Kategori: Mr Hyde/Neanderthalson

Från storhet till fall. Fåfänglighetens fåfänglighet.

Så du har sett ut så där genom dubbla konferencieruppdrag, studenten och dubbla fullmäktige, alltså? Amanda ser klentrogen ut. Gör något, säger Ragna dystert.

Man är den man är hårlängd oaktad. Eller? Kanske kan något av ens personlighet utläsas av ens namnteckning. Vem var Delila? Verklig styrka kommer inifrån. Alla har vi flera personligheter. Eller möjligtvis beror det på sammanhang vilken persona vi för tillfället visar. Vi gör livet igenom val baserat på omständigheter.

I gamla religiösa texter berättas om Israels väldige krigare Simson som fick sin styrka från Gud. Han lovade av diverse skäl att inte klippa sig och hans långa hår blev symbolen för att han hållit sina löften samt på hans enorma styrka. När en viss Delila klippte av hans hår förlorade han sin styrka.

Varför ser jag numera ut så här? Åldersnoja? För att jag på allvar vill ikläda mig rollen som femtioplussare med grandios självbild och taskig självinsikt? Vill jag se ut som Viktor, Peaky Blinders, Wikings eller är det månne konferencier-frippan som vädras? Har jag äntligen mött min Delila?

Jag ser allas namnteckning och din är min favorit. Jag har just undertecknat årets betyg och möts av den lite oväntade kommentaren. Så vänligt sagt. Den är tänkt som en blandning av mina två förnamn, berättar jag, man ska inte tydligt se om det står Per eller Fredrik. Beroende på humör låter jag lite mer eller mindre av något av de två namnen synas.

Det var kanske inte helt lyckat när Astrid i sitt följebrev till manuset Pippi Långstrump beskrev huvudpersonen som en ”übermensch i ett barns gestalt”. Året var 1944 och den fruktansvärda omfattningen av Förintelsen började bli känd. Hon blev refuserad. Men jag förstår hur hon tänkte. Sedan 1938 hade amerikaner och snart också svenskar kunnat följa Stålmannens äventyr. En vanlig människa som går in i en telefonkiosk och kommer ut som en superhjälte. Astrid inspirerades i skrivandet av Stålmannen som gick att följa i svenska tidningar. Vi är som sagt alla förmögna att begå både goda och onda handlingar. Stålmannen och Pippi använder sina krafter till att göra gott i en mörk värld. Det klart det blir succé, med tanke på hur världen ser ut då som nu.

Vi vet inte mycket om Delila. Hon lär ha haft en relation med Simson. Hon lär ha erbjudits pengar för att ta reda på hemligheten bakom hans styrka. Hon lyckades ta reda på att hans styrka var kopplad till hans hår. Hon klippte av håret medan han sov och han blev därefter tillfångatagen. Vi vet inte mycket om hennes bakgrund eller motiv. Delila har traditionellt setts som en symbol för svek och förförelse men vissa mer moderna tolkningar försöker förstå henne som en komplex person med egna drivkrafter och omständigheter. Kanske trodde hon inte på våld. Kanske var Simson elak mot henne. Jag intresserar mig i alla händelser mer för slutet av berättelsen. Simsons hår växte nämligen ut (!) och styrkan återvände. Han rev då ett tempel varvid både han själv och hans fiender gick under. Detta borde dagens Israel begrunda närmare, tänker jag i min nya frisyr.

Jag bryr mig föga om glesnande hårsvall eller fåfängans krumbukter. Jag kan gå in i en telefonkiosk (eller motsvarande) och byta om till frack superfort. Ut kommer jag som en fullfjädrad superhjälte. Pennan är mäktigare än frisörens sax. Jag har, hårlängd oaktat, en inre styrka som jag försöker använda omdömesgillt samtidigt som jag försöker bemästra mina svagheter. Jag tror Delila symboliserar livets gång och att berättelsen ska lära oss att rå styrka leder till undergång. Det visste säkert Astrid.

Under studentlunchen fick jag äran att vara konferencier. Jag inledde med att hävda att jag genom min frisyr kunde sägas vara down with the kids – en av er. Visserligen blev döttrarna galna när de fick höra talas om detta (ryktet färdas snabbt, svordomar kan ha förekommit), Ragna var inte heller särskilt imponerad, men jag tycker verkligen att vi alla oftare borde locka fram vår inre Bart Simson. Jag tycker, till skillnad från samtiden, att Pippi är briljant. Jag gläds i dessa filtertider åt att någon uppmärksammade min analoga signatur och jag vet att jag lät ungdomarna klippa mig för att jag inte orkade gå till en frisör. Man får inte roligare än man gör sig. Så är det alltid. Därför väljer jag alltid glädjen.

