bild 132 – getbyn

Vilken skön ålder det här är, säger en av mina gamla vänner. Inget mer att bevisa, det är bara att vara sig själv.


Ska man behöva gå över ån efter vatten? På en anonym italiensk restaurang i Gamla stan dök den plötsligt upp: tvillingen på väggen. Jag har alltid vetat att det närsomhelst kan ske, ändå tog situationen mig tämligen off guard. Chocken. Glädjen. Kärleken. Känslan av gemenskap och trygghet. Hemlandstoner. Alltihop i en salig blandning.


Man får försöka bräka med så gott man kan i tillvarons syndaflod av vansinnigheter. Passivitet duger inte, det leder ingen vart. Inte mer än till någon förfärlig destination, för att använda en metafor. Så: mot Stockholm! Ibland måste jag, verkligen måste, lämna Arkadien för att styra kosan mot galenpannornas paradis, Mammons högborg, Mälardalens Sodom och Gomorra. Varför? Det är för skönheten. Alltid för skönheten. Stockholm i mitt hjärta. Skönheten har inget pris. Jag betalar därför gladeligen Charon hans silvermynt för att korsa Styx. (Det är alltså Falun, Stockholm och SJ vi diskuterar).

Mysiga Tweed i Gamla stan

Gotham City är seriehjälten Batmans, eller Läderlappen som vi sa på min tid, hemvist. Det är mycket som händer där och Batman räddar ständigt staden från undergång. Begreppet, eller namnet, Gotham är dock äldre än Batman. Det myntades av författaren Washington Irving under första halvan av 1800-talet. Irving gav New York namnet som smeknamn på grund av alla galenskaper som ägde rum där. Ursprungligen lär begreppet härröra från en medeltida legend om en engelsk stad, Goatham (Getbyn), vars innevånare ville undkomma skatt och därför spelade galna (genom att bräka som getter) så fort kungens fogdar närmade sig.


Jag brukar ibland när jag är på resande fot skicka opåkallade moralkakor till döttrarna. Den här gången hittade jag lite inspiration på självaste twitter. Men nu har de genomskådat mig. Jag visste att dagen en gång skulle komma och nu är den alltså här.


Alla behöver vi lite lyx emellanåt och, ibland, det onödiga. Jag söker därför glitter och bubblor. Guldfoajén på operan. Klassiska restauranger, utbud, signaturcocktails och anonymitetens lyx. Jag är villig att betala för allt det där. Mycket, om det håller den kvalitet jag efterfrågar. Hellre Gotham än Gotland, så att säga. Och, givetvis, tvärt om. En rolig sak jag brukar roa mig med i stan är att bräka på dalmål till skillnad mot den lågmälda faludialekt som annars är mitt tungomål. Då är jag plötsligt excentrisk, en kuriositet, närmast hemmahörande på Skansen. Men hjälp att hitta rätt får jag alltid.


Servitören lyssnade med tillkämpad artighet på min allt mer enträgna berättelse om tavelsamlingen på väggen i hans restaurang. Påståendet att jag ägde en identisk avfärdade han som en fyllskalles delirium. Han hade tyvärr inget, utöver en stilla undran hur jag ville betala notan, att tillföra konversationen. Han ville mest gå hem. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag förstår honom.

Jag gillar Gotham. Dekadensen och avspändheten, mixen, utbudet och galenskapen. Att köpa te på NK. Bubblor till lunch och goda vänners lag. För hit har de flytt, alla vänner. Och junior. 200 000 följare hade han aldrig haft som polis i Arkadien. På ett sätt förstår jag dock den som flyr till Stan.

I Gotham uppehåller Batman lag och ordning. Tack för det, Batman, jag kan tack vare dig njuta överdåd och klass i trygg förvissning om att mina vänner har det bra.


Jag är genomskådad. Här som där. En fåraherde i Stockholm. En chimär, en obetydlighet och oombedd rådgivare. Men en tämligen glad sådan. Bä bä vita lamm. Charon och Styx talar i mytologin om enkel biljett. Icke så jag. Fylld och fattig är jag plötsligt hemma igen. I Falun. Där vindarna pina slaggvarpens krön, där tonåringens känsloliv är som en Porsche med cykelbroms, där dalfolket härska och salighet bo.

Ån är full oavsett man springer över den eller ej. Jag är också full. Av glädje, harmoni och kalorier. Tack för den här gången Getstan. Alla behöver vi känna igen oss, ha något att hålla i när åskan går och alla bräker vi när anden faller på. Här som där. Så tack Stockholm. För chocken. För glädjen. För kärleken. För känslan av gemenskap och trygghet. För hemlandstoner. För utbudet och kulturen. För alltihop i en salig blandning.

Min vän har rätt. Nu är en härlig ålder. Inget mer att bevisa. Det är bara att vara sig själv. Det vill gärna bli bra. Vår bästa tid är nu.

En härlig ålder. Såväl Stopet som vi.

Musik:

Adolphson & Falk: ifrån

Viba femba: Slåttervisa

Zetterlund: sakta vi gå genom stan


Källor:

Berggren: Historien om New York

Bild 111: solskenspasta II

Longinus är enligt vissa kristna traditioner den romerske soldat som av barmhärtighet stötte sin lans i Jesus när denne blivit korsfäst. Legenden säger att Longinus var en officer som närvarade vid korsfästelsen och fällde orden ”den mannen måste ha varit Guds son”. Namnet är förmodligen en latiniserad form av det grekiska ordet för lans.


Sociala medier svämmar över av hurtfriska, leende, vinterbadande och skidåkande människor. Viktor lyfter ett menande ögonbryn och påstår att bah, jag har hållit på hela livet. Och jag badar förresten året runt, fortsätter han med det lätta förakt som är så utmärkande för den som är fullständigt övertygad om sin egen briljans, inte bara på vintern.

Flickorna firar jullov på Styrsö. Jag nås av självbelåtna meddelanden från Viktor om att hans matlagning uppskattas av de sju små primadonnor han är satt att vaka över. Även min egen avkomma stämde tydligen in i lovsången. Jämfört med Baffra är mina skills i köket tydligen inte badvattnen värda. Et tu, Brute. Då skulle ni se Patric laga mat! Till jättemånga! Bah, säger denna gång jag med det lätta förakt…(trots att jag inte gjort något alls).


Läkaren tittar på mig. Ansiktet passerar under ett kort ögonblick flera skiftningar. Först den koncentrerade läkarblicken, sedan yrkesmässig eftertänksamhet och till sist skrattar hen till lite.

Ja, du Fredrik, sammanfattas det. Det är inte ovanligt med existensiella grubblerier i femtioårsåldern. Men med tanke på allt du gått igenom vore det inte konstigt om du sedan länge gått på antidepressiva. Men jag måste säga att du förvånar mig. På ett positivt sätt. Tappa ett par kilo, bara. På det hela taget är du en mycket välmående femtioåring. Story of my life, skämtar jag. Ansiktet blir återfår snabbt sin professionalitet: du är femtio nu.

