Astrid Gunborg

När kommer du hem igen? Frågan är återkommande i brevväxlingen mellan mamma och mormor. Relationer är som bekant komplicerade saker. Den perfekta relationen finns enbart i drömmarnas värld.

Mormor Astrid föddes 1906 men kunde på grund av att det var högre myndighetsålder än idag inte rösta i val före 1932. Möjligtvis utnyttjade hon inte sin rättighet eftersom valdeltagandet på Styrsö var lågt: tjugo procent i valet 1932 jämfört med sextioåtta i riket och sjuttiotvå i Göteborg*. 2026 kunde jag och döttrarna för första gången rösta i samma val.

Jag hamnade vid ett tillfälle i ett intressant samtal med en person som kunde hjälpa mig med drömtydning kopplat till just relationer. Jag drömmer nämligen en del. Men inte så ofta om barnen eller Ragna, däremot om Malin då och då. Och om mamma, Helena och moster Lena. Faktiskt förekommer även mormor i mina drömmar trots att minnena efter henne är vaga och få. I drömmarna finner jag mig ibland ställd att förklara varför saker och ting blivit som de har blivit. Hur vi tänkte med renoveringen av huset i Halsvik eller vid olika beslut rörande barnens väl och ve. I en dröm guidade jag mamma genom alla förändringar som skett sedan 1997. Hon var häpen.

Innan mormor flyttade dit. Foto: okänd

Vi har i min familj och släkt pratat mer om morfar än om mormor. Kanske är det inte så konstigt för han var ju de stora äventyrens man, dessutom överlevde han mormor med femton år. Men mormor är egentligen mer förknippad med Styrsö, det är hennes släkt som härstammar från ön. Astrid Gunborg, som hon hette, föddes i Viktorsgården på Styrsö Tången som tredje barnet i en barnaskara av sex (alla nådde inte vuxen ålder). Hon gick som många andra sex år i skolan och arbetade periodvis på Ericssons Diversehandel belägen ungefär vid dagens Konsum. Under 1940-talet tog hon ensam hand om barnen eftersom morfar ofta var till havs. Då tog hon emellanåt med sig sina döttrar till det egna föräldrahemmet. Under 1950- och 60-talen bodde familjen periodvis på Lilla Vegagatan i Göteborg (men hade samtidigt kvar huset på Styrsö) och mormor arbetade då i en butik och senare ett tvätteri.

Mormor utanför sin affär ungefär 1932. Bilden hänger i köket på Styrsö. Den är redigerad med AI.

Mormor var en kärv person som höll på reglerna. Det var viktigt att uppföra sig. Mamma brukade som vuxen tjuvröka tillsammans med morfar för att inte i onödan uppröra mormor. Jag har tidigare berättat att hon lät oxeln växa när hon blev arg på grannen. Det har berättats att mamma vid ett tillfälle frågade om hon inte kunde få dua mormor istället för att tilltala henne ”tror lilla mamma att…”. Det gick för sig – ett tag. För mormor ändrade sig eftersom det blev för informellt. Mamma ville småningom stå på egna ben och begav sig mot Dalarna, som för henne liksom så många andra blev frihetens landskap. Där blev hon kvar men längtade ofta hem till Styrsö. Så kom barnbarnen.

Bilden föreställer mig i famnen på far efter morgondopp på Styrsö i september 1971.

Mormor lärde mig att avsluta dagen med aftonbön och efter den knep man ihop limpsaxen och sov. Även om jag numera inte ber aftonbön så börjar jag dagen med några imperativ: Gör något vettigt! Säg något snällt! Skratta! På kvällen följer jag upp hur det gick innan jag somnar. Jag tror mormor planterade det där. Man kan också påpeka att morfar inte riktigt blev den morfar vi lärde känna förrän han blev ensam. Barnbarnens syn är präglade av våra upplevelser av honom från perioden 1980-1996. Men man får heller inte glömma att könsrollerna var tämligen cementerade för den generationen.

Brudparet bjöds formellt in till sitt eget bröllop. Foto: Viktor

Jag och min kusin Stina delar också andra minnen av henne (Viktor och Henrik var för unga för att minnas mycket). Som skålen formad som en jordgubbe, till bredden fylld med geléhallon eller Bridgeblandning (det var alltid spännande om man till äventyrs fick tillstånd att lyfta på locket och kanske är det därför jag har med bridgeblandning till möten i Faluns fullmäktige), kortspel, det tunga täcket och de manglade lakanen, den blå soffan, den mjuka huden på händerna, den rosa hudkrämen i glasburken. Att mormor blev det första riktiga mötet med sorg och död.

Jag har några minnen. Ett är en kväll vid aftonbönen. Ett annat när hon och morfar hälsade på i Falun. Och så från begravningen. Mamma och moster övervägde först att inte ha oss barn med eftersom de ville skydda oss. Men jag avgjorde tydligen saken genom yttrandet ska jag inte få vara med när min mormor begravs? Jag minns att mamma höll tal vid graven, något som var ovanligt för hon höll sällan formella tal. Jag minns också att jag och Stina, som var i tioårsåldern, efter begravningen startade gräsklipparen i ett barnsligt försök att muntra upp våra föräldrar.

Det fanns också en annan sida av mormor. Många vittnar om hennes humor, att hon gillade upptåg, utklädning och festligheter. Att hon kallades fem i fem eftersom hon alltid kom fem minuter före stängning. Yttranden som (när isen låg eller vattnet var klart) havet ligger som en jättegrogg, det är som att bada i brännvin, att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt, får det vara påfyllning? Nej tack, jag lägger inte hungern på andras tallrikar samt uppfattningen att företeelsen bada badkar är att ligga och löga sig i sin egen skit vittnar om en väldigt rolig människa.

En berättelse handlar om när mormor inhandlade alkohol till någon av döttrarnas bröllopsfester. Expediten på Systembolaget lär ha ansett att det var snålt tilltaget och var angelägen att sälja mer. Ett sådant bröllop skulle inte jag vilja gå på. Mormor replikerade Nej, och du är inte bjuden, vet du. Ett annat replikskifte som överlevt huvudpersonerna var när morfar transporterade hem saker efter bröllopet, från Bratten till Halsvik, med ”rulleborn”. Utmattad tog han ett snedsteg i trädgården. Mormor utbrast Men Ivar?! Är du full?! Nej, jag är trött!

Mor och far. Bilen är redigerad med hjälp av AI.

Viktiga människor finns kvar i ens liv på ett sätt som inte går att ersätta eller avsluta helt. Mina drömmar tycks handla om lojalitet, saknad och förändring. Livet har gått vidare, barnen har vuxit upp, huset på Styrsö är förändrat, samtidigt som mina drömmar påminner om människor som fortfarande har en självklar plats i mitt liv. Personen jag samtalade med påpekade att Ragna och barnen finns i mitt nu. Mormor och de övriga tillhör det förflutna men är fortfarande känslomässigt närvarande. Mina drömmar kan därför vara hjärnans sätt att förena olika delar av mitt liv. Barndom, familjebildning och nuet. Känslan av att vilja förklara varför det blivit skulle kunna handla om mötet mellan den jag var då och den jag är nu.

