Resor – Adolphson

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Jonas Brunk

14 maj, 202314 maj, 2023av adolphson

There can be only one.

Vem är man egentligen, och vart är man påväg?

Du ska inga andra gudar hava jämte mig.

Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, det finns faktiskt två jag. Ett före Uppsala och ett efter. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och nu, när livet går lite i moll, så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken allt oftare återvänder dit.

På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.

En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit bildad med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull man i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.

Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt namn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står nu här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar – i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av uppsluppen munterhet som skänker två personer med samma namn.

Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket denne bror, och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?

Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.

I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig.

De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss” Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.

Du ska inga gudar hava jämte mig. Gamla testamentet i ålderdomlig översättning. Religös eller inte, i Faluns barocktempel står tiden stilla, där infaller ett lugn, det är en rastplats på resan. Det har det ju alltid varit.

Man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Skepp ohoj!

There can be only one.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Who wants to live forever

Uppsala är bäst

Två av oss

Källor:

Berggren: Historien om New York

Foto, Jämställdhet, Resor, Sång och musik

bild 135: timeout

27 februari, 202310 april, 2023av adolphson

Det här var ju lite märkligt. Efter sportlovet i Bydalen skrev jag en nostalgisk hyllning till mina ungdomsidoler Depeche Mode. I synnerhet till deras senaste låt. Men bloggposten blev bortplockad utan motivering. Jag bröt väl på något sätt mot upphovsrätten, kan tänka. Och WordPress kundsupport verkar inte stå Elon Musks personalpolitik efter, (Ujuj, nu skrotar de väl hela bloggen!) Nå, här följer texten igen utan koppling till grupp eller musik.

Den hårda vinden blåser på båda kinderna. I backen, i liften och i stugan är jag utlämnad åt mig själv och mina, ofta enfaldiga, tankar. Men det är mina tankar, med eller utan enfald. Det är meditativt. Jag gillar att då och då skjuta ut mig. Gömma mig från mitt i allt väsentligt privilegierade liv. Åka iväg och befinna mig i en bubbla – exempelvis genom att åka till Bydalen över sportlovet. Eller till Styrsö som nu över påsk. En sorts timeout från livet. Samtalen med döttrarna och de andra fäderna är värdefulla.

Ibland får man bara en chans. Men ibland räcker det. Plötsligt fångar man det där ögonblicket utan att man riktigt förstod hur det gick till. Eller fångar och fångar – upplever är kanske en bättre formulering. Man gör rätt. Darrar inte på manschetten. Ibland förstår man först efteråt hur avgörande ögonblicket faktiskt var, ibland stannar tiden just där och då. Ibland, påfallande ofta, missar man tillfället och får leva med konsekvenserna. Exempelvis på det förra är ett samtal med en tonåring eller annan pappa.

Vad är en snippa. Herregud. Om jag på något sätt haft något med domen att göra hade jag med två illröda kinder sagt upp mig (gått i pension handlar det väl om i detta fall) stängt dörren efter mig och aldrig mer gått ut. Hållå! Pappa! Hallå! Det var var bara kvinnan som var på tjejens sida – iew! Barnen och ungdomarna vet, minns och förstår. Och det finns oförlåtliga saker. Och det finns tillfällen man inte får darra på manschetten om man vill vara på rätt sida historien. Iallafall inte om man vill förtjäna en plats i någons liv.

Alla lajvar vi våra liv. Spelar roller, uppfyller förväntningar. Samlar likes på sociala medier. Själv spelar jag pliktskyldigast rollen av lärare, ensamstående pappa, politiker, körsångare och säkert många andra roller jag inte ens är medveten om. Jag gör det så illa att det är meningslöst att försöka iaktta ens tillstymmelse av skammens rodnad på någon av kinderna. (Tänk förresten vilket partytrick att kunna rodna enbart på en kind!)

Först var barnen små. Sedan dog deras mamma. Sedan kom en pandemi. Sedan var de tonåringar. Plötsligt kan jag inte fortsätta min strävan efter att skydda dem från all världens ondska, det är inte längre en fråga om vad jag tycker. Det är här det som förälder är lätt att gå vilse. Jag sätter mig på läktaren så länge, beredd att bistå med vatten och råd vid en eventuell timeout. Även om det känns som jag drabbats av känslomässig påssjuka är det så det är. Jag är numera nörden på läktaren.

