bild 56 – there and back again II

Det är all denna jäkla pommes som stör mig. Så fort man åker på semester så formligen regnar det pommes frites. Jag är ett stycke drivved i den globala fritösen. Nå, jag hade lovat Vildvittrorna en kryssning i österled, det hade jag, och man måste stå vid sitt ord. Så vi begav oss ut, en familjemedlem kort, på en ocean av pommes frites och andra friterade tvetydigheter.

Man bör vara försiktig med att besöka platser ur det förflutna. Åtminstone om man gör det i tron att platsen i allt väsentligt är orörd sedan förra gången. Det hela beror alltså på vilken mental inställning man har till det aktuella resmålet. Det är lätt hänt, i mitt fall bokstavligen, att resan istället för en mysig nostalgitripp blir till en vandring i dödsskuggans dal.

de bjuder till, det måste man ge dem

När jag nuförtiden besöker Uppsala förväntar jag mig sålunda inte att allt ska vara som 1994, inte heller förväntar jag mig att Styrsö ska var orört sedan 1986 varje gång jag åker dit och jag inser att Engelbrektsgatan är förändrad sedan förra gången jag flyttade in, 1979.

Dotter 2 går all in

Nå, vi har länge pratat om Muminvärlden i Nådendal som en slags bucket list, eller grand finale, på alla dessa barnland som finns. Och vi har förövrigt redan varit där en gång för riktigt länge sedan, Malin och jag.

Det ska sägas med en gång. Finländarna ser ett värde i det enkla, de krånglar inte till det så mycket. Det behövs liksom inga extravaganser. För man kan ju ta betalt ändå.

Mårran 😍

Flickorna kände visserligen att de nog var lite för stora för den här världen men deltog med liv och lust och såg faktiskt med tillbörlig entusiasm en hel föreställning på finska.

ge mig fem!

Omdömet efteråt löd: Du hade varit förskräcklig som docka men fungerar väl som pappa. En komplimang man får vara nöjd med, antar jag.

Som framgår av dokumentationen var Dotter 2 de mera entusiastiska. Rent allmänt tillbringades annars under resan mest tid i spat. (Spaet? Hur böjs det? Inte kan det väl heta spat? Det blir väldigt mycket Thor Modeén över det…).

Stinky vill inte kramas

Jo, jag har alltså varit här förr. Våren 1999, eller möjligen 2001, besökte jag och Malin Nådendal. Vi fann det mycket charmigt och trivsamt. Vi hängde i spat (?), vandrade runt i det försäsongstängda Muminvärlden och tyckte allmänt att Nådendal var en pittoresk pärla på den finländska västkusten.

Kanske berodde det på att vår ekonomi på den tiden fortfarande var anpassad till studiemedels-index? Kanske har läckergommen utvecklats mer än man tror? Eller så beror det på att hon den här gången inte är med. För handen på hjärtat – är man inte sjukligt förälskad i Finlandsfärjor så finns det antagligen områden i Finland som är nog så intressanta att besöka.

ett internationellt språk

Finlandsfärja. Mja, jag vet inte jag. Ginåtonic på tapp är inte riktigt min grej. Å andra sidan. Mumin är alltid Mumin. Det ligger förvisso något djupt trösterikt över detta oomkullrunkeliga faktum.


Relaterade blogginlägg:

there and back again

bild 54 – bruxelles

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

”Kommer du snart, eller?”

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

praktik

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

discessus!

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

tabula rasa

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

A tribute to M – som älskade choklad

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

gå emot strömmen – gå alltid emot den

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

”Lite ofräsch…”

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Mat, här, nu!!

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

belgisk öl…

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.


Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

bild 45 – nyckeln till Provence

Någon i familjen har en stor, fin bemärkelsedag som väntar runt hörnet.


 

Hur något skedde, vid en hastig anblick, är ofta mycket lättare att förklara än varför det skedde som kräver mer ingående studier och förklaringsmodeller.

Hur innebär ett orsakssamband. Varför händelseförloppet kom att utgöras av just det orsakssambandet är däremot en helt annan fråga, mycket mer komplicerad att förklara. Och vad värre är: ju mer man själv kan om något desto svårare är det att förklara för en utomstående varför något skedde just på det vis som det skedde.

 

70
Bron som förbinder oss med kontinenten, sedd från ovan (om någon till äventyrs skulle undra).


 

Jag hatar att resa.

Jag hatar förövrigt också flygplatser för där är bara rysch pysch  krimskrams, blingbling etcetera.

Att resa, i synnerhet med flyg, innebär stress, elände, slit, släp, hög puls och svettningar utöver rimlighetens gräns. Efter att alla den kommande resans biljetter är vederbörligen beställda från bakom datorns trygga kalla, ljus är det snart dags att övergå från teori till praktik: att ge sig iväg.

Och det är då problemen börjar för en människa av min natur. Det är nämligen då man plötsligt befinner sig utlämnad och prisgiven åt en massa omständigheter man inte rår över själv. Och sådant gillar inte jag.

Plötsligt var vi på väg, iallafall, folk, fä, diverse personliga såväl som nationella val, pick och diverse pack till trots.


 

Fransmännen är noga. När dotter 1, en liten ljuslockig och tämligen terrorist-olik tjej skulle passera säkerhetskontrollen ljöd larmet. Jaha ja, rutinkontroll. Bien sûr.

Jag funderade över om sakernas tillstånd var som i filmen Men in black när Will Smith på övningsskjutning skjuter på en modell föreställande en liten tjej eftersom hon, omgiven av monster, i sammanhanget var det udda och avvikande.

Detta kunde jag emellertid inte uttrycka på franska. Inte heller kunde jag utveckla resonemanget huruvida toaletten får användas även när planet står på station – för de låses inför start och landning något vidare.

 

63
Petité dejuner a Villa Juli

 

Men det är ju ändå värt det. Att resa, alltså. 

Vi inledde äventyret med ett snabbt dopp i Antibes. Eller vi och vi – själv begagnade jag tillfället till ett litet bryt över den franska trafiken och stannade i bilen och grät en stund medan övriga gick till medelhavet. Efter denna inledning var vi alla någorlunda fit for fight. Eller pret a manger, som fransosen säger.

