bild 84 – in fidem

Betyder till bekräftelse eller tillstyrkande av riktigheten. Så står det ibland i äldre protokoll, invid sekreterarens underskrift. Och vi vet ju att ingen sanning är given utom den som finns nedtecknad i sekreterarens protokoll. Det talade ordet är som bekant allt för flyktigt.

Jag behöver vila. Återhämtning. Visst rör jag på mig och tränar regelbundet men få saker är så avslappnade som att tillbringa många timmar i arkiv. Så kom det sig att jag nyligen gav mig ut på en fantastisk resa in i Faluns fullmäktige – fast för hundra år sedan (1918-21). Det var stora och spännande frågor som intresserade vår stad under denna dramatiska tid som slutet på världskriget, Spanska sjukan och den moderna demokratins genombrott innebar.

Ska det nybildade Systembolaget få sälja rusdrycker i Falun och isåfall på vilka villkor? Man beslutar om kommunalt vatten och avlopp för Gammelvägen och Främby. Fattigvården, eller ”slumverksamheten”, får anslag. Diverse yrken, som poliser och lärare, får lönepåslag på grund av ”rådande dyrtid” (lysande! ((Min notering)).

Man vill etablera ett ”epidemisjukvårdsjukhus” i närheten av befintligt sjukhus, gärna på andra sidan Svärdsjögatan (Lallarvet), man får förmoda att orsaken var Spanskan. Men är 15 kronor kvadraten rimligt?

Jag hann bläddra lite i rättegångsprotokoll från 1743 också

Man funder över att organisera nya valkretsar – möjligen beroende på den allmänna rösträttens införande. Ett av nutidens oppositionsråd Jonas Lennerthsons farfars far, Carl, köper en tomt av kommunen – öster om Ornäsgatans förlängning men norr om Rödfärgsgatan – för att underlätta logistik för Falu Mekaniska AB. (Det ryktas att han var bondeförbundare ((min anteckning)).

Man diskuterar brandskyddets utformning och det vimlar av revisionsberättelser, bland annat från nykterhetsrörelsen. Man beslutar att anslå medel för att bygga om Ryggåsstugan i Stadsparken (och det blev ju bra! Heja Fullmäktige 1919! ((Min notering)).

Före
Efter bilder Falun.se

Villkoren för vedkupongernas inlösen formuleras, beslut fattas om uppförande av ”villor av Vansbrotyp”. Tyvärr beslutas också om plantering av kalmarkerna vid gruvan. (Nej! Vi vill ju anno 2020 bevara miljöerna i världsarvet intakt! Om det brydde sig Fullmäktige för hundra år sedan föga. ((Min notering)).

Föreslås båtbrygga i Faluån mellan Falubron och Kristinebron. Fru Hanna Saxin väljs in i fullmäktige sedan en manlig partikamrat avsagt sig platsen. Är hon månne första kvinna i stadens parlament? (Men från vilket parti? Det framgår inte. Däremot att hon ”hälsades välkommen av herr ordföranden”. ((Min notering)).

En änka söker tillstånd för ”utskänkning av pilsnerdricka” men får avslag då hon tidigare haft denna rätt men inte nyttjat den varför Fullmäktige nu möjligen anar argan list alternativt ugglor i mossen. Och nykterhetsrörelsen är stark.

En av Faluns bästa platser. Arkivcentrum. Ljungberg håller nog med från sin upphöjda väggplats.

Jag kommer sent hem, men styrkt till kropp och själ, och berättar hänfört om mina äventyr. Vildvittrorna iakttar mig uttryckslöst. Pappa du är så otroligt nördig att du nästan är swag. Nästan. Nå, jag tar vad jag får. Vi laddar alla upp på olika sätt.

På torsdag är det ”Evighetsfullmäktige” (möte utan stopptid) och jag tröstar mig med att om hundra år kanske någon finner samma nöje som jag i att studera det protokoll jag på torsdag är med och utformar.

In fidem

Fredrik Adolphson


Relaterade inlägg:

SVBK

Kommunikation


Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar, 1918-21, Arkivcentrum, Falun

terra nullius

Terra Nullius betyder ingens mark eller obebodd mark och var en term som användes av de europeiska kolonisatörerna. För dem var ursprungsbefolkningarnas äganderätt till sin mark en ickefråga. Kolonialmakterna betraktade i stort sett erövrat land som terra nullius.


Covid sägs beröva sitt offer både lukt och smak. Men kanske har vi, jämförelsevis, redan förlorat dessa förmågor. I mänsklighetens gryning var smak, syn, hörsel och lukt fundamentala egenskaper för att bokstavligen överleva dagen.

Det var skillnaden mellan liv och död att kunna avgöra huruvida en svamp var giftig eller ätlig, om oväder stundade eller om det mötande djuret var aggressivt.

Den moderna människan har förlorat skärpan i dessa förmågor eftersom vi inte behöver dem för vår överlevnad. Det är obehagligt, säger den smaklöse coronapatienten, men det går (i de flesta fall). Men tänk om. Tänk om våldsbenägna män idag kunde avslöjas på doften?


Vi kan idag (normalt sett) resa vart vi vill – men inte gärna utan en smart telefon i packningen att fly in i när vardagen i den nya miljön blir allt för påträngande. Vi behöver pengar, inte lukt och smak, när vi botaniserar bland stormarknadens enorma utbud. Ibland står förvisso någon leende person beväpnad med ett smakprov i det fall sinnet eller snålvattnet behöver lite draghjälp.

Ja, kanske inte nu i covidtider. Men eljest fylls Mamons högborg ständigt av dylikt.

Väl hemma efter handlingen beklagar jag mig över hur trist det är att laga mat och inte minns jag hur det smakade. Jag lever inte i nuet, jag är inte uppmärksam, jag har ingen större varseblivning.

Men tråkigt har jag – om det begreppet existerade i forntidsmänniskans begreppsvärld såg det antagligen helt annorlunda ut.

Så jag shoppar i enlighet med denna nattsvarta fredags gyllene koncept. En micro eftersom Dotter 2 anser det onormalt att inte ha en. En popcornmaskin för att…ja. En ny smart telefon eftersom jag behöver intelligent sällskap.

Vi människor tycks även förlorat vår förmåga att drömma. I historiens olika kulturer har drömvärlden ofta haft lika stor betydelse som den vakna. I dessa kulturer arbetade människorna upp en aktiv förmåga att kontrollera drömmarna, händelseförloppet i dem. Man kunde exempelvis resa till andra dimensioner, träffa gudarna, hänga med andar och umgås med döda människor. Sådant avfärdas ofta som nonsens i dagens moderna värld.

