bild 120: ensamma kufars sällskap

En känsla att längta tillbaka till.

Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.

Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.

Bröllopsdag

De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.

Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.

Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.

Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.

Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.

Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön

Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.

Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.

Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.

Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.


Relaterade blogginlägg :

Beyond Thunderdome

Julia


Musik:

Haydn: Stabat mater

Dahlquist: Dans på Brännö brygga

Zetterlund: Angöra en brygga

Bild 111: solskenspasta II

Longinus är enligt vissa kristna traditioner den romerske soldat som av barmhärtighet stötte sin lans i Jesus när denne blivit korsfäst. Legenden säger att Longinus var en officer som närvarade vid korsfästelsen och fällde orden ”den mannen måste ha varit Guds son”. Namnet är förmodligen en latiniserad form av det grekiska ordet för lans.


Sociala medier svämmar över av hurtfriska, leende, vinterbadande och skidåkande människor. Viktor lyfter ett menande ögonbryn och påstår att bah, jag har hållit på hela livet. Och jag badar förresten året runt, fortsätter han med det lätta förakt som är så utmärkande för den som är fullständigt övertygad om sin egen briljans, inte bara på vintern.

Flickorna firar jullov på Styrsö. Jag nås av självbelåtna meddelanden från Viktor om att hans matlagning uppskattas av de sju små primadonnor han är satt att vaka över. Även min egen avkomma stämde tydligen in i lovsången. Jämfört med Baffra är mina skills i köket tydligen inte badvattnen värda. Et tu, Brute. Då skulle ni se Patric laga mat! Till jättemånga! Bah, säger denna gång jag med det lätta förakt…(trots att jag inte gjort något alls).


Läkaren tittar på mig. Ansiktet passerar under ett kort ögonblick flera skiftningar. Först den koncentrerade läkarblicken, sedan yrkesmässig eftertänksamhet och till sist skrattar hen till lite.

Ja, du Fredrik, sammanfattas det. Det är inte ovanligt med existensiella grubblerier i femtioårsåldern. Men med tanke på allt du gått igenom vore det inte konstigt om du sedan länge gått på antidepressiva. Men jag måste säga att du förvånar mig. På ett positivt sätt. Tappa ett par kilo, bara. På det hela taget är du en mycket välmående femtioåring. Story of my life, skämtar jag. Ansiktet blir återfår snabbt sin professionalitet: du är femtio nu.

Jag tränar en del. Nu måste jag tydligen äta lite annorlunda men också träna lite annorlunda. Det måste dock tillstås. Jag har ta mig tusan en ruskigt dålig teknik för längdskidåkning.

Mein herrn, monsieur, ja, Frederik han stod i snö och spår han drog sin stav ur drivan med (lätt) väderspända lår. i med mest motgång lika sin kroppsvikts underman han kunde icke staka han kunde icke glida blott falla kunde han blott falla kunde han

Se där, lite intern manskörshumor. Här är originalet om någon vill lyssna. Men seröst, Erik och alla ni andra i mdp: hur ska detta sluta?! Hur ska jag klara kortvasor, och allt vad det heter, som komma skall?!


Under 2020-21 har jag firat min stora födelsedag utspritt. Flera olika fester när pandemin så tillåtit, istället för en stor. (Det var förövrigt detta som fick läkaren att skratta. Lite som när Lövet en gång frågade en doktor om han framgent borde skippa avecen.) Vid ett av dessa festliga tillfällen hade jag uppdragit åt Mange att hålla ”Hyllningstalet till Fredrik Adolphson”. Mange, sin vana trogen, tolkade uppdraget efter eget huvud samtidigt som han konstaterade att han visserligen känner rätt få människor som beställer hyllningstal till sig själva men att jag nog får anses tillhöra den kategorin. (Vem ska annars göra det?!)

Men vilket alster! (Dotter 2, hon som dissar min kokkonst, blev så förtjust att hon omgående beställde en egen ballad om sig själv. Andra maj är deadline, Mange. Då vill hon förövrigt också ha en sång sig tillsjungen av mdp. Äpplet kanske inte cirkulerar långt ute i världsrymden, ändå.) Ursprunget är Taube, här, och Mange framförde den live med egen luta och sång. Trots att föremålet, alltså jag, är tacksamt (obs: dubbelbottnad fyndighet) måste det sägas: imponerande!