Ska jag slå ett slag för något i Provence så slår jag det för Villa Juli. Efter några timmars hetsig diskussion med GP-ÄSSEN kom vi, mitt i det sydfranska nermörkret, slutligen fram. Vårt tänkta hotell hade nämligen stängt, fick vi reda på via mail på nerresan, så Villa Juli var något av en nödlösande chansning.

Stället ligger i byn Speracèdes strax utanför Grasse. Vilket fantastiskt litet Bed and breakfast! Med magnifik utsikt över nejden ligger det mycket pittoreskt – åk hit! Och så är det svenskar, med ett stort musikintresse btw, som driver det minsann.

(Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Nämligen att i nödens stund mötas landsmän som välkomnar på de nödställdas egna modersmål. Den känslan kan nog inte överdrivas.)

Vi intog middag på en lokal restaurang och jag fick avsluta med en rejäl crème brûlée. Klart värt, som kidsen säger.

På söndagen fortsatte vi med bil och GP-ÄSS i högsta hugg upp till,  och genom, bergen in i det natursköna området Verdon. En stilla kaffe i byn Castellane och vid ett tillfälle såg vi inte mindre än tio kungsörnar majestätiskt sväva över sitt näste. Man kan ju go all Sagan om Ringen för mindre. Det blev även crêpes (bien sûr, encore) i byn Moustiers-Sainte-Marie.

Lavendel, svampplockande fransoser, vinfält som skördas.

Med Uchaux som bas, där vi bodde två dagar, gjordes utflykter till Gigondas som är (ofrivillig) lillebror till Châteauneuf-du-Pape som vi också besökte. Efter en dag i vinproduktionens tecken kunde vi till slut äta på vår egen lilla täppa.

 

52
Slutet på en bra dag. En dag att minnas.

 

(Borlänge slog Falun i valet. SD backar nämligen 2 mandat till 10. I Falun gick de blygsamt fram. I Orsa får SD 29 %. Men Centern 42%).

Vildvittrorna måste göra sina läxor. Vilket får mig att fundera. Ungdomarna av idag verkar ibland ha problem med adverbial. Ta ordet ens, exempelvis. Ska du ens gå dit? skulle en genomsnittlig gymnasieungdom kunna säga. Eller har du ens kommit ut?

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att uttrycka sig på det viset men nog är det väl så att ens borde användas när man förväntar sig något som sedan inte inträffar? Exempel: jag förväntade mig en ursäkt men inte ens en vänlig nick fick jag.

Jag får väl fråga språk-kollegerna. Eller hans språkmajestät Niklas.

 

47
Först läxor. Sen bad. Ens. Nämligen mitt =D

Vi reste vidare vidare och stannade till i Gordes där jag involverades i en intensiv diskussion om det svenska tennisundret med en amerikanska som entusiastiskt berättade att hon döpt sin son efter Stefan Edberg. Vad heter sonen i efternamn, tro?

Vi fortsätter till vindistriktet Luberon och vingården Fontenille. Där erbjuds vinprovning enligt konstens alla regler. Attacken. Fortspridningen. Finalen. Eftersmaken. Jag sträcker på mig och berättar att jag är diplomerad vinprovare av franska vinakademien, minsann. Man är föga imponerad.

 

Självfallet monseigneur. Ni dricker annars mest ur lådor i Sverige?

Vår öl och vodka är godare än er! Ha! Gotcha!

 

Frukostkulturen är, precis som för 26 år sedan, bedrövlig. Men barnen älskar det. Själv kommer jag plötsligt att tänka på, oklart varför, det ögonblick som far refererar till som sitt livs värsta: när han var tvungen att dansa Lambada på en personalfest på landstinget.

 

36
Det fanns kokta ägg. Och ost.

 

Arkadien är ett landskap i antikens Grekland. Det beskrivs som ett idylliskt paradis oförstört av civilisationen. Det är i litteraturen sinnebilden för lycka. Jag antar att arkadspel fått sin benämning härifrån.

Huruvida längtan efter denna plats kan anses skadlig har varierat genom historien. Jag tänker att spelberoende måste innebära en desperat jakt efter lycka eller känslan av den så som den beskrivs i Arkadien.

Kanske borde droger istället benämnas  Arkader? Kanske är det därför jag njuter av vin?

 

34
En glimt av Arkadien

 

144. Det är en intressant siffra.

Jehovas vittnen tror att 144 000 (rätt-troende) människor kommer till himmelriket efter döden. Jag fick 144 kryss i valet. Det gör mig till den tredje mest kryssade centerpartisten i kommunen efter det populära kommunalrådet Joakim och kommunens mest kryssade politiker Camilla.

144 kryss. På ett sätt känns det logiskt. Centerpartiet nominerade mig på tredje plats och centerväljarna bekräftade det.

Etthundrafyrtiofyra människor har givit mig sin röst i ett fritt demokratiskt val. Herregud, vilket förtroende, vilket enormt ansvar. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun – frågan är vilken väg tar jag?

 

33
Jardin de Fontenille

 

Biosphere 2 är ett sorts laboratorium i Arizona som omfattar ett 13 000 m² stort slutet ekosystem. Jag vet inte om det finns kvar men det ursprungliga syftet var att skapa en konstgjord biosfär för att undersöka om samma sak kunde genomföras på Mars.

Tanken var fyra män och fyra kvinnor skulle vara självförsörjande under två år vilket innebar att de skulle återanvända syre, vatten och avfall och producera sin egen mat. Försöket misslyckades eftersom syret tog slut, skördarna slog fel och vattenmassorna slammade igen.

Om jag skulle åka till Mars skulle jag vilja ta med mig vindruvor. Och rosor.

 

30
Druvan

 

22
La vie en rose

 

Evolutionen har, vad jag vet, inget eget syfte. Munnar har utvecklats för att vi ska få i oss föda och så är det med den saken. Eftersom evolutionen ständigt utvecklas och förändras kan munnar nuförtiden få i sig kopiösa mängder av exempelvis glass.

Det har man fattat i Frankrike.

