glesbygdskavaj

En enda gång har far kommenterat att jag i stort sett alltid löptränat. ”Ni springer som ni har Döden i hälarna. Å andra sidan: det har vi ju alla och ingen kan springa ifrån den.” Så sa han, som något klippt ur en Bergman-film.

Tålamod är en dygd. Allt gott kommer till den som väntar. Stretar på. Det känns som det ligger en evighet mellan nuet och mitt tidigare liv. Länken mellan då och nu är löpning. Jag har alltid sprungit, som sagt. Det går inte särskilt fort, man går inte ner i vikt, men det är en adrenalinspruta rakt in i sinnet. Som vanish mot tungsinne. Varje gång.

Rundan jag sprungit sedan jag kunde gå

Man blir aldrig färdigtränad eller klar med löpningen. Den bara pågår. Sisyfos, det var han som straffades av gudarna (för en massa grejer) och dömdes till att knuffa upp ett klippblock för ett berg och när han väl fått upp det rullade det alltid ner igen varvid han fick börja om. Igen och igen, i evighet.

Kanske kan berättelsen ses som en metafor för var och ens liv, hur vi egentligen mår och har det. Ohälsa drabbar oss, ensamma och utsatta är vi. Var och en släpar livet igenom på sitt personliga klippblock. Nästa gång stannar nog klippblocket kvar däruppe, hoppas vi varje gång. Under klippblockets tyngd drömmer vi oss bort och publicerar drömmarna på sociala medier. Men hur hanterar vi verkligheten och står vi verkligen ut med att gång på gång åter tvingas vända ner för att hämta klippblocket?


På hösten 1718 anföll Sverige Danmark och Karl XII gick in i Norge (tillsammans med ett par tusen till). Strategierna, planerna, föll som så ofta relativt snabbt och soldaterna utstod svåra umbäranden. Vägarna var otjänliga på grund av höstvädret och dessutom hade norrmännen bränt och ödelagt. Mannarna svalt. Överste Ture Gabriel Bielke skrev hem från fälttåget: ”vi väntar ett svårt fälttåg. Vi har fått befallning att tåga framåt, men vägarna allt annat därefter. Snart bliver det än värre. Men tig, min mun, så får du socker!”

Talesättet ”Tig min mun så får du socker” är känt. Möjligen spåras ursprunget till gamla testamentet med uppenbar sensmoral: ifrågasätt inte gud utan tro på hens makt. Eller mer allmänt och enligt jante: gnäll inte så mycket, nej, härda ut så ger det sig med tiden.


Jag har, precis som många andra, under pandemin funderat och omprövat mitt liv som det numera ter sig. Vad och hur man gör saker är nog så viktigt men varför, ens självinsikt, tycker jag är viktigare. Karl XII, killgissar jag vidare, hade det nog klent med den varan även med samtida mått mätt.

Är man medveten om varför man fungerar som man gör kan man lättare påverka sig. Sisyfos är medveten om sin belägenhet, däri ligger lyckan. Han behöver inte drömma om paradiset. Det finns nämligen inget öde som inte kan besegras med förakt eller humor. Ett tillspetsat påstående, jag vet. Men man måste ha tålamod med allt: sorg, ilska, alla praktarsel som omger en och i synnerhet med sig själv.

En evighet mellan nu och då, alltså. Man kan lätt gå vilse. Så jag springer, lunkar, rör mig. Run, Forrest, run. Och nu vet jag. Eureka!

Men det är ingen raketforskning, denna min slutsats. Det handlar för mig om att visa glädje, känna kärlek, springa och njuta av musik, i synnerhet när man har det som tyngst, om inte i varje enskilt ögonblick så åtminstone så ofta man kan.

Detta är min enkla slutsats. Och till den som till äventyrs stör sig på mig, till den som ser mig som en hycklande, besserwissrande självutnämnd godhetens apostel säger jag att du förvisso säkert har rätt. Men tyvärr ryms du inte i mitt synfält. Eller så svarar jag som jag gjorde efter att mitt upprop mot nollning i veckan fått flera gamla vänner att påminna om min egen: jag talar om principen, inte om mig själv.

Tig min mun så får jag socker. Det ligger mycket i det uttrycket. Socker är en metafor, det med, såklart. Så jag sveper min glesbygdskavaj tätare omkring mig och går ut för att ännu en gång springa samma enträgna runda. Livet är vackert. Med Camus ord i bakhuvudet tar jag det första steget: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.”

Rundan jag sprungit sedan jag kunde gå

Källor:

Liljegren: Karl XII

Camus: myten om Sisyfos

grattis per!

Idag är det min namnsdag.

Detta faktum får mig att fundera lite över vem jag egentligen är numera. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i så väl almanackan som i livet. Annat är det med Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om jämställdheten inte fanns, där i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda grattis från när och fjärran. Per nickar lite lågmält som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag.

Identitet hänger ihop med namn. Men till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per Fredrik. Vem är det, egentligen?

