronomisk… I övrigt har minnet av middagen förlorat sig i historiens dimmor.

Jag samlade redan då på gamla tidningar från olika länder. Jag köpte därför en Pravda och blev, helt rimligt, tilltalad på ryska. När jag uppenbarligen blev svaret skyldig fortsatte försäljaren: “good luck reading this”. Tidningen återfinns idag på Styrsö. Jag köpte också andra saker jag fortfarande har kvar. Särskilt vårdar jag min variant av Larionovs matchtröja från CSKA Moskva (världens mest framgångsrika klubblag, tror jag) som skymtar fram under jackan på sista bilden nedan.


Det fanns inget att köpa, berättade jag alltså vid hemkomsten för min bekymrade mor. Känslan av att vara en bland några naiva svenska snorungar som köpte ett helt land förmådde jag inte sätta ord på. För det är vad jag minns. Känslan av fattigdom och äcklig mat. Tårarna hos en servitör när jag inte kunde förmå mig att dricka det finaste han kunde erbjuda: färsk mjölk. Den underdåniga tacksamheten för en tia i dricks vilket fick personen att springa efter gåvor som tack. Mitt snidade ryska hantverk hade jag länge kvar.

Jerra. Honom har jag fortfarande kvar ❤️

Eleverna av idag då? Jo, de fortsätter åka till medelhavets strand. Just i år är det mer rätt gjort av dem än någonsin.

Jag kommer givetvis inte ihåg allt detta jag beskriver. Jag har haft god hjälp av min egen artikel i studenttidningen Galder från 1990. Lycka till med att finna den. Men resan sticker ut, det gör den. Och man bör komma ihåg att trots det fruktansvärda sovjetiska systemet fanns kontrollmekanismer. Diktatorn kunde avsättas. Som Chrustjov. Idag finns inget sådant.

Och snart finns inget att köpa.


Källor:


Relaterade blogginlägg:

Memory lane


Musik:

Let’s dance

pekoral

Att skiljas är att dö en smula. Att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.


Någon, faktiskt en vän som säger sig läsa nästan allt jag skriver, antydde nyligen att jag i mina texter inte sällan snuddar vid pekoralens gräns. Åh, jag vet käre vän, jag vet.

Pekoral kommer från från latinets ord för boskap (pecus) och är en benämning på en text som är seriöst menad men som genom författarens oförmåga istället oavsiktligt blir komisk eller löjlig. Skämskudde, för att uttrycka sig folkligt. Det har sagts att utmärkande för en pekoralist är att bekräftelsebehovet är större än förmågan och förmågan lägre än ambitionen. Min väns påstående får nog därför anses riktigt och jag kan således utan självömkan och med fast blick fastslå att jag är de bloggade pekoralens stormästare. Alltid något att ta med sig in i evigheten den gång jag lägger näsan i vädret.

Ljuset i tunneln. Livet är måhända en lång korridor med stängda dörrar. Vågar man öppna dem?

Vem är jag? Utöver en bloggande pekoralist, alltså. Jag vet inte. En medveten varelse på planen Tellus, kanske. En varelse som, vågar jag isåfall påstå, kontinuerligt försöker utveckla sitt medvetande. Det mesta i den vägen handlar tyvärr om politik och ekonomi – sällan om våra behov som medvetna människor. Världen är påtagligt mer intresserad av att jag svarar på mail så snart som möjligt än av att höra hur mina degar smakar omvandlade till nygräddade bröd. Snacka om surdeg (förlåt). Detta innebär att jag mailar medan jag äter mackor och den livsstilen tycks medföra att jag på sikt förlorar förmågan att uppmärksamma de små detaljerna. Som att fullt ut njuta av den underbara smaken av nygräddat bröd. Världen pressar mig att återkommande se över mitt pensionssparande när jag istället borde reflektera över min medkänsla.

Det här låter kanske mer än lovligt som den bittre pekoralistens hemmasnickrade betraktelse. Men funderar man på det så nog påminner den moderna människan om andra av planetens tama djur. Boskap, alltså. Pecus. Kanske är hela mänskligheten i grund och botten inget annat än ett stort pekoral. Jag menar, vi har ju avlat fram kor som visserligen ger enorma mängder mjölk men som också är underlägsna sina förfäder. De är mindre och nyfikna, påhittiga och viga än dessa. Och låt oss inte ens börja diskutera kycklingindustrin.

Man kan visserligen konstatera att vi människor stundligen och dagligen producerar en enorm mängd fantastiska ting. Ändå tycks vi, vid en jämförelse med våra forntida förfäder, förlorat många av våra sinnens förmågor. Detta stör mig och jag funderar ofta över hur man når sin fulla mänskliga potential. Kanske måste man någon gång falla hårt för att vakna upp. Falla, både som individ och kollektiv. Jag har gjort det. Liksom mänskligheten.


Den som falla. Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar bara två kan finna. Den som falla.

Allt som funnits finns än kvar, kärleken förbarmar. Nedan månen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.

Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.


