Sofia Ekman ❤️

Du skriver ju hjärtat ur dig varje gång.

Detta menade vännen Mats när vi sågs härförleden för att utbyta tankar om livet. Det han avser, förmodar jag, är att det tillslut blir som i fabeln om pojken och vargen. Yttrandet passar dock väl in i den uppgörelse jag på senare tid går med vad som uttrycks och hur. Mats har förstås alldeles rätt, precis som vanligt.


Dagens frågetecken rör annars vad feminism är, hur man man är en bra pappa till tonårsdöttrar och om det per definition är dåligt att servera pilsnerdricka. Eviga frågor, om än uttryckta på olika sätt under olika epoker.


Idag är Bergslagsgränd en tämligen anonym gata i centrala Falun. Men snart när varje gatsten ruvar som bekant på sina minnen.


Jag gillar Sofia Ekman. Slagfärdig, snabbtänkt, envis och inte utan temperament stiger hon fram ur arkiven. Spåren leder mig till Bergslagsgränd. Jag följer hennes korrespondens med stadens lokala makthavare genom hennes förhoppning om att få tillstånd att servera pilsnerdricka på sin restaurang.


Till Konungens Befallningshavande i Kopparbergs län.

Undertecknad får härmed vördsamt anhålla att under tiden från och med den 1 november 1922 till och med den 31 mars 1923 få i min matservering i gården N:o 4 på kvarteret N:o 2 vid Bergslagsgränd 1 här i staden försälja s k. pilsnerdricka (klass II) vid måltid till förtäring på stället.

Falun den 28 aug 1922

Högaktningsfullt

Sofia Ekman


Svaret på ärendet.

Handlingar angående Sofia Ekmans ansökning om tillstånd att utskänka pilsnerdricka.

Utdrag av protokoll hållet vi Stadsfullmäktige i Falun Beredningsutskotts sammanträde den 3:e november 1922.

Närvarande: Herrar Sylwan, Englund, Hedblom, Lundeberg, Minör, M. Johansson och Israelsson.

§ 26.

Sedan magistraten uti skrivelse den 6 september detta år anmodat Fullmäktige att angiva yttrande över en vid skrivelsen bilagd ansökning från Sofia Ekman om tillstånd att i sin matservering i gård N:o 4 på kv N:o 2 här i staden få vid måltiden utskänka pilsnerdricka hade Stadsfullmäktige uppdragit åt Utskottet att inkomma med förslag i ämnet. Efter föredragning av ansökningshandlingarne beslöt Utskottet efter överläggning föreslå Fullmäktige måtte så som infodrat yttrande avstyrka bifall till ansökningen. Från detta beslut var Herrar Lundeberg, med vilken Herrar Sylwan och Hedblom förenade sig, skiljaktig, i det han yrkat, att Utskottet skola avgiva följande:

Yttrande

Som sökande under ett flertal år innehaft att i samband med den av henne idkade matservering utskänka såväl öl som vin, samt på sätt framgår av hennes ansökning fogade, av två överkonstaplar och tre konstaplar vid stadens poliskår, utfärdade intyg ur ordningssynpunkt icke funnits något att anmärka mot det sätt, varpå hon bedrivit sin rörelse, tillstyrkes bifall till den nu sökta rättigheten att utskänka pilsnerdricka dock under villkor att utskänkningen allenast må äga rum till gäst, som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av verklig mat till ett pris av minst en krona.

Enligt protokollet: Gustaf Greete


Sofia ger sig emellertid inte.

Till Stadsfullmäktige i Falun.

Som Stadsfullmäktige vid sammanträde den 10 nov. 1921 med en rösts majoritet avslog min ansökan att servera s.k pilsnerdricka till spisande gäster vill undertecknad vid denna min förnyade ansökan tillägga följande:

Denna serveringsrörelse, som av undertecknad bedrivits i elva år och av föregående innehavare i över trettio år, har aldrig under hela denna tid fått mottaga något slag av anmärkning på serveringens skötsel varken från ordningsmakten eller någon annan myndighets sida, vilket väl om något visar att rättigheten omhänderhafts på ett förträffligt sätt. Förövrigt framgår av bifogade intyg att flera av ordningens upprätthållare att så har varit förhållandet.

Dessutom har det alltid varit min strävan att hålla de lägst tänkbara matpriser, och detta har endast kunnat vara möjligt i förening av försäljning av pilsnerdricka. På detta sett anser jag, att jag haft ett behov att fylla, särskilt då det gäller landsborna och arbetsbefolkningen. Då tillika mina serveringslokaler genomgått en grundlig restaurering under detta år, så de nu befinna sig i ett förstklassigt skick, hoppas jag att Stadsfullmäktige måtte taga det ovan sagda i beaktande vid en kommande behandling av ansökan.

Falun den 28:e augusti 1922

Högaktningsfullt

Sofia Ekman


Diskussion:

Möjligen kan man sätta in Sofia i kontexten kvinnor i Falun som varit gifta med förolyckade gruvdrängar vilka som försörjning kunde få rättighet att bedriva krog. Det påstås, även om jag inte kunnat bekräfta uppgiften, att detta gjorde Falun, i synnerhet Elsborg, till Sveriges per capita krogtätaste stad under 1600-talet. Ofta var dessa etablissemang föga mer än (bokstavligen) ett hål i väggen. Oavsett sanningshalten i såväl pilsnerdricka som påstående så säger det hela något om dåtidens arbetsförhållanden i gruvan och livet för kvinnor. Men 1922 var tidsandan en annan. Kvinnor hade just deltagit i sina första allmänna val och dagen före Sofias brev hade Sverige hållit sin första nationella folkomröstning. Den gällde rusdrycksförbud – alltså huruvida landet skulle vara helt nyktert. (Sidan som ville tillåta alkohol vann med 51 procent mot 49, med 55 procents valdeltagande.)