Jag träffar ofta Malin. Ibland också mor och syster. Jag drömmer nämligen ännu om dem. Jag vill inte förlora den förmågan. Jag är ofta nedstämd på morgonen efter en drömlös natt.

Den första bilden med den nya telefonen blev en på Malins favoritdrink från Hotel Diplomat: Dry Martini – lemon curd. Toka, säger jag i drömmen, och så skrattar vi

I den verkliga världen är det andra saker som gäller. Ekonomiska realiteter och samhällets utformning är viktigare än drömmar om Malin till toner av Bach.

Som jag ser det finns ingen motsats mellan att leva i nuet och att drömma. Jag vill inte att mitt själsliv ska präglas av verklighetens väldefinierade uppgifter eller fokus på att ta bra beslut.

Jag vill nämligen(samtidigt) njuta av kultur, människor, natur och miljö. Jag vill fortsätta drömma, älska, skratta och uppleva. Låter man sådana ting styra sin personlighet blir man lätt ansedd som naiv, kanske rentav lite korkad. Men man kan inte alltid utgå från rationalitet. Att bry sig, att verkligen känna för en annan människa, gör att man kommer till olika slutsatser kring exempelvis amnesti för flyktingar.

Det rationella säger mig att om jag har problem på jobbet eller i mitt politiska engagemang – säg upp dig, sluta. Snabba lösningar. Det empatiska, drömmande synsättet uppmanar mig istället att lyssna, verkligen lyssna, känna, att låta alla känslor komma fram innan beslutet tas.

Det empatiska tillåter mig att erkänna att önskan att vilja vara ensam i min sorg är att vilja vara det. Att inte vilja dela den med någon – inte ens med mina barn. Att åka ensam till graven men att inte vilja stanna. Att känna sorgen dra mig nedåt genom jorden. Att drömma, bara drömma.


Den synliga världen är alltid någons land. Vi må vara oense om saken men så är det icke desto mindre. Så var det när Australien ”upptäcktes”, och så är det nu. Vill man hitta ett verkligt Terra Nullius får man söka i det oändliga universum eller inom sig själv. Vad som är svårast står skrivet i stjärnorna. Möjligen är det samma sak.


Källor

SO-rummet

Harari: Homo Deus

bild 81 – modus vivendi

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man


Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.


Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

I glas och ram

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

bedårande

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?


En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.


Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?

Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters

Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!


Källor:

Wikipedia

CSN contra mundum

För en tid sedan gjorde jag mig skuldfri gentemot CSN.

Inte för att skryta (eller jo, kanske lite för jag är faktiskt mycket stolt över det) men vårt mellanhavande ledde till examina från två olika universitet, en högskola samt ytterligare några strökurser här och där (mångkulturellt lärande, som det hette på 1990-talet, samt diplom från franska vinakademin, minsann).

Diplom från franska vinakademin, minsann

Eller som en 90+ande släkting till Malin uttryckte det när jag skulle presenteras för den jämtländska släkten inför vårt bröllop: åhå, en studerad karl. Så trevligt! Men, la han till samtidigt som han gav mig ett varmt och rejält handslag som drog ner den sturske Uppsalastudenten till en mer välbehövligt jordnära nivå, farfar var visst bonde? Glöm inte det.

Jag har i möjligaste mån försökt stanna kvar på, i, eller bevara något av, den jordnära nivån för det är allt bra gosigt därnere i myllan. Och jag är ju studerad, bevars, jag har alltid en livlina att tillgå.

Hursomhelst, faktum kvarstår: studielånet är det bästa lån jag tagit för tänk vilken avkastning jag fick på det! Tänk vilken avkastning Sverige fick! Examen. Bildning. Jobb. Den stora kärleken, familj och god, livslång vänskap.

Det där lånet möjliggjorde allt jag har och allt jag är.

Jag har nu arbetat och verkat, betalat skatt och utbildat tusentals elever under dryga två decennier. Deltagit i föreningslivet, betalat medlemsavgifter för mig och mina barn, engagerat mig i demokratin. Och lånet är alltså avbetalt, jag är skuldfri.

Får jag vara frisk ämnar jag fortsätta arbeta och bidra så långt upp i ålder jag förmår. Så: tack CSN. Tack Sverige. Vilken ynnest. Jag hoppas och tror att jag visade mig värd investeringen. Tack för ni trodde på mig, det var den avgörande skillnaden.

Kanske tillhör en potentiell läsare kategorin som hade skänkt mig en gillande tumme om jag slutat här. Men nu kommer fortsättningen som, gissar jag, kommer att få en stor del av potentiella gillande tummar att förvandlas till arga, röda emojier.

(Här kan det dock vara värt att påminna sig om att tumme upp från kejsaren på arenan innebar döden för den besegrade, upp med svärdet, medan tumme ner innebar barmhärtighet, att vinnaren skulle sänka garden.)

Den ekonomiska skulden är alltså återgäldad men inte samvetets skuld.

Jag tror på utbildning i alla lägen. För att främja utveckling, såväl personlig som samhällelig, för att lösa problem, minska våld mot kvinnor, lösa klimatkrisen, minska kriminaliteten – you name it. Utbildning är nyckeln till allt, i teori och praktik.

Jag förstår rent intellektuellt att Sverige inte kan ta emot all världens flyktingar. Men vi kan ta hand om dem som redan finns här, och som ofta har befunnit sig här i flera år.

Jag träffar några av dem varje dag. Som trots att de bär all världens sorger och oro på sina axlar envist kämpar på. Alla klarar inte pressen. Men vissa gör det. De som inte gör det försvinner ofta in i samhällets undervegetation. De som kommer ut därifrån, om de någonsin gör det, är ofta förvandlade till någon som får mig att sätta det samvetsgrant utvalda vinet i vrångstrupen.

Min egen resa tycks mig tämligen futtig vid en jämförelse.

Sverige! Ge oss som jobbar med utbildning på olika nivåer samma möjligheter som kom mig till del när jag var ung. Satsa på dessa barn, ungdomar och vuxna. Låt dem stanna. Utbilda dem. Det kommer att ge oss en fantastisk avkastning. De kommer att göra oss stolta.

Jag tror vi alla då och då behöver ett gediget, varmt och rejält handslag som drar ner något av det sturska inom oss till en mer välbehövligt jordnära nivå och som påminner oss om vad vi en gång var.

