bild 121 – ett vykort

Jag kan endast svara ett par ord och du får inte ta den karga tonen för ovänlighet.

Synonymer till adjektivet karg är snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv.


Skatter som dyker upp. Jag finner en i huset på Styrsö i form av ett vykort avsänt den tjugoandra mars 1934 – förövrigt samtidigt som far, ungefär två månader gammal, befann sig i Råbäckslägret strax utanför Boden – från Norfolk vid den amerikanska Atlantkusten. Vykortet är ställt till fröken Rika Johansson i Göteborg och texten lyder: Jag mår bra, och kommer hem, om två månader till Göteborg. Jag skall skriva brev senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Ivar

Tänk om nutidens genomsnittlige mejlskrivare kunde vara lika karg, tänker jag för mig själv när jag öppnar inkorgen efter semestern. Det är morfar som skickat vykortet till en av sina systrar, Rika. När han senare kom hem besökte han inte bara henne utan också två andra systrar på Styrsö (som jag nyligen berättat om). Morfar hade stor familj men Rika verkade han tycka extra mycket om. Jag minns att hon brukade ringa honom och ibland var det jag som svarade. Morfar! Det är faster Rika i telefon! Ska vi fika, säger du? JassÅ (han betonade å:et särskilt) är det Rika! Morfar blev alltid glad och upprymd över de där samtalen.

Isak och Josefina på Gullholmen omgiven av alla barn. Morfar syns till vänster i sjömanskostym. Rika är precis ovanför.

Kargheten. Jag känner den strömma mot mig från vykortet. Förr var den, iakttagen genom historiens kyliga distans, påtaglig överallt i samhället men något av den lever också kvar här på ön. Den bistra humorn. Det kärva sinnelaget. Några exempel:

Jag tackar någon för hjälpen med att få båten i sjön och frågar om det är något jag kan göra i gengäld. Repliken (framförd med en vänlig glimt): Rösta inte på Centerpartiet.

Är det inte Anitas pöjk? Du som skriver om öa? Jag njuter ett kort ögonblick av att för en gång skull vara den av Anitas tre barn som är känd och omtalad innan jag återvänder till verkligheten och berättar att det faktiskt är två av pöjkarna som då och då skriver om ön. De räcker la me en?

Har du skaffat båt med brossan? Byt till eka, är mitt råd. Men han svågern är la inte helt tappad bakom en vagn? Det kan nog gå.

Jag och Dotter 2 besöker Styrsö Kammarmusikdagar. Även om hon inte är född (men döpt) på ön bär hon på något av kargheten, kanske är det hennes mors jämtska arv som gör sig påmint. För aftonen är det en av Mozarts violinsonater och Chopins etyder som gäller. Hon uppskattar musiken och säger efteråt att jo, det var bra. Men pappa. Du behöver inga flickvänner för att gå på sånt här. Du kan gå med mig. Avväpnande, kargt, och mitt i prick.

När jag växte upp fick man inte duscha särskilt ofta i det minimala badrummet hos mormor och morfar. Man tvagade sig i havet (så det löddrar i vika!). I början på 1980-talet kunde man då och då sno åt sig en dusch hos kusinerna (ivrigt påhejad av morfar gå in dit, de har sommarvatten) som köpt ett eget ställe nästgårds: ”Bagarns”. I vilket fall var man tämligen salt efter ett par veckor. Nu har vi fem döttrar, sex när svågerns dotter är här (hon är ju också min, på något sätt), och duschningen i huset har med tiden gått från karg till motsatsen.

Norfolk. Jag undrar hur han hade det på den resan, morfar. Och hur det var på Styrsö, samtidigt. Ett foto från den här tiden föreställer mormor utanför handlaren. J E Diversehandel låg där dagens Konsum ligger. Mormor kallades förövrigt, lite kargt men skämtsamt, för ”femifem” eftersom hon alltid kom till butiken strax innan stängning.

Astrid ”Femifem” Johansson/Isaksson

Mellan vykortet som skickades 1934 och tillfället när detta skrivs ryms en evighet. Ingen dotter har slagit upp sina saligt himmelsljuva ögon, jag har sprungit, badat och övervägt att inte åka hem till Dalarna – eller som en granne säger: jag vet la inte hur det är i Falun men det är fasligt grant här på vintern också, du borde bo här – Viktor bakat morgonbrödet och far, hör vi, slappar i sin fåtölj hemma i Falun.


Bara för att man är karg behöver man inte vara snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv. Det visar om inte annat livet på Styrsö. Då som nu.

Bästa potentiella läsare. Jag mår bra, och har kommit hem, efter två månader från (typ) Göteborg. Jag skall blogga mer senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Fredrik

Vi, och alla andra, lever och står i samtidigt som vi under vår lilla stund här på jorden ständigt skapar nya skatter för framtiden att upptäcka.

Jag kan ofta svara med många ord och du får ej taga den den överdrivna tonen för arrogans.


