bild 70 – omvänd Sisyfos

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.


The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är. 


Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat. 


Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here


Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv. 

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det. 

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem. 

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit. 

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,


Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad. 

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig. 

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.


När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast. 

Själv ligger jag länge vaken. 

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.


Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter. 

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år. 


Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.

Foto: Anna Klint

relaterade blogginlägg

i väntan på vadå

Malin

Stilla veckan – hard core

the leftovers

Förnuft och känsla 4

Makalös

Näktergalen från Falun

Kaka söker maka

Vårt vama tack

Sista måltiden

Too-Ticki VS Inferno

the greatest showman

gift

mannen i svepeduken

terra incognita

den inre urtidsmänniskan

Snövit (glöm inte dvärgarna)

jävla Sokrates

de små insikterna

ett halvt ark papper

tårar i regn, tårar i rymd

quo vadis

bild 68 – aprilskämt

Om det som pågår är någon sorts aprilskämt: snälla säg det nu! Erkänn och ta skiten för ett synnerligen misslyckat försök.

Det är ta mig tusan helt otroligt, detta som nu sker. Jag blir galen. Som vi alla, antar jag. Inte sedan andra världskriget… Världen är upp och ned. Och som en naturlig del av detta blir vi, om vi bara tar hänsyn till begreppet social distansiering, uttråkade. Utleda. Och det triggar konstiga sidor hos oss. Detta blogginlägg bör läsas i skenet av detta.


Något pucko har bränt ner kårebocken. Som många andra var jag, när nyheten kom, först övertygad om att det hela rörde sig om ett aprilskämt. Men det var det inte. Det är sant. Någon har faktiskt bränt ner kårebocken. Förutom att detta nidniningsdåd är fullkomligt idiotiskt i största allmänhet vill jag även passa på att rikta mig direkt till pyromanen ifråga:

FATTAR DU VAD DU HAR GjORT!? Inse tsunamin av indignerade insändare, medborgarförslag och annat dravel svärjevänerna nu kommer att bombardera oss som verkar i kommunens tjänst med. ”Politik i Falun” kommer att go bananas. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Någon som förresten vet var Gävle befann sig vid tiden för brottet?


Ledan. Tristessen. Långsamheten.

Fenomenet att ha tråkigt härrör från 1800-talet. Det var först i mitten av det århundradet som övre medelklassen och överheten kunde jaga njutningar eftersom all tid inte enbart handlade om att slita för sin överlevnad. Lord Byron (som jag förövrigt skämtsamt kallar min fullständigt värdelösa byrå) fångade det väl i formuleringen att mänskligheten oavsett när, hur eller var, kan indelas i två kategorier: de uttråkade och de som tråkar ut.

Ledan är alltså något av ett lyxproblem, då som nu, för den som inte ständigt behöver arbeta för sin överlevnad eller har andra basala behov att fundera över. Ledan är en sorts likgiltighet för livet självt.

En förklaring som givits till ledans uppkomst är våra förändrade livsvilkor. En bonde var trots slitsamt och monotont arbete ständigt i rörelse inom bondelivets alla måsten och vedermödor medan våra dagars löneslav inte äger sin egen tid. Den äger arbetsgivaren. Att vara på en viss plats oavsett om där finns något att göra eller ej föder leda.

Genom att via våra arbeten vara bundna till en viss plats är vi inte fysiskt fria. Det gynnar ledan. Just nu, runt om i Sverige, förekommer diskussioner huruvida lärare som har distansundervisning ska genomföra den på sin arbetsplats eller på en plats de själva väljer. Det är inget aprilskämt – det är sant. Beslutet var jag ska vara är inte politiskt. Folhälsomyndigheten rekommenderar och sedan är det upp till varje kommunal förvaltningschef att besluta i frågan.

Hur ska man tänka, vojne, vojne. Själv tänker jag att man tydligen kan vara smittbärare utan att veta om det. Detta faktum borde väl underlätta beslutet?

Filosofin hävdar att ledan uppkommer av att en tom själ avspeglar ett tomt liv. Man kan se känslan av att vara uttråkad som en sorts själens larmsignal att allt inte står rätt till. Vi har tråkigt när livet saknar mål och mening. Sålunda är ledan något bra eftersom den vill styra oss mot ett bättre liv. Ledan uppmanar oss att försöka göra något åt läget och ta oss ur denna känsla.

Tristess handlar alltså om våra krav, eller otillfredställda behov, på tillvaron och faktiskt också om makt. Detta eftersom det ytterst handlar om vad vi gör med vår tid. När tillvaron blir för tryckande reagerar vi. Hur vi reagerar beror historiskt sett var på Maslows behovstrappa vi befinner oss.


Jag ser tecken på att man börjar politisera covid 19 och häpnar. Aprilskämtar du med mig? Är det liberalernas fel? Hej, Digerdöden ringde och ville ha sin syndabockskonspiration tillbaka.


Jag måste, känner jag, ge en bredare publik tillgång till kollega P:s aprilskämt. Det diskuterades under veckan i kollegiet hur man håller rättssäkra prov på distans. P menade sig ha löst problemet:

Bara för att vara extra tydlig: det är alltså ett aprilskämt. Ett mycket roligt sådant om någon frågar mig. Men det är det strängt taget ingen som gör.


Covid 19 är inget aprilskämt. Covid 19 bör inte politiseras. Bockbränningen är/bör vare sig det ena eller det andra – men möjligen hänger det ihop. Nå, när detta elände dragit förbi kommer vi såklart att utvärdera både hur samhället hanterat krisen och vi själva ledan.