Egentligen skulle jag hetat Markus. Men då blev en fackpamp på fars jobb arg ety han var kommunist och undrade om ”konsulenten hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej?!”. (Han ansåg därmed Marcus Wallenberg). Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Och mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Sant eller inte, det är en bra story.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och mitt elände. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina politiska åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ser mig som någon sorts självutnämnd godhetens apostel visar också sitt ogillande.

Det är en märklig paradox. Politiken bygger på att synas och höras, men den som sticker ut framstår också lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, less på det där. Nå, prova själv att förlora den du älskar mer än allt, dina barns förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik brukar.

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är snarare än vem jag är som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud och andra till övriga ideologier. Andra religioner, vaccinmotstånd, populism. Detta i en strävan att övervinna det omöjliga, att förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar och strävan. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är nog det. Jag ger inte upp. Jag hanterar. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Men ändå. Efter en månad på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Och det är mycket vackert så.

Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.

Per (Fredrik) 2021

galaxer i mina braxer

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.


1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.

Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.

Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.


Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!

Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.


Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.

Om jag jobbade på företaget ifråga skulle jag göra reklam med Dotter 2

Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.

Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.


Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.

På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.


Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.

Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.

Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!


Relaterade blogginlägg

Too-ticki vs inferno

brorslotten

Jag sitter hemma i isolering. Jag söker mig ut i världen och historien utan att rent fysiskt förflytta mig. Nedan följer en rätt lång text, Sagan om Falu gruva, av min favoritförfattare Selma Lagerlöf. Därefter följer ett foto från 1910 föreställande tre gruvdrängar, Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”. De överlevde ett ras i gruvan och förevigades därför.


För längre sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna. Men innan jag lämnar er arvet,’ sade han, ‘måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.’ Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. ‘Dig vet jag att jag kan lita på, som om du voro en karl’, sade jätten, ‘och därför ska du få brorslotten.’

Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen. ‘Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?’ sade bonden till vallkullan. – ‘Jag vet inte, jag,’ svarade hon. ‘Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.’ – ‘Jaså, tror du det,’ sade bonden. – ‘Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.’ – ‘Skura då av rödfärgen än en gång,’ sade bonden, ‘så får jag se hur han bär sig åt!’

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullade utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. ‘Vad tar du dig till?’ ropade bonden. ‘Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’ – Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan. ‘Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’ Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne.

Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. ‘Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ‘att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’ Därmed började hon åter bända på stenblocket. ‘Ha inte så bråttom!’ sade bonden. ‘Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dödat.’ – ‘Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam. – ‘Ja, det menar jag visst,’ sade bonden. ‘Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’ Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.

Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp sig en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, med det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.

Förr i världen använde folk nästan ännu mer koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna. På Kårarvet blevo alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju fler tjänare han kunde sätta till arbete, desto rikare blev han.

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. ‘Vi tänker bryta malm för egen räkning,’ sade de – ‘Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,’ sade bonden. – ‘Vi tänker inte bryta i din gruva,’ svarade de främmande. Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.’

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. ‘Det är gott om malm här i berget,’ sade han. – ‘Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande. – ‘Det förstår jag nog,’ sade bonden, ‘men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’ – ‘Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna. – ‘Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.’

Karlar hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonde hade väntat. ‘Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de. ‘ Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden. Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. ‘Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket. – ‘Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.

Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.

Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.

För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.

Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick. När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt många i fördärvet, och då blev han skrämd. ‘I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han. ‘Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’

Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut. ’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan. ‘Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’ – ‘Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ‘för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’ – ‘Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare. – ‘Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’ – ‘Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ‘så ska inget ont hända dig!’Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt ifrån Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.”


Selmas berättelse sätter min fantasi i rörelse. Männen på bilden nedan är samtida med henne. Kanske stötte de på varann någon gång, kanske inspirerade de henne när hon skrev sagan om gruvan. Det vet vi inte. Något vi däremot vet är att de tre männen överlevde ett ras i gruvan.

Förstora bilden. Studera deras ansikten. Det är inga brutna män vi ser. Beslutsamheten lyser ur deras ögon. De vet något som inte vi vet. Man nästan hör deras röster: dä ä lugnt, inge ä brutä iallafall. Gånt jä till jobbe i möra å, då?Kanske hittade de något djupt där nere i mörkret under den tid de var instängda i den rasade gruvan. Kanske bidar de sin tid, måna om sin hemlighet. Oroligt sneglar de senare över axeln medan de skyndar hem genom Elsborgs gator. Med en nick i samförstånd skils de åt.

Ras i gruvan 12 maj 1910. 3 stycken instängda gruvdrängar: Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”.

Relaterade blogginlägg:

Äntligen stod presenten i talarstolen

På villovägar


källor:

Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Bild: Mediabanken, falun.se

bild 92 – svepskäl

Låt mig först säga att allt som här anges har framlevts i största enlighet med folkhälsomyndighetens rekommendationer och det godaste omdöme. Ja, inte Berlinmurens fall kanske – men resten.

Vi firade sportlovet i Bydalen, två änkemän, en frånskild pappa och deras sex döttrar.