Ingen är felfri. Jag älskar mitt ibland något dekadenta liv samtidigt som jag plågas av världens elände här som där. Men man får bara en chans på relationer och man vet inom sig hur man vill ha det. Jag vill ha mina döttrar nära, jag vill att de ska vilja vara med mig när de är gamla. Eh, när jag är gammal. För det målet krävs att man alltid vänder andra kinden till.

Vinden piskar mig i liften. Men helt utlämnad åt mig själv ute på fjället är jag ju inte. Det finns några tonåringar och andra pappor att tillgå. Jag sträcker på mig i backen. Den hårda vinden blåser på båda kinderna. Alltid.

Jag böjer mig självfallet för upphovsrätten. Eftersom jag använde texten till låten är det kanske inte så konstigt att man tog bort blogginlägget. Men det är synd för det var ett, om jag får säga det själv, bra blogginlägg. Mycket bättre än det här. Och någon kunde väl sagt något?

Men låten måste jag väl få länka till? Och apropå! All musik på bloggen har fått en egen spellista på Spotify för er som har det. Mycket nöje!

Musik:

DM: Ghosts again

Bloggens samlade musik

Relaterade blogginlägg

Ensamma kufars sällskap

Falun/Dalarna, Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

bild 132 – getbyn

12 februari, 202312 februari, 2023av adolphson

Vilken skön ålder det här är, säger en av mina gamla vänner. Inget mer att bevisa, det är bara att vara sig själv.

Ska man behöva gå över ån efter vatten? På en anonym italiensk restaurang i Gamla stan dök den plötsligt upp: tvillingen på väggen. Jag har alltid vetat att det närsomhelst kan ske, ändå tog situationen mig tämligen off guard. Chocken. Glädjen. Kärleken. Känslan av gemenskap och trygghet. Hemlandstoner. Alltihop i en salig blandning.

Man får försöka bräka med så gott man kan i tillvarons syndaflod av vansinnigheter. Passivitet duger inte, det leder ingen vart. Inte mer än till någon förfärlig destination, för att använda en metafor. Så: mot Stockholm! Ibland måste jag, verkligen måste, lämna Arkadien för att styra kosan mot galenpannornas paradis, Mammons högborg, Mälardalens Sodom och Gomorra. Varför? Det är för skönheten. Alltid för skönheten. Stockholm i mitt hjärta. Skönheten har inget pris. Jag betalar därför gladeligen Charon hans silvermynt för att korsa Styx. (Det är alltså Falun, Stockholm och SJ vi diskuterar).

Gotham City är seriehjälten Batmans, eller Läderlappen som vi sa på min tid, hemvist. Det är mycket som händer där och Batman räddar ständigt staden från undergång. Begreppet, eller namnet, Gotham är dock äldre än Batman. Det myntades av författaren Washington Irving under första halvan av 1800-talet. Irving gav New York namnet som smeknamn på grund av alla galenskaper som ägde rum där. Ursprungligen lär begreppet härröra från en medeltida legend om en engelsk stad, Goatham (Getbyn), vars innevånare ville undkomma skatt och därför spelade galna (genom att bräka som getter) så fort kungens fogdar närmade sig.

Jag brukar ibland när jag är på resande fot skicka opåkallade moralkakor till döttrarna. Den här gången hittade jag lite inspiration på självaste twitter. Men nu har de genomskådat mig. Jag visste att dagen en gång skulle komma och nu är den alltså här.

Alla behöver vi lite lyx emellanåt och, ibland, det onödiga. Jag söker därför glitter och bubblor. Guldfoajén på operan. Klassiska restauranger, utbud, signaturcocktails och anonymitetens lyx. Jag är villig att betala för allt det där. Mycket, om det håller den kvalitet jag efterfrågar. Hellre Gotham än Gotland, så att säga. Och, givetvis, tvärt om. En rolig sak jag brukar roa mig med i stan är att bräka på dalmål till skillnad mot den lågmälda faludialekt som annars är mitt tungomål. Då är jag plötsligt excentrisk, en kuriositet, närmast hemmahörande på Skansen. Men hjälp att hitta rätt får jag alltid.

Servitören lyssnade med tillkämpad artighet på min allt mer enträgna berättelse om tavelsamlingen på väggen i hans restaurang. Påståendet att jag ägde en identisk avfärdade han som en fyllskalles delirium. Han hade tyvärr inget, utöver en stilla undran hur jag ville betala notan, att tillföra konversationen. Han ville mest gå hem. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag förstår honom.