 

16

 

Vi avslutade resan i Nice. Det är ett ställe, det med.

 

15
Det finns några till som får hänga med till Mars.

 

10

 

3
Äntligen riktigt käk.

 

På stranden i Nice kunde jag se flygplan lyfta var tionde minut. Och det är inte en särskilt stor flygplats. Det torde framgå för den mest tondöve att detta inte är riktigt hållbart – vi kan inte upphöja de svenska resvanorna till allmän lag. Fortsätter det så här måste vi kanske ändå ta oss till Mars, relativt snart.

 

5


 

Romanen Nyckeln till Provence (även filmatiserad) utspelar sig i 1800-talets slutskede  och handlar om den lille pojken Marcel och hans familj som ger sig av på en resa som kommer att forma resten av deras liv.

Jag tror alla resor på något sätt förändrar återstoden av resenärens liv. Det jobbiga med kommande resor till Mars är att de måste förtas för att vi människor redan har förändrat återstoden av Tellus liv.

Hursomhelst – för att förstå varför vår resa till Provence blev som den blev krävs nog att man faktiskt varit med på den. Men jag har här försökt ge en någorlunda beskrivning hur den gick till.


 

Abstract: Det mesta av den var alldeles, alldeles underbart. Du som inte var med missade något. Och du var saknad.

Jag älskar att resa. I synnerhet med Malin, Mina och Louise.

sorg

Men äsch, det blir nog inte så illa. Alltså valet.

Oavsett vilket – när det hela är klappat och klart sitter jag i min ungdoms Provence och läppjar på ett glas rosé. Jag kommer inte att sörja hur illa det än går, nej, jag kommer väl att gilla läget och istället jobba vidare.

Om jag nu blir vald till något. Annars jobbar jag väl på ändå.

Sorg. Hur den uttrycks privat och kollektivt är både tidsbundet och kulturellt betingat. Jag har personligen sörjt många saker i mitt liv, kanske framförallt de i min familj som inte längre finns med mig, men jag har aldrig sörjt ett valresultat.

För det är världsliga ting. Så jag tänker inte börja nu.


 

Offentlig sorg, då? Jag tittar på Youtube på det som påstås vara bilder från den förre diktatorns i Nordkorea offentliga begravning. Och det finns fler fascinerande uttryck av sorg på andra håll och i andra tider i världen.

Jag kan mycket väl förstå den som istället för att själv sörja hyr in ett par gråterskor vid en anhörigs begravning, för det är verkligen jobbigt att sörja.

Jag tänker plötsligt på Maria Eleonora, Gustav II Adolfs fru, som var mycket utåtagerande i sin sorg över maken. Samtiden tyckte inte riktigt det passade änkedrottningen att så till den milda grad leva ut sorgen över den fallne hjälten. Tänk om du istället haft några professionella gråtare till hands, Maria Eleonora!

Men sådana förekom inte i Sverige, då heller, vad jag vet. Professionella gråterskor är, sett ur svenskt perspektiv, en främmande sedvänja som måhända får den genomsnittlige sverigedemokraten att i utstuderat bryderi sakta runka sin panna. Så några sådana lär vi inte få se på valvakorna.


 

Hur ser förresten sorgens nationella historia ut? Det låter som något för Peter Englund att ta tag i. Jag tror inte han sörjer sitt avhopp från akademien – det är säkert roligare att skriva. Några personliga nedslag har jag dock själv gjort i ämnet.

Högt uppblåsta (!) sedermera grusade förhoppningar kan leda till starka känslor. Ta ingenjör Andre, exempelvis. De följande 33 åren efter avfärd tillhörde den försvunna expeditionen Sveriges, och till viss del även omvärldens, stora mysterier. Vad hade egentligen hänt de hjältemodiga?

I några år sökte man aktivt, men även efter att man slutat med det förblev expeditionen föremål för rykten och konspirationer med återkommande rapporter om möjliga spår efter de försvunna.

Efter mycket möda återfanns resterna av expeditionen 1930. De tre männens kvarlevor fördes genom huvudstaden under stora manifestationer, i det närmaste rådde ett tillstånd av landssorg. Tidningsfotot nedan är från 5 oktober 1930.

 

File:Andree.funeral.png
Bilden är från Sven Lundströms bok ”Vår position är ej synnerligen god…”, Carlsson bokförlag, Stockholm, 1997, s. 166.

 

Liknande bilder finns att studera på nätet från kronprins Gustav Adolfs (kungens pappa) respektive Folke Bernadottes (hur nu han är släkt med kungen) nästan samtidiga begravningar. Den förra omkom i en flygkrasch 1947, den senare mördades i Jerusalem 1948.

I min egen tid är det framförallt tre händelser jag tänker på när det kommer till kollektiv sorg. Mordet på Olof Palme 1986, Estonia-katastrofen 1994 och tsunamin 2004. Detta är händelser som var för sig fick landet att stanna upp, händelser som gjorde avtryck.

I fallet Palme är det inte så konstigt. Landets statsminister mördad på öppen gata. Alla vi som var med då kan nog i detalj redogöra för var vi var och vad vi gjorde när nyheten kom. I samband med Estonia och tsunamin omkom över 500 svenskar (totalt sett var det flera hundra tusen omkomna under tsunamin) i respektive katastrof.

Om jag problematiserar lite, exempelvis genom att jämföra med den pågående katastrofen i Syrien? Det kanske inte går. Det är väl det där med geografiskt och kulturellt avstånd. Det var svenskar som omkom på Estonia och i Thailand och alltså berör det oss kollektivt som bor här, även om vi inte själva förlorade någon anhörig eller bekant.


 

Vi har det för jäkla bra, ändå. Vi har högre levnadsstandard än någonsin, vi har teknik och kapacitet att hantera de mest storslagna problem – allt från klimathotet till att människor flyr hit.

Ändå tycks människor gå om kring och vara rädda för, eller sörja, en värld som de upplever som att den antingen är eller håller på att gå förlorad (något som förövrigt diskuterades i Filosofiska rummet härförleden).

