Det vita berget

Livet och dess höjdskillnader.

3500 meter över havet sträcker sig vulkanen Tejde. Det är nog den högst belägna plats jag någonsin varit på. När jag blickar ut från den tänker att man kan älska världen eller hata den.

Inte visste jag, när resan bokades, att innevånarna på Kanarieöarna protesterar mot sin lokala regering på grund av massturismen. Att aktivister skulle börja hungerstrejka på Teneriffa samtidigt som jag var där. Fast det är kanske inte så märkligt, egentligen. Ön besöks av fem miljoner människor årligen jämfört med en befolkning på knappt en miljon. Det finns också andra aspekter på resande. Det låter kanske lite pretentiöst men överflödet och ojämlikheten som ofta möter mig på resor blir så påtagliga. Flyg, bufféer och djuparker. Några av oss ligger på stranden medan andra vandrar runt på den och säljer krimskrams. Sådant drabbar mig.

Teneriffa bildades genom ett vulkanutbrott för omkring sju miljoner år sedan. Romarna kallade ön för Nivaria av ett ord som kommer av latinets nix eller nivis (som betyder snö) på grund av snön man ser på vulkanen Teide. Namnet Teneriffa går även det att härleda till namnet Teide som betyder berg och ife som betyder vit (bokstaven r lades till av spanjorerna).

Teneriffa erövrades av Spanien 1495 och som på andra håll förslavades ursprungsbefolkningen eller så dukade den under av sjukdomar när européerna i större utsträckning bosatte sig på ön. Under de följande århundradena byggde ekonomin i huvudsak på produktion av vin och bananer. Turisterna började komma på 1890-talet och ön är idag ett klassiskt resmål. Så gick åren tills Gustaf och Gabriella ville visa oss ön varför vi anlände Costa Adeje på södra Teneriffa på påskafton.

Det var dags att påminna sig om Sangrians saliggörande efter en lång, varm dag. Det var länge sedan, det. Ibland har man kanske lite otur med maten men sådant hör resande till. Temperaturen låg ofta på trettio grader och nitton i havet. Ägg Benedict, en frukost för champs, och besök i stadens äldre del, Los Christianos, där vågorna gjorde badarna modiga. På kvällen upplevde vi en fantastisk lokal restaurang, Pal choso Huachine, som krävde återbesök under veckan.

Konstiga drömmar (jag skulle i drömmen guida Vänsterpartiet i Falun till Mölnlycke men vi kom aldrig fram) tarvade en mer försiktig fruktsallad till frukost. Sedan en dag i djurparken Loropark. Trots allt en mycket smakfull park med ett tydligt ekologiskt tänkande och budskap om fred.

Så plötsligt en egen dag, semester från semestern, eftersom de övriga besökte ett (så kallat) Vattenland. Jag sökte efter åtminstone en glimt av det genuina i detta turismens paradis och fick tipset att besöka en butik: ”Spanish style”. Men Spanish style var stängd. Kanske söker vi alltid det genuina trots att detta nästan alltid är stängt för oss. Paradoxen är att för att det genuina ska förbli genuint måste vi turister låta det vara. Jag travade istället runt och betraktade. När värmen tog andan ur mig läste jag min bok under en korkek (eller motsvarande).

Förändring förnöjer. Crêpes till frukost och iväg mot den omtalade vulkanen. Ett fantastiskt landskap på väg mot toppen där bland annat vissa scener från Star Wars spelades in. Eller oknytt i världsrymden, som far kallade filmen.