Relaterade blogginlägg:

Gullholmen

Blås ut


Musik:

Mozart violinsonat g-dur kv 379

Sven Bertil Taube: ett sista glas


Källor:

synonymer.se

bild 120: ensamma kufars sällskap

En känsla att längta tillbaka till.

Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.

Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.

Bröllopsdag

De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.

Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.

Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.

Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.

Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.

Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön

Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.

Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.

Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.

Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.


Relaterade blogginlägg :

Beyond Thunderdome

Julia


Musik:

Haydn: Stabat mater

Dahlquist: Dans på Brännö brygga

Zetterlund: Angöra en brygga

bild 118: pastis

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde kan jag meddela att med sig hade han en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991.


Jag minns inte vad han tänkte på, pojken. Men jag minns känslan.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats. Inte genom en kikare utan på andra (tekniska) sätt.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster väljer musik och film åt mig. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser på bilderna solbrända och glada ut. Detta smärtar att påminnas om medan pojken på bild 118 inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har gått mer än tre år. Jag tycker att sorgen borde ändra karaktär, mildra sitt grepp åtminstone lite. Men algoritmerna är obarmhärtiga, de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret. Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns obehaglig)? Deras misstag har samma orsak som vi människor: otillräcklig data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmerna och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än lite mer skröplig. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i gott sällskap.

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en riktigt dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tvingar jag mig att skratta numera, funderar jag från andra sidan fotografiet i all min självömkande dysterhet.

Jag minns inte vad pojken tänkte på just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioettåringens tolkning av en trettioett år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas.


Jag tror mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det så att jag trots allt gillar mitt femtioettåriga jag mer än mitt trettioettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det i ensamhet. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående också då och trots mina begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men till Rom. Det ska mitt femtioettåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer.

Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Jag fick ju just en flaska importerad från Söderhavet. Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt. Tack Levande Poeters Sällskap! Tack Mange!

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.


Relaterade blogginlägg:

Mannen i Aix

algoritm


Musik:

Alone again

Händel: Ombra mai fu


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Bild 116: Leningrad 1990

Men mamma, det fanns ju ingenting att köpa!

Jag brukar vara försiktig med att öppna den ungdomliga pandoraasken i offentligheten men ska göra ett undantag.


Jag brukar också ibland, när mina elever vill åka till Rhodos eller motsvarande, berätta om min egen studentresa. Den gick till Leningrad i Sovjetunionen. Eleverna gör stora ögon. På riktigt? Jajemän, någon berättade inlevelsefullt om vodkans gyllene land och dit åkte min klass, S3, den 28:e april 1990.

En föreställning på hotellet. Notera loafers och tubsockor.

Finlandsfärjan var väl då som nu. Loafers, tubsockor och midjelång kavaj. Äventyrligheterna började först vid sovjetiska gränsen där vakter med kalashnikovs noggrant kontrollerade föremåls införande i landet. Den första verkliga kontakten med Sovjet var Viborg, en stad en gång i svensk ägo. Därifrån gick resan vidare mot Leningrad med buss.

Resan ägde rum endast ett drygt år innan Sovjetunionens kollaps och nog, sett i historiens backspegel, kunde man ana sprickorna i sömmarna. Bussen gjorde noga planerade stopp där champagne, klockor och allsköns bråte såldes. I varje gathörn i Leningrad såldes resterna av landets militärmakt ut. Alltså kläder och prylar.

Jag och Daniel

Hotell Sputnik, där vi bodde, höll inte riktigt den klass min avgångsklass förväntade sig –förutom i antalet personal. Massor av människor fanns att tillgå i arbetarnas paradis. Maten passade tydligen inte heller våra västerländska läckergommar. Ickeförty kostade en liter fin rysk vodka 13 kronor.

För att bli insläppt på ett av stadens mer fashionabla etablissemang, Hotel Leningrad, krävdes någon sorts hotellkort som givetvis inga ryssar hade råd med. Glada i hågen mutade vi oss in till ännu en brakfest. Efteråt betalades en busschaufför 100 kronor, en för honom astronomisk summa, för att köra tjugotalet beskänkta svenska ungdomar till sitt hotell.

Det festades inte bara, vi besökte minsann Vinterpalatset, tsarernas forna residens, numera konstmuseum. Vi såg även rysk cirkus, en fantastisk upplevelse.

Vinterpalatset/Eremitaget (bild från Wikipedia)

En av de första (?) västerländska kedjorna som etablerade sig i landet var Hard Rock Café. När personalen såg att vi var i antågande tömde man helt sonika stället på människor. Mitt framför näsan på oss lämnade ett femtiotal personer, med nedsänkta huvuden, restaurangen. Sedan dukades det upp två långbord med rätter – och vodka. Jag minns min oro för vad kalaset skulle kosta. Jag minns också min förvåning när det kostade 200 kronor. Inte per person utan för oss allihop. En astronomisk… I övrigt har minnet av middagen förlorat sig i historiens dimmor.