Nej, jag tror inte på det. Jag tror världen är bra – och jag sörjer inte. Frågan jag ställer mig är i stället om det går att få dessa rädda, sörjande människor att tänka lite annorlunda.

För rädslan, sorgen, leder i förlängningen till misstro och förstör slutligen sammanhållningen i vårt samhälle. Anledningen till att de skandinaviska länderna är så framgångsrika och (relativt sett) trygga beror just på sammanhållningen. Att det inte längre är så måste vi ta i tu med framöver, det är där den stora utmaningen ligger.

Vägen dit är inte den enkla populismens väg. Det kommer att ta tid, det finns ingen quick fix.

Så nej, jag sörjer inte. Jag tror vi har underbara dagar framför oss. För att närma mig den horisonten ska jag under den kommande mandatperioden motarbeta destruktiva, populistiska, sörjande eller rädda krafter genom att försöka komma med positiva, konstruktiva förslag.

Kort sagt: låt gaphalsarna hållas medan vi andra på.

Wie schaffen das.


 

Det ska bli spännande det som kommer. Jag känner nästan fjärilar i magen över framtiden. Och nu ska jag alltså åka till min ungdoms förlorade värld i Provence. Jag undrar hur det ser ut nu? Det ska bli spännande att upptäcka.

Och hur det än är, om något hade varit konstigt i sammanhanget så vore det professionella gråterskor på Olof Palmes begravning. Därmed inte sagt att det hade varit ett problem. Det kanske till och med hade varit intressant.

Och intressant är alltid bra.


 

Relaterat:

Folke bernadotte

Klipp från Gustav Adolfs begravning

Klipp från Olof Palmes begravning

Carl XVI Gustaf:s tal vid minnesstunden efter tsunamin  

Till Helena

bild 44 – go west

Det finns flera vetenskapliga teorier som handlar om att mänsklighetens förmåga till skvaller varit avgörande för att vi kunnat dominera jordklotet. Alla, eller de flesta, arter har utvecklat system för grundläggande kommunikation – som att varna varandra för annalkande fara exempelvis.

Relativt få arter har förmågan att skvallra om och med sina artfränder. Skvaller kräver nämligen ett sofistikerat språk och utvecklade sociala relationer och förmågor. Något som inte bara är utmärkande utan också typiskt för människan.


 

Vi avslutade semestern med en tripp västerut till min barndoms sommarmarker på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Det är en sådan där plats där inte mycket förändras även om förändringar sker, om nu en potentiell läsare förstår hur jag menar.

 

7
På det hela taget samma utsikt då som nu från mormor och morfars gamla hus

 

Men nu är det dags att börja jobba igen.

Man ser sig om i flödet. En kompis påstår att hen ska sluta jobba efter 20 år i kostym för att istället ”be a man of leisure”. En annan vän känner efter endast fem minuter på första arbetsdagen efter ledigheten samma leda som för 6 år sedan – en tidpunkt då hen alltså fortfarande arbetade på samma arbetsplats.

Kanske har man det inte så illa, ändå. Jag tycker allt det ska bli lite småroligt att börja jobba igen.

 

18
Blank som en spegel av koppar och järn ligger havet

 

Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat den här vyn. När jag bodde på ön tog jag ett foto om dagen – med analog kamera (sic!). Det är alltid något som förändrat sig mellan de olika bilderna.

Att sitta på verandan och blicka ut mot horisonten, medan mörkret långsamt sänker sig i den ljumma och alldeles vindstilla augustikvällen, är mycket avkopplande.

Det är som sagt alldeles stilla – det enda som hörs är det avlägsna dunket från fartygen långt ute på redden. Och så ljudet från lillebrors ivriga twittrande, förstås. Men så har han 153 437 följare, också. Enligt vissa forskare är det betydligt fler sociala kontakter än vad en enskild människa kan underhålla.

Men han gör ett tappert försök, iallafall, det måste man ge honom. Som grädde på moset gör allt twittrande honom tillräckligt upptagen för att undgå att märka att jag dricker upp hans Remy Martin.

Alltid något. Eller som han själv säger: det är skillnad på avkopplad och uppkopplad.

 

15
den positiva antitesen till avkopplad.

 

Det var på det hela taget skapligt (alltså alla sorters) väder under vår vecka på Styrsö – vilket är en direkt nödvändighet när man bor i ett relativt litet hus med fem flickor i åldrarna 3-12 år.

Men skvaller, var det ja. Varje människa man möter har många sociala relationer (mellan 50 – 200 om vi undantar sociala medier) och ju mer du känner till om dessa relationer desto större inflytande kan du skaffa dig. Skvaller, alltså.

 

22
hur många sociala relationer kan rymmas i ett rum?

 

För vad är det egentligen alla pratar om när de ses i fikarummet nu efter semestern? Lite om jobbet, självklart, men också hur semestern varit. Är någon i bekantskapskretsen sjuk? Har någon skilt sig, flyttat, fifflat med skatten eller fått nytt jobb? Allt detta är information man kan ha nytta av, utöver vanlig nyfikenhet.

Denna vår sociala förmåga till skvaller gör paradoxalt nog också att vi kan samarbeta effektivt i grupp på ett mycket mer sofistikerat vis än andra arter. Den som är bäst organiserad vinner – inte den starkaste. Historien bekräftar också detta.

 

25
Ute på Saltskärs udde en stormig dag

Jag förklarar för en dotter att på andra sidan havet ligger Danmark. Hur tog sig de tidiga resenärerna dit under yngre järnåldern (ja, ja vikingatiden, då), undrar hon. Jo, genom samarbete.

Och nog kan vi säkert anta att det skvallrades bland båtbyggarna om hövdingen som skulle göra resan över havet för att erövra fjärran land. Var han inte för tjock för resan? Och kunde han verkligen navigera ordentligt?

 

30.jpg

 

Nu har ju inte jag ett arbete som innebär tydliga rutiner, dag ut och dag in. Mitt schema styr det mesta jag gör. Men jag hör ibland människor (vad jag vet) oberoende av varandra beklaga sig över något man kallar och upplever som ”penalistfikandet”.