Jag gillar Gotham. Dekadensen och avspändheten, mixen, utbudet och galenskapen. Att köpa te på NK. Bubblor till lunch och goda vänners lag. För hit har de flytt, alla vänner. Och junior. 200 000 följare hade han aldrig haft som polis i Arkadien. På ett sätt förstår jag dock den som flyr till Stan.

I Gotham uppehåller Batman lag och ordning. Tack för det, Batman, jag kan tack vare dig njuta överdåd och klass i trygg förvissning om att mina vänner har det bra.

Jag är genomskådad. Här som där. En fåraherde i Stockholm. En chimär, en obetydlighet och oombedd rådgivare. Men en tämligen glad sådan. Bä bä vita lamm. Charon och Styx talar i mytologin om enkel biljett. Icke så jag. Fylld och fattig är jag plötsligt hemma igen. I Falun. Där vindarna pina slaggvarpens krön, där tonåringens känsloliv är som en Porsche med cykelbroms, där dalfolket härska och salighet bo.

Ån är full oavsett man springer över den eller ej. Jag är också full. Av glädje, harmoni och kalorier. Tack för den här gången Getstan. Alla behöver vi känna igen oss, ha något att hålla i när åskan går och alla bräker vi när anden faller på. Här som där. Så tack Stockholm. För chocken. För glädjen. För kärleken. För känslan av gemenskap och trygghet. För hemlandstoner. För utbudet och kulturen. För alltihop i en salig blandning.

Min vän har rätt. Nu är en härlig ålder. Inget mer att bevisa. Det är bara att vara sig själv. Det vill gärna bli bra. Vår bästa tid är nu.

Musik:

Adolphson & Falk: ifrån

Viba femba: Slåttervisa

Zetterlund: sakta vi gå genom stan

Källor:

Berggren: Historien om New York

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

kejsarbrev

16 oktober, 202216 oktober, 2022av adolphson

Skepp ohoj!

Ave Caesar!

Land i sikte!

Hur ska man, som varandes ett stycke drivved på livets ocean, manövrera?

Med termen kejsarbrev avses en officiell skrivelse, ett oomkullrunkeligt (älskar det ordet!) direktiv, ett påbud som inte tål några motsägelser. I vår moderna tid är ett synonym partipiska.

Begränsa dig till nuet, säger den romerske kejsaren Marcus Aurelius.

Ibland, när missmodet drabbar, tänker jag att vi allt är bra enkelspåriga vi människor. Påfallande ofta tycks vi vara någon form av sittande ankor pickande efter smulor medan de smarta, de utstuderade, de med agendor, kammar hem det stora spelet.

Alla är ett geni, säger Albert Einstein.

Vi är så otroligt uppkopplade. Villigt ger vi via surfvanor, smarta telefoner, tv-apparater, luftvärmepumpar (som jag själv just köpt), dammsugare med otroligt mycket mera, bort vår integritet (personliga data) mot gratis e-post, rabattsystem och konton på sociala medier. Vi säljer oss själva, vår integritet, för blingbling. Betänk alla mikrofoner och kameror våra smarta prylar har. Betänk all data de kan samla in och lägga i (exempelvis det kinesiska) molnet. Jämförelsen med när conquistadorerna köpte gruvor i Argentina eller Manhattan för några pärlor och sprit, är intressant.

I solens följe lämnade vi den gamla världen, säger Columbus.

Strax innan pandemin drabbade världen med full kraft gick jag till Claes Ohlson för att inhandla 150 par engånghandskar av plast. Jag har kvar 148 av dem. Se där en rationell förberedelse av en pandemi.

Ge aldrig upp – ge aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp, oavsett om det gäller små eller stora, mer eller mindre betydelsefulla saker, säger Churchill.

Runt om i länet, och landet, skapas så kallade storkoalitioner, uppgörelser mellan främst moderater och socialdemokrater. Inget ont i det – man får samarbeta, eller låta bli att samarbeta, med vem man vill. Jag ser emellertid ett nytt politiskt landskap växa fram. En socialdemokrati och en höger med gemensam agenda: att marginalisera de liberala mittenpartierna C och L. Det blir ju lite lättare för dem på det viset. Högern och S behöver på detta sätt enbart förhålla sig till var sin bråkig ytterkant: V och SD. Planen är utan tvekan att försvaga den liberala mitten inför valet 2026. Smart tänkt. Jag har inget belägg för att det utgått något kejsarbrev från högerpartiernas eller socialdemokraternas ledningar om detta men anser att trenden är tydlig.