Jag tränar en del. Nu måste jag tydligen äta lite annorlunda men också träna lite annorlunda. Det måste dock tillstås. Jag har ta mig tusan en ruskigt dålig teknik för längdskidåkning.

Mein herrn, monsieur, ja, Frederik han stod i snö och spår han drog sin stav ur drivan med (lätt) väderspända lår. i med mest motgång lika sin kroppsvikts underman han kunde icke staka han kunde icke glida blott falla kunde han blott falla kunde han

Se där, lite intern manskörshumor. Här är originalet om någon vill lyssna. Men seröst, Erik och alla ni andra i mdp: hur ska detta sluta?! Hur ska jag klara kortvasor, och allt vad det heter, som komma skall?!


Under 2020-21 har jag firat min stora födelsedag utspritt. Flera olika fester när pandemin så tillåtit, istället för en stor. (Det var förövrigt detta som fick läkaren att skratta. Lite som när Lövet en gång frågade en doktor om han framgent borde skippa avecen.) Vid ett av dessa festliga tillfällen hade jag uppdragit åt Mange att hålla ”Hyllningstalet till Fredrik Adolphson”. Mange, sin vana trogen, tolkade uppdraget efter eget huvud samtidigt som han konstaterade att han visserligen känner rätt få människor som beställer hyllningstal till sig själva men att jag nog får anses tillhöra den kategorin. (Vem ska annars göra det?!)

Men vilket alster! (Dotter 2, hon som dissar min kokkonst, blev så förtjust att hon omgående beställde en egen ballad om sig själv. Andra maj är deadline, Mange. Då vill hon förövrigt också ha en sång sig tillsjungen av mdp. Äpplet kanske inte cirkulerar långt ute i världsrymden, ändå.) Ursprunget är Taube, här, och Mange framförde den live med egen luta och sång. Trots att föremålet, alltså jag, är tacksamt (obs: dubbelbottnad fyndighet) måste det sägas: imponerande!

Visa skriven med anledning av firandet av Per Fredrik Adolphsons 50 årsdag BALLADEN OM PER FREDRIK ADOLPHSON
2020-11-16


Bland arbetarbaracker i Daloms residens Där Tisken kysser minnet av gruvans existens
Där bakom Folkpalatset hörs järnvägsbommens klang,
som blandar sig med sorlet från Goldens pilsnerpang

Där luften osar svavel, bensin och gatukök Där herrklubben på gaveln fick ljusskygga besök
Där i en radhuslänga på slagg och gjutbetong Där fostrades min polare Per Fredrik Adolphson

Det börja ganska illa för Fredrik Adolphson Han gick ett år på Lekis och sedan gick han om
Han harva på med gosskör, basket och pingpong
Lyssnade på synthpop och annat pling-plang- plong

När andra tog sitt körkort, fick jobb, odla mustasch
Slog Fredrik dank i trenchcoat och rökte Galoise
Han knogade för skitlön på stadens lasarett Och hängde på cafeer, likt en bohemisk sprätt

När Falun blev för litet och livet blev longör Gick han till Blids bokhandel och köpte en parlör
”Je suis un European. Jag måste dra nånstans
Pastis och Orangina. Bonjour Aix en Provence!”

Vi möttes på ett upprop för kurs Historia A Längst bak där i lokalen, ja där satt han och jag
Vi som kom in på nåder, vi skålade för att enkla killar ifrån Falun kan få en doktorshatt!

Sen flytta vi till Djäknen, vi byggde ungkarlsbo
Likt ler och långhalm var vi – Il Cyclone och Hjortfot
För grannen var vi paria, trapphusets fleurs de mal
Var han så bra själv då? En lallande kanalj!

Per Fredrik tog examen: Magister Adolphson,
tog tåget upp till Falun för att börja om. En Folkpartistisk vilde, blev Centerpolitit. Han är egentligen Sosse, men det hör inte hit.

Jag hade vänner hemma. Det var en trevlig kväll
När Fredrik gick på fyllan och bjöd upp till en duell
Fåhreaus hette mannen, som ville se hans blod
Han kastade en handske och fresta Fredriks mod

Per Fredrik trädde handsken uppå sin högra hand,
och slog ett slag i luften, som boxar’n gör ibland
Sen gick han morsk till anfall och ropade: Kom an!
Av en uppercut på hakan i golvet tungt föll han.

Sen dess har Fredrik fallit mången gång igen Nu bor han i radhuset, i sitt gamla barndomshem
I tujaträdens skugga tar hans gamla liv ny form
Nu går rond två i matchen som kallas livets gång.

Så jag knyter bästa slipsen, tar på en bra kavaj!
Fyller glaset upp till bredden, nu börjar hans partaj!
Skål för varje minne, skål för varje vår!
Skål Per Fredrik Adolphson som fyller 50 år!


Eh, ja. Hur tusan ska jag sammanfatta detta? Tack för lansen, jag är återuppstånden? Nja, ett litet utförligare försök får det bli.

Först vill jag påstå att man må förlåta människor som skyltar med framgång, mod och välmående i sociala medier. (Med den baktanken att man också därför, i samma anda, må förlåta mig. Det är väl därför de finns, medierna?)

Till dottern som ventilerar sitt missnöje med min matlagning tar jag till Jesus själv: fader(n) förlåt dem för de vet inte vad de gör. Eller, förresten. Han är ju bra på det där, junior. Jag gläds med, och imponeras av, honom. Vågen, förlåt, vägen menar jag, till någons hjärta går via magen, sägs det ju. Den som en gång fångar honom får väl erfara.

Jag kan ju trots min långsamhet träna (det får väl bli en korthasa) och jag uppfinner mitt eget bröd (ständigt dessa baktankar). Människor är snälla. Jag mötte i mellandagarna en medborgare som glatt utropade sin uppskattning över, ja, lite oklart över vad faktiskt. Men glatt var det.

Till sist betänker jag att visserligen så hänger Longinus namn och myt ihop med lans, barmhärtighet och död. Men anar vi inte också orden longör och jonglör som möjliga synonymer? Och drar vi berättelsen till lansens spets handlar den också om återuppståndelse.

När livet är en stor longör bör vi ta fram vår inre jonglör för att framgångsrikt, och ytterligare en stund, kunna balansera det som stör. För egen del handlar det alltså just nu om en sång om mig, en stor matlagning, ett litet bak, döttrar, en medborgare, en far, en bror, några vänner och kärlek, all denna kärlek, för att jag ska kunna säga: det är fullbordat. Eller skulle jag säga att bordet är fullt?


