resan till älvaskärden – del 2

En grundläggande frågeställning för arbetet är antagandet att en mentalitetsförändring skett i södra skärgården under undersökningsperioden och jag vill undersöka hur den sett ut och vad har framkallat den. Kan man, och i så fall när, urskilja en klar skiljelinje när skärgården blir en del av omvärlden från att ha varit en tämligen isolerad värld. Är sammanslagningen med Göteborgs kommun 1974 den skiljelinjen eller är detta bara ett konkret resultat på något som redan skett?

För att belysa detta vill jag försöka se skärgårdstrafiken ur Styrsöbolagets perspektiv, drivs bolaget enbart av kommersiella intressen eller känner man ansvar inför skärgårdens krav och behov? Har man funnit balansen mellan vinstintresset och allmännyttan? Om man har det, finns det risk för att dessa värden går förlorade vid en mentalitets – och strukturförändring?

Jag kommer också att titta på ämnesområdet ur skärgårdens perspektiv, vilka reaktioner och krav har förekommit under det förra seklet? Som tidigare nämnts finns det en ganska stor flora av reaktioner från allmänheten att tillgå i tidningsmaterialet och jag vill undersöka vad det var som fick dem att reagera samt när de reagerade. Sammanfaller de permanentboendes intressen med sommargästerna eller har dessa grupper olika intressen?

Ytterligare en viktig aspekt är de statliga skärgårdsutredningar som kom precis före och efter andra världskriget. Vad ansåg bolaget och allmänheten, statligt övertagande av transportfrågan som vid järnvägen eller skulle staten enbart bidra ekonomiskt? Skulle staten styra upp spelreglerna och komma med förbud mot så kallad illojal konkurrens?

Den södra skärgården ligger som tidigare nämnts i landskapet Västergötland och sträcker sig från Göta älvs mynning i norr till Vrångö i söder. Den norra skärgården tillhör landskapet Bohuslän. Till den södra skärgården tar man sig med Styrsöbolagets båtar från Saltholmen i Göteborg, men det finns periodvis möjlighet att färdas in till centrala Göteborg.

Den första ön är Asperö som har två bryggor där den mest trafikerade är den norra som ligger i asperösund. Asperö har cirka 440 innevånare och det finns både affär och post på ön. Fortsätter man med båten in i sundet kommer man till Brännö. Bryggan heter Rödsten och byggdes efter att sundet muddrats upp på 1920-talet vilket gav en förkortad restid in till Göteborg. Antalet innevånare har stadigt ökat från 240 1975 till 610 1996. Huvudleden på ön går via gamla bond- och lotsgårdar till den första bryggan som Styrsöbolaget angjorde: Husvik.

Stora Förö och Knarrholmen är öar som endast angörs sommartid. Det finns cirka 100 hus på Förö. Knarrholmen överlämnades som gåva från Johnssonfamiljen till Götaverkens arbetare 1940, idag är det Metall som låter sina medlemmar hyra hus på ön.

Köpstadsö ligger söder om Asperö och har cirka 120 bofasta innevånare. Ön var före 1920-talet hemmahamn för ett antal segelskutor men är i dag en ren pendlar- respektive ö för sommarboende.

Styrsö med huvudbryggan Bratten kan sägas vara södra skärgårdens knytpunkt. Härifrån har man närmast till alla samhällsfunktioner på ön, inklusive de på Donsö via broförbindelse. På Styrsö bor det cirka 1400 personer varav de flesta pendlar in till Göteborg. Det finns dock en del arbeten på ön. Det finns åtta fiskebåtar, vårdhem och vårdcentral, grundskola, stadsdelsförvaltningen för hela södra skärgården finns på ön.

I och med it-samhällets frammarsch har det kommit nya möjligheter att jobba i sitt hem och det finns exempel på detta på Styrsö. Styrsöbolaget har hittills svarat för skolskjutsarna från alla öarna till Styrsö och för gymnasieeleverna in till Göteborg. På andra sidan ön ligger det ursprungliga fiskeläget Tången som också trafikeras av Styrsöbolaget. Som framgår har Styrsö de flesta samhällsinstitutionerna, man har två affärer, post, kyrka, några mindre restauranger och kiosker.

Morfar Ivar Isaksson, från Gullholmen, tillbringade hela sitt yrkesliv till havs. Han gifte sig med Astrid från Styrsö Tången. De byggde hus i Halsvik 1936-37. Dit längtar jag när dessa rader skrivs.

Fordonstrafik är förbjuden i hela skärgården, enbart så kallad nyttotrafik tillåts. Innevånarna använder sig av sina båtar, små elfordon (”golfbilar”) och trehjuliga flakmopeder.

På Donsö har fisket alltid spelat en stor roll och man har idag 14 trålare på ön. Småföretagandet har alltid varit stort, flera rederier med ett 20-tal tankfartyg hör hemma på Donsö (utan möjlighet att kunna angöra sin hemmahamn på grund av sin storlek!). Det bor drygt 1400 personer på ön varav de flesta pendlar till Göteborg. Donsö är även känd som ”den kristna ön”. Både Svenska kyrkan och frikyrkorörelsen finns representerade.

Kårholmen är precis som Knarrholmen ägd av en arbetarförening. På 1930-talet när de pampiga sommarvillornas tid var över köptes ön av föreningen Arbetare till havet och ett antal sportstugor byggdes. Ön trafikeras enbart sommartid. Längst i söder ligger Vrångö som skiljer sig något från de övriga öarna. Det bor cirka 380 personer på ön och fisket har alltid varit den viktigaste näringen, idag finns det sex fiskebåtar.

Det tar cirka en och en halv timme för en pendlare från Vrångö att via båt och spårvagn ta sig in till Göteborgs centrum enkel väg vilket innebär att dessa öbor har den längsta resvägen. Vrångö trafikerades överhuvudtaget inte före år 1926 och det skulle dröja ända in på 1970-talet innan pendling blev möjligt.

I dag råder en annan bild, speciellt under sommaren då många göteborgare vill ut till Vrångös sandstränder. Vargö är en ö som från början fungerade som något slags jordbruksservitut för tångenborna. Ön har inte någon större fast befolkning utan ön är idag naturreservat och utflyktsö.


Köpstadsö är den ö som förknippas med de isländska sagornas uppgifter om att det skulle ha förekommit marknader på Brännöarna som utgjorde samlingsnamnet på alla öarna, Brenneyiar. Namnet dyker upp i jordeboken från 1550-talet, andra forskare har emellertid hävdat att den rätta platsen för dessa marknader skulle vara Brännö.

Den isländska sagan Laxodoela berättar om den isländske hövdingen Höskuldr Dalakollssons besök på denna marknad. Han köpte där en vacker, stum, slavinna med vilken han sedermera fick en son. Vid ett tillfälle hörde dock Höskuldr henne tala med sonen och på anmodan berättade hon då att hon i själva verket var dotter till den irländske kungen Myrkiartan.