Samma sol över Halsvik

Jag önskar att jag kunde fråga om mormor nyttjade sin rösträtt, hur hon såg på världen och vad som var viktigt för henne. Jag vet faktiskt inte med säkerhet om valdeltagandet var lågt på Styrsö 1932 eftersom jag bara funnit en källa påstår det och den är inte en förstahandskälla. Dessutom kan valkretsen ha sett annorlunda ut än idag. Men det blev ett viktigt val för Sverige som helhet med socialdemokratins genombrott som dominerande parti. De behöll makten till 1976 med val vart tredje år. Vad mina döttrars röster leder till är inte för mig att säga men jag vet att de nyttjade dem för vi röstade tillsammans.

Relationer är komplexa saker. Jag kan inte förmå mig att döma i det föflutna – istället fylls jag av en stor tacksamhet över de människor som på olika vis påverkat mig. Vi uttrycker alla vår kärlek på olika vis. I varje brev uttrycker mormor sin önskan att mamma skulle komma hem igen. Och det gjorde hon – varje år. För inte ville hon missa chansen att bada vid brögga. Och hon gav det arvet vidare till oss barn så som generationer före henne alltid gjort. Den perfekta relationen är i alla händelser värd att både kämpa för och drömma om.



Fotnot:

Valdeltagandet i Sverige var 2018 87% och 2022 84%.


Relaterade blogginlägg:

Täckminnen


Musik:

Mozart mässa i C-moll, Kyrie


Källor:

Samtal med Lennart, Stina och Viktor.

Valmyndigheten har en sida om historiska valresultat men äldre statistik på lokal nivå är inte alltid digitaliserad.

Gröna Faran

Varför skriver jag om det här, det är ju bara en kanot? Jo, jag har en övning som mina elever ibland får genomföra. Övningen går ut på att de ska välja en sak som betyder mycket för var och en, beskriva den samt fundera över vad den kan komma att betyda för framtiden.

Hemester – det är grejer, det. Nu är det visserligen inte alla som har möjlighet att ha en sådan på en lagom stor ö, belägen lagom mycket på västkusten, på lagom avstånd från en lagom stor stad. Men trots det vill jag hävda att Styrsö är allt jag behöver. Ett andra hem tillsammans med min bror, en förlängning av barndomen. Så jag har det väldigt bra, på det viset. Jag är medveten om det.

Hemester och Gröna Farans hemmahamn

Det handlar också om att då och då uppleva en annan miljö. Dels en som skiljer sig från vardagen och dels miljön avseende klimat. För klimatet oroar mig. Jag tar den gröna faran på allvar. Gröna faran? Det är ett dubbeltydigt påstående. Dels åsyftas klimatförändringarna, dels det faktum att på Styrsö återfinns vår kanot som heter så. Kanoten symboliserar för mig att historiens erfarenheter ger lösningar på nutida problem. Men låt mig ta det från början. Historien börjar när jag står utanför en butik i Falun och delar ut material inför valet. Plötsligt stannar någon till för ett lite längre samtal. Adolphson, säger du? Arbetande din pappa möjligtvis på Landstinget? Jag kände honom. Jag sålde min kanot till er. Vi köpte den i Trondheim men använde den aldrig. Ur intet stiger plötsligt bakgrunden till pappas älskade kanot fram.

På Styrsö sedan snart fyrtio år

Historien börjar, som historien gärna gör, långt tidigare. När pappa fyllde femtio år 1984 fick han en grön kanadensare i present. Den döptes till Gröna faran och var framgent en självklar del av vår familj. Kanoten förvarades i garaget (mina föräldrar ägde aldrig någon bil). I slutet av åttiotalet transporteras den till Styrsö. Sedan dess är den kvar. Det är en välanvänd kanot. Pappas återkommande paddlingar med föreningen Bad Boys, utflykter på sjön Runn, alla turer med familjen till och från Vassholmen – särskilt min och Ragnas tur dit förra året – för att nämna ett axplock.

Uppvaktad av Bad boys på sin femtioårsdag. Den älskade badrocken följde bokstavligen med honom i graven. Bilden är redigerad med hjälp av AI.

Hemester. Vad gör man på Styrsö om man inte vill laga mat eller ta en tur med Gröna faran? Mat, dryck och naturupplevelser finns det gott om. Den som före eller efter ett besök vid någon av öns badplatser eller natursköna miljöer vill äta eller dricka har följande att välja på. På Styrsö Tången ligger Båtebacken med sin klassiker bakad potatis samt paj, kaffe och öl på menyn. Det är öppet stora delar av året men jag föredrar att gå dit under lågsäsong. Mitt emot ligger den mer kulinariska Tångbaren. Samma ägare driver numera på Styrsö Bratten Humlegården (f.d Öbergska) med möjlighet till både mat, dryck och bageri. Nytt för i år var Nonnas foodtruck i Sandviks marina, hoppas den återkommer.

Nonnas i Sandvik

Vi provade även Kusthotellet. God mat på en lite annorlunda plats, dessutom öppet året om. I år tog vi ”golfan” över bron till Donsö och åt på Isbolaget. Annars är Yngves livs (ICA där kan man ibland höra hemlandstoner eftersom någon från Dalarna arbetar där, eller har gjort) och Fiskeboa ofta anledningen till varför man gör denna lilla tripp. Men ska man lämna ön är Långedrags världshus, Levantine i Göteborg (om man vill lyxa) eller Brännö världshus utmärkta alternativ. På den finkulturella avdelningen måste Styrsö kammarmusikdagar, som i år firar tjugofem år, nämnas. Fantastiska musiker med Malena Ernman som årets gästartist.

Gröna faran är inget annat än ett grönt stycke flytetyg som burit många lyckliga dagar inom sig. Det är därför jag gillar henne så mycket. Den bär gårdagens minnen och visar vägen mot framtiden. I år blev det emellertid ingen tur. Men det känns tryggt att veta att ”faran”, som alltid, ligger på sin plats och väntar på att tas i anspråk för nya äventyr.

Jag tror och hoppas att klimatutvecklingen, till skillnad från tiden, går att vrida tillbaka. Det är kanske det som är innebörden av det; viljan att återskapa det förflutna innebär en strävan att rädda klimatet. Nu spekulerar jag visserligen men det känns trösterikt att tänka så. Vi längtar nog alla till en grön, skön och stabil värld. Och då måste vi hjälpas åt.

Jag vet inte om det jag ovan beskriver kvalificerar sig som hemester i ordets rätta bemärkelse. Det jag däremot tror mig veta är att det finns olika sätt att uppleva världen på och att resor både kan och bör ta sig olika uttryck.

Övningen eleverna får genomföra handlar om hållbarhet. Att träna sig i att se värden som håller över tid. Om hur vi kommunicerar med framtiden. Jag skriver för egen del detta för att det rör saker som betyder mycket för mig. Och för att man lär sig något gammalt varje dag, som vi historielärare brukar säga.



Relaterade blogginlägg:

Vassholmen

Ensamma kufars sällskap


Musik:

Vivaldi: de fyra årstiderna, vintern

AF: Ifrån


Post scriptum:

Viktor påminner om att han och Helena noterade att jag en gång under studietiden nämnde Gröna Faran i ett tal: ”Nu talar jag om min fars kanot, inte de framstörtande bussarna här i Uppsala”. Han minns också att vi, när vi var många, paddlade med en gammal surfbräda (till ungdomen: nej, det är inte en padda) på släp.