Oviksfjällen

Harald Jäger hade i november 1989 arbetat som gränsvakt i tjugofyra år. Han var trogen DDR och såg Berlinmuren som visserligen beklaglig – men nödvändig. Den 9:e november detta år blev för Jäger en inte helt rutinmässig kväll på jobbet, nej, detta blev kvällen då en människas handling förändrade historien.

Harald hade klentroget tagit del av den märkliga och motsägelsefulla presskonferens regimens ledare hållit tidigare på dagen. Den handlade om östtyskarnas möjlighet att röra sig fritt. Förvirringen tilltog och när Jäger försökte få besked om vad som egentligen gällde fick han till svar att allt var som vanligt. Men det var det inte. När tusentals människor senare samlades och i enlighet med vad som sagts under presskonferensen ville passera gränsen mot väst tog han ett beslut som förändrade historien. Han öppnade muren.

Varför gjorde han det? Svårt att säga. Han hade visserligen vacklande hälsa, kanske hade han därför annat att tänka på och brydde sig inte. Han hade också under sina försök att vinna klarhet blivit utskälld för bristande kompetens, han som troget tjänat i 24 år. Kanske spelade detta in, kanske var han sur och förorättad. Kanske ville han helt enkelt inte skjuta på sina landsmän.

Die mauer har jag sett live på 80-talet.

Faktum kvarstår – han öppnande. Och det nya Tyskland föddes. Men ändå: inget tar slut och inget börjar, allt är ständigt pågående processer. Det är historien som senare avgör vad som börjat och slutat, varför och när.

Vy mot Storsjön

Jag slinker in på Bydalens värdshus för en öl. Av hänsyn tagen till historien borde det också bli en Jäger, säger jag putslustigt. Bartendern ler lite osäkert som svar på min kommentar om gränsvakten Jäger – men serverar iallafall ölen. De andra har återvänt till stugan men man måste ju tänka åtminstone lite på alla dessa krögare som i motvind kämpar på. Det är nästan ingen annan gäst närvarande så personalen skiner upp och anstränger sig för att visa sig både serviceinriktad och att man följer rekommendationerna. Ölen kommer fort och redan efter första klunken sveper minnena över mig.

Jag ser mig omkring. Ingen här känner just min koppling hit, ingen vet att det för drygt tjugo år sedan var här jag firade bröllopsmiddag.

”Vad har jag gjort?!”. Jag älskar den här bilden, bruden fångad i ett ögonblick innan vi sätter oss till bords.

Berlin är sig idag både likt och olikt. Likaså Bydalens värdshus. Det som finns kvar är kulissen. Platsen för så mycket av min personliga lycka är kvar. Men laddningen från då är borta. Dock gillar jag att vara här för detta är den enda plats jag fortfarande kan låtsas att hon bara är i stugan för att hämta något, att hon kommer alldeles strax. Detta är det verkliga skälet för denna min ensamma afterski.

Exakt samma plats som ovan, mars 2021

”Pappa, vi vet att fjällen är mammas plats och Styrsö din. Vi vet att du åker hit för att vi ska känna henne lite extra. Det är fint, pappa”.

Man kan under resor föra samtal det inte alltid annars finns tid för. Dotter 2 låter mig exempelvis förstå att man inte får ge upp eftersom livet är kort nog som det är och att ge upp är slöseri med tid. Det är mycket insiktsfullt sagt. De börjar bli äldre nu, flickorna. Något som förövrigt inte bara visar sig genom insiktsfulla utsagor utan även genom kostnader för liftkort och restaurangers vuxenpris.

Junior agerar med hela sin polismyndighet i det han styr upp och Corona-säkrar toakön på ett lunchhak. ”Först damen där, sedan den lille gossen där…du (alltså jag) väntar till sist”. Han är hård men rättvis.

Jag skrev, i ett frimodigt utslag av desperation, ett litet spel som middagsunderhållning till ungdomarna.

Mel: tipp, tapp (eller vad den heter).

Skärmar lyser, tyst är lilla skälmen, lilla skälmen. Alla stirra, tänd är stora skärmen, stora skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Se, då väcka pappor upp ur sömnen, sköna sömnen. Åka skidor, släcka lilla skärmen, lilla skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Hoppas det framgår hur väl rekommendationerna följdes av värdshuset. Föredömligt.

Det är kanske den gyllene medelklassens privilegium men jag måste ändå påtala lyxen i att känna vinden i ansiktet. Att få trivas med släkt och barn. Visserligen stirrar de då och då i sina skärmar men plötsligt händer det, i ett sällsynt infall av klarsyn. ”Vi har det väldigt bra ändå, det är inte så synd om oss pappa”.

Kanske passar det att avsluta med Mark Twains ord: om 20 år från nu kommer du vara mer besviken över sakerna du inte gjorde än sakerna du gjorde. Så kasta förtöjningarna, segla bort från den säkra hamnen. Fånga passadvindarna i seglen. Utforska. Dröm. Upptäck.