 

33
Lugnet före stormen

 

Penalistfikandet innebär att man fikar, äter lunch tillsammans på vissa givna tider. Kaffe och mat är viktigt, så klart. Men nog skvallras det också ordentligt vid dessa tillfällen. Och den som väljer att regelmässigt utebli från fikat kan vara tämligen säker på att själv bli ett självklart föremål för stundens skvallrande.

 

37
Se där ute i väst blinkar Vinga fyr

 

Vi åt och drack gott under denna vår sista semestervecka. Särskilt njöt vi av den lokalproducerade lammsteken. Det har ju påbjudits att äta svenskt kött, om man nu måste äta kött, efter denna torra sommar.

Han badar inte länge men ofta, mannen med 153 437 följare på Twitter. Jag har två teorier om det där. Den ena teorin följer evolutionens lagar och menar att det som föregångarna gör förvaltas och förfinas av de efterföljande. Det var jag, hans äldre bror, ett steg närmare aporna men han är ett stort steg närmare apparna (förlåt, Göteborg igen) som en gång i tiden började föra protokoll över mina bad. Numera räknar jag bara de riktigt värdefulla badupplevelserna.

Den andra teorin handlar om att det är bara när han badar han inte kan ta med sig sina 153 437 följare. Då kan han enbart vårda de sociala relationerna, de viktiga. Som sina barn, exempelvis.

Men det är en kort respit. Åter uppe på torra land kan han obehindrat sladdra på om minnesvärda bad i parti och minut för den som gitter lyssna.

 

40
Så som det antagligen såg ut när den första stenåldersmänniskan kom till Brännholmsviken

 

Släkten följa släktens gång. Ett besök på Styrsö innebär alltid ett besök vid den vackra gamla kyrkan där så många övergångsriter i släkten firats. Mina barn är döpta där.

 

41.jpg

 

I familjegraven vilar mammas mormor och morfar, Viktor och Selma, mormors syster Signe som dog ung, min mormor och morfar Astrid och Ivar, min mamma Anita, min moster Lena, min kusin Magnus och min syster Helena som båda dog (alldeles) för unga.

 

42.jpg

 

Efter ett besök vid graven dröjer det inte så värst länge innan den lite högtidliga stämningen livas upp av samtal om minnen, skrönor, ja, för att inte säga skvaller, om de som lämnat oss. Mer tydligt framstår minnena om Helena, förstås. Eller faster Nea som några av kusinerna säger.

 

44
en stunds begrundan vid familjegraven

 

Jag hann med det mesta av det man måste på ön. Bad på Vassholmen, Uttervik, Saltskärsudde, god mat och dryck på Öberska och Båtebacken, springa i yttermarkerna med efterföljande salta dopp, gedigna middagar och massor med barn.

Till de släktingar och gamla vänner jag inte hann med att besöka denna gång säger jag: förlåt! Nästa gång ses vi, kanske. Vi har ju en del skvaller att ta i kapp.

 


 

Och nu ska jag fortsätta försöka spöa skiten ur livets prövningar. Jag har ett spännande år framför mig med valrörelse, nytt läsår i skolan och sång.

Men… kanske ska jag tillbringa lite mer tid i fikarummet, i år?


 

Relaterade blogginlägg:

Lenita

Till moster

Halsviksbryggan (av han med en massa följare på twitter)

bild 43 – i någon annans skor

Man ska prova att gå i någon annans skor nu och då, heter det ju.


 

Så snabbt han kunde efter återkomsten till Sverige inledde Karl XII nya krigshandlingar, nu mot det danska Norge. Befälhavaren Carl Gustaf Armfeldt fick order att leda ett anfall från Jämtland mot Trondheim.

Familjen Adolphson föll också in i Norge nästan exakt 300 år senare. Vi tog dock en annan väg via västra Dalarna och Värmland. Detta är trakter där jag knappt satt min fot och Dalarnas västra del är väl värt att besöka, upptäckte jag.

På ICA i Malung träffade jag förövrigt en elev som gick ut i våras. Elin jobbar där och blev mäkta förvånad över att se magistern i butiken. Hon var glad att vara hemma igen, storstan (Falun) var inget för henne, berättade hon. På många sätt förstår jag henne.

 

1
En numera sömnig och odramatisk riksgräns

 

Vi följde Klarälven vidare in i Norge, först till Elverum sedan Hamar som ligger vid Norges största insjö. Schyssta bad finns det där.

Nästa dag fortsatte vi mot Molde via ett kort stopp i Lillehammer där jag ägnade mig åt att fråga främlingar om OS 1994 och foppatofflor. Inget monument är rest över hockey-miraklet, tydligen.

 

12
Ett rum med utsikt i Molde

 

Den norska kronan är fortfarande dyr och även prisläget är relativt högt. Men landets saltade torsk med bacon och grejer är värd varenda krone. Så styrde vi kosan vidare mot Trollveggen och Trollstigen. Fantasieggande, om än lite läskig, körning.

 

38037033_10156263664910617_21623798830727168_n
Utmed Trollstigen

 

tr
Det finns troll här, säger Dotter 1 från bakom kameran

 

På vägen ner ägande sig några i familjen åt ett sådant där drömskt, kallt och grönskimrande bad.

 

38143510_10156263665910617_4892718063750742016_n
Rauma vid Trollveggen

 

Scenerierna när man närmar sig kusten är nästan magiska. Området är inte särskilt tätbebyggt vilket förmodligen beror på att vädret möjligen inte alltid är lika förlåtande som just den dag vi kom.

 

38086043_10156263745660617_8657926359542136832_n
The Sound of Music

 

Jag kan nu lägga till ännu ett hav till min bad-samling. Jag har badat i Kattegatt, Skagerrak, Bottenhavet, Östersjön, Medelhavet, Adriatiska havet, Indiska oceanen och Atlanten. Kanske heter det egentligen Norska havet? Nåja, jag har ändå badat i Atlanten: i San Sebastian 1988.

Atlanten var hur som helst en aning kylslagen just här – annars råder en tydlig medelhavskänsla. Jag kan inte låta bli att undra: varför åker inte fler badsugna människor hit? Varför sökte sig vikingarna bort härifrån? Varför finns det bara ett konkurrensverk?