Jag samlade redan då på gamla tidningar från olika länder. Jag köpte därför en Pravda och blev, helt rimligt, tilltalad på ryska. När jag uppenbarligen blev svaret skyldig fortsatte försäljaren: “good luck reading this”. Tidningen återfinns idag på Styrsö. Jag köpte också andra saker jag fortfarande har kvar. Särskilt vårdar jag min variant av Larionovs matchtröja från CSKA Moskva (världens mest framgångsrika klubblag, tror jag) som skymtar fram under jackan på sista bilden nedan.


Det fanns inget att köpa, berättade jag alltså vid hemkomsten för min bekymrade mor. Känslan av att vara en bland några naiva svenska snorungar som köpte ett helt land förmådde jag inte sätta ord på. För det är vad jag minns. Känslan av fattigdom och äcklig mat. Tårarna hos en servitör när jag inte kunde förmå mig att dricka det finaste han kunde erbjuda: färsk mjölk. Den underdåniga tacksamheten för en tia i dricks vilket fick personen att springa efter gåvor som tack. Mitt snidade ryska hantverk hade jag länge kvar.

Jerra. Honom har jag fortfarande kvar ❤️

Eleverna av idag då? Jo, de fortsätter åka till medelhavets strand. Just i år är det mer rätt gjort av dem än någonsin.

Jag kommer givetvis inte ihåg allt detta jag beskriver. Jag har haft god hjälp av min egen artikel i studenttidningen Galder från 1990. Lycka till med att finna den. Men resan sticker ut, det gör den. Och man bör komma ihåg att trots det fruktansvärda sovjetiska systemet fanns kontrollmekanismer. Diktatorn kunde avsättas. Som Chrustjov. Idag finns inget sådant.

Och snart finns inget att köpa.


Källor:


Relaterade blogginlägg:

Memory lane


Musik:

Let’s dance

bild 105 – pfalzloppet

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Fyllning är ett positivt ord. Man fyller semlan eller (exempelvis, men sällan samtidigt) paprikan med goda saker. Ofta uttrycker människor tacksamhet när de får möjlighet att fylla på livet med positiv energi.

Årets mandomsprov, eller gubbdomsprov om man så vill, gick traditionsenligt och enlighet med ovan förda resonemang av sin stapel via Storulvån, Blåhammaren, Sylarna, Helags, Sylarna och Storulvån. En sträcka på nio mil. Ett Vasalopp. Eller, om man ska vara noga, och det ska man ju, ett Pfalzlopp.

Nog finns det mål och mening med vår färdmen det är vägen, som är mödan värd.

Ett återkommande tema här på bloggen handlar om att ibland göra saker för att fylla själen och sinnena med intryck, glädje och harmoni. Denna återkommande fjällöpning är just en sådan sak. Det är dock ofrånkomligt att inte i tanken snudda vid Karl XII när man rör sig i dessa trakter. Karolinermonumenten står som ju spön i backen.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast

När Karl XII år 1715, efter lång bortavaro, återvände till Sverige och Lund från Turkiet följde människor i spåren. Alla som lånat ut pengar till hans majestät, exempelvis, hade inte mycket annat att göra än att bokstavligen följa sin investering. Till Lund följde därför sex turkar, ett tiotal araber, några polska judar och en polsk grevinna Carolus Rex. Denna kulturella blandning kom förövrigt framgent att sätta sin prägel på staden.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen fylld av sång.

Koldolmar. Mer svenskt blir det inte. Eller? Sedan 1765 finns koldolmar i Kajsa Wargs kokbok. Dolma betyder fyllning och kan, men behöver inte, avse en fyllning omgiven av kål. Möjligen kom rätten till Sverige via karolinska soldater som återvänt från Turkiet eller via de fordringsägare som följde med kungen. Vi fick inte dolmar på fjället, tyvärr. Ren, ko och röding blev vår föda i dagarna fyra.

Ren, ko och röding

Jag klev in i duschrummet på Helags fjällstation där några unga, bicepsstinna, Adonis-look-a-likes (inte Mange eller Lövet, givetvis) gjorde toalett. Nu drar vi innan våra drömmar går ifrån oss utbrast de vid min uppenbarelse. Och fortsatte: Som om det skulle hända, hahaha! De kastade en blick på mig. Kan vi hjälpa dig med något? Jag replikerade snabbare än blixten att tack, jag är så nöjd, jag sökte en sop men fann två.

Jag må vara gråskäggig, hopplöst medelålders med semiflint och kagge men nog kan jag fortfarande leverera en oneliner när det behövs.

Kvällen tillägnades bildade frågesport. Någons anhörig siade innan resan att magistern skulle sopa (sic!) banan, men de är vassa grabbarna. Magistern kom sist.

Karls mannar led nog mer än vi på Blåhammaren även om priset blev högt också för oss. Anonym uttryckte saken på en anslagstavla med lappar kring temat vad fjällen betyder för var och en:

Kanske sökte dussinkungen som de flesta av oss ro under ett liv i ständig rörelse. För egen del vill jag så ofta det går slippa dysterhetens diktatur liksom tvångsmässighetens landskap. Jag fyller därför gärna mitt liv med stora intryck och goda människor och fortsätter framåt för att se efter vad som döljer sig bakom nästa fjäll.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.