Min resa är inte på något sätt unik. Jag är en hyfsat normal människa som tack vare samhällets hjälp lyckades förvalta mina förmågor. Min skuld till CSN är betald men paradoxalt nog har lånet på samvetskontot vuxit i motsvarande takt som studieskulden minskat. Hur skulle jag någonsin kunna neka någon möjligheten att göra samma resa som jag? Hur skulle en sådan resa någonsin kunna vara något dåligt?

Jag tror inte någon kan ge mig ett enda argument som övertygar mig om motsatsen därvidlag. Det tummar jag på.

Som det står skrivet: det är lätt att vara ovänlig och elak. Att hålla på reglerna. Vänlighet, generositet och godhet som livsstil kräver dock verklig styrka.

Och apropå utbildning – ska vi problematisera den?

argumentum ad hominem

Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.


Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.

Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.

Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.

Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.

Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?

I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.


Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.

Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!

Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.

Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.


Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.


Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.

Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.


En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.

En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.

Slutet på en bra dag i Provence. En dag att minnas.

Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.

Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.


Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.

När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.


Relaterade blogginlägg

Lawnchair Larry


Källor:

Aftonbladets

Covey: De 7 goda vanorna

Wigforss: Alternativa fakta

bild 76 – hypatia, poppea och den gudomliga

Idag skulle vi firat 20-årig bröllopsdag, Malin och jag. Porslinsbröllop. Istället firar jag den med min frånskilde bror som har (hade) samma bröllopsdag.

Det är allt lite tragikomiskt.


Inramningen i Monteverdis opera Poppeas kröning är en strid mellan dygdens, lyckans och kärlekens gudinnor över vem av dem som har den största makten över människan. Se där något att grunna över.


Gasljus är en film från 1944 med Ingrid Bergman i en av huvudrollerna. Hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för insatsen.

Filmen handlar om ett gift par där mannen långsamt försöker manipulera kvinnan att tro att hon är galen. Han försöker uppnå detta genom att få henne tvivla på sin övertygelse om vad som är verkligt. Han flyttar på saker, ställer om gasljusets styrka, med mera, och målet är få henne att tvivla på allt, till och med sina sinnen.

Fenomenet har nått vetenskapen och med Gaslightnining avses när populister försöker vinna inflytande genom att få människor ifrågasätta fakta, sanningen. Därför ljuger de mot bättre vetande. Så jobbade Hitler, Stalin och så jobbar (avstår från att namnge).

Ibland har också jag funderat. Stod inte lampan därborta igår? Pratade jag inte med henne senast igår? Knarrar det i trappan? Håller jag på att långsamt bli galen?


Jag har alltid levt omgiven av starka kvinnor. Det har påverkat mig och jag har beundrat dem eftersom de ofta fått kämpa hårdare än män för att åstadkomma och uppnå saker. Kanske är detta en anledning till att jag reagerar så starkt på sexism, kvinnofridsbrott eller när jämställdheten är skev (alltså ständigt).


En återkommande uppgift jag ger mina elever är att lära känna Hypatia av Alexandria, en filosof och matematiker som levde ungefär 370-415 e.v.t.

Hon är lite som Sokrates då det som är känt om henne mestadels är återgivet av andra. Inget hon själv skrev finns bevarat. Myt och vittnesmål har blandats genom århundradena.

Alexandria var på 300-talet en intellektuell smältdegel, bärare av den hellenistiska kulturen efter att Grekland gått under och ett Rom på dekis. I Alexandria fanns biblioteken, föregångarna till våra dagars universitet, där fanns den spirande kristendomen, islam och judendom allt i en salig hellenistisk röra.

I Alexandria och Aten verkade Hypatia som lärare i matematik och filosofi och ”den kvinnliga filosofen” var mycket uppskattad. Hon älskade att diskutera och använde sig (likt Sokrates) av förnuftets betydelse i argumentationen.

Från det monoteistiska perspektivet var hon att betrakta som hedning. Hon var dock inte enbart filosof och matematiker utan även verksam inom astronomin och fysiken.

Det är som sagt svårt att veta vad som är sant och vad som är myt i berättelserna om hennes liv. Det berättas att hon växte upp i en synnerligen gynnsam akademisk miljö som dotter till en grekisk matematiker inne på biblioteksområdet i Alexandria där både far och dotter sedermera verkade.

Hypatia beskrivs som en mycket skicklig föreläsare (alltså var hon även retoriskt kunnig) och som en stor skönhet. Genom sin berömmelse drogs hon snart in i storpolitiken.

En av maktspelarna, Oregenes, ville göra sig populär för att ta makten och hans strategi var att gifta sig med den berömda Hypatia. Men hon avslog frieriet då hon ville ägna sitt liv åt vetenskapen.

Oregenes gav sig dock inte och till sist gav Hypatia efter mot löfte om skydd för den hellenistiska (grekiska) kulturen i konkurrensen med de tidigare nämnda religionerna.

Det blev inte mycket av det löftet och Hypatia såg sig därför som ovärdig sin position vid akademin och sökte avsked. I den inhemska maktkampen utpekades hon dessutom som syndabock.

Det slutade brutalt. En dag hejdades hennes ekipage av en kyrkans representant. Denne drog med våld henne ut ur vagnen varvid hon överfölls av en folkmassa. Det sägs att man skar köttet från hennes ben med porslinskärvor (porslin igen, vilket obehagligt sammanträffande) och att hon därefter, man gick uppenbarligen grundligt tillväga, brändes till döds.

Det brutala mordet tystades ner och de som ställdes till svars mutade sig ur anklagelserna. Hennes tragiska öde och stora begåvning har dock givit genklang i historien. Exempelvis var en av de giganter vars axlar Newton sa sig stå på Hypatias.


Galenskap eller ej: man ska inte slarva med orden. Det är för min del sorg det handlar om och under sådan kan man ibland tvivla på mycket hos sig själv. Nyckeln är att träffa nya människor, att komma ur bubblan, att präglas av så många perspektiv det bara går. Det finns ingen konspiration – ljusets styrka är intakt. Hon dog och lämnade mig försiktigt med en önskan att jag skulle fortsätta att älska.

Ja, jag vet, det är Greta G som är den gudomliga. Men för mig är alla starka kvinnor i det här blogginlägget gudomliga – både de som nämns och de som inte gör det. Starka kvinnor är i mina ögon så oändligt mycket mer mänskliga än starka män. För, vad är egentligen styrka? Jag vet inte så noga men om jag får tycka något som saken säger jag följande.