Pensionärstrappan

Det är tid att summera semestern 2026. På måndag tar jag ytterligare ett steg mot pensionen samtidigt som livet tycks gå i cirklar men med vissa bestående inslag.

Tystnaden på Saltskärsudde (uttalat i ett ord)

Sommaren är kort. Samtidigt inte. Det är mycket man hinner uppleva. Många intryck och upplevelser som ska sorteras. Jag har rest på kontinenten och därefter mestadels varit på Styrsö tillsammans med Ragna. Vilka är slutsatserna, insikterna, jag vunnit denna sommar? Jo, de är minst sagt revolutionerande, till och med drakoniska, för att inte säga vulkaniska, till sin karaktär. Och du kan aldrig ana vad som hände sen. Spoiler: det är tystnaden och stillheten jag söker.

Det måste iallafall varit väldigt tyst efteråt, tänker jag medan jag googlar på vulkanen Toba. Utbrottet på ön Sumatra i Indonesien inträffade för ungefär 74 000 år sedan påverkade jorden genom att sänka den globala temperaturen och teorier finns att det kraftigt minskade antalet djur och människor. Toba är fortfarande en aktiv vulkan, lär jag mig, men man bedömer inte att något nytt utbrott är nära förestående.

Tanken som genast slår mig är hur jag ska få ihop ett av de största vulkanutbrotten i planetens historia med min sommar? Till saken hör att Mange inte gillar när jag väver ihop mig själv med världshistorien. Det är inte mina bästa bloggposter, hävdar han. Han fick dessutom medhåll av Lövet när vi i somras diskuterade saken. Men ni kommenterar ju ändå aldrig mina blogginlägg, invände jag. Båda svarade, iklädda den självbelåtna förnumstighetens osynliga kostym, att de alltid är med mig i hjärtat, läser nästan allt, men varför ska man synas i något jävla kommentarsfält?

En sorts kommentarsfält

Ni e la inte pensionärer än? Lennart kommenterar vårt val av badstege. Pensionärstrappan ligger på nocken av Storabryggan (uttalat i ett ord) i Halsvik. Det blir under högtryck gärna en smula rörigt vid de två ordinarie badstegarna och därför har bryggföreningen ordnat med en tredje mer avsides, tänkt för de som vid bad föredrar stilla värdighet. För de som uppskattar tystnaden. Vid den stegen hoppar man inte i direkt från bryggan, inte. Jag har allt oftare börjat snegla mot den. Och nu var det dags.

Ragna hävdar att om man läser tråkiga texter, exempelvis när man pluggar, på göteborgsk dialekt blir de roligare. Det ska jag prova.

För några år sedan tog sig en brugd in i viken för att där sluta sina dagar. Brugd, har vi utan att googla enats om, heter i plural brugder. Och visst har vi ökat något i omfång under semestern – men epitetet brugd är väl ändå en smula överdrivet? Det finns hursomhelst sämre sätt att sluta sina dagar än utanför pensionärstrappan i Halsvik.

Viveka besökte en gång personligen en kundtjänst och krävde att få tala med en riktig människa, inte bara en ai-robot. Det är värdighet, det. Där finns något att lära sig för såväl kundtjänst, samhälle som undertecknad.

Har du någonsin sett en trut sväva iväg med din flintastek i näbben? Hold my beer. Lika tom som grillen är din blick medan truten majestätiskt breder ut sina vita vingar och med flottet droppande stiger mot skyn. Håll truten, tänker du måhända i ett fåfängt försök att stoppa tiden. Medan du hjälplöst iakttar flintastekens flykt slår det dig kanske att steken som en gång var din nu är vederbörligen återbördad till naturen. Skaldjur äter man förövrigt med fördel på tisdagar för på onsdagar töms soporna. Det är allt en förunderlig värld vi har.

Tisdag

Att leva utan spegel är skönt. Nästa steg blir att kraftigt begränsa sociala medier, samhällets falska spegel. Säg mig vem som vackrast i landet är. Någon influenser, förmodar jag. Nej, jag saknar tystnaden och stillheten. Och sociala medier gör mig ofta sorgsen. De tar sig in, påverkar min koncentration och gör att jag läser färre böcker. De är dessutom inte sällan ett vulkanutbrott av tidsslöseri tillika skadliga för integriteten. Man behöver verkligen inte synas i kommentarsfält, det är alldeles sant och riktigt. Bara valet är över, hoppas och tror jag att jag når dithän. Att stilla bruset och njuta av tystnaden är min dröm.

En fångad brugd. Förlåt, brygd. Man brygger inte bubbel. Äsch.

Tredje sommaren och vi trivs gott tillsammans, Ragna och jag. Jag säger det till henne varvid hon svarar att jag är både charmig och irriterande på samma gång. Farbror Melker, kallar hon mig ibland. Hon är bra, min vän och kärlek. Vi är bra.

Bra

Detta är sommaren jag badat ungefär lika många gånger från pensionärstrappan som från de övriga. Somliga (läs Viktor) skulle anse detta som något av ett paradigmskifte. Dessutom har jag skött min huvudsakliga hygien genom tvagning (med tvål anpassad för hav och sjö) i havet. Kroppen mår bra av saltvatten. Det bör framhållas att det var vid de ordinarie badstegarna jag en gång lärde mig simma. Vad passar bättre än att likt livet i stort röra sig mot pensionärstrappan? Detta är hursomhelst historisk mark, vilken en bild på mamma och hennes vän Gunilla på bryggan sommaren 1951 får illustrera.

Mamma till höger

Ingen trut stal min flintastek för jag grillar nämligen inte, till skillnad från Lövet, gärna. Men jag har hört talas om trutars flykt i både kommentarsfält och verklighet. Jag hittade på det där med flintasteken. För att det lät kul när det dök upp i min lätt överhettade hjärna,

Man kan både spegla sig i, och anpassa sitt liv till, verkligheten. Det är en bra väg, tänker jag, medan jag läser om Toba.

Att bejaka sin inre göteborgare. Jag uttalar ord som valrörelse, paradigmskifte och interpellation på göteborska och börjar genast skratta för mig själv. Det funkar! Valrörelse är måhända när jag utför brudgens dans vid pensionärstrappan.

Ragna, Viveka och Lennart njuter havets fröjder. Men är det verkligen en tisdag? För en pensionär är det oviktigt säger Lennart.

Jag får nog inte riktigt ihop Toba med mig själv, är jag rädd. Mange nickar belåtet. Du borde lyssna mer på Mange Darke, säger han. (Vi talar ibland skämtsamt om oss själva i tredje person.) Ibland behövs hursomhelst inte ett vulkanutbrott för att förstå att man behöver ändra livsstil – både i det stora och det lilla.

Livet utan spegel

Vad som hände sen? Jo, jag åkte hem till Falun för att ta mig an valrörelsen (på göteborska benämnt brugdens dans) och det tjugoåttonde året som lärare. Ytterligare ett steg tas därmed på pensionärstrappan. Man bör i alla händelser inte simma alltför långt från den. Men jag drömmer om stillheten och tystnaden, sådan som inte sällan råder vid pensionärstrappan. Eller, förmodar jag, efter ett vulkanutbrott.