Källor

Matteusevangeliet 27:54

Markusevangeliet15:39

Lukasevangeliet 23:34

Shrek (Fermis paradox 2)

Nyårslöften är inte min grej. Det räcker att 2023 blir annorlunda än 2022.


När chansen ges bör man ta den. Det har jag ofta varit dålig på genom åren. Men en gång tog jag vara på den och ni kan inte tro vad som hände sen.


Nobelpristagaren Enrico Fermi har givit namn till Fermis paradox. Denna paradox belyser problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar. Fermi formulerade frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, påträffats.


Pappa, hur tänker du kring kärlek? Och kom inte dragandes med mamma nuigen. Du måste lyfta blicken.

Ja var finns den, kärleken? Och hur gestaltar den sig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men samtal med döttrarna är ofta intressanta på ett existentiellt plan och man får ta chansen när den ges.


Under förrförra valrörelsen gav jag mig ut i cyberrymden för att jaga träsktroll. Nu är perspektivet ett annat. Fermis paradox är emellertid lika tillämpbar med den skillnaden att det är jag som är träsktrollet. Låt vara ojagat – även om det på ett statistiskt plan borde vara skottpengar på mig som varandes vit, medelålders, heterosexuell man. Det är ju trots allt vi som hittar på det mesta av världens elände. Tur för vissa av oss att kollektiva bestraffningar inte tillämpas.

Ett träsktroll från andra sidan galaxen

Det krävs mycket mod för att ge sig in i det okända. Som ett samtal med en tonåring. Ibland har man visserligen inget val, som när Malin dog, men ändå – det går att möta den ovissa framtiden på olika sätt.

Fakta är odiskutabel: Jag tog en gång en chans som ledde till att jag levde tjugotre år med någon som gick bort i cancer 2019. Hon paddlade en otroligt vacker kajak av mahogny som jag aldrig vågade prova, vi fjällvandrade, vi sjöng, vi reste och vi upplevde. Vi fick två barn.

Så här flera år efter hennes död inser jag, när jag åter lyfter huvudet, att jag tappat det. Kanske behöver jag en inspirerande vän, någon som får igång mig igen. Eller kanske inte, jag vet inte riktigt. Det är lite läskigt att definiera i vilken form man kommer ut på marknaden efter att inte varit där sedan 1995. Och att dessutom försöka ge relationsråd till en tonårsdotter. (Lär dig självförsvar och att springa?) Känslan är hursomhelst bäst beskriven som att ge sig ut i världsrymden som varandes Kapten Zoom.

Vem är det där, pappa? Shrek?

Många människor, inklusive jag själv, är rädda för det okända och vill ha enkla svar på svåra frågor, vanans makt är stor. Älskar jag min partner? Jul och semestrar ska oavsett svaret på den frågan vara som alltid och köttbullarna ska fram varje onsdag. Detta är kanske skälet till att den som faktiskt borde separera inte gör så.

Rädslan för det okända kan vara paralyserande. Man tror lätt att hela livet faller ihop om det inte är som det brukar. Jag kan tillhandahålla ett empiriskt svar: det gör det inte. Det kan falla ihop av andra skäl, men inte på grund av förändring. Annorlunda är i allmänhet bra. Vi har hur många exempel som helst på när livet blivit bättre genom nya perspektiv och möjligheter.

(Kanske hittar vi här en delförklaring till varför en partner misshandlar och varför en misshandlad inte omedelbart flyr. Människor som bara har ett perspektiv tenderar hursomhelst att vara mer våldsamma än de som ser och präglats av flera.)

En sak står i alla händelser helt klar. Fermis paradox blir extra tydlig inom datingapparnas obegränsade cybervärld. För: var är de? Det borde ju finnas intelligent singelliv därute. Jag har provat nätdejting till och från, det erkänner jag utan omsvep för min dotter. Hon verkar helt oberörd av det som i min värld är ett stort erkännande.

Det normala samtalet med tonåring. Annorlunda är bra.

Hur det gick? Ja…, visst har väl en och annan hört av sig. Men det känns… ja, integritetskränkande. Det är, i min lilla värld, inte så det ska gå till när man blir kär. Fast det klart, annorlunda är det ju med appar. Sämre. Människor är ju så mycket mer än en bild och (i bästa fall) femhundra ord. Vi tittar på varann, tonårsdottern och jag. Jag inser straffsparken. Att jag på bild framstår som ett träsktroll från andra sidan galaxen eller mer seriöst: att man är körd som 52-årig manlig glesbygdsbo. Graningekängor ftw!


Hur kommer hen som kör snöplogen till jobbet? Är det rätt att samarbeta med SD? Varför finns det bara ett konkurrensverk? Varför dog hon? Finns det ingen i hela universum som vill besöka operan med mig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men jag har faktiskt svar. Jag tycker det hela kokar ner till ansvar gentemot mig själv och flickorna. Ingen annan än jag fixar livet åt mig. Så var det då och så är det nu. Tillvaron är konstant.

En sak till står dessutom helt klar, säger jag till hon som faktiskt fortfarande sitter kvar vid köksbordet. Det handlar inte om hennes mamma. Men den som till äventyrs vill hänga med mig måste vara av sådan dignitet att hon kan vara en pålitlig vuxen, vän, till mina döttrar. Varför? Ja, det är inte en extra mor vi pratar om. Men om jag hoppar över gärdesgården i förtid måste det finnas någon senior rådgivare kvar. Ett back office management. Sådana är viktiga att ha även för unga vuxna. Eller för 52-åriga män i staden och glesbygden. I synnerhet för dem, inser jag när jag tänker efter. Nu skrattar faktiskt tonåringen.

Jag tror hursomhelst jag funnit det, berättar jag slutligen. Lösningen på hur jag vill leva mitt liv. För än skymtar inte gärdesgården även om den ständigt snickras på. Jag vill våga prova nya, annorlunda, vägar i livet och rent allmänt försöka vara en så god och glad människa jag kan. Som det heter: nytt år, nya möjligheter! Love is all around! Och oavsett hur det känns, kärlek eller sorg, ensamhet eller flersamhet: det kommer inte alltid att kännas så här.

Annorlunda är därför bra.


Okej, pappa. Det ger sig nog för dig. Och för mig. Förresten vill jag pierca naveln. Alla gör ju det.


Nästa gång den ges ska jag ta den. Chansen kommer kanske aldrig tillbaka.


Jag lovar mig själv att 2023 ska bli, vid en jämförelse, ett mycket analogt år. Ett annorlunda år.

Gott nytt år!


Musik:

Mozart: Trollflöjten (Hon och han)

Bowie: Starman

Tutta Rolf: en stilla flirt

Rikard Wolff: Kvinnan jag drömmer om


Relaterade blogginlägg:

Fermis paradox

Snövit

Daten från helvetet


Källor:

Wikipedia

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

De gyllene bågarna 2 (inlägg 1000)

Crunch, crunch. Det är ljudet av någon som lystet festar på ostbågar som hörs. Rädda mig, någon!