Visa skriven med anledning av firandet av Per Fredrik Adolphsons 50 årsdag BALLADEN OM PER FREDRIK ADOLPHSON
2020-11-16


Bland arbetarbaracker i Daloms residens Där Tisken kysser minnet av gruvans existens
Där bakom Folkpalatset hörs järnvägsbommens klang,
som blandar sig med sorlet från Goldens pilsnerpang

Där luften osar svavel, bensin och gatukök Där herrklubben på gaveln fick ljusskygga besök
Där i en radhuslänga på slagg och gjutbetong Där fostrades min polare Per Fredrik Adolphson

Det börja ganska illa för Fredrik Adolphson Han gick ett år på Lekis och sedan gick han om
Han harva på med gosskör, basket och pingpong
Lyssnade på synthpop och annat pling-plang- plong

När andra tog sitt körkort, fick jobb, odla mustasch
Slog Fredrik dank i trenchcoat och rökte Galoise
Han knogade för skitlön på stadens lasarett Och hängde på cafeer, likt en bohemisk sprätt

När Falun blev för litet och livet blev longör Gick han till Blids bokhandel och köpte en parlör
”Je suis un European. Jag måste dra nånstans
Pastis och Orangina. Bonjour Aix en Provence!”

Vi möttes på ett upprop för kurs Historia A Längst bak där i lokalen, ja där satt han och jag
Vi som kom in på nåder, vi skålade för att enkla killar ifrån Falun kan få en doktorshatt!

Sen flytta vi till Djäknen, vi byggde ungkarlsbo
Likt ler och långhalm var vi – Il Cyclone och Hjortfot
För grannen var vi paria, trapphusets fleurs de mal
Var han så bra själv då? En lallande kanalj!

Per Fredrik tog examen: Magister Adolphson,
tog tåget upp till Falun för att börja om. En Folkpartistisk vilde, blev Centerpolitit. Han är egentligen Sosse, men det hör inte hit.

Jag hade vänner hemma. Det var en trevlig kväll
När Fredrik gick på fyllan och bjöd upp till en duell
Fåhreaus hette mannen, som ville se hans blod
Han kastade en handske och fresta Fredriks mod

Per Fredrik trädde handsken uppå sin högra hand,
och slog ett slag i luften, som boxar’n gör ibland
Sen gick han morsk till anfall och ropade: Kom an!
Av en uppercut på hakan i golvet tungt föll han.

Sen dess har Fredrik fallit mången gång igen Nu bor han i radhuset, i sitt gamla barndomshem
I tujaträdens skugga tar hans gamla liv ny form
Nu går rond två i matchen som kallas livets gång.

Så jag knyter bästa slipsen, tar på en bra kavaj!
Fyller glaset upp till bredden, nu börjar hans partaj!
Skål för varje minne, skål för varje vår!
Skål Per Fredrik Adolphson som fyller 50 år!


Eh, ja. Hur tusan ska jag sammanfatta detta? Tack för lansen, jag är återuppstånden? Nja, ett litet utförligare försök får det bli.

Först vill jag påstå att man må förlåta människor som skyltar med framgång, mod och välmående i sociala medier. (Med den baktanken att man också därför, i samma anda, må förlåta mig. Det är väl därför de finns, medierna?)

Till dottern som ventilerar sitt missnöje med min matlagning tar jag till Jesus själv: fader(n) förlåt dem för de vet inte vad de gör. Eller, förresten. Han är ju bra på det där, junior. Jag gläds med, och imponeras av, honom. Vågen, förlåt, vägen menar jag, till någons hjärta går via magen, sägs det ju. Den som en gång fångar honom får väl erfara.

Jag kan ju trots min långsamhet träna (det får väl bli en korthasa) och jag uppfinner mitt eget bröd (ständigt dessa baktankar). Människor är snälla. Jag mötte i mellandagarna en medborgare som glatt utropade sin uppskattning över, ja, lite oklart över vad faktiskt. Men glatt var det.

Till sist betänker jag att visserligen så hänger Longinus namn och myt ihop med lans, barmhärtighet och död. Men anar vi inte också orden longör och jonglör som möjliga synonymer? Och drar vi berättelsen till lansens spets handlar den också om återuppståndelse.

När livet är en stor longör bör vi ta fram vår inre jonglör för att framgångsrikt, och ytterligare en stund, kunna balansera det som stör. För egen del handlar det alltså just nu om en sång om mig, en stor matlagning, ett litet bak, döttrar, en medborgare, en far, en bror, några vänner och kärlek, all denna kärlek, för att jag ska kunna säga: det är fullbordat. Eller skulle jag säga att bordet är fullt?


Källor

Matteusevangeliet 27:54

Markusevangeliet15:39

Lukasevangeliet 23:34

Bild 109 – 1-0-0-1-0

Daniel Eggertz. Vännen, poeten, jägaren, filantropen, kamraten. Hjälten. Varför denna tillsynes opåkallade hyllning av en slumpvis utvald falubo? Det kräver sin förklaring.