Källor:

Liljegren Karl XII


Relaterade blogginlägg:

Historiskt käbbel

panem et circenses

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att äta och något spännande att se. Man tackar.

Verandan en sen kväll i juli

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser, vad upptar istället min uppmärksamhet? Har jag måhända fullt upp att begapa statens senaste, enorma, projekt?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.


Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har själv begapat Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar (och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet). Koncentrationslägren är världsarv. Jag har även besökt Auschwitz.

Olympiastadion 1936

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås ibland vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta 10 000 rum och ta emot 20 000 gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot 400 000-500 000 besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år.

Det fanns fler sådana här anläggningar runt omkring i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg 150 meter från stranden i sex våningar och med en längd av 4,5 kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på 20 000 sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Prora

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla.


Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.


Källor:

Wikipedia

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.


Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

bild 96 – kexchoklad

Jag drömmer ibland om en plötslig insikt om att förstå vad mitt syfte är i livet. Allt tog liksom slut när hon dog. Så, vad är nu meningen? Tänk om jag på något sätt kunde greppa det.

Så kan man ju inte säga. Var och ens syfte är aldrig en annan människa. Inte ens barnen är mitt syfte. Mitt ansvar är de självfallet, men knappast syfte. Flickorna är så stora nu, vi lär oss hela tiden av, med och om varann. En sak de lär mig är att det inte finns något mänskligt syfte utöver att så långt det är möjligt försöka vara god och glad.


Jag gillar Styrsö pappa. Kan vi åka dit?

Problemet är att mycket numera är så tråkigt. Utan henne har jag förlorat mycket av glädjen över allt man kan hitta på. Den mentala transportsträckan att komma igång med något överhuvudtaget är lång. Och det är heller inte utan att omgivningen ibland reagerar. Kom igen nu, pappa. Det är lite som i filmen ”Scent of a woman”: A ride?

Var inte ledsen nu igen, pappa. Jag vet! Kan vi inte inte åka till Getskump?

A ride to Getskumpa. Likt Pacino i filmen spetsar jag faktiskt öronen en smula när en möjlig joyride kommer på tal. Mina vänner försöker nämligen också muntra upp. De vet att jag trivs runt ett bord. De lyckas därför för det mesta i sitt uppsåt varför mina döttrar gillar mina vänner. Logik.

Flickorna gillar att se mig glad så jag försöker i konsekvens namn att i möjligaste mån omge mig med glada människor. Det är dock svårare än man kan tro att betvinga håglösheten. Men jag älskar att höra mina döttrar skratta. Min äldsta dotters skratt påminner också mycket om hennes mors. När hon avfyrar det är det som en enda stor adrenalinspruta av glädje rakt in i hjärtat. En viss Pontus Lindgren sa en gång att man borde spela in Malins skratt och lyssna på när man någon gång är lite nere. Jag borde lytt hans råd. Men jag har ju trots allt våra döttrar att lyssna till. Som jag förr alltid försökte locka Malin till skratt gör jag nu det samma med flickorna. Jag älskar skrattande människor.


Nu är du som (vän till familjen), en riktig dysterkvist utbrister ibland Viktor varvid han serverar en gt. Min bror hör nämligen till den kategori människor som tror att ginåtonic utgör en mirakelkur mot allt. Nå, man får ge honom det att han funnit sin godmodiga balans här i tillvarons stora orättvisa tombola. Ett bad och en gt så är han nöjd.

Anyone for drinks?

Vi åker till Fiskeboa på Donsö. Där, på företagarön, finns också många källor till glädje. Människor och mat.

Och för den som gillar dialekter kommer här mer. Jag blir varm ända in i själen när jag hör, ser, det.

Jag kommer att tänka på människor som känner sig rotlösa, utan tillhörighet. Själv njuter jag förmånen att känna mig hemma på flera platser. Visst, det ligger några mil mellan mina två hem men på båda mina platser är jag otvunget hälsad och välkomnad, jag har en plats där. Vilken ynnest, när man tänker närmare på det.

Svärmors Styrsömatta är vävd utifrån vår utsikt. Livets väv, måhända.

Det kanske inte behövs så mycket för att uppnå sitt syfte, egentligen. Om man nu har något. En vishetslära jag försöker följa menar alltså att människan bör vara så god och glad det bara går i väntan på sitt frånfälle. Livet är helt enkelt för kort för att ge trollsvansen företräde. Så jag tar ett andetag och börjar ännu en dag där någon som vanligt saknas men där det också finns utrymme för… ja, vad som helst hoppas jag.

Styrsö en vacker kväll. Getskump en annan. En jämtländsk fjällhed och så mitt i Dalarnas residensstad – platser med goda människor.

Om nu något måste ta slut så är det ju ofrånkomligen även på det viset att något också måste börja. Jag är nyfiken på vad. Säkert är det något gott och vackert.

Horisonten som jag ser den

bild 94 – halvvägs (?)

