bild 48 – abc vs abs

Äntligen är den här!

Nu har porträttbilderna på kollegiet som en bomb slagit ner i personalfacken. Eleverna går sprickfärdiga omkring i bygget, vänner och kollegor sneglar avundsjukt på varandras bilder, den outtalade frågan hänger över den stora tegelbyggnaden som handen över dippskålen:

vem ska bli årets cover-teacher?

Det finns ett alternativ till den inledningen men den känns tråkigare. Jag tittar flyktigt på mitt eget porträtt, taget i september 2018. Jag suckar och stannar upp i en plötslig tanke. Är jag genuin i det jag gör? Är jag det? På riktigt, liksom?


Det sägs ibland att man ska kunna sitt ABC som synonym för att vara kunnig inom sitt speciella område. En speciell gren inom retoriken, medieträning (förenklat innebär det att kunna hantera intervjuer på ett fördelaktigt sätt), innebär ett ABC-svar något annat. Förkortningen står där för answer, bridge, communicate.

Answer är vad det låter som – svara alltid på frågan. Ljug aldrig eftersom det är så lätt att kontrollera det verkliga förhållandet.

Bridge innebär att man genom svaret bygger en retorisk brygga över till det man själv vill förmedla för att i communicate övergå till att framföra sitt eget budskap. För att klara sitt retoriska ABC måste man förstås veta vad det är man vill förmedla.

Här kan den som vill höra en av Sveriges skickligaste advokater, i ett mycket känsligt fall, i en intervjusituation lämna ett ABC-svar.


I Faluns policy för, eller emot snarare, mutor står att läsa:

Utgångspunkten för alla företrädare för Falu kommun är att vinnlägga sig om att erhålla, upprätthålla och säkerställa allmänhetens förtroende. I alla sammanhang skall iakttagas ett sådant förhållningssätt att det inte kan förekomma risk för, eller misstanke om, att företrädare för kommunen gör sig skyldig till mutbrott eller annat korruptionsbrott. För personer som ägnar sig åt myndighetsutövning, upphandling eller inköp är i princip alla förmåner att anses som otillbörliga.

Vad jag vet har jag inga förmåner. Utöver de som tillkommer mig som vit, medelålders, heterosexuell man, förstås. Men det är en insikt som föreligger att hantera på det privata planet samtidigt som jag försöker arbeta med jämställdheten politiskt.

Brottsrubriceringen lyder givande av muta. Men man ger inte en gåva – man överräcker den. Eller ställer man den månne till förfogande? På 1980-talet ansågs värdet av en hyfsad flaska whisky motsvara en muta. Idag finns det inga fastställda beloppsgränser utan frågan man i alla sammanhang som förtroendevald kan ställa sig är om gåvan, förmånen eller handläggandet är lämpligt, ändamålsmässigt och skäligt för kommunen som helhet.

Man bör helt enkelt vara lojal mot arbetgivaren – och arbetsgivaren det är ju medborgarna, det. Hursomhelst har jag nyligen lärt mig att nittio procent av besluten i en kommun tas av tjänstemän och endast tio av politiker.

Man kan ju som vanligt skoja till det lite, också. Skillnaden mellan att vara jävig eller jävlig på ett möte är ofta mindre än man tror. Och måhända är ABC och ABS när allt kommer omkring synonymer?

(För den fåkunnige: ABS är ett system som förhindrar att hjulen låser sig när man bromsar ett fordon. Syftet är att behålla styrförmågan samt att förkorta bromssträckan. Kopplingen ((sorry, göteborgsarvet igen)) till retoriken och en knivig kommunikationssituation torde vara uppenbar. Right?)


Kommunen kostar på sig utbildningar av oss förtroendevalda, partierna gör det också. Trots medieträning, uppdragsträning i politikerrollen, ordförandekurser med (mycket) mera så känns det som jag plötsligt befinner mig i något som bäst kanske kan beskrivas som den retoriska tystnaden.

Det är en mäktig sak, den retoriska tystnaden. Att hämta andan, att låta orden sjunka in, att ta med sig omgivningen vidare i visionen.

Kommunen, å sin sida, har en officiell vision:

ett större Falun

Men jag har en egen, personlig, vision: ett bättre Falun. Och det är vad ju faktiskt vad min inledande fundering handlade om – är jag genuin? Vilken är min viktigaste vision? Vad vill jag, quo vadis? Det här är viktiga saker för mig för jag vet hur det är – jag måste känna meningen med det jag gör. Annars blir det inget.

Min viktigaste fråga är jämställdhet. Det är bara det att de viktigaste frågorna lätt försvinner i det vanliga, rutinartade arbetet. Så jag vet hur jag tänker: människan ska vara god och glad. Är det inte så får man väl hjälpa till lite, efter möjlighet och förmåga.


Det kan vara nyttigt att studera sig själv emellanåt. Och jag kan väl erkänna att jag inte alltid är god och glad. Men jag försöker så gott jag kan. På jobbet, i politiken och i livet i stort. Jag gör det medan jag inväntar den ofrånkomliga död som en gång tar oss alla.

På vägen dit försöker jag ha det så bra jag kan, hjälpa andra dithän, samt jobba med mina fel och brister. Jag avslutar dagens bloggpost med den ramsa jag och barnens mor alltid säger tillsammans med våra döttrar, vilket vi gjort i fjorton år vid det här laget, när vi skils åt för dagens skola och arbete:

var snäll mot alla idag

lär dig något bra

om någon är dum mot dig så säger du till

hjälp alla som behöver hjälp –

och jag älskar dig.




Härmed presenteras bild nummer 48.

Lite väl mycket av det goda på sistone, dyre bror?