Så har jag levt

Man får följa sin inre övertygelse om vad som är rätt. Inget slutar, inget börjar. Allt pågår. Massor av små händelser och processer i en strid virvlande ström. Rätt som det är öppnar man en stängd gräns och något nytt föds.

Så lever jag nu.

Relaterade blogginlägg:

Onoda vs tanaka


Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

bild 82 – te deum vs pity party

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.


Nyanländ – och glad

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Inte så gammal – och glad

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.


Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Äldre – och glad

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

Klosterlasse

Hur vet man att man gör rätt? Hur vet man att ens övertygelse inte är hopplöst passé? Å nej! Är det nu den kom?!


Lars Nilsson, a.k.a Laurentius Norvegus, a.k.a Laurits Nielsson av Norge, a.k.a Klosterlasse föddes i Norge 1538. Efter präststudier konverterade han till katolicismen och blev även Jesuit. Klosterlasse levde under den tid som kallas motreformationen och han vigde sitt liv åt strävan att återinföra katolicismen i Skandinavien. Vi vet hur det gick: inte så bra. Men spelar det någon roll, egentligen?

Men under Johan III och Sigismund var läget gynnsamt så Påven tyckte det var värt ett försök. För att genomföra planen reste Klosterlasse till Sverige där han utgav sig för att vara luthersk präst men under cover grundade han samtidigt ett jesuitkollegium. Detta var före BankID, kameraövervakning och sånt varför sådan verksamhet gick lite lättare. Å andra sidan var konsekvenserna värre vid upptäckt: dödstraff, landsförvisning, tortyr, etcetera.

Under 1570-talet bedrev han alltså under protestantisk täckmantel katolsk gudstjänst och undervisning i Riddarholmskyrkan. Han höll sin verkliga identitet dold till 1580. Han lär ha varit karismatisk och iallafall i så måtto framgångsrik att han lyckades få många att konvertera. Upprördheten när han väl avslöjades ledde till upplopp och till att ”papisten” jagades ur landet. Han lär, strax innan han dog, även slängt käft med protestanternas lejon Gustav II Adolf i Riga när denne erövrat staden 1621.


Förra året inträffade en incident i min lokala butik. Det var kö och en kvinna i slöja hade svårt att göra sig förstådd. Hon skulle köpa smör och något annat – sammantaget uppgick notan till 54 kronor.

Men köpet medgavs inte. Hon hade inte råd. Stämningen blev tryckt. Personalen himlade sig och kön suckade mangrant när hon vände sig om för att återlämna varorna. Jag erbjöd mig att betala, men hon tackade nervöst nej eftersom hon inte kunde betala tillbaka.

Jag menade att det behövde hon ju inte. Men du är ju svensk? Förvisso – men det är du med. Så låt mig nu, som en svensk till en annan, betala. När jag haft det svårt i mitt liv har människor hjälpt mig. Det är sånt vi svenskar gör.

Någon i kön svor faktiskt åt mig men jag låtsades inte höra. Jag frågade istället kvinnan skämtsamt om vi inte tillsammans nu skulle jaga Mammon ur templet. Hon förstod inte. Stämningens förtätning nådde till sist sådana nivåer som bara stora mängder av det hormon som endast svenskar i kö utsöndrar. Personalen höll järnmasken. Jag inbillade mig att kvinnan såg lättad ut, men också skamsen, när hon snabbt lämnade affären. Vreden, varifrån den nu kom, riktades mot mot mig. Blickar. Knyckiga, hastiga, rörelser. Knutna nävar i fickor.

Varför berättar jag detta? Ja, inte för att framhäva vilken godhetens apostel jag är. Nej, jag tänker på vikten av att stå upp för sin övertygelse. Men hur vet man att man har rätt? Och så tänker jag på hur det skulle vara att inte ha 54 kronor på kontot när det behövdes. Jag funderar vidare på om uppmaningen att räcka brödet till den hungrige är något vi inte längre följer i Sverige. Isåfall vill jag, känner jag starkt, göra en motreformation whatever the odds.


Det var prov i veckan. Vissa saker är eviga.

Elever har humor

Kan detta vara det sista fönsterkuvertet? Är syndafallet äntligen över? Är jag nu en skuldfri man, rikare och mäktigare än 90% av världens befolkning?

Med Skatteverket skämtar man inte

Det skulle tas en öl i veckan men jag avstod. Det är väl mitt lutherska arv, kan tänka. Jag nåddes dock snart av det glada budskapet att far var där, på puben. Vad gör man? Mannen är som jag, han blir galen av alla restriktioner. We are dressed in our best and prepared to go down as gentlemen. Som reformatorn själv lär ha sagt: ”den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång”. Metoo, Martin, ring a bell?

Men om du smittar någon? Ingen risk svarar far lite vemodigt – vi har inga vänner kvar X och jag. Kom så går vi till puben, pappa, säger jag genast.