Sofia gav inte upp trots avslag. Fick hon till sist sitt tillstånd? Jag önskar jag kunde svara ja på frågan – men jag vet inte. Svaret döljer sig måhända i Stadsfullmäktiges handlingar från 1923. Eller möjligen i någon grånads falubos dunkla minnen från en tid när dennes föräldrageneration drack eller inte drack pilsnerdricka hos en viss fröken Sofia Ekman.

Kvarteret där hon hade sin verksamhet ligger i Faluns absoluta centrum. Granne med adressen, Bergslagsgränd 1, ligger idag ett av Faluns mer okända etablissemang, Engelska krogen. Ägde jag det skulle jag på stående fot döpa om det till Sofias inn. Som det nu är har jag inte varit där sedan 1980-talet.


Vad står att finna i framtidens arkiv om vår tid? Om hur vi ville ha eller inte en relax på Lugnet? Med eller utan pilsnerdricka?


Feminism innebär, som jag ser det, strävan efter att låta alla människor leva sitt liv på sina, fast samtidigt på lika som alla andras, villkor. Tillsynes obetydligheter, som pilsnerdricka, kan faktiskt spela en roll i sammanhanget.

Det man som tonårspappa möjligen kan göra är att peka på möjlighetshorisonten, skydda mot ont, ge villkorslös kärlek och i övrigt skärpa till sig i största allmänhet.

Det var inte bättre förr men möjligen kan vi lära av det förflutna. Frågetecknen som här diskuteras må vara eviga men svaren, ja, se dessa beror i stor utsträckning på tidsandan.


Mats är både välmenande och klok. Dessutom en mycket intressant samtalspartner. Dock, varg eller inte, hjärtat är alltid på utsidan i mina texter, i mina övriga uttryck och i stort sett allt jag gör. Det är lite slitsamt att leva på det viset men något annat sätt känner jag inte. Säker kan jag naturligtvis inte vara men något säger mig att också Sofia Ekman fungerade åtminstone lite på samma sätt. För visst känner man något av hennes hjärta, trots att hundra år ligger mellan hennes och mina ord?

Tolvslaget 2022. Ibland tycks det förflutna mörkt men det har alltid lett fram hit, precis till detta ögonblick. Och historien fortsätter. Ljuvlig, gruvlig, mörk, ljus och ibland alldeles underbar


Relaterade blogginlägg:

Solstrålar


Musik:

Armstrong: La vie en rose

Bach: wachet auf


Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar och protokoll 1922

Wikipedia

Shrek (Fermis paradox 2)

Nyårslöften är inte min grej. Det räcker att 2023 blir annorlunda än 2022.


När chansen ges bör man ta den. Det har jag ofta varit dålig på genom åren. Men en gång tog jag vara på den och ni kan inte tro vad som hände sen.


Nobelpristagaren Enrico Fermi har givit namn till Fermis paradox. Denna paradox belyser problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar. Fermi formulerade frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, påträffats.


Pappa, hur tänker du kring kärlek? Och kom inte dragandes med mamma nuigen. Du måste lyfta blicken.

Ja var finns den, kärleken? Och hur gestaltar den sig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men samtal med döttrarna är ofta intressanta på ett existentiellt plan och man får ta chansen när den ges.


Under förrförra valrörelsen gav jag mig ut i cyberrymden för att jaga träsktroll. Nu är perspektivet ett annat. Fermis paradox är emellertid lika tillämpbar med den skillnaden att det är jag som är träsktrollet. Låt vara ojagat – även om det på ett statistiskt plan borde vara skottpengar på mig som varandes vit, medelålders, heterosexuell man. Det är ju trots allt vi som hittar på det mesta av världens elände. Tur för vissa av oss att kollektiva bestraffningar inte tillämpas.

Ett träsktroll från andra sidan galaxen

Det krävs mycket mod för att ge sig in i det okända. Som ett samtal med en tonåring. Ibland har man visserligen inget val, som när Malin dog, men ändå – det går att möta den ovissa framtiden på olika sätt.

Fakta är odiskutabel: Jag tog en gång en chans som ledde till att jag levde tjugotre år med någon som gick bort i cancer 2019. Hon paddlade en otroligt vacker kajak av mahogny som jag aldrig vågade prova, vi fjällvandrade, vi sjöng, vi reste och vi upplevde. Vi fick två barn.

Så här flera år efter hennes död inser jag, när jag åter lyfter huvudet, att jag tappat det. Kanske behöver jag en inspirerande vän, någon som får igång mig igen. Eller kanske inte, jag vet inte riktigt. Det är lite läskigt att definiera i vilken form man kommer ut på marknaden efter att inte varit där sedan 1995. Och att dessutom försöka ge relationsråd till en tonårsdotter. (Lär dig självförsvar och att springa?) Känslan är hursomhelst bäst beskriven som att ge sig ut i världsrymden som varandes Kapten Zoom.

Vem är det där, pappa? Shrek?