Man tittar i backspegeln för ta ut riktningen. Uppgivenheten ger en rak höger i solarplexus. Varför håller man på, egentligen? Tar man ungarna igenom skolan, lär dem vika tvätt och laga carbonara, så har man väl gjort sitt, tänker jag.


Jag har under de senaste månaderna varit lite missnöjd över att ha passerat 50. Lite åldersnoja i största allmänhet, visst, men jag har iallafall inte köpt båge, anmält mig till ett maraton och börjat spela el-gura. Nej, det värsta var att ”fira” genom att sitta ute i sin pyttelilla trädgård i gråkalla november-Falun med närmast sörjande på Corona-säkert avstånd. Det var ju inte så partyt skulle bli.


Morfars 50-årsdag (jag vet, jag har skrivit om det förr) ägde rum 1949 och gav visst eko, iallafall i diverse västsvenska tidningar. Det var andra grejer, det.

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isakson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år slagit ner sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början Transatlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men Ivar klarade livhanken o kom senare till samma rederis fartyg m/s Argentina, där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21 september deltog han i och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norska ångaren Hortense Lea vid dennas undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H.M. Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Morfar firade födelsedagen ute till havs. Halvvägs hemma. Vem ser inte metaforen i det? Det finns även andra, aningen mer kärnfulla, annonser från tillfället: (…) Han hjälpte till med fisket och tillhörde avdelning 45 Styrsö, avdelningen gratulerar.

Morfar på besök i Falun. Som den världsresenär han var trivdes han också i Dalarna. Men Styrsö har aldrig varit långt borta i vårt hem: på väggen bakom syns Halsvik i motiv vävt av moster Lena samt till vänster viken fotograferad från ovan

Tänk så många händelser som ryms mellan annonsens rader. Mormor Astrids och döttrarna Anita och Lenas liv hemma på Styrsö, morfars slitsamma sjömansliv. Undrar förresten hur besöket i Kalifornien gestaltade sig. Någonstans finns en bildserie därifrån, i en sorts kolorerade bilder man tittar på i en sorts tittkamera. Morfar måste givit den till mor som i sin tur gav den vidare till oss barn.

Morfar och jag på min student. På väggen bakom syns ett Styrsömotiv målad i olja av…Bertil? Vet någon från ön?

Egentligen kommer sig nog missnöjet med min egen påvra högtidsdag mer av det enkla faktum att pandemin gjorde att den fick firas i tysthet. Men att fira i tysthet ligger inte för min släkt, vare sig på fars eller mors sida. De närmsta gjorde vad de kunde med det som stod till buds. Och faktiskt, inser jag med den mogne mannens fulla klarhet, var det helt okej. Däremot hade det varit roligt att återigen ha familjens alla färgstarka kvinnor samlade runt omkring mig. Moster, mamma, syster och, såklart, mina barns mor.

De fattas mig.

Det finns inga belägg för att detta foto togs under morfars 50-årsfest mitt ute på oceanen. Det ser dock ut som en rätt schysst fest. Det är taget ombord på m/s Argentina. Den andre från höger i mittersta raden är morfar, just bredvid han som ser ut som Hasse Alfredson. Killen längst ut på raden är förövrigt min favorit.

Så sluter jag ögonen. Jag hör för mitt inre mor ropa efter något varvid far genast går upp i givakt. Jag hör morfar ilsket muttra alle desse glasera, liknar sånt! Min syster vinkar i smyg på mig, hon har just kommit på något kul som hon vill berätta. Vi går ut ur huset och en skön vind från söder friskar upp. Mosters och mammas skratt ekar över viken. Snart är det fest Halsvik.

Nu tar vi tag i det igen, min bror Viktor (ja, döpt efter mors morfar) och jag. Vi fyller Astrids och Ivars hus med fem töser som alla är på god väg att formas till starka, självständiga kvinnor. Här finns två Anitor, två Viktorior, och några namn till. Får vi sitta där på verandan och titta ut över havet, omgivna av så mycket glädje och kärlek så som morfar, och kanske en dag som han få ge något av en morfars omtanke till ett barnbarn eller två, ja då har man nog funnit svaret på den inledande frågan.

Morfar i högsätet. Tångenborna från Viktorsgården är på besök någon gång på 1980-talet


Relaterat

Mandom mod och morske män

Bröllopsdag 19/0

bild 92 – svepskäl

Låt mig först säga att allt som här anges har framlevts i största enlighet med folkhälsomyndighetens rekommendationer och det godaste omdöme. Ja, inte Berlinmurens fall kanske – men resten.

Vi firade sportlovet i Bydalen, två änkemän, en frånskild pappa och deras sex döttrar.

Oviksfjällen

Harald Jäger hade i november 1989 arbetat som gränsvakt i tjugofyra år. Han var trogen DDR och såg Berlinmuren som visserligen beklaglig – men nödvändig. Den 9:e november detta år blev för Jäger en inte helt rutinmässig kväll på jobbet, nej, detta blev kvällen då en människas handling förändrade historien.