Höskuldr gav henne då en gård att bo och uppfostra deras son i. Sonen hette Olof Hoskuldsson och kom att gifta sig med en dotter till Egil Skallagrimsson, en av den isländska sagoskattens mest namnkunniga män.

Marknaden på Brännöarna var internationell men sjöfarten syns tyvärr inte i Ålborgs räkenskaper där man erlade hamnavgifter. Det går alltså inte att se vad dessa tidiga marknader betytt för sjöfarten och regionen. Öarna i Göteborgs skärgård syns i statistiken först på 1600-talet och på 1700-talet kom dessa öar att dominera sjöfarten och då främst Styrsö och Köpstadsö. 

Hela Göteborgsområdet har varit karaktäriserat av svaga jordbruk som måste kompletteras med fiske och andra binäringar. Ville man av olika anledningar segla i lite större omfattning omgavs man genast av diverse regler och förordningar.

Den danske kungen Christian III förbjöd bönder att idka seglats 1540, under en tid när området var danskt, detta modifierades 1574 med att skeppen inte fick ha större köl än 12 alnar. På 1600-talet var skepparen tvungen att ansöka om certifikat vilket utfärdades av kommerskollegium, dock sysslade inte allmogen i Göteborgs- och Bohus län med sjöfart före 1872 då de fiskade i stället.

Södra skärgården har spelat en viktig roll i sjöfartens historia på västkusten. Den äldsta källan, Ålborgs räkenskaper 1560-75, anger 198 skeppare från södra skärgården. Om man antar att varje skeppare hade tillgång till ett fartyg och i medeltal en besättning om fem man kan man vara säker på att arbetslöshet inte var ett stort problem. Dock anges inte vilken typ av varutransporter det rörde sig om och inte heller mellan vilka orter. Inte heller omtalas någon ren persontrafik, det handlar alltid om handel med varor.

Sverige var inte unikt med bönder som hade fiske som binäring, även danska bönder ägnade sig åt detta. Båtbeståndet visar att Styrsö dominerar under 16- och 1700-talen men att förhållanden jämnas ut vid 1800-talets mitt. Under 1900-talet har Donsö övertagit denna ledande roll.


Nästa del fortsätter med ett historiskt perspektiv över människorna som levde på platsen.


Relaterade inlägg:

Del 1

Bild 80 – wake me up before you go go

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.

Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.

De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.


Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.

– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du?
– Ja, pengar i börsen alltså.
(Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?

Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.

Trettiotre.

Elva.

Miljoner.

Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.

De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.

Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.

Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.

Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.

Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.

Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.

Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?

Kort sagt: Wake me up before you go go.


Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia

resan till älvaskären – del 1

Strax söder om Göta älvs mynning, i landskapet Västergötland, ligger Göteborgs södra skärgård. Platsen har länge varit bebodd och omnämns som handelsplats i de isländska sagorna men dyker inte upp i källorna före mitten på 1500-talet.

Tidigare kallades öarna Brännholmarna och namnet finns kvar i namnet på den kanske mest kända (antagligen tack vare en känd visa) (och det ska sägas: mest känd utanför själva skärgården) ön, Brännö. I dag är skärgården en del av Göteborgs kommun och har cirka 5000 innevånare.

Under de senaste 150 åren har trafiken till och från fastlandet varit en av områdets viktigaste frågor och trafiken har gradvis byggts ut i takt med att jordbruks- och fiskenäringarna minskat och skärgården därmed i högre grad blivit beroende av fastlandet.

Under dessa 150 år har mina förfäder levt sina liv på olika öar i området och bland annat spelat en aktiv roll i skärgårdstrafiken. Det är således med stort intresse jag gett mig in i detta arbete med dess många spännande frågor.

Göteborgs södra skärgård har inte, vad jag kunnat se, varit föremål för någon större historisk forskning, möjligen har platsen förekommit som bakgrund eller del av annan forskning som till exempel om lotsar eller pirater, eller kanske med forntidens människor som huvudämne.

Känsö karantänsstation är också en känd plats eftersom denna var inkörsporten till Sverige från väster. Göteborgs södra skärgård har även varit skådeplats för krigiska, politiska och ekonomiska uppgörelser mellan främst Sverige och Danmark.

Skärgårdstrafiken i området har heller inte varit föremål för forskning tidigare med undantag för vissa trafikutredningar av både nationell och lokal karaktär.

Jag har besökt Göteborgs stadsarkiv och AB Göteborg – Styrsö Skärgårdstrafiks arkiv (Styrsöbolaget). Styrsöbolagets arkiv är inte ett arkiv i egentlig mening utan består av pressklipp, pärmar och olika handlingar gällande bolaget. Arkivet är inte katalogiserat varför handlingar hämtade från detta arkiv helt enkelt kommer att benämnas SBA (Styrsöbolagets arkiv).

Styrsöbolagets dåvarande trafikchef, Gunnar Söderberg, har författat artiklar och PM om bolagets tonnage, öarna samt om bolagets historik av vilka några publicerats i Svensk Sjöfartstidning. Övriga återfinns i SBA. Viktigare verk jag använt mig av är Folke Danbratt och Natan Odenviks Styrsö socken samt A Sandklefs Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575 – 1850. Den första är en samhällshistorisk bok som diskuterar skärgårdens utveckling sett inifrån och den senare behandlar sjöfartens utveckling i ett vidare perspektiv.

Göran Bjelkendal och Göran Torin beskriver hela Göteborgs skärgård i Älvaskären – en bok om Göteborgs skärgård, alltså både norra och södra delen. Folkskolläraren Henry Fhager från Donsö har författat Historia för ökänd och okänd där han försöker lyfta in södra skärgården i ett större perspektiv.

På Göteborgs universitetsbibliotek studerade jag stadsbyggnadskontoret i Göteborgs utredning om var passagerarterminalen för skärgårdsbåtarna skulle förläggas. Detta är ett ämne som berört både öbor och göteborgare i över ett halvt sekel varför jag även diskuterar detta i uppsatsen. 

Bland tillgänglig litteratur står även en stor del lekmannaalster att finna. Ett exempel på detta är Styrsö- forntidsbilder och nutidsliv författad av Otto Landelius. Denna bok är intressant därför att den är skriven av en badgäst på 1920-talet då ön fortfarande var en betydande badort och kan alltså ses som en kvarleva.

Tyngdpunkten i uppsatsen vilar helt klart på det digra tidningsmaterialet från undersökningsperioden. Dessa speglar både stadsmakternas, kommunens och menighetens och inte minst bolagets egen syn på skärgårdstrafikens utveckling och betydelse. Tidningsmaterialet speglar en hård konkurrerande verklighet för de olika bolagen men de visar också en aktiv och medveten skärgårdsbefolkning som inte räds att ta saken i egna händer vid missnöje med transportfrågan.

De tidningar jag undersökt är Morgonposten, Handelstidningen, Göteborgsposten, Göteborgstidningen och Göteborgstraktaten. Tyvärr framgår det inte alltid vilken av dessa tidningar som klippet är hämtat ifrån. Allt material finns dock samlat på Styrsöbolagets arkiv.