Ett lustigt (nåja) sammanträffande är att bild 48 togs i det 48:e levnadsåret, förresten. Om man nu anser en medelålders lokalpolitiker, tillika adjunkt i läroverket sedan 20-talet år, som fått sin tjugonde bild av kommunen upptryckt i solarplexus, som något lustigt.

Skulle du ens köpa en begagnad bil av denne patetiska före detting, denne uppenbare 80-talsrelik, denna oinfriade dröm om vad som kunde varit om hen bara för ett endaste litet ögonblick någon gång under sitt mediokra liv faktiskt skärpt till sig.

Ju mer jag tänker på det, vänligen bortse från alltihop ovan.

Over.


relaterade blogginlägg:

Bild 17 – bättre än alternativet

dysterkvist

Det är advent och jag brukar vara glad. Men det är jag inte. Just nu ser jag tämligen mörkt på tillvaron.


Mitt hjärta går sönder lite varje dag när jag träffar mina elever vilka lever under hotet att utvisas. För första gången under min karriär tar det emot lite att gå till jobbet.

Vi sitter i personliga samtal och pratar resultat, förmågor och utveckling när vi (alltså Sverige) istället borde konstatera att den som klarar att hålla C-nivå i samhällskunskap eller historia på ett nytt språk faktiskt befinner sig på näst intill Nobelnivå.

Istället möter jag den nedslagna blicken och darrande underläppen. Du vet, jag har det lite tungt nu. Ett yttrande bakom vilket det döljer sig en panisk väntan på det oundvikliga. En utvisning till svält, förföljelse, krig och död.

Kan jag verkligen inte göra något? Jo, bli aktivist förstås. Inte helt ovanligt i skrået dessa dagar.

Prognosen ser inte bra ut och vi förtvivlar tillsammans. Vad hjälper nu mina berömmande ord? Förvandlas de inte i samma stund de uttalas till ett cyniskt hån, en påminnelse om vad som kunde varit om hen fötts i Hälsingberg istället för Aleppo?

Maktlösheten. Den enorma. Jag sväljer i farten en kopp kaffe från den automatiska maskinen i personalrummet – men den smakar inte gott. Vidare till nästa lektion. I den klassen är det ju bara två som kanske utvisas snart.


Advent betyder ankomst. Också det ett hån, inser jag plötsligt. För den som en gång kom hit och integrerade sig, lärde sig språket och sederna men som nu kanske tvingas härifrån blir konceptet advent lite motsägelsefullt. För det är ju, enligt skriften, något bra, fint och gott som kommer. Men verkligheten ser annorlunda ut – vad gott finns egentligen att vänta i livet?

I hela världen utsätts var tredje kvinna någon gång under sitt liv för fysiskt och/eller sexuellt våld. Var tredje.

Men inte av alla män! Ja, ja – jag vet. Ska vi därmed låta saken bero? Jag möter även dessa erfarenheter i mitt arbete. De som antingen själva blivit utsatta eller har sett sin mamma eller syster misshandlas av någon närstående.

Jag undviker vid dessa tillfällen att sätta mig i ett sådant där trångt litet rum man normalt hänvisas till för samtalen om förmågor, resultat och utveckling. Jag förstår på hennes kroppsspråk att det kan vara jobbigt för henne – hon kan bli trängd av situationen.  Vi sätter oss i stället i det öppna kollektiva rummet och hon ser lättad ut. För en liten stund kan hon kanske också känna sig som en helt vanlig tjej på väg mot den spännande framtiden.

Nästa kopp i lärarrummet känner jag överhuvudtaget inte smaken av.


Naiviteten och idiotin struntar i advent. De bara rullar på.

Förutom Le Pen är de i allmänhet män, högerpopulisterna. Och de kommer att göra exakt det de säger att de vill göra. Det är naivt, för att inte säga idiotiskt, att tro att de lugnar ner sig och plötsligt förvandlas till snälla, goa göteborgare bara de får vara med och bestämma lite.


Det finns en mirakelmedicin mot cancer: Carter-celler. Man tar blodkroppar från patienten, preparerar på något vis, och sprutar tillbaka in i patientens kropp. Därinne fortsätter de bekämpa cancercellerna av sig själva.

Det fungerar jättebra och man behöver bara göra en behandling istället för många plågsamma.

Baksidan är att varje behandling kostar 3 miljoner. Inget land har råd med sånt. 3 miljoner att ställa mot den fattiga, syndiga människa som verkligen behöver den. Kan det sluta på annat sätt än ett?


Det är advent. Jag tar en lussebulle och laddar upp inför veckan. Jag har under dagen hängt i kyrkan och på kommunala musikskolan och lyssnat på döttrarnas musicerande. Jag fick förövrigt böter utanför kyrkan och vare sig kom igen, det är advent eller förslaget att skänka böterna till barnen i Jemen föll i god jord hos parkeringsvakten.

Jag planerar alltså den kommande veckan. Dels ska jag försöka möta kommunens tjänstemän inom integration och dels sakkunniga från migrationsverket för att utröna vad vi lokalt kan göra.

Säkert inget, men vi får inte sluta försöka.

Sen ska jag fortsätta försöka muntra upp de som på grund av sitt personliga elände har svårt att fokusera på att lära sig och jag ska på olika sätt försöka kämpa på för att mörkermännen inte ska få övertaget.

Carter-cellerna ligger måhända utanför min sfär men det är väl där någonstans skriftens advent på allvar kommer in i bilden.

Mitt eget mörker skingrar jag som vanligt på allehanda sätt. Bach, sång och löpning räcker långt. Man får inte misströsta trots den usla hand man har att spela. Det finns ett ljus i mörkret – snart är det andra advent och vem vet helt säkert vad som döljer sig bakom nästa lucka?

lika

Plötsligt har ordet lika börjat snurra runt i huvudet.