Vi går ut ibland, far och jag

Änte könsti? Här har man varit och handlat och fått den goda (!) idén att köpa en prinsesstårta till Vildvittrorna istället för lördagsgodis.

Flickor!, ropar jag när jag kommer hem, jag har en överraskning! De sveper ner till köket, tittar på tårtan och med en blick som talar om att jag närmast är att betrakta som fullständigt dum i huvudet återvänder de utan ett ord till sina telefoner. Äh, det var något drygt pappaskämt. Jag vet inte vad han ville.

Jag ser på tårtan. Den tittar kärleksfullt och lite utmanande tillbaka. Den ser god ut. När jag var liten älskade jag tårta. Det gör jag fortfarande. Jag tror också den älskar mig. Lika bra att sätta igång.


Plötsligt känner jag likt Klosterlasse en passionerad längtan efter den tid som var, efter en tid då jag inte behövde berätta för min far att han omedelbart ska lämna puben eller när mina döttrar inte behövde säga att jag ska unna mig att gå ut och ha lite kul. En tid när människor hjälpte varann i affären och mina värderingar inte var hopplöst passé. En tid när gamla vänner uppträdde på varandras bröllop, när hjältar fanns och stordåd utfördes, en tid när jag ännu kysste av kärlek.


Okej, okej. 50-årskrisen är här. Jag inser det. Skit samma, låt den komma bara. Låt mig bli den stockkonservative dinosaurie jag i själva verket redan är. Tidens oupphörliga gång kan man ändå inte göra något åt (mer än filosofiskt) och tur är väl det.

Rätt eller fel, vem är jag att döma? Låt oss istället glädjas, älska, hjälpas åt och njuta medan tid är. Jag, för min del, tänker inte slösa min kraft på att försöka vända tiden tillbaka. Klosterlasse må ha varit både övertygad och övertygande men det förhållningssättet är inte för mig.

bild 79 – pelargoner

Skönhet. Lycka. Kanske kommer sådana ting inifrån oss själva. Med fantasins hjälp skapar vi människor sköna ting. Det är ännu en bland alla dessa saker som faktiskt definierar oss som människor.


Babylons hängande trädgårdar låg i dagens Irak och var/är ett av de klassiska sju underverken. Trädgårdarna lär ha byggts av Nebukadnessar II cirka år 600 f.v.t men det finns inga konkreta bevis för de verkligen har existerat. Det kan faktiskt handla om en urban legend. Trots att vi har relativt gott om källmaterial från Babylon nämns nämligen inte trädgårdarna där utan det är via vissa antika greker vi hör talas om dem.


Någon drog nyligen, helt välmenande (tyvärr? – förlåt, Göteborg igen), ner byxorna på mig genom att berätta hur jag kan framstå i olika sociala medier. Nämligen som någon som tycker fasligt synd om sig själv. Någon som känner sig ensam.

Huva. Verkligen huva. Men visst, tittar jag på mitt insta eller twitter så kan jag, mer än lovligt obehagligt drabbad av eftertankens kranka blekhet, förstå hur jag kan uppfattas.

Sålunda: huva. För så är det ju inte. Inte bra, detta. Allting kommer förr eller senare till ett slut och detta kanske faktiskt är min hållplats. Dags att plinga och kliva av från social media alltså. (Som om det vore möjligt.)

Nu är det möjligen inte i första hand just jag som borde kliva in i radioskugga, kan jag tycka. Fängelser i Somalia? Utvisa vissa människor enbart på grund av misstanke? Caesars hustru måste stå höjd över varje misstanke. Orimligt.

Kan vi inte börja med fängelser på Gotska sandön eller i västerdalarna innan vi föreslår Somalia?


Apropå skämt som inte faller väl ut. Jag föreslog nyligen för junior att jag kunde sadla om och bli polis nu på äldre dar. Det behövs ju fler sådana? Och så är jag en självutnämnd fena på sociala medier också, så där kunde jag efter studierna på Polishögskolan dra en polisiär lans. Nå, vad tycker du?

Han gav mig något av sitt karaktäristiskt surmulna mutter och bad mig avstå med hänvisning till den usla lönen. Yes, I’m in it for the money.


Humor. Glädje. Barnen har det. Barnen har det verkligen. Vilken källa till lycka. Så mycket lättare allt blir.

Jag roar mig med att försöka hålla liv i mina pelargoner. Det är så fridfullt och vilsamt att pyssla med vackra, lugna, saker. Jag planterade nyligen om växterna och konstaterade samtidigt för mig själv att alla utom en tycks ha överlevt. Dotter 1, som hörde mig, replikerade: Precis som vår familj, pappa.

En klarade sig inte

Jag träffade nyligen falunestorn Magnus Pson Lennholm på jobbet. Vad gör du här, undrade han på sitt typiska vis (vi har arbetat två decennier på samma arbetsplats och dessutom gått i samma klass på gymnasiet), gå och blogga om lycka eller något!