Oavsett om min frisyr var resultatet av fåfängans krumbukter eller eller ett ironiskt mästerverk lovade Amanda att åtgärda saken varvid aftonen avslutades i frisörstolen. Ordningen får därmed betraktas som återställd och att jag återbördad till min plats i det breda lager av grå medelmåttor som tronar på minnen från fornstora dar.

Relaterade blogginlägg;

Bergtagen i Lokrume

Grattis Per

Musik:

Palladio: Allegretto

Smile

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Gamla testament, domareboken, kapitel 16 (religionslexikonet)

Länk:

Mitt inlägg i fullmäktige

I den ena hjärnhalvan finns logik, struktur och matematik. I den andra delen döljer sig känslor, kreativitet och fantasi. Ibland känns det i mitt huvud som den ena hjärnhalvan ekar tom medan den andra kryllar av aktivitet. Hur ordinerar man gränsöverskridande åtgärder mellan hjärnhalvor? Genom eliminering av oro, kanske.

Oro. Hur ska jag klara av att leda den lokala valrörelsen? Att jobba heltid, vara pappa och samtidigt nummer ett för Centerpartiet i Falun? Vad händer om valet går bra? Eller riktigt, riktigt dåligt? Är jag verkligen rätt man? Det är så dags att tänka på det viset, allt är ju redan igång. Man kan inte både ha ett enkelt liv och fantastisk personlighet, säger den brittiske komikern Jimmy Carr. Det är insiktsfullt sagt.

Pappa brukade under vår uppväxt säga till mig och mina syskon att inte drabbas av Schicksalsneurosa. När vi frågade vad det var för något svarade han obefogad oro för framtiden. Schicksalsneuros, lärde jag mig helt nyss när frasen återkom till mitt minne, heter på svenska ödesneuros och innebär ett psykologiskt mönster där en person omedvetet hamnar i negativa situationer om och om igen. Det kan upplevas som om händelseförloppet vore styrt av ödet eftersom tillvaron alltid går åt fanders. Återkommande oro och tvivel förstör möjligheten att lyckas. Samma gamla problem dyker upp i jobb, vänskap och relationer eller andra livsval. Den drabbade upprepar mönster och det slutar inte bra. Man är fast i en loop. Det är ingen idé att försöka. Jag tror den medicinska termen lyder upprepningstvång.

Det finns fler än jag som tvivlar på mig. Hur tänkte Centerpartiet när de utsåg Fredrik Adolphson till toppnamn, lär ledande representanter från ett annat parti retoriskt frågat sig när saken var klar. Ja, det är frågan – hur tänkte man?

Och så mitt i allt: problem med huset på ön. Hur ska det gå? Jag är så oerhört imponerad av händiga människor. Tänk att kunna skapa saker, reparera saker, att ha förmågan att visualisera något och med sina händer förverkliga det. Jag skulle ge allt för det. Jag funderar ibland över att skola om mig till snickare och jag uppmanar lite halvt på skämt mina barn att, om de vill ha en partner, välja en snickare respektive bilmekaniker. Sedan ändrar jag mig. Det viktiga är vem personen är, inte vad hen gör.

Vad bidrar jag med till världen, brukar jag emellanåt uppgivet tänka. Varje motgång i form av trasig bil eller hus innebär att jag hamnar i händerna på någon annan. Jo, visst – jag är lärare. Det är ett viktigt yrke. Jag vill också tro att jag är en hyfsat fungerande pappa. Jag kan lyssna och kommunicera. Men sedan är det inte så mycket mer med mig. Vem ringer jourhavande historielärare mot en hutlös summa i avgift?

Min drivkraft är att försöka göra livet lite bättre för elever och andra människor. Roa, skratta, visa empati och moral. Visa på innehållet i den andra hjärnhalvan. Inte minst inför detta val saknas känslor och fantasi. Det är kanske därför Centerpartiet ville ha mig som nummer ett i Falun. Varför är det obegripligt för vissa av mina politiska motståndare? Vad ytterst få vet är att jag i hemlighet drömmer om att bli hantverkare. Eller guide i Rom.

Jag säger inte att jag har en fantastisk personlighet. Ett lätt liv har jag emellertid inte haft, vågar jag påstå. Efter allt elände jag upplevt är jag numera en försiktig general. Men när krutröken skingras står jag alltid upp och så länge flickorna behöver mig är det allt som räknas. Ofta har jag en munter och tämligen avslappnad inställning till sakernas tillstånd. Men nog skulle jag ge om inte min högra (faktiskt inte någon av mina händer för det skulle försvåra möjligheten att bli händig låt vara från en tämligen låg nivå) hand så åtminstone väldigt mycket för att vara något mer praktiskt lagd.

Målet är inte att skapa fler följare utan fler ledare, som Nader Raider lär ha uttryckt det.