Många människor, inklusive jag själv, är rädda för det okända och vill ha enkla svar på svåra frågor, vanans makt är stor. Älskar jag min partner? Jul och semestrar ska oavsett svaret på den frågan vara som alltid och köttbullarna ska fram varje onsdag. Detta är kanske skälet till att den som faktiskt borde separera inte gör så.

Rädslan för det okända kan vara paralyserande. Man tror lätt att hela livet faller ihop om det inte är som det brukar. Jag kan tillhandahålla ett empiriskt svar: det gör det inte. Det kan falla ihop av andra skäl, men inte på grund av förändring. Annorlunda är i allmänhet bra. Vi har hur många exempel som helst på när livet blivit bättre genom nya perspektiv och möjligheter.

(Kanske hittar vi här en delförklaring till varför en partner misshandlar och varför en misshandlad inte omedelbart flyr. Människor som bara har ett perspektiv tenderar hursomhelst att vara mer våldsamma än de som ser och präglats av flera.)

En sak står i alla händelser helt klar. Fermis paradox blir extra tydlig inom datingapparnas obegränsade cybervärld. För: var är de? Det borde ju finnas intelligent singelliv därute. Jag har provat nätdejting till och från, det erkänner jag utan omsvep för min dotter. Hon verkar helt oberörd av det som i min värld är ett stort erkännande.

Det normala samtalet med tonåring. Annorlunda är bra.

Hur det gick? Ja…, visst har väl en och annan hört av sig. Men det känns… ja, integritetskränkande. Det är, i min lilla värld, inte så det ska gå till när man blir kär. Fast det klart, annorlunda är det ju med appar. Sämre. Människor är ju så mycket mer än en bild och (i bästa fall) femhundra ord. Vi tittar på varann, tonårsdottern och jag. Jag inser straffsparken. Att jag på bild framstår som ett träsktroll från andra sidan galaxen eller mer seriöst: att man är körd som 52-årig manlig glesbygdsbo. Graningekängor ftw!


Hur kommer hen som kör snöplogen till jobbet? Är det rätt att samarbeta med SD? Varför finns det bara ett konkurrensverk? Varför dog hon? Finns det ingen i hela universum som vill besöka operan med mig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men jag har faktiskt svar. Jag tycker det hela kokar ner till ansvar gentemot mig själv och flickorna. Ingen annan än jag fixar livet åt mig. Så var det då och så är det nu. Tillvaron är konstant.

En sak till står dessutom helt klar, säger jag till hon som faktiskt fortfarande sitter kvar vid köksbordet. Det handlar inte om hennes mamma. Men den som till äventyrs vill hänga med mig måste vara av sådan dignitet att hon kan vara en pålitlig vuxen, vän, till mina döttrar. Varför? Ja, det är inte en extra mor vi pratar om. Men om jag hoppar över gärdesgården i förtid måste det finnas någon senior rådgivare kvar. Ett back office management. Sådana är viktiga att ha även för unga vuxna. Eller för 52-åriga män i staden och glesbygden. I synnerhet för dem, inser jag när jag tänker efter. Nu skrattar faktiskt tonåringen.

Jag tror hursomhelst jag funnit det, berättar jag slutligen. Lösningen på hur jag vill leva mitt liv. För än skymtar inte gärdesgården även om den ständigt snickras på. Jag vill våga prova nya, annorlunda, vägar i livet och rent allmänt försöka vara en så god och glad människa jag kan. Som det heter: nytt år, nya möjligheter! Love is all around! Och oavsett hur det känns, kärlek eller sorg, ensamhet eller flersamhet: det kommer inte alltid att kännas så här.

Annorlunda är därför bra.


Okej, pappa. Det ger sig nog för dig. Och för mig. Förresten vill jag pierca naveln. Alla gör ju det.


Nästa gång den ges ska jag ta den. Chansen kommer kanske aldrig tillbaka.


Jag lovar mig själv att 2023 ska bli, vid en jämförelse, ett mycket analogt år. Ett annorlunda år.

Gott nytt år!


Musik:

Mozart: Trollflöjten (Hon och han)

Bowie: Starman

Tutta Rolf: en stilla flirt

Rikard Wolff: Kvinnan jag drömmer om


Relaterade blogginlägg:

Fermis paradox

Snövit

Daten från helvetet


Källor:

Wikipedia

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

diminutiv

Kent Ekeroth ska bli oppositionsråd i Region Dalarna. Driver någon med mig? Det är inte roligt längre, isåfall. Om det nu ändå är på detta vis, hur ska jag hantera det?

It takes a fool to remain sane, sjunger The Ark. Rätten att driva med någon står över rätten att förbjuda det, säger Rowan Atkinson. Löjet är retstickans börda, menar Henrik Dorsin.


Diminutiv är en form för att beskriva litenhet. Exempel är minimal, obetydlig, försvagad – alltså motsatsen till ord som magnifik och storslagen. Formen används oftare för att uttrycka en känsla för subjektet än för litenhet i sig vilket gör att det hela lätt övergår till en av de klassiska härskarteknikerna: förminskning. Men lilla gumman…


Det är, enligt psykologin, inte ovanligt att vi människor håller fast vid våra övertygelser trots insikt om att de (ibland) är felaktiga. Vi vill inte ändra oss, helt enkelt. Och även om vi motvilligt gör det lämnar de tidigare (falska) övertygelserna spår.