För egen del har jag inte ett dugg tråkigt, här hemma. Mitt hem är min borg. Tills jag själv drabbas av virus arbetar jag mer effektivt än på länge. Jag dricker gott kaffe på dagarna, hänger med Vildvittrorna, stödjer det lokala näringslivet efter förmåga, njuter på kvällen något glas vin och läser. Rosor och Afrodite håller mig också på gott humör.

Rosor och Afrodite

Och så lyssnar jag på Bach, särsklit efter utsändningen från Aktuellt. Kalla mig pretto men det hjälper. Det är nämligen musik som botar ledan och förmedlar framtidshopp. Musiken låter mig känna och tro att det blir bättre. I fantasin åker jag på resor till både när och fjärran. Och så tänker jag, oss emellan sagt, på kyssar. Historiska såväl som framtida. Det är Afrodites fel, förmodar jag. Men det fungerar. Vansinnet avtar sakterliga. Och det är mycket vackert så.

Trevlig helg!


relaterade blogginlägg

Kårebockssafari

mitt aprilskämt 2010


Källor:

Englund: Om tystnadens historia och andra essäer

borgmästaren i wuhan

Det är så många människor som gör viktiga och vettiga insatser i dessa dagar. Anders Tegnell. Personal inom sjukvården. Ja, och så mitt eget kött och blod YB Södermalm som ännu ihärdigt patrullerar Södermalms gator till allmänhetens fromma. Vad jag förstår handlar hans jobb en del om att förhindra smittspridning, nu.

Som alltid funderar jag också över min egen insats. Här sitter jag i mitt lugna hem och undervisar på distans. Nå, går allt än mer överstyr kommer vi alla att på ett eller annat sätt göra en insats. Men jag undrar ändå, vilken är egentligen pedagogens och historikerns roll i det stora hela? Att kallt från distans iaktta?

Nå, nu är jag knappast historiker på det viset, men kanske kan jag bidra till att vissa av Stockholms innevånare, i synnerhet Södermalms med tanke på hur de framstått på senare tid, att känna sig lite gladare.


Statsepidemiolog Anders Tegnel, kanske livmedikus Andreas Sparman eller varför inte borgmästaren i Wuhan?

Det ska villigt erkännas: jag hade svårigheter med att döpa det här blogginlägget men rubriken som den nu står låter ju som en roman av John Le Carré. Coolt så det förslår så den fick det bli.


Relativt sent vågade borgmästaren i den numera världskända kinesiska staden Wuhan, Zhou Xianwang, uppmana stadens invånare att inte resa därifrån och avrådde dessutom utsocknes att besöka staden. Möjligen är det lättare att agera hårt och resolut i en diktatur – när ordern uppifrån väl kommer vill säga.

Ibland kommer aldrig direktiven. Det kan bero på mycket. Ett haveri i en kärnreaktor inträffar inte i arbetarnas paradis Sovjet – vad folk i Chernobyl än påstår. Säga vad man vill om Stalin men tågen gick i tid.


Försök att begränsa smitta geografiskt har mänskligheten ägnat sig åt sedan åtminstone antiken. I Bibeln berättas exempelvis om orena (antagligen sjuka i lepra) som måste bo utanför stadens murar.

Just ordet karantän har vi fått från franskans quarantaine (fyrtio heter quarante på franska) och härrör som mycket annat från Digerdöden och efterföljande pestepidemier. Ordet avser regeln för främmande fartyg att ligga isolerade i fyrtio dagar innan de fick komma in till hamn. Orsaken var att fartyget måste kunna bevisa att ingen pestsmitta fanns ombord.

Sveriges första karantänförordning kom i samband med pestepidemin i Stockholm 1572. Pestutbrottet var ingen lek. Hovet flydde från Stockholm till Kalmar och ämbetsmännen utlokaliserades till andra städer. Johan III utfärdade dessutom ett något nervöst direktiv att ingen fick besöka honom

hwilket wärf och ärende de än haffwa kunna

De kungliga direktiven uppmanade vidare att noga övervaka sjöfarten och avvisa fartyg som kom från pestdrabbade orter, märka hus som drabbats samt utfärda förmaningar till enskilda som insjuknat men också till dem som ännu inte gjort det. Här har kanske Åre och Sälen något att lära, tänker jag.


Många svenskar har på senare tid lärt sig ett nytt ord: statsepidemiolog. En av 1600-talets, ett århundrade då pesten inledningsvis också härjade svårt, svenska motsvarigheter till våra dagars numera rikskände statsepidemiolog Anders Tegnell var Stockholms stadsphysicus tillika drottning Kristinas livsmedicus Andreas Sparman.

Sparman var dåtidens medicinska stjärna och ledde ett försök från statsmakten att mer organiserat bekämpa pest och andra epidemier, vilket bland annat resulterade i boken huru man sigh i pesttilenztidjer förhålla skal.

Innehållet är intressant. Förutom det religiösa som hörde tiden till uppmanas myndigheterna att hålla gatorna rena, förhindra djur att fritt ströva omkring i staden, inte importera gods från smittade orter och i övrigt följa läkares råd. Har pesten redan brutit ut bör man, något som kanske känns trösterikt för stockholmsbaserade fjällresenärer att läsa, omedelbart ge sig av. Kunde man av olika skäl inte det återstod att städa och vädra (om det händelsevis blåste från icke smittade orter, märk väl) ordentligt. Man kunde även elda med äppelskal, svavel, vitriol, malört, rödlök, tobak eller…krut.