Jag har försökt plocka ut vissa händelser, eller spörsmål, som är återkommande över tid för att särskilt diskutera dem. När jag har granskat källmaterialet har jag upptäckt att namnet Styrsöbolaget förekommer som benämning på det största trafikbolaget oavsett vilket namn det haft. Trots att bolaget ombildats några gånger har det alltså kallats Styrsöbolaget trots att det nuvarande bolaget inte bildades förrän 1969.

Det är min förhoppning att kunna bidra med något i ämnet och att vid en fullständig studie till exempel kunna jämföra förhållandena vid Stockholms skärgård för att erhålla en större bild över skärgårdstrafikens utveckling i Sverige under det senaste decenniet. Tendensen är i dag att staten lämnar över transportansvaret till privata näringar för att i stället om möjligt satsa på olika arbetsmarknadsinsatser i skärgården. Därmed är cirkeln sluten och man kan faktiskt påstå att vi står ungefär där vi stod år 1900, åtminstone finns det klara beröringspunkter mellan de två sekelskiftena. Frågan är om skärgården kan överleva på samma villkor i dagens samhälle som för hundra år sedan?

På inrådan från professor Jan Lindegren valde jag att ha en mentalitetshistorisk utgångspunkt för min uppsats. Jag har använt mig av Att skriva historia av Le Goff och Nora (Mentaliteterna, en tvetydig historia) samt Res Publica 11 (Tema: Mentalitetshistoria). I en fullständig studie måste även ekonomisk-historisk teori tillkomma. Säkerligen skulle det också vara mycket intressant med ett genusperspektiv.

Le Goff citerar i inledningen av sin artikel Duby och säger att man måste utöka den ekonomiska historien med mentalitetens. Detta resonemang är både användbart och intressant för min uppsats som kommer att ses senare. Det är inte allt för långt ifrån sanningen att påstå att urbaniseringen i dag till vissa delar avstannat. Befolkningen ökar i Göteborgs södra skärgård och människor flyttar dit.

Dagens samhälle möjliggör också för människor att slippa pendla för att sköta ett arbete. Le Goff menar att nya samhällen uppstår på grund av människors förändrade attityder till arbete och pengar – en mentalitetsförändring. Kollektivets mentalitet har alltid satt press på statsmakterna (och kommunen) och i detta sammanhang är det skärgårdens speciella förutsättningar som styr.

Mentalitetshistorien befinner sig mitt i vardagen och eftersom transportfrågan är vital för skärgården blir det extra intressant att närma sig ämnesområdet ur den här vinkeln. Le Goff hävdar att massmedia är de främsta förmedlarna av gjutformar för mentalitetshistorien och de olika tidningar jag studerat vittnar också om starka sinnesstämningar och engagemang i skärgårdstrafiken.

Le Goff väcker också frågan när en mentalitet försvinner och en ny uppträder. Han menar att detta ligger nära beteenden och attityder som inte är beroende av sociala stridigheter. I dag står måhända Göteborgs södra skärgård inför en ny typ av samhälle där statsmakterna inte längre kan upprätthålla det gamla välfärdssamhället och garantera transportfrågan. Är alternativet att överlåta ansvaret på den privata näringen? Le Goff hävdar att mentaliteten är det som förändras sist, människan använder de maskiner hon skapat, samtidigt som hon bibehåller den mentalitet hon hade före dessa maskiner. Bilisterna har en ryttares ordförråd…

Peter Kemp redogör för olika franska mentalitetshistoriker i Res Publica 11. Ariés menar att utgångspunkten för mentalitetshistoria är folket som är underkastade makten eller befinner sig långt från maktens kärna, ekonomiska förhållanden griper in i människornas liv och påverkar mentaliteten men det är ändå människornas attityder till livet och inte ekonomiska eller politiska drivkrafter som är kärnan.

Även Duby menar att mentala fenomen är precis lika viktiga som ekonomiska eller politiska när ett samhälle utvecklas. Religionen är i dag förvisso påtaglig i Göteborgs södra skärgård men den har långt ifrån den monopolställning den hade under 1800-talet varför man på ett sätt kan säga att en grundläggande ideologisk stomme saknas men som kommer att ersättas av en annan, eller flera andra (som i samhället i övrigt).

Havet är fortfarande en inkomstkälla för vissa men en mycket liten del av befolkningen litar numera till havet för sitt levebröd och jordbruket är helt borta som betydelsefull inkomstkälla. Återstår att se om IT-revolutionen skulle kunna förändra samhället eller ersätta båttrafiken på något sätt. Om det skulle ske innebär detta en samhällsförändring som skiljer sig markant från situationen vid förra sekelskiftet.

Känsö karantänstation (Wikipedia)

Nästa del handlar mer konkret om skärgårdens historia.

bild 78 – historiskt käbbel

Det var återigen dags att springa Jämtlandstriangeln. Över sten och genom vatten. Den här gången hade även Lövet sällat sig till de fördömdas skara och stämningen som lägrade sig över Storulvån efter ankomst var förväntansfull.

Fantastiska män angör en Storulvå

Poltava, Ukraina, juni 1709. Dammet har lagt sig, Karl flytt söderut och 30 000 karoliner fallit i rysk fångenskap.

Runt om i Ryssland skulle fångarna under kommande tröstlösa år slita ont i gruvor och på fält. Den svenska stormakten faller, liksom förövrigt Karl själv ett knapp(t) decennium senare och Armfeldt leder resterna av den en gång så stolta karolinska armen över fjället förbi Blåhammaren.

Sedan var allt förbi. Eller förbi och förbi. Det beror kanske på hur man ser på saken.

Fotvård (Storulvtån)

Förväntningen på Storulvån kommer emellertid strax på skam eftersom måltiden visade sig Coronareducerad varför man enbart erhöll en halv förrätt. Frågan om man kunde köpa två halva förrätter lämnades obesvarad.

Giv akt! Morgonen därpå rusade de tre musketörerna, likt självaste Karl mot Sultanen, beväpnande med var sitt lagom kokt ägg och tillhörande brownie, i riktning mot Blåhammaren!

Vilken topp är det där?

Slumpens skördar gav vid handen att även kronprinsessan och prins Daniel, med adjutant och livvakter, hade beslutat sig för att göra sammalunda, fast tvärt om, varför en sammanstötning syntes ofrånkomlig.

Gån på, gån på, I gossar blå

De fångna karolinerna gick skilda öden till mötes. Några var med av uppförandet av staden St Petersburg. Några av befälen deltog i vetenskapliga upptäcktsfärder till Sibirien och Kina. De flesta slog sig ner i Ryssland och återgick till sina yrken som fältskärer, hantverkare eller gruvarbetare. Elände och en förtida död väntade de flesta och få, 5000, återvände till Sverige.

Blåhammaren

Nu var goda råd dyra. Är det högförräderi att inte hälsa?