SD i maktposition är inte en fråga om demokratins fall. Jag tror inte partiet kommer (lyckas med) att införa diktatur. Nej, SD-frågan är en fråga om värderingar och principer inom demokratins ram. Det finns några frågeställningar att förhålla sig till i sammanhanget. Är rösterna på partiet en missnöjesyttring och alltså inte ett uttryck för rasism? Beror missnöjet isåfall på andra partier? Kan man samarbeta med ett parti som tycker att farthinder utanför en förskola är viktigt samtidigt som det inte ser judar, samer och muslimer som riktiga svenskar?


Påve Clemens VI, 1291-1352, var den fjärde av påvarna som huserade i Avignon under det som kallats påvarnas babyloniska fångenskap (med termen avses när påvarna inte bodde i Rom eller när det fanns två påvar, en i Rom och en i Avignon). Clemens är en intressant figur och jag har besökt hans bostad, palatset i Avignon, två gånger. Det är magnifikt. Storslaget. Men jämfört med Vatikanen är det inte mycket att hänga i julgranen. Se där ett perspektiv på diminutiv.

Clemens flydde inte Avignon under digerdöden och överlevde medan en tredjedel av hans kardinaler dukade under. Att han lyckades med det konststycket lär ha berott på att han följde läkarnas råd att tillbringa sin tid mellan två enorma eldar. Läkarna såg nämligen pesten som subjekt, ett väsen, som fruktade elden. Effekten blev att den extrema värmen hindrade pestbärande loppor att komma nära. Han lär, tänker jag, haft det ganska tråkigt mellan eldarna under den varma provensalska sommaren. Clemens valde senare en annan väg när intoleransen ökade i hans samtid: han skyddade områdets judar när de förföljdes anklagade för att ha startat pesten.


Att inte anse någon som svensk på de premisser som anges ovan är att förminska människovärdet. Förminskande är också att svepande kalla en väljargrupp rasister. Att placera sig mellan två eldar och klara sig undan pesten är att ha tur. Likaså att födas i dagens Sverige. Att rädda oskyldigt anklagade undan förföljelse är att följa en god princip. Likaså att inte i förväg göra upp med vedervärdiga åsikter för att åstadkomma farthinder utanför en förskola. Det går nämligen att åstadkomma utan att legitimera de vedervärdiga åsikterna.

Så till den brännande (!) frågan om det är okej att av missnöje rösta på ett parti som (enligt min uppfattning) är rasistiskt. Såklart det är. Väljarna har aldrig fel i en demokrati. Kanske förstår alla som röstar på SD innebörden av partiets politik men vill inte ändra på sig? Kanske är det istället jag som har fel och vägrar ändra mig?

Jag ansvarar för mitt samvete. Samvetet säger mig att världen inte är liten, att en annan väg än missnöjets är möjlig, att medmänsklighet och tolerans bygger den liberala demokratin starkare. Det håller inte SD med om. Den som väljer att rösta på det partiet får ta det på sitt samvete och ansvar. Jag presenterar vad jag står för och håller man inte med accepterar jag det. Jag strävar inte efter makt så mycket att jag samarbetar med den typen av åsikter. Varför? Man kan uttrycka det så här: Med sig för dessa åsikter pestloppor. Man måste därför hålla samvetets eld brinnande om man inte själv ska gå under.

Som man bäddar får man ligga. Det tycks alltså i skrivande stund som om Kent Ekeroth blir nytt oppositionsråd i region Dalarna. Det var mannen som viftade med järnrör och skulle utvandra till Ungern för där släpper man inte in invandrare. Det finns ingen anledning att förminska intentionen i det påståendet.


På engelska är ett synonym för diminutiv diminish. Nu testas vi igen. Som vi gjort så många gånger förr genom seklerna. Det spelar ingen roll om hundra procent röstar på SD. Jag väljer en annan väg. För det finns ingen bot för ett brutet samvete. Då låter jag det hellre vara. Man kan låta bli att förfölja människor, då som nu.

I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.


Det vapen jag förfogar över är ironin, sarkasmen, löjet och driften. Med dessa vill jag försöka betvinga intoleransen, förminska ondskan, besegra eländet. Så ser min arsenal ut inför den kommande mandatperioden – om jag får förtroendet att representera mitt parti på någon position utöver fullmäktige (som redan är klart). Om vissa får missnöjesrösta i demokratins namn får andra driva och skämta. Så det så. Så jag säger: hellre språkrör än järnrör, heter SD:s kvinnoförbund bruna bönor?

Because ridicule will a no shame. Oh, it’s just a way to eclipse hate. It’s just a way to put my back straight. Oh, it’s just a way to remain sane.

En bra karikatyr

Musik:

Eva Dahlgren: jorden är ett litet rum

The Ark: it takes a fool to remain sane

Albinoni: oboekonsert i D-moll, allegro


Källor:

Wikipedia

Synonymer.se

vir bonus

Tänk om det kunde vara på ett annat sätt.


Vir bonus dicendi peritus betyder ”En god människa skolad i talekonsten”. Orden är Cato den äldres men kommer ursprungligen från Aristoteles tankar om retorisk trovärdighet. Frasen avser att det inte räcker för en talare att vara tekniskt kunnig i retorik, personen måste också vara allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Inga små krav, kan tyckas. Och vi vet dessutom att det inte riktigt stämmer, för det finns även the dark side of the force. Och för det finns en term: demagogi.