Relaterade blogginlägg:

Pale blue dot

Ragnarök


Musik:

Grieg: prelude ur Holbergsviten


Källor:

Wikipedia

grattis per!

Första augusti 2026:

En vattenläcka i huset gör att jag endast tillbringar fyra veckor på Styrsö denna sommar. Tre av dem tillsammans med Ragna. Flickorna har under tiden skött sig själva i Falun.


Augusti 2024:

Förutom en vecka hemma i Dalarna kommer jag varit på ön i mer än två månader denna sommar. En gång har jag besökt Göteborg och det var när jag skulle möta kärt besök. Förra året var jag lite nedstämd på min andra namnsdag, Per-dagen, som alltid infaller när juli övergår i augusti. En tid jag under väldigt många år brukat vara i jämtländska fjällvärlden. En tid när sommaren börjar tona ut. När ljungen blommar och det blir lite kallare i havet. Jag var nedstämd året före förra året med. Och det före det. Liksom de tre föregående. Dessförinnan var jag i allt väsentligt en lycklig människa.


Augusti 2021:

När detta skrivs är det min namnsdag. Detta faktum, att jag har namnsdag, får mig att fundera över vem jag egentligen är. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i såväl almanackan som i verkliga livet. Annat är det med den där Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om tankar om jämställdhet inte fanns, i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda ryggdunkningar från när och fjärran. En dryg jävel, den där Fredrik (Adolphson). Honom gillar vi inte. Per, å andra sidan, har en helt annan hållning inte sällan uttryckt genom en lågmäld nick som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag. Trevlig, godmodig och omtänksam är han. Per är kort sagt en bra karl.

Per (Fredrik) 2021

Identitet hänger ihop med namn. Och tvärt om. Till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Och jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per (eller) Fredrik. Vem är jag, egentligen? Tanken var från början att jag skulle heta Markus. Men en fackpamp på fars jobb blev arg när han fick höra talas om saken ety han var kommunist och frågade om konsulenten (pappa) verkligen hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej. (Han avsåg därmed Marcus Wallenberg.) Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Salig mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Så lyder iallafall släktkrönikan om bakgrunden till mitt namn.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och min sorg. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina (politiska) åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ogillar mig av andra skäl har blivit mindre blyga. Det är en paradox att politiken bygger på att synas och höras men den som sticker ut framstår lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, lite less. Nå, prova att förlora den du älskar, dina barns andra förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik mäktar.

Per (Fredrik) 2026

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är, snarare än vem jag är, som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud eller till andra ideologier i en strävan att övervinna det omöjliga och förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är det. Jag ger inte upp. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Efter lång tid på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.


Augusti 2024:

För ett år sedan var jag vid den här tiden lite nedstämd. Men jag sa uppmuntrande till mig själv att vem vet hur livet ser ut om ett år. Och se så rätt jag hade! Jag lever just nu ett på många sätt underbart, kärleksfullt liv så varför fokusera på annat? Huset är fullt av tonåringar, Ragna är med mig på ön, vi lever, har hälsan och saknar inte mycket. Kort sagt, livet är gott. Grattis Per, kunde jag åter igen säga, ha en fröjdefull dag! Och det hade jag med kafferep i släktens stamhus, middag hemma och ett glas hos morbror Lennart och kusin Stina. Fjällen ligger kvar. Liksom havet. Jag tror jag i allt väsentligt är en lycklig människa igen.

Per Fredrik (till vänster) 2024

Första augusti 2026. Grattis till mig. Vi kommer på grund av omständigheterna med huset säkerligen att minnas den här sommaren. Det går ju faktiskt att leva utan att duscha varje dag, iallafall i juli. Men nu är tid att åka hem till Dalarna igen. Till valrörelsen. Till flickorna.

Hall och badrum 2026


Musik:

Can’t Stand Losing You

Partita no 3

Bloggens samlade musik (spellista)

bild 187: Små grodorna

Idag är det min dag. Fredrikdagen. Jag är därmed mer än halvvägs in i ledigheten. Fredrikdagen, alltså. Den vitt omtalade, den stort emotsedda. Den som borde vara allmän helgdag. Och här går jag och bär hundhuvudet, fattig som en kyrkråtta, dansande små grodorna sittande på pottkanten. För det är sånt ledigheten gör med mig.

Pottkant som pottkant

Det är så här års jag samlar energi inför det kommande året. Sol, lathet och morgonbad under stila frid, varats olidliga lätthet. Det är mitt recept för att klara resten av året. Det är emellertid en något annorlunda sommar på Styrsö i år. På grund av en omfattande vattenskada, rör frös sönder i vintras, står vi för närvarande enbart med en gammal toa i källaren och rinnande vatten i köket för att klara livets nödtorft. Havet ersätter dusch, rakningen blir sparsam, döttrarna arbetar hemma i Falun. Men Ragna kom och firade sin semester med mig, hon gillar fäbodliv säger hon.

Nöjd med lite

Sången Små grodorna spårar troligen sitt ursprung till franska armén under Napoleon. Senare sjöng brittiska soldater en version där de gjorde narr av fransmän. Dessa kallades i deras variant för frogs. När melodin kom till Sverige fick den en helt ny text. Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Ej öron, ej öron, ej svansar hava de. Den svenska varianten har inget med fransmän att göra utan är ett krasst konstaterande att grodor minsann skiljer sig från många andra djur – de har ju varken öron eller svans. Så typiskt svenskt. Sången kom troligen hit via västkusten. På Nääs slott bedrevs nämligen i slutet av 1800-talet ett internationellt slöjdlärarseminarium. Dit kom deltagare från många länder, bland annat Storbritannien. Teorin är att engelska kursdeltagare lärde ut sången. Kanske skrevs den nya texten av en full (alternativet nykter verkar långsökt givet den märkliga texten) slöjdlärare. Slöjdlärare är hyggligt folk, då som nu.

Fredrik + dag = Fredrikdag

Uttrycket “fattig som en kyrkråtta” betyder att någon är utfattig. Det bygger på iakttagelsen att råttor i en kyrka har mycket svårare att hitta mat än råttor annorstädes. Kyrkor innehöll nämligen i princip inga matförråd. Möjligen fanns oblater att tillgå. Därför tänkte man sig att en kyrkråtta rimligen måste vara mager och fattig.

Rikedom

Uttrycket “att sitta på pottkanten” betyder att befinna sig i ett osäkert läge, ofta precis innan en avgörande händelse. Det avser någon som tvekar. Uttrycket syftar bildligt talat på ett barn som sitter på en potta. Barnet befinner sig i ett sorts övergångsläge – något väntas hända. Bättre med en ålderstigen toa i källaren, måhända. Där medges inte tid för vankelmod.

Ett annat uttryck, “att bära hundhuvudet”, betyder att få skulden, att bli syndabock. Bakgrunden är inte helt fastställd, men jag läste någonstans att formuleringen går tillbaka till medeltiden med koppling till hundens låga status. Hunden betraktades inte som ett uppskattat sällskapsdjur utan snarare som ett orent eller föraktat djur. Att förknippas med en hund var nedsättande. Det finns dock inga säkra belägg för att människor tvingades bära ett verkligt hundhuvud. Det vi med säkerhet vet är att hundhuvudet fungerat som en symbol för skam och skuld, vilket har gett oss detta uttryck.