Tut, tut. Ljuset i tunneln är ett tåg. Glaset är halvfullt. Jag väljer livet. Med en positiv attityd slår man skiten med häpnad. Jag suckar när jag fylld av självförakt inser att mitt problem alltid har varit att jag bekymrar mig (för) mycket över vad människor runt mig ska tycka. Om vad? Om vad som helst. Om allt eller inget.

Slutsatsen är egentligen tämligen enkel. Jag är inte stark nog att klara av världen som den är, jag klarar inte att hantera alla känslor ensam. Så jag tar till pekoralen när jag rider till storms. Men det är faktiskt okej att hysa flera motstridiga känslor samtidigt, att inte kunna förstå eller ha förmågan att uttrycka alla underbara, eländiga eller ologiska saker. Som någon sa: vetenskap hjälper oss att förstå hur vi ska leva längre medan känslor förklarar varför.

Så jag fyller mitt liv med pekoral. Låter dessa stå som spön i backen. Omfamnar och hyllar dem, upphöjer dem till allmän lag. Jag lever i nuet för i morgon kan jag få en cancerdiagnos. Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna. Man är aldrig längre än ett hjärtslag från döden. Jag njuter av stundens ingivelse, intressanta samtal och städar i morgon. Jag älskar och sörjer på samma gång. Jag sluter ögat som stirrar mot svärtan, äter en semla och begrundar devisen att man aldrig kan få tillbaka en förlorad kalori.

Jag ska bättra mig. Snart. I morgon, kanske. Först blir det lite musik. Det enda jag beklagar här i livet är att jag inte kan få uppleva Jussi live. Om något vore absolut skönhet vore det en konsert med honom.

Hedonist vs pekoralist

Jag begrundar till sist en del ur Björn Natthiko Lindeblads vackra hälsning inför sin bortgång samt några kända ord från Tage.

Släpp taget, eller åtminstone håll löst och ledigt, i allt som inte överlever döden. Se till att kapitalet på den karmiska minnesbanken är, i huvudsak, ljust och lätt att leva, och dö, med.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände.

Det är sant som det är sagt: att skiljas är att dö en smula, att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Den som falla (musik)


Relaterade blogginlägg:

Mellon

En semmelman

Et in arcadia ego


övrigt;

Jussi sjunger Tosca

Bild 111: solskenspasta II

Longinus är enligt vissa kristna traditioner den romerske soldat som av barmhärtighet stötte sin lans i Jesus när denne blivit korsfäst. Legenden säger att Longinus var en officer som närvarade vid korsfästelsen och fällde orden ”den mannen måste ha varit Guds son”. Namnet är förmodligen en latiniserad form av det grekiska ordet för lans.


Sociala medier svämmar över av hurtfriska, leende, vinterbadande och skidåkande människor. Viktor lyfter ett menande ögonbryn och påstår att bah, jag har hållit på hela livet. Och jag badar förresten året runt, fortsätter han med det lätta förakt som är så utmärkande för den som är fullständigt övertygad om sin egen briljans, inte bara på vintern.

Flickorna firar jullov på Styrsö. Jag nås av självbelåtna meddelanden från Viktor om att hans matlagning uppskattas av de sju små primadonnor han är satt att vaka över. Även min egen avkomma stämde tydligen in i lovsången. Jämfört med Baffra är mina skills i köket tydligen inte badvattnen värda. Et tu, Brute. Då skulle ni se Patric laga mat! Till jättemånga! Bah, säger denna gång jag med det lätta förakt…(trots att jag inte gjort något alls).


Läkaren tittar på mig. Ansiktet passerar under ett kort ögonblick flera skiftningar. Först den koncentrerade läkarblicken, sedan yrkesmässig eftertänksamhet och till sist skrattar hen till lite.

Ja, du Fredrik, sammanfattas det. Det är inte ovanligt med existensiella grubblerier i femtioårsåldern. Men med tanke på allt du gått igenom vore det inte konstigt om du sedan länge gått på antidepressiva. Men jag måste säga att du förvånar mig. På ett positivt sätt. Tappa ett par kilo, bara. På det hela taget är du en mycket välmående femtioåring. Story of my life, skämtar jag. Ansiktet blir återfår snabbt sin professionalitet: du är femtio nu.

Jag tränar en del. Nu måste jag tydligen äta lite annorlunda men också träna lite annorlunda. Det måste dock tillstås. Jag har ta mig tusan en ruskigt dålig teknik för längdskidåkning.

Mein herrn, monsieur, ja, Frederik han stod i snö och spår han drog sin stav ur drivan med (lätt) väderspända lår. i med mest motgång lika sin kroppsvikts underman han kunde icke staka han kunde icke glida blott falla kunde han blott falla kunde han

Se där, lite intern manskörshumor. Här är originalet om någon vill lyssna. Men seröst, Erik och alla ni andra i mdp: hur ska detta sluta?! Hur ska jag klara kortvasor, och allt vad det heter, som komma skall?!