Sparman ger även diagnos huruvida den drabbades symptom innebär pest samt föreslår medicinering. Ett tydligt symptom bland många andra är…ångest. Kollektiv som individuell.

Personer som med nödvändighet måste gå ut och träffa andra gör bäst i att mota smittan genom att tugga på citronskal, enbär, angelikarot doppad vinättika eller pensla näsan med enbärsolja eller bärnstensbalsam.

Nu i våra dagar kanske huvudstadens innevånare som sagt känner sig lite kuvade. Men här kommer något till er – i synnerhet till er som bor på Södermalm. Häng med.

Sparman manar visserligen till att iaktta försiktighet vid intagande av mat och dryck – däremot uppmuntrar han till rikligt intagande av livets vatten, aqua vitae. Alltså brännvin. Han avråder å det bestämdaste från att gå ut nykter när pesten härjar. Ett gott vin, ett angenämt samtal och vad vi i dag kallar positivt tänkande är vad han å det varmaste rekommenderar.

Det kan även vara värt att notera att den som bröt mot karantänföreskrifterna straffades hårt. Kölhalning blev exempelvis följden för två skeppare som genom att ignorera karantän ansågs orsakat pestutbrottet 1638. Åre och Sälen…närå. Vi släpper den bollen.


Allt ledarskap, demokratiskt som diktatoriskt, mäts i ljuset av kriser. Exemplen är många på hur ledarskap som ansetts svaga i kristider direkt eller på sikt fallit. Redan nu analyseras regeringens krishantering, trots att krisen inte ens är över.

Chernobyl bidrog i allra högsta grad till Sovjetunionens kollaps, Vietnamkriget till att den inrikespolitiskt skicklige Lyndon B Johnson som sittande president inte ställde upp för omval för en andra mandatperiod. Jag tror han är den ende i sitt slag, därvidlag. Kritiken mot regeringskansliet efter hanteringen av tsunamin 2004 anses ha bidragit till att förtroendet sjönk vilket bidrog till valförlusten och Göran Perssons sorti 2006.

valet 2006

Vi får trots allt kanske inte vara för hårda mot borgmästaren i Wuhan. I Kina tas inga initiativ utanför boxen. Dessutom verkar de i skrivande stund ha viss kontroll på läget – även om de fullt förståeligt går i taket när Trump envisas med att kalla Covid 19 för ”det kinesiska viruset”. Virus bär inte pass.

Här i landet följer vi en lång tradition: det oxenstiernska ämbetsmannaidealet. Denna kod, eller samhällsanda, skapades samtidigt som Sveriges institutioner byggdes upp mitt under brinnande stormaktstid. Mannen bakom framgångarna var kanslern Axel Oxenstierna som införde ett ideal, ett förhållningssätt, hos tjänstemännen.

Tanken var att opolitiska och oberoende tjänstemän, hög som låg, skulle vara och verka inom förvaltningen och genomföra beslut utan egen agenda, vilja eller möjlighet att påverka.

Det går än i dag inte i lika stor utsträckning i Sverige som i många andra länder att påverka tjänstemän med en present eller genom att bjuda på resor eller storstilade middagar. Vi är idag ett av de minst korrupta länderna i världen.

Även om vissa tecken pekar på att detta börjar förändras är det alltså ett arv från Axel Oxenstierna och något som byggt Sverige starkt, hävdar vissa statsvetare och historiker. Därför har Anders Tegnell mycket mer gemensamt med Starman än borgmästare Zhou Xianwang de nästan fyra århundraden som ligger i mellan dem till trots. Tegnell fortsätter på en månghundraårig svensk tradition som tjänat oss väl.


Vi (de flesta iallafall) skrattar nu lite åt Stockholmarna runt om i landet. Humor. Det är en allvarlig sak. Man får skämta om allt i en demokrati. Men bör man?

Med yttrandefrihet följer ansvar. Människan har i alla tider skämtat när nöden stått för dörren. Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor, som den luttrade tyska folkhumorn aningen galghumoristiskt uttryckte sig 1945. (Den förre var väldigt fet, den senare smal.)

Narren har genom historien haft en viktig funktion och inte sällan fungerat som rådgivare eller informella makthavare. Mycket lustigheter passerar förbi i spåren av Corona. Jag har svårt att inte hänga med.

När begränsningen om 50 personer i grupp påbjöds skojade jag lite med mina gamla vänner i Folkpartiet. Skönt, då klarar ju ni er. Någon blev lite sur.

Hockey-VM är inställt. Tre Coronor får inte spela.

Det var en svensk man från Verona, som hemåt flydde Corona men resan blev kort ty Corona han fått nu sjukvården om honom måna

Ridå.

Jag vill även i sammanhanget passa på att länka till Billy Opels sång om stadsepidemiologen. Här. Dalarna, va. Jag vill också i sammanhanget länka till den smått geniale och i lika delar bisarre Erik Rolfhamre. Här. Norduppland, va.


Nå, med sedvanlig svensk mellanmjölk-mentalitet, lite av vårt historiska arv, en gnutta humor, genom att visa stor uppskattning till dem som förtjänar det, kommer vi säkert igenom också detta.

Så medan jag ännu på avstånd klappar (mina nytvättade) händerna åt min bror och hans kollegor, hjältarna inom sjukvården, alla enskilda initiativ till hjälp, råd och stöd och skämtar lite så förbereder jag mig för att även jag tids nog måste göra något mer än att bara teoretisera, betrakta och kommentera.

Glädje behövs alltid. Liksom trygghet. Så kanske bidrar vi alla, åtminstone de flesta av oss, i våra respektive hörn till helheten. Kämpa Södermalm! Kämpa Stockholm! Kämpa Sverige! Kämpa världen!