Romaren Quintilianus utvecklar resonemangen i sin beskrivning av den perfekta talaren som ”en man i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för sitt samhälle.” Både Cato och Quintilianus syftar på egenskaper som är typiska för en ”god och fullständig medborgare”. Själv fastnar jag för Aristoteles enklare definition av retorik: det som kan vara på ett annat sätt.


Jag har sedan barnsben skrivit små texter. För det mesta texter utan substans eller vidare kvalitet, mest som ett sätt att leka med ord och för att det alltid känts bra. Jag förde dagbok. Bloggen innehåller cirka 1000 inlägg och har med tiden blivit allt mer allvarsam. Jag har genom erfarenheten lärt mig vad som fungerar och inte. Så plötsligt har jag skrivit mitt livs viktigaste text. Vad blev det av den?

Hon sökte upp mig på skolan. En av alla dessa människor med konstigt personnummer och med eget dossiernummer. (Dossiernummer? Vem har ens det? Här? Idag?)

Den är nära nu, utvisningen, efter sju år i Sverige närmar sig slutet. Hon ska utvisas till en plats där ingen känd släkting lever eller trygghet finns. I Sverige får hon inte vara längre. De sorgsna ögonen tittar bedjande på mig. Advokaten tycker tydligen att någon som känner henne kan intyga hur väl hon anpassat sig till det svenska samhället. Hur hon förändrat sig, (titta, jag bär slöja inte slöja längre) hur hon lyckats i sina studier. Jag tvekar. Sånt här får väl inte en lärare göra? Jag tycker inte att huruvida hon bär slöja eller inte har att något som helst att göra med hennes eventuella svenskhet. Det hela gör mig arg. Riktigt arg.

Hon ber mig. Snälla. Skriv bara det advokaten tycker. Hon tror inte på gud, berättar hon, slöjan är en struntsak, hon vill bara känna tillhörighet. Trygghet. Det gör hon här. Hon vill stanna. För allt i världen. Så jag skriver. Kanske det viktigaste jag någonsin skrivit. Jag skriver inte det jag vill för det är hallå alla jävlar, vad i helvete håller vi på med?! Hon har bott här i sju år, vi har utbildat henne och så lägger vi miljoner kronor på handläggare advokater och flyg för att utvisa henne samtidigt som vi har en enorm kompetensbrist i vården?! Är vi helt kokta i skit? Bli inte sjuka, dumjävlar!

Men det skriver jag naturligtvis inte. För så uttrycker sig inte någon som är allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Istället skriver jag några futtiga rader:

Till den det vederbör

Jag var (namn, personnummer, dossiernummer) lärare på Lugnetgymnasiet i Falun och har under flera år haft möjlighet att följa och lära känna henne. Vi har tillsammans arbetat med flera olika gymnasiekurser. När jag skriver detta uttalar jag mig i egenskap av en vuxen medmänniska som känner henne. Enligt min uppfattning är hennes resultat utomordentliga med tanke på förutsättningarna. Under vår tid tillsammans har jag sett henne utvecklas mycket. (…) trivs och känner sig hemma i det svenska samhället, hon vill vara en del av det fullt ut. Till exempel har (…) slutat använda slöja. Det är inte slöjan i sig som är viktig utan mer hennes önskan att leva fritt och känna tillhörighet. Det gör hon i Sverige. Det finns ingenting som får mig att tro att inte både Sverige och (…) skulle vinna enormt mycket på att låta henne stanna här.

Jag vet inte. Jag vill återkalla, redigera, göra om. Det gick så fort, det var så brått. Tänk om utvisningen verkställs? Hur många som hon finns det? Jag tycker hon är en människa i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för vårt, sitt, samhälle. Jag tycker hon besitter de egenskaper som en god och fullständig medborgare har. Jag tycker hon är en god människa skolad i talekonsten. Det borde jag skrivit.


Världen tycks mig ibland demagogisk. Tänk om det kunde vara på ett annat sätt. Men det kan det faktiskt. Det handlar om inställning och retorik. Tänker vi annorlunda så talar och skriver vi också annorlunda. Sju år. Flytande svenska. Avklarade naturvetenskapliga gymnasiestudier. Växande behov i vården. Enorma summor på att verkställa utvisningar.

Det måste vara på ett annat sätt.


SvD 25/3

Reviderat 31/10 2022.

HON FICK UPPEHÅLLSTILLSTÅND!

Herregud vilken kämpe. Grattis Sverige. Nu kan både vi och hon gå en lysande framtid tillmötes. Det finns hopp. Jag är så lycklig för hennes skull.

Hon berättar att hon varit besviken över att nästan ingen såg och fångade upp henne. Men du såg mig. Jag frågar hur hon ska fira. Hon berättar att hon vill fira med sin pojkvän, vänner och sin svenska familj. Sen vill hon söka jobb och börja jobba. Hon har många planer.

Idag är en lysande dag! En dag av hopp! Med ny energi ger jag mig i kast med livet, jobbet och politiken. Det finns en framtid. Den kan bli ljus om vi jobbar för den. Tack vare min gamla elev tror jag lite mer på världen igen.


Källor:

Quintilianus: Den fulländade talaren


Musik: The leftovers

upp flyger orden (old stuff)

Upp flyger orden, tanken stilla står ord utan tanke aldrig himlen når.