Under 2020-21 har jag firat min stora födelsedag utspritt. Flera olika fester när pandemin så tillåtit, istället för en stor. (Det var förövrigt detta som fick läkaren att skratta. Lite som när Lövet en gång frågade en doktor om han framgent borde skippa avecen.) Vid ett av dessa festliga tillfällen hade jag uppdragit åt Mange att hålla ”Hyllningstalet till Fredrik Adolphson”. Mange, sin vana trogen, tolkade uppdraget efter eget huvud samtidigt som han konstaterade att han visserligen känner rätt få människor som beställer hyllningstal till sig själva men att jag nog får anses tillhöra den kategorin. (Vem ska annars göra det?!)

Men vilket alster! (Dotter 2, hon som dissar min kokkonst, blev så förtjust att hon omgående beställde en egen ballad om sig själv. Andra maj är deadline, Mange. Då vill hon förövrigt också ha en sång sig tillsjungen av mdp. Äpplet kanske inte cirkulerar långt ute i världsrymden, ändå.) Ursprunget är Taube, här, och Mange framförde den live med egen luta och sång. Trots att föremålet, alltså jag, är tacksamt (obs: dubbelbottnad fyndighet) måste det sägas: imponerande!

Visa skriven med anledning av firandet av Per Fredrik Adolphsons 50 årsdag BALLADEN OM PER FREDRIK ADOLPHSON
2020-11-16


Bland arbetarbaracker i Daloms residens Där Tisken kysser minnet av gruvans existens
Där bakom Folkpalatset hörs järnvägsbommens klang,
som blandar sig med sorlet från Goldens pilsnerpang

Där luften osar svavel, bensin och gatukök Där herrklubben på gaveln fick ljusskygga besök
Där i en radhuslänga på slagg och gjutbetong Där fostrades min polare Per Fredrik Adolphson

Det börja ganska illa för Fredrik Adolphson Han gick ett år på Lekis och sedan gick han om
Han harva på med gosskör, basket och pingpong
Lyssnade på synthpop och annat pling-plang- plong

När andra tog sitt körkort, fick jobb, odla mustasch
Slog Fredrik dank i trenchcoat och rökte Galoise
Han knogade för skitlön på stadens lasarett Och hängde på cafeer, likt en bohemisk sprätt

När Falun blev för litet och livet blev longör Gick han till Blids bokhandel och köpte en parlör
”Je suis un European. Jag måste dra nånstans
Pastis och Orangina. Bonjour Aix en Provence!”

Vi möttes på ett upprop för kurs Historia A Längst bak där i lokalen, ja där satt han och jag
Vi som kom in på nåder, vi skålade för att enkla killar ifrån Falun kan få en doktorshatt!

Sen flytta vi till Djäknen, vi byggde ungkarlsbo
Likt ler och långhalm var vi – Il Cyclone och Hjortfot
För grannen var vi paria, trapphusets fleurs de mal
Var han så bra själv då? En lallande kanalj!

Per Fredrik tog examen: Magister Adolphson,
tog tåget upp till Falun för att börja om. En Folkpartistisk vilde, blev Centerpolitit. Han är egentligen Sosse, men det hör inte hit.

Jag hade vänner hemma. Det var en trevlig kväll
När Fredrik gick på fyllan och bjöd upp till en duell
Fåhreaus hette mannen, som ville se hans blod
Han kastade en handske och fresta Fredriks mod

Per Fredrik trädde handsken uppå sin högra hand,
och slog ett slag i luften, som boxar’n gör ibland
Sen gick han morsk till anfall och ropade: Kom an!
Av en uppercut på hakan i golvet tungt föll han.

Sen dess har Fredrik fallit mången gång igen Nu bor han i radhuset, i sitt gamla barndomshem
I tujaträdens skugga tar hans gamla liv ny form
Nu går rond två i matchen som kallas livets gång.

Så jag knyter bästa slipsen, tar på en bra kavaj!
Fyller glaset upp till bredden, nu börjar hans partaj!
Skål för varje minne, skål för varje vår!
Skål Per Fredrik Adolphson som fyller 50 år!


Eh, ja. Hur tusan ska jag sammanfatta detta? Tack för lansen, jag är återuppstånden? Nja, ett litet utförligare försök får det bli.

Först vill jag påstå att man må förlåta människor som skyltar med framgång, mod och välmående i sociala medier. (Med den baktanken att man också därför, i samma anda, må förlåta mig. Det är väl därför de finns, medierna?)

Till dottern som ventilerar sitt missnöje med min matlagning tar jag till Jesus själv: fader(n) förlåt dem för de vet inte vad de gör. Eller, förresten. Han är ju bra på det där, junior. Jag gläds med, och imponeras av, honom. Vågen, förlåt, vägen menar jag, till någons hjärta går via magen, sägs det ju. Den som en gång fångar honom får väl erfara.

Jag kan ju trots min långsamhet träna (det får väl bli en korthasa) och jag uppfinner mitt eget bröd (ständigt dessa baktankar). Människor är snälla. Jag mötte i mellandagarna en medborgare som glatt utropade sin uppskattning över, ja, lite oklart över vad faktiskt. Men glatt var det.