Sista fullmäktige i den döende mandatperioden släpar sig lite småtrevligt mot sitt slut. Sossar och moderater gosar. Jag blir så förvirrad, är jag opposition eller majoritet? Gamla allianser har hittat nya vägar. Glöm inte att den bak du sparkar på idag sitter ihop med den rygg du dunkar i morgon.

Det är till mitten politiken går när den ska dö, sa någon jag glömt namnet på i en mycket intressant artikel nyligen.

Den gamla mandatperioden lägger sig sålunda till vila, saknad av ingen och älskad av få. Det känns som om jag blivit något av pånyttfödd, som om jag just fått mitt liv tillbaka. Begåvad med erfarenheter tittar jag framåt, både inom politiken och den fria tiden.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar, säger Tranströmer i sin fantastiska diktsamling Sorgegondolen. Ska man läsa en diktsamling i sitt liv rekommenderar jag, av hela mitt hjärta, den.

Jag kan inte göra mig fri från misstanken att vi i oförstånd återkommande säljer Manhattan för lite blingbling och sprit. Å andra sidan, vem vill äga Manhattan? Det finns, som jag brukar säga, två sorters människor i världen – de som vill och de som inte vill äga Manhattan. Jag tror vägen till sinnesfrid tar en omväg runt mitt metaforiska Manhattan. Livet är som en burk man en gång fick på fars dag fylld med kärleksfulla små meddelanden om ens personlighet. En burk som man öppnar då och då för att må lite bättre.

Mitt inre kejsarbrev slår fast att jag de senaste åren stundtals varit ur kurs under den seglats som normalt sett benämnes livet. Jag har visserligen inte sjunkit, ibland utsatt mig för plågsam stiltje, ibland seglat åt helt fel håll, men stundtals varit rejält ur kurs. Nu beordrar min inre kejsare mig att åter sätta segel.

Ave Caesar!

Skepp ohoj!

Land i sikte! Och inte tusan är det Manhattan.

Relaterade blogginlägg:

Founding fathers

Musik:

Brundin: Clownen

Mascagni: Cavalleria rusticana, O, lola blanche fleur

Källor:

Förekommande länkar i texten

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Resor

Förslag till särskild ordningsstadga (1922) del 1

14 oktober, 202214 oktober, 2022av adolphson

Det är många här i staden som engagerar sig i trafikfrågorna. Det är inget nytt. En väsentlig del av ordningsstadgan handlade redan 1922 om trafiken. Jag hade stort nöje av att studera den och här följer, med foton från kommunens mediebank, första delen.

Förslag till särskild ordningsstadga för Falun

Kapitel 1 Trafikbestämmelser

Paragraf 1

Moment 1. Körande eller ridande skola över allt, där ej hinder möter, följa den vänstra sidan av körbanan. Den som fördas i skritt, skall hålla så långt åt vänster, så långt omständigheterna medgiva, utan att trafiken på gångbanan besvära. Nödgas på grund av mötande hinder körande eller ridande lämna körbanans vänstra hälft skall han, så snart hindret passerats, återvända till den vänstra sidan. Skall körande eller ridande stanna på den högra sidan må körbanans högra sida ej lämnas, förrän det är nödvändigt.

Moment 2. Vid vändning i gathörn till vänster skall den körande hålla nära körbanans vänstra sida och vid vändning till höger köra i stor båge samt därefter omedelbart ansluta sig till vänstra sidan.

Moment. 3. Körande eller ridande, som möter annan körande eller ridande, skall hålla vänster. När någon körande eller ridande bakifrån kör ikapp körande eller ridande skall det ske till höger varvid den, som kör eller rider framför, är skyldig att hålla undan vänster. Det är icke tillåtet att rida eller köra förbi körande eller ridande i gatukorsningar eller å platser, varigenom stockning i trafiken kan uppstå. Där två eller flera körande ej komma fram på en gång skall den, som kör, arbetsåkdon, lämna vägen fri för personåkdon samt den, som kör olastat jag fordon, för lastat.

Moment 4. Det åligger körande och ridande att genom tillrop eller signal åt den som för honom vara i vägen, giva signal att skynda undan samt i händelse av behov sakta farten eller stanna. Körande skall, då han saktar farten eller stannar, höja piska eller hand till tecken för körande, som följer efter, samt vid vändning om gathörn eller in på gård med handen giva tecken, åt vilket håll han han ämnar köra.

Moment 5. Signal från automobil eller motorcykel skall vara kort och får ej nödvändigtvis upprepas. Å motorfordon, som står stilla, får motorn ej gå med full fart (rusa) längre stund än som åtgår för att sätta fordonet igång.