Morgonbad

Blicken faller på brunnen i vår trädgård. Den är sedan morföräldrarna fick rinnande vatten fylld med sand. Inte duschade vi på 1970-talet när vi på somrarna besökte mormor och morfar. Vi spolade av oss med en vattenslang. Mamma och moster föddes i det här huset utan rinnande vatten, kanske rengjordes de för första gången i sina liv med vatten från just den här brunnen. Det är åttiosju respektive åttiotvå år sedan. Försök att i lika sedelärande som sentimental anda berätta sådant för tonåringar som inte gillar konceptet gammal toa i källaren, den som kan.

Är det inte en liten groda på locket?

Många drar sig för att sjunga och dansa Små grodorna. Det känns möjligen pinsamt. Men vi måste våga genera oss i tillvaron. Mamma lärde mig exempelvis vikten av att fuldansa till Bonnie Tyler som en sorts lektion i självdistans.

Det är förvisso dyrt med vattenläckor men jag känner mig rik i anden när jag efter morgonbadet dricker mitt kaffe tillsammans med Ragna på altanen. Rikedom är relativt. I slutändan är det relationer som räknas, alltid är det så.

Beslut fattas ständigt och vissa saker som blir fel beror på mig. Men jag släpper hundhuvudet och bröstar läget eftersom jag minns uttrycket från lumpen: bröst och bringa som en cornflakesflinga.

I detta nu

Men strunt samma. För idag är det Fredrik-dagen. Min dag. Den firas på sedvanligt sätt med flaggan i topp, grovdoppa, findoppa bakat av Ragna och tvesölva. Dessutom ska vi träffa Löven för en lunch på Långedrags värdshus. I övrigt tänker jag ägna dagen till att fortsätta agera som en liten groda med hundhuvud som dansar kyrkråttans stolta dans på pottkanten.

Förra årets Fredrikdag


Relaterade blogginlägg:

Goliat vs rötter


Musik:

Alabama Song


Källor:

svt nyheter

Wikipedia

Synonymer.se

Lars i Styrsö

”Här har historikern något att bita i”.

Vi är omgivna av primärkällor. Ett nittio år gammalt hus rymmer många skatter.

Livet som sådant kan beskrivas som en hypotes. En hypotes är en välgrundad gissning som på olika sätt kan testas eller ifrågasättas utan att för den skull avfärdas som lögn.

”Lars i Styrsö” föddes cirka 1575 på, som namnet antyder, Styrsö. Han hade en son: Björn. Lars avled. Det är allt som står att finna om min förmodade förfader Lars. Det betyder, om uppgifterna stämmer, att mina släktingar bott på ön i över 450 år. Genast börjar jag, som släktforskare ofta plägar, fundera över hans föräldrar. Föddes de, eller någon av dem, på ön eller flyttade de dit? Svenskar var de sannolikt då Södra skärgården hörde till Askims härad, som blev svenskt omkring 1250, under Birger jarl. Sverige fick då en smal korridor till Västerhavet genom området söder om Göta älv. Bohuslän fick vi vänta på till 1658.

De flesta platser och hemman heter något. Undrar vad framtiden kommer att kalla vårt hus. Idag kallas det oftast ”Ivar och Astrids” efter upphovspersonerna. Namngivning ligger så gott som alltid en eller några generationer efter. Månne kommer framtiden att referera till ”bröderna Adolphson” i Halsvik som två något udda fåglar i Styrsös fauna.

Ledighet. Jag är sen till ön i år. Det beror på en resa till Europa och en vattenläcka i huset. Under vistelsen ska jag bland annat promenera bort till Viktorsgården för att dricka kaffe och prata om släktforskning. Sedan ska jag springa, påta i trädgården, läsa i gamla tidningar och släktforska.

Halsvik lite tidigare i år, när vattnet frös

Jag har alltså beslutat mig för att ta upp släktforskningen, igen. Den här gången ska jag försöka vara lite mer systematisk. Det första projektet är att försöka spåra hur länge min släkt funnits i södra skärgården i allmänhet men på Styrsö i synnerhet. Jag börjar med det som går att belägga: min mormors svärdsida i rakt nedstigande led. Jag kommer dock inte längre än till Erik Börjesson (ca 1670-1719). Erik levde som bonde i Åkered, Västra Frölunda. Han gifte sig med Ingeborg och fick bland annat sonen Erik Eriksson (1683-1766). Denne levde i Långeberg, Västra Frölunda, och gifte sig med Anna Gudmundsdotter. Resultatet blev bland annat sonen Nils Eriksson (1726-1798) som framlevde sina dagar i Hammar, Västra Frölunda, tillsammans med Karin Persdotter.

Sonen Hans Peter Nilsson (1759-1846) blir den förste (på den sidan) som flyttar ut och blir hemmansägare på Asperö. Han gifte sig i Styrsö kyrka år 1787 med Elin Nilsdotter som kom från Vrångö. Och på Vrångö måste de ha bott en tid för deras son Nils Petersson (1791-1820) föddes där. Nils bodde senare på Köpstadsö men flyttade slutligen till Styrsö Tången. Där avled han omnämnd som den Fattige fiskaren dog av håll och stygn år 1820. Anledningen till att han flyttade var sannolikt giftermålet med Anna Britta Svensdotter som var född på Tången. Hon gick ur tiden 1821 två månader efter att Napoleon lämnade jordelivet på en annan ö: Sankt Helena. Dödsorsakerna var inte helt olika: fattiga enkan Anna Britta Svensdotter på Styrsö Tången af tärande sjukdom, 57 år gammal. (Napoleon tynade också bort och det har spekulerats i förgiftning.)

Nästa generation verkar ha tagit sig ur den svåra fattigdomen. Sonen Johannes Nilsson (1826-1908) levde på Styrsö Tången hela livet. Han står omnämnd som “Kustroddare, Jagtbåtsman, fiskare”. Han gifte sig med Gustafva Hallenberg – också en person med en mycket intressant släktlinje bakom sig. Kustroddarna var ofta bönder eller fiskare som bodde i kustsamhällen och hade denna tjänst som en del av sina skyldigheter gentemot staten. Det handlade om transport av kungliga tjänstemän och budbärare, att hjälpa till med militärtransporter under krigstid, sköta vissa postförbindelser längs kusten, hålla båtar och utrustning i beredskap. Denna sysselsättning ledde till de första systematiska transporterna och här spåras ursprunget till Styrsöbolaget som idag sköter trafiken. (Mina släktingar var faktiskt med och bildade Styrsöbolaget – men det är en annan historia.) En jaktbåtsman var en typ av underofficer inom flottan och kustförsvaret.

Mannen i fören är Viktor

Så kommer vi till Viktor Johansson (1873-1963). Mammas morfar. Viktor var Styrsö Tången trogen hela livet och det var under hans tid bygdens Viktorsgården år 1900. Viktor gifte sig med Selma som också kom från Tången. Följer jag hennes linje kommer jag slutligen till den där Lars som antagligen föddes 1575 på Styrsö.