Det var en begravning och jag kände att den döde läste mina tankar bättre än jag själv


Fördärv är ett lite gammaldags ord. Synonymer är olycka, fall, undergång, ofärd, förstörelse, skada, ruin, förödelse, förfall, moralisk upplösning, gudlöshet, lastbarhet, förstämning, dekadens. Jag kan skriva under på alltihop. Det är kanske därför jag ber om räddning.


Ta en för laget. Laget för jaget. Etcetera. Eller hur. Tillvaron tycks mig fylld av chipsstinna egon. Mitt mantra, att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor, är en tröst för tigerhjärtan. Ibland, när jag under självrannsakelsens stränga ok trevar i mitt inre, undrar jag om det verkligen inte finns ett större djup hos mig än det som återfinns hos en normalstor påse ostbågar. (Det finns förvisso ingen normalstor sådan, den är alltid för grund.)


Restaurang Flustret hette från början Lilla Fördärvet (till skillnad från Stora Fördärvet som låg på annan adress) och är ett klassiskt hak i Uppsala. Såväl Strindberg som Wennerberg besökte det, två herrar som förövrigt hade fundamentalt olika syn på både Uppsala och dess studentliv. (Jag lutar personligen mer åt Wennerbergs hållning om någon till äventyrs skulle undra.) Även om jag mest hängde på nationerna under min tid i stan hände det att jag, långt bortom räddning, avslutade festkvällen också på Flustret. Den som där inträder, låt hoppet fara, typ. En gång köpte jag ostbågar innan jag gick hem därifrån. Mange åt minst hälften.


Apropå ostbågar. Det pågår visst en tävling i fotboll. Jag tittar inte av principiella skäl. Man kan ju äta ostbågar ändå. Men saken får mig att fundera över det här med idrottstävlingar. Vi som lever idag har i allmänhet, iallafall om vi lever i demokratier, möjlighet att ha moraliska synpunkter på omständigheterna kring ett idrottsevenemang. Jag hade det i samband med förra världsmästerskapet i skidor här i stan, jag och många med mig, har det alltså inför det nu pågående vm-slutspelet i fotboll.


Orgeln teg, fåglarna sjöng, gropen ute i solgasset. Min väns röst höll till på minuternas baksida.


Det är ändå slående hur enhetlig, lika (slätstruken?), världen blivit. Föreställ dig en olympiad – exempelvis år 1122 i USA. För det första var ingen i Asien, Europa eller Afrika medveten om att de amerikanska kontinenterna existerade. För det andra fanns relativt få gemensamma idrotter i världen. Även om alla kunde springa var man definitivt inte överens om reglerna för en löptävling. På vilka villkor de olika nationerna skulle tävla kunde också vålla problem. Kinesiska Songriket erkände vid tidpunkten ingen jämlike i världen. Tävla på lika villkor mot underlägsna barbarer?! Stridsyxan skulle snart vara uppgrävd. För vilken nation skulle man tävla? Det feodala samhället kunde lätt komplicera den saken. Innan idrottaren drog på sig landslagströjan måste det avgöras vilket landskap han (det är nog tämligen säkert att fastslå att detta vore en rent manlig tilldragelse) representerade. Nationalstaterna var inte uppfunna och gränser kunde förändras över en natt.

Det är slående vilken enighet att vi människor numera uppvisar och att vi dessutom är i stånd att fira den genom exempelvis en internationell tävling där alla är överens om reglerna och tävlar på hyfsat lika villkor. Vilket pris har denna enhet? Qatar kastar oss på ett sätt tillbaka tusen år i tiden samtidigt som världen tycks anse att priset är rimligt.

Det är omtvistat huruvida storstjärnan John Cruyff vägrade spela i VM i fotboll 1978 på grund av att värdlandet Argentina var en diktatur. Oavsett anledningen kan varje individ göra det ställningstagandet. Kanske borde vi ta en för det mänskliga laget och inte spela fotboll i förtryckarstater? Är människan i andra änden av systemet verkligen bortom räddning? Något säger mig att migrantarbetare i Qatar sällan äter ostbågar.


Jag krafsar i botten av min inre ostbågepåse. Tar en båge till. En för laget. Inte behöver jag räddas från mitt stora lilla fördärv. Då, på exempelvis Flustret, eller idag reder jag, med eller utan fotboll, min egen olycka, fall, undergång, ofärd, förstörelse, skada, ruin, förödelse, förfall, moralisk upplösning, gudlöshet, lastbarhet, förstämning, och, i synnerhet, dekadens. Ansvaret är mitt och jag duckar inte.

Crunch, crunch. Man kanske skulle operera in ett inre (grill)chip för att slippa bry sig om trivialiteter. Men det går nog inte.


Jag körde hem genomskådad av sommarens glans av regn och stillhet genomskådad av månen.



Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna

Berlin-Sotji

VM 7


Musik:

Demian: Lycka till

Bach: cellosuite 1


Källor:

21 tankar om det 21:a århundradet

Tranströmer; Sorgegondolen, Från juli 90

Synonymer.se


Post scriptum:

Hela blogginlägget står över satans påfund (som påståenden huruvida någon sorts krokar skulle ha något som helst med ost att göra alternativt att något annat företag än OLW kan tillverka produkten).

Detta är det tusende inlägget på bloggen. Tänka sig.

Äkta kärlek

Den lilla världen

Det är första advent. Måste man bete sig på något särskilt sätt? Får man skåla? Jajamän! Välkommen till den lilla, goda, världen!


Advent betyder ankomst. Jag har just ankommit hemmet efter en helg i vänners lag. Det kan förövrigt vara värt att vänta, ibland. Låta den rätta komma in, liksom. Men man får inte glömma att det goda livet ofta redan kommit.

Men överallt, runt om i världen, har det goda livet inte redan infunnit sig är jag plågsamt medveten om. Många väntar fortfarande på lyckans Messias. Inte jag, dock. Jag är privilegierad, har det verkligen bra här i min egen lilla värld. Trygghet, ordning och traditioner, som första advent, stänger den stora världens oroligheter ute. Det blir också extra tydligt de gånger jag har möjlighet att samla människor runt mig som betyder mycket. Även om vintern närmar sig jagar samvaron under dessa stunder kylan på flykt medan glädjen återvänder.

Jag fyller på reserven, så att säga. För det är en glädje jag tar med mig till mina lektioner, till mitt politiska arbete och, så gott jag förmår, för att betvinga vardagslivets tråk och tvång. Jag skäms något över att medge det, men jag ger ofta tusan i den stora världen. Jag hämtar min styrka ur min egen lilla värld och försöker genom den förmedla en så ljus bild jag kan på livet och världen.