Moment 6. Körande och ridande äro skyldiga att hålla vägen fri för tågande militärtrupp, liktåg och andra processioner, djurtransporter och uttryckande brandmanskap.

Moment 7. Vid körning av arbetsåkdon är det körsven förbjudet att därå intaga annan plats än sådan, varifrån han har hästen i sin hand och fri utsikt framför sig. Finnes ej sådan plats, eller är lasset av sådan beskaffenhet, att hästen anstränges eller att annan olägenhet uppstår, genom att körsvennen befinner sig på åkdonet, skall han gå bredvid detsamma.

Moment 8. Ingen få gå på gångbanan, när han kör, eller därifrån leda hästar eller boskapsdjur; och det är körsven jämväl förbjudet att onödigtvis svänga eller smälla med piskan.

Moment 9. Då körbanan är smutsig, skall körande begränsa hastigheten, så att i närheten varande personer ej utsätts för onödigt smutsstänk.

Moment 10. När någon stannar med åkdon å gata, skall, där annan plats ej blivit eller varder vid tillfället av polisman anvisad, åkdonet ställas längs körbanan så långt åtsidan därav som kan ske utan hinder eller olägenhet å rörelse vid intilliggande gångbana. Ej må någon stanna med häst eller med åkdon hålla framför gatumynning eller i gatukorsning så att hinder eller olägenhet därav kan uppstå för dem, som skola köra om gathörn eller så, att gångbana stänges. Där åkdon stå vid ena sidan av gatan, är det förbjudet att med åkdon stanna vid motliggande del av gatans andra sida, så framt mellanrummet ej lämnar tillräcklig plats för obehindrad färd med två åkdon samtidigt. Nu meddelade beslut gäller dock inte den tid som åtgår, för åkandes i- eller urstigande. Det är även förbjudet att låta åkdon under längre stund bli stående å gata, där denna är så smal, att tvenne fordon ej obehindrat kunna mötas å det stående åkdonet och motsatta kanten av körbanan befintliga mellanrummet.

Moment 11. Vagnar, som bida å gata eller annan allmän plats för att hämta personer från allmänna eller enskilda tillställningar, skola ordnas så, att de icke är till större hinder för trafiken, än som är oundgängligt och kunna framköras i ordning efter upprop.

Källor:

Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922

Mediaarkivet Falun.se

Musik:

1923 kom falusonen Ernst Rolf klassiker Bättre och bättre dag för dag ut.

En internationell hit var Fats Wallners ain’t misbehavin som jag lyssnar på vissa fredagar

Foto, Historia, Resor, styrsö

bild 121 – ett vykort

14 augusti, 202214 augusti, 2022av adolphson

Jag kan endast svara ett par ord och du får inte ta den karga tonen för ovänlighet.

Synonymer till adjektivet karg är snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv.

Skatter som dyker upp. Jag finner en i huset på Styrsö i form av ett vykort avsänt den tjugoandra mars 1934 – förövrigt samtidigt som far, ungefär två månader gammal, befann sig i Råbäckslägret strax utanför Boden – från Norfolk vid den amerikanska Atlantkusten. Vykortet är ställt till fröken Rika Johansson i Göteborg och texten lyder: Jag mår bra, och kommer hem, om två månader till Göteborg. Jag skall skriva brev senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Ivar

Tänk om nutidens genomsnittlige mejlskrivare kunde vara lika karg, tänker jag för mig själv när jag öppnar inkorgen efter semestern. Det är morfar som skickat vykortet till en av sina systrar, Rika. När han senare kom hem besökte han inte bara henne utan också två andra systrar på Styrsö (som jag nyligen berättat om). Morfar hade stor familj men Rika verkade han tycka extra mycket om. Jag minns att hon brukade ringa honom och ibland var det jag som svarade. Morfar! Det är faster Rika i telefon! Ska vi fika, säger du? JassÅ (han betonade å:et särskilt) är det Rika! Morfar blev alltid glad och upprymd över de där samtalen.

Isak och Josefina på Gullholmen omgiven av alla barn. Morfar syns till vänster i sjömanskostym. Rika är precis ovanför.

Kargheten. Jag känner den strömma mot mig från vykortet. Förr var den, iakttagen genom historiens kyliga distans, påtaglig överallt i samhället men något av den lever också kvar här på ön. Den bistra humorn. Det kärva sinnelaget. Några exempel:

Jag tackar någon för hjälpen med att få båten i sjön och frågar om det är något jag kan göra i gengäld. Repliken (framförd med en vänlig glimt): Rösta inte på Centerpartiet.