 

16
Kolle – de svenske jänterne ska bade!

 

Vi reser vidare mot det som av många anses som världens vackraste bilväg, Atlanterhavsveien. Det är en knapp mil lång vägsträcka i det absoluta havsbandet. Vi åkte den två gånger och åt på vägen en slibbig våffla. Det är nämligen generellt sett ont om matställen efter vägarna i Norge – å andra sidan slipper man se de gyllene bågarna i parti och minut.

 

38136122_10156263663930617_7175769347971874816_n
Atlanterhavsveien

 

Karl XII reste mycket men Atlanten såg han nog aldrig. Efter sin plötsliga död vid Fredrikstens fästning den 30 november 1718 var det i alla händelser för sent. I stället blev alla svenska trupper beordrade att omedelbart återvända till Sverige.

Armfeldt fick tillsammans med sina cirka 6000 soldater dödsbudet i juldagarna. Han beslutade att armén skulle ta kortast möjliga väg hem till Sverige: över fjällen till Jämtland. Ett problem var dock att armén var bristfälligt utrustad och uttröttad efter fyra månaders fälttåg.

Efter Atlanterhavsveien gjorde vi gemensam sak med karolinerna, men alltså 300 år senare (vilket inte är någon större tidsrymd historiskt sett) och drog oss åter mot hemlandet via Trondheim och Storlien.

Mitt skämt” varför bor det så få människor i Storlien – alla män är liemän” fungerade dåligt. Man kan tycka att just innevånarna i Storlien borde veta att uppskatta skämtet – en fåfäng förhoppning kom det alltså att visa sig.

Coop i Storlien gör dock lysande affärer på grund av alla invaderande norrmän. Gränshandeln mellan Norge och Sverige omsätter årligen massor med miljarder. Vi i familjen bunkrade denna gång lätt eftersom vi tänkte vandra Jämtlandstriangeln med kreditkortet som liggunderlag: göra dagsturer med övernattning på stationerna.

 

 

72
Storulvån

 

Storulvåns fjällstation är närmast ett hotell. God mat, stora rum och det går att betala sig fram – hyra/köpa både lakan och lunchpaket. Det är relativt mycket människor i omlopp eftersom triangeln är populär. Många springer eller cyklar ute på fjället.

Storulvån var förövrigt också starten för min första vandring i fjällen någonsin under min militärtjänstgöring i augusti 1990.

t3
Jag och Tebogo på Helags augusti 1990

 

Så bar det av.

 

26.jpg

 

På den norska sidan bröt Armfeldts armé upp den 28 december 1718 för att gå mot Sverige. På grund av det kalla vädret dog under färdens första dygn ungefär 200 man. På nyårsdagen rådde fortfarande mycket kallt väder. Avståndet till byn Handöl (idag känd för täljsten och braskaminer) på svenska sidan (i dagens Åre kommun) var cirka 55 kilometer.

 

33
kan du se Sylarnas fjällstation?

 

Första dagens etapp från Storulvån till Sylarnas fjällstation är 17,2 km. Detta var något ovant för oss, vana som vi är att gå mol allena till fjälls. Att ständigt se och möta människor var en stor omställning. Men man förstår ju varför människor åker hit.

 

a.jpg

 

Huvudbyggnaden på Sylarna är sedan förra året helt renoverad och modern. Här kan man få öl på fat och älggryta. En bra sak med fjällstationer är att man får ta det som bjuds. En nyttig erfarenhet, inte bara för Vildvittrorna.

Det är förövrigt bara på fjällstationer man kan iaktta människor som går omkring barfota eller spelar Jatzy i offentlig miljö. Är man ute i god tid kan man boka eget rum annars finns sovsalar och självhushåll på alla fjällstationer. Nu var det dessutom extra trångt eftersom det totala eldningsförbudet innebar att ingen kunde använda sitt trangiakök.

 

39
Utanför Sylarnas fjällstation

 

Nästa etapp Sylarna-Blåhammaren är 19,36 km, turens längsta etapp. Här var det lite glesare med människor, det verkar som om de flesta går Storulvån-Sylarna tur/retur och stannar ett dygn eller två för att bestiga Storsylen, eller så.

 

c

 

Springer och går man mycket blir fötterna en aning plattare med åren. Detta grymma öde drabbade undertecknad lika plötsligt som hårt. Fruktansvärda smärtor i stortånaglarna gjorde snart varje steg omöjligt. Kängorna passade helt enkelt inte längre. Maleur.

 

b.jpg

 

Till sist gick (!) det inte längre varvid stora skobytardagen inföll mitt ute på vida fjället. Jag tog mina Keen-sandaler, barnens mor mina kängor och dotter 2 hennes. På så vis tog vi oss fram, steg för steg. Keen är fantastiska skodon, måste sägas, som var helt avgörande för mig denna gång.

 

48
Dotter 1 på leden

 

Nedan syns den genuina fjällstationen Blåhammaren. Gammal, ursprunglig, mysig. Utmärkt mat, tre rätters meny, där man tvingas sitta vid samma bord som fullständiga främlingar. Snart stiger stämningen och samtalen avlöser varandra. Bastuns panorama är också magnifikt. Särskilt vid sämre väder.

 

d
Skobytardag – nedanför Blåhammaren

 

e
Framme. High five.

 

Det var bland annat hit soldaterna helt utmattade kom för snart 300 år sedan. Utanför fjällstationen står karolinermonumentet, ett bland rätt många sådana monument i trakten.

Barnens mor, som trots flera försök genom åren faktiskt aldrig besökt den här fjällstationen, tog sig en närmare titt på monumentet.

Hennes far var nämligen under sin militärtjänstgöring med och reste det under tidigt 1960-tal. Det var under denna tid han träffade sin jämtländska blivande fru varför man kan se det som ett monument över familjen Adolphsons sköldsida, om ett lite ålderdomligt släktforskar uttryck tillåts.