Källor

Tallerud: Skräckens tid

Möller: Politiskt ledarskap

Studio ett

Wikipedia


Relaterade blogginlägg:

Stancyk

bild 67 – min sanning

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.


Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.


Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.


Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.


Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.


Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.


Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.


Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!


Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia

gallimatias

Jaha, då ska vi se hur jag får ihop det här.

Det är när detta skrivs en sådan där lite gråtrist lördagseftermiddag. Vildvittrorna är utflugna på sina äventyr, jag har gjort alla måsten och känner mig lite allmänt seg efter gårdagens årsmöte med MDP. Men också upplyft, som alltid efter en kväll med det gänget.

Jag tittar igenom mina spridda anteckningar från veckan som gått. Nonsens. Lappri. Gallimatias. Så långt ögat når.


Gallimatias är ursprungligen en latinsk term som betyder ”struntprat”. Enkelt översatt innebär termen något som saknar mening, eller är så orimlig att den i princip är meningslös. Story of my life, tänker jag i ett utfall av den självömkande bitterhet som faktiskt, vill jag nog hävda, inte är ett av mina utmärkande personlighetsdrag.

Däremot rör sig det jag skriver inte så sällan tämligen oblygt på meningslöshetens gräns.


Det finns uttryck och ord jag gillar. Jag missar sällan ett tillfälle att slänga mig med därvidlag, vederstygglig, oomkullrunkelig, lök på laxen, grädde på moset samt i parti och minut.

”Därvidlag” översattes 1868 med i fråga om den l. det nämnda, med afs. därpå, i det afseendet, däri, i den saken; (i sht hvard.) äfv.: hos den personen. Därvidlag duger det inte med kompromisser eller halfmesyrer.

”Vederstygglig” betyder ungefär vad det låter som (motbjudande, avskyvärd, vidrig, ohygglig. vedervärdig, ful, anskrämlig) och ”omkullrunkelig” obestridlig, orubblig, stadigvarande.

Uttrycket I parti och minut har ursprungligen att göra med att handla varor i stora partier eller styckevis och är känt sedan åtminstone 1600-talet. Idag avser man med formuleringen att beteckna något som händer ofta eller är ständigt återkommande.

Frasen att lägga lök på laxen avser när något som redan är ganska besvärligt blir än värre medan formuleringen att lägga grädde på moset innebär att sätta guldkant på tillvaron. Lyxa lite, helt enkelt.

Min vän Patric bjöd mig en gång på lax med lök på (våra barns mödrar hindrade oss dock innan vi hann servera grädde på moset till efterrätt).


Det är skillnad på rast och paus. Detta blev tydligt när kollegorna och jag skulle fylla i en enkät om hur vi trivs. Jag fördjupade mig i ämnet.

Med rast menas ett längre avbrott, till exempel en lunchrast. Under rasten får man fritt förfoga över sin tid och kan lämna arbetsplatsen. Rasten räknas inte som arbetstid.

En paus är ett kortare avbrott från arbetet. Under en paus får man inte lämna arbetsplatsen och pausen räknas som arbetstid. Arbetstidslagen anger inte hur många eller långa pauserna ska vara. En formulering som jag hittade tyckte jag var lite rolig:

Kaffepausforskningen är inte så omfattande, men det finns några studier om pausernas betydelse i arbetslivet. De visar att varje paus innebär att man ökar sin vakenhet kraftigt, oavsett om man dricker kaffe eller inte. Pauser minskar också olycksrisken på jobbet.


Jag gillar den nya personalen i skolans kafeteria. Nu har hen infört Dansbandsfredag varje vecka. Som det visade sig gillar vederbörande inte musiken alls men har konstaterat att det har en rogivande och munter effekt på eleverna.

Se där.


Jag fruktar kommande vecka. Då ska det skrivas individuella fördjupande A-uppgifter i parti och minut. Alla dylika uppgifter måste i mina kurser genomföras på plats i skolan (strängt taget är jag av den uppfattningen att allt skolarbete borde utföras i skolan på, så att säga, arbetstid).

Nå, på vad beror då denna min fruktan? Jo, i tystnaden som härskar slår elevers naglar mot tangentbordet så som en slägga mot granit. Det gör ont när trumhinnor brister.

De har det bra, kemilärarna. Kemilärare har alltid resurser, exempelvis att lösa permanent marker på whiteboarden. Det gäller bara att ha god personkemi med dem. Det har jag, tycker jag. Fina människor är de allt.


Den gamla diskussionen om husdjur har blossat upp i hemmet igen. Jag har kontrat och föreslagit en ko i trädgården. Dotter 2 är skeptisk. Jag har föreslagit Rosa som tilltalsnamn och att Vittrorna får mjölka den varje morgon klockan fem. Men man går strängt taget inte ut och rastar kor. Kobingo däremot – that’s da shit.

Eller varför inte dagens Churchill:

Hundar ser upp till oss. Katter ser ner på oss. Ge mig en gris!Grisar tittar en i ögonen och behandlar oss som en jämlik


Dagen slutar lite i moll men ändå i dur när jag tänker alla som lämnat oss. Människor som betytt så mycket för mig. Det är Gösta Ekman, Hasse Alfredsson (och Tage förstås) Povel, Magnus och Brasse, Astrid, Arne, och nu senast Terry Jones.

När människor blir arga på mig – arga för att jag är centerpartist, för att jag är munter när jag borde vara allt annat, dryg eller allmänt dum i huvet – tänker jag allt som oftast på dessa människor och på hur de fått mig att känna eller må.