Pappa var inte en praktisk man. Han bara var, på något sätt. Vi barn växte upp med en far som deklarerade dikter, vägrade köra bil, lyssnade på klassisk musik, höll roliga tal på fester och älskade böcker, mat och dryck. Förtjust i tillvaron han levde, lojal och snäll, gick han genom livet utan att fråga efter mer. Aldrig ett ord av självömkan eller oro. Inte ens efter att hans yngsta barn gått ur tiden. En gång sa han helt stilla att det finns tårar som världen inte behöver se. Pappa visste nog vad han gjorde när han gav rådet att inte drabbas av Schicksalsneurose.

Så jag bestämmer mig för inställningen att jag klarar allt jag åtar mig på ett eller annat sätt. Jag gör det på samma vis som de som bestiger Mount Everest: genom att flytta den ena foten framför den andra tillräckligt många gånger. Uppe på toppen möts mina två hjärnhalvor i en evinnerlig kram. Och hjärtat ler förnöjsamt.

Relaterade blogginlägg:

Noppikoski

Viktors relaterade blogginlägg:

Snick-snack

Tårar som världen aldrig ser

Musik:

Dirty blvd

Palladio: I. Allegretto

Källor:

Wikipedia

Tillräckligt bra. Ett mantra värt att upprepa.

Jag lever med ett ständigt risktagande. Uj, uj, uj, living on the edge. Man får om inte ta sig i kragen och växa upp så åtminstone ge sig själv en rejäl smocka då och då. När jag ser tillbaka på dessa rader som ursprungligen skrevs den 27:e januari 2017 (men som nu revideras) inser jag hur lite som förändrats på nio år. I många fall är man den man är samtidigt som man är i ständig förändring.

Jag tränar på gym. Jo, det är sant, jag gör faktiskt det. Eller tränar och tränar. Frekventerar. Min huvudsakliga anledning är att försöka få något lite ordning på min allmänt krumryggade uppenbarelse samt för att jag sett hur mycket gott denna träningsform gjorde för min gamle far. (Jag gör det alltså inte för att bygga den fåfänga medelålderns ouppnåeliga torso.) Det senaste gymbesöket gick inte så bra. Låt mig sätta scenen. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet. Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han drar till ordentligt utan motstånd från vikterna med resultat att han ger sig själv en rejäl snyting på varje kindben. Sett ur den persons synvinkel som satt vid maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig nonchalant ner på en maskin och drar till – med resultat att han ger sig sig själv en rejäl smocka med maskinen varpå han förvirrat reser sig och på vingliga ben omedelbart lämnar lokalen. Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning.

Flickornas barndom. De sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med små barn hursomhelst. Det hela började när Dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! Nu är det dålig stämning i hemmet. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson. JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? Ja, ungefär så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. En kränklimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.

Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en utvärdering och fick överlag ganska liknande svar men ett stack ut och jag väljer att här återge det.

Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa intresse hos sina elever och inte bara gå till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren gör dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.

Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. En av de mest intressanta utvärderingarna jag fått under min karriär lyder: du är som en humoristisk buddhist med en touch av James Bond. Är det beröm?

Bild: Nyutexaminerad våren 1997

Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept. Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka. Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med, kaffe är en sådan sak. En tillräckligt bra kopp är allt jag begär.

Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den? Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll. Det är tillräckligt dåligt.

Vad gymmet tycker om sakernas tillstånd kan kvitta lika. Barnen och Ragna förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag). Numera vet döttrarna dessutom att ge svar på tal.

Tillkortakommanden på gymmet, som förälder, som lärare, vid kaffemaskinen eller vad det än må vara hör livet till. Min strävan har alltid varit, oaktat vad jag gör, att vara tillräckligt bra, att inte ta mig själv på för stort allvar och åtminstone försöka skratta åt eländet. Och samtidigt som tillvaron kan beskrivas som living on the edge är jag den jag alltid varit samtidigt som jag är i ständig förändring.

Och fortfarande tillräckligt bra.

Musik:

Den som falla

La vie en rose

Jag har funnit mitt varför!

Humor är allvarliga saker. Det är hur vi beter oss i olika sammanhang som är det viktiga. Kort sagt: rationalitet är inget att sträva efter.

Jag brukar upplysa mina elever om Einsteins definition av idioti som är påståendet att göra om samma sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat utan att förändra något. Jag brukar också lite dumdrygt hävda att repetition är kunskapens moder. En elev påtalade nyligen att dessa teser står i konflikt med varandra. Begåvat. Kort sagt: it takes a fool to remain sane. (Jag är narren.)

En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när individen utför en handling och när individen ser en handling utföras av någon annan. På det senare viset ”speglar” neuronen beteendet hos en annan individ som om observatören själv utförde det. När en fotbollsspelare fälls och vrider sig i smärta kan man se en hel läktare leva sig in i plågan. Ett leende smittar av sig. Kort sagt: vi härmar. Apar efter. Lär oss, kanske.

Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar. Mitt arbete ger mig glädje och energi och jag har nu arbetat ungefär lika länge på skolorna Haraldsbo och Lugnet. Det känns på många sätt som två olika världar. Dessutom har jag arbetat lika länge som min ålder när jag en gång började, jag är inne på det tjugoåttonde läsåret. Den första hälften av mina år yrket ägnade jag åt att försöka få eleverna att planera och sätta upp mål, den andra hälften i skråt har mer gått åt till att få dem att vara mindre allvarliga och uppmärksamma det vackra i livet. I båda fallen pratar jag ofta om drömmar. Kort sagt: jag är emeritus.

Vad är kultur? Kultur är om inte annat prioriterade mål i krig. Kanske för att kultur och yttrandefrihet hänger ihop, kanske för att kulturens betydelse blir extra viktig i krig. Kultur, underhållning och idrott speglar vi oss i. Kort sagt: det är därför den är värd att kämpa för.

Barbar sägs betyda en som inte pratar grekiska. Barbarer utmålas ofta som skäggiga, grovgardiga och allmänt vildvuxna. Samtidigt var ju grekerna själva skäggiga medan romarna föredrog att vara slätrakade. Är orden barberare och barbar besläktade? En definition av civilisation kan göras genom att studera utbud av raktvål. Någon sådan går inte att köpa i butik i Falun. Man måste använda nätet eller resa utsocknes för att av människor som inte talar mycket grekiska införskaffa en klassisk raktvål. Kort sagt: avsaknad av tvål är barbariets farstu.

I diverse sammanhang förväntas jag ibland bjuda på fika. I politiken, körer och på jobbet. Jag överväger att bjuda på Fisherman’s friend och surströmming. Kort sagt: jag har en inre drivkraft att apa mig. Men svinhugg går igen. Jag gjorde härförleden en mustig gryta som har öl som en ingrediens. Jag saknade dylik och såg mig därför nödsakad att gå in på ICA och köpa en burk öl. Jag skruvade på mig, det ser ju lite konstigt ut med endast en öl på varubandet. Och givetvis. Tjena Fredrik! Törstig?

Vi flyttade till Elsborg hösten 1979. Genast lärde jag känna Magnus Hedén som blev min bäste vän. Han bodde på Konstvaktaregatan och där hängde vi ofta. Jag springer numera runt på Elsborg (bokstavligen) när jag tränar. Jag upptäckte under ett pass att fastigheten skulle säljas och jag hörde av mig till Magnus. Jo, så var det. Hans farfars far köpte huset omkring 1930. Det har funnits Hedénare där i nästan hundra år. Det kändes lite vemodigt, samtidigt är det tidens gång.

Ska vi gå och rösta tillsammans i kyrkovalet? Varför det, undrade Dotter 2. Jag förklarade att farfar gjorde det med mig i mitt första val och jag med hennes syster i EU-valet. Vi kan gå och äta på Pinchos sen! Svaret blev aningen oväntat. You sleazy politician! Du vill bara ha min röst! Hur hon röstade vet jag inte men sedan gick hon, jag och Ragna på lokal. Kort sagt: bröd och skådespel.

För en tid sedan gnällde jag över svampbilder på sociala medier. Eller mest gnällde jag väl över mitt eget användande av sociala medier. Svampen fick stå som sinnebild över hur ytligt sådant engagemang är. Men så slog den till, känslan av att vilja kokettera med en riktig lyckad tur i skogen. Kort sagt: svamp är gott.

Svampskogen är en perfekt metafor för livet som det ter sig. Man tar efter det man ser som gott och undviker i mesta mån det man uppfattar som mindre bra. Jag oroar mig, gläds och njuter efter förmåga. Allt annat förhåller jag mig till genom kylig distans. Kort sagt: hur ser Einsteins dom ut?

En ledare är en spegelbild. Någon man speglar sig i. Det spelar ingen roll om det är i föreningen, familjen, regeringen eller partiet. Humor och glädje är den högsta formen av kultur. Hur vi förhåller oss till den är avgörande.

Kort uttryckt genom Freuds ord: vi är aldrig så rationella som vi tror. Så låt oss skratta åt eländet. Den sista meningen är inte Freuds. Den är min. Jag stångas med tystnaden.

Det har varit så mycket negativ gegga i politiken de senaste åren. Jag har dragits med i det. Mitt varför är munterhet och glädje. Tänk att jag kunde glömma det. Glädje, humor och kärlek är vägen framåt. Livet är ett skämt, så varför inte skratta åt det? Inget är allvarligare än det.

Äntligen har jag återfunnit mitt varför.

Musik:

In the Mood

Fåglar sjunger varje vår

It takes a fool to remain sane

Relaterade blogginlägg

Fästningsmadonna

En komikers uppväxt