Viktorsgården byggdes år 1900

De personer som nämns ovan fick fler barn. Jag tar bara upp några. Viktor och Selma fick min mormor exempelvis. Hon lämnade motvilligt Tången och bosatte sig i Halsvik 1936. Tre år senare föddes min mamma och lite senare moster Lena. Mor flyttade sedermera till Dalarna och fick tre barn varav ett heter Viktor. Han bosatte sig i Stockholm (den tokfan) medan jag bor kvar.

mormor Astrid

Ledighet stundar, således. Min hypotes säger mig att den ska jag ägna åt att jaga förflutenhetens och trimma verklighetens landskap. Och åt att dricka kaffe i Viktorsgården, i Ivars och Astrids hus samt inne hos bagarns, där Lennart bor. En plats säger mycket om en människa. Hur udda man än är ger den tillhörighet och identitet.

Lars i Styrsö är, om jag räknat rätt, min mormors mormors morfars farmors farmors farfars far. Men det finns ett stort men. Det verkar inte finnas några andra källor som identifierar “Lars i Styrsö”, född omkring 1575. Det betyder inte att han inte har funnits – bara att uppgiften i MyHeritage (program för släktforskning) inte är belagd med det historiker kallar primärkällor. Det som däremot är känt är att Styrsö var bebott långt före år 1600 och hade flera skattehemman med bofasta fiskar- och bondesläkter. Släktutredningar bygger ofta på rekonstruktioner från skattelängder och indirekta bevis. Sammanfattningsvis kan man säga Lars var bosatt på Styrsö, född omkring 1575. Möjligen var han far till Björn Larsson, född omkring 1605. Släktskapet är emellertid inte styrkt med bevarade primärkällor.

Min hypotes bygger på att min släkt funnits på Styrsö ungefär lika länge som den moderna nationen Sverige funnits. Kanske tillhör vi ursprunget i öns civilisation. Tanken svindlar. Jag får, tänker jag, rota vidare i domböcker och skattelängder i arkivens tysta frid. Det är också ett liv. Fast det finns primärkällor på närmare håll. Lennart har under arbetet med vattenläckan funnit tidningar från 1936. De har fungerat som isolering inne i väggen och är välbevarade. Förutom våra bevarade köpekontrakt utgör dessa tidningar primärkällor. Lennart sparade dem till mig. Även om historiker är mycket sagt så kastar jag mig genast över denna nittioåriga tidskapsel.



Relaterade blogginlägg:

Resan till älvaskären

Laterna magica


Musik:

And so it goes

Bild 131: (nere för) räkning?

När hade du sex för första gången, pappa? Jag sätter kaffet i vrångstrupen. Hej, dryga fråga. Men på ett sätt får man vara glad att de där frågorna kommer. Vad svarar man? Jag minns inte? Det har du inte med att göra? Hm, sa jag till sist i ett försök att vinna tid.

Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra för att efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan åter ge mig in i ringen för nästa rond.

Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.

Mänskligheten har kommit långt. Numera avlider fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta ingen liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin/Trump-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.

Det är tjugoåtta år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.

Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

1979 flyttade min familj till Engelbrektsgatan och fyrtio år senare flyttade den dit igen. Två olika familjer, men samtidigt min. Det är nittio år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö. 2012 byggde vi huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Mina nära levde och åstadkom små och stora ting, det gick bra i mitt yrke och framtiden tedde sig ljus. Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och, vilket också det är viktigt att påminna sig om, en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller iallafall livet och historien ger oss i efterhand perspektiven.

Vi var en gång hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja. Rester från flera liv och hem passerade revy. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slängde inte saker i onödan. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, replikerade far.

Våren 2026. Anställd på samma ställe, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

Vem kan egentligen säga hur framtiden ter sig? Om den ljus eller mörk? Inte vet jag. Jag brukar tänka att framtiden är redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här. Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag som alltid på mumintrollen.

Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Sådant är svårt att toppa. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.

Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin/Trump (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Insikt: man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.

Dotter 2 har både börjat och slutat med thaiboxning och båda barnen är snart myndiga. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet något av en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna innan man ger sig in i den fyrkantiga ringen.

En gång under Dotter 2:s korta karriär som thaiboxare besökte jag hennes träning. Det var okänd mark för mig. Svett, adrenalin och vrål pumpade i takt med musiken. Medan jag iakttog hennes kamp i ringen drabbade insikten mig: jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.

Hon fixerar mig intensivt. Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? Jag satte som sagt inledningsvis kaffet i halsen. Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattade båda men jag insåg snabbt att detta är ett ögonblick man inte slarvar bort. Så vi förde ett fint samtal om trygghet, tillit, intimitet, samhörighet, samtycke och erotik men den delen av konventionen är inte för allmänhetens ögon. Hm, säger bloggen.



Musik:

Imperiet: Märk hur vår skugga

Survivor: Eye of the tiger

Bach: konsert i D-moll


Relaterade blogginlägg

Trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp

Den sista måltiden

Too-Tikki vs Inferno

Snusmumriken

Viktors betraktelse


Fotnot

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen hösten 2022 men är uppdaterat.

bild 180: historiens egendom

Defining moments. Avgörande ögonblick. Det uttrycket syftar på tillfällen eller erfarenheter som har betydelse för vem en person är eller hur vederbörande eller ett skeende utvecklas. Ögonblick som formade identitet, riktning och framtid. Sådana letar historiker efter – för att allt som oftast resignera. Det är nämligen alltid större skeenden snarare än enstaka händelser som definierar historien. Eller?

Halsvik tidigt 1900-tal, innan mormor och morfar byggde sitt hus i bildens nedre högra hörn. Bild: för mig okänd

Jag älskar Styrsö! sa Ragna första gången hon besökte ön en påsk för två år sedan. Eh, ja, här är fint men vänta till sommaren, svarade jag. Vilket märkligt svar, det är ju alltid tid för kärlek på Styrsö, årstid oaktad. Jag minns också vad mammas moster Ellen i Viktorsgården svarade en gäst i slutet av 1980-talet vilken uttryckte sin förtjusning över ön. Jo, de brukar tycka det, skrockade Ellen förnöjt.

Viktorsgården i början av 1900-talet. Här föddes Ellen, mormor och alla de andra
bild: från Lennart Öberg

Jag rotade i en låda och fann några rader morfar skrev inför sin konfirmation på Gullholmen när han var fjorton år. Morfar gick sex år i skolan och arbetade som sjöman livet igenom. Han var ingen storväxt man men hade rejäla händer. Skrev gjorde han inte särskilt ofta. Handstilen är häpnadsväckande – inte minst med tanke på att han redan som fjortonåring var en grovarbetare som allt som oftast använde sina händer till annat än att skriva. Jag håller till hans minne konsten högt och försöker inpränta vikten av en prudentlig, gärna vacker, handstil hos både döttrar och elever. Ett Sisyfosarbete. De skriver förfärligt, nästan alla.

Bilden nedan föreställer ett kafferep i Halsvik under tidigt 1960-tal. Mormor övervakar när Lennart bjuder mamma på en kaka medan pappa tålmodigt väntar på sin tur. Sannolikt står Lena bakom kameran och morfar är ute till sjöss. Kafferep är viktiga grejer, en konst värd att bevara, tänker jag en smällkall vinterdag medan jag häller i mig geggan på jobbet till magkatarrens fromma. Porslinet på bilden finns fortfarande kvar i huset. Alltså det hus som syns i bakgrunden och som snart fyller nittio år. Nittio år i släktens ägo. Att morfar och mormor lät bygga det innebär ett enormt avgörande ögonblick i mitt liv. Allt hänger ihop. Viktorsgården borde närma sig hundratio eller så vid det här laget.