Det finns mycket livsvisdom i enkel banalitet. Som i visor jag gillar att sjunga. Det var min kusin Andreas som först uppmärksammade mig på den djupa vishetsläran i denna sång:

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara. En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.

Eller varför inte en strof ur biskop Franzéns bordsvisa:

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.


Det må vara som det gitter med livet. Plötsligt ryter stormen, plötsligt drabbar ohälsa, uppbrott, oro, kanske till och med döden, den enskilde. Då finns den lilla världen där, och rätt hanterad hjälper den oss på fötter igen. Jag älskar därför mina utflykter till fest, kamratskap, sång och bus, jag älskar ofta mer min nostalgiska längtan till Styrsö än att faktiskt vara där. Trots att världen ofta tycks dyster, både för den enskilde och i det stora hela, fortsätter jag att skamlöst njuta av tillvaron. Kanske är det som det någon gång uttrycks i filmen Titanic: we are dressed in our best an prepared to go down as gentlemen. Alternativet till formuleringen verkar faktiskt inte så tilltalande. Eller som min vän allkonstnären Patric uttrycker saken: Möter man världen med ett leende ler världen ofta tillbaka.

Så, alla släktingar och vänner, kollegor, gamla och aktuella elever, körvänner och kollegor i politiken. Jag höjer mitt glas för er i en skål som jag hoppas utstrålar all den kärlek och glädje som jag känner för er alla, oavsett om ni ingår i min lilla värld eller inte.

Det klart man får skåla på första advent. I väntan på rätt sällskap skålar jag i enskildhet. Det goda livet ligger ju där, precis under nästippen. Jag klappar mig själv uppskattande på axeln och säger till min spegelbild: välkommen till hela din lilla värld!

En nyårsafton för några år sedan

Musik:

Once: Falling slowly

Händel: Semplicetto!


Källor:

Titanic, filmen

Fanny och Alexander, filmen

bild 128: Bilbo

Formuleringen ”att bygga ett monument över sig själv” är ett sätt att beskriva ett relativt omfångsrikt företag som onödigt. Men kanske finns egna monument i verkligheten? Är de i så fall onödiga? Vem har en byst över sig själv som barn om vederbörande inte händelsevis råkar vara Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea?

Engelbrekt. En kändis som aldrig besökte Falun. Karl Hultströms mest kända verk invigdes 1919. Engelbrekt är Faluns mest ovetande kändis, kanske

Ordet monument kommer från latinets monumentum där mentum avser sinne, minne, komma ihåg, och förleden i ordet borde avse singular (mono). Ett monument är alltså ett sätt att minnas någon eller något som på ett eller annat sätt satt sitt prägel i historien. Börje Salming, exempelvis, får snart en gata i Kiruna uppkallad efter sig. Monumenten möter alltid samma frågor. Hur ska det ut? Var ska det placeras?

Det finns en grupp på Facebook som heter selfies med ovetande kändisar. I gruppen lägger man upp en bild på sig själv med en kändis som är ovetande om att hen blir fotograferad. Det låter kul.

Selma är en kändis som bodde länge i Falun. Statyn invigdes 2011. Den har gjorts av konstnären Arvid Backlund utifrån en befintlig modell. Men inte modellen till vänster.

Jag brukar ibland ge mina elever en fältuppgift som innebär att de får ge sig ut i staden på jakt efter historiska spår. Uppgiften handlar i olika varianter om att identifiera den fjättrade Clio – alltså varför varje skildring av historien säger mer om den tid som den tillkom under än om den skildringen avser. Eleverna får leta efter kolonner, torg, religiösa byggnader, viadukter, bibliotek, amfiteatrar, badhus och statyer och arbeta med frågan om vad vi vill minnas, varför och vad vi kan utläsa av placeringen.

Revykungen (och) Ernst Rolf (till höger) föddes i Falun. Byst av Arvid Backlund i Hästparken.

Statyer väcker ofta känslor. Känd är dramatiken kring Engelbrektmonumentet i Falun. Drag var det också 1868 när statyn av Karl XII i Stockholm skulle invigas. Strindberg var skeptisk. Han beskriver saken i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son”.

Huvudstaden med dess höga kulturintresse ville resa en staty åt Carl XII? Varför? Var denne sista medeltidsriddare tidens ideal? Hade Gustav IV Adolfs och Carl XV:s idol blivit ett uttryck för den okrigiska tid, som bröt in? Var det ett eko från skandinavism-tiden, då Han selv etcetera skulle uppliva Sveriges multnade krigsrykte? Eller utgick det hela, såsom ofta händer, från bildhuggarens ateljé? Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas. Läktarna för åskådarna restes, men så olämpligt, att ceremonin icke för åskådarna kunde åses, och innanför inhägnaden ägde endast hov och bjudna, sångare och de betalande tillträde. (…) och alla ansåg sig äga rätt att se på. Tillställningen blev förhatlig. Man skrev och petitionerade om läktarnas nedtagande, men fick nej. Folket rörde på sig och ville riva läktarna, men då kom militären ut.

Vad säga? Att man 1868 visste att uppskatta sångare? Bra där, som det heter.

Min bror var ett mycket älskat barn. Han ansågs även bildskön (som bäbis). Det hela gick så långt att det övergick i någon sorts dyrkan, nästan kult, av honom. Allt medan jag och vår syster viftades undan som envetna och bråkiga. Som det föll sig fanns i familjens vänkrets en konstnär. Det verkade inte alls bisarrt, inte på något sätt konstigt eller överdrivet, att låta beställa en byst av endast ett, visserligen högt älskat, av sina tre barn.

Ack, flyktiga fåfänglighet! Ack påträngande förgänglighet!

Tiden fortsatte sin obönhörliga gång. Barndomens lyster bleknade till förmån för ungdomsaknens pipiga bröl. Allt längre in garderobens dammiga gömmor fann bysten sedermera ro. När modellen för konstverket många år senare skilde sig ville exfrun inte veta av någon stod av sin före detta make. Märkligt kan tyckas, men så var det. Bysten bidade nu sin tid i ungkarlslyan väntandes på Bilbo. Så slumpade det sig att den efter ett besök ”glömdes” hos mig. Varför någon åker omkring med en byst av sig själv i bakluckan (och tar med den in i huset som gästas) är måhända en rimlig fråga i sammanhanget.

Sedan dess har den tronat i mitt soprum – mest som ett skönt sätt att skrämma människor. Inte över tröskeln skulle denna obehagliga tingest från förr, detta vidunderliga monument över en svunnen epok. Så kom snilleblixten! Han är ju känd nu, junior. Bysten kan bli värdefull! Sagt och gjort: jag tog in den. Nu är den min! My precious. Pappa! Tog du in den!? Var ska du ha den?!