Är det inte Anitas pöjk? Du som skriver om öa? Jag njuter ett kort ögonblick av att för en gång skull vara den av Anitas tre barn som är känd och omtalad innan jag återvänder till verkligheten och berättar att det faktiskt är två av pöjkarna som då och då skriver om ön. De räcker la me en?

Har du skaffat båt med brossan? Byt till eka, är mitt råd. Men han svågern är la inte helt tappad bakom en vagn? Det kan nog gå.

Jag och Dotter 2 besöker Styrsö Kammarmusikdagar. Även om hon inte är född (men döpt) på ön bär hon på något av kargheten, kanske är det hennes mors jämtska arv som gör sig påmint. För aftonen är det en av Mozarts violinsonater och Chopins etyder som gäller. Hon uppskattar musiken och säger efteråt att jo, det var bra. Men pappa. Du behöver inga flickvänner för att gå på sånt här. Du kan gå med mig. Avväpnande, kargt, och mitt i prick.

När jag växte upp fick man inte duscha särskilt ofta i det minimala badrummet hos mormor och morfar. Man tvagade sig i havet (så det löddrar i vika!). I början på 1980-talet kunde man då och då sno åt sig en dusch hos kusinerna (ivrigt påhejad av morfar gå in dit, de har sommarvatten) som köpt ett eget ställe nästgårds: ”Bagarns”. I vilket fall var man tämligen salt efter ett par veckor. Nu har vi fem döttrar, sex när svågerns dotter är här (hon är ju också min, på något sätt), och duschningen i huset har med tiden gått från karg till motsatsen.

Nästan alla systrar på bild, ingen karghet (eller lödder) i vika

Norfolk. Jag undrar hur han hade det på den resan, morfar. Och hur det var på Styrsö, samtidigt. Ett foto från den här tiden föreställer mormor utanför handlaren. J E Diversehandel låg där dagens Konsum ligger. Mormor kallades förövrigt, lite kargt men skämtsamt, för ”femifem” eftersom hon alltid kom till butiken strax innan stängning.

Mellan vykortet som skickades 1934 och tillfället när detta skrivs ryms en evighet. Ingen dotter har slagit upp sina saligt himmelsljuva ögon, jag har sprungit, badat och övervägt att inte åka hem till Dalarna – eller som en granne säger: jag vet la inte hur det är i Falun men det är fasligt grant här på vintern också, du borde bo här – Viktor bakat morgonbrödet och far, hör vi, slappar i sin fåtölj hemma i Falun.

Bara för att man är karg behöver man inte vara snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv. Det visar om inte annat livet på Styrsö. Då som nu.

Bästa potentiella läsare. Jag mår bra, och har kommit hem, efter två månader från (typ) Göteborg. Jag skall blogga mer senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Fredrik

Vi, och alla andra, lever och står i samtidigt som vi under vår lilla stund här på jorden ständigt skapar nya skatter för framtiden att upptäcka.

Jag kan ofta svara med många ord och du får ej taga den den överdrivna tonen för arrogans.

Relaterade blogginlägg:

Gullholmen

Blås ut

Musik:

Mozart violinsonat g-dur kv 379

Sven Bertil Taube: ett sista glas

Källor:

synonymer.se

cancer, Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor, styrsö

bild 120: ensamma kufars sällskap

7 augusti, 20227 augusti, 2022av adolphson

En känsla att längta tillbaka till.

Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.

Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.

De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.

Friska vindar. På vägen från Halsvik passerar vi släktens vagga Styrsö Tången

Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.

Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.

Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.

Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.

Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön

Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.

Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.

Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.

Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.

Relaterade blogginlägg :

Beyond Thunderdome

Julia

Musik:

Haydn: Stabat mater

Dahlquist: Dans på Brännö brygga

Zetterlund: Angöra en brygga

cancer, Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 118: pastis

10 juli, 202210 juli, 2022av adolphson

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde kan jag meddela att med sig hade han en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991.

Jag minns inte vad han tänkte på, pojken. Men jag minns känslan.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats. Inte genom en kikare utan på andra (tekniska) sätt.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster väljer musik och film åt mig. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser på bilderna solbrända och glada ut. Detta smärtar att påminnas om medan pojken på bild 118 inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har gått mer än tre år. Jag tycker att sorgen borde ändra karaktär, mildra sitt grepp åtminstone lite. Men algoritmerna är obarmhärtiga, de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret. Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns obehaglig)? Deras misstag har samma orsak som vi människor: otillräcklig data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmerna och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än lite mer skröplig. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i gott sällskap.