Veckan som gått har jag delvis ägnat åt diskussion med både officiella och mindre officiella debattörer om varför exempelvis just mitt parti inte alls måste samarbeta med SD, så som anses.

Det är grinigt i M och KD, ska sägas. Tänka sig att tuffe Uffe inte får bli hövding över Körsbärsdalen, hursomhelst!?

Ett argument som framförs är att SD måste behandlas lika som andra partier. Deras väljare kräver minsann också att behandlas lika. Men med lika behandling följer också lika ansvar.

Egentligen är väl alltihop inget mindre än en rejäl en vanföreställning, en storslagen myt. Alltså idén om allas lika värde, demokratiska rättigheter, ja, egentligen är hela idén om demokrati inget annat än ett gigantiskt fantasifoster.

Alltihop är skapat genom vår mänskliga förmåga att tro på gemensamma förställningar, eller annorlunda uttryckt, genom vår tro på fantasier. Som exempelvis religion, lagar, gränser, idéer och tankar i största allmänhet. Allt detta bygger på att människorna gemensamt intellektuellt accepterar det.

Dessa fantasifoster kan vara väldigt effektiva och faktiskt bära upp stora och mäktiga riken och kulturer. Allt som krävs är som sagt att befolkningen tror på fantasierna – lite som i kejsarens nya kläder ungefär.


 

År 1776 f.v.t var Babylon antagligen världens största stad och det babyloniska riket världens största, ett imperium som omfattade stora delar av dagens Mellanöstern, främst Iran och Syrien.

Imperiet existerade i 1500 år och den mest kände härskaren var kung Hammurabi vars kändisskap överlevt ända in i vår tid tack vare lagsamlingen som bär hans namn. Förutom Bibelns 10 bud är väl denna lag världens äldsta kända (avancerade) rättssystem och lagarna försåg hela detta väldiga rike med ett enhetligt rättsväsende.

Land ska ju med lag byggas, som alla som är emot den nya gymnasielagen i all sin briljans ofta brukar anföra.

Förutom att man i lagsamlingen kan läsa att Hammurabi fått sin makt av gudarna och att han förövrigt är världens bäste person alla kategorier (varför kom jag plötsligt att tänka på Nordkorea?) så är detta en mycket bra källa för att kunna studera den här avlägsna tiden.

Genom lagarna förstår vi vad som var viktigt, vilka de sociala hierarkierna och koderna var och så vidare.

Det är från Hammurabis lagsamling uttrycket Öga för öga tand för tand kommer – och visst är det mycket brutala påföljder som anges. Brutal för oss som lever idag, alltså. På Hammurabis tid existerade dock inte tanken om jämlikhet och individen hade föga egenvärde.

Lagarna följer en strikt hierarkisk princip i sin utformning. Människan är olika värd i det babyloniska samhällets ögon och detta avspeglas också i lagarna. Människorna behandlas olika beroende på kön och social tillhörighet.

Exempelvis anges att om en fri man dödar en annan fri mans dotter så ska mördarens egen dotter mördas – inte mördaren själv. En slav hade inga rättigheter men slavens ägare skulle kompenseras om vederbörande fick sin slav skadad av tredje part. Detta var rättvisa enligt Hammurabi.

Dessa lagar reglerade under lång tid, långt efter Hammurabis egen hädanfärd (åter till gudarna om man får tro lagens bokstav), livet för miljoner människor. Det hela är grundläggande mänskligt beteende: tror man på systemet så godtar man sin ställning och framlever sitt liv i överensstämmelse därmed.

En ordnad kö kräver ett stabilt samhälle som människorna tror på. Det är därför svenskarna som kollektiv står i kö (och respekterar den) i högre grad än (exempelvis) sicilianare.

Denna samhällssyn levde vidare in i Europas medeltid och betydligt längre än så på många håll. Indiens kastsystem bygger på ett liknande synsätt (även om det sedan 1980-talet är officiellt förbjudet att dela in samhället enligt kast).

Jämför man med den amerikanska självständighetsdeklarationen från, lustigt nog, år 1776 (men efter vår tideräkning) så framträder en annan bild. Här slås istället fast att alla människor är födda fria och har samma värde. (Detta trots att vissa av konstitutionens fäder själva ägde slavar – man såg inte motsättningen).

Hammurabi sa alltså år 1776 f.v.t det rakt motsatta. Båda dessa samhällssystem bygger på dessa motstridiga utsagor och har fungerat under relativt lång tid – därför att människorna i respektive kultur kollektivt godtagit dessa grundläggande påståenden.

Man kan ur vetenskaplig synvinkel argumentera att båda utsagorna är felaktiga. Människan är vare sig lika mycket, mer eller mindre värda beroende på vilket samhällsskikt de tillhör. Biologiskt är vi alla olika, unika, och ser vi oss runt i världen så inte tusan är vi ur social synvinkel att betrakta som jämlika.


 

SD förespråkar att vi människor är olika. De har i detta, sett ur biologisk synvinkel, inte fel i sak. Det som gör partiet så obehagligt är att de bygger hela sin samhällsvision, sin politik, på detta antagande. Om jag, Centerpartiet med flera accepterar deras fantasifoster så riskerar vi att vår egen demokratiska, liberala variant ersätts eller urholkas till förmån för deras.

Det kanske inte sker idag men det är i så fall dithän vi rör oss. Slutar tillräckligt många tro på idén, visionen, drömmen eller, om man så vill, fantasifostret, om demokrati så faller den på sikt. Det har hänt förr och det kommer sannolikt att ske igen.

Jag vet att det inte är särskilt sexigt att vara socialliberal dessa dagar. Men vår tid kommer, är jag övertygad om. En sak vet jag i alla händelser: det finns olika typer av fantasier som alla får högst påtagliga konsekvenser i samhället.