Min bror har en byst över sig själv som barn trots att han inte är vare sig Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea. Men verkligheten är också en annan. Han bygger genom sitt liv och sina gärningar ett monument över sig själv. En hyllning till livsnjutningen, glädjen, rättvisan och godheten. Det kan aldrig vara onödigt. Det var nog vad våra föräldrar och deras vänner såg i den lille gossen. Av samma anledning som vi människor i alla tider huggit stoder till vänskapens och kärlekens värn och ära lät de beställa en över honom.

Var och en må bygga sitt eget monument. Placera det närmast hjärtat, fota sig bredvid eller låt bli. Jag vill mena att om man bygger det (skyll mig gärna för att vara en klyschornas okrönte revykung) av kärlek är det aldrig onödigt.

En ovetande kändis

Relaterade blogginlägg:

Engelbrekt

Den fjättrade Clio

Modus vivendi

Hästparken

Sagan om ringen


Musik:

I’ll se you in my dreams

Lauridsen: o nata lux


Källor:

Falun.se

SVT.se

Synonymer.se

Strindberg: Tjänstekvinnans son

bild 127: Gustafs skål

Kolla! Vad har de på sig?! Jag ler för mig själv. I mjugg, som det heter. Ett Mona Lisa-leende. Eller är det möjligen ett varggrin?

Var det bättre förr? Minnet går sin eviga holmgång med skildringen. Ibland är minnena jobbiga och historien obamhärtig. Men ibland… Så många tankar. Timmar, dagar och år av gagnlöst muttrande om i stort sett ingenting. Sittandes i min fåtölj stirrandes på kungar. Och inte heller någon att dela dessa tankar och käbbel med. Förr hade jag projektet ”veckans kung” som innebar att jag varje middag inför en hänförd (eller hur) familj föredrog aktuell monark.

Men vad säger jag? Ingen att dela tankar med? Trams. Jag har ju dig, bloggen. Det är du och jag.


Jag är knappast någon glödande rojalist men jag har ett intresse. Jag har i stort sett alla regenter på min vägg, det är nog mer än man kan säga om de flesta innevånare i konungariket Sverige. När jag synar dem där på väggen fastnar jag alltid för gustaverna. I synnerhet den tredje. Han verkar varit något av en glad gamäng. Det kan man nog inte riktigt säga om den förste.

Regenterna på min vägg

Det är kontemplativt. Medan jag iakttar kungarna begrundar jag högt och lågt, tillvarons stora och små egenheter. Som att Dotter 1 tycker det är fånigt med polo. Jag ignorerar henne och reflekterar istället över att det finns en mängd händelser som man på olika sätt borde uppmärksamma. Iallafall kan man anse det om man är historielärare.

Fånigt med polo?

Händelser som givit visst avtryck i historien, alltså. Hur är det egentligen med rojalismen, numera? Svenska botten var en rojalistisk rörelse inom Hattpartiet som samarbetade med Gustaf III vilket bidrog till dennes kupp och slutet på Frihetstiden 1772. Yej! Leve konungen! Det var en rojalism som heter duga, det. Borde inte Svenska botten lyfts fram av hovet under 2022?

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill.

Anjalaförbundet var något av det motsatta. Det var en revolt bland officerare 1788 efter att Gustaf III startat ett krig mot Ryssland. Detta var ett brott mot de svenska grundlagarna och hären var dessutom illa rustad. Några officerare började på eget bevåg fredsförhandla med Katarina i Ryssland. Gustaf krävde lojalitet av militären men följden blev Anjalaförbundet, ett öppet myteri där 113 (adliga) officerare förklarade kriget olagligt och krävde riksdagens inkallande. Ner med tyrannen! Gustafs bemötande av anjalamännen blev framgångsrikt, han spelade på historien. Klädd i folkdräkt talade han på kyrkbacken i Mora såsom en gång Gustaf Vasa hade gjort. Gustaf (III) vann stöd, upproret krossades och en av ledarna avrättades. Gustafs skål! sa Bellman. Leve Dalarna! sa Gustaf. Adeln bidade sin tid.

Inte i Mora. Men med en kungavägg bakom

Republikanska föreningen borde vädrat morgonluft vart tionde år allt sedan 1988, då det var två hundra år sedan Anjala. Men se det året, 1988, det var Berglagets år. Det 700:e i företagets historia firades bland annat genom att Lasse Berghagen uppträdde i Stora stöten.


Borde inte åtminstone vi i Dalarna under 2021 firat minnet av slaget vid Brunnbäcks färja? Eller, det kanske någon gjorde? Pandemin, jag vet. Men ursäkter är som ändalykter – alla har en. Kanske borde Falun minnas att Gustaf, sedermera I, hade sin bas här i stan vid tillfället?

Detta var hursomhelst den första större sammandrabbningen mellan Gustaf Vasa och ”danska” (Kalmarunionen) trupper. De förra hade sin bas i Falun, de senare i Västerås. Slaget stod vid byn Brunnbäck i närheten av Dalälven 1521. På Gustafs sida stred bland annat soldater, bönder, från Dalarna. Slaget utföll till deras fördel och kungen var inte sen att utropa det hela som en stor svensk seger. Leve Sverige! Leve Dalarna! Huruvida någon uppträdde i folkdräkt under slaget håller jag för osannolikt.

Idag spöar vi dansken i… backhoppning?

Det hela ledde till att det moderna Sverige föddes den 6:e juni 1523. Nästa år fyller gamla Sverige alltså 500 år. Det lär väl firas i det här i sammanhanget ganska ljumna landet. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill. Utländskt. Plötsligt känns Tegners ord aktuella för vår tid. Välkomna, ni som sökt er hit! Ni, vi, är alla fantastiska och flärdfulla!

Brunnbäcksstenen. Bild: visit Dalarna

Jaha, hur binder jag ihop det här? Fler helgdagar år folket? Det blir något av en paradox eftersom det var ”kungatyrannen” (G3) själv som genomförde den stora helgdöden. Att det är snyggt med polo? Det visste redan Gustaf Vasa. Så många tankar och ingen… vänta! Plötsligt dyker tillfället upp. Fjärran så nära. Upptagen, jäkla otur. Nå, det går fler tåg. Det är fortfarande du och jag, bloggen.

Plötsligt dyker tillfället upp

Man får väl i det stora hela högtidlighålla vad man vill. En glad gamäng, exempelvis. Jag tror slutsatsen får bli att det inte är det sämsta att vara en sådan, ehuruväl ensamstående.

Leve alla glada gamänger i såväl slott som koja! Jag höjer mitt glas och skålar diskret, fast på avstånd, med en envåldshärskare som hänger på min vägg. Det finns väl sämre ställen att hänga på, tänker jag. Nåväl, Gustafs skål!