Till sist betänker jag att visserligen så hänger Longinus namn och myt ihop med lans, barmhärtighet och död. Men anar vi inte också orden longör och jonglör som möjliga synonymer? Och drar vi berättelsen till lansens spets handlar den också om återuppståndelse.

När livet är en stor longör bör vi ta fram vår inre jonglör för att framgångsrikt, och ytterligare en stund, kunna balansera det som stör. För egen del handlar det alltså just nu om en sång om mig, en stor matlagning, ett litet bak, döttrar, en medborgare, en far, en bror, några vänner och kärlek, all denna kärlek, för att jag ska kunna säga: det är fullbordat. Eller skulle jag säga att bordet är fullt?


Källor

Matteusevangeliet 27:54

Markusevangeliet15:39

Lukasevangeliet 23:34

Bild 109 – 1-0-0-1-0

Daniel Eggertz. Vännen, poeten, jägaren, filantropen, kamraten. Hjälten. Varför denna tillsynes opåkallade hyllning av en slumpvis utvald falubo? Det kräver sin förklaring.

Det var dagarna innan jul illa ställt i det Adolphsonska hemmet. ”Fritids”politikerns, lärarens och den ensamstående förälderns resande tillvaro gjorde allt sammantaget att såväl juldagens middag som julgran saknades. Båda dessa är viktiga och goda råd befanns dyra. Barnen Adolphson som tagna ur en scen av Dickens med blanka ögon och röda kinder. Det gör inget pappa. Det räcker att vi är tillsammans. Minnet av barndomens lyckliga jular skavde tillsammans med alla fina år med Malin. Kvalen rev mitt inre. Vilken usel förälder jag är.


Ett noll noll ett noll
vi måste värna om vänskap
undvika bråk.
Ett noll noll ett noll
vi måste tala samma språk.
Ett noll noll ett noll
ta min invit och min utsträckta hand.
Ett noll noll ett noll
vi måste kunna förstå varann.


Är ni släkt med Edvin Adolphson? Se där en vanligare fråga till mina föräldrar än till mig. Om skådespelaren Edvin var okänd för min generation var under 80-talet en vanligare undran hur det var med släktskapet till ena halvan av duon Adolphson&Falk. Det är iallafall inte du som sjunger. Mor trodde att dessa min tidiga ungdoms idoler var ett hittepå-band bestående av mig och Tage. Rätt fint tänkt, ändå.


Vad är det som styr våra liv? Att vi blir som vi blir, valen vi gör, känslorna vi känner. Hur våra liv gestaltar sig. Det rör sig om biologi förstås, om sociala och ekonomiska förhållanden, arv, miljö, och, faktiskt, kemi. Kanske styrs vi enbart av algoritmer.

I stort sätt alla känner väl till begreppet algoritmer. Det är i allt högre grad (bara) sådana som styr våra digitala liv. Och digitalt lever alla i den gyllene delen av världen – från vaggan till graven. Algoritmer är en matematisk term som egentligen är ett finare ord för en lista med digitala instruktioner, en detaljerad följd av matematiska kommandon för att utföra en uppgift. I mitt lilla huvud är det en samling arabiska siffror, ettor och nollor.

Om ursprunget till de arabiska siffrorna, utöver att de inte är arabiska, är inte mycket känt. Araberna fick dem från hinduerna som antingen själva uppfann dem eller stal dem från Kina. Araberna fattade hursomhelst grejen och anpassade (sig till) dessa. En viktig person i sammanhanget är Abu Jafar Muhammed ibn Musa al-Khwaismi. Han skrev på 800-talet en bok om det nya siffersystemet som spreds till Spanien och sedan vidare till övriga Europa. Det nya systemet var överlägset det gamla romerska räknesättet. I översättningar till latin förändrades/förvanskades med tiden författarens namn från al-Khwaismi till tidigare versioner av ordet som vi idag uttalar algoritm.


Jag är gjord med precision
Jag är perfekt i minsta del
Varje kugghjul snurrar runt som kugghjul ska
En aldrig svikande funktion
Jag har aldrig gjort ett fel
Jag har den fullkomlighet som människan borde ha
Men händerna som styr mig
Visar prov på fumlighet
Och jag blir skrämd av dessa människor
Och deras ofullkomlighet
Och jag undrar vad som händer
Med dom råd jag lämnar ut


Notera handväskan

Bilden föreställer undertecknad en jul i slutet på 1970-talet. Jag är mitt i ännu ett framträdande som Agneta i ABBA för den som för stunden orkade lyssna. Eftersom de flesta av mina jämnåriga killkompisar föredrog fotboll (eller motsvarande) bestod publiken oftast av mor. Nu, när ABBA gjort comeback, har några existentiella frågor flutit upp till ytan. Varför blev jag inte artist som jag en gång drömde? Vad var det som avgjorde att min framtida håg skulle komma att stå till lärarkallet och politiken? Det kan man inte så noga veta. Det man däremot med säkerhet kan säga är att det alltid varit viktigare för mig att uppträda än att skaffa julgran i tid.