Det var dagarna innan jul illa ställt i det Adolphsonska hemmet. ”Fritids”politikerns, lärarens och den ensamstående förälderns resande tillvaro gjorde allt sammantaget att såväl juldagens middag som julgran saknades. Båda dessa är viktiga och goda råd befanns dyra. Barnen Adolphson som tagna ur en scen av Dickens med blanka ögon och röda kinder. Det gör inget pappa. Det räcker att vi är tillsammans. Minnet av barndomens lyckliga jular skavde tillsammans med alla fina år med Malin. Kvalen rev mitt inre. Vilken usel förälder jag är.


Ett noll noll ett noll
vi måste värna om vänskap
undvika bråk.
Ett noll noll ett noll
vi måste tala samma språk.
Ett noll noll ett noll
ta min invit och min utsträckta hand.
Ett noll noll ett noll
vi måste kunna förstå varann.


Är ni släkt med Edvin Adolphson? Se där en vanligare fråga till mina föräldrar än till mig. Om skådespelaren Edvin var okänd för min generation var under 80-talet en vanligare undran hur det var med släktskapet till ena halvan av duon Adolphson&Falk. Det är iallafall inte du som sjunger. Mor trodde att dessa min tidiga ungdoms idoler var ett hittepå-band bestående av mig och Tage. Rätt fint tänkt, ändå.


Vad är det som styr våra liv? Att vi blir som vi blir, valen vi gör, känslorna vi känner. Hur våra liv gestaltar sig. Det rör sig om biologi förstås, om sociala och ekonomiska förhållanden, arv, miljö, och, faktiskt, kemi. Kanske styrs vi enbart av algoritmer.

I stort sätt alla känner väl till begreppet algoritmer. Det är i allt högre grad (bara) sådana som styr våra digitala liv. Och digitalt lever alla i den gyllene delen av världen – från vaggan till graven. Algoritmer är en matematisk term som egentligen är ett finare ord för en lista med digitala instruktioner, en detaljerad följd av matematiska kommandon för att utföra en uppgift. I mitt lilla huvud är det en samling arabiska siffror, ettor och nollor.

Om ursprunget till de arabiska siffrorna, utöver att de inte är arabiska, är inte mycket känt. Araberna fick dem från hinduerna som antingen själva uppfann dem eller stal dem från Kina. Araberna fattade hursomhelst grejen och anpassade (sig till) dessa. En viktig person i sammanhanget är Abu Jafar Muhammed ibn Musa al-Khwaismi. Han skrev på 800-talet en bok om det nya siffersystemet som spreds till Spanien och sedan vidare till övriga Europa. Det nya systemet var överlägset det gamla romerska räknesättet. I översättningar till latin förändrades/förvanskades med tiden författarens namn från al-Khwaismi till tidigare versioner av ordet som vi idag uttalar algoritm.


Jag är gjord med precision
Jag är perfekt i minsta del
Varje kugghjul snurrar runt som kugghjul ska
En aldrig svikande funktion
Jag har aldrig gjort ett fel
Jag har den fullkomlighet som människan borde ha
Men händerna som styr mig
Visar prov på fumlighet
Och jag blir skrämd av dessa människor
Och deras ofullkomlighet
Och jag undrar vad som händer
Med dom råd jag lämnar ut


Notera handväskan

Bilden föreställer undertecknad en jul i slutet på 1970-talet. Jag är mitt i ännu ett framträdande som Agneta i ABBA för den som för stunden orkade lyssna. Eftersom de flesta av mina jämnåriga killkompisar föredrog fotboll (eller motsvarande) bestod publiken oftast av mor. Nu, när ABBA gjort comeback, har några existentiella frågor flutit upp till ytan. Varför blev jag inte artist som jag en gång drömde? Vad var det som avgjorde att min framtida håg skulle komma att stå till lärarkallet och politiken? Det kan man inte så noga veta. Det man däremot med säkerhet kan säga är att det alltid varit viktigare för mig att uppträda än att skaffa julgran i tid.

Det finns förstås beröringspunkter mellan algoritmer och mänskligt liv. Det är ju hela poängen, egentligen. En maskin vet exakt varför den existerar och hur den löser en uppgift. Själv har jag inte en aning. Det har jag aldrig haft. Varje dag grubblar jag över den perfekta lektionen, den ensamma föräldrarollen, politiken och sången, över sorgen, kärleken och glädjen.

Algoritmer jämförs ibland med recept som beskriver i vilken ordning ingredienser ska föras samman och hur de ska hanteras för att uppnå ett resultat. Om vi tar metaforen vidare bestämmer de olika valen som görs vilken kaka det i slutänden blir. Valen avgörs av en rad omständigheter. Vilka omständigheter som ska leda till vilka val är det som beskrivs i en algoritm. Genom denna metafor kanske likheterna med mänskligt liv inte är så långsökta. Det är bara det att vi, till skillnad mot algoritmer, inte kan förutse konsekvenserna av våra val.