Jag borde, vid eftertanke, kanske följa rådet. Ja, jag följer det gärna. Lycka. Skönhet. Vad är det, egentligen?

Tja, lyckoforskningen anser att det handlar om personlig status, respekt från omgiven och, tydligen, ett fördelaktigt yttre. Lite lustigt är att de flesta anser sig lite lyckligare än genomsnittet.

Viktigare är att man kan vara i ”negativ affektbalans” (mer eller mindre tillfälligt ledsen) – exempelvis på grund av att ens fru dött i cancer – men ändå i det stora hela vara relativt lycklig.

Lycka för mig är få se mina barn bli större. Att i mogen ålder kunna springa (relativt) obehindrat i fjällen. Att älska, och vara älskad av, mina barn. Att uppleva eller sakna den romantiska kärleken. Att inte vara en papperslös människa utan rättigheter. Att umgås med mina vänner. Att få syssla med vackra saker (som blommor, texter eller att vara med och göra musik). Att undervisa.

Nej, inte är det synd om mig. Jag är så välsignad vid en jämförelse. Jag älskar livet och är ännu nyfiken på det. Så kontentan är väl att jag måste sluta bete mig på ett digitalt vis som faktiskt inte speglar verkligheten.

Vi människor antingen skapar oändligt sköna ting eller så drömmer vi om dem. Ibland blir drömmen så stark att den nästan blir verklig, som tanken på några fantastiska trädgårdar i Babylon. Det spelar ingen roll om dessa faktiskt funnits eller inte, det är drömmen, längtan och känslan som är viktig.

Jag har mina egna klassiska underverk. Dotter 1. Dotter 2. Deras mor. Vårt liv tillsammans, vår historia. Mina vänner. Mina brorsdöttrar och svågerdotter. Drömmen om kärleken och det kommande livet. Och precis som med Babylons trädgårdar är det känslan, minnet, drömmen, som är det väsentliga.

Jag är faktiskt lite småkär i något varje dag. Ett leende, en vänlig gest. Ett musikstycke. Ett vackert sinne, ett skratt. En pelargon.

Skönhet. Lycka. Världen är full av detta. Det gäller bara att ta sig tid att se och att känna.

En dag kanske mitt porträtt i olja hänger i Rådhuset. Eller så bärs jag efter mandatperioden ut ur det doppad i olja (och fjädrar)

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Nebukadnessar


Källor:

Filosofilexikonet

Wikipedia

pygmalion

Pygmalion var en antik grek som i mytologin kommit att symbolisera den romantiske älskaren vilken genom sin åtrå kunde skapa den perfekta skönheten.

Pygmalioneffekten handlar om hur våra uppfattningar bildas och om självuppfyllande profetior. Alltså under vilka omständigheter vi är formade och hur dessa skapat de filter, eller metaforiska glasögon, igenom vilka vi uppfattar världen. Inom vetenskapen är det även en term för fenomenet att den som har höga förväntningar på sig i större utsträckning når dessa än den som ingen tror på.

Kort sagt: som vi tror blir det ofta enligt vår uppfattning.

Och apropå är är etymologi läran om ords ursprung, släktskap och utveckling. Det är ett intressant ämne som jag kan alldeles för lite om.


I väntan på Godot är en klassisk pjäs som jag såg för länge sedan. Vad den handlar om (om den nu handlar om något) går inte att säga. Kanske handlar den om att livet är det kommande, det obestämda, framtiden, det som ännu inte inträffat. I det obestämda ligger det hoppfulla, hoppfullt därför att det ännu är upp till var och en av oss att forma. Det är den möjligheten (och vad vi gör av den) som definierar oss människor.


Du är nu satt på vänt.

Förlåt. Jag kan inte hjälpa det. Jag blir så fruktansvärt irriterad när det inspelade telefonmeddelandet hos den officiella institutionen meddelar mig att jag nu tydligen är satt på vänt. Paniken stiger. Vad innebär det att vara satt på vänt? Att vara på undantag? Att titta åt fel håll? Är jag en i mängden i sultanens medeltida harem?

Av ren instinkt slänger jag på luren (till de unga: trycker bort, av, samtalet). Jag minns ändå inte längre varför jag ringde. Jag vill er inget, ursäkta, låt mig bara vara.


Ibland säger människor ironiskt eller hur eller jo, tjenare som ett sätt att uttrycka att det absolut inte kan ligga till på det viset, inte. Men eller hur är en interjektion och används för att söka medhåll. Om man inte är ironisk, alltså.

Hälsningsfrasen tjenare kommer från jag är eder ödmjuke tjänare, som först förkortats till mjuke tjänare, sedan bara till tjänare och har tack vare stockholmskan blivit till tjenare. Numera säger man väl oftast tja.


Min bror gillar Tomas Andersson Wij. Han skickade mig en strof ur dennes nya låt vilken tydligen fick honom, brorsan, inte Tomas, att tänka på mig.

Sorgens gåva är en vidgad blick, men du måste sluta jaga det du inte fick.