Detta säger Claudius i Hamlet. En gång avfyrade jag dem mot någon som av olika skäl var väldigt arg på mig.


Att relativt ledigt kunna uttrycka mig är utan tvekan den förmåga som tjänat mig bäst i livet. Den liksom bara fanns där redan från början. Jag tror det är fars förtjänst att jag tidigt lärde mig att våga lita på mina ord och för det är jag honom evigt tacksam. Redan som mycket liten i 1970-talets Falun kallade grannarna mig för ”den lille riksdagsmannen”. Visserligen nådde jag aldrig riksdagen, men smeknamnet säger ändå något.

Självinsikt vs självkänsla

Måste man prata på lektionen för att få A i den här kursen?

Schablonen från förr, ”kommer det på provet”, gäller inte längre. Dagens elever är uppvuxna med internet. De är blixtsnabba på att få fram allehanda information av mer eller mindre kuriös natur. Frågan för skolan, eller samhället i stort, är numera hur de ska använda all information. Men är det en samhällsfråga är det per automatik också en fråga för skolan.

Pelle är Pelé på sax. Jag: HAIK

Vi är rätt många som fortfarande minns livet före internet. Hur krångligt allt var. Hur man kunde sitta en hel kväll och diskutera laguppställningen från Canada Cup 1976 eller den perfekta, och rätta, varianten av en Long island ice tea. Nu hittar man sådan information genom några enkla knapptryck. Resebyråer behövs knappt och säger jag ”tror jag” på lektionen får jag svaret från eleverna inom några sekunder.

Till de lärde på latin. Eller åtminstone fullmäktige

Livet före internet, som vi ibland nostalgiskt refererar till, var som sagt ofta krångligt. Telefonköer från fasta linor, gå till post och bank för att hämta eller skicka saker och ta ut fysiska pengar. När jag skulle studera i Frankrike föregicks det av en mängd besök på olika ställen där jag rent fysiskt var tvungen att infinna mig. Visum, pass, betyg, ansökan och resehandlingar. Och väl där hade jag ingen aning, verkligen inte en susning, om vad som hände i Sverige samtidigt (1991-92). Jag skrev och mottog brev från mor. Vi talades inte vid i telefon, eftersom jag inte ägde någon mobil och det var dyrt att ringa. Breven finns dock fortfarande kvar som en tidskapsel över våra sinnen från den tiden men de säger inget om den stora världen.

Jag har pratat med döden

Har vi mer kunskap idag, tack vare internet? Det är omöjligt att svara på. Hade Leonardo istället för universalgeni varit en högst medelmåttig mångsysslare om han levt idag? Jag skulle säga att världen numera är enklare men också svårare. En sak kan vi nog iallafall enas om: vi har fler felaktiga uppfattningar om sakernas natur idag – tack vare internet. Kanske är det här lärarens fokus bör ligga, numera.

Om vi kan enas om premissen om informationens tillgänglighet, som jag nämner ovan, anser iallafall jag för min del att utbildning bör handla om att hjälpa elever att utveckla och lita på sina förmågor istället för på sin telefon eller dator.

och Mumintroll

Nej, säger jag, du måste inte prata för att nå ett visst betyg. Du kan skriva dig igenom kursen. Men du ger mig ett större betygsunderlag om du också deltar i samtalet. Man ska nämligen inte underskatta värdet av den initierade frågan. Dessutom blir det roligare. Och om du jobbar med din sämsta gren, säger jag, får du sannolikt en bredare spets. Vad man än kastar på dig för uppgifter framgent så löser du dem på hög nivå.

Ibland talar miljön för sig

Dessutom, brukar jag vidare uppmana i synnerhet mina kvinnliga studenter, killar pratar. Mycket. Tänk dig en framtida situation med kollegan ”Per”, du själv och chefen. Chefen frågar vem som vill ha det där jättespännande jobbet med mycket högre lön. Vem hugger på den? Jo, det gör Per. Du måste våga säga ifrån, låta din röst höras. Hela tiden. Jag har bättre meriter än Per, måste du säga. Har jobbat längre. Är duktigare. Äh, just ja, säger chefen och harklar sig. Okej, jobbet är ditt. Numera säger chefen oftare det, vågar jag hoppas. Men ibland behöver han bli påmind.


Han som var arg på mig stirrade. Så började han plötsligt skratta. ”Ja, du kan iallafall uttrycka dig, det får man ge dig! Vi skiter i det där – kom nu, Adolphson.” Kanske inte det bästa sättet att möta en utskällning. Men ändå.

Jag må ha nämnt det förut, men när jag en gång frågade Malin varför hon ville hänga med mig, en smådryg och lite lätt överviktig kille från Falun, så svarade hon: ”det var när jag hörde dig prata. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Det har aldrig ändrats. När du kommer in i ett rum är det som en varm vind drar igenom det.”

Visst snackar jag mycket strunt men man får inte döma sig själv alltför hårt. Det hon sa är det finaste någon någonsin sagt till mig. Jag tror det jag här diskuterar handlar om att om orden inte når ända upp, ända in, är det ingen idé att säga något överhuvudtaget. Det gäller Hamlet, det gäller mig och det är vad jag försöker göra gripbart för mina elever.

Ännu ett härligt gäng

Källor:

Wikforss: Alternativa fakta, kunskapen och dess fiender

Shakespeare: Hamlet

Länkar:

Welcome to the internet

grattis per!

Idag är det min namnsdag.