Så, var det bättre förr? Måhända var det ungefär lika. Lärjungen tycker sitt arbete är tungt, men är ändå vagn, och läraren är hästen, säger (ungefär) Strindberg. Den enes Mona Lisa är den andres varg.

Det är sen eftermiddag i klassrummet. Några elever tittar en film på youtube, de har hittat en video från Lugnetgymnasiet inspelad 1992. Eleverna fascineras. De tycker skolan verkar ”mer nice” än idag. De slås av att inga mobiler förekommer. De tycker också allt verkar mer unket, påstår att ingen kände till deodorant eller parfym på den tiden. Så tittar de på mig. De frågar hur det var eftersom jag var elev ungefär den tid filmen visar. Jag tar ett djupt, bitterljuvt andetag och förlorar mig i ett avlägset fjärran.

Vad ler du åt, Fredrik?


Relaterade blogginlägg:

Resan till Leningrad


Musik:

Gustafs skål!

Crawford: same old story


Källor:

Landen: Gustaf III en biografi

Wikipedia

Tegnér: Vid svenska akademinens femtiåra minneshögtid

kejsarbrev

Skepp ohoj!

Ave Caesar!

Land i sikte!

Hur ska man, som varandes ett stycke drivved på livets ocean, manövrera?

Med termen kejsarbrev avses en officiell skrivelse, ett oomkullrunkeligt (älskar det ordet!) direktiv, ett påbud som inte tål några motsägelser. I vår moderna tid är ett synonym partipiska.

Begränsa dig till nuet, säger den romerske kejsaren Marcus Aurelius.


Ibland, när missmodet drabbar, tänker jag att vi allt är bra enkelspåriga vi människor. Påfallande ofta tycks vi vara någon form av sittande ankor pickande efter smulor medan de smarta, de utstuderade, de med agendor, kammar hem det stora spelet.

Alla är ett geni, säger Albert Einstein.


Vi är så otroligt uppkopplade. Villigt ger vi via surfvanor, smarta telefoner, tv-apparater, luftvärmepumpar (som jag själv just köpt), dammsugare med otroligt mycket mera, bort vår integritet (personliga data) mot gratis e-post, rabattsystem och konton på sociala medier. Vi säljer oss själva, vår integritet, för blingbling. Betänk alla mikrofoner och kameror våra smarta prylar har. Betänk all data de kan samla in och lägga i (exempelvis det kinesiska) molnet. Jämförelsen med när conquistadorerna köpte gruvor i Argentina eller Manhattan för några pärlor och sprit, är intressant.

I solens följe lämnade vi den gamla världen, säger Columbus.


Strax innan pandemin drabbade världen med full kraft gick jag till Claes Ohlson för att inhandla 150 par engånghandskar av plast. Jag har kvar 148 av dem. Se där en rationell förberedelse av en pandemi.

Ge aldrig upp – ge aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp, oavsett om det gäller små eller stora, mer eller mindre betydelsefulla saker, säger Churchill.


Runt om i länet, och landet, skapas så kallade storkoalitioner, uppgörelser mellan främst moderater och socialdemokrater. Inget ont i det – man får samarbeta, eller låta bli att samarbeta, med vem man vill. Jag ser emellertid ett nytt politiskt landskap växa fram. En socialdemokrati och en höger med gemensam agenda: att marginalisera de liberala mittenpartierna C och L. Det blir ju lite lättare för dem på det viset. Högern och S behöver på detta sätt enbart förhålla sig till var sin bråkig ytterkant: V och SD. Planen är utan tvekan att försvaga den liberala mitten inför valet 2026. Smart tänkt. Jag har inget belägg för att det utgått något kejsarbrev från högerpartiernas eller socialdemokraternas ledningar om detta men anser att trenden är tydlig.

Sista fullmäktige i den döende mandatperioden släpar sig lite småtrevligt mot sitt slut. Sossar och moderater gosar. Jag blir så förvirrad, är jag opposition eller majoritet? Gamla allianser har hittat nya vägar. Glöm inte att den bak du sparkar på idag sitter ihop med den rygg du dunkar i morgon.

Det är till mitten politiken går när den ska dö, sa någon jag glömt namnet på i en mycket intressant artikel nyligen.


Den gamla mandatperioden lägger sig sålunda till vila, saknad av ingen och älskad av få. Det känns som om jag blivit något av pånyttfödd, som om jag just fått mitt liv tillbaka. Begåvad med erfarenheter tittar jag framåt, både inom politiken och den fria tiden.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar, säger Tranströmer i sin fantastiska diktsamling Sorgegondolen. Ska man läsa en diktsamling i sitt liv rekommenderar jag, av hela mitt hjärta, den.


Jag kan inte göra mig fri från misstanken att vi i oförstånd återkommande säljer Manhattan för lite blingbling och sprit. Å andra sidan, vem vill äga Manhattan? Det finns, som jag brukar säga, två sorters människor i världen – de som vill och de som inte vill äga Manhattan. Jag tror vägen till sinnesfrid tar en omväg runt mitt metaforiska Manhattan. Livet är som en burk man en gång fick på fars dag fylld med kärleksfulla små meddelanden om ens personlighet. En burk som man öppnar då och då för att må lite bättre.

Några lyckopiller

Mitt inre kejsarbrev slår fast att jag de senaste åren stundtals varit ur kurs under den seglats som normalt sett benämnes livet. Jag har visserligen inte sjunkit, ibland utsatt mig för plågsam stiltje, ibland seglat åt helt fel håll, men stundtals varit rejält ur kurs. Nu beordrar min inre kejsare mig att åter sätta segel.

Ave Caesar!

Skepp ohoj!

Land i sikte! Och inte tusan är det Manhattan.


Relaterade blogginlägg:

Founding fathers


Musik:

Brundin: Clownen

Mascagni: Cavalleria rusticana, O, lola blanche fleur


Källor:

Förekommande länkar i texten

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

bild 120: ensamma kufars sällskap

En känsla att längta tillbaka till.

Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.

Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.

Bröllopsdag

De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.

Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.

Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.

Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.

Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.

Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön

Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.

Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.

Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.

Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.


Relaterade blogginlägg :

Beyond Thunderdome

Julia


Musik:

Haydn: Stabat mater

Dahlquist: Dans på Brännö brygga

Zetterlund: Angöra en brygga

Bild 109 – 1-0-0-1-0

Daniel Eggertz. Vännen, poeten, jägaren, filantropen, kamraten. Hjälten. Varför denna tillsynes opåkallade hyllning av en slumpvis utvald falubo? Det kräver sin förklaring.