Nonsens. Lappri. Gallimatias. Vad vore världen utan detta? Jag älskar det. Jag älskar livet och jag älskar människor. Detta är mitt eget lilla (nåja – strängt taget en megaportion) gräddstuvade mos.

Over.


länkar

John Cleeses tal på Terry Gilliams begravning

Hasses tal på Tages begravning

Povel – livet är ett helvete

Gösta Ekman – extremcenterpartist

relaterade blogginlägg:

Bild 5 – om kobingo

källor:

synonymer.se

SAOL.se

Nyberg mfl ”Winston Churchill, de 200 bästa citaten”

Wikipedia

arbetsmiljöupplysningen.se

bild 63 – min tredje tatuering

Det är första advent och man behöver verkligen sin Otto denna dag. Iallafall om man vill bli ordentligt uppsjungen på morgonkvisten. Och dessutom är relativt kyrklig. Frågan är måhända om man är kyrklig för att man är kyrkokörsångare eller kyrkokörsångare för att man är kyrklig.

Vi har hursomhelst pysslat, fixat och trixat, flickorna och jag. Och åtminstone Dotter 2 och jag sjöng tillsammans i gudstjänsten. Tonåringen föredrog att sova.

Båda jag och Dotter 2 tittade avundsjukt på henne när hon sov så underbart gott som väl bara den som sover i Centerpartiets tishor kan. (För den som tror jag indoktrinerar – jag har försökt sno tillbaka den åtskilliga gånger men det är kört.)

Ta skiten, du, säger jag morgonsurt.

Det är i mitt tycke aningen frikyrkligt i kyrkan på första advent. Riktiga kyrkan, som jag sa i min oskuldsfulla barndom när skolan var på studiebesök i en frikyrka. Men det är också stämningsfullt och mycket musik. Det är en salig (!) blandning av barnkör, ungdomskör, seniorkör och ordinarie kyrkokör.

Ja, och så brasset. Man får inte glömma mässingen. Vilket drag! Särskilt gillar jag bongotrumman, eller vad det heter.

Åke har en slips med noter på. Han lyssande artigt när jag berättade om en munk som uppfann, eller standardiserade, notsystemet. Hette han Bonifacius? Minns inte. För Åke kvittar det lika.
…och så får man lufta folkdräkten. Jag älskar min Stora Kopparbergsdräkt (mer än min lusekofta) som är sydd av ett norskt fullblodsproffs för nästan inga pengar alls.

Sedan har vi ju den andra sida av mig. Den profana. Den som när detta skrivs dricker glögg. Den som inte alltid är helt seriös.

Men det är skönt att inte alltid vara så som huggen i sten, som jag brukar säga. (Eller det brukar jag ju inte alls det men jag säger det nu.) Att inte vara en stenstod ger mig verktyg för att hantera svåra stunder – som exempelvis en högtid som för första gången firas utan barnens mor.

Det handlar faktiskt inte bara om försvarsmekanismer, det är också fråga om livsåskådning. Den som mot förmodan följt denna blogg över tid har möjligen noterat detta återkommande tema.

En god vän, vi kan kalla honom Patric (för det heter han), ska stå värd för ett mycket litet, icke förty musikaliskt, julbord om några veckor. Han berättade i samtal härförleden att hans fru, vi kan kalla henne Ulrika (för det heter hon) gärna ser att det illustra (nåja) sångarsällskapet tar med sig sina fruar vid det om inte högtidliga så åtminstone trevliga tillfället.

Jag var tyst en stund och svarade sedan att det skulle jag gärna – men jag har ingen, tyvärr. Patric skrattade både länge och väl, för han känner min galghumoristiska sida så som insidan på sin plånboks myntfack. (Den gnidne jäkeln – vem använder mynt nuförtiden liksom.)

Nu är det dags att gadda sig igen. Here goes: min tredje tatuering. Jag ska tatuera FÖRSTA ADVENT på..få se..vänstra eller högra skinkan? (DU ÄR SÅ TÖNTIG PAPPA! Vänta till ni hör succén på badhuset…)

Ända sedan jag stod gudfar till Sixten vid hans dop i Svärdsjö bönehus har jag närt en hemlig dröm att uppträda som helvetespredikant. Där, i Svärdsjö, fick jag nämligen fritt lägga ut texten från talarstolen. Tankarna skenar – tänk om. Hade jag gjort väl i från mig som domedagspredikare? Har jag valt fel karriär? (Med karriär avses i det här fallet egentligen ingenting.)

Tänk om…(bilden är gammal och beskuren. Liksom jag. Äh vad säger jag? Jag är vare sig det ena eller andra.

Jag har inte skrivit många profana snapsvisor i mina dagar men den här skrev jag en gång till det illustra (nåja) sällskap till vilket refererades ovan. Det aktuella sällskapet gillar den – och inte minst på första advent kan den få illustrera den sida av mig som inte är huggen i sten.

Den dominerande, skulle man kunna säga.

(Vilken sida som faktiskt är huggen i sten är faktiskt inte helt klarlagt. Men om inte annat så för tatuerarens skull får vi hoppas på framsidan.)


Nja, jag vet inte. Min allra största prestation anser jag själv vara att vissa människor faktiskt trivs i mitt sällskap. Så som mina barn. Så som mina vänner. Och en del andra, vad det verkar. Under sådana omständigheter är det min förbaskade skyldighet att helt enkelt trivas tillbaka.