Styrka är att vara nyfiken på allt och alla. Styrka är att vara generös med sina tillgångar: sinnliga, andliga och materiella. Styrka är att vara empatisk och styrka är att kunna älska.

Detta kan alla, kvinnor som män. Men kvinnorna, vill jag påstå, leder.


Jag skulle ha firat 20-årig bröllopsdag idag, men så blev det alltså inte. Istället slutade det brutalt. Jag tänker ändå att mer än två decennier tillsammans med en mycket stark, egensinnig och vacker kvinna onekligen sätter sina spår.

Det är bra (o)lustigt, ändå. Förr, när allt var som det skulle, hade jag visst sjå att hålla reda på alla bemärkelsedagar av olika slag. Nu sitter de i mig som vore de inbrända av glödgat järn.

Men samtidigt kan jag trots allt inte hävda, precis som Monteverdi, annat än att kärlekens gudinna i alla lägen segrar. Jag vill gärna tro att också Hypatia håller med mig där. Med risk att spoila en film från 1944: Ingrid blir inte galen i Gasljus.

Tvekar du inför mitt påstående därför att världen är grym? Lyssna på den fantastiska arian och övertygas. Själv är jag säker: jag kommer att älska igen. Jag gör det strängt taget redan. Eller som librettot lyder översatt till engelska:


I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.
I am yours
You are mine
My hope, say it, say,
The idol of mine, Yes, my love,
You are mine, tell me so
The idol of mine,
Yes, my love,
Yes, my heart, my life, yes.
I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.

Foto: Mina Adolphson

Jag hoppade över den automatiska stenfabriken begravningsbyrån erbjöd och vände mig istället till min vän stenhuggaren Annika på Inscriptorum. Nu är stenen klar och på plats. Jag tänker att det är dags att sätta någon sorts punkt, därmed.

Jag är inte galen. Mitt förnuft och känsloliv säger mig att jag sörjer en stark kvinna, min bästa vän, en människa som varje dag i 24 år funnits i mitt huvud. Nu har hon sin plats.

Så jag firar bröllopsdag med min bror, igen. Det är inte så illa. Måhända blir det en vana?

Foto: Annika Pettersson

Källor:

Margaretabjorndahl.se

Wikipedia

Filosofilexikonet

Monteverdi: Poppeas kröning


relaterade blogginlägg;

19-årig bröllopsdag

Bild 19: 20 år

hallonflickan (Lascia ch’io pianga)

Hon älskade hallon.


Snart nog börjar minnet spela en små spratt. Man minns gärna det härliga, det underbara. Vi människor söker generellt information som bekräftar våra åsikter. Faktum är att jag och Malin hade det precis lika jävligt som alla andra i normala relationer, vårt liv var varken bättre eller sämre därvidlag. Men det är inte den bilden som gamla album och sociala mediers minnen frambringar.

Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem mer än jag kan säga hur det egentligen var?

Det är inte lätt att sticka ut, att gå emot normen eller gruppen. Vi människor har också ett behov att få våra åsikter bekräftade och vi bekräftar gärna andra inom gruppen. Detta kallas på vetenskapens språk gruppbias och populärvetenskapligt för ja-sägare.

Lisbeth var övertygad om att Christer var mördaren men som det visade sig var hon relativt snart inte längre att betrakta som pålitligt vittne. Minnet spökar med oss. Kennedys grisbukt är ett välkänt exempel på hur illa det kan gå om det bara finns finns ja-sägare bland rådgivarna.


1943 grävdes det efter torv på Rogestorps mosse i Falköpingstrakten. Under kriget var det svårt att få tag på kol och koks till bränsle och torv var en bra ersättning.

En dag upptäcktes skelettdelar i mossen. Det hela polisanmäldes men snart stod det klart att det måste röra sig om ett mycket gammalt skelett. Fyndet sändes till Historiska museet i Stockholm.

Kvarlevorna visade inga spår av våld och inte heller hittade man runt omkring något föremål som kunde tolkas som ett mordvapen. Men andra fynd gjordes. Exempelvis fanns, på den plats där magen varit, rester av hallon. Personen hade strax före döden tydligen ätit sådana. Eftersom man också kunde fastställa att det var kvarlevor från en ung kvinna var namnet givet. Hallonflickan var född.

(Eller född och född, det är väl som med Columbus, Amerika och dess invånare som ju faktiskt existerade innan den vite manlige europén upptäckte dem, låt vara med andra namn.)

Det är mycket vi vet om Hallonflickan. Hon levde och dog för 5000 år sedan, vi vet på ett ungefär hur miljön och växtligheten såg ut på fyndplatsen och faktiskt hur hon såg ut. Samtidigt är det än mer vi inte vet om henne.

Vem var hon? Hur dog hon? Varför hamnade hon vid dödstillfället i slutet av stenåldern på botten av en drygt meterdjup sjö?

Hennes skelett är inte komplett men det som finns kvar är mycket väl bevarat trots den höga åldern. Man har kunnat fastslå att hon vid sitt frånfälle var runt 20 år och 144 cm lång (vilket även för den tiden var under medellängd). Skelettets läge är förbryllande (mer om det strax) då kroppen legat på magen och med benen böjda vid knäna med fötterna mot skinkorna.

Det finns som sagt inga spår efter våld, skador eller sjukdomar men två saker har givit upphov till diskussion. Dels att hennes fötter varit uppbundna mot ryggslutet och dels fyndet av hallonkärnor i magen.

Man är tämligen säker på att det inte rör sig om en olycka utan att andra människor varit inblandade i hennes död. Det kan röra sig om ett människooffer eller en avrättning.

Men vi vet inte och frågorna hopar sig. Vad var det egentligen som hände när Hallonflickan hamnade på den grunda sjöbottnen? Blev hon dränkt eller var hon redan död? Varför ligger hon på magen?

Erfarenheter från brottsmedicin kan ge viss vägledning. En död kropp i vatten sjunker först. Efter ett tag bildas gaser vilket får kroppen att flyta upp till ytan med magen och ansiktet nedåt. Efter ett tag sjunker den döda åter (till botten) i denna ställning. Detta skulle alltså förklara Hallonflickans position och styrka antagandet att hon var död när hon placerades i vattnet. Och med tiden blev sjön en mosse och mossen en omärkt grav.