Om jag ska försöka sammanfatta detta säger jag att jag föredrar fantasin som ryms inom den amerikanska självständighetsdeklarationen framför den i Hammurabis lagar. Men det går faktiskt att presentera en egen – det är väl därför vi håller på med politik.


 

Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

SO-rummet

gorgo

Gorgo, föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.

Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes I men hennes mor är, typiskt nog, okänd. Hennes namn är intressant – Gorgo var en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick.

(Gorgo är i dagens populärkultur någon sorts dinosaurie, för kännedom).

Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det alltså något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.

Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna.

Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:

 

pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök

 

Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade alla som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer förövrigt från xenos som betyder främling.

(Här skulle man ju, om man är lagt åt det hållet, kunna lägga ut texten i en inte helt långsökt parallell till dagens Europa.)

Efter att Gorgos far Kleomenes dött gifte hon sig med sin farbror, den namnkunnige Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan – arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.

Jämställdhet with a twist, så att säga.

Som vuxen var Gorgo var uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs ofta som skarpsinnigare än männen.

Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall.

Inför den persiska invasionen färdades Leonidas omkring på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.


 

Men tänk om.

Tänk om det var hon som var med och organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, europas vagga, överlevde.

Tänk om, tänk om. Även om kontrafaktiskt historieskrivning ofta är lockande måste jag som alltid lämna den därhän.


 

Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t.

En handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning här innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder – något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit.

Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.

 

När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.

 

Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Men citatet är intressant även ur ett modernt genusperspektiv. Jag tänker på den i vår tid ständigt återkommande frågan vem som är en riktigt man, vad som är riktigt manligt eller macho.

Är det måhända någon som med kraft förfäktar inte alla män! Kanske är det någon som inte känner sig särskilt hotad av det faktum att väldigt många män, egentligen enbart män, på olika sätt och runt om i världen samt här hemma ger sig på kvinnor?

Kanske bör vi i avdelningen retoriska frågor stanna där och istället återvända till historien och dess nedtecknade.

Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död (vilken antagligen var uppenbar för dem båda).

Han svarade henne då:

 

Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.

 

Idag skulle han kanske sagt:

 

gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.

 

I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till moder. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen.

Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på  idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så nog har hon något att säga oss än i dag?


 

Källor:

Plutarchos ”Yttranden av spartanska kvinnor”

Cartledge ”Sparta”

Wikiepdia


 

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Aspasia

gilead

Sent omsider har även jag börjat se den fantastiska TV-serien The Handmaid’s tale. Serien bygger på romanen med samma namn skriven av den ständigt nobelprisaktuella Margaret Atwood.

Serien utspelar sig i en dystopisk framtid där en totalitär och religiöst fanatisk regering styr landet Gilead (som är en geografisk plats i Bibeln och kommer av det hebreiska ordet vittnesbörd), det tidigare USA, och inbördeskrig råder. Det skrämmande är att det samhälle den skildrar inte ligger så långt bort från vår verklighet. Jag ska försöka förklara varför.

Det underliggande temat ärhur lätt det är att hamna i ett Gilead – det finns krafter idag, (inte bara IS) som strävar dithän. Och, inte att förglömma – vi har redan varit där.


Kvinnans ställning i antikens Aten låg inte så långt ifrån fiktionens Gilead.

Kvinnor fick ingen formell utbildning utöver det som krävdes för att sköta hem och hus. Små flickor fick mindre mat än sina bröder och efter puberteten förvisades de från familjen att leva ensam med någon släkting tills hon blev bortgift.

Kvinnan skulle bokstavligt talat synas så lite som möjligt i offentliga sammanhang och det vore mycket vanhedrande för hennes man att höra andra män utöver hennes släktingar tala om henne.

Kvinnans uppgift var att föda barn, det vill säga söner, att föra mannens släkt vidare.

Hon hade inte rätt att äga egendom och inget att säga till om inom den i övrigt hyllade demokratin. De enda kvinnor som på något sätt hade inflytande i samhällslivet var de så kallade hetärerna, en sorts lyxprostituerade, men deras inflytande var informellt och de blev aldrig socialt accepterade.

Detta har sin parallell i TV-serien. Men jag vill inte spoila.


Gilead har kanske en tydligare parallell i Nazityskland. Nazister har alltid förespråkat strikta (förtryckande) könsroller.  Hitler själv var mycket tydlig:

Ett fruntimmer som blandar sig i politiska saker är en styggelse.

I det nazistiska samhället var det offentliga livet mannens domän medan kvinnan förväntades hålla sig i hemmet och föda blonda, renrasiga barn.

Det märkliga är att denna politik faktiskt tilltalade de tyska kvinnorna. Iallafall om vi studerar valresultaten. I de sista valen innan Hitlers maktövertagande röstade lika många kvinnor som män på nazisterna. Det parti som var mest feministiskt, kommunisterna, hade den klart lägsta andelen kvinnliga väljare.

I Tredje Riket fanns många bisarra lagar så som förbud mot att kvinnor skulle spela fotboll, eller röka offentligt.  Kvinnornas roll i nazismens rasistiska och homofoba samhällsvision var tydlig. Ändå röstade kvinnor (och män) på dem.

Vid makten stöttade den nazistiska staten barnfamiljerna och mödrarna (iallafall de av rätt ras) med bidrag, fritidsaktiviteter, speciella radioprogram, utbildningssatsningar, skattelättnader och subventionerade lån.

Den genomsnittlige tysken (som kvalade in i nazisternas människosyn) fick det alltså bättre.

Det instiftades också en särskild moderskapsmedalj i tre storlekar: brons (fem barn), silver (sex barn) och guld (sju barn). En sådan dekorerad moder behandlades med respekt. I TV-serien om Gilead beror politiken på att en stor del av mänskligheten blivit infertil, i Nazityskland ville man fylla territorierna med renrasiga tyskar.