Mötet blev intensivt. Medan kronprinsessans entourage mangrant bröstade upp sig i stam givakt (ja, alla utom prinsen som verkade ha tankarna på annat håll – möjligen funderade han över var han sett den ene av de tre atleterna förr) brast hon ut i ett leende som fick hela den karga och (som den för ögonblicket framstod) sibiriska (fjällheden) tundran att blomma i tusen undersköna färger samtidigt som hon ropade: fantastiskt – heja!

Måste visa familjen hur det ser ut

Prinsparet bodde i tält men intog sina konungsliga måltider på fjällstationerna. De skrev inte in sig i gästboken under pseudonymen ”överste Gustavsson” (som ”Tokdåren” Gustav IV Adolf i Schweiz) och livvakten (eller adjutanten) använde inte det kollektiva duschrummet. Det är egentligen allt vi vet.

Det ska sägas. STF:s personal höll på gästsekretessen och ville absolut inte kännas vid att några kungligheter passerat. Minns ni möjligen någon Armfeldt då? Inte en min. Frågar någon efter tre arma krakar (oss) kommer också det svaret att utebli. Det känns tryggt. Leve integriteten! Leve svenska höglandet! Leve allt!

Under en promenad med Lövet. Han avvek senare tämligen hastigt pga av en kombination av hagel och (kal) hjässa

Dessvärre var de högre befälen, främst Piper Rehnskiöld, osams eftersom Piper och många andra ansåg att katastrofen vid Poltava var Rehnskiölds fel. Denne stingslige man försvarade sig dock envist med att kritiken var det samma som att kritisera konungen vilket var att jämställa med högförräderi. Läget var prekärt.

Karolinermonumentet

Men man må förlåta dem. Det är ju inte alltid så att hjärnan fungerar på topp när den är trött eller under press. Vi spelade sällskapsspel.

Vad lider den brist på som har blodbrist?

Blod?

Vad hette gården på vilken Emil växte upp? Ledtråd: Det var inte i Hundhult.

Innan det ryska haglet drabbade karolinen

Bråket mellan Rehnskiöld och Piper var illa för de fångna eftersom dessa två bar det högsta ansvaret för alla fångar i Ryssland. Detta insåg de sedermera och skärpte till sig för allas bästa – men vänner blev de aldrig trots åratal av umgänge.

Karolinermonumentet i dimma

Tänk att ha ynnesten att tillbringa några dygn i sällskap med goda vänner, människor man litar fullständigt på. Det är skillnaden mellan liv och död, ja, det utgör hela skillnaden egentligen. Stackars Piper, Rehnskiöld och alla de andra 29998 karolinerna.

Lunch

Piper gjorde dock självuppoffrande insatser och lånade ut stora summor till sina medfångar för deras uppehälle. Man var under fångenskapen inte inlåst men fick ingen hjälp hemifrån för att klara uppehället i Ryssland.

Sylarna

Tigerbalsam? Lövet var skeptisk. Det har jag inte använt sedan jag spelade fotboll och fick ett skott på låret direkt efteråt. Jag grät inte. Jag grät inte.

Tobolsk i Sibirien var den stad i vilken flest karoliner levde och verkade. Där fanns en tid svensk skola och sjukhus.

En skatt på leden – ur led är tiden – ett skratt på leden

Av de ursprungliga 30000 återkom alltså 5000 karoliner. Vissa flydde hem, andra återfick friheten efter freden 1721. Men några återkom långt senare, så sent som 1745 finns belagt. Och de som faktiskt klarade sig hem gjorde så till ett fortsatt liv i fattigdom.

Någon gång innan den egna undergången andades hjältekonungen något om sin egen skuld för utgången av slaget vid Poltava. Men hans order hade vantolkats, hävdade han, eftersom han var tvungen att käbbla med åtskilliga den där dagen. Generalen Lewenhaupt var den som fick skulden av hans majestät. Han förläts aldrig.

Ett sms Armfeldt och Karl missade

Där har vi åtminstone en beröringspunkt, Karl och jag. Med den skillnaden att jag faktiskt gillar att käbbla några dygn under åtskilliga sinnesvidgande upplevelser.

Det mest privata är också det mest allmänna. Alla delar vi samma problem och känslor. Vi är trots allt inte mer än människor som kämpar på en liten stund här på jorden. Låt oss göra det bästa av det – innan allt är förbi. Eller förbi och förbi. Det beror kanske på hur man ser på saken.

Man får vara nöjd att man ännu pallar detta

Relaterade blogginlägg

Förra årets tur

I någon annans skor – (sista turen med Malin)


Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia

bild 77 – tuskulum

Nu är jag hemkommen från Styrsö och har arbetat min första dag efter semestern.


Efter statskuppen 1772 genomförde Gustav III den regeringsform som varade fram till 1809 års variant vilken i sin tur bestod fram till 1974.

Vy från övervåningen

Regeringsformen bekräftade hans majestäts envälde och markerade slutet på frihetstiden. Den innebar också den stora helgdöden där man helt enkelt tog bort en massa ledigheter i samband med (det som vi i dag betraktar som) obskyra helger.

Följande helger ströks: tredjedag och fjärdedag påsk, tredjedag och fjärdedag jul, tredjedag och fjärdedag pingst, jungfru Marie besökelsedag, skärtorsdag, apostladagarna, gångdagarna (tre dagar mellan Bönsöndagen och Kristi himmelsfärdsdag), några helger som Allhelgonadagen, Kyndelsmässodagen och Mickelsmäss flyttades till lämpligare dagar.

Stora bryggan

Motiveringen var att gudstjänsterna under vissa helgdagar hade lågt deltagande och att många istället använde ledigheten till att dricka rusdrycker. Ett annat skäl för reformen var (antagligen) av samhällsekonomisk karaktär – det blev dyrt att bönderna var lediga så ofta.

Där jag lärde mig simma

Styrsö. Jag älskar att vara här. Här har jag tillbringat alla somrar men lite färre under 10-talet. Jag har faktiskt också bott här ett år. Styrsö är mitt Tuskulum.

Tusculum är ett område utanför antika Rom där förnäma familjer under antiken hade sina residens (villas). Särskilt känd var Ciceros hus, Tusculanum, i vilken han gärna tillbringade lediga stunder.

Det gula i mitten

För att citera uppslagsverket:

Härav kommer att en framstående lärds eller statsmans lantställe, dit vederbörande kan dra sig undan från göromålen och världsbullret, brukar kallas hans ”Tusculum” (riktigare vore ”Tusculanum”).

Nu vill jag inte påstå att jag är en framstående lärd eller statsman, men jag gillar liknelsen. Och nog klarar man sig utan göromål och världsbuller emellanåt.

Kvalitetstid

Det är ändå lite häftigt. När Viktors och mina barn härjar runt i huset är det faktiskt fjärde generationen som gör det ända sedan mormor Astrid och morfar Ivar byggde huset 1937.

Historien är för oss välkänd. Morfar hade två systrar på ön som han hälsade på. Han träffade härigenom mormor men vägrade, när den tiden kom, att bo inne på ön, ”Styrsö tången”, varifrån mormor kom. Nej, han ville ständigt se havet som den sjöman han var.

Och så fick det bli. Mormor gillade det inte men morfar stod på sig. För vilket vi tackar. Än idag händer det faktiskt att människor på ön betraktar oss som ”tångenfolk”.

Under 1900-talet lagstadgades det både om rätt till längre sammanhängande semester (vilket på många håll i världen anses märkligt) och allmänna helgdagar även om G3:s förordning avskaffades officiellt först 1990.

Jag gör ett instick om bildanalys. Man kan tro att mannen på bilden vet vad han håller på med. Men detaljerna avslöjar honom. Ingen trovärdig människa gör något alls iförd badrock, badtofflor och med cigarren i mungipan.

Det är hårt att vara liten, ibland.

Dotter 1: Pappa du vet när man låtsas lyssna och göra sitt bästa fast man egentligen inte alls gör det?

Jag (hycklande): Nu förstår jag inte.

Dotter 1: Du vet när du eller Louise pratar med mig och ber mig göra saker, eller vi med dig, och jag är inne i telefonen och du tänker på något du ska skriva.

Jag: Nu förstår jag precis. Det viktiga är att vad man än gör så måste man göra det med stil. Som Baffra där borta vid moppen.

Dotter 2 (i det hon blänger på oss) GUD vad jag saknar mamma.

Ledigheten är värst och ledigheten är bäst. Värst för att man hinner fundera och bäst för att man också kan strunta i det. Kanske var detta vad hans majestät insåg redan 1772. Vi kan ju inte dras med en massa tänkande latmaskar, tänkte han måhända och agerade därefter.

Bernt är ett spöke som rör sig mellan vårt hus och grannhuset. Det är sen gammalt. Mormor vred om nyckeln med skiftnyckel sju varv en gång på 40-talet när hon blev rädd och morfar var till sjöss.

Nu är Bernt är arg på hyresgästerna, för de hör inte till huset, vi har ett medium som har bett Viktor tala om för Bernt att tagga ner. Det är okej att de (hyresgästerna) är där just nu.

Mitt sovrumsfönster för några dagar sedan

Jag vill vara med då, när Viktor ska agera exorcist, så jag har bett honom invänta mig. Jag ska poppa popcorn, hälla upp en öl, sätta mig bekvämt tillrätta i morfars fåtölj och ivrigt iaktta min lillebror, han med flera hundratusentals följare, prata med spöken.


Nu har jag i alla händelser nått slutet på min egen lilla frihetstid och jobbat min första dag. Jag öppnar mailen. Inte är det så illa att börja jobba igen.


källor:

Wikipedia

Bonniers uppslagsverk ”Äpplet”

bild 75 – på giganternas axlar

Det gör nuförtiden ont när diverse sociala medier påminner om allt roligt man gjort för en längre eller kortare tid sedan. Idag exempelvis, fast för nio år sedan, drack vi drinkar med Martin i Ängelholm.


Jag tror det var Newton som sa att grunden för hans framgångsrika forskning var det faktum att han kunnat ”stå på tidigare giganters axlar”. Vi bygger vidare, vi människor, på tidigare gjorda erfarenheter.

Jag höll en middag i höstas. Det serverades, vill jag påstå, mycket gott och dessutom tämligen tilltaget. Det bar sig inte bättre än att någon av gästerna blev så väl beskänkt att vederbörande helt sonika fick gå till sängs mitt under pågående fest. Detta upprörde en annan av gästerna, direktör Bengtsson, så till den milda grad att han senare på natten med läpparna djupt krökta av förakt utlät sig: Somna på en änkemans middag – så fruktansvärt illa.

Nu var det två änkemän som tillsammans med sina döttrar satte kurs mot Björndalen i Oviksfjällen. Så mycket sömn blev det strängt taget inte då plusgraderna lyste med sin frånvaro i den jämtländska fjällvärlden.

Men det är ändå sådant som man bör göra, särskilt i egenskap av änkeman. Alltså stå på de frånvarandes axlar samtidigt som man skapar nya för andra att stå på när den tiden kommer.

Uppsala 1996. Vi äter frukost. Du brer omsorgsfullt ut ditt smör på fel sida av mackan och jag känner, trots fadäsen med brödet, att ja, det här kanske faktiskt kan bli något bra.

Så gör du det gudarna förbjuda. Du viker tillbaka guldfolien så den åter täcker hela smörpaketet. Och jag känner att det nog vid närmare eftertanke trots allt aldrig kan bli vi. Så kom vår kamp att stå vid frukostbordet i 23 år. En kamp jag saknar.

Jag tog inte med något smörpaket på vandringen. Att inte ha henne att gräla om guldfolien med däruppe var en känsla att bespara sig, insåg jag.

När Cortez och hans conquistadorer klev i land vid Vera Cruz (Mexiko) i juli 1519 var det mycket som var förvirrande för både spanjorerna och de infödda. En sak var dock uppenbar för de senare: nykomlingarnas stank. Aztekernas hygien var mycket bättre än spanjorernas.

Några azteker fick det tvivelaktiga uppdraget att följa efter spanjorerna med rökelse vart de än behagade sig. Spanjorerna trodde i sin enfald att infödingarna såg dem som gudar men av inhemskt källmaterial vet vi att de i själva verket tyckte att de nyanlända stank så förfärligt och ville försöka dölja lukten med rökelse.

Det finns något att lära sig här. Vi är alla i någon mån så uppfyllda av vår egen inbillade gudomlighet att den uppenbara verkligheten, den som påfallande ofta ligger och gonar sig alldeles framför näsan, lätt undgår oss.

Med prål och åthävor bygger vi mödosamt våra korthus. Aztekernas mäktiga rike styrdes av härskaren Montezuma. Det är skrämmande och fascinerande att läsa om hans och aztekernas fall, om hur ett välde bestående av miljoner invånare på kort tid besegrades av 550 man.

Hade aztekerna varit det minsta intresserade av omvärlden hade de möjligen känt till hur spanjorerna betett sig på andra platser och därför kunnat göra processen kort med dem.

Montezumas hämnd är förövrigt magsjukan från helvetet som gärna drabbar turister i Mexiko. Undrar om det inte är en opera av Monteverdi också?

Vi fick ingen magsjuka då vattnet är klart och gott på fjället. Det frystorkade krubbet har jag dock aningen svårt för, det ska sägas. Det är lite Montezumavarning över det.

Man börjar onekligen bli något bekväm nu när man är till den mogna åldern kommen. Det är inte längre allt igenom skönt att tälta i nollgradig temperatur, trots ändamålsenlig utrustning.

Omvänd Bucketlist.

Nu har jag gjort allt jag kan komma på utan henne minst en gång, det sista var att tälta på fjället. Jag grät en skvätt i tältet, av saknad eller möjligen över min egen oduglighet, men flickorna tröstade. Det går bra för oss, pappa, säger de, vi klarar det. Pappa, vad är det för skillnad på en binda och en tampong?

Livets vägskyltar

De frågar inte slikt för att de verkligen vill veta, nej, de gör det av lyteskomiska skäl. De är trots allt sina föräldrars döttrar. Så skrattar vi tillsammans åt hela vår naiva härlighet.

Nå, kanske har vi, Johan och jag, genom denna tur ytterligare stärkt en axel eller två för någon dotter att stå på medan vi en gång i en dunkel framtid i ensamhet lyssnar på (eller utsätter personalen för) Montezumas hämnd längst där inne i ålderdomshemmets allra mörkaste vrå.

Äsch – vi har naturligtvis fullt party med gammelkör i gungstolar och grejer.

Fastslogs under färden att Domingo var bäst av de tre tenorerna och att på fjället i regn är en riktig manskörsrökare.

Det är nog trots allt okej att somna på en änkemans middag, iallafall om änkemannen råkar vara undertecknad. Jag är mest glad att man ens kom till mitt bord. Men det var allt bra roligt sagt, av den aktuelle direktören, det var det.


Idag är första dagen på resten av mitt liv. Vem vet, kanske påminner mig mina sociala medier om nio år om något kul jag gjorde idag.


Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens


Relaterade blogginlägg:

I någon annans skor

guldlocks fenomen

Forskarna och prästerna diskuterar, ofta på var sin kant, teorier kring livets uppkomst, innehåll och slut. Men sitter man på var sin kant måste ju jorden, och därmed livet, enligt logikens och matematikens principer, vara något tämligen platt.

Så ser inte jag på det. Personligen ägnar jag mig mest åt att återuppfinna livet, igen. Fylla det med mening och innehåll. Det är den makten som gör oss gudomliga enligt min uppfattning.

Slutet av livet är jag inte allt för intresserad av i nuläget. Lite pensionssparande och investeringar av olika slag sysslar jag väl med inför den dag jag själv ska fälla ner landningsstället.

Ergo: lagom till 75-årsdagen. Lev i nuet, människa! Näe, vill int. Nuet är jobbigt.

En exoplanet (av vissa förhoppningsfulla livsbejakande humorister kallade sexoplanet) är en planet, utöver vår egen, med förutsättningar för liv. En planet med godtagbar atmosfär och sånt. En annan term i sammanhanget är Guldlocks fenomen som avser en planet med lagom storlek och temperatur för att teoretiskt sett kunna erbjuda förutsättningar för liv.

Termen kommer från sagan om Guldlock och de tre björnarna där huvudpersonen föredrar sin gröt inte för varm och inte för kall utan precis lagom.

Även kallat vanilj bland vissa som föredrar s:et framför exo.

Kunskap är inte samma sak som övertygelse. Man kan vara fullständigt övertygad om hur rätt man har men trots detta ändå ha fel. Det, i sin tur, behöver absolut inte innebära att man accepterar att man har fel.

Exempel på områden där detta blir tydligt är politik (Trump) eller religion (fundamentalism). Men även inom vetenskap förekommer det. Mig händer det mest hela tiden.

Vi vet att vi tror men tror att vi vet.

Ett känt citat, och som han ofta sa, från Winston är: ”Min allra främsta prestation är att jag lyckades övertyga min fru att gifta sig med mig.” Jag förstår hur han tänkte därvidlag.

Efter mitt senaste blogginlägg var det flera som hörde av sig med viss oro. Tack för det, men jag mår bra. Jag är, om inte en exoplanet så väl en exoperson. Jag lever möjligen i ett parallellt universum (ett rätt trist sådant, ska sagas) men annars är det lugnt.

Väldigt lugnt.

Eller bra och bra. Jag mår iallafall tillräckligt bra. Jag har ännu inte, så mycket står klart, fullt ut hanterat, bemästrat, den djupa sorg jag känner. Och det oroar mig. Fast det kanske inte är så farligt. Winston talade om ”his black dog” som benämning på det svårmod han ofta bar på. Medan han (antagligen) led av bipolär sjukdom lider jag av en sorg som nästan blivit fysisk. Den har byggt bo i mitt bröst, Ett resesällskap man till sist lär sig leva med. Milen tar längre tid nu, ingen tvekan om det.

Man får inte kramas under Corona. Det är bra det men för mig av andra skäl än de Folkhälsomyndigheten anför. Samtidigt som jag alltid älskat kramar, och saknar dem, vill jag numera inte ha några. Jag kanske hatar att visa mig svag och i behov av en kram, eller nåt.

No hugs.

Jag har alltid fascinerats av kvinnor. I formuleringen ”Fruar är bäst” döljer sig saknaden av en bästa vän, någon att leva med i total tillit, någon som kramar mig både vänskapligt, innerligt och tröstande på samma gång.

Kan jag inte få det lever jag hellre ensam och kramlös. Men eftersom jag en gång levt i ett helt vanligt äktenskap, traskat på i underbar tvåsamhet, lever jag nog ännu i förhoppningen att det faktiskt går att träffa en sådan bland planetens alla miljarder liv.

Månne söker jag ett nytt intergalaktiskt Kramfors. (Förlåt – det är min inre Göteborgare som spökar.)

Men vad är sannolikheten för att det ska hända två gånger? Se där en önskan så oförblommerat grandios till sin natur att den förmodligen får både Gud och Darwin att sätta Folkhälsan i vrångstrupen.

Jag möter käre far. Han har också mistat. Sin mamma tidigt, sin fru, sitt barn och sin syster. Sin sonhustru. Strängt taget leder han över mig i den tveksammaste bland tävlingar men så har han också levt länge än jag.

Far säger inte mycket om saken. Han hanterar det, helt enkelt. Det borde väl jag också kunna göra. Äpplet har tydligen fallit två galaxer från trädet.

Men, som någon godhjärtad människa nyss sa till mig: ”i teorin skulle du kunna tillbringa nästkommande 23 år med en människa, vem vet, kanske med en fru”. Håhåjaja. Det har jag mycket svårt att tro, men så går det när man blandar teorier med förhoppningar och fantasi.

För jag saknar henne ännu. Fasen vad jag gör det.

Människan söker nya planeter, söker efter livets ursprung och mening. Så även jag. Och vem vet – snart nog finner kanske både jag och mänskligheten en ny planet med lagom storlek och tilltalande temperatur.

Liv innebär framtid. Liv innebär mening. Liv innebär hopp. Därför får man aldrig sluta söka det, vara i det, bejaka det.

Och även om jag just nu sitter ensam på en karg och syrelös måne kan jag ju alltid kila över på den ljusa sidan och spana lite. Då ser jag Tellus, skapelsens, vad det verkar, krona.

Hurra! Jag är alltså en Satellit. Voyager. På väg från The Dark side of the moon. Ja, jag vet ju inte det bestämt men är åtminstone tämligen övertygad om saken.


Relaterade blogginlägg


En ordinär lördag


Källor

Wikipedia

Nyberg (red): Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikforss: Alternativa Fakta

quo vadis

… är en latinsk term och betyder vart går du? Det är förövrigt också en känd roman som givit upphov till flera filmer. Men jag håller mig kvar i filosofins värld. Vart är jag på väg i här i tillvaron? Vad återstår ännu att göra? Var står jag? Mitt i livet? I slutet av det? Kanske har jag ännu bara levt en tredjedel? Månne är jag odödlig?


Jag har en återkommande dröm. Jag drömmer om att när flickorna blivit stora ska jag flytta till Rom för att bli ett smått alkoholiserat orginal som framlever sina dagar genom att guida rika turister.

Jag ser mitt pensionerade jag i halmhatt och skrynklig linnekostym åkandes på vespa bland ruinerna och dra mer eller mindre sanna anekdoter för att efter väl förrättat värv avsluta dagen på en bar i skuggan av Pantheon.

På baren är jag en välkänd uppskattad storyteller med kredit och som mot en limoncello (eller två) gärna bjuder på lustiga anekdoter och sånger. De lokala italienska stamgästerna och barägaren nickar och skrattar menade i samförstånd när jag efter att ha sjungit och oförargligt härjat till sist somnat vid bordet. Man tillser att den lustige svensken, som man i övrigt inte vet så mycket om, inte själv kör vespan till sin lilla lägenhet i en bergsby med bländande utsikt över den eviga staden.


…och flickorna då?

Ja, se där lusen i satans veck. Det gäller att gå varligt fram – både som barnens pappa och när jag skriver dessa rader. Men frågan är berättigad och jag förstår att den väcks av omtanke.

Mina flickor har, vilket är lätt att glömma, varit med under hela sjukdomstiden och ibland under den allmänna villervallan kanske inte alltid fått den omtanke och uppmärksamhet de annars varit vana vid. Tysta har de tålmodigt stått bredvid och bevittnat vår oro, frustration, ilska och sorg.

Men också vår kärlek, hopp, framtidstro och livsglädje.

De har sett cellgifterna påverka sin mamma, kommit på sin pappa i obevakade ögonblick utan den obekymrade glättighetens rustning. Snabbt har de sett honom torka sina tårar för att spricka upp i ett tillkämpat leende uttrycka något i stil med: Det är ingen fara, jag är bara lite trött.

Men de har också sett vår, nåja – hennes, kamp, järnvilja, inställning och varseblivningsförmåga. 

Vad har allt detta gjort med dem, undrar jag emellanåt, hur har deras kommande liv påverkats. Nå, den som lever får väl se. Life will find a way, som det heter i filmen “Jurassic park”.  

Den elfte april 2019 fann inte livet längre någon väg, för då dog Malin. Just den enstaka timme jag inte var på plats hos henne.

Jag önskar att jag kunde säga att hon låg i mina armar när hon somnade in. Att jag vakade vid hennes sida precis som när min syster dukade under av samma förhatliga sjukdomshelvete. Men så var det inte. Nej, jag var på språng någonstans. Jag var inte där.

Jag hade tills detta slutgiltiga ögonblick bott hos henne på sjukhuset i över en vecka, tillbringat all tid med henne och när jag till sist verkligen behövde göra några ärenden passade hon på att checka ut. 

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tänka tanken att hon verkligen passade på. Den som känner henne håller nog med om att det vore väldigt typiskt. Jag bestämmer väl själv när jag kilar över gärdesgården.

Jag ringde till sjukhuset för att meddela att jag snart skulle vara där igen när personalen istället berättade att hon lämnat oss.

Det kändes som en försiktig spark i magen. En spark av Bruce Lee i slow motion. Pyspunka. Ögonblicket jag länge fruktat hade infunnit sig i all sin ogästvänlighet. Allt blev plötsligt lugnt och stilla. Från att ständigt varit på språng, med rusande puls på väg, var inget längre bråttom.

Manuset hade inte fler sidor. Min planering hade nått slutet.

The end.

Utan karta i okänt land tog jag mig för några saker. Jag ringde hennes familj. Jag gick håglöst runt i huset. Grät lite. Packade ner några saker, särskilt några av de ytterst fina buteljer hon köpt på vår vinresa föregående höst, sedan åkte jag ner till flickornas skola.

Jag inväntade att deras lektioner skulle ta slut för jag inbillade mig att de skulle traumatiseras av att jag stormade in med ett besked de redan visste skulle komma. Och bråttom var ju inget, längre.

(Jag fick själv en gång beskedet om min mammas insjuknande och sedermera bortgång på ett hårt och opedagogiskt vis varför detta kändes viktigt.)

Varför är du här pappa? Jaha. De var så tysta och modiga, mina älskade små flickor. Vi åkte till Malin och tog vårt farväl. Vi fick med oss hennes ägodelar. Vi besökte personalen på kvinnokliniken, vilka tagit hand om henne under större delen av sjukdomen, och meddelade att hon lämnat oss eftersom de inte nåtts av informationen.

Det kändes, minns jag, mycket viktigt att personligen tacka för all hjälp och vård vi fått. Sedan åkte vi till flickornas mormor och morfar några dagar.

Det var som en tidig höstmorgon när dimman ligger tät, den där dagen. Och i viss mån står jag ännu kvar i den. Jag anar att solen snart ska bryta igenom och skingra dimman. Med den skillnaden att jag inte vet om jag vill det – jag är rädd för vad jag ska upptäcka i solens skarpa avslöjande sken. Medan dimman ännu ligger tät kan jag inte se världen och hoppas och tror därför att den inte heller kan se mig. Lite som ett barn som håller för ögonen och tror att ingen kan se det.

Men flickorna är med mig hela tiden, där i höstdimman, och inte sällan pekar de ut färdriktingen. De har varandra, vi har varandra. De tröstar ibland och behöver ofta själva tröst. Om det är något jag kan säga om hur allt detta påverkat dem så är det att de har kommit varandra nära. Vi har kommit varandra nära. Och det, om något, måste vara något bra.  

De är ännu modiga och tar det bra. Livet har sin gilla gång. Ett steg framför det andra. Kanske är Dotter 2 den av oss som klarar allt bäst just nu när cirkeln börjar slutas. Hon är som något av en pansarvagn som forcerar terrängen oavsett vilka hinder livet lägger i hennes väg. 

Hon gör det med integritet, nyfikenhet, fantasi, glädje, sång och musik.

Man måste låta sin inre tönt lysa igenom. Du är bra på det, pappa, och jag med!

Men ändå. Jag kan inte riktigt frigöra mig från känslan av att tycka så oerhört synd om dem. Men vad gagnar egentligen sådant? Nej, förälder är man i varje medgång och motgång. Jag är deras pappa – i dimma som skolsken. Det är något fantastiskt – och något att ta vara på här och nu. Inte sen, när allt kanske känns lite bättre.

Nej. Här. Nu.

Så vi pratar på om kroppsideal, mens, korona och det obestridliga faktum att om tar man sig igenom högstadiet så klarar man allt. Nej, inte går det att ducka för ansvaret, inte. Jag tackar istället för att de kommer till mig med stort som smått, att vi trots allt har möjligheten att skratta, gråta och gräla tillsammans.


Drömmen att dra mig tillbaka som något av ett rödnäst original, som i skrynklig linnekostym framlever sina åldrade dagar med att guida rika amerikaner i Rom, låter ännu vänta på sig.

Filosofin lär oss att drömmar inte bör gå i uppfyllelse – vi måste alltid ha något att drömma om, suckta efter, se fram emot. Jag lever i alla händelser en annan dröm nu. Det är inte alltid lätt, men icke desto mindre underbart. Pappa till mina flickor. Jösses, vilken grej att få uppleva. 

Och Rom ligger där hon legat sedan år 753 före vår tideräkning. 

Sen är sen, då är då, nu är nu och aldrig ska man aldrig säga. Jag har ingen aning om vart jag går – den som lever får som sagt se.


Relaterade blogginlägg

Den lille mand med den röde näse

Pandemi

Ordet kommer från grekiskans hela folket och avser en världsomspännande epidemi. Sådana är kända sedan åtminstone antiken men det arkeologiska materialet är magert eftersom virus i allmänhet inte lämnar spår på skelett.


Det kan i dessa tider vara värt att påminna sig om tidigare pandemier. I slutet av första världskriget var många övertygade om att Digerdöden återkommit. Så fruktansvärd var den, Spanska sjukan. Människor dog i miljontal efter att varit sjuka i bara några dagar. I skrivande stund är cirka 200 000 sjuka och 10 000 avlidna i Corona.

Visserligen var Spanskan oerhört smittsam men ingen pest. Nej, sjukdomen var ”bara” världens värsta influensaepidemi. Hittills. Plötsligt dök den upp i spåren av första världskriget och anlände olämpligt nog till en redan försvagad mänsklighet.

Åren 1918-1920 skördade sjukdomen massor av offer i planetens alla hörn. Ännu lever människor med minnen från den tiden.

Bara det andra världskriget har under seklerna sedan Digerdöden skördat fler offer än Spanska sjukan. 25 miljoner människor gick under, 40 000 i Sverige. Det är lika många som i dog i Digerdöden har det antagits.


Far köper av princip inte kläder på loppis då han är rädd för att TBC-smittan ska dölja sig i kläderna – men Corona har han en mer pragmatisk syn på. Jag har den senaste tiden jagat honom över hela stan från den ena – för honom ur smittosynpunkt olämpliga platsen – till den andra. Far och jag är på något sätt som världen i miniatyr.


Nog är det lite paradoxalt. Pandemier har skördat fler offer än krig. Civilisationer, befolkningskoncentrationer, uppfinner mediciner som botar samtidigt som de allt sedan de första högkulturerna även utgör förutsättningen för pandemier. Närhet, kommunikationer, djur och hygien är nycklarna. Krig förstör förvisso civilisationer och så börjar det om. Ett slags evigt kretslopp, måhända.

Men utveckling har alltså skett i spåren av allt detta elände – i Bibeln symboliskt (får man anta) tolkat när Jesus uppväcker Lasarus från döden. Berättelsen i Johannesevangeliet har gett upphov till namnet och företeelsen Lasarett. Även om berättelsen får betraktas som ett mer än osedvanligt lyckat exempel på intensivvård så nämns inte just det ordet i berättelsen. Det är nämligen ett modernt ord.

Ehuru ordet för dagen. Hur många platser har vi, måste vi välja vem som ska få vård, undrar vi oroligt.

Även om tanken att alla människor förtjänar så god vård som möjligt också är ett modernt fenomen får man nog förmoda att Jesus – som vi känner honom genom Bibeln – hade hållit med.


Sankt Göran, som vi kallar honom i Sverige, är en katolsk martyr tillika en av de fjorton nödhjälparna. Han har alltid åkallats vid fara, feber eller ogynnsam väderlek för att ingjuta styrka, mod och tapperhet. Nu behöver vi honom alla: Greta, Donald, Vladimir, Xi och Jair.


Nu undervisar Falu gymnasium, liksom många andra gymnasier och universitet runt om i landet, på distans. Inga problem, det finns gott om digitala möjligheter. Jag själv har sedan flera år en Youtube-kanal (även om flickorna tittar misstänksamt på mig när jag hävdar att jag bytt jobb och blivit influencer: hallå! om man jobbar via tuben på grund av influensa: vad annat kan man kalla sig?!) att damma av.

Nej, för min och mina elevers del är det inga problem. Samhället har just nu större utmaningar än så. Det löser sig på ett eller annat sätt för eleverna. Men jag funderar över hur detta kommer att påverka världen på sikt.

Tänk om vi upptäcker att vi under normala förhållanden gör en faslig massa saker vi egentligen inte behöver?

Exempel?

Tänk om vi upptäcker att mödan de nationella proven innebär inte står i paritet med resultatet? Kanske behövs de inte ens? Tänk om vi på andra sidan tunneln finner oss ett steg närmare utbildningens och digitaliseringens innersta väsen?

Tänk om vi på grund härav slutar resa till Thailand lika ohämmat som tidigare och om vi inte löser klimatproblemen därmed så åtminstone får lite hjälp på traven mot en ny hållbar värld. Och förövrigt: väl utvecklade kommunikationer är som sagt en viktig förutsättning för smittspridning.

Men priset är för högt för dessa möjliga insikter. Ingen ska behöva förlora livet eller jobbet. Nu är tid att hjälpa varann. Här som där.


Nå, går det tillräckligt långt ska ni få se. Då jagas syndabockar. Då sprids rykten. Då bunkrar vi. Det har redan börjat. Det krävs ett stabilt samhälle för köbildning. Eller som Tallerud (nedan) uttrycker saken i en beskrivning av Digerdöden:

Så stor var fasan för sjukdomen att ingen längre tog hänsyn till medmänniskan. Bror flydde bror, hustru från man och föräldrar från barn

Historieprofessorn Dick Harrisson säger att vi inte kommer att minnas Corona på grund av antalet döda utan på grund av hur samhället agerade. Stängde ner allt.

Den ekonomiska kris som följer härav kan sätta fart på den redan tilltagande nationalismen. Historien varnar: ingen Hitler utan den stora depressionen.

Pandemi betyder hela folket. Låt oss skapa en pandemi av kärlek. Vi måste ta hand om varandra nu. Hela folket.


Källor:

Wikipedia

Tallerud: Skräckens tid, Farsoternas kulturhistoria

bild 66 – vackra mask

Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.


Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.


Kolla er farsa – han är skitläskig!

Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?

Öh, nä..?


Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?

Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.

Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.

Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.

Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.

Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.


Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.

Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?

Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.

Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.

Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.

Verkliga livet – Tinder 1-0.

Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.

Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.

Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.


God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.


Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.

(Närå. Skämt. Okej?)

Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.


Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.

Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.

Verklig skönhet kommer inifrån

Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.

Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.


Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.

Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.

Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.

Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.

Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.

Jämförelsevis.


Källor;

Peter Englund: Tystnadens historia


Relaterade blogginlägg

Ståchor, LH och Eva