Nedan följer två bilder med exakt fem års mellanrum. Den första är från 14:e augusti 2015 och föreställer den välmående förorts-nybyggarpappan på väg till jobbet och den andra är från samma datum i år och föreställer den urbane änkemannen på samma arbetsplats.

Mellan korten ligger en personlig katastrof, en själslig härdsmälta. Hur har åren farit fram med mig?

Det är visserligen det längsta skägg jag haft, men möjligen har jag också hårdnat lite i konturen? Nåja, jag säger som jag alltid gjort: människor måste upplevas, inte iakttas.

Eller som salig moster en gång sa: Fredrik var odräglig som barn men se sån fin pojk han blev till slut! Det var bland det finaste man kunde få höra på Styrsö. Moster Lena är ännu djupt saknad.

(Far fick rätt. Bland det klokaste han sagt är jag tar ingen kritik nu, återkom när han är vuxen.)


Genom att studera ords ursprung kan man också lära sig något om sig själv. Jag och mina syskon är (var) väl bekanta med fars uttryck kusimängd, stjirtfärne och grovgardig. Inte ens internet känner till dessa ord. Jag är nog mer kusimängd än min bror medan han är mer grovgardig. Stjirtfärne drabbar väl oss alla ibland.


Genom att vara medveten om min position som vit, medelålders, heterosexuell, änkemanlig far, centerpartistisk körsångare och lärar-akademiker kan jag möjligen lättare förstå människor i min omvärld.

Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv. Men vad hände egentligen med var god dröj, omkoppling sker? Satt på vänt? Jösses.


Det är en dag vilken som helst. Barnen stimmar. De är emellanåt arga för ingenting enligt tonåringens vandrande lågtrycksprincip. Man ligger i framkant vad gäller social distansering.

Jag sluter ögonen och tänker att jag borde nog huta åt dem men kommer snart på andra tankar. Deras mor har ju dött och de kanske ännu inte riktigt vet hur de ska hantera det. De känner sig fram. Liksom jag. Ibland utåtagerande, ibland introvert.

Jag vill verkligen se världen ur deras perspektiv, möta dem där de är. Ibland går det, ibland inte. För man borde ju vara tillräckligt känslomässigt mogen att uppfostra och ta hand om dem utan att tvinga igenom sin vilja eller släppa dem vind för våg.

Vem kan segla för utan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?


Jag jagar inte det jag inte fick, för jag har ju redan haft det. Jag befinner mig satt på vänt i en värld jag inte längre begriper.

Det är mellan en händelse och sin reaktion man har möjligheten att välja, påstås det. Kanske är det vad I väntan på Godot handlar om. Strax efter varje händelse kan man påverka hur man verkligen vill vara. Några korta ögonblick har man möjligheten att styra sitt känsloliv – hur jävligt det än är. Lär man sig det, ja, då är allt vunnet. Då blir man Buddha (inte fet utan upplyst).


Flickorna och jag. Vi har det fint, helt, kärleksfullt och rent. Vi lever ut vår sorg på olika sätt och det är väl vackert så. Vi är iallafall på varandras sida. Hur går det med kärlekslivet då, pappa? Det var länge sedan vi pratade om det. Jasså, vad konstigt, du som är så snygg! Du, förresten, det här med mens…

Se där ett samtal jag inte kunde föreställa mig för några år sedan. Det är väl bara att åka med, antar jag. Man kan välja att inte vara arg, otrevlig eller bitter. Man kan lära sig älska (igen). Det går. Man får bara inte sluta skratta åt sig själv.

Och med det synsättet är det ju inget annat än något positivt att vara satt på vänt.

Eller hur?

Jag tänker att en ensam pappa måste kunna allt. Ta kritik, ge den, älska och bli älskad, prata om mens, segla utan vind och ro utan åror. Allt, utom att skiljas från vännen sin utan att fälla tårar.


Jag ringer upp den officiella institutionen igen, väntar tålmodigt i telefonkön. Väljer att inte bli irriterad. När jag kommer fram hälsar jag artigt och hurtfriskt:

Tjenare, eller, som vi säger i Dalarna, tjäna!


Jag är en romantisk människa som är satt på vänt. Genom min åtrå till kärleken kan jag skapa den perfekta skönheten. Man formar ständigt sin framtid. I varje ögonblick och det är det hoppfulla. Jag försöker göra det glatt och kärleksfullt.

Men Tranströmer har redan så briljant formulerat saken så jag avstår härmed från vidare krumbukter.

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.


Relaterade blogginlägg

I väntan på vadå?


Källor:

Twitter 😎😱

Covey: De 7 goda vanorna

Wikipedia

Tomas Andersson Wij

Tomas Tranströmer: Romerska bågar

bild 77 – tuskulum

Nu är jag hemkommen från Styrsö och har arbetat min första dag efter semestern.


Efter statskuppen 1772 genomförde Gustav III den regeringsform som varade fram till 1809 års variant vilken i sin tur bestod fram till 1974.