Edvin och ABBA har jag ingen relation till. Adolphson&Falk händer det att jag lyssnar på men aldrig Mer Jul (merjulmageddon). Jag tror hursomhelst inte jag förändrats så mycket under åren. Jag är fortfarande den lille gossen i gyllene skor och handväska som gillar att uppträda.

Förra året vid den här tiden bestämde jag mig för att det var dags att ta mig ur det sinnestillstånd jag fastnat i. Malin ville det, flickorna ville det, jag ville det. Och jag vågar säga att jag lyckats. Jag är på en bra plats i livet.

Året har varit bra. Styrsö är åter mitt Alma mater. Det går bra i skolan. Partiet, för att i resonemanget smyga in en tvåa bland alla ettor och nollor, har placerat mig bakom den förträffliga Susanne på kommunlistan inför valet, och jag älskar livet. Det finns nu bara en sak kvar att göra innan allt är fullbordat: skriva en debattartikel tillsammans med Tobias eller Christer Falk. Om inte annat för att få underteckna den med våra efternamn. Kanske kunde den lyda:

Du är mitt ständiga stöd
i varje med- och motgång.
Du sätter gränser och ger mig riktning
och mod att gå.


Jag ber att få tillönska var och en en god jul och gott nytt år! I synnerhet Daniel Eggertz med familj vilka förbarmade sig över mig och försåg mig med både en lokal älgstek till juldagen och dito julgran. Genom en för egen hand fälld gran och för annans bössa fälld älg, båda på Eggertzska Morbygden, förvandlades den usla planeringen inför jul till ett spännande äventyr och framtida goda minnen.

Jag är lycklig, igen. Barnen skrattar, igen. Det är egentligen allt som räknas.

Tack, Dana!

Relaterade blogginlägg:

okärt barn

The Blodkorvers


Källor:

Crosby: Att mäta verkligheten. Europa 1250-1600.

Adolphson & Falk: 1-0-0-1-0

Adolphson & Falk: Mr Jones’ maskin

Ur.se


Länkar

1-0-0-1-0

Mr Jones’ maskin

glesbygdskavaj

En enda gång har far kommenterat att jag i stort sett alltid löptränat. ”Ni springer som ni har Döden i hälarna. Å andra sidan: det har vi ju alla och ingen kan springa ifrån den.” Så sa han, som något klippt ur en Bergman-film.

Tålamod är en dygd. Allt gott kommer till den som väntar. Stretar på. Det känns som det ligger en evighet mellan nuet och mitt tidigare liv. Länken mellan då och nu är löpning. Jag har alltid sprungit, som sagt. Det går inte särskilt fort, man går inte ner i vikt, men det är en adrenalinspruta rakt in i sinnet. Som vanish mot tungsinne. Varje gång.

Rundan jag sprungit sedan jag kunde gå

Man blir aldrig färdigtränad eller klar med löpningen. Den bara pågår. Sisyfos, det var han som straffades av gudarna (för en massa grejer) och dömdes till att knuffa upp ett klippblock för ett berg och när han väl fått upp det rullade det alltid ner igen varvid han fick börja om. Igen och igen, i evighet.

Kanske kan berättelsen ses som en metafor för var och ens liv, hur vi egentligen mår och har det. Ohälsa drabbar oss, ensamma och utsatta är vi. Var och en släpar livet igenom på sitt personliga klippblock. Nästa gång stannar nog klippblocket kvar däruppe, hoppas vi varje gång. Under klippblockets tyngd drömmer vi oss bort och publicerar drömmarna på sociala medier. Men hur hanterar vi verkligheten och står vi verkligen ut med att gång på gång åter tvingas vända ner för att hämta klippblocket?


På hösten 1718 anföll Sverige Danmark och Karl XII gick in i Norge (tillsammans med ett par tusen till). Strategierna, planerna, föll som så ofta relativt snabbt och soldaterna utstod svåra umbäranden. Vägarna var otjänliga på grund av höstvädret och dessutom hade norrmännen bränt och ödelagt. Mannarna svalt. Överste Ture Gabriel Bielke skrev hem från fälttåget: ”vi väntar ett svårt fälttåg. Vi har fått befallning att tåga framåt, men vägarna allt annat därefter. Snart bliver det än värre. Men tig, min mun, så får du socker!”

Talesättet ”Tig min mun så får du socker” är känt. Möjligen spåras ursprunget till gamla testamentet med uppenbar sensmoral: ifrågasätt inte gud utan tro på hens makt. Eller mer allmänt och enligt jante: gnäll inte så mycket, nej, härda ut så ger det sig med tiden.