Harald hade klentroget tagit del av den märkliga och motsägelsefulla presskonferens regimens ledare hållit tidigare på dagen. Den handlade om östtyskarnas möjlighet att röra sig fritt. Förvirringen tilltog och när Jäger försökte få besked om vad som egentligen gällde fick han till svar att allt var som vanligt. Men det var det inte. När tusentals människor senare samlades och i enlighet med vad som sagts under presskonferensen ville passera gränsen mot väst tog han ett beslut som förändrade historien. Han öppnade muren.

Varför gjorde han det? Svårt att säga. Han hade visserligen vacklande hälsa, kanske hade han därför annat att tänka på och brydde sig inte. Han hade också under sina försök att vinna klarhet blivit utskälld för bristande kompetens, han som troget tjänat i 24 år. Kanske spelade detta in, kanske var han sur och förorättad. Kanske ville han helt enkelt inte skjuta på sina landsmän.

Die mauer har jag sett live på 80-talet.

Faktum kvarstår – han öppnande. Och det nya Tyskland föddes. Men ändå: inget tar slut och inget börjar, allt är ständigt pågående processer. Det är historien som senare avgör vad som börjat och slutat, varför och när.

Vy mot Storsjön

Jag slinker in på Bydalens värdshus för en öl. Av hänsyn tagen till historien borde det också bli en Jäger, säger jag putslustigt. Bartendern ler lite osäkert som svar på min kommentar om gränsvakten Jäger – men serverar iallafall ölen. De andra har återvänt till stugan men man måste ju tänka åtminstone lite på alla dessa krögare som i motvind kämpar på. Det är nästan ingen annan gäst närvarande så personalen skiner upp och anstränger sig för att visa sig både serviceinriktad och att man följer rekommendationerna. Ölen kommer fort och redan efter första klunken sveper minnena över mig.

Jag ser mig omkring. Ingen här känner just min koppling hit, ingen vet att det för drygt tjugo år sedan var här jag firade bröllopsmiddag.

”Vad har jag gjort?!”. Jag älskar den här bilden, bruden fångad i ett ögonblick innan vi sätter oss till bords.

Berlin är sig idag både likt och olikt. Likaså Bydalens värdshus. Det som finns kvar är kulissen. Platsen för så mycket av min personliga lycka är kvar. Men laddningen från då är borta. Dock gillar jag att vara här för detta är den enda plats jag fortfarande kan låtsas att hon bara är i stugan för att hämta något, att hon kommer alldeles strax. Detta är det verkliga skälet för denna min ensamma afterski.

Exakt samma plats som ovan, mars 2021

”Pappa, vi vet att fjällen är mammas plats och Styrsö din. Vi vet att du åker hit för att vi ska känna henne lite extra. Det är fint, pappa”.

Man kan under resor föra samtal det inte alltid annars finns tid för. Dotter 2 låter mig exempelvis förstå att man inte får ge upp eftersom livet är kort nog som det är och att ge upp är slöseri med tid. Det är mycket insiktsfullt sagt. De börjar bli äldre nu, flickorna. Något som förövrigt inte bara visar sig genom insiktsfulla utsagor utan även genom kostnader för liftkort och restaurangers vuxenpris.

Junior agerar med hela sin polismyndighet i det han styr upp och Corona-säkrar toakön på ett lunchhak. ”Först damen där, sedan den lille gossen där…du (alltså jag) väntar till sist”. Han är hård men rättvis.

Jag skrev, i ett frimodigt utslag av desperation, ett litet spel som middagsunderhållning till ungdomarna.

Mel: tipp, tapp (eller vad den heter).

Skärmar lyser, tyst är lilla skälmen, lilla skälmen. Alla stirra, tänd är stora skärmen, stora skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Se, då väcka pappor upp ur sömnen, sköna sömnen. Åka skidor, släcka lilla skärmen, lilla skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Hoppas det framgår hur väl rekommendationerna följdes av värdshuset. Föredömligt.

Det är kanske den gyllene medelklassens privilegium men jag måste ändå påtala lyxen i att känna vinden i ansiktet. Att få trivas med släkt och barn. Visserligen stirrar de då och då i sina skärmar men plötsligt händer det, i ett sällsynt infall av klarsyn. ”Vi har det väldigt bra ändå, det är inte så synd om oss pappa”.

Kanske passar det att avsluta med Mark Twains ord: om 20 år från nu kommer du vara mer besviken över sakerna du inte gjorde än sakerna du gjorde. Så kasta förtöjningarna, segla bort från den säkra hamnen. Fånga passadvindarna i seglen. Utforska. Dröm. Upptäck.

Så har jag levt

Man får följa sin inre övertygelse om vad som är rätt. Inget slutar, inget börjar. Allt pågår. Massor av små händelser och processer i en strid virvlande ström. Rätt som det är öppnar man en stängd gräns och något nytt föds.

Så lever jag nu.

