Tillräckligt bra. Ett mantra värt att upprepa.
Jag lever med ett ständigt risktagande. Uj, uj, uj, living on the edge. Man får om inte ta sig i kragen och växa upp så åtminstone ge sig själv en rejäl smocka då och då. När jag ser tillbaka på dessa rader som ursprungligen skrevs den 27:e januari 2017 (men som nu revideras) inser jag hur lite som förändrats på nio år. I många fall är man den man är samtidigt som man är i ständig förändring.
Jag tränar på gym. Jo, det är sant, jag gör faktiskt det. Eller tränar och tränar. Frekventerar. Min huvudsakliga anledning är att försöka få något lite ordning på min allmänt krumryggade uppenbarelse samt för att jag sett hur mycket gott denna träningsform gjorde för min gamle far. (Jag gör det alltså inte för att bygga den fåfänga medelålderns ouppnåeliga torso.) Det senaste gymbesöket gick inte så bra. Låt mig sätta scenen. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet. Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han drar till ordentligt utan motstånd från vikterna med resultat att han ger sig själv en rejäl snyting på varje kindben. Sett ur den persons synvinkel som satt vid maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig nonchalant ner på en maskin och drar till – med resultat att han ger sig sig själv en rejäl smocka med maskinen varpå han förvirrat reser sig och på vingliga ben omedelbart lämnar lokalen. Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning.
Flickornas barndom. De sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med små barn hursomhelst. Det hela började när Dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! Nu är det dålig stämning i hemmet. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson. JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? Ja, ungefär så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. En kränklimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.
Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en utvärdering och fick överlag ganska liknande svar men ett stack ut och jag väljer att här återge det.
Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa intresse hos sina elever och inte bara gå till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren gör dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.
Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. En av de mest intressanta utvärderingarna jag fått under min karriär lyder: du är som en humoristisk buddhist med en touch av James Bond. Är det beröm?
Bild: Nyutexaminerad våren 1997
Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept. Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka. Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med, kaffe är en sådan sak. En tillräckligt bra kopp är allt jag begär.
Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den? Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll. Det är tillräckligt dåligt.
Vad gymmet tycker om sakernas tillstånd kan kvitta lika. Barnen och Ragna förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag). Numera vet döttrarna dessutom att ge svar på tal.
Tillkortakommanden på gymmet, som förälder, som lärare, vid kaffemaskinen eller vad det än må vara hör livet till. Min strävan har alltid varit, oaktat vad jag gör, att vara tillräckligt bra, att inte ta mig själv på för stort allvar och åtminstone försöka skratta åt eländet. Och samtidigt som tillvaron kan beskrivas som living on the edge är jag den jag alltid varit samtidigt som jag är i ständig förändring.
Och fortfarande tillräckligt bra.
Musik:
Adolphson 