Hallonflickans ben är kraftigt böjda i knäleden. Tå- och fotben ligger samlade på lårbenet. En sådan extrem ställning innebär att fötterna varit hopsurrade mot benen. Båda underarmarna sticker in under bäckenet så att händerna ligger mot magen. Även hennes handleder har troligen varit bundna. Frågan som förbryllar är om en så hårt hopbunden kropp verkligen skulle vända sig på mage i vattnet på grund av gasbildning.

Det finns inga andra fynd som kan förklara Hallonflickans öde – med ett undantag. Tre år före man hittade skelettet hittades en pilspets av flinta. Fyndet gjordes sex meter ifrån och på samma nivå som skelettet. Spetsen är samtida. Huruvida både spets och flicka hamnade i mossen samtidigt är däremot omöjligt att avgöra.

Spetsen väcker frågan om någon sköt mot henne och om hon var skottskadad eller redan död när hon hamnade i sjön. Sannolikheten är dock liten. Skelettets ställning ger mer stöd för antagandet att hon blivit offrad.

Hallonflickan dog under sensommaren och kan därför inte gärna offrats i syfte att gynna jordbruket för isåfall skulle hon sannolikt offrats på våren. Stämmer denna teori skedde ritualen hursomhelst av anledningar och till gudar vi inte vet något om.

Kanske var det inte något straff att bli offrad utan en stor ära att vara den som genom att offra livet gav välgång och samhörighet för stammen. Men hon kan lika väl ha varit en brottsling som avrättats.

Detta är dock allt vi vet om Hallonflickan. Med hjälp av moderna metoder har man gjort en rekonstruktion av henne (se bild) och sedan 1994 finns hon att beskåda på Falbygdens museum. Jag tror jag ska åka dit någon gång.

Jag lämnar forskningen för fantasin och tänker på sannolikheter och osannolikheter. Kanske var Hallonflickan någon som inte passade in i kollektivet och blev avrättad som häxa. Kanske blev hon bragd om livet av en försmådd friare, kanske hade hon av hunger stulit hallon och blivit avslöjad. Men om hon blev offrad hoppas jag döden blev lindrig och att hon verkligen njöt av sin sista måltid.

Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var?


Bara för att minnet inte ska spela mig alltför stora spratt, för att ingen ska förledas att tro att jag idealiserar vår relation, vill jag berätta att Malin älskade hallon. Så mycket att hon en gång blev mycket arg för att jag ätit upp de sista och därför kastade en sked på mig. Det är egentligen inget trevligt minne men vi skrattade snart åt det. Jag saknar faktiskt att få en sked i nyllet av henne. Bland det sista hon bad mig om var att få ett glas hallonsaft. För hon älskade smaken av hallon.

Tiden går alltså och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var? Kanske behövs det inte ens. Kanske ska vi låta Hallonflickans liv vara för henne och samtiden.

Eller som en viss Rossi formulerade saken, (tonsatt av Händel), vilket passar in på både mig och mina hallonflickor:

Låt mig begråta
mitt grymma öde,
och låt mig längta
efter frihet.

Måtte min sorg
slita dessa
mitt lidandes bojor
om än blott av medlidande.


Nog älskade hon hallon.

Rekonstruktion av Hallonflickan från 2011
Rekonstruktionen

Källor:

falköping.se/falbygdensmuseum

Wikipedia

NE.se

Alla de större medierna tog upp nyheten när ansiktet rekonstruerades.

karin block

Jag famlar, för att uttrycka det försiktigt. Och när jag famlar vänder jag mig ofta till kulturen för vägledning. Om det fungerar, ja, det är en annan fråga.


Sanning är enligt filosofin ett antagande som det finns mycket god evidens för. Allt är inte glasklart och utvecklingen fortgår. Ungefär som med evolutionen. Det hindrar ju inte andra att tro eller tycka annorlunda eller att vi människor rent generellt ofta grubblar över tillvarons beständighet. Det finns ingen personlig sanning enligt filosofin för det innebär självmotsägelse. Men den som kan kombinera kunskap med visdom hamnar antagligen ganska nära.

Utan att utveckla det vidare vill jag hävda att som ensamstående pappa blir dessa tankegångar rätt påstridiga. Eller ensam? Nja, hon finns ju alltid med även om jag inte riktigt kan uttrycka hur. Jag förhåller mig hursomhelst ännu till livet, står upp, fortsätter framåt.

Men det är något som saknas. Kärleken, kanske. Vad gör man åt det? Jo, man vänder sig alltså till kulturen. Det är ändå inte mycket som återstår än fortsätta stå, inte ge upp, fortsätta framåt.


Det verkar ha varit en ganska intern krets kring Bergman, iallafall inledningsvis. Samma skådespelare återkommer ofta i hans produktioner. Som Nils Poppe och Inga Landgré (de var under en period gifta), vilka medverkade i den ikoniska filmen Det sjunde inseglet. Medan Poppe har en stor roll har Landgré en liten som riddaren Antonius Blocks hustru Karin.

Efter att ha varit på korståg i det heliga landet färdas karaktärena genom ett pestdrabbat Sverige och ankommer i slutet av filmen riddarens borg och hem. Där möter de Karin som återser sin man för första gången på tio år. Det är en stormig natt och hon möter honom med ett svagt leende och säger att hon hört av andra som återkommit från korståg att han var på väg hem. Hon verkar sval, närmast uppgiven. Hon säger att hon har väntat medan alla andra flytt för pesten. Hon ler och de stiger närmare varann. Hon frågar Antonius om han inte längre känner igen henne men påpekar att också han förändrats. Hon skiner upp när hon ingående betraktar honom och säger att hon ser den unge pojke som en gång gav sig iväg. Antonius svarar att det (oklart vilket, men kanske avses resandet och grubblandet) är slut nu och att han är lite trött. Karin frågar om han ångrar sin resa men Antonius ångrar ingenting men återupprepar att han är trött. Sällskapet bjuds in till (den sista) måltid och medan de äter läser Karin högt ur (tror jag) Uppenbarelseboken. Plötsligt bankar någon på dörren. Det är Döden som slutligen hunnit ifatt sällskapet och kommit för att ta dem med sig.

bilden som föreställer scenen när Karin och Antonius ses för första gången på tio år är hämtad från IMDb.se men antagligen är Svenska filminstitutet ursprunget

Karin fascinerar mig. Utan att försöka ge mig in på ytterligare analyser av själva filmen eller Bergmans, och samtidens, kvinnosyn finns det några tankar som kommer för mig. En är att att det visserligen gick illa för nästan alla karaktärer i filmen (det är bara Jof, Mia och det lilla barnet som reser vidare mot en ljus framtid) men alla skådespelare blev firade inhemska stjärnor under kommande decennier. Och utan att med säkerhet veta något om hur idolerna Gunnar Björnstrand och Max von Sydow klarade #metoo så vill jag på goda grunder hoppas och tro att det inte var så illa som i många andra fall på Sveriges scener.