Relaterade blogginlägg:

Onoda vs tanaka


Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

resan till älvaskären – sista delen

Sammanfattning

Från mitten av 1800-talet har mer eller mindre regelbunden trafikering ägt rum från fastlandet (Göteborg) till södra skärgården. I takt med att det gamla isolerade bondesamhället bryts upp blir södra skärgården långsamt en del av Göteborgsområdet samtidigt som man är mån att behålla sin särställning.

Först handlar det om kommersiella intressen, att köra ut de övre samhällsklasserna till rekreation, men under 1920-och 30-talen stabiliseras skärgårdstrafiken i en servicefunktion för skärgården. Befolkningen ser också det nödvändiga i att ha en fungerade kommunikation som villkor för regionens överlevnad i takt med att det pre-industriella samhället övergår i industri- och it-samhället.

Man etablerar tidigt en fungerande postgång till och från fastlandet via Styrsöbolaget. Telefonens betydelse är uppenbar i sin internationella roll som avståndskrympare och behöver här inte vidare kommenteras. Informationsteknologins genombrott innebär ju dock (som i glesbygden i övrigt) en ny möjlighet för att leva i skärgården. Än så länge har den dock inte i undersökningsområdet av sig självt lett fram till något banbrytande resultat men befolkningskurvan fortsätter att peka uppåt. Detta beror enligt min mening i större grad på utmärkta kommunikationer än it. 

När södra skärgården upphör vara en egen kommun 1974 för att ingå i Göteborg har de största revolutionerna redan skett vad gäller trafikfrågan. Kommunen måste ta sitt ansvar så människorna kan nå samhällsinstitutioner utan större problem. Konkurrensen och bråken är avslutade, det är Styrsöbolaget som sköter transporter till och från öarna. Detta är dock en förändring, eller effektivisering, som har med andra saker att göra än att skärgården skall bli en del av fastlandet.

Det är en byråkratisk och samhällsorganisatorisk förändring som i övrigt faller utanför undersökningens ram. Den stora isoleringsbrytningen skulle i så fall ha skett på 1920- och 30-talen när båtar i större mängd börjar trafikera skärgården på en mer regelbunden basis.

De efterföljande 30 åren präglas av påtagliga krav från en relativt nyvaken region (nyvaken i den bemärkelsen att man här kan skönja formen för hur södra skärgården övergår från att ha varit en egen del av världen utan kontakt till att vara, och vilja vara, en del av det moderna samhället) på vad rätt och riktigt är.

Med en modern term kan man kanske påstå att ett paradigmskifte äger rum under den här tiden. Dels finns perioder där den lokala fiskar- och redarnäringen stod för den kommunikation som var direkt nödvändig, sedan följer den förhållandevis korta bad- och utflyktsepoken som är viktig för att det är då kontakt med öarna knyts på ett mer handgripligt vis, samt därefter pendlingsresorna med fasta turer. I det här fallet handlar det ju i grund om att på regelbunden basis kunna färdas billigt och bekvämt till och från fastlandet. Detta är krav som förs fram av både sommargäster och bofasta.

Efter första världskriget har kärnan i strävan för en fungerande skärgårdskommunikation varit stabilitet. Styrsöbolagets problem var inledningsvis att kombinera kvalité och vinstintresse. Allmänheten accepterade inte dåliga båtar och få turer och bara till öar med hög resefrekvens.

Detta ledde till att konkurrerande verksamheter blossade upp under hela 1900-talet. Varför det ändå tog 20 år från kommunövertagandet av Styrsöbolaget till det att det blev en stabil, fungerande och etablerad skärgårdslinje är inte möjligt att svara på med nuvarande underlag. En orsak är dock den ständigt återkommande konkurrensen som av Styrsöbolaget betecknades som illojal. Detta är dock en intressant fråga att gå vidare med.

Under den senaste 30-års perioden har Styrsöbolaget enligt min uppfattning funnit balansen mellan vinstintresse och allmännytta. Åtminstone om man anser att skattepengar ska finansiera en fungerande kommunikation mellan öar och fastland (något som är nödvändigt om god samhällsservice skall kunna upprätthållas). Att gå in och diskutera just den frågan i en utökad studie utifrån till exempel en historiematerialistisk teori skulle både vara intressant och aktuellt..

Vad gäller frågan för de olika befolkningsgrupperna (permanentboende och sommargäster) kan man ur källmaterialet skönja en svag skillnad. Visserligen är grundfrågan densamma, nämligen turtätheten, men det finns olika nyanser. Vad gäller Asperö och Brännö har deras krav resulterat i en egen linje (Charles Ericksson) från 1920-talet tills när Styrsöbolaget tog över i början av 1970-talet. Men även Donsö och Vrångö som ligger längst bort från Saltholmen reser ofta krav på uppmärksamhet.

I dag slipper man båtbyten om man skall till dessa öar. Det har ofta handlat om leveranser av olika slag och färskvaror som man vill skall nå ön i större frekvens. Naturligtvis är ju frågan om vintertrafiken också något som i större utsträckning berör de bofasta.