Detta faktum får mig att fundera lite över vem jag egentligen är numera. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i så väl almanackan som i livet. Annat är det med Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om jämställdheten inte fanns, där i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda grattis från när och fjärran. Per nickar lite lågmält som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag.

Identitet hänger ihop med namn. Men till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per Fredrik. Vem är det, egentligen?

Egentligen skulle jag hetat Markus. Men då blev en fackpamp på fars jobb arg ety han var kommunist och undrade om ”konsulenten hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej?!”. (Han ansåg därmed Marcus Wallenberg). Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Och mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Sant eller inte, det är en bra story.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och mitt elände. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina politiska åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ser mig som någon sorts självutnämnd godhetens apostel visar också sitt ogillande.

Det är en märklig paradox. Politiken bygger på att synas och höras, men den som sticker ut framstår också lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, less på det där. Nå, prova själv att förlora den du älskar mer än allt, dina barns förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik brukar.

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är snarare än vem jag är som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud och andra till övriga ideologier. Andra religioner, vaccinmotstånd, populism. Detta i en strävan att övervinna det omöjliga, att förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar och strävan. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är nog det. Jag ger inte upp. Jag hanterar. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Men ändå. Efter en månad på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Och det är mycket vackert så.

Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.

Per (Fredrik) 2021

bild 101 – tillsammans

Fakta kan definieras som hur världen är beskaffad. Kunskap kan beskrivas som kännedom om fakta och förmåga att sätta in den i ett relevant sammanhang. Intelligens kan dels beskrivas hur snabbt detta sker men även som förmågan att ändra sin uppfattning när ny fakta eller information tillkommer.


Nu har de äntligen sprungit ut, de glada, de underbara, vår framtid. Coronagänget. Och i slutet av terminen hann vi återfinna lite av glädjen som normalt sett alltid finns i skolans värld så här års.


”Vi ville bara tacka dig så mycket”.

De stod lite i skymundan, som vanligt, efter att det officiella utsprunget var klart, och väntade utanför mitt arbetsrum. SVA-eleverna (svenska som andraspråk). De som ofta kämpat extra hårt. De som inte alltid har anhöriga på plats att ta emot efter utsprunget. De som på grund av avsaknad av medborgarskap inte kan studera vidare på universitet. De som i värsta fall ska utvisas. De som sällan deltar i vad ska du göra sen-diskussionen.

Vi lärare får ofta i samband med avslutning många tack och uppskattning från våra elever. Kanske har vi inte alltid förtjänat det men studenten är en euforisk och generös tid på det sättet. Men inte alltid för SVA-eleverna. För dem väntar istället ofta otrygghet och oklarhet. Jag ömmar extra mycket för mina SVA-elever.


2013 gjordes en undersökning hos Hadza-folket i Tanzania, ett folk som levt på ungefär samma sätt i flera miljoner år. Det man undersökte var hur utbrett depression var i gruppen. Som det visade sig var hadzamänniskorna mycket mindre drabbat av nedstämdhet än moderna västerlänningar. Förklaringen forskarna fann stavas rättvisa.

Detta folk är alltjämt jägare och samlare och allt byte de fäller och samlar delas lika i gruppen. Från det största djur till det minsta bär. Jämlikhet. Det är så vi människor är programmerade. Förutsättningen bakom det faktum att vi blev framgångsrika jägare för cirka 400 000 år sedan stavas i sin tur samarbete. Och för att detta samarbete skulle fungera över tid var man tvungen att fördela bytet rättvist. Det har gjorts många undersökningar kring detta ämne och de visar att när vi upplever oss orättvist behandlade utsöndrar vi stresshormon som i förlängningen leder till depression vilket i sin tur omöjliggör utveckling, både för gruppen och individen.


Det känns illa att vi inte bättre förmår ta hand om den som redan är här, den som redan gått länge i skolan. Den som har klarat en utbildning. Det är korkat. Det är slöseri med resurser. Det är dåligt för både grupp och individ, det går emot vår mänskliga natur, kort sagt: det är omänskligt. Vi borde faktiskt kunna dela med oss till dem som finns här mitt ibland oss. Det skulle om inte annat göra vår grupp starkare. Ofta mår SVA-eleverna därför inte bra.

Jag ser den ofta. Den lite sänkta blicken, att man håller sig lite på avstånd från det övriga firandet, att man på olika sätt visar att man inte riktigt känner sig delaktig. ”Det har varit bra år. Tack”. Dessa ord betyder extra mycket när de kommer från en SVA-elev. Jag ömmar ju lite extra för dem.


Vilken resa vi gjort, Corona-studenterna, kollegorna och jag. Vi har tragglat, kämpat, skrattat och gråtit tillsammans.

Jag följer dem till entrén men där stannar jag, symboliskt, medan de fortsätter springandes ut i livet. Jag tittar från min position på de glada, de underbara, vår framtid. Jag slänger en snabb blick tillbaka in i skolan, kom alla med ut? Jag tar upp telefonen och skickar det obligatoriska meddelandet till junior: ”nu är mitt jobb över, nu får du ta vid”. Svaret kommer blixtsnabbt: ”jotack, är redan i full gång”.