Staten i Nazityskland genomförde också en rad andra antiliberala åtgärder: preventivmedel och aborter förbjöds. homosexualitet kriminaliserades och kvinnors möjligheter till både förvärvsarbete och högre studier försvårades.

De ledande kvinnorna i Nazityskland har ofta diskuterats. Den mest kända, Eva Braun, har beskrivits som bortskämd, elegant, charmerande, korkad och allmänt ointresserad av vad som skedde. Kanske går hon att se som ett typexempel på alla vanliga tyskar som 1933-45 gjorde sitt bästa för inte ifrågasätta utan istället enögt njuta av landets ökade levnadsstandard.

När någon ville uppmärksamma Eva Braun på någon konsekvens av regimens agerande brukade hon avbryta genom att sätta ett finger över sina läppar, som tecken på att hon inget ville veta.

En annan person i Tredje Riket är Gertrud Scholtz-Klink som gjorde en framgångsrik karriär genom att övertala andra kvinnor att inte ha en karriär. Hon angrep särskilt feminister och ”damer”: de första anklagades som själviska och naturvidriga, de andra vackra och onyttiga.

Både Scholtz-Klink, och förövrigt Magda Goebbels (modern i Tredje Rikets mönsterfamilj), har en välspelad parallell (av Yvonne Strahovski) i TV-seriens mrs Waterford.

Kanske ska vi ändå vara tacksamma över nazismens kvinnosyn. Flera historiker (som Peter Englund och Antony Beevor) har hävdat att den faktiskt var en av de faktorer som bidrog till att Tyskland förlorade det andra världskriget.

Storbritannien, USA och inte minst Sovjetunionen engagerade (utvecklingen började redan under första världskriget) kvinnorna i rustningsindustrin. Hitler vägrade i det längsta av ideologiska skäl att göra det samma.  I Sovjet upptäckte man att det fanns gott om finmekaniska uppgifter som passade kvinnors händer betydligt bättre än män – med resultat att de ryska stridsvagnarna producerades i snabbare takt än de tyska. Detta var inte oväsentligt vid exempelvis Stalingrad.


 

Nedan följer ett utdrag ur SD:s ”jämställdhetspolitik”. (Ursäkta citationstecknen men jag tycker verkligen det är bisarrt att partiet använder den termen givet det som står under rubriken). Jag har inte tagit med hela programmet – det medges villigt. Det finns för intresserad att läsa i sin helhet på deras hemsida.

Djävulen bor i detaljerna, heter det ju, man måste också läsa det finstilta. Nedan diskuteras några av de detaljer jag fastnar för. Dessa förklarar varför jag har så infernaliskt svårt för det där partiet. Jag för min del ser tydliga paralleller till det jag beskrivit ovan.

Here goes:

Partiet för starka familjer

Vi värnar om familjen – På riktigt!

 

Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att inkräkta på deras handlingsfrihet, men också att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall då föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon orsak faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa skall beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område.

Som liberal måste jag resa invändningar. Det är individen, inte familjen, som är samhällets grundläggande norm eller minsta beståndsdel. Om man inte vill eller kan vara medlem i en familj ska man inte tvingas till det.

Dessutom bör man diskutera SD:s definition av begreppet familj – något som jag strax återkommer till.

Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. 

Varför det? Har ni belägg för det påståendet? Eller är det bara en åsikt i största allmänhet? Vad grundar ni ert ställningstagande på?

Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.

Varför ska ett politiskt parti ge sig in i den här typen av grumliga pseudovetenskapliga teorier? HBTQ kanske är minst lika bra som norm som den SD förespråkar. Men också detta ställningstagande från er bär totalitarismens prägel.

Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter. Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.

Hur vet ni det? Har ni något stöd i exempelvis behavioristisk forskning? Det kan i själva verket lika gärna vara det mest komplicerade och därmed sämsta för de flesta barn. I många fall är det ni påstår dessutom omöjligt. Men om vi drar det här resonemanget till sin spets borde SD vara extremt positiva till anhöriginvandring.

I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.

Okej, nu börjar det bli riktigt läskigt. Nu är SD väldigt nära såväl antikens Aten, 1930-talets Berlin och fiktionens Gilead. Ni ser det själva va, SD?

Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Trakasserier och förföljelse av någon människa på basis av dennes sexuella läggning är förkastligt och skall bestraffas hårt.

Jaha – så samhället får diskriminera samkönade par och människor som inte tror på tvåsamheten som norm, men enskilda får inte göra det? Så motsägelsefullt. Och, återigen, varför vill SD diskriminera homosexuella? Varför vill ni förvägra vissa grupper i samhället rätten att skaffa barn? Hur vet ni att barnen inte får det bättre inom den livslånga, heterosexuella tvåsamheten? Den fallerar ju i 50% av fallen.


 

Frågorna är många, svaren få.

I den senaste större opinionsundersökning får M, KD och SD tillsammans 46 %. Lockas ytterligare ett parti till denna skara kan de bilda regering. Det är kanske i så fall L som ligger bäst till då det finns gott om liberaler som betecknar sig som höger.

Jag har mött många sådana inom det partiet och kanske kan man se det som att vänsterflygeln inom L besegrades när Birgitta Ohlson förlorade striden om partiledarposten mot Jan Björklund.

Och SD tuffar på som tåget. Det nya är att många kvinnor nu går till SD. Partiet är uppe och nosar på 20%. Det förvånar mig. Det skrämmer mig.

Du som överväger en röst på SD: läs deras partiprogram – studera särskilt jämställdhetspolitiken. Fundera över vad den leder till för samhälle på sikt. Ta aborträtten, exempelvis. SD vill flytta den fria aborträtten till vecka 12. Vilka följder får det?