Intressant är också sommargästernas starka ställning i sammanhanget. De är under hela undersökningsperioden en ekonomisk faktor (det var/är väldigt vanligt att de bofasta hyrde ut sina hus till sommargäster, ofta i ytterligare år till samma hyresgäst). De syns påfallande ofta i källmaterialet. Enda gången de gjort gemensam sak för regionens bästa är muddringen av Asperösund som till stor del initierades av både sommargäster och bofasta.

För att kunna möta de krav som det moderna samhället ställer har kommunikationen under de senaste femtio åren skötts av kommunen. I samhället i övrigt har stat och kommun i stor utsträckning börjat sälja ut vissa områden inom kommunal service, bland annat kommunikationer (det främsta exemplet är pendeltågen i Stockholm). Det som staten tidigare reglerat släpper man nu alltså på.

Frågan är vad det innebär för regioner som södra skärgården. Innebär ett privatiserande att det blir dyra priser så innebär det i sin tur att den svaga befolkningsökningen i skärgården riskerar att vändas. Detta innebär naturligtvis att målet, en levande skärgård, inte blir realiserbar utan området blir en sommarstugebygd och fritidsområde. En annan möjlighet är att det blir en social skillnad på vem som har råd att pendla till sitt arbete från södra skärgården.

Kanske får vi se en återgång till flera konkurrerande rederier på sträckan? Människorna i södra skärgården har tidigare vid flera tillfällen startat egna rederier när man varit missnöjd med befintliga. En annan intressant tanke är att en markant ökad turtäthet skulle kunna leda till betydande prisökningar på boendet i skärgården vilket också skulle få konsekvenser.

Utblickar

År 2000 sålde Göteborgs kommun Styrsöbolaget till ett privat bolag, Västsvensk Sjötrafik AB vars huvudman Ove Boström också blev VD för Styrsöbolaget. Affären kritiserades från flera håll, främst det billiga priset ca 22 miljoner kronor . Sedan januari 2004 ingår Styrsöbolaget det internationella franskägda bolaget Connex vilket bedriver kollektivtrafik i 22 länder bland annat i Sverige genom Stockholms lokaltrafik.

Från fackligt håll har man uttryckt stark oro att ha Connex som arbetsgivare. Än så länge (2011) har inga större förändringar skett vad gäller priser och turtäthet. Man åker fortfarande på lokal taxa för Göteborgs kommun vilket är betydligt billigare än exempelvis i Stockholm.

Styrsöbolaget har i dag 12 båtar, 58 heltidsanställda och ytterliggare 25 under sommaren. Varje år reser ca 1,1 miljoner människor med bolagets båtar. Det är ännu för tidigt att uttala sig om vad det privata ägandet inneburit då man erhållit statliga bidrag för att klara ekonomin samt bibehålla oförändrade biljettpriser.

Personligen tycker jag mig utifrån mitt undersökningsmaterial kunna dra den slutsatsen att om privatiseringen av skärgårdstrafiken skulle leda till försämringar kommer vi att få flera konkurrerande båtar till och från södra skärgården. Man har från skärgårdsbefolkningens sida upprepade gånger visat att det ingenting man är främmande för. Från statens och kommunens sida har man sedan länge accepterat att sälja ut olika offentliga tjänster, däribland kollektivtrafiken. En avslutande tanke gäller det faktum att man på flera olika håll öppnat restauranger och hotell vars huvudsakliga publik kommer resande från fastlandet.

Käll- och litteraturförteckning

(För alla delar)

  1. Göteborgs stadsarkiv, inkomna handlingar: Styrsöbolaget
  2. Styrsöbolagets arkiv
  3. Bjelkendal, G och Torin, G: Älvaskären – en bok om Göteborgs skärgård. Italien 1991
  4. Danbratt, F och Odenvik, N: Styrsö socken. Göteborg 1966
  5. Duby, G, Le Goff, J (red): Res Publica 11 Tema: Mentalitetshistoria. Eslöv 1988
  6. Englund, P: Den oövervinnlige, Stockholm 2000
  7. Fhager, H: Historia för ö-känd och okänd – Göteborgs södra skärgård från forntid till nutid. Vänersborg 1994
  8. Le Goff, J och Nora, P: Att skriva historia – nya infallsvinklar och objekt. Stockholm 1978
  9. Hansson, W: Skärgårdstrafiken i Bohuslän under 100 år. Uddevalla 1981
  10. Landelius, O: Styrsö – forntidsbilder och nutidsliv. Göteborg 1924
  11. Sandklef, A: Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850. Vänersborg 1973
  12. Stadsbyggnadskontoret i Göteborg: Södra skärgården, lokalisering av terminal för skärgårdsbåtar. 1986
  13. Söderberg G. ”Båttrafiken till Göteborgs södra skärgård”. Svensk Sjöfartstidning nr 15: 1989
  14. Söderberg, G: Trafik-PM, 1996
  15. Cidson Carl, ”Styrsöbolaget säljs ut” från Göteborgs-posten, 2000-01-21
  16. http://www.styrsobolaget.com
Se där ute i väst blinkar Vinga fyr