Churchill, som jag gillar att citera, sa ju en gång (ungefär) att det faktum att man har fiender visar att man då och då stått upp för sin övertygelse. I veckan fick jag ett varmt handslag och många uppskattande ord av den lokale Sverigedemokraten (som sitter där jag sitter).

Nå, det är inte så konstigt. Han råkade i knipa i debatten på grund av en felangivelse som härrörde från mig. Ingen, oavsett politisk uppfattning, ska oförskyllt hamna i knipa på grund av mig. Så jag löste det åt honom.

Och med den argumentationen får nog också min tredje tatuering ännu låta vänta på sig.

Ha en synnerligen god advent och vidhängande december!


Post scriptum: Advent betyder ankomst. Får jag föreslå ett mer standardiserat samarbete mellan religionen och SJ?


relaterade blogginlägg

min första tatuering

min andra tatuering

#ludditer

Det här med konservatism kan emellanåt ta sig märkliga uttryck. Konservativ eller utvecklingsfientlig – gränsen är ibland svår att upptäcka. Ofta är det om olika varianter av dessa märkliga konservativa/utvecklingsfientliga uttryck som historien lär oss. Kanske är konservatism hemligheten bakom varför så många ur LO-kollektivet röstar på SD eller kärnan bakom uttrycket att man inte kan lära gamla hundar att sitta.

Det är lätt att vara efterklok när man tittar i backspegeln.


Ludditerna var en grupp arbetare i England som under det tidiga 1800-talet protesterade mot de samhällsförändringar som kom genom den industriella revolutionen. Inte sällan protesterade de genom att slå sönder moderna maskiner på sina arbetsplatser. De gjorde så därför att de kände sig hotade av den nya tidens olika landvinningar.

De gillade inte Spinning Jenny, helt enkelt. (Förövrigt vore det väl en intressant uppgift för mina elever – diskutera Spinning Jenny – UR ETT GENUSPERSPEKTIV! Det blir bra. Så får det nog bli.)

Rörelsen var uppkallad efter en viss Ned Ludd. Det har påståtts att Ludd var en påhittad figur – att han aldrig existerade i verkligheten. Rörelsen behövde tydligen uppfinna en ledare bakom vilken man kunde få utlopp för sitt missnöje. En ny, påhittad, ledare för en grupp som ogillar förändringar. Det är närmast poetiskt. Men jag är inte närmare insatt i omständigheterna kring Ned Ludd.

Ludditerna var noga med att enbart gå loss på maskiner och material – allt våld mot människor var strikt förbjudet. Med något undantag höll de sig också till det.

Idag avses med termen någon som motsätter sig teknisk, eller annan, utveckling i största allmänhet. Jag tror att det bor en liten luddit i oss alla och frågan jag ställer mig är huruvida man ska bejaka eller förkasta denne sin inre luddit. När det exempelvis kommer till nya digitala läroplattformar är jag personligen as much luddit as the next guy.


Junior frågade mig nyligen vad jag anser om OP Anderssons och Härnö Gins tilltag att blanda sina respektive drycker och ge ut som ny dryck. Lite som Black orange, (till de unga: inte att förväxla med en amerikansk tv-serie om ett kvinnofängelse) ungefär. Vad jag svarade?

(emoji som kaskadkräks).

Moget.

Och apropå junior. Arne har gått ur tiden. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle skeva ur:

Och så där fortsätter det. Länge. Men det är rätt kul, faktiskt. Och hans känslor är, i fall nu någon till äventyrs skulle undra, helt äkta i frågan.


Far avskyr datorer. Ett ömsesidigt hat mellan man och maskin råder allt sedan han gick en datakurs på 1980-talet (ungefär samtidigt som vissa märkliga individer drack vederstyggligheter som Black Orange) och olyckligtvis råkade omformatera hårddisken.

Jag har också tidigare nämnt konversationen mellan en banktjänsteman och far:

Använder du internet? Så du kan få internet-bank?

Nej, det är internet som använder mig…

Men vokabulären smyger sig in. Far kallar nämligen numera den nedersta lådan i sitt skrivbord för ”datorn”. Inte utan stolthet brukar han skrävla för sina bekanta om att ”räkningarna förvarar jag i datorn – det blir mycket enklare så”. I verkligheten innebär processen att jag kommer hem till honom och hämtar räkningarna ur hans låda och betalar dessa åt honom – via min dator. Eller strängt taget via min telefon.

Far såg förövrigt med stor misstro på nymodigheter som mikrovågsugnar och VHS för att sedan vara den främste att ivra för att filmen måste vara tillbakaspolad innan den lämnades tillbaka. (Till de unga: jag orkar inte förklara.)


Jag blir uppläxad av Vildvittrorna. Jag måste sluta vara så oseriös, anses det på familjerådet, ialla fall när det gäller viktiga grejer. Det ska tydligen (inte) skaffas hund. Problemet är att hunden förr eller senare blir gammal och vägrar sitta som vanligt folk.

Jag vet inte om jag nu förbundit mig att köpa en hund som heter som vår nyss avgångne utrikesminister eller som ett tämligen värdelöst stavningsprogram. Kanske borde vi istället köpa en hamster och kalla den T9.


I en annan tråd diskuterades nyligen begreppet konservatism och det hänvisades än hit, än dit, än till Burke och än till andra grejer. Den konservative beskrevs som en försiktig general vilken vill lära av det förflutna för att forma framtiden.

Håhå – jaja.

Vissa grupper i samhället kallar sig gärna konservativa och strävar efter att återskapa ett Sverige som enligt min mening aldrig funnits. Andra ägnar sig (överdrivet) mycket åt stävan att vara först med det senaste eller, som ofta i politikens värld, att själva leda en förändring.