 

f
Karolinermonumentet

 

Den andra januari 1719 bröt ett rejält oväder ut. Med dålig sikt och under bitande köld tvingades man slå läger på Öjfjällets nordsida. Man försökte förgäves göra upp eldar med vad som än stod till buds, det brändes gevärskolvar och slädar. Ytterligare ungefär 200 man frös ihjäl här.

När familjen Adolphson ankom Blåhammaren kunde vi bokstavligen känna historiens vindar då det friskade i ordentligt, men särskilt kallt var det inte. Med vinden vinande i fösterglipor och skorstenar spisade vi läcker röding. Att det blåste 20 sekundmeter gav Vittrorna en utmanande lek.

 

55.jpg

 

En liten sne filmsnutt från leken finns här.

Stormen fortsatte på nyåret 1719 ryta över de oskyddade soldaterna och återtåget blev helt kaotiskt. De fortsatte att frysa ihjäl, hästarna stupade och all utrustning måste lämnas på fjället.

Dotter 2 lyckades 300 år senare tappa en förhållandevis stor sten på sin tå men linkande tappert på hela triangeln. Inget brutet, meddelande oss en fjällvandrande läkare varpå färden kunde fortsätta. Kanske var hon den av oss som kom närmast karolinernas umbäranden.

 

56.jpg

 

1700-tals-stormen höll i sig samtidigt som de första trupperna med Armfeldt i spetsen slutligen nådde Jämtland och Handöl. Huvuddelen av de överlevande kom efter de följande dagarna.

Även för oss som vandrade 300 år senare väntade en sträcka på 13,2 km tillbaka till Storulvån i 20 sekundmeter vind och rejält med regn. Men bara i 3 timmar. Sen blev det bra vänder igen.

 

57.jpg

 

För Armfelds arma karoliner var läget mer dystert. Kvar bland fjällen låg cirka 3000 ihjälfrusna människor. Och än var umbärandena inte över. På den fortsatta resan till Duved, där inkvartering var ordnad, dog ytterligare cirka 700 man. Av de överlevande 2100 soldaterna blev ungefär 600 på olika sätt invalidiserade.

 

71
Civilisationen närmar sig – då öar takten

 

I Åre finns för den moderne fjällvandraren en fantastisk möjlighet till lyx och flärd efter fjäll och vildmark. Hotellet Copperhill, som antagligen är för kostsamt för de flesta av oss under högsäsong, är väl värt ett besök. Det borde kanske ligga i Falun, tänker jag, men inser på grund av Dotter 2:s uttal att vi redan har ett splittrans nytt Cooperhill.

(I Falun har Coop byggt ett nytt varuhus alldeles bredvid gruvan. KOM IGEN! DEN VAR VÄL BRA IALLAFALL!?!)

 

73
Dotter 2 har bytt om till middagen

78
Dotter 1 tycker Copperhill är världens bästa hotell

77
kärlek

 

Kanske är konceptet led + fjällstation ändå inte riktigt vår kopp te. Vi är måhända bortskämda av tidigare upplevelser. Samtidigt är det ju ett enkelt sätt att njuta av rejäla fjäll. Man behöver egentligen bara regnkläder och en liten ryggsäck. Och så en plånbok, förstås.

Kanske är det lite knasigt att tvinga barnen att trava nästan 5 mil på tre dagar – men man får mycket till tillsammans. Och det gick bra, trots några skavsår och blåa tår. Och inte en mygga så långt ögat kunde förnimma.

För att knyta ihop såväl historia som nutid passar kanske Peterson-Bergers Jämtlandssången eller, som den egentligen heter, Jämtlands brudmarsch, bra, sången barnens mor och jag för ganska exakt 18 år sedan gjorde entré till i Hallens kyrka:

Så tåga vi tillsamman bort
mellan Jämtlands gröna ängar
bort mellan nyland som prunka
fulla av bröllopsblomsters prakt.

Så skåda vi med gamman hän
över berg i blåa fjärran
hän över sjöar, strömmar, skogar
jämt kring bygder på vakt.

Fagert är landet som blev vår lott och arvedel
så firom dess fägring nu
med sång och stråkars spel.
Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt!
För slit och mödor av fröjd och sol
ett mått oss beskärt.

 

81.jpg

 

 


 

Källor:

STF: Jämtlandstriangeln

Wikipedia


 

Relaterade blogginlägg

Tebogo

 

bild 41 – öland etc

Säsongens första semestertripp gick söderöver. En vit fläck på kartan för mig är Öland, den ön har jag länge velat besöka. Och nu skedde det.

På vägen återupplevde vi Söderköping och Trädgårdshotellet i Stegeborg som vi besökte också för sex år sedan. Men då var det Gotland som gällde. Denna gång Öland – i övrigt samma koncept.

Stegeborg är en betydelsefull historisk plats och här trivs jag. Johan III föddes och växte upp i den gamla 1200-talsborgen och ett avgörande slag i Sveriges sista (senaste) inbördeskrig (mellan Sigismund och hertig Karl) stod utanför dess murar.

Jag undrar om hertig Karl hade koll på frisyren under slaget. Men mer om det senare. Det är mest ruiner som återstår i Stegeborg men Hamnkrogen i kombination med vyn nedan gör att maten smakar extra fint.

 

 

img_0253
fästningen sett från hamnkrogen

 

Så bar det av ut över Sveriges längsta bro med öländska Mörbylånga som slutdestination. Här finns det utmärkta lilla ekohotellet Strandnära. Gott, fint och pittoreskt. Liksom hela ön, på något sätt. Öland känns som helhet ganska avstressat.

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap med Stora Allvaret är en självklarhet. Sedan när jag även en passion för landsändar varför båda fyrarna var ett måste. Den namnkunnige Långe Jan påstår sig vara Sveriges högsta fyr, minsann.

 

img_0266
Ölands södra utpost

 

Det blir gärna historiska resmål när familjen rör på sig, så Vittrorna har kommit att acceptera (nåja) detta som en naturlig beståndsdel av våra resor. Karlevistenen innebar därför ett kort stopp. Hur förklarar man egentligen vad en runsten är? En tusen år gammal statusuppdatering?

