Obemärkt flicka

Ord från det förflutna. Detta inlägg skrevs nämligen ursprungligen den sextonde maj 2012. Då som nu är det mina flickors framtid som oroar mig.

Jag upplever att en normförskjutning skett de senaste åren. Perspektivet är givetvis större än sedan 1998 när jag lämnade universitetets inglasade värld för att på allvar göra entré i vuxenvärlden. Men inom vissa frågor har en attitydförändring skett sedan dess, anser jag.

Exempelvis synen på homosexualitet. Så vitt jag kan bedöma råder en mycket större acceptans i Sverige, även om det ibland kommer ilskna homofobiska framstötar från olika håll, än på många andra håll i världen. Detta är en bra sak. Det var i vårt land ett brott att vara homosexuell fram till 1944 och till och med 1979 klassades som en sjukdom.

Synen på abort har också förändrats. På många platser i världen tillåter man inte abort. Alls. I länder där det tillåts skärps tongångarna, som i USA, kvinnor dör på många håll i komplikationer i samband med graviditeter. I Sverige har vi en lång tradition av fri abort men även här hemma ökar, långsamt visserligen, abortmotståndet. Eller så är det abortmotståndarna som blivit mer högljudda. Jag ser livet som något som klarar sig utanför moderns kropp och abort som intensivt förknippat med jämställdhet. Ser man inte könsmönster i det vardagliga samhällslivet som ett problem, eller tycker att allt som har vissa fungerande organ är att betrakta som liv, delar man sannolikt inte mina ståndpunkter. Men det är en komplex fråga. Tur att vi lever i ett land där man får tycka olika.

Min inställning i abortfrågan betyder dock inte att jag inte ser ett problem i att så många aborter görs. Men alternativet är inte att inskärpa den fria aborträtten. Det vore en katastrof. Det vore att vrida kampen för ett rättvist och jämställt samhälle tillbaka över hundra år. Antalet aborter som genomförs i skymundan av kvacksalvare med strumpstickor eller rostiga instrument skulle öka. För sexualitet är en stark drift.

I ett sammanhang bläddrade jag i några gamla tidningar från 1910-talet. Dessa tidningar talade ett helt annat språk än vad vi i Sverige är vana vid i dag. Första världskriget rasade och samhället präglades av andra värderingar än dagens. När jag funderade över tidningarnas innehåll, särskilt annonserna, slogs jag av vad som för många samtida var en närmast ofattbar verklighet. Visst, vi kan teoretisera över etiska problem. Men vi måste också tänka på vad lagar och regler innebär för individen, eller gruppen, i praktiken.

Den gamla damen tittar på den rödgråtna unga kvinnan och säger lågt att jaså, det är till att vara på det viset. Frågan behöver inte besvaras. Om den gamla damen är snäll kan hon ge den unga kvinnan en slant och tipsa om en diskret och pålitlig Änglamakerska. Ett ingrepp förenat med stora risker. Alternativet innebär att resa bort till någon diskret plats och föda sitt barn. Efter förlossningen kommer barnet lämnas bort och kvinnan att få arbeta resten av livet i samhällets bottenskikt med tacksamheten över att någon vill ta emot henne och hennes skam som lön. Kanske kommer hon själv på ålderns höst att hjälpa någon yngre kvinna som likt henne själv råkat i olycka. Kanske kan hon under sitt liv ta emot ogifta flickor som på grund av familjens tvång söker dölja sin situation och finna en en någorlunda trygg plats att föda på.

Gravida, ogifta kvinnor kom i början av förra seklet i svåra situationer där de fick lämna bort sina nyfödda barn efter att under graviditeten ha bott som ”obemärkt flicka” på någon undanskymd plats. Dessa skuldbelagda kvinnor fick inte vara med i det offentliga livet – i den mån kvinnor fick det överhuvudtaget. En sådan kvinna blev en offentlig belastning, en icke-person. Samma öde väntade barnen. De föddes i socialt hänseende som oäkta människor och hade inte samma möjligheter i livet som barn födda inom äktenskapet. Skammen kände inga sociala gränser. Ofta blev fallet större för kvinnor från de högre samhällsskikten eftersom de moraliska kraven, eller dubbelmoralen om man så vill, var hårdare där. Familjens heder krävde att den olycksaliga dottern försvann alternativt blixtsnabbt tvångsgifte sig med ”den skyldige” mannen.

Män kunde utan att skämmas ta älskarinnor efter behag och nästan helt öppet besöka prostituerade. Universitetet i Uppsala, exempelvis, höll sig med egen bordell där manliga (vid sekelskiftet 1800-1900 fanns det cirka etthundrafemtio kvinnliga studenter i Uppsala men det skulle dröja till att kvinnor kunde studera på lika villkor som män) studenter och deras lärare kunde ”avköna sig”. Att vara prostituerad eller bli gravid utanför äktenskapet var däremot helt uteslutet i samtidens ögon. Men det var ju inte männens problem.

Homofobi och könsdiskriminering. Om man strävar efter att vrida tillbaka klockan till 1910-talets värderingar, kan man då kritisera den som vill införa Sharialagar? Och har man tänkt igenom konsekvenserna av att anpassa dagens samhälle till ett som rådde för över hundra år sedan? Ska vi inte se på den tid som var för att lära oss något om oss själva?

Detta inlägg skrevs i maj 2012. Jag minns inte varför, men något upprörde mig. På de snart fjorton år som passerat har normförskjutningen fortsatt. Den upplevelsen är säkert lika för varje tid. Men ändå. Homofobi, abortmotstånd, utvisa bäbisar, sätta barn i fängelse – allt ger mig en känsla av att tiden går bakåt. På fjorton år har homofobin ökat och synen på transpersoner andra från normen avvikande försämrats bland unga. Jag oroar mig således över mina döttrars framtid.

Men allt går i cykler och man får inte ge upp. Snart kanske även det skrivna ordets makt återkommer (hurra, säger bloggen). Kanske står jämställdhetens och frihetens tid för dörren. Det förflutna har alltid något att säga oss men vår tid är nu.