Förändringen kommer vare sig vi vill det eller inte – det är en naturlag. Ibland är den välkommen, ibland inte. Och aldrig är vi helt överens om vilket.

Hur jag själv tänker? Difference is good. Huruvida detta är ett argument för eller emot en jycke låter jag vara osagt. Den kända bilden nedan är hursomhelst tagen på Femte avenyn i New York år 1900 respektive 1913. På den första syns ett bilekipage inringat. Tretton år senare är rollerna omvända. Utveckling?

Bildresultat för bild 5:th avenue 1900 och 1913

Utvecklingen går fort nu – och ludditerna synes vara starkare än någonsin beväpnade med sina murar mot Mexiko och Brexit-planer. Men jag tror det löser sig för, som jag återkommande, med Sten Selanders ord, brukar säga:

Man kan inte lämna kulor igen

och trösta pojkar, som stelnat till män


Källor:

Bonniers lexikon (Äpplet)


Relaterade blogginlägg:

Anakronism

Holmenkollen

bild 15 – dinosauriens längtan

spinna, spann spunnit

Jag börjar med ett litet rim funnet och skaldat under den, sedan flytten, nya rutten till och från min arbetsplats. Turen tar mig dagligen längs med Svärdsjögatans backe som en personlig variant av fångarnas kör, suckarnas bro eller Sisyfos ständigt pågående arbete. (Nej då, nej då. Jag gillar att gå, cykla och i förekommande fall även springa både till och från mitt arbete.)

Any how. Here goes:

Elcyklistens skjorta är torr,
min egen gnistra och glimma.
Måste jag köra begagnad For(d),
eller kanske cykeln trimma?
Annars vandra min tysta ban,

uppför backen, sur som fan,
sadeln gnussar på baken.
Detta är väl egentligen hela saken.


Apropå cykel, förresten. När jag häromdagen tog mig ut ur läroverkets lokaler, för att över lunchen lapa något av den sol som sensommaren ännu emellanåt välsignar oss med, upptäckte jag en liten folksamling runt min cykel.

Jag gick dit, nyfiken på vad som orsakat uppståndelsen. Oaw – kolla magisterns cykel! Fan vad retro. Och så den ivriga, nästan bedjande, frågan som viskades till mig när jag anlände: Är det bara tre växlar också?

Något stött svarade jag att detta är en modern, och ännu viktigare: funktionsduglig, cykel. Den tredje billigaste prisklassen (nerifrån räknat) år 2000, faktiskt. Den should do the trick, helt enkelt.


Jag har så här inledningsvis på terminen funderat ut några kluriga provfrågor, att slänga in under året. Bäste potentielle läsare – kan du svaret?

  • Vad är det för anrikt i Iran som inte luktar som en amerikansk, ofta sminkad, rockgrupp? Använd i ditt svar på ett adekvat sätt ordet uran och koppla ihop det med billiga, nordliga, kor.
  • När man talar om trollen står de i farstun – är troll därmed att betrakta som lobbyister? Eller är måhända alla lobbyister i själva verket troll? Motivera.

Jag funderar på att arrangera en melodifestival på temat faluband man (möjligen) minns enligt principen ”Så ska det låta”. Men jag kommer att kalla det Fritidsgårdarnas estradafton för att få lite schysst lokal 80-talsfeeling.

Där ska de berömda faluartisterna, som Sabbaton, Ernst Rolf, Helena Munktell (hon som skrev ”Sverige i sikte”, du vet) Trollrock och Jakob Hellman blandas med utanför kommungränsen mindre välkända klassiker som Elda med höns, Arvid Tuba, Dogmatiskt, SKB, Parkas pop och så mitt eget band The Blodkorvers. Som extra lök på laxen tänker jag bjuda in Njurmännen och En halv kokt i folie.

Det kan bli bra. Hur bra som helst. Eller hur?

Patric har, för kännedom, en gång faktiskt bjudit mig på lax med lök på.


Vid en internationell utblick kan jag konstatera att skådespelaren Kirk Douglas fortfarande lever. Han är typ 103 år. Aktiv mellan 1946-2008. Jag funderar på att titta igenom hans filmer, igen.

Det finns några till i samma liga, som min favorit Christoffer Plummer född 1929 och, förstås, Clintan född 1930. Den senare är för övrigt fortfarande aktiv både som skådespelare och regissör.

Det finns andra som inte åldrats lika väl. Som Robert de Niro. Men han har ju vid en jämförelse ännu några år på sig för att skärpa till sig.


Kampen med tonåringen går vidare. Jag antar att en pappas oro kan bli lite påträngande ibland. Än så länge vill man dock inte vara utan min lilla morgonshow – det är roligt att se hur de små (nåja) förgäves försöker hålla emot för att till sist brista ut i ett gapskratt så flingorna flyger all världens väg.

Det är nog det som är grejen – man får aldrig sluta brista ut i gapskratt. Gapskrattet hjälper mot det mesta. Länge leve gapskrattets gyllene konst. Härmed ordineras ett sådant. Ett gapskratt om dagen håller doktorn borta från magen.

Trevlig helg!


Dagens musik


Relaterade bloggonlägg:

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to II

The Blodkorvers

bild 58 – bridge over tw

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån


Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

img_1287
Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

 

Tack Daniel och Rama!

 

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner. 

 

img_1299
Med Gunnar på Riche

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

 

Dalälven

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna. 

Fridens liljor

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage. 

img_1363
Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden. 

 

img_1364
Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset. 

 

Jag blev månadsgivare – i Örebro.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

 

 

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.  