Jag har, precis som många andra, under pandemin funderat och omprövat mitt liv som det numera ter sig. Vad och hur man gör saker är nog så viktigt men varför, ens självinsikt, tycker jag är viktigare. Karl XII, killgissar jag vidare, hade det nog klent med den varan även med samtida mått mätt.

Är man medveten om varför man fungerar som man gör kan man lättare påverka sig. Sisyfos är medveten om sin belägenhet, däri ligger lyckan. Han behöver inte drömma om paradiset. Det finns nämligen inget öde som inte kan besegras med förakt eller humor. Ett tillspetsat påstående, jag vet. Men man måste ha tålamod med allt: sorg, ilska, alla praktarsel som omger en och i synnerhet med sig själv.

En evighet mellan nu och då, alltså. Man kan lätt gå vilse. Så jag springer, lunkar, rör mig. Run, Forrest, run. Och nu vet jag. Eureka!

Men det är ingen raketforskning, denna min slutsats. Det handlar för mig om att visa glädje, känna kärlek, springa och njuta av musik, i synnerhet när man har det som tyngst, om inte i varje enskilt ögonblick så åtminstone så ofta man kan.

Detta är min enkla slutsats. Och till den som till äventyrs stör sig på mig, till den som ser mig som en hycklande, besserwissrande självutnämnd godhetens apostel säger jag att du förvisso säkert har rätt. Men tyvärr ryms du inte i mitt synfält. Eller så svarar jag som jag gjorde efter att mitt upprop mot nollning i veckan fått flera gamla vänner att påminna om min egen: jag talar om principen, inte om mig själv.

Tig min mun så får jag socker. Det ligger mycket i det uttrycket. Socker är en metafor, det med, såklart. Så jag sveper min glesbygdskavaj tätare omkring mig och går ut för att ännu en gång springa samma enträgna runda. Livet är vackert. Med Camus ord i bakhuvudet tar jag det första steget: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.”

Rundan jag sprungit sedan jag kunde gå

Källor:

Liljegren: Karl XII

Camus: myten om Sisyfos

grattis per!

Idag är det min namnsdag.

Detta faktum får mig att fundera lite över vem jag egentligen är numera. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i så väl almanackan som i livet. Annat är det med Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om jämställdheten inte fanns, där i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda grattis från när och fjärran. Per nickar lite lågmält som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag.

Identitet hänger ihop med namn. Men till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per Fredrik. Vem är det, egentligen?

Egentligen skulle jag hetat Markus. Men då blev en fackpamp på fars jobb arg ety han var kommunist och undrade om ”konsulenten hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej?!”. (Han ansåg därmed Marcus Wallenberg). Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Och mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Sant eller inte, det är en bra story.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och mitt elände. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina politiska åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ser mig som någon sorts självutnämnd godhetens apostel visar också sitt ogillande.

Det är en märklig paradox. Politiken bygger på att synas och höras, men den som sticker ut framstår också lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, less på det där. Nå, prova själv att förlora den du älskar mer än allt, dina barns förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik brukar.

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är snarare än vem jag är som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud och andra till övriga ideologier. Andra religioner, vaccinmotstånd, populism. Detta i en strävan att övervinna det omöjliga, att förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar och strävan. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är nog det. Jag ger inte upp. Jag hanterar. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Men ändå. Efter en månad på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Och det är mycket vackert så.

Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.

Per (Fredrik) 2021

galaxer i mina braxer

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.


1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.

Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.

Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.


Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!

Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.


Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.

Om jag jobbade på företaget ifråga skulle jag göra reklam med Dotter 2

Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.

Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.


Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.

På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.


Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.

Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.

Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!


Relaterade blogginlägg

Too-ticki vs inferno

brorslotten

Jag sitter hemma i isolering. Jag söker mig ut i världen och historien utan att rent fysiskt förflytta mig. Nedan följer en rätt lång text, Sagan om Falu gruva, av min favoritförfattare Selma Lagerlöf. Därefter följer ett foto från 1910 föreställande tre gruvdrängar, Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”. De överlevde ett ras i gruvan och förevigades därför.


För längre sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna. Men innan jag lämnar er arvet,’ sade han, ‘måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.’ Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. ‘Dig vet jag att jag kan lita på, som om du voro en karl’, sade jätten, ‘och därför ska du få brorslotten.’

Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen. ‘Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?’ sade bonden till vallkullan. – ‘Jag vet inte, jag,’ svarade hon. ‘Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.’ – ‘Jaså, tror du det,’ sade bonden. – ‘Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.’ – ‘Skura då av rödfärgen än en gång,’ sade bonden, ‘så får jag se hur han bär sig åt!’

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullade utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. ‘Vad tar du dig till?’ ropade bonden. ‘Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’ – Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan. ‘Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’ Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne.

Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. ‘Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ‘att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’ Därmed började hon åter bända på stenblocket. ‘Ha inte så bråttom!’ sade bonden. ‘Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dödat.’ – ‘Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam. – ‘Ja, det menar jag visst,’ sade bonden. ‘Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’ Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.

Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp sig en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, med det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.

Förr i världen använde folk nästan ännu mer koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna. På Kårarvet blevo alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju fler tjänare han kunde sätta till arbete, desto rikare blev han.

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. ‘Vi tänker bryta malm för egen räkning,’ sade de – ‘Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,’ sade bonden. – ‘Vi tänker inte bryta i din gruva,’ svarade de främmande. Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.’

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. ‘Det är gott om malm här i berget,’ sade han. – ‘Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande. – ‘Det förstår jag nog,’ sade bonden, ‘men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’ – ‘Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna. – ‘Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.’

Karlar hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonde hade väntat. ‘Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de. ‘ Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden. Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. ‘Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket. – ‘Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.

Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.

Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.

För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.

Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick. När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt många i fördärvet, och då blev han skrämd. ‘I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han. ‘Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’

Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut. ’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan. ‘Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’ – ‘Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ‘för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’ – ‘Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare. – ‘Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’ – ‘Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ‘så ska inget ont hända dig!’Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt ifrån Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.”


Selmas berättelse sätter min fantasi i rörelse. Männen på bilden nedan är samtida med henne. Kanske stötte de på varann någon gång, kanske inspirerade de henne när hon skrev sagan om gruvan. Det vet vi inte. Något vi däremot vet är att de tre männen överlevde ett ras i gruvan.

Förstora bilden. Studera deras ansikten. Det är inga brutna män vi ser. Beslutsamheten lyser ur deras ögon. De vet något som inte vi vet. Man nästan hör deras röster: dä ä lugnt, inge ä brutä iallafall. Gånt jä till jobbe i möra å, då?Kanske hittade de något djupt där nere i mörkret under den tid de var instängda i den rasade gruvan. Kanske bidar de sin tid, måna om sin hemlighet. Oroligt sneglar de senare över axeln medan de skyndar hem genom Elsborgs gator. Med en nick i samförstånd skils de åt.

Ras i gruvan 12 maj 1910. 3 stycken instängda gruvdrängar: Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”.

Relaterade blogginlägg:

Äntligen stod presenten i talarstolen

På villovägar


källor:

Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Bild: Mediabanken, falun.se

bild 92 – svepskäl

Låt mig först säga att allt som här anges har framlevts i största enlighet med folkhälsomyndighetens rekommendationer och det godaste omdöme. Ja, inte Berlinmurens fall kanske – men resten.

Vi firade sportlovet i Bydalen, två änkemän, en frånskild pappa och deras sex döttrar.

Oviksfjällen

Harald Jäger hade i november 1989 arbetat som gränsvakt i tjugofyra år. Han var trogen DDR och såg Berlinmuren som visserligen beklaglig – men nödvändig. Den 9:e november detta år blev för Jäger en inte helt rutinmässig kväll på jobbet, nej, detta blev kvällen då en människas handling förändrade historien.

Harald hade klentroget tagit del av den märkliga och motsägelsefulla presskonferens regimens ledare hållit tidigare på dagen. Den handlade om östtyskarnas möjlighet att röra sig fritt. Förvirringen tilltog och när Jäger försökte få besked om vad som egentligen gällde fick han till svar att allt var som vanligt. Men det var det inte. När tusentals människor senare samlades och i enlighet med vad som sagts under presskonferensen ville passera gränsen mot väst tog han ett beslut som förändrade historien. Han öppnade muren.

Varför gjorde han det? Svårt att säga. Han hade visserligen vacklande hälsa, kanske hade han därför annat att tänka på och brydde sig inte. Han hade också under sina försök att vinna klarhet blivit utskälld för bristande kompetens, han som troget tjänat i 24 år. Kanske spelade detta in, kanske var han sur och förorättad. Kanske ville han helt enkelt inte skjuta på sina landsmän.

Die mauer har jag sett live på 80-talet.

Faktum kvarstår – han öppnande. Och det nya Tyskland föddes. Men ändå: inget tar slut och inget börjar, allt är ständigt pågående processer. Det är historien som senare avgör vad som börjat och slutat, varför och när.

Vy mot Storsjön

Jag slinker in på Bydalens värdshus för en öl. Av hänsyn tagen till historien borde det också bli en Jäger, säger jag putslustigt. Bartendern ler lite osäkert som svar på min kommentar om gränsvakten Jäger – men serverar iallafall ölen. De andra har återvänt till stugan men man måste ju tänka åtminstone lite på alla dessa krögare som i motvind kämpar på. Det är nästan ingen annan gäst närvarande så personalen skiner upp och anstränger sig för att visa sig både serviceinriktad och att man följer rekommendationerna. Ölen kommer fort och redan efter första klunken sveper minnena över mig.