Det finns förstås beröringspunkter mellan algoritmer och mänskligt liv. Det är ju hela poängen, egentligen. En maskin vet exakt varför den existerar och hur den löser en uppgift. Själv har jag inte en aning. Det har jag aldrig haft. Varje dag grubblar jag över den perfekta lektionen, den ensamma föräldrarollen, politiken och sången, över sorgen, kärleken och glädjen.

Algoritmer jämförs ibland med recept som beskriver i vilken ordning ingredienser ska föras samman och hur de ska hanteras för att uppnå ett resultat. Om vi tar metaforen vidare bestämmer de olika valen som görs vilken kaka det i slutänden blir. Valen avgörs av en rad omständigheter. Vilka omständigheter som ska leda till vilka val är det som beskrivs i en algoritm. Genom denna metafor kanske likheterna med mänskligt liv inte är så långsökta. Det är bara det att vi, till skillnad mot algoritmer, inte kan förutse konsekvenserna av våra val.


Edvin och ABBA har jag ingen relation till. Adolphson&Falk händer det att jag lyssnar på men aldrig Mer Jul (merjulmageddon). Jag tror hursomhelst inte jag förändrats så mycket under åren. Jag är fortfarande den lille gossen i gyllene skor och handväska som gillar att uppträda.

Förra året vid den här tiden bestämde jag mig för att det var dags att ta mig ur det sinnestillstånd jag fastnat i. Malin ville det, flickorna ville det, jag ville det. Och jag vågar säga att jag lyckats. Jag är på en bra plats i livet.

Året har varit bra. Styrsö är åter mitt Alma mater. Det går bra i skolan. Partiet, för att i resonemanget smyga in en tvåa bland alla ettor och nollor, har placerat mig bakom den förträffliga Susanne på kommunlistan inför valet, och jag älskar livet. Det finns nu bara en sak kvar att göra innan allt är fullbordat: skriva en debattartikel tillsammans med Tobias eller Christer Falk. Om inte annat för att få underteckna den med våra efternamn. Kanske kunde den lyda:

Du är mitt ständiga stöd
i varje med- och motgång.
Du sätter gränser och ger mig riktning
och mod att gå.


Jag ber att få tillönska var och en en god jul och gott nytt år! I synnerhet Daniel Eggertz med familj vilka förbarmade sig över mig och försåg mig med både en lokal älgstek till juldagen och dito julgran. Genom en för egen hand fälld gran och för annans bössa fälld älg, båda på Eggertzska Morbygden, förvandlades den usla planeringen inför jul till ett spännande äventyr och framtida goda minnen.

Jag är lycklig, igen. Barnen skrattar, igen. Det är egentligen allt som räknas.

Tack, Dana!

Relaterade blogginlägg:

okärt barn

The Blodkorvers


Källor:

Crosby: Att mäta verkligheten. Europa 1250-1600.

Adolphson & Falk: 1-0-0-1-0

Adolphson & Falk: Mr Jones’ maskin

Ur.se


Länkar

1-0-0-1-0

Mr Jones’ maskin

bild 105 – pfalzloppet

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Fyllning är ett positivt ord. Man fyller semlan eller (exempelvis, men sällan samtidigt) paprikan med goda saker. Ofta uttrycker människor tacksamhet när de får möjlighet att fylla på livet med positiv energi.

Årets mandomsprov, eller gubbdomsprov om man så vill, gick traditionsenligt och enlighet med ovan förda resonemang av sin stapel via Storulvån, Blåhammaren, Sylarna, Helags, Sylarna och Storulvån. En sträcka på nio mil. Ett Vasalopp. Eller, om man ska vara noga, och det ska man ju, ett Pfalzlopp.

Nog finns det mål och mening med vår färdmen det är vägen, som är mödan värd.

Ett återkommande tema här på bloggen handlar om att ibland göra saker för att fylla själen och sinnena med intryck, glädje och harmoni. Denna återkommande fjällöpning är just en sådan sak. Det är dock ofrånkomligt att inte i tanken snudda vid Karl XII när man rör sig i dessa trakter. Karolinermonumenten står som ju spön i backen.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast

När Karl XII år 1715, efter lång bortavaro, återvände till Sverige och Lund från Turkiet följde människor i spåren. Alla som lånat ut pengar till hans majestät, exempelvis, hade inte mycket annat att göra än att bokstavligen följa sin investering. Till Lund följde därför sex turkar, ett tiotal araber, några polska judar och en polsk grevinna Carolus Rex. Denna kulturella blandning kom förövrigt framgent att sätta sin prägel på staden.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen fylld av sång.

Koldolmar. Mer svenskt blir det inte. Eller? Sedan 1765 finns koldolmar i Kajsa Wargs kokbok. Dolma betyder fyllning och kan, men behöver inte, avse en fyllning omgiven av kål. Möjligen kom rätten till Sverige via karolinska soldater som återvänt från Turkiet eller via de fordringsägare som följde med kungen. Vi fick inte dolmar på fjället, tyvärr. Ren, ko och röding blev vår föda i dagarna fyra.