 

img_1416
På Berzelii choklad

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.  

img_1418
Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen. 

 

img_1434
Liseberg 1/3

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above? 

 

img_1436
Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

 

img_1441
Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon. 

 

img_1558
appen har fel – igen

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag. 

 

img_1560
varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

 

img_1567
kvällsbad på ön – fina grejer

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat. 

 

img_1573
släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det. 

 

img_1574
Mätt på pensionat Skäret

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är. 

 

img_1610
skärgårdsmorgon

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna. 

 

img_1613
Vassholmen

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också. 

 

img_1617
Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så. 

img_1620
havets läckerheter

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!


relaterade blogginlägg:

Greve Moltke

övermaga

Vad betyder egentligen adjektivet övermaga? Mor brukade ibland använda det det när hon pratade om och till mig, minns jag. Det hela kanske hänger ihop med att vår granne på 1970-talet kallade mig för ”den lille riksdagsmannen”.

Övermaga är en term som förekom inom den medeltida juridiken. Senare, på 1600-talet, ansågs det höra till ord som ”ej brukas må, emedan de äro okunnuge”, alltså som uppmaning att inte använda ord vars innebörd man inte förstår. I dag betyder ordet ”övermodigt självsäker” eller med andra ord: dumdryg.

Intressant utveckling.

Men den medeltida juridiken, då? Jo, den ursprungliga betydelsen syftade på någon som inte kunde klara sig själv (men som antagligen ville det och därför försökte låtsas vara större än hen verkligen var), ungefär som i våra dagars omyndig eller minderårig.

Den språkliga utvecklingen av övermaga kan sålunda sägas gått från ”omyndig, barnslig, omogen, oerfaren” till ”ungdomligt överlägsen, naivt självsäker, uppblåst, pretentiös, förmäten”.

Jag lämnar analysen till mer skickade att göra.


När jag var barn, jag kan väl gått i andra klass eller så, åt jag av misstag upp min klasskompis Hannas matsäck under en skidutflykt till Samuelsdal. Vi hade likadana ryggsäckar, nämligen. Att hon hade kaviar och jag ost på våra respketive mackor var inget jag reflekterade närmare över i stundens begivelse. När misstaget väl uppdagades erbjöd jag henne istället min matsäck men den ville hon inte ha.

Hon menade säkert inget illa. Hon var blyg och jag var rätt ny i klassen. Kanske hatade hon ostmackor, vad vet jag. Men jag minns ännu tydligt den där säregna känslan det hela lämande efter sig – att känna sig försmådd (hon ville ju inte ta emot mitt erbjudande) och som förbrytare (jag åt ju hennes matsäck) på en och samma gång. Den känslan dröjde sig kvar rätt länge (upp emot fyrtio år – eftersom jag minns den ännu) samtidigt som det egentligen inte fanns någon att skylla på förutom mig själv.

Är det månne på det viset Donald Trump känner sig? Är det känslan bakom populismens frontfigurer vi funnit? Tänka sig.


Det är söndag förmiddag, dagen efter mello. En skål med med godis från gårdagens frossa står ännu kvar på TV-bordet. Jag vaknar av Dotter 2:s stränga blick.

Pappa. Det här är ansvarslöst. Hur kan ni lämna en skål med godis framme när det finns barn i huset!?

Untouchable.


Den är så välkänd att man nästan automatiskt kan avfärda den som faktoid, legenden (?) som lär oss att Marie Antoinette ska ha ha uppmanat den svältande, revolterande franska befolkningen att ta en kaka för att bota hungern.

Hur det än är med den saken så idag gör de fattiga bokstavligen det. Det är den (ekonomiskt sett) svagare delen av världens befolkning som äter på Donken och konsumerar halvfabrikat och läsk.

Den välmående övre medelklassen och eliten för all del, hänger istället i sina stora frotterade morgonrockar på span, låter små fiskar i bassäng käka skinnflagor från deras fötter, lägger gurka på ögonlocken, smetar lera i ansiktet medan de gladeligen sätter tänderna i sin morotsjuice och ångkokta tång doppad i citronvinägrett – allt detta medan panflöjten långsamt vibrerar i den diskreta HIFI-anläggningen.

År 2014 var 2,1 miljarder människor i världen överviktiga och 850 miljoner undernärda. Jag har varit inne på det tidigare – övergödning är på ett generellt mänskligt plan farligare än undernäring.

Halva mänskligheten förväntas vara överviktiga år 2030. Cirka en miljon människor dog av svält år 2010 medan tre miljoner dog på grund av orsaker som på olika sätt hänger ihop med fetma. När Kina och Indiens medelklass börjar flyga som sin svenska motsvarighet och deras lägre medelklass börjar käka på Donken – ja, då (om vi inte redan är där) ska ni få se på fan.

Jag påstår, föga förvånande och kanske lite dumdrygt, att mänskligheten mer och mer börjar bete sig lite övermaga. Och den där obehagliga magkänslan, den som kommer sig av att man oreflekterat glupar i sig någon annans matsäck, får oss måhända att välja ledare som Trump.

Sett ur det perspektivet ser det inte bra ut. 

Men hörrni, det går att göra något åt det. Tänk om det är med oss människor som med ordets definition, tänk om vi gått från att vara omyndiga, barnsliga, omogna, oerfarena till ”ungdomligt överlägsna, naivt självsäkra, uppblåsta, pretentiösa, förmätna.

Då följer ju därefter mogenhet, ansvarstagande och seriositet.

Så låt oss!


 

Källor:

Språktidningen

Harari, Homo Deus (sid 13)