Vem vet var ens runa slutligen ristas? Vem vet var ens nuna slutligen vistas?
Viktor gav mig, innan hemfärd, en sträng uppmaning att summera sommaren i gästboken – jag har ju varit på ön länge i år. Den är viktig för honom, gästboken.
Pappa är urnnedsatt i familjegraven på Styrsö. Ädel och högaktad, iallafall så ansedd av oss närmaste, avled han av ålderdomssvaghet 2024. Och nu vilar han med mamma, Helena, Lena, Magnus, Signe, mormor, morfar och mammas mormor och morfar. De senare träffade han visserligen aldrig. Men nu delar de plats. Det vilar något tidlöst över det. Viktor sörjer pappa. Det gör även jag, förstås, samtidigt som jag tänker på hans goda och relativt långa liv.
Sommaren. Jag minns en kväll när jag lyssnar på radion. Man spelar vår nationalsång under prisutdelningen efter Sara Sjöströms bragd i olympiska spelen. Samtidigt som solens sista strålar når Styrsös klippor klingar Du gamla du fria. Det är vackert. Jag reser i tiden på jakt efter mina släktingars liv. Identitet, tillhörighet och ursprung. Det är starka krafter i görningen denna sommarkväll.
Han har förekommit i bloggen förr, min mormors farfars farmors far, Jonas Gudmundson Donberg. Skillnaden är att jag i sommar börjat släktforska och kan, så att säga, sätta lite kött på sedan länge döda ben för att komplettera stumma årtal. En ny bekantskap är däremot min mormors mormors farmor (om jag räknat rätt i släktleden) Helena Nilsdotter. Undrar var de är begravda, funderar jag.
Det som är spännande med Donberg är att han var kapare. Alltså pirat. (För en utförligare beskrivning hänvisas till blogginlägget Vinthunden 2, se länk nedan.) Donberg föddes på Donsö 1682 och innan han blev sjörövare var han löjtnant i örlogsflottan men erhöll statlig pension från båda verksamheterna 1751 och dog sedermera 1765: Afled Lieutnanten ädel och Högachtad Hr Jonas Donberg på Donsö af ålderdomsswaghet. En ädel och högaktad pirat som dör av ålderdomssvaghet på Donsö, alltså. (Don är ett äldre uttryck för ängsdun som växte på ön. Huruvida namnet på ö och man hänger ihop känner jag inte till.) Det var emellertid inte bara Donberg som ägnade sig åt sjöröveri. På ett annat av kaparskeppen, ”Jägaren”, var hela besättningen på fjorton man från Göteborgs södra skärgård. Om fartyget finns följande anteckning från 1721:
köpte löjtnanten och kyrkovärden Erik Andersson, Brännö, ett rött altartäcke med gult övertäcke f. 14 daler, 2 öre, inlöst för det sammanskott som besättningen år 1715 på Caparen Jägaren gjort. Besättning: Kapten Erik Andersson, Brännö, Löjtnant Olof Möller, Köpstadsö, Jonas Stör, Styrsö, Styrman Jon på Wrangöö, Erik Nilsson, Styrsö, Erik Jöransson, Styrsö, Lars Olofsson, Brännö, Mathias Larsson ibidem, Jon Persson ibidem, Anders på Lidan, Anders Häljesson, Köpstadsö, Nils Börjesson, Wrangöö, Sven Nilsson ibidem, Olof Andersson.*
En kyrkvärd som är både löjtnant och pirat köper inventarier till sin kyrka för pengar han samlat ihop från besättningen på sitt piratskepp. Se där exempel på händelser som kittlar fantasin.
Jonas Donberg var år 1716 befälhavare på ett annat kaparskepp: ”Vinthunden II”. Fartyget ägdes av Lars Gathenhielm med kapargalliot** om 60 á 70 läster*** och bestyckad med 12 á 14 kanoner av medelgrov kaliber. Don efter person. Eller före, när det gäller Donberg.
Om Maria Nilsdotter finns inte många notiser av det slag som Donberg. Hon föddes i Göteborg revolutionsåret 1789. Anledningen till att hon flyttade till Styrsö (Tången) var att hon gifte sig med Gunnar Larsson som kom därifrån. Tillsammans fick de sex barn: Carl Peter, Johanna Magdalena, Elisabeth, Catharina, Christina och Cornelius. Efter Gunnars död 1824 gifte Maria om sig med Tore Nilsson och de fick dottern Regina. Maria arbetade livet igenom som piga och dog 72 år gammal på just Styrsö Tången år 1861. Huruvida hon ansågs ädel och högaktad framgår inte av källorna.
Jag tror inte någon av gravarna som Maria och Jonas vilar i finns kvar men jag kanske kan jag höra efter hos kyrkogårdsförvaltningen. Däremot finns som framgår spridda notiser från två liv som ett eko av det förflutna. Och det är kanske så det ska vara. Först sorg och lovord, sedan en plats med en sten, sedan minnet. Till sist återstår inget annat än solens sista strålar över den plats man en gång beträtt.
Som tur är finns det inga tidsmaskiner. Möjligheten att resa bakåt i tiden skulle ofrånkomligen innebära att det förflutna förändrades och det skulle i förlängningen sätta igång en serie händelser som skulle rasera världen. Det som skett har skett och det enda vi kan påverka är vårt förhållningssätt till det. Men nog är de vackra i solnedgången, mina förfäders klippor.
Den som lämnar livet tronar en liten stund på minnen från fornstora dar, då ärat hens namn flög över jorden. Pappa har fått sin plats. Samtidigt som ytterligare en gren tillkommit på släktforskarens digitala träd befinner jag mig längst ut på verklighetens släktgren. Ännu inte ansedd som särskilt högaktad, ädel eller, som tur är, ålderdomssvag. Men min tid kommer.
Jag har knappt lämnat ön. Sommaren har virvlat lugnt och stilla förbi och blivit ytterligare en bland somrar. Pappa älskade Styrsö. Flickorna älskar Styrsö, Ragna likaså. Och Styrsö älskar dem. En personlig regel jag har här i livet är uppfattningen att man bör hålla sin nuna där livet är gott. Var ens runa slutligen ristas är för andra än huvudpersonen att hantera. Nu vilar iallafall pappa i graven och vi ska rista i stenen. Och jag följer Viktors stränga uppmaning och gör det samma i gästboken. Det talade ordet är allt för flyktigt.
* Ibidem är latin och betyder ”som ovan”)
** Galliot eller galjot var ursprungligen ett mindre och lättare variant av galär. Den hade från sexton par åror, var och en förd av en eller två man, ända till tjugotre par, med tre roddare till varje åra, samt förde ett eller två segel. Gallioter omnämns redan på 1100-talet, men tycks såsom roddfartyg ha upphört omkring slutet av 1600-talet. Senare förekom under detta namn ett holländskt flatbottnat fartyg, tacklat som galeas med stor- och mesanmast. Den främre masten förde rår och stod tämligen långt från förstäven. Eftersom denna tackling lämnade ett jämförelsevis fritt förskepp, ansågs galioter lämpliga som bombfartyg. På tyska och holländska Nordsjökusten förekom gallioter ganska talrikt under mitten av 1700-talet. Dessa var byggda på köl och liknade galeaser.
*** Skeppsläst är ett gammalt storleksmått för fartyg. Den exakta innebörden har varierat men i Sverige fastställdes måttet 1726 genom ett kungligt beslut att en läst skulle vara cirka 2450 kg.
Relaterade blogginlägg
Källor:
Danbratt & Odenvik: Styrsö socken
Wikipedia
Musik:
Länkar:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.