Studera historiska exempel, exempelvis de som anges ovan.

Titta på TV-serien The Handmaid’s taleJag säger inte att det är SD som styr Gilead – men nog innebär varje röst på dem ett litet steg dithän. Det är iallafall vad jag tror.


 

Källor:

Carledge: Sparta

Peter Englunds hemsida

Beevoir: Stalingrad

Wikipedia

DN IPSOS

SD:s hemsida

bild 40: (maktens) kläder

Kläder i allmänhet har alltid fascinerat mig och även maktens klädval är intressant. Partiledarnas slipsar diskuteras flitigt. Vad signalerar de? Varför har de valt just den färgen?  Maktens klädval är aldrig slumpmässigt.


 

Margaret Thatcher uppmärksammandes på 1970- och 80-talen för sin stil som kallades ”power dressing”. Elaka tungor mende att det enda förutom kackerlackor som skulle överleva ett globalt kärnvapenkrig var hennes frisyr. Men detta var också (långt) före #metoo.

 

File:Margaret Thatcher.png

 

2015 gick cirka 150 av Thatchers tillhörigheter under klubban på auktionsbyrån Christie’s i London. Bland det som såldes fanns hennes bröllopsklänning, handväskor, skor och klänningar. Enligt Daily Mail drog försäljningen in minst 33 miljoner kronor.

En röd väska ansågs särskilt intressant och såldes för 3 miljoner kronor. Man häpnar. Väskan har tydligen synts i klassiska bilder från hennes tid som Storbritanniens ledare vilket trissade upp priset.

Jag minns förövrigt en bild på Mona Sahlin och en väska. Det är ett jättekonstigt foto på landets ledande politiker inför valet 2010. Det blev stor uppståndelse då väskan kostade 6000 kr. Inte bra för en maktens (socialdemokratins) kvinna i Sverige, tydligen. Vad övrigas som förekommer på bilden kläder kostade diskuterades aldrig.

Kläder och accessoarer har alltid varit ett sätt att manifestera makt och status. Speciellt intressant blir klädvalet hos makthavare som en reflektion av respektive tids ideal. Modet har som bekant förändrats genom tiderna och det syns redan vid en jämförelse med Thatcher och faktiskt också med den ovan nämnda bilden på Mona och 2010-gänget. 

En uppgift jag brukar ge eleverna i kulturhistoria går ut på att jämföra maktens kläder i olika tider, exempelvis solkungen Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715) med någon aktuell ledare.

Som utgångspunkt används “Porträtt av Ludvig XIV i kröningsdräkt” av Rigaud från 1701. Porträttet visar kungen i all sin prakt, han är centralt placerad i målningen och har kroppen i profil. Han möter betraktarens blick med ett neutralt och lite överlägset ansiktsuttryck och hela kompositionen ramas in med rejäla, röda tyger.  

Majestätet bär spetsskjorta med manschetter, krage, knäbyxor, strumpbyxor (tights), klackskor och en hermelinmantel. På manteln syns liljan broderad i guld – huset Bourbons släktvapen.  

På huvudet bär han en rejäl peruk och ansiktet är pudrat. Han bär dock inte kronan på huvudet (det behöver han inte – han är nämligen tillräckligt majestätisk ändå, viskar, eller ropar, Ludvig till oss från andra sidan duken), den är placerad snett bakom spiran vilka tillsammans med svärdet vid höften är symboler för makt. Manteln är förövrigt uppdragen för att svärdet (och vaderna) tydligt ska framträda.

 

File:Louis XIV of France.jpg

 

Detta var Solkungens officiella skrytporträtt, världens mäktigaste härskare, mannen som myntade staten – det är jag. Utstyrseln ska understryka makten och härligheten. Hela målningen genomsyras av barockens svulstighet – allt för att manifestera storhet, rikedom och överflöd.

Ludvig är som sagt pudrad. På en del håll är det ännu är status att ha en blek hy för att visa att man är rik och inte behöver arbeta utomhus. De rikas ansikten pudrades under 1600-talet vita för att verka ännu blekare än de var. Och möjligen för att dölja ärr från koppor och syfilis.

Stort och svallande hår var modernt och stora peruker användes ofta, i synnerhet om man var skallig, vilket kungen var. En riktig karlakarl hade framträdande muskulösa vader, klackskor (för att vaderna tydligare skulle framträda) samt vida och knäkorta byxor. Korsett bars av både män och kvinnor.

Vissa tyger, färger och material signalerade högre status och det fanns lagar som reglerade vilka färger och material som fick bäras inom respektive stånd. Det var olagligt med hot om stränga straff att klä sig, bete sig eller äta utanför sitt stånd. Också spår av detta återfinns ännu här och där i världen. 

Exempel på material som hade hög status var spets, sammet och siden. Importen av dessa lyxvaror utgjorde en väsentlig del i ostindiefararnas vinstrika resor. (Riskkapital i ordets rätta bemärkelse, måhända). Färger som signalerade makt och rikedom var rött, lila, rosa och blått. Anledningen var att det var dyrt att färga tyger i klara färger varför en färgglad utstyrsel signalerade rikedom.

I målningen av Ludvig står han alltså omgiven av röda tyger. Ledande statsmän och politiker har idag ofta röd slips. Den röda färgen har som nämnts genom historien varit en färg som signalerat makt och hög status (fortfarande går celebriteter och kungligheter ofta på “röda mattan”) och rött var den dyraste färgen att färga tyger i.

Ludvig har skäl att vilja signalera makt och rikedom. Under 1600-talet höll samhällssystemet (ståndssamhället) på att luckras upp och det blev viktigt för kungen (och adeln) att hävda sin position som enväldig härskare/ledande klass och visa var makten hörde hemma.