Jag ser mig omkring. Ingen här känner just min koppling hit, ingen vet att det för drygt tjugo år sedan var här jag firade bröllopsmiddag.

”Vad har jag gjort?!”. Jag älskar den här bilden, bruden fångad i ett ögonblick innan vi sätter oss till bords.

Berlin är sig idag både likt och olikt. Likaså Bydalens värdshus. Det som finns kvar är kulissen. Platsen för så mycket av min personliga lycka är kvar. Men laddningen från då är borta. Dock gillar jag att vara här för detta är den enda plats jag fortfarande kan låtsas att hon bara är i stugan för att hämta något, att hon kommer alldeles strax. Detta är det verkliga skälet för denna min ensamma afterski.

Exakt samma plats som ovan, mars 2021

”Pappa, vi vet att fjällen är mammas plats och Styrsö din. Vi vet att du åker hit för att vi ska känna henne lite extra. Det är fint, pappa”.

Man kan under resor föra samtal det inte alltid annars finns tid för. Dotter 2 låter mig exempelvis förstå att man inte får ge upp eftersom livet är kort nog som det är och att ge upp är slöseri med tid. Det är mycket insiktsfullt sagt. De börjar bli äldre nu, flickorna. Något som förövrigt inte bara visar sig genom insiktsfulla utsagor utan även genom kostnader för liftkort och restaurangers vuxenpris.

Junior agerar med hela sin polismyndighet i det han styr upp och Corona-säkrar toakön på ett lunchhak. ”Först damen där, sedan den lille gossen där…du (alltså jag) väntar till sist”. Han är hård men rättvis.

Jag skrev, i ett frimodigt utslag av desperation, ett litet spel som middagsunderhållning till ungdomarna.

Mel: tipp, tapp (eller vad den heter).

Skärmar lyser, tyst är lilla skälmen, lilla skälmen. Alla stirra, tänd är stora skärmen, stora skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Se, då väcka pappor upp ur sömnen, sköna sömnen. Åka skidor, släcka lilla skärmen, lilla skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Hoppas det framgår hur väl rekommendationerna följdes av värdshuset. Föredömligt.

Det är kanske den gyllene medelklassens privilegium men jag måste ändå påtala lyxen i att känna vinden i ansiktet. Att få trivas med släkt och barn. Visserligen stirrar de då och då i sina skärmar men plötsligt händer det, i ett sällsynt infall av klarsyn. ”Vi har det väldigt bra ändå, det är inte så synd om oss pappa”.

Kanske passar det att avsluta med Mark Twains ord: om 20 år från nu kommer du vara mer besviken över sakerna du inte gjorde än sakerna du gjorde. Så kasta förtöjningarna, segla bort från den säkra hamnen. Fånga passadvindarna i seglen. Utforska. Dröm. Upptäck.

Så har jag levt

Man får följa sin inre övertygelse om vad som är rätt. Inget slutar, inget börjar. Allt pågår. Massor av små händelser och processer i en strid virvlande ström. Rätt som det är öppnar man en stängd gräns och något nytt föds.

Så lever jag nu.

Relaterade blogginlägg:

Onoda vs tanaka


Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

bild 82 – te deum vs pity party

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.


Nyanländ – och glad

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Inte så gammal – och glad

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.


Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Äldre – och glad

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

Klosterlasse

Hur vet man att man gör rätt? Hur vet man att ens övertygelse inte är hopplöst passé? Å nej! Är det nu den kom?!


Lars Nilsson, a.k.a Laurentius Norvegus, a.k.a Laurits Nielsson av Norge, a.k.a Klosterlasse föddes i Norge 1538. Efter präststudier konverterade han till katolicismen och blev även Jesuit. Klosterlasse levde under den tid som kallas motreformationen och han vigde sitt liv åt strävan att återinföra katolicismen i Skandinavien. Vi vet hur det gick: inte så bra. Men spelar det någon roll, egentligen?

Men under Johan III och Sigismund var läget gynnsamt så Påven tyckte det var värt ett försök. För att genomföra planen reste Klosterlasse till Sverige där han utgav sig för att vara luthersk präst men under cover grundade han samtidigt ett jesuitkollegium. Detta var före BankID, kameraövervakning och sånt varför sådan verksamhet gick lite lättare. Å andra sidan var konsekvenserna värre vid upptäckt: dödstraff, landsförvisning, tortyr, etcetera.

Under 1570-talet bedrev han alltså under protestantisk täckmantel katolsk gudstjänst och undervisning i Riddarholmskyrkan. Han höll sin verkliga identitet dold till 1580. Han lär ha varit karismatisk och iallafall i så måtto framgångsrik att han lyckades få många att konvertera. Upprördheten när han väl avslöjades ledde till upplopp och till att ”papisten” jagades ur landet. Han lär, strax innan han dog, även slängt käft med protestanternas lejon Gustav II Adolf i Riga när denne erövrat staden 1621.