Foto: ur mors album

Jag kunde inte röra mig. Det var det skönaste jag någonsin sett. Alla älskar visserligen sina barn. Men den första gången man blir förälder är obeskrivlig. Jaget, ens grandiosa ego, ändrar på ett ögonblick karaktär, bleknar bort och mäts sedermera enbart mot familjens trygghet. Det är sannolikt biologiskt betingat. Ögonblicket ägs inte av det brutala nuet, det ägs redan av historien. Barnens mor är visserligen död, den sista av mina avkommor blir snart myndig, liksom båda mina gudbarn redan blivit så. Ansvaret är över och egot åter. Samtidigt: vem är jag nu när ingen längre behöver mig? Kan jag äntligen göra allvar av min gamla dröm att bli guide och gatumusikant i Rom?

Historiens egendom

Samtidigt, i andra änden av livet. Det mest hjärtskärande ögonblick jag någonsin upplevt fångat av barnens morfar. Jag tror inte det var meningen, han behövde bara kanalisera sin sorg genom distansen bakom linsen, lite på det vis den generationen ofta plägar. Jag minns förresten skakningen som gick genom min egen morfar på min mormors begravning 1981. Ett ögonblick av sorg uttrycktes efter ett liv tillsammans. Mor och moster kom till hans sida och han återvann sin självbehärskning. Men att förlora en dotter, som mina barns morfar gjorde, är för mig det värsta som går att föreställa sig. Men detta är inte det hjärtskärande i den här bilden. Den visar sex behärskade, bistra män som bär en älskad till gravens rand. En make, tre bröder, en svåger och en vän. Men inte heller det får hjärtat att brista. Nej, det som verkligen får stenansiktet att rämna är döttrarna som med hjälp av en kusin hjälper till att bära sin mors kista. Att bära sin mor på det sättet är något man som liten flicka aldrig ska behöva uppleva.

Att skriva vackert och läsligt är viktigt. Att få vara på Styrsö bland släkt och minnen är en ynnest. Att få hjälp med att öppna ögonen och se det vackra och underbara här och nu är kärlek. Det är tack vare Ragna jag försiktigt vågar glänta på dörren till mitt inre genom en bild från det mest känsliga kapitlet i mitt liv och samtidigt känna hopp, glädje och framtidstro. Det har inte varit så lätt att lita på livet igen. Men hon fick mig att göra det. Hon som kom till Styrsö varvid omedelbar kärlek uppstod.

Omedelbar kärlek

Jag har här samlat några avgörande ögonblick ur mitt liv. Ibland sker sådana långt före ens egen livstid men ofta är det först i efterhand man ser den avgörande händelsen. Vissa saker är konstanta samtidigt som de är i ständig förändring. Änte könsti, som vi säger hemma i Dalarna. Förunderligt och märkligt, som det står i psalmboken.

Vi är alla dömda att ge historien dess egendom. Hur vi förhåller oss till detta är den stora frågan. Det är tur vi har historiker till hjälp.

Snart nittio


Musik:

Förunderligt och märkligt

Wachet auf

Slåttervisa


Bilaga: köpekontraktet och huset nyss.

De tre B:na

Don’t pollute your mind. Jag såg den formuleringen någonstans och den stannade kvar.

Det pratas en del om hat och hot i offentligheten. Det är naturligtvis både bra och viktigt att sådant uppmärksammas. Men det finns också andra saker att fokusera på. Goda saker. Vänliga ord och glada tillmälen. Hur manövrerar man bland möjliga känslor och själsliga vägar som står oss till buds?

Foto: Mange

En god hjälp på en ofta darrig livsbana är att låta sin själ bada i b:n för att hålla sinnet intakt i en tillsynes galen värld. Jag brukar ibland med mina elever ta upp vikten av personliga kärnvärden att hålla sig till i livet. Detta påstående har inget med direktiv från Skolverket att göra utan handlar mer om en inställning till livet i stort. Det ingår ju i samhällsuppdraget att skolan ska bidra till att utveckla goda samhällsmedborgare och grunden för det är, som jag ser det, god fysisk och mental hälsa. Mitt bidrag innebär bland annat att presentera de tre b:n som utgör mitt fundament i tillvaron. Jag avser då Bollnäsfil, Bach och Brännholmsviken.

Jag vet inte vem jag vore utan Bollnäsfil. Det är mer än en vanlig fil vi pratar om. Det är en njutning, en vän, ett livselixir. Särskilt efter att man lite uppgivet föreslagit den dotter man för ögonblicket delar Netflixabonnemang med att till frukost, nåja, lunch, äta en smörgås.

Rimligt

Tonåringar. I ett utslag av fåfäng förhoppning om framgång försöker jag kopiera den norske hotellmogulens framgångsrecept genom ett anslag på dörren.

Sedan Bach. När tillvarons grinvindar blåser snålt, när tillvaron piskar andan ur en och världen rämnar, då finns han alltid där, Johann Sebastian, redo med en stor, varm och kärleksfull kram. Själv tyckte jag att uppgiften koppla ihop Mammon med Mammografi utifrån de politiska partiernas syn på vinster i välfärden var en bra provfråga. Det tyckte inte några elever (ryckerpåaxlarna-emoji). Efter några toner av Bach rinner emellertid misslyckandets bitterhet sakta av.

Det tredje B:et, Brännholmsviken, avser en plats för själens återhämtning. Trots det vackra intrycket är viken inte så badvänlig. Nej, vill man bada på Styrsö (och inte med egen båt tar sig till Vassholmen) är det i mitt tycke Saltskärsudde eller möjligen Uttervik som är de bästa tipsen. Oftast blir det dock för egen del till att studsa upp och ner vid Halsviksbryggan. Brännholmsviken är för oinvigda en del av södra Styrsö med vacker natur, helt obebyggd till skillnad från den mer bebyggda norra halvan.  Platsen har dessutom historiska lämningar. 

När jag var barn satte namn som Vikingakyrkogården fantasin i svallning. Det fanns också rester av en gammal minkfarm. Brännholmsviken innehåller faktiskt en gammal begravningsplats, därav namnet ”vikinga-” trots att 1500-talet är en mer korrekt tidsangivelse. Lite längre upp, givet landhöjningen, bodde en gång stenåldersmänniskor. Numera går min löprunda förbi här och det är under en sådan det slår mig att jag bokstavligen springer över anfäders gravar (antagandet bygger på det faktum att min släkt bott på Styrsö sedan 1500-talet). Men så är kanske livet: ett kort lopp över evigheten.

Foto Ragna

Medan jag tittar på sommarens bilder från Styrsö kommer det, apropå glada tillmälen, ett mail.