Ren, ko och röding

Jag klev in i duschrummet på Helags fjällstation där några unga, bicepsstinna, Adonis-look-a-likes (inte Mange eller Lövet, givetvis) gjorde toalett. Nu drar vi innan våra drömmar går ifrån oss utbrast de vid min uppenbarelse. Och fortsatte: Som om det skulle hända, hahaha! De kastade en blick på mig. Kan vi hjälpa dig med något? Jag replikerade snabbare än blixten att tack, jag är så nöjd, jag sökte en sop men fann två.

Jag må vara gråskäggig, hopplöst medelålders med semiflint och kagge men nog kan jag fortfarande leverera en oneliner när det behövs.

Kvällen tillägnades bildade frågesport. Någons anhörig siade innan resan att magistern skulle sopa (sic!) banan, men de är vassa grabbarna. Magistern kom sist.

Karls mannar led nog mer än vi på Blåhammaren även om priset blev högt också för oss. Anonym uttryckte saken på en anslagstavla med lappar kring temat vad fjällen betyder för var och en:

Kanske sökte dussinkungen som de flesta av oss ro under ett liv i ständig rörelse. För egen del vill jag så ofta det går slippa dysterhetens diktatur liksom tvångsmässighetens landskap. Jag fyller därför gärna mitt liv med stora intryck och goda människor och fortsätter framåt för att se efter vad som döljer sig bakom nästa fjäll.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.


Källor:

Liljegren Karl XII


Relaterade blogginlägg:

Historiskt käbbel

bild 102 – täckminnen

Stort, faktiskt oändligt, ligger västerhavet framför mig på samma vis det alltid gjort. När jag ser ut över det känns det lite som det bara är mitt.


Ett täckminne är ett minne som i själva verket representerar ett annat eftersom det ursprungliga är för jobbigt att hantera. Alltså något vi (ofta) omedvetet hittat på för att skydda oss från det verkliga hemska. Täckbark känner den odlingsintresserade som ett för ömtåliga växter skyddande lager mot kyla.

Från Styrsö har jag många vackra minnen. Min barndom och ungdom, när jag och Malin drack champagne i skymningen på Saltskär eller middagar och skratt i goda vänners lag. I veckan fyllde jag på depåerna av det senare.

”Jaha, hur ska det gå nu när alla åkt? Du har ju alltid varit de fyllda salongernas man.” Min bror oroar sig, från sitt sjukläger, för hur jag ska klara mig efter att dalabrigaden (familjerna Darke och Thuresson) lämnat ön. Det han i själva verket oroar sig för är att jag i ensamhet ska förlora mig i dystra minnen. Men den senaste veckan är ju till bredden fylld av goda minnen att ersätta de dåliga med.

In i dimman, en metafor så god som någon

Även flickorna beklagar sig lite efter att sång och dans-gänget lämnat. ”Han säger att han ska göra carbonara men så står vi där med hans jäkla solskenspasta igen”. Hur länge kan man förresten sitta i en fåtölj utan att göra något, undrar de vidare. Men jag gör ju saker. Visst gör jag det. Jag minns, exempelvis. Processar. Jag låter minnena skölja över mig, som havet över… en gås? Men är det verkligen äkta minnen jag umgås med, funderar jag, och gäller alltid ju förr desto bättre-regeln?

När jag diskuterar minnen med far blir jag ibland frustrerad. Far svarar nämligen ofta på mina allt mer enträgna frågor att ”det minns jag inte” eller ”så var det kanske”.

Jag har sällan någon att minnas Malin med. Det är helt enkelt ingen som vill, eller möjligen törs. Jag lider av det. För jag vill minnas, komma ihåg henne. Jag vill minnas alltihop. Men det är en ojämn kamp eftersom minnet alltid sviker oss. Mina vänner pratar dock ofta och gärna om henne och det gör oss gott.

Först är det triviala saker som går förlorade men förr eller senare gör alla minnen så. Minnet är lurigt. Det kan, förutom att gradvis försvinna, också ta bort eller lägga till saker beroende på att man fått kunskap senare i livet eller för att passa bättre in i ens liv som man föredrar att se det. Man kan exempelvis ha hört något kul berättas och senare minnas det som att det faktiskt hände en själv.

Vinga 2021

Jag och Malin var på Vinga 2003 eller möjligen 2004, jag minns inte så noga. Ett minne bryts obönhörligt och långsamt ner och luckorna som uppstår fylls med tiden av antaganden, gissningar, improviserande och andras minnen. Vissa saker försvinner fort, annat tar tid beroende på vikten och omständigheterna kring när det uppstod. När jag blir äldre kommer jag säkert att blanda ihop mina (hittills) tre besök på Vinga.

Det finns hos äldre människor ofta en omvänd minnes-kronologi. Far kan exempelvis namnet på alla sina hundar från sin barndom men kan näppeligen utan ansträngning påminna sig vem av barnbarnen som lystrar till vilket namn. Evert återvände senare i livet bara någon enstaka gång till sin födelseplats, kanske föredrog han den som den framstod i minnet.