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en riktigt dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tvingar jag mig att skratta numera, funderar jag från andra sidan fotografiet i all min självömkande dysterhet.

Jag minns inte vad pojken tänkte på just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioettåringens tolkning av en trettioett år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas.

Jag tror mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det så att jag trots allt gillar mitt femtioettåriga jag mer än mitt trettioettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det i ensamhet. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående också då och trots mina begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men till Rom. Det ska mitt femtioettåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer.

Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Jag fick ju just en flaska importerad från Söderhavet. Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt. Tack Levande Poeters Sällskap! Tack Mange!

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Foto, Mat och dryck, Personligt, Resor, Skola

Bild 116: Leningrad 1990

4 juni, 20224 juni, 2022av adolphson

Men mamma, det fanns ju ingenting att köpa!

Jag brukar vara försiktig med att öppna den ungdomliga pandoraasken i offentligheten men ska göra ett undantag.

Jag brukar också ibland, när mina elever vill åka till Rhodos eller motsvarande, berätta om min egen studentresa. Den gick till Leningrad i Sovjetunionen. Eleverna gör stora ögon. På riktigt? Jajemän, någon berättade inlevelsefullt om vodkans gyllene land och dit åkte min klass, S3, den 28:e april 1990.

En föreställning på hotellet. Notera loafers och tubsockor.

Finlandsfärjan var väl då som nu. Loafers, tubsockor och midjelång kavaj. Äventyrligheterna började först vid sovjetiska gränsen där vakter med kalashnikovs noggrant kontrollerade föremåls införande i landet. Den första verkliga kontakten med Sovjet var Viborg, en stad en gång i svensk ägo. Därifrån gick resan vidare mot Leningrad med buss.

Resan ägde rum endast ett drygt år innan Sovjetunionens kollaps och nog, sett i historiens backspegel, kunde man ana sprickorna i sömmarna. Bussen gjorde noga planerade stopp där champagne, klockor och allsköns bråte såldes. I varje gathörn i Leningrad såldes resterna av landets militärmakt ut. Alltså kläder och prylar.

Hotell Sputnik, där vi bodde, höll inte riktigt den klass min avgångsklass förväntade sig –förutom i antalet personal. Massor av människor fanns att tillgå i arbetarnas paradis. Maten passade tydligen inte heller våra västerländska läckergommar. Ickeförty kostade en liter fin rysk vodka 13 kronor.

För att bli insläppt på ett av stadens mer fashionabla etablissemang, Hotel Leningrad, krävdes någon sorts hotellkort som givetvis inga ryssar hade råd med. Glada i hågen mutade vi oss in till ännu en brakfest. Efteråt betalades en busschaufför 100 kronor, en för honom astronomisk summa, för att köra tjugotalet beskänkta svenska ungdomar till sitt hotell.

Det festades inte bara, vi besökte minsann Vinterpalatset, tsarernas forna residens, numera konstmuseum. Vi såg även rysk cirkus, en fantastisk upplevelse.

Vinterpalatset/Eremitaget (bild från Wikipedia)

En av de första (?) västerländska kedjorna som etablerade sig i landet var Hard Rock Café. När personalen såg att vi var i antågande tömde man helt sonika stället på människor. Mitt framför näsan på oss lämnade ett femtiotal personer, med nedsänkta huvuden, restaurangen. Sedan dukades det upp två långbord med rätter – och vodka. Jag minns min oro för vad kalaset skulle kosta. Jag minns också min förvåning när det kostade 200 kronor. Inte per person utan för oss allihop. En astronomisk… I övrigt har minnet av middagen förlorat sig i historiens dimmor.

Jag samlade redan då på gamla tidningar från olika länder. Jag köpte därför en Pravda och blev, helt rimligt, tilltalad på ryska. När jag uppenbarligen blev svaret skyldig fortsatte försäljaren: “good luck reading this”. Tidningen återfinns idag på Styrsö. Jag köpte också andra saker jag fortfarande har kvar. Särskilt vårdar jag min variant av Larionovs matchtröja från CSKA Moskva (världens mest framgångsrika klubblag, tror jag) som skymtar fram under jackan på sista bilden nedan.