Vy från övervåningen

Regeringsformen bekräftade hans majestäts envälde och markerade slutet på frihetstiden. Den innebar också den stora helgdöden där man helt enkelt tog bort en massa ledigheter i samband med (det som vi i dag betraktar som) obskyra helger.

Följande helger ströks: tredjedag och fjärdedag påsk, tredjedag och fjärdedag jul, tredjedag och fjärdedag pingst, jungfru Marie besökelsedag, skärtorsdag, apostladagarna, gångdagarna (tre dagar mellan Bönsöndagen och Kristi himmelsfärdsdag), några helger som Allhelgonadagen, Kyndelsmässodagen och Mickelsmäss flyttades till lämpligare dagar.

Stora bryggan

Motiveringen var att gudstjänsterna under vissa helgdagar hade lågt deltagande och att många istället använde ledigheten till att dricka rusdrycker. Ett annat skäl för reformen var (antagligen) av samhällsekonomisk karaktär – det blev dyrt att bönderna var lediga så ofta.

Där jag lärde mig simma

Styrsö. Jag älskar att vara här. Här har jag tillbringat alla somrar men lite färre under 10-talet. Jag har faktiskt också bott här ett år. Styrsö är mitt Tuskulum.

Tusculum är ett område utanför antika Rom där förnäma familjer under antiken hade sina residens (villas). Särskilt känd var Ciceros hus, Tusculanum, i vilken han gärna tillbringade lediga stunder.

Det gula i mitten

För att citera uppslagsverket:

Härav kommer att en framstående lärds eller statsmans lantställe, dit vederbörande kan dra sig undan från göromålen och världsbullret, brukar kallas hans ”Tusculum” (riktigare vore ”Tusculanum”).

Nu vill jag inte påstå att jag är en framstående lärd eller statsman, men jag gillar liknelsen. Och nog klarar man sig utan göromål och världsbuller emellanåt.

Kvalitetstid

Det är ändå lite häftigt. När Viktors och mina barn härjar runt i huset är det faktiskt fjärde generationen som gör det ända sedan mormor Astrid och morfar Ivar byggde huset 1937.

Historien är för oss välkänd. Morfar hade två systrar på ön som han hälsade på. Han träffade härigenom mormor men vägrade, när den tiden kom, att bo inne på ön, ”Styrsö tången”, varifrån mormor kom. Nej, han ville ständigt se havet som den sjöman han var.

Och så fick det bli. Mormor gillade det inte men morfar stod på sig. För vilket vi tackar. Än idag händer det faktiskt att människor på ön betraktar oss som ”tångenfolk”.

Under 1900-talet lagstadgades det både om rätt till längre sammanhängande semester (vilket på många håll i världen anses märkligt) och allmänna helgdagar även om G3:s förordning avskaffades officiellt först 1990.

Jag gör ett instick om bildanalys. Man kan tro att mannen på bilden vet vad han håller på med. Men detaljerna avslöjar honom. Ingen trovärdig människa gör något alls iförd badrock, badtofflor och med cigarren i mungipan.

Det är hårt att vara liten, ibland.

Dotter 1: Pappa du vet när man låtsas lyssna och göra sitt bästa fast man egentligen inte alls gör det?

Jag (hycklande): Nu förstår jag inte.

Dotter 1: Du vet när du eller Louise pratar med mig och ber mig göra saker, eller vi med dig, och jag är inne i telefonen och du tänker på något du ska skriva.

Jag: Nu förstår jag precis. Det viktiga är att vad man än gör så måste man göra det med stil. Som Baffra där borta vid moppen.

Dotter 2 (i det hon blänger på oss) GUD vad jag saknar mamma.

Ledigheten är värst och ledigheten är bäst. Värst för att man hinner fundera och bäst för att man också kan strunta i det. Kanske var detta vad hans majestät insåg redan 1772. Vi kan ju inte dras med en massa tänkande latmaskar, tänkte han måhända och agerade därefter.

Bernt är ett spöke som rör sig mellan vårt hus och grannhuset. Det är sen gammalt. Mormor vred om nyckeln med skiftnyckel sju varv en gång på 40-talet när hon blev rädd och morfar var till sjöss.

Nu är Bernt är arg på hyresgästerna, för de hör inte till huset, vi har ett medium som har bett Viktor tala om för Bernt att tagga ner. Det är okej att de (hyresgästerna) är där just nu.

Mitt sovrumsfönster för några dagar sedan

Jag vill vara med då, när Viktor ska agera exorcist, så jag har bett honom invänta mig. Jag ska poppa popcorn, hälla upp en öl, sätta mig bekvämt tillrätta i morfars fåtölj och ivrigt iaktta min lillebror, han med flera hundratusentals följare, prata med spöken.


Nu har jag i alla händelser nått slutet på min egen lilla frihetstid och jobbat min första dag. Jag öppnar mailen. Inte är det så illa att börja jobba igen.


källor:

Wikipedia

Bonniers uppslagsverk ”Äpplet”