Evert och ungdomar 2021

Om det eller det hänt eller inte hänt. Om jag trots allt kommit in på juristlinjen i Stockholm, bott kvar i Aix, bott kvar på Styrsö eller om hon inte blivit sjuk. Vi överväger ibland våra alternativa liv, chanserna vi missade eller tog. Vad som hänt om… (inte). Men det är dock sällan vi överväger det värsta scenariot som konsekvens av det där alternativa livet.

Darkthurson 2021

Jag tänker numera sällan på cancer och begravning. Inte ens när jag besöker gravarna på Styrsö eller Falun. Istället påminner jag mig om andra saker. Som nu i veckan när den klassiska burgaren ”Tsarens favorit” på Råbygrillen i Uppsala flöt upp till ytan. Burgaren med rödlök, stenbitsrom och bearnaisesås. Det var nästan bara Mange och jag som konsumerade den (i synnerhet till frukost) och det hände att vi fick tjugo spänn av grillkillen för att trava över till Norska Hydro och köpa romen till burgaren. Nu tillagade Mange den till mig på Styrsö som en hyllning till våra gemensamma minnen.

Tsarens favorit 2021

Livet är en parentes mellan två evigheter, sägs det. Och havet sveper in och fyller parentesen med minnen och lite vemod. Jag vet ju att det alls inte bara är mitt hav utan allas. Alla som har levt, alla som lever och alla som kommer att leva.

Jag vill fylla parentesen med innehåll och ett sätt är att fortsätta tillverka mina täckminnen och täckbark och därefter utgå från att havet varmt och horisonten gyllene.

Halsvik 2021

Källor:

Englund: Söndagsvägen

Wikipedia

bild 96 – kexchoklad

Jag drömmer ibland om en plötslig insikt om att förstå vad mitt syfte är i livet. Allt tog liksom slut när hon dog. Så, vad är nu meningen? Tänk om jag på något sätt kunde greppa det.

Så kan man ju inte säga. Var och ens syfte är aldrig en annan människa. Inte ens barnen är mitt syfte. Mitt ansvar är de självfallet, men knappast syfte. Flickorna är så stora nu, vi lär oss hela tiden av, med och om varann. En sak de lär mig är att det inte finns något mänskligt syfte utöver att så långt det är möjligt försöka vara god och glad.


Jag gillar Styrsö pappa. Kan vi åka dit?

Problemet är att mycket numera är så tråkigt. Utan henne har jag förlorat mycket av glädjen över allt man kan hitta på. Den mentala transportsträckan att komma igång med något överhuvudtaget är lång. Och det är heller inte utan att omgivningen ibland reagerar. Kom igen nu, pappa. Det är lite som i filmen ”Scent of a woman”: A ride?

Var inte ledsen nu igen, pappa. Jag vet! Kan vi inte inte åka till Getskump?

A ride to Getskumpa. Likt Pacino i filmen spetsar jag faktiskt öronen en smula när en möjlig joyride kommer på tal. Mina vänner försöker nämligen också muntra upp. De vet att jag trivs runt ett bord. De lyckas därför för det mesta i sitt uppsåt varför mina döttrar gillar mina vänner. Logik.

Flickorna gillar att se mig glad så jag försöker i konsekvens namn att i möjligaste mån omge mig med glada människor. Det är dock svårare än man kan tro att betvinga håglösheten. Men jag älskar att höra mina döttrar skratta. Min äldsta dotters skratt påminner också mycket om hennes mors. När hon avfyrar det är det som en enda stor adrenalinspruta av glädje rakt in i hjärtat. En viss Pontus Lindgren sa en gång att man borde spela in Malins skratt och lyssna på när man någon gång är lite nere. Jag borde lytt hans råd. Men jag har ju trots allt våra döttrar att lyssna till. Som jag förr alltid försökte locka Malin till skratt gör jag nu det samma med flickorna. Jag älskar skrattande människor.


Nu är du som (vän till familjen), en riktig dysterkvist utbrister ibland Viktor varvid han serverar en gt. Min bror hör nämligen till den kategori människor som tror att ginåtonic utgör en mirakelkur mot allt. Nå, man får ge honom det att han funnit sin godmodiga balans här i tillvarons stora orättvisa tombola. Ett bad och en gt så är han nöjd.

Anyone for drinks?

Vi åker till Fiskeboa på Donsö. Där, på företagarön, finns också många källor till glädje. Människor och mat.

Och för den som gillar dialekter kommer här mer. Jag blir varm ända in i själen när jag hör, ser, det.

Jag kommer att tänka på människor som känner sig rotlösa, utan tillhörighet. Själv njuter jag förmånen att känna mig hemma på flera platser. Visst, det ligger några mil mellan mina två hem men på båda mina platser är jag otvunget hälsad och välkomnad, jag har en plats där. Vilken ynnest, när man tänker närmare på det.

Svärmors Styrsömatta är vävd utifrån vår utsikt. Livets väv, måhända.