Inga Landgré gör alltså en liten roll som Karin Block men också hon har en strålande karriär bakom sig. Eller bakom? Snart 93 år gammal är hon ännu aktiv och jag beundrar henne mycket.

Tillbaka till karaktären Karin. Har hon gått där i borgen i tio år och skött hus och hem (några barn finns inte) medan tjänare och övriga en efter en på grund av pesten dött eller givit sig av. Tala om social distansering. Jämfört med i dag är kanske hela medeltiden att betrakta som en social distansering, men ändå. Hur kan hon efter så lång tid vara så sval? Självbehärskning? Vad har hon grunnat på alla dessa år utan att höra något från sin man? Är hon arg? Glad? Bergman låter henne vid återföreningen framstå som försiktigt glad. Men jag undrar, jag.

Kanske låter Bergman en subtil samhällskritik av 1950-talet komma till uttryck? Medan mannen är ute och härjar och söker ära och glans i den personliga övertygelsens namn är kvinnan låst vid hem och härd. Och när mannen äntligen kommer hem förväntas hon moderligt omfamna honom, låta honom vila och servera hans gäster mat. Nja, något säger mig att detta inte riktigt var vad Bergman hade i huvudet när han skrev rollen.

Tankarna vandrar vidare. Det tycks under pandemier bättre att mannen är borta än hemma, iallafall om man beaktar hur övergrepp mot kvinnor och barn utvecklats under Corona.

Filmens underliggande tema är frågan om det verkligen kan finnas en gud när världen är så ond. Antonius tvivlar, men slutligen ställd inför Döden sätter han ändå sitt hopp till Gud och ber intensivt till denne. Kvinnorna, däribland Karin, tycks inför Döden mindre rädda. Kanske har Karin redan insett svaret på frågan: att den eventuelle Gud som låter kvinnor lida så svårt av våld och ojämställdhet omöjligen kan finnas.

Men Döden finns, det är ett obestridligt faktum.

Att jag kommit att tänka på Karin kan bero på en mängd saker. Jag kan filmen ganska väl efter att ha sett den ett tiotal gånger. Jag ägnar mig ofta åt existentiellt grubbel. Jag saknar en (viss) kvinna. Jag ogillar stereotypa könsroller och kan därför identifiera mig med Karin som övergiven i en orolig värld. Vid en snabb sökning ser jag också att det idag är relativt många som heter Karin Block medan jag inte kunde finna någon alls med namnet Antonius Block. Det inger på något vis hopp.


Hur mycket jag än beundrar Inga Landgrés skådespelarprestation som Karin är det inte ett kvinnoideal jag för vidare till mina döttrar. Eller förresten, kanske till viss del. Att finna sig i sakernas tillstånd utan att göra sin röst hörd är inget jag för vidare. Att vara stark och tro på sig själv är något viktigt.


Här hemma har det på senare tid handlat mycket om kroppsideal och uttryck som döttrarnas tvingas utstå. Vad ska man acceptera och inte?

Några enkla råd är allt jag har att komma med:

Känns det du hör inte bra: säg omedelbart ifrån, vänta inte.

Tar du dig igenom högstadiet klarar du det mesta. Var så bra du kan varje dag. Tro aldrig att du inte kan, försök, och när du försöker gör det ordentligt.

Finn din fulla potential och i detta ingår att lära sig hantera misslyckanden. Res dig efter ett sådant, ta ut en ny riktning och försök igen. Fortsätt framåt.

(Aristoteles sa att det är vad du återkommande gör som definierar dig så) bete dig alltid så som du vet att mamma skulle varit stolt och glad över.

Egoism göder dumhet och stolthet är dumhetens börda. Döm inte andra så som du själv inte vill bli dömd.

Kom ihåg vår ramsa från när du var riktigt liten och var orolig att gå in på förskolan och lågstadiet: Var snäll mot alla idag, hjälp alla som behöver hjälp. Om någon är dum mot dig så säger du till. Lär man sig saker i skolan kan man bli vad man vill. Jag älskar dig.

Går allt åt helvete: ring mig. Var du än är, vad du gör eller har ställt till med så ring. Jag kommer alltid och hjälper dig. Du kanske visserligen får gå in på ICA och be hela den hårt arbetande personalen om ursäkt för att du tog en chokladbit utan att betala eller åka hem till klasskompisen du bråkat med och be om ursäkt, och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer alltid att komma.


Det är lätt att sprida uppmaningar och moralkakor till andra. Men lever jag själv som jag lär?

Jag är nog inte som Karin Block, ändå. För kärleken saknas inte i mitt liv, nej, den finns alltid där och det är inget jag behöver tveka på. Kärleken förändrar sig inte bara för att jag är ensam förälder. Karin verkar inte ha några barn men jag har två. Och även om jag nästan slutande andas när Malin dog så gör mina flickor att jag nu andas relativt lätt igen.

Och, vill jag med tämligen god evidens påstå, jag kommer inte återse Malin om tio år. Men det kanske är läge att likt Antonius sluta grubbla? Man börjar onekligen bli lite trött.

När vi bar ut kistan ur kyrkan tänkte jag samma mantra jag började mumla sista gången vid hennes säng på palliativa avdelningen.

Stå upp, fortsätt framåt, ge inte upp, rör dig. Gång på gång återupprepar jag den frasen när det känns tungt. Det fungerar ännu.

Bergman brottades med dödsskräck och gudsbild. För mig är inte den stora frågan om Gud finns och vad som händer efter döden utan hur jag faktiskt lever. Här och nu. Varje dag.


Jag famlar, det gör jag, men jag står ännu och visst är jag på väg någonstans.

Annika jobbar med stenen

Och om någon undrar vem Jonatan Block är kan jag meddela att han är lång, före detta skolchef i Falun och numera kommundirektör i Hofors.

Källor

IMDb.com

filminstitutet.se

Bergman: Det sjunde inseglet (1957)


relaterade blogginlägg

Det sjunde inseglet 2

The greatest showman

and the oscar goes to

bild 72 – mandom, mod och morske män

Han kunde vara barsk, morfar. Kompromisslös. Hård men rättvis. En riktig karlakarl i mitt tycke. Det tycker jag förövrigt fortfarande.