Jag svarade med att tacka för vänliga ord och att jag nästan alltid haft förmånen att komma väl överens med mina elever (trots märkliga provfrågor) och att jag tror och hoppas att framgångsreceptet är att faktiskt gilla det man gör samt vara intresserad av människor. I synnerhet den människa man har framför sig. All utbildning måste vara utformad på det sätt att den känns relevant för den som utsätts för den. Kort sagt: eleven har aldrig fel. Och bloggen (formatet är hopplöst otidsenligt, jag vet) har varit med mig sedan 2009. Den är en sorts offentlig terapi där jag hoppas att jag inte alltför ofta balanserar fel på gränsen mellan personlig och privat.

Ett utmärkt men omöjligt provsvar

Vi ska aldrig tillåta hat och hot. Men genom att vårda vårt inre, i mitt fall genom tre B:n, så rinner ilskan, hopplösheten och bitterheten, sådant som ofta göder hat, av likt en rejäl sked Bollnäsfil ner i strupen. Nej, beröm människor när de förtjänar det, älska livet, kärleken och kulturen. Always give, never expect som någon uttryckte saken. Don’t pollute your mind, helt enkelt, förövrigt något som är omöjligt när du äter Bollnäsfil, lyssnar på Bach eller besöker Brännholmsviken.

Som livet borde vara


Relaterade blogginlägg;

Vassholmen

Vir bonus


Musik:

Sonat nr 4


Källor:

Styrsobk.se (stöd Styrsö BK!)

bild 175: Vassholmen

Jag tror faktiskt jag föll direkt. Så här i efterhand känns det så, iallafall. För hon är ju en fjäril. En sorts väsen helt olikt allt annat jag mött i livet. Men att falla är inte alltid av ondo. Hon har skingrat mina skuggor. Och övärlden, den är vår.

På en liten oansenlig holme ute i havsbandet sa hon ja. Vassholmen. En plats helt utan kopplingar till mitt tidigare liv. Ja, förutom att jag som barn ofta åkte dit med kusinerna, Lena, Lennart, syskon och föräldrar. Vassholmen har däremot stor koppling till mitt inre liv. Det är en plats utanför tiden, fylld av magi och lycka. Den är mitt Nangilima. På 1970-talet var jag där en mäktig magiker som utförde fantastiska saker. Nu var det första gången på länge jag besökte holmen – och en fjäril följde med. Det var perfekt.

Trollkarlen från övärlden är första delen i en bokserie av Ursula Le Guin. Berättelsen handlar om Ged, en pojke med magisk talang. Han skickas till en ö där trollkarlar tränas. Kanske fann Rowling i Le Guins verk inspiration till Harry Potter? Ged råkar, driven av stolthet och otålighet, skapa en skuggvarelse – en kraft som hotar att förgöra honom. Boken handlar fortsättningsvis om Geds resa genom Övärlden, en plats fylld av magi, för att konfrontera och förstå sin skugga. Resan handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom.

Hej, hur är läget i Falu Kammarkör nuförtiden? Behöver ni tenorer, eller? Läget är bra och tenorer behövs alltid. Du är antagligen inte tillräckligt bra sångare men vi kanske kan ta en öl och prata om det? Gärna! Hon sa det här med något av en blinkning. Ändå störde det mig lite – jag menar hur svårt kan det vara, jag har ju redan sjungit i FKK. Låt vara för länge sedan. Jag såg i alla händelser fram emot ölen men någon date var det inte frågan om för sådana hade jag slutat gå på.

Foto: Mina

Det här är en ungefärlig (kanske en aning tillspetsad) återgivning av ett samtal en smällkall vinterdag tidigt 2024. Så fortsatte det. Vi slutade liksom aldrig att prata. Den första juli 2025 gjorde tiden ännu ett strandhugg på Vassholmen och en trollkarl utförde fantastiska ting. Men inte ensam. Solen, havet, en nyfiken trut och en fjäril – alla samtyckte och världen blev plötsligt lite ljusare, något befriad från skuggan. Lite senare firade vi tillsammans med alla flickorna i huset i Halsvik, platsen som genom åren upplevt så många händelser i vår släkt. Mina döttrar hälsade officiellt välkommen till ”the crazy family” och konstaterade att ”pappa har tydligen fortfarande lite charm kvar”. Grannarna blev inte ett dugg arga för de är vana vid att det flyger champagnekorkar från oss. Sedan kom Lennart in och gratulerade. På det hela taget en mycket bra dag i livets underbara virrvarr av händelser.

Men låt mig blicka tillbaka en smula. Man kan aldrig ersätta det som varit, det är omöjligt, inte ens den mäktigaste trollkarl klarar sådant. Den strävan göder skuggsidan i livet. Därför hade jag bestämt mig för att kliva av, förlikat mig, för att försöka följa fars modell att acceptera livet som det ter sig. Allt tar sin tid. Allt har sin tid.

Ingen av händelserna på Vassholmen den första juli i år hade varit möjliga före 2024. Jag har under många långa år rest genom övärlden och kämpat med min mörka skugga. Funderat över saker som identitet, balans, mognad och självkännedom. Det har varit en lång men utvecklande resa. Jag tänker numera ofta på vad jag genom åren sagt till mina barn: Var inte rädd. Ge livet allt du har. Det finns alltid en framtid. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få. Det finns inte bara en människa för var och en av oss. Sorgen försvinner aldrig men ändrar småningom karaktär. Det finns faktiskt ett sätt att övervinna den och det är genom att överrösta den med livsglädje. Alternativet innebär risken att gå under.

Det var således dags för en öl. Hej! Plötsligt stod hon där, rejält påbyltad, lite snorig av kylan och med ett fantastiskt leende. Ragna Vilander. Ett samtal om livsglädje påbörjades. Och ganska snart: kärlek.

(Hur vet man det? Ja, kanske genom känslan av att inte behöva krumbukta sig så mycket. Att inte behöva brösta upp sig. Att inte längre leta efter den bästa utan istället vila i vetskapen att man funnit någon att vara den bästa för. Det där som händer så sällan, så ytterst sällan. Den lugna, varma euforin i stort sett varje ögonblick.)

Hon sitter bredvid när det är svårt, hon skrattar och ler, gråter och svär. En fullständigt genuin person. Där finns ingen prestige trots att hon är den modigaste människa jag mött. Att ge sig in i min familj för att finna sin plats handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom. En resa som i sig är något mycket modigt och för det kommer jag alltid att älska henne. Ännu har jag inte försökt övertyga henne om att jag platsar i Falu Kammarkör för det var inte, kan jag i förtroende avslöja, syftet med samtalet den kalla vinterdagen. Dessutom sjunger jag redan i en kör, nästan i två faktiskt. Man börjar inte om, vare sig i körer eller i livet, man fortsätter – formad av erfarenheter till en visare människa.

Bland öar och skär där jag lekt som barn och mina släktingar vandrat i århundraden la vi ytterligare en liten pusselbit, skrev in en fotnot i historien, och gav varandra löften som bars bort av vinden. Precis som Ragna, för hon är en fjäril och jag en trollkarl från övärlden.

Jag föll – och någon tog emot. Att falla är att leva. Man bör inte sträva efter att ha något att falla tillbaka på, det är alltid bättre att falla framåt.

Foto: Mina


Relaterade blogginlägg

Sagan om ringen

Ragnarök


Musik:

Du ring an meinen finger

En stund på jorden

Så skimrande var aldrig havet

Ljuset på min väg