Det var dagarna innan jul illa ställt i det Adolphsonska hemmet. ”Fritids”politikerns, lärarens och den ensamstående förälderns resande tillvaro gjorde allt sammantaget att såväl juldagens middag som julgran saknades. Båda dessa är viktiga och goda råd befanns dyra. Barnen Adolphson som tagna ur en scen av Dickens med blanka ögon och röda kinder. Det gör inget pappa. Det räcker att vi är tillsammans. Minnet av barndomens lyckliga jular skavde tillsammans med alla fina år med Malin. Kvalen rev mitt inre. Vilken usel förälder jag är.


Ett noll noll ett noll
vi måste värna om vänskap
undvika bråk.
Ett noll noll ett noll
vi måste tala samma språk.
Ett noll noll ett noll
ta min invit och min utsträckta hand.
Ett noll noll ett noll
vi måste kunna förstå varann.


Är ni släkt med Edvin Adolphson? Se där en vanligare fråga till mina föräldrar än till mig. Om skådespelaren Edvin var okänd för min generation var under 80-talet en vanligare undran hur det var med släktskapet till ena halvan av duon Adolphson&Falk. Det är iallafall inte du som sjunger. Mor trodde att dessa min tidiga ungdoms idoler var ett hittepå-band bestående av mig och Tage. Rätt fint tänkt, ändå.


Vad är det som styr våra liv? Att vi blir som vi blir, valen vi gör, känslorna vi känner. Hur våra liv gestaltar sig. Det rör sig om biologi förstås, om sociala och ekonomiska förhållanden, arv, miljö, och, faktiskt, kemi. Kanske styrs vi enbart av algoritmer.

I stort sätt alla känner väl till begreppet algoritmer. Det är i allt högre grad (bara) sådana som styr våra digitala liv. Och digitalt lever alla i den gyllene delen av världen – från vaggan till graven. Algoritmer är en matematisk term som egentligen är ett finare ord för en lista med digitala instruktioner, en detaljerad följd av matematiska kommandon för att utföra en uppgift. I mitt lilla huvud är det en samling arabiska siffror, ettor och nollor.

Om ursprunget till de arabiska siffrorna, utöver att de inte är arabiska, är inte mycket känt. Araberna fick dem från hinduerna som antingen själva uppfann dem eller stal dem från Kina. Araberna fattade hursomhelst grejen och anpassade (sig till) dessa. En viktig person i sammanhanget är Abu Jafar Muhammed ibn Musa al-Khwaismi. Han skrev på 800-talet en bok om det nya siffersystemet som spreds till Spanien och sedan vidare till övriga Europa. Det nya systemet var överlägset det gamla romerska räknesättet. I översättningar till latin förändrades/förvanskades med tiden författarens namn från al-Khwaismi till tidigare versioner av ordet som vi idag uttalar algoritm.


Jag är gjord med precision
Jag är perfekt i minsta del
Varje kugghjul snurrar runt som kugghjul ska
En aldrig svikande funktion
Jag har aldrig gjort ett fel
Jag har den fullkomlighet som människan borde ha
Men händerna som styr mig
Visar prov på fumlighet
Och jag blir skrämd av dessa människor
Och deras ofullkomlighet
Och jag undrar vad som händer
Med dom råd jag lämnar ut


Notera handväskan

Bilden föreställer undertecknad en jul i slutet på 1970-talet. Jag är mitt i ännu ett framträdande som Agneta i ABBA för den som för stunden orkade lyssna. Eftersom de flesta av mina jämnåriga killkompisar föredrog fotboll (eller motsvarande) bestod publiken oftast av mor. Nu, när ABBA gjort comeback, har några existentiella frågor flutit upp till ytan. Varför blev jag inte artist som jag en gång drömde? Vad var det som avgjorde att min framtida håg skulle komma att stå till lärarkallet och politiken? Det kan man inte så noga veta. Det man däremot med säkerhet kan säga är att det alltid varit viktigare för mig att uppträda än att skaffa julgran i tid.

Det finns förstås beröringspunkter mellan algoritmer och mänskligt liv. Det är ju hela poängen, egentligen. En maskin vet exakt varför den existerar och hur den löser en uppgift. Själv har jag inte en aning. Det har jag aldrig haft. Varje dag grubblar jag över den perfekta lektionen, den ensamma föräldrarollen, politiken och sången, över sorgen, kärleken och glädjen.

Algoritmer jämförs ibland med recept som beskriver i vilken ordning ingredienser ska föras samman och hur de ska hanteras för att uppnå ett resultat. Om vi tar metaforen vidare bestämmer de olika valen som görs vilken kaka det i slutänden blir. Valen avgörs av en rad omständigheter. Vilka omständigheter som ska leda till vilka val är det som beskrivs i en algoritm. Genom denna metafor kanske likheterna med mänskligt liv inte är så långsökta. Det är bara det att vi, till skillnad mot algoritmer, inte kan förutse konsekvenserna av våra val.


Edvin och ABBA har jag ingen relation till. Adolphson&Falk händer det att jag lyssnar på men aldrig Mer Jul (merjulmageddon). Jag tror hursomhelst inte jag förändrats så mycket under åren. Jag är fortfarande den lille gossen i gyllene skor och handväska som gillar att uppträda.

Förra året vid den här tiden bestämde jag mig för att det var dags att ta mig ur det sinnestillstånd jag fastnat i. Malin ville det, flickorna ville det, jag ville det. Och jag vågar säga att jag lyckats. Jag är på en bra plats i livet.

Året har varit bra. Styrsö är åter mitt Alma mater. Det går bra i skolan. Partiet, för att i resonemanget smyga in en tvåa bland alla ettor och nollor, har placerat mig bakom den förträffliga Susanne på kommunlistan inför valet, och jag älskar livet. Det finns nu bara en sak kvar att göra innan allt är fullbordat: skriva en debattartikel tillsammans med Tobias eller Christer Falk. Om inte annat för att få underteckna den med våra efternamn. Kanske kunde den lyda:

Du är mitt ständiga stöd
i varje med- och motgång.
Du sätter gränser och ger mig riktning
och mod att gå.


Jag ber att få tillönska var och en en god jul och gott nytt år! I synnerhet Daniel Eggertz med familj vilka förbarmade sig över mig och försåg mig med både en lokal älgstek till juldagen och dito julgran. Genom en för egen hand fälld gran och för annans bössa fälld älg, båda på Eggertzska Morbygden, förvandlades den usla planeringen inför jul till ett spännande äventyr och framtida goda minnen.

Jag är lycklig, igen. Barnen skrattar, igen. Det är egentligen allt som räknas.

Tack, Dana!

Relaterade blogginlägg:

okärt barn

The Blodkorvers


Källor:

Crosby: Att mäta verkligheten. Europa 1250-1600.

Adolphson & Falk: 1-0-0-1-0

Adolphson & Falk: Mr Jones’ maskin

Ur.se


Länkar

1-0-0-1-0

Mr Jones’ maskin