Min morfar som seglat på de sju världshaven.

Som barn var jag lite rädd för honom – något som snabbt gick över för han var ju så snäll. Bakom den hårda ytan fanns en genuint ärlig och god man. Ett föredöme bland män.

Morfar hade en grundmurad moral målad i de svartvita kulörer som ofta är utmärkande för någon sprungen ur 1800-talets värderingar.

Morfar och min syster sent 70-tal

Även om morfars ibland ålderstigna syn på tillvaron kunde krocka med den moderna världens (mina) värderingar klarade hans uppfattningar tidens skiftningar väl.

Som att utövandet av våld endast sker i självförsvar. Att man behandlar sina medmänniskor med respekt – och respekt är något man förtjänar. Som att hjälpa den bedövande. Som att alltid agera principfast även om det strider mot omkringvarande majoritetens uppfattning.

På det hela taget ganska självklara, samtidigt nuförtiden nästan att betrakta som bibliska, företeelser.

Det finns en berättelse om när morfar ”blev ond” på besättningsmän som haft (antagligen köpt) sex i Brasilien på 1930-talet. När jag frågade honom närmare om saken sa han bara att det var fel! Sånt gör man icke! Men vår herre straffade dem för de fick klamydia allihop. Ha!

Jag vet inte om morfar var särdeles religiös men han refererade ofta till ”vår herre” i en blandning av dåtidens språkbruk och sjömannens invanda vidskeplighet.


Mitt blogginlägg om Paolo blev, med mina mått mätt, smått vitalt och har när detta skrivs delats och kommenterats vida. Det gläder mig. Reaktionerna har dock sett olika ut beroende på vilken filterbubbla det handlar om.

I mitt Facebookflöde dök det upp en person som drev argumentationen kring myten om den lyckliga horan. Vederbörande befann sig där tämligen ensam och fick gedigna svar på tal.

På twitter såg det annorlunda ut. Jag anonymiserar det lite för att inte röra om i getingboet allt för mycket.

Jo, men så måste det vara. Om någon blir rånad och misshandlad måste han först uppröras över alla rån och våld som begås i hela världen innan han får reagera på vad han själv råkat ut för.

Nej. Jag är ironisk. Han har fel. Varför jag är att betrakta som ryggradslös idiot eller hycklare framgick inte.

Sen har vi nästa snubbe – han som tycker att jag borde lära mig sakernas tillstånd från tv-serier.

Personen driver tesen att om prostitution är en form av slaveri är också familjen Wallenberg att betrakta som slavägare. Han gör ingen skillnad på situation härvidlag. Jag vet inte, är det bara jag eller haltar argumentationen något?

Näste man till rakning ömmar för Paolos närmaste – och det är ju fint.

Men han tror, som framgår, att hon som sålde sex blev glad över att hon fick sälja och anser vidare att jag var dum mot Paolo som skrev mitt blogginlägg. Varför, frågar jag mig, har Paolo svikit sin familj om nu offret som sålde sex blev glad av det hela?

Nästa person är rätt intressant. Plötsligt finner jag mig inslängd bland några av landets, ja, världens, mest inflytelserika personer. Till och med för en person med mitt självförtroende är detta lite väl magstarkt. Men visst, jag gillar inte SD.


I veckan blev min partikollega Camilla hotad. Det hade med en artikel i dt.se gällande SD att göra (jag går inte in i detalj). Hon polisanmälde, förstås. Även inkorgen levererar obehagligheter företrädesvis för kvinnor som uppbär politiska uppdrag:

Det kanske behövs ett utökat språkkrav för hatande män? (Kunde inte avhålla mig. Ursäkta sarkasmen.)


Inte en elak kommentar från någon kvinna. Av ca 10 000 som enligt analysverktyget läst blogginlägget om Paolo är det många kvinnor som reagerat men endast en som argumenterat emot mig – men då inte direkt otrevligt. Det hela är på ett övergripande plan tämligen tydligt. Det är männen som är aggressiva och kvinnorna deras offer. Starka kvinnor i offentligheten hotas.

Men vi är även många män som värjer oss mot beteendet, män från vänster till höger, män som istället vill lyfta fram en annan, trygg, självsäker, inkluderande, mjuk, manlighet.

Män som inte känner sig hotade av det faktum att det är män som beter sig så här.

Det börjar dock komma närmare nu, hatet. Illviljan. När står någon i en mörk gränd och väntar på mig beväpnad med ett järnrör? Vågar jag ens fortsätta mitt politiska engagemang med hänsyn tagen till mina barn? När får de i skolan höra om sin idiotiske, ryggradslöse pappa?


I år fyller jag femtio. Jag vet, jag vet, det syns inte på mig. Icke desto mindre är detta sakernas obönhörliga tillstånd. Oavsett ålder vill jag fortsätta kämpa för att försöka vara åtminstone något av det föredöme för mina flickor som morfar var, och ännu är trots att han gick bort 1996 97 år gammal, för mig.

Det är i stort när omöjligt men i ansträngningen döljer sig anständigheten.

När morfar fyllde femtio 1949 var han mitt ute på Atlanten. Kanske var han mest en längtan för mor och att det istället var mormor som utgjorde det verkliga föredömet. Kanske låg styrkan i mormors och morfars gemensamma syn på tillvaron.

Mor var vid födelsedagen tio år och i hennes klippbok finns tidningsnotisen bevarad:

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isaksson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år nedslagit sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början i Trans Atlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men han klarade livhanken och kom senare till samma rederis m/s Argentina där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21:a september deltog han och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norske ångaren ”Hortense Lea” vid dennes undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H H Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Han kunde vara barsk, morfar. För honom fanns inga filterbubblor. Han var inte bekväm när jag, vilket ofta hände, talade om hur mycket jag älskade och beundrade honom. Sådant passade sig inte att uttrycka i hans värld – i synnerhet inte karlar emellan.

Där höll jag aldrig med dig, morfar, sådant måste ofta sägas, men hur det än är med den saken: det finns för få av din sorts män. Då som nu.


Relaterade blogginlägg:

Morfars medalj


Källor:

Mammas klippbok från 1940-talet

till Paolo

Jaha, här sitter jag och anstränger mig för att inte tycka allt för synd om mig själv. Det är idag ett år sedan jag hade begravningsgudstjänst för min fru, mina barns mor. Huvaligen, självömkan är verkligen patetiskt. Så får jag ofrivilligt syn på din insta.

Vad i helvete?