I alla tider har grupper och individer som fått sin position hotad på olika sätt försökt stärka den genom mer eller mindre desperata åtgärder och kanske är det något av detta Ludvig tänker på när han betraktar oss. Försök inte! Han höjer sig över oss undersåtar, nästan som en gud, här står en monark så mäktig att ingen kan utmana honom.

Sällan har eliten varit så tråkigt och likartat klädd som idag. Kostymer varthän ögat når. Anledningen till att kostymen inledningsvis endast bars av överklassen berodde på att plagget var svårt att massproducera då alla mått var individuella. En kostym gick endast att få tag på hos en skräddare – något som bara eliten hade råd med.

Även kvinnor i maktpositioner bär idag kostym, något Thatchers garderob får illustrera.

Att tvärt emot Ludvig vara solbränd innebär idag att man har råd och tid att åka på semester.

Både Ludvig och USA:s president Donald Trump använder sina hårsvall på ett medvetet sätt. Ludvig lät tillverka peruker av exklusivt lejonhår för att dölja sin tilltagande skallighet och därmed förknippade ålderdom. Den amerikanske presidenten har mer hår än de flesta i hans ålder och få frisyrer är så omgärdade av rykten som hans.

Grått hår och skallighet visar då som nu på låg status eftersom det är ett tecken på åldrande. Även om president Trump (vad jag vet) inte använder peruk så är hans frisyr en snackis.

Ungdomlighet är något som i den västerländska kulturen är förknippat med status och möjligen har både Donald och Ludvig valt sina framträdande frisyrer för att visa ungdomlig virilitet.

Ungdom förknippas inte bara på hälsa utan signalerar också en ledare som kan sitta länge på tronen. De flesta presidenter vill sitta två mandatperioder och i Ludvigs fall är det ganska säkert att anta att han eftersträvade längre tid som landets ledare. Ett mäktigt hårsvall utan gråa inslag visar (en ung) person med kapacitet att leda/regera under en längre period.

När Ludvig regerade var statens styrelse inget som angick majoriteten av befolkningen, eller gynnade den för den delen, och kanske används porträttet och bostaden Versailles för att distrahera innevånarna. Lite bröd och skådespel, typ. Fast utan bröd funkar det rätt dåligt, vilket Ludvigs sonson Ludvig 88 år senare skulle erfara den hårda vägen. 

Dagens demokratiska ledare lever i stor utsträckning på hur väl de kommunicerar. Kanske klär man sig strikt och relativt färglöst för att inte distrahera folk från vad man faktiskt säger.

En maktens kvinna kan i vår tid (möjligen) inte, vilket Mona Sahlin fick erfara, avvika från den (manliga) normen. Vad som ansetts manligt har dock skiftat genom historien. 

Under 1600-talet var ett par svällande vader en stark symbol för manlighet och erotik, och Ludvig framhäver sina i porträttet för att visa sig som den sensuelle och manlige härskare han ville framstå som.

Ett annat sätt att framhäva manligheten är vapnet vid höften och i manteln av päls (pälsen kommer ju från ett fällt villebråd). Våld har alltid varit ett sätt att visa kraft och manlighet och Ludvig visar att han inte är rädd att bruka det.

Att utnyttja de sociala strukturer som finns för att hävda sig är inte något nytt för 2000-talet. Kläder, dess färger och material, ska inte avfärdas endast som en utseendefixering, utan påverkar hur vi ser våra ledare samt vad vi känner för dessa.


 

Jag skrev nyligen lite skämtsamt om vikten av att inte bära shorts i offentliga miljöer på Facebook. Jag har fått rätt många kommentarer angående det inlägget.

Att jag nästan ensam (Linus som kämpat vid min sida, ska sluta) håller traditionen på jobbet om fredagsslips vid liv kommenteras också då och då.

Kläder engagerar. Här som där.

Vill någon händelsevis analysera min slips?

 

32953084_10156077673195617_4926107422977687552_n

lagrådet vs asyl

Land ska med lag byggas

Vi kan inte lagstifta i efterhand

Centerpartiet är ohederligt

Nu är alliansen död

Ska inte asylprocessen gälla

Lagrådet har dömt ut förslaget

 

 

Se där ett axplock från de (mer rumsrena) kommentarer jag mött och sett det senaste dygnet gällande Centerns ställningstagande angående ensamkommande flyktingbarn. Lyssna här på motiveringen. 

Just Lagrådets syn på sakernas tillstånd har varit ett återkommande tillhygge i flera offentliga debatter den senaste tiden. Men vad gör egentligen det där rådet?

Lagrådet är en myndighet som granskar (viktiga) lagförslag/ändringar innan de når riksdagen för omröstning. I rådet sitter personer som till vardags är domare (eller före detta domare) i några av landets högsta domstolar.

Det man i praktiken gör är att granska hur ett visst lagförslag förhåller sig till grundlagarna, rättsordningen och rättssäkerheten. Rådet granskar också att lagförslaget inte är motsägelsefullt, om den eventuella nya lagen kommer att uppfylla dess syfte samt upplyser om problem som kan uppstå vid tillämpningen av den.

Rådet tar inte, och ska heller inte ta, hänsyn till omständigheter i samhället i övrigt i sin granskning – något som blir extra tydligt i frågan om asyl för ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan.

Att Lagrådet har synpunkter behöver inte innebära lagen är dålig i sig, det kan lika gärna handla om hur den är formulerad. Lagrådet är, såvitt jag förstår, helt enkelt en remissinstans – om än en rätt tung sådan.

Ur filosofisk, eller politisk, synpunkt behöver kritik från Lagrådet inte automatiskt innebära att ett lagförslag är rakt igenom förkastligt. Ideologisk övertygelse är nämligen inte samma sak som en lag. En lag har sin grund i ett statsskick och ett statsskick har sin grund i en ideologi.