Det kanske inte behövs så mycket för att uppnå sitt syfte, egentligen. Om man nu har något. En vishetslära jag försöker följa menar alltså att människan bör vara så god och glad det bara går i väntan på sitt frånfälle. Livet är helt enkelt för kort för att ge trollsvansen företräde. Så jag tar ett andetag och börjar ännu en dag där någon som vanligt saknas men där det också finns utrymme för… ja, vad som helst hoppas jag.

Styrsö en vacker kväll. Getskump en annan. En jämtländsk fjällhed och så mitt i Dalarnas residensstad – platser med goda människor.

Om nu något måste ta slut så är det ju ofrånkomligen även på det viset att något också måste börja. Jag är nyfiken på vad. Säkert är det något gott och vackert.

Horisonten som jag ser den

Djurås-Gyros

Jag minns en situation på en pizzeria för rätt länge sedan. En kund, en man i övre medelålder, påtalade för pizzabagaren att skylten över maträtter innehöll ett fel. Det gällde rätten Gyros som enligt skylten bestod av gyroskött. Det finns inget djur som heter Gyros, förklarade mannen, köttet kommer från gris.

Jag suckade. Jaha, då var vi där igen. Jag kan ju aldrig låta sådant passera. Sålunda masade jag mig trött (man är ofta trött på pizzerior, har du tänkt på det) upp på krigsstigen och laddade upp med en god portion tvetydigheter, halsstarrighet och allmänt fingervift.


Man kan iaktta hur ledare och partier reagerar när det inte går som de vill. Hur de klarar att ta en motgång, acceptera det ovana eller det avvikande, hantera det som inte fungerar som det ska enligt sin övertygelse.

En sak är tydlig: fascister fixar inte motgångar så bra. Kompromissviljan är överlag svag, det ligger inte i deras, så att säga, DNA. Hitlers beteende i bunkern i slutet av kriget har ibland tagits för det slutgiltiga beviset för hans vansinne och allmänt empatilösa hållning. Detta att han till och med var beredd att offra sitt eget folk som han tidigare hyllat som storslaget och närmast heligt ses ofta som höjden av opportunism.

Men beteendet är inte nödvändigtvis ett tecken på psykisk sjukdom. Mycket annat må vara en galnings verk men kanske inte just det. Detta är nämligen i fascistens värld något helt logiskt eftersom i Hitlers ögon hade Tyskland svikit samma i samma stund det besegrades. Alla svek honom. Tyska folket hade visat sig svagt. Föraktet han kände, kryddad med bitterhet och självömkan, tog sig i slutet gigantiska dimensioner. Avsky för den som som inte lever upp till ens förväntningar är något typiskt för den totalitära synen på livet. Självkritik hör dock inte dit. Slutet var logiskt – sett från den fascistiska ringhörnan alltså.

Just denna typ av förakt dock är inte något exklusivt för fascismen. Det är tragiskt nog inte ovanligt att barn som inte uppfyller förväntningarna medvetet eller omedvetet föraktas av föräldrarna. Vi människor älskar påfallande ofta inte den som tar sina egna vägar, den som sticker ut, och ibland lider nederlag. Hur liberala vi än är har vi mycket lättare att älska våra egna ideal och att känna oss kränkta av dem man anser borde leva upp till dessa men inte gör det. Omständigheterna, perspektiven, är då oviktiga.

Detta tillsynes enkla förhållningssätt förklarar något av vissa politikers och partiets agerande idag. Att förlora ett presidentval. En misslyckad husaffär. Regeringsfrågan. Det säger också en del om SD:s avstånd till sitt förflutna. Frågan är vad. Och om man vill se det.

Jag ser många beröringspunkter mellan SD och det fascistiska arvet, något jag återkommande redogjort för. Att SD är ett större än C och L tillsammans måste naturligtvis ses som en gigantisk personlig motgång för mig. Hur hanterar jag den? Det kanske är för andra att bedöma men en sak kan jag säga: jag hanterar den inte genom att rucka på mina principer. Jag såg faktiskt, hur mycket det än stinker efterhandskonstruktion, den här dagen komma och lämnade bland annat därför Liberalerna redan 2015. Det finns, apropå förmågan att hantera motgångar, några av mina gamla partikamrater från den tiden som ännu inte förlåtit mig.


Du vet att Djurås heter Gyros på grekiska va, föll jag in i samtalet. Gris från Djurås avses här. Va, utbrast mannen. Så föll en tung tystnad. Plötsligt sken pizzabagaren upp. Han skojar! Varvid vi skrattade befriande.

Nej, mannen på pizzerian var ingen unken rasist eller allmänt retsam. Han ville hjälpa till, att det skulle bli rätt. Pizzabagaren tog tacksamt emot hans hjälp. Stämningen blev så munter att jag alltså vågade mig på ett litet skämt. (Gyros och Djurås låter ju rätt lika om man säger det snabbt…eh, ja). Här lärde jag mig något. Inget är vad det synes vara.

Det passar kanske att avsluta genom att citera Churchill igen: ”Jag är optimist, det verkar inte vara någon mening att vara något annat.”

När jag stöter på motgång hanterar jag den delvis genom att minnas goda studer

Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna

Dinosauriens längtan


Källor:

Junge: I Hitlers tjänst

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten