grus i dojjan

Jag läste om en intressant övning för att testa sitt minne. Den handlade om att fundera över huruvida man minns bäst bakåt eller framåt. (Va, kan man minnas framåt?!) Vidare, så här mitt i semesterns meditativa tillstånd, grunnar jag över två citat. Det första är från boken Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams och lyder Hemligheten med att flyga är att kasta sig till marken och missa. Det andra tillskrivs den grekiske filosofen och matematikern Arkimedes (287-212 f.v.t) och lyder Om man vill rubba världen behöver man en fast punkt.

En gång en gravid kvinnas (från Östermalm) badplats

Jag har just kommit ut på bryggan i Halsvik för att morgonbada när någon vill växla några ord. Är det bloggaren? Jajemän, i egen hög person svarar jag vänligt men aningen ironiskt. Jag kände Anita, fortsätter personen, för hon var syssling med min man. Hon ljög för mig, din mamma. Visste du det? När min man och jag träffades var jag sjutton år och han bara femton men han sa att han var sjutton och uppmanade Anita att säga det samma och det gjorde hon. Men det blev ju ett bra äktenskap ändå.

Vi åker och badar på Vargö en fridfull sommardag. Ön är naturreservat och mina förfäder har ibland använt den som någon sorts servitut för jordbruk. Vargö alltså – men utan Daniel. För att det där ska bli någorlunda begripligt måste jag upplysa en potentiell läsare om att min vän Daniel Vargö var en av mina närmaste vänner under gymnasietiden i Falun och studierna i Uppsala. Numera ses vi inte så ofta som vi borde men när vi väl gör det finns fortfarande det där kittet, kittet som människor som kommit varandra riktigt nära delar. Ofta, men inte alltid, kommer det sig av gemensamma upplevelser under formbara år. Att ha tillgång till sådana människor senare i livet är viktigt. Det ger riktning och perspektiv både bakåt och framåt. (Jag kan för övrigt nämna två andra i det kompisgänget. Jerker Segelman med ingen annan koppling än det i sammanhanget Göteborgshumoristiska namnet och Claes Westman vars pappa var sjökapten tillsammans med mammas kusin Bernt Eriksson från Styrsö.)

Undertecknad och Vargö 2018

Jag har precis börjat släktforska och är helt fast. Hittills har jag funnit att släkten bott på Styrsö sedan åtminstone sedan sent 1500-tal.

(En släkting, kyrkvärden Lars Nilsson föddes på Styrsö 1666 och gick ur tiden blott trettioåtta år gammal 1704 – alltså innan dagens kyrka uppfördes. Höll han i sitt värv till på sydsidan av ön där en föregångare till dagens kyrka stod? Och karln måste ju haft föräldrar, varifrån kom de? Så många frågor. Det verkar också vara en del bidrag till släktträdet från norra skärgården, exempelvis Hönö och Öckerö. Här på Styrsö sägs det att det är svårt att komma längre tillbaka än till 1600-talet då en präst förliste tillsammans med kyrkoböckerna.)

Undertecknad och Vargö 2024

Men hur hänger detta ihop med Daniel (och) Vargö? Tja, allt hänger ihop. Daniel berättar att hans farfars bror, en söderkis, gjorde en kvinna från Östermalm gravid vilket inte ansågs acceptabelt. De rymde till Vargö i Göteborgs södra skärgård varefter han tog anställning på ett fartyg och slutligen hamnade i USA. I staterna bildade han en ny familj och antog namnet Vargö och det gjorde även Daniels farfar. Barnet, som hette (eller kallades) Krutte, som utan egen förskyllan var upphovet till dramat blev bortadopterat men sökte sedermera upp släkten. Han är grundaren av bandet Grus i dojjan. Han har nu gått ur tiden. Undrar förresten hur det gick för kvinnan från Östermalm, tänker jag medan jag tar ett dopp i Vargös södra lagun.

Vargö södra

Vi tar farväl efter morgonbadet och samtalet på bryggan och tankarna vandrar bakåt och framåt. Tänk att ett bra, livslångt äktenskap kan starta med en lögn. Vilken underbar dag det var på Vargö, förresten. En dag att minnas. Och tänk så många minnesvärda dagar jag upplevt med Daniel, i höst ska jag försöka träffa honom igen. Han utgör, liksom ön vars namn han bär, en fast punkt. Jag har tur, filosoferar jag vidare, som i Styrsö har har en fast punkt från vilken jag kan kasta mig till marken och missa. Jag tittar ut över havet igen. Tänk att stranden bortom haven, den som nu heter Amerika, för miljoner år sedan låg så nära att man kunde se den med blotta ögat.

Även om jag inte bor året runt på Styrsö har min släkt sannolikt gjort det. Kittet till förfäder utgörs av en plats man delar, förvaltar och älskar. Ännu vet människor här att min mamma hette Anita. Ännu blickar jag ut över Halsvik. Ännu bloggar jag trots att det blev omodernt för över ett decennium sedan. Kanske är företeelsen släktforskning ett bevis för att minnet mäter bakåt. För det är sant: det är emellanåt jobbigt att vara på Styrsö på grund av alla minnen människor och händelser lämnat efter sig. Ett annat sätt att testa minnet är den där övningen jag nämnde i början, uttryckt genom tanken att om jag badade vid bryggan i Halsvik för ett år sedan eller om jag gör det om ett år.

Jag avslutar med, för den som så önskar, en liten film om färden från Vargö till Halsvik. En bra dag. En av alla dessa dagar. Klicka här.


Fantasi.

Min mammas morfar, fiskaren Viktor Johansson, fick i uppdrag att i sin båt ta en gravid kvinna från Stockholm och hennes manliga sällskap. Inget ovanligt i det, ständigt förekom barn i oäkta säng. Paret hade anlänt till Styrsö Tången med ”stånka från stan och skulle nu vidare till Vargö där de fått löfte att hyra en liten stuga. Senare fick Viktor höra att kvinnan som brukade bada i den vackra lilla viken på öns södra sida utvandrat till Amerika.



Musik:

Same old story

Domine


Källor:

Danielsson: Handbok för medborgare i universum


Post scriptum: Det kom ett mail med information om vad som hände med kvinnan från Östermalm med släktens tillstånd publiceras det här:

Krutte

Sommaren 1995 gjorde jag slag i saken med att börja leta efter min storebror. När jag var 20 år, berättade Mor att jag hade en storebror. 1940 blev hon gravid och fadern var Kurt Vargö. Han for i väg till USA och lämnade Inga kvar och sa dessutom, att han inte kunde få barn, vilket uppenbarligen inte stämde. Han fick nämligen en dotter och en son i USA också. Mormor skickade mor till Dalarna för att hon skulle låta magen växa utom synhåll för släkt och vänner. Där bodde hon inneboende hos ett äldre par och var väldigt ensam. 

I maj 1941 födde hon min storebror. Hon ammade honom i två månader. Hon hann döpa honom till Bo Christer. Sedan var hon tvungen att adoptera bort honom. Mormor, som själv hade fött sitt enda barn utom äktenskapet kunde på inga villkor acceptera att hennes dotter skulle gå igenom samma upplevelser som hon hade gjort. Mormor lyckades till och med få mor placerad på Beckomberga mentalsjukhus, för att hon menade att hennes dotter inte var psykiskt tillräknelig, när hon absolut själv ville ta hand om sin lille pojke. Efter ett par dagar på Beckomberga med diverse undersökningar kunde man konstatera att hon inte hade några som helst tecken på att behöva vård, varför hon skickades hem och då var Bo Christer redan bortadopterad till paret Hedberg i Hälsingland. Karl-Urban (”pappan”) var styrman på stora båtar. De skilde sig så småningom och Bo Christer växte upp hos sin mamma, Miriam, som så småningom hamnade i mjölkaffären i Bromma.

Jag tror att jag ringde nästan 30 olika pastorsexpeditioner, innan jag i augusti 1995 fick klart för mig att min bror bodde i Malmö, hade ett reklamföretag och dessutom delvis livnärde sig på musik. Alla i familjen spelade och sjöng och det kändes så rätt och härligt att vår bror också musicerade. 

Det visade sig att Krutte hade fru och tre barn. Plötsligt blev det på riktigt! Jag hade en storebror! Han fanns i Malmö! Men jag fick inte kontakta honom. Du får absolut inte ta kontakt, Lotta, sa mor. Jag var tvungen att skriva på papper i samband med adoptionen och där lovade jag att aldrig någonsin ta kontakt med min son!

Så var det på den tiden. Men bara drygt en månad senare fick mor ett brev från Krutte som skrev: När min mamma dog för några år sedan, hittade jag papper, som visade att jag var adopterad. Det visste jag inte! Jag började då leta efter min far. Till slut hittade jag honom i USA. Han var inte längre i livet. Nu har jag hittat dig och tror att du är min mor och i så fall har jag fyra syskon. Det skulle vara underbart att få träffa er. Jag har vuxit upp utan syskon. Men kanske har du inte alls berättat för dina barn.

Mor blev så lycklig. Min mamma har alltid varit en glad, utåtriktad och social människa. Ändå märkte vi ”barn” att något tungt lyftes från hennes axlar efter brevet från Krutte. Det bestämdes att vi alla skulle träffas i december hos oss i Steninge – Krutte och hans nuvarande fru, Ulla, Kruttes tre barn, Sofie, Johan och Emil, Christian och Marika med Pidde och Hanna, Anna-Nora och Bill med Maja och Gustav, Ditte och PeO och jag med Malin och Lena.

Men innan dess hade Krutte och jag kontakt. Vi skrev och berättade för varandra vad vi hade gjort tidigare i livet. Jag berättade bland annat att jag hade gjort text och musik till ett TV-program för barn, som hette Kartongcirkus. Krutte berättade, att han hade gjort ett TV-program för barn, som hette Den konstiga kartongen. Så märkligt! Och det skulle dyka upp fler märkligheter så småningom.

En oktoberdag 1995 skulle jag hålla föredrag på konserthuset i Malmö. Jag var engagerad av organisationen Kvinnor kan, ett event som turnerade i Sverige och där jag var med under tre år. Inför eventet i Malmö frågade jag Mor, om hon hade något emot att Krutte och jag träffades i Malmö, innan vi skulle träffas i Steninge till jul allihop. Det hade hon inte alls och Krutte sa, när jag ringde honom: Klart att vi ska ses! Vi ska ses och snacka gamla minnen! Sådan var Krutte, alltid glad och positiv och med sköna, roliga idéer och förväntningar.

När jag var klar med mitt föredrag där i Malmö, var det paus i eventet och utanför portarna till konserthuset stod många ur publiken och njöt i höstsolen. Flera av deltagarna ville prata med mig, när de såg mig komma ut genom de stora dörrarna på väg till min storebror. 

Men jag hade bara ögon för en guldgul Peugeot 205, som stod på gatan. Det kändes hur naturligt som helst att krama om Krutte och vi åkte hem till Ulla, som hade lagat till en god måltid. Precis som alla mina syskon var Krutte också duktig på att laga mat. Själv har jag blivit bortskämd med en man, som älskar att laga mat, så efterrätter och bakning har blivit min tacksamma lott i hushållet. 

Krutte visade gamla fotografier, de som fanns kvar efter branden i Åkarp, då hela hans hus brann upp. Vi pratade, frågade, berättade, grät och skrattadeända tills det blev dags för mig att ta tåget hem. Från första början kände jag så starkt, att Krutte var en av oss.

Innan vi alla skulle ses i Steninge till jul, hann också Anna-Nora och Ditte träffa Krutte. Han och hans orkester, Grus i Dojjan, hade i många år traditionen att spela på en stor lokal i Mellbystrand. Dit åkte Anna-Nora och Ditte för att lyssna på Gruset och för att få träffa Krutte.

Många år senare – drygt 20 år –  skulle jag återförenas med min syssling från Laxvik, som vid det laget hade hunnit bli biskop – Bengt Wadensjö. Det visade sig att Bengts dotter, Sofia, var gift med Figge, vars pappa bodde i Mellbystrand och ägde lokalen, som Gruset spelade i år efter år. De kände naturligtvis varandra – Krutte och Figges pappa.

Det blev dags för träffen i Steninge. Den blev mycket glad och känslosam. Krutte hade med sig en liten väska med munspel stämda i olika tonarter. När vi bad honom spela något, valde han ut ett av munspelen, blåste över hela klaviaturen (eller vad det nu kallas för på ett munspel) och frågade Kan ni den här? Och började spela En gång jag seglar i hamn.

Det var den sången, som fanns på Alice Babs skiva – den som Far hade gett till Mor, när hon låg på BB med tredje barnet och Far just skulle åka iväg på en affärsresa. Den här ska vi sjunga och spela tillsammans, när jag kommer hem, Inga! sa Far och reste till Åmål. Det var vinter och halt. En lastbilschaufför kunde inte få stopp på sin tunga bil, som sakta gled nedför gatan och rakt på Fars Volvo, en PV 444. Han hade just parkerat och var på väg att stiga ur sin bil, när den tunga lastbilen gled på honom. Far kom aldrig tillbaka. Ja, den sången kunde vi förstås allihop utantill – varenda vers – och stämde in med tårar i ögonen.

När vi så småningom började bläddra i livets alla händelser frågade Christian Men Krutte … då, när du och jag spelade med i  ”Styrman Karlssons flammor” på Stadsteatern i Malmö … var vi bröder redan då? Sedan upptäckte vi den ena anknytningen efter den andra:

• Krutte och hans orkester har varje år inlett Malmöfestivalen, som hade premiär 1985. Ett år skulle Malin och hennes dansgrupp, Matimbo, dansa på scenen. Inte visste Malin då, att det var hennes morbror som informerade henne och hennes danskollegor: Ni kan vänta här i kulisserna tills jag har presenterat er. Sedan välkomnar jag er in! Och inte visste Krutte då att det var hans systerdotter som han presenterade för publiken.

• Clary heter en god vän till mig. Vi blev goda vänner, när hon många gånger engagerade mig till föredrag i Skåne, där hon bor. När hon första gången hämtade mig på flygplatsen i Helsingborg började vi i bilen på kvinnors vis berätta för varandra om våra liv. Hon berättade, att hon och Claes hade en biologisk son och en adopterad. Jag sa då precis som min mamma …  och så berättade jag om min storebror och hur vi hade hittat varandra. Du menar väl inte Krutte?frågade Clary och kastade en nyfiken blick på mig där hon satt bakom ratten. Det visade sig att hon och Krutte hade gått i samma klass, när de utbildade sig till fritidspedagoger.

• Mor bodde många år i Haverdal men när hon fick tillbaka Krutte bodde hon på ett äldreboende närmare Halmstad. När hon ännu bodde i Haverdal hade hon haft sin son nästan snett över gatan utan att veta det. Krutte och Ulla hade nämligen en sommarstuga i Haverdal. Både Mor och vi syskon, som bodde i trakternakring Haverdal på sommaren, hade i många år handlat i samma affär som Ulla och Krutte.

• När Krutte ännu hade sin reklambyrå kvar, han skicka en bok till Mor och la paketet i receptionen till reklambyrån. Det hör till saken att han där hyrde ut ett rum till Ulf Rodelius, som spelade fiol i Malmö Symfoniorkester och använde rummet till att öva i. När Ulf såg paketet till Inga Moberg, undrade han vad Krutte hade för förhållande till henne. Själv hade han nämligen haft hennes barn (Christian och mig) till lekkamrater, när vi hade sommarstuga i Frösakull och bodde granne med familjen Rodelius. Då sa Krutte till Ulf, att han skulle sätta sig ned, så skulle han få höra …

• I Malmö hade Mor en kär väninna, Ulla Kittel, mor till Georg, som jag berättat om tidigare i boken och som PeO och jag fortfarande umgås med. När den största spänningen med återträffen med Krutte hade lagt sig, ringde Mor och berättade för Ulla, att hon hade fött en son för många år sedan men att han av olika skäl hade bortadopterats. Ulla blev väldigt tagen. Efter en stund började väninnorna prata om annat och Mor frågade Ulla, om hon brukade delta i Malmö-festivalen. Ulla svarade Oh ja! När den inleds, så tar jag cykeln och kör ned till Stortorget och lyssnar på en jättebra orkester som heter Grus i Dojjan. Och min favorit, det är han som spelar munspel! – Det är min son, Ulla! Det är klart att Ulla blev mållös.

• Innan Krutte började söka efter sin mor, försökte han hitta sin far, Kurt Vargö. När han fick veta, att han inte längre fanns i livet, hittade han sin farbror, Gunnar Vargö, i Borrby. Krutte åkte dit och satt i farbroderns kök och pratade. Efter en stund frågade Krutte hur farbrodern trivdes i Borrby, om grannarna var trevliga. Javisst är de trevliga. Här bredvid bor ett äldre par. Hon är glad och trevlig men han verkar knepig.  Inte visste vare sig farbrodern eller Krutte att den glada trevliga grannen var Mor – KruttesMor! Den knepige gubben, som hon hade sommarstället ihop med där i Borrby var Olle. 

• När Bosse Larsson var programledare för Allsång på Skansen, var Grus i Dojjan där och spelade vid två olika tillfällen. Efter programmet gick hela gänget till Freden och tog ett glas. Då kom Krutte att sitta bredvid en kille, som var Bosse Larssons ”Allt-i-allo”, Gunnar Vargö, men ingen av de två visste då, att Gunnar var Kruttesfarbror.

• Vid samma tillfälle som Krutte besökte sin farbror Gunnar i Borrby, kom de att prata om familj och arbete. När Gunnar fick höra, att Krutte spelade munspel, berättade han om en trevlig kille, som han hade träffat på Skansen och som också spelade munspel och som kom att sitta bredvid honom på Freden efter programmets slut Det var en jättetrevlig kille, sa Gunnar. Då sträckte Krutte fram näven och sa Det var jag!

• Som jag tidigare berättat hade både Krutte och jag gjort TV-program för barn. Krutte – Den konstiga kartongen och jag Kartongcirkus.

• Alldeles i början av boken berättade jag om mjölkaffären i Bromma, där Mor handlade ost och mjölk. Inte visste mor att det var Kruttesadoptivmamma hon handlade av och att Krutte då förstås fanns i närheten.

Vi hade haft många anknytningar utan att veta. Och vi fick 27 härliga år med Krutte. Ulla och Krutte kom på min 50-årsfest på Bergendals Herrgård och till sommaren som följde (1996) hade Krutte den underbara idén att Gruset skulle spela i trädgården i Steninge och vi skulle ta inträde, som kunde täcka orkesterns resa, övernattning och mat. Då blev Grus i Dojjan i stället Gruset i Gräset under våra konserter i trädgården.

Vi fortsatte med sommarkonserterna i vår trädgård i 22 år. Av dessa hann Mor vara med många somrar, innan hon dog 2010.

Tillsammans med våra barnbarn ordnade vi med fiskdamm och lotterier för barnen, som kom till trädgårdskonserterna. Barnbarnen älskade att stå i ”kassan” till biljettförsäljningen och när de blev större, sålde de hembakta bullar och kakor och läsk. Våra sommarkonserter blev populära och till slut kom över 100 personer för att sitta i gräset och lyssna och äta sin medhavda matsäck – ofta vin och kyckling. Vi dansade i gräset till flera av låtarna. Många av våra vänner från Stockholmstrakten kom och lyssnade och ordnade med övernattning. Gabi och Jürgen och barnen och barnbarnen kom också och njöt av musiken. Vilka fantastiska somrar och underbara minnen!

Efter en kort tids sjukdom avled Krutte i september 2022. Vi miste vår storebror. I nästan 27 år fick vi ha honom.