Du och jag har aldrig riktigt klickat Paolo. Du är några år äldre än jag. Du slog igenom i filmen Stockholmsnatt i slutet på 80-talet när jag gick på högstadiet.

Stockholmsnatt. Inte tänker jag på körsbärsblommorna i Kungsan när jag nu motvilligt påminns om filmen.

Det står att läsa om Stockholmsnatt att den skildrar dig när du upplevde en identitetskris i det svenska samhället. Att det var skälet till att du utsatte människor för våld.

Om detta gjordes alltså en i mitt tycke rätt dålig film som alla i min generation var tvungna att se eftersom den användes i skolundervisningen. Det var visserligen i ett gott syfte, det ska sägas, vi unga skulle lära oss hur man kan lösa konflikter utan våld, hur man bör bete sig i samhället. Att man måste behärska sig. Ett gott syfte men icke desto mindre plågsam att se. Det tyckte jag redan då.

Följer du med i allt som nu produceras om dig, Paolo? Säkert inte. Det vore närmast att betrakta som självskadebeteende. Det anses att du är ett svin i största allmänhet samt bedrövlig på krishantering. Lite motsägelsefullt, måhända. Den överväldigande majoriteten är hursomhelst övertygad om att du ljuger, att du gjort det förut.

Det vore förvisso lätt att yla med – för jag har som sagt aldrig riktigt gillat dig. Du är för mig ännu en av alla dessa personer som mer eller mindre välförtjänt figurerar i offentligheten. Men jag ska försöka vara konstruktiv.

Here goes: Nu har du allt hoppat i Timells galna tunna. Game over. Snart nog skriver du säkert en bok om, i, självömkan. Om hål i hjärtan, trasighet, övergrepp i barndomen och sånt.

Visst kunde jag berätta något om brustna hjärtan för dig. Det kunde även ditt offer, henne vars kropp du köpte. Och många andra. Men vet du, jag tror inte du skulle lyssna.

Jag vill i möjligaste mån försöka undvika att kokettera från den höga moralens balustrad – nej, jag är faktiskt, även om jag djupt föraktar det du gjort, intresserad av vad som händer inuti en sexköpande mans huvud. Kalla mig pappafeminist eller vad du vill – men intresserad är jag. Hur tänker någon som köper sex? Hur är det möjligt att genomföra samlaget rent fysiskt? Frågorna är många.

Men låt oss inte teoretisera. Du har köpt en människas kropp. Du har ägnat dig åt slavhandel. Möjligen (definitivt om du frågar mig) våldtäkt.

Svär jag över detta ditt beteende svarar du för mitt inre som något taget ur Stockholmsnatt: ”kom igen då, vi ses i ringen”. Ditt våldsoffer behöver du inte ens bemöda dig med att ge något svar.

Paolo. Varför kallar jag dig förresten vid förnamn? Vi känner inte varann. Ett retoriskt grepp, jag vet, för att du och jag och offret ska närma oss varann – att vi alla ska få namn, kön och subjekt.

Jag tror alltsamman handlar om hyckleri. Jag tror du gjort det här förr och att du kommer att göra det igen om möjligheten uppstår. Så det måste vi förhindra. Det är viktigare än allt.

Jag tror du spelade in Stockholmsnatt av samma skäl som du köper människors kroppar. För att bli någon, för att du kan. Jag tror inte du för ett ögonblick någonsin reflekterat över filmens innehåll eller det felaktiga i att köpa någon.

Kanske är det på ett övergripande plan något bra att du kommit att ge sexköparen ett ansikte. Hur orättvist du än anser det vara.

Istället för att slänga alla produkter som bär ditt namn kunde dessa fortsätta säljas till förmån för alla sexköpares offer. En tanke bara. Men produkterna med en leende Paolo skulle antagligen få många konsumenter att tappa matlusten.

Paolo. Du lyssnar nog inte på mig, självfallet inte. Har du ens sett Stockholmsnatt? Kanske hoppas du på en uppföljare?

Filmen handlar alltså om att ta till våld på grund av en identitetskris i det svenska samhället. Var det vad du upplevde även denna gång, var det skälet till att du utsatte ditt offer för våld? Så oerhört cyniskt (i den moderna betydelsen). Hur tror du identitetskrisen ser ut hos ditt offer efter ditt övergrepp?

Jag har ett annat filmtips till dig och till många andra: Lilja Forever. Har du sett den? Du är med i den. Ja, du har ingen roll – men du gestaltas i birollerna. Du är torsken.

Självömkan sägs vara en gemensam nämnare hos de 10% bland män som köper sex. Iallafall hos dem som åker fast. Inte ömkan över brottet i sig eller över offrets belägenhet, nej, sorgen och missräkningen gäller oturen att åka dit. Du ingår här – det har du visat inför hela världen. Ditt Instagram och din intervju. Det är skälet till att jag tror som jag gör om dig.

Så vad händer inom den som tar beslutet att köpa en annan människas kropp? Tas beslutet under rus? Sexsvält? Hat? Ingen aning. Någon djupare kontakt med sitt känsloliv kan iallafall inte föreligga.

Paolo. Att det var just din nuna som fick bli omslagsbild för torskmagasinet är så himla typiskt. En kliché. Likväl inte. Det kunde varit nästan vem som helst.

Jag är inte kompetent nog att avgöra hur samhället kan hjälpa alla utsatta kvinnor. Men en sak vet jag – alla män som inte vill förknippas med detta måste reagera. Vi måste visa på en annan sorts manlighet. Upplåta vår stämma. Det räcker nu. Lite på samma sätt som demokraten måste rycka den svenska flaggan ur rasistens hand.

Inte alla män beter sig så här. Men några. 10% bland oss män köper sex. Du är en av dem, Paolo. Något fler än så gör det inte själva men tycker det är okej på ett principiellt plan.

Inte alla män – men du. Paolo Roberto. Just nu struntar jag i ditt inre hål, mörker eller barndom. Istället säger jag: lär dig medmänsklighet. Lär dig självbehärskning. Släpp ditt insta, skriv inga böcker. Kryp istället tillbaka in i din bur och sätt på dig munkavle tills du lärt dig hur man beter sig i samhället.


Att leva med någon annan länge, att älska den människan, är att ge upp något av sig själv. Det är att låta sig erövras istället för att erövra. Det är en känsla så varm och intensiv att den överlever döden. Jag tycker synd om dig, Paolo, för att du aldrig fått uppleva den känslan. Jag hatar dig för att du berövade ditt offer den.