Förra året inträffade en incident i min lokala butik. Det var kö och en kvinna i slöja hade svårt att göra sig förstådd. Hon skulle köpa smör och något annat – sammantaget uppgick notan till 54 kronor.

Men köpet medgavs inte. Hon hade inte råd. Stämningen blev tryckt. Personalen himlade sig och kön suckade mangrant när hon vände sig om för att återlämna varorna. Jag erbjöd mig att betala, men hon tackade nervöst nej eftersom hon inte kunde betala tillbaka.

Jag menade att det behövde hon ju inte. Men du är ju svensk? Förvisso – men det är du med. Så låt mig nu, som en svensk till en annan, betala. När jag haft det svårt i mitt liv har människor hjälpt mig. Det är sånt vi svenskar gör.

Någon i kön svor faktiskt åt mig men jag låtsades inte höra. Jag frågade istället kvinnan skämtsamt om vi inte tillsammans nu skulle jaga Mammon ur templet. Hon förstod inte. Stämningens förtätning nådde till sist sådana nivåer som bara stora mängder av det hormon som endast svenskar i kö utsöndrar. Personalen höll järnmasken. Jag inbillade mig att kvinnan såg lättad ut, men också skamsen, när hon snabbt lämnade affären. Vreden, varifrån den nu kom, riktades mot mot mig. Blickar. Knyckiga, hastiga, rörelser. Knutna nävar i fickor.

Varför berättar jag detta? Ja, inte för att framhäva vilken godhetens apostel jag är. Nej, jag tänker på vikten av att stå upp för sin övertygelse. Men hur vet man att man har rätt? Och så tänker jag på hur det skulle vara att inte ha 54 kronor på kontot när det behövdes. Jag funderar vidare på om uppmaningen att räcka brödet till den hungrige är något vi inte längre följer i Sverige. Isåfall vill jag, känner jag starkt, göra en motreformation whatever the odds.


Det var prov i veckan. Vissa saker är eviga.

Elever har humor

Kan detta vara det sista fönsterkuvertet? Är syndafallet äntligen över? Är jag nu en skuldfri man, rikare och mäktigare än 90% av världens befolkning?

Med Skatteverket skämtar man inte

Det skulle tas en öl i veckan men jag avstod. Det är väl mitt lutherska arv, kan tänka. Jag nåddes dock snart av det glada budskapet att far var där, på puben. Vad gör man? Mannen är som jag, han blir galen av alla restriktioner. We are dressed in our best and prepared to go down as gentlemen. Som reformatorn själv lär ha sagt: ”den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång”. Metoo, Martin, ring a bell?

Men om du smittar någon? Ingen risk svarar far lite vemodigt – vi har inga vänner kvar X och jag. Kom så går vi till puben, pappa, säger jag genast.

Vi går ut ibland, far och jag

Änte könsti? Här har man varit och handlat och fått den goda (!) idén att köpa en prinsesstårta till Vildvittrorna istället för lördagsgodis.

Flickor!, ropar jag när jag kommer hem, jag har en överraskning! De sveper ner till köket, tittar på tårtan och med en blick som talar om att jag närmast är att betrakta som fullständigt dum i huvudet återvänder de utan ett ord till sina telefoner. Äh, det var något drygt pappaskämt. Jag vet inte vad han ville.

Jag ser på tårtan. Den tittar kärleksfullt och lite utmanande tillbaka. Den ser god ut. När jag var liten älskade jag tårta. Det gör jag fortfarande. Jag tror också den älskar mig. Lika bra att sätta igång.


Plötsligt känner jag likt Klosterlasse en passionerad längtan efter den tid som var, efter en tid då jag inte behövde berätta för min far att han omedelbart ska lämna puben eller när mina döttrar inte behövde säga att jag ska unna mig att gå ut och ha lite kul. En tid när människor hjälpte varann i affären och mina värderingar inte var hopplöst passé. En tid när gamla vänner uppträdde på varandras bröllop, när hjältar fanns och stordåd utfördes, en tid när jag ännu kysste av kärlek.


Okej, okej. 50-årskrisen är här. Jag inser det. Skit samma, låt den komma bara. Låt mig bli den stockkonservative dinosaurie jag i själva verket redan är. Tidens oupphörliga gång kan man ändå inte göra något åt (mer än filosofiskt) och tur är väl det.

Rätt eller fel, vem är jag att döma? Låt oss istället glädjas, älska, hjälpas åt och njuta medan tid är. Jag, för min del, tänker inte slösa min kraft på att försöka vända tiden tillbaka. Klosterlasse må ha varit både övertygad och övertygande men det förhållningssättet är inte för mig.