När juridiskt kunniga kommenterar ett lagförslag gör man så utifrån ett visst, visserligen mycket viktigt, befintligt regelverk. Men tänk om det är fel på det befintliga regelverket? Tänk om det inte är uppdaterat, att normen regelverket vilar på ändrats? Eller tänk om regelverket inte fungerar i en viss situation?

Det är där politiken kommer in i bilden.

Är det omöjligt att ändra på regelverk? Givetvis inte. Om vi gör det i god demokratisk ordning är det inte nödvändigtvis något dåligt. En grundlag, exempelvis, förändras genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val.

Att låta sakkunniga styra helt i ett land innebär ämbetsmannastyre – alltså meritokrati. Det är ett system där (bedömd/uppskattad) begåvning, utbildning och utbildningsresultat i kombination med prestationer är det som styr vem som får uppdrag och positioner.

Meritokrati kan ha sina poänger – men är inte demokrati. Om en ledande politiker eller politiskt parti kommer fram till att man inför folkförsamlingen vill lägga fram ett radikalt förslag för att åstadkomma förändring i en given (exceptionell) situation så är det dess fulla rätt.

Det är nämligen därför det finns olika partier som har sin grund i olika ideologier. När tillräckligt många är överens i en given fråga kommer lagar till. Konsensus. Den eller de som inte håller med får lägga fram motförslag inför folkförsamlingen att besluta om.

Svårare är det väl inte. Lagrådet granskar utifrån befintliga lagar – riksdagen godkänner nya på förslag från regeringen.


 

Annie Lööf är jurist. Hon är också en idéburen politiker. Centerpartiets hållning i migrationsfrågan under henne var en väsentlig anledning att jag engagerade mig politiskt, igen. Regeringens förslag att bevilja allmän amnesti för vissa grupper må ha sina brister – ändå känner jag idag stor tillfredsställelse.

Vad beslutet får för övriga inrikespolitiska effekter återstår att se – men att Alliansen inte fungerar på grund av Centerpartiets ställningstagande kan jag inte se som ett relevant argument.

Att man skulle undvika att göra livet bättre för tusentals människor därför att Stefan Löfven inte ska bli statsminister känns inte heller så viktigt att förhålla sig till.

Och vad gäller asylprocessen – ja, men de är ju här. Mitt ibland oss. Tusentals. Jag träffar dem varje dag.

Istället för att ägna tid åt att jaga människor som är här illegalt, därefter på rättsosäkra grunder testa deras ålder, förvara dem på ovärdiga platser och sedan flyga hem (eller bort) dem måste vi försöka lösa situationen.

Vi har i princip stängt gränsen. Nu kan vi ta hand om dessa människor som faktiskt är här, (jaja, och hitta eventuella extremister, javisst) och börja bygga en fungerande framtid för Sverige.

Jag har försökt diskutera frågan lite allmänt, internt och externt, jag har mejlat partikansliet och faktiskt självaste partiledaren – och fått svar. Jag har naturligtvis inget med beslutsgången att göra – men ändå betyder detta mycket för mig.

Igår var dagen när jag på allvar fick tillbaka tron och energin att arbeta politiskt.

Man kan inte förhålla sig till sin egen värdegrund baserat på vad andra människor eller partier tycker. Det är min fasta övertygelse att väljarnas förtroende (eller trovärdighet i största allmänhet) kommer från hur man individ och organisation förhåller sig till sånt.

Jag ser en skillnad i grundvärderingar blottläggas mellan flera borgerliga partier i den här frågan.

Jodå, jag ser också problem med förslaget. Främst två:

1. Det blir ofrånkomligen orättvist mot vissa grupper att vi gör så här. Min bror stockholmspolisen nämnde exempelvis de marockanska gatubarnen.

2. Kön. Det påverkar befolkningsstrukturen att så många män får stanna.

Båda dessa invändningar går dock att bemästra. Och ibland måste det till någon form av alexanderhugg för att lösa ett problem.

Idag är dagen då jag känner stolthet över Centerpartiet, faktiskt också över regeringen (och det är väl första gången den här mandatperioden), och över mitt land.  Det här beslutet, hur omdiskuterat och illa utformat det än må vara, tror jag är just ett sådant beslut som kallas för norm- eller paradigmskiftesbeslut.

Det innebär att jag om många år, vad jag än gör då, kommer att kunna se tillbaka på åtminstone ett tillfälle då jag till hörde en demokratisk organisation som verkligen stod upp för sin övertygelse, trots snålblåsten.

Och det är viktigare än allt.

Det finns tillfällen när det behövs ledare som går sin egen övertygelses väg, som inte följer en skrikande eller viskande majoritets önskan, ledare med orubblig integritet. I brist på bättre exempel – som Churchill.

Tänk om Churchill fallit till föga och lytt deras råd som förespråkade fredsförhandlingar med Hitler? Nej, han visste vad han ansåg om Hitler och följde ensam sin övertygelse. Till sist följde en hel värld honom.

För att citera en vän som inte är, vad jag vet, Centerpartist:

 

Centerpartiet försvarar genom beslutet en humanitär princip som tidigare varit gemensam för samtliga demokratiska partier på ömse sidor av den traditionella och godtyckliga höger–vänster-avgrunden i svensk politik. Att regeringen yxat till ett utomordentligt dåligt regelverk är olyckligt, men det humanitära perspektivet är viktigare.

 

Jag känner för egen del att borgerligheten i Annie Lööf har en ledare med ännu outnyttjad potential. Och för henne och hennes ideal fick jag efter igår än mer energi att jobba, kämpa, på min blygsamma nivå.

 

yes we can

wie schaffen das

framåt

 


Relaterade blogginlägg:

Ensamkommande flyktingbarn

Ensamkommande flyktingbarn – och mer