Stenen är 130 centimeter hög och troligen transporterad från fastlandet. Den restes i slutet av 900-talet över en dansk hövding, Sibbe den gode/vise. Enligt inskriften har han blivit begravd här – antagligen av en slump då han möjligen plötsligt dog när han seglade förbi. Dotter 2 har många frågor. Varför dog han? Tja, man gjorde det på 1000-talet… bäst att styra över samtalet på runorna. Inskriften består av två delar:

Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke].

Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.

Trud är namnet på en gudinna, och stridernas Truds arbetare betyder hövding. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur tolkas som skeppshövding. Med Sjökonungens väldiga mark avses havet.

(Källa är olanningen.com/olands runstenar.)

 

 

Strax utanför Borgholm ligger Solliden. Man har ju slötittat på TV den 14:e juli genom åren och på impuls svängde vi in. Det var ändå kaffedags och rojalister har i allmänhet trevliga caféer.

Solliden byggdes som sommarnöje åt Gustaf V:s gemål, drottning Victoria, 1906. Alltså kungens farfars mor och kungen ärvde det när gamle V-gurra gick ur tiden 1950. Tydligen trivs också nuvarande kungafamiljen här och på den vägen är det.

Själv råkade jag i plötsligt bryderi eftersom jag hade för mig att Gustav VI Adolf var bror och inte son till V-gurra. Maleur.

 

PAPPA! HADE DU…FEL!!?

 

Nåja, ingen är felfri. Hur som helst intresserade jag mig mer för det gamla slottet strax bredvid – Borgholms slott. Dit åker vi nästa gång, tänker jag i all tysthet. Jag var iallafall den ende i familjen som hälsade på Victoria seniors minne.

 

 

img_0278
Jag undrar om du var lycklig.

 

Varför, funderar jag, är det så mysigt och trivsamt i Borgholm? För att det styrts av Centerpartiet sedan 16 år? Det bär sannolikhetens prägel. Man funderar förövrigt över att slå ihop kommunen med Mörbylånga i ett projekt kallat Ölands framtid. 

En fin strand har de också, där i Borgholm. Men kanske upplevde ön en storhetstid på 80-talet när alla pressade sol i hetsig iver att uppnå chokladbrunhetens perfektion. Idag beter vi oss lite annorlunda på semestern, tycks det mig. Men misströsta inte, Öland, historien går i cykler.

 

 

img_0280
Borgholms strand

 

Två små samhällen på resan norrut är Köpingsvik och Byxelkrok. Där kan man med fördel äta lunch. Och dricka juice.

 

 

Jag upplever öns norra ände som lite mer gemytlig än den södra. Vi gick inte upp i Långe Erik för entrén var 10 kronor dyrare än den i Långe Jan. Och, som jag påpekade för personalen, den fyren är ju längre så enligt vissa nationalekonomiska principer bör jag avstå…vad? Tycker ni inte att jag är någon glad fyr?  Skämt åsido, barn måste lära sig pengars värde. Skämt åsido igen – familjen ville resa vidare.

 

img_0283
Ölands norra udde

img_0287
Close up Långe Erik

 

För vi skulle besöka Trollskogen, och den var ju fin. Där finns bland andra magnifika träd en ek som är 900 år gammal.

 

img_0294
900 år – och så får man inte klättra i den. Vad är poängen, pappa?

 

Så var det dags att lämna idyllen Öland för Kalmar med dess ståtliga slott. Denna välkända historiska plats visade sig vara mycket bra att ta med sig barn till. Man fick puckla på riddare, gå på prinsess/skattjakt-promenader och ta del av allehanda skådespel.

Och jag och barnens mor fick god tid att själva upptäcka slottet.

 

 

Jag tillbringade exempelvis en hel halvtimme att studera hertig Karls frisyr. Levde karln i en religiös filterbubbla? Eller gillade han helt enkelt inte sin skallighet? Kanske var han bara helt enkelt modemedveten?

 

 

Man hade en Leonardo-utställning på slottet, också. Nedan syns det sista universalgeniets förslag till dykardräkt. Jag kopplar dock ihop den med Star Wars på något sätt.

 

img_0298
sandman?

 

img_0299
Privat guidning

 

Efter slottet gick vi till ett ställe som visade Sveriges match på storbild. Alla lockades dock inte.

 

img_0303
När är det klart?

 

Vittrorna bestämde att vi för tredje gången skulle besöka Astrid Lindgrens värld. Där träffade vi traditionsenligt LH och Eva som följde sin tradition att fira bröllopsdag. Då, på deras bröllop, var jag toastmaster. Det var kul, det.

Vittrorna skulle se alla föreställningar, i värmen, så det blev en lång dag. Klart värt, som kidsen säger. Det är kvalitet på grejerna i Astrids värld.

 

 

img_0307
Mattisborgen

 

Man kan inte beskylla mig för att vara snål, tycker jag, när jag i våffelkön citerade John Travolta och frågade om man hade sprit i våffelsmeten. Jag bara undrade, ju. I så fall vill vi inte ha, förklarade jag ursäktande för det förvånade våffelbiträdet. Det verkade vara det enda rimliga att säga för att hantera situationen, resonerade jag senare. Jodå, inföll barnens mor, du klarade det jättebra.

 

img_0308
Produktionskostnaden är samma här som där

 

En annan gång det blev lite pinsamt var när dotter 2 i kön till varmkorven högt frågade sin mor om vad pappa menade när han sa att det är det här som är verklighetens Westworld.

Men hon, barnens mor alltså, kunde raskt ta över utlärandet. Hon har nämligen just läst den prisbelönta biografin om Ester Blenda Nordström. Som det visat sig har Astrid snott inte så lite av de mest kända händelserna i sina böcker från henne.

 

img_0311
Nils Karlsson pyssling

img_0312
solsting

img_0318
Kolla! Katla! MYCKET bättre än i filmen!

 

Dotter 2 har sedan vi lämnade Småland analyserat Bröderna Lejonhjärta in i minsta beståndsdel. Och det är långt hem därifrån. Nu är vi iallafall hemma igen, mätta på upplevelser.


 

Relaterade blogginlägg

Strokefrisyr och hundägarjävlar

Be(rg)tagen i Lokrume

EvaåLH