Arméns skärp, klocka som aldrig fungerade och flottans hatt

Det fanns inget att köpa, berättade jag alltså vid hemkomsten för min bekymrade mor. Känslan av att vara en bland några naiva svenska snorungar som köpte ett helt land förmådde jag inte sätta ord på. För det är vad jag minns. Känslan av fattigdom och äcklig mat. Tårarna hos en servitör när jag inte kunde förmå mig att dricka det finaste han kunde erbjuda: färsk mjölk. Den underdåniga tacksamheten för en tia i dricks vilket fick personen att springa efter gåvor som tack. Mitt snidade ryska hantverk hade jag länge kvar.

Jerra. Honom har jag fortfarande kvar ❤️

Eleverna av idag då? Jo, de fortsätter åka till medelhavets strand. Just i år är det mer rätt gjort av dem än någonsin.

Jag kommer givetvis inte ihåg allt detta jag beskriver. Jag har haft god hjälp av min egen artikel i studenttidningen Galder från 1990. Lycka till med att finna den. Men resan sticker ut, det gör den. Och man bör komma ihåg att trots det fruktansvärda sovjetiska systemet fanns kontrollmekanismer. Diktatorn kunde avsättas. Som Chrustjov. Idag finns inget sådant.

Och snart finns inget att köpa.

Källor:

Relaterade blogginlägg:

Memory lane

Musik:

Let’s dance

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 105 – pfalzloppet

24 september, 202124 september, 2021av adolphson

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Fyllning är ett positivt ord. Man fyller semlan eller (exempelvis, men sällan samtidigt) paprikan med goda saker. Ofta uttrycker människor tacksamhet när de får möjlighet att fylla på livet med positiv energi.

Årets mandomsprov, eller gubbdomsprov om man så vill, gick traditionsenligt och enlighet med ovan förda resonemang av sin stapel via Storulvån, Blåhammaren, Sylarna, Helags, Sylarna och Storulvån. En sträcka på nio mil. Ett Vasalopp. Eller, om man ska vara noga, och det ska man ju, ett Pfalzlopp.

Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Ett återkommande tema här på bloggen handlar om att ibland göra saker för att fylla själen och sinnena med intryck, glädje och harmoni. Denna återkommande fjällöpning är just en sådan sak. Det är dock ofrånkomligt att inte i tanken snudda vid Karl XII när man rör sig i dessa trakter. Karolinermonumenten står som ju spön i backen.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast

När Karl XII år 1715, efter lång bortavaro, återvände till Sverige och Lund från Turkiet följde människor i spåren. Alla som lånat ut pengar till hans majestät, exempelvis, hade inte mycket annat att göra än att bokstavligen följa sin investering. Till Lund följde därför sex turkar, ett tiotal araber, några polska judar och en polsk grevinna Carolus Rex. Denna kulturella blandning kom förövrigt framgent att sätta sin prägel på staden.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen fylld av sång.

Koldolmar. Mer svenskt blir det inte. Eller? Sedan 1765 finns koldolmar i Kajsa Wargs kokbok. Dolma betyder fyllning och kan, men behöver inte, avse en fyllning omgiven av kål. Möjligen kom rätten till Sverige via karolinska soldater som återvänt från Turkiet eller via de fordringsägare som följde med kungen. Vi fick inte dolmar på fjället, tyvärr. Ren, ko och röding blev vår föda i dagarna fyra.

Jag klev in i duschrummet på Helags fjällstation där några unga, bicepsstinna, Adonis-look-a-likes (inte Mange eller Lövet, givetvis) gjorde toalett. Nu drar vi innan våra drömmar går ifrån oss utbrast de vid min uppenbarelse. Och fortsatte: Som om det skulle hända, hahaha! De kastade en blick på mig. Kan vi hjälpa dig med något? Jag replikerade snabbare än blixten att tack, jag är så nöjd, jag sökte en sop men fann två.

Jag må vara gråskäggig, hopplöst medelålders med semiflint och kagge men nog kan jag fortfarande leverera en oneliner när det behövs.

Kvällen tillägnades bildade frågesport. Någons anhörig siade innan resan att magistern skulle sopa (sic!) banan, men de är vassa grabbarna. Magistern kom sist.

Karls mannar led nog mer än vi på Blåhammaren även om priset blev högt också för oss. Anonym uttryckte saken på en anslagstavla med lappar kring temat vad fjällen betyder för var och en:

Kanske sökte dussinkungen som de flesta av oss ro under ett liv i ständig rörelse. För egen del vill jag så ofta det går slippa dysterhetens diktatur liksom tvångsmässighetens landskap. Jag fyller därför gärna mitt liv med stora intryck och goda människor och fortsätter framåt för att se efter vad som döljer sig bakom nästa fjäll.