Det är vemodigt, men fint. Varje år. Och det ska sägas: alla de glada, de underbara, vår framtid, tar med självklarhet hand om våra SVA-elever. Våra SVA-elever. Jag tror det är klokt. Jag gläds åt det samtidigt som jag tänker att det nästan inte kan vara på annat vis. Jag tror också det kommer att betala sig, på många sätt, i framtiden. För det är människans sanna natur som kommer till uttryck. Detta bådar gott, framtiden är ljus. Jag tror på den.


Fakta är att vi finns här, ett tag. Kunskap är att förhålla sig till detta faktum på ett mänskligt sätt.

Foto: Linda Rönnros

Källor:

Lundberg: Motivationskoden

Wikforss: Alternativa fakta

falun 1906

Jag har mina olika tillflyktsorter hemma i Falun, mina egna varianter på Arkadien eller Shangri-La. En av dessa är arkivcentrum. Vid det senaste besöket klev jag in i tidsmaskinen och for till år 1906.

I Sverige genomfördes detta år en stavningsreform som bland annat innebar att man bytte ut dt mot t eller tt och fv eller f mot v. Af blev således av. Det fick kvinnorna på bilden nedan vara bland de första att lära ut även om det skulle dröja något decennium innan reformen fick ett bredare genomslag.

Elever vid Falu Folkskolelärarinneseminarium 1906/07. Försök till identifiering, efter jämförelse med foto av samma klass 1909. Sittande fr.v.: Ester Wisborg, Stina Levén, Selma Ström, Anna Bodlund ?, Elsa Norin (bakom hemme), Natalia Franzén, Gunhild Rosenborg. Stående fr.v.: Nanna Lundin, Elisabet Hedén, Therese Almqvist, Beda Carlsson, Hanna Persson, Hilda Cruszander (framför henne), Emma Engblom, Eva Larsson, Frida Sundell?, Beda Forsberg, Anna Grund, Carin Skog.

1906 togs beslut att förändra Faluns stadsplanering och mark köptes för att bereda plats för nya byggnader. Byggnader som idag utgör en självklar del av stadens skyline planerades, uppfördes eller byggdes om, ut och till.

Epidemisjukhuset, (det som idag är) restaurang Banken, det gamla badhuset (beläget framför nuvarande polishuset) och Seminariet (Söderbaumska skolan) ligger i sina lindor detta år. Eller seminariet fanns ju från 1875 men 1906 var det dags för ombyggnation och att utvidga tomten, något som krävde att kommunen inhämtade synpunkter från Domkapitlet i Västerås. Jag förmodar att kyrkan ägde marken.

Seminariet/Söderbaumska skolan. Bild: Mina Adolphson

Författarinnan Selma Lagerlöf gästade Falu Föreläsningsförening med ett anförande om Jerusalem. Hon hade givit ut sin roman med samma namn några år tidigare, något som markerade kulmen i hennes rika produktion under åren här i stan.

Föreläsningsföreningen hade förövrigt, kunde jag konstatera, ett fantastiskt utbud de här åren och har en lång historia som sträcker sig över hundra år, mellan 1900-2011. Varför den upphörde känner jag inte till men på arkivcentrum finns dess historia samlad för hugad att botanisera i.

y152.jpg
Selma Lagerlöf t.v. läser högt i kretsen av några familjemedlemmar. De sitter i hennes arbetsrum i Centralpalatset, Falun. Vykort.

Apropå våra dagars debatt om konserthus fördes 1906 en politisk diskussion om att upplåna medel för renovering och ombyggnad av läroverket, nuvarande Kristinegymnasiet, som då stått färdigt i fyrtio år. Den som vill kan lätt hitta bilder på hur byggnaden förändras över tid och kanske jämföra när den förestående ombyggnaden en gång är klar.


Förhandlingar förs detta år mellan Gefle-Dala Jernväg och staden om att anlägga en ny begravningsplats, Norslunds kyrkogård, vilken sedan 1915 är viloplats för en av Sveriges största industrimän Erik Johan Ljungberg. Det sägs att i hans överdådiga hem, Bergalid, installerades stadens första telefon som kopplades till en annan i hans grav. Eller grav och grav. Snarare fornnordiskt mausoleum. Det sägs också att om man ringer så svarar någon inifrån mausoleet.

Bild: Ljungberg fonden.se

Hur det än är med den saken så möjliggjordes sakernas tillstånd genom att stadsfullmäktige 1906 fick anledning, säkert med Ljungbergs gillande, att undersöka möjligheterna till underjordiskt kabelnät för elektroniska ledningar. Och för den som vill finns idag intressanta bilder och artiklar att tillgå genom mer moderna kablar, ibland osynliga, ovan jord.


Apropå hoppbackar. 1906 var det fortfarande långt kvar till bygget av Riksskidstadion och backe hoppades med fördel i Källviken eller Kvarnberget (bandy spelades på Tisken).

I anledning af en från Ingeniören Sven Carlsson härstädes inkommen, af Stadsfullmäktiges ordförande såsom egen motion upptagen framställning, att Fullmäktige ville till uppförande på Kvarnberget invid Falun af en skidbacke lämna ett anslag af 500 kronor, hade Drätselkammaren, dit ärendet remitterats, i afgifvets utlåtande, som nu upplästes, förordat bifall till framställningen under villkor, att anslaget skulle utbetalas, när skidbacken blefve färdig eller dess tillkomst ekonomiskt tryggad. Denna Drätselkammarens hemställan blef uppå proportion af Fullmäktige godkänd.

Backarna byggdes, nyttjades och revs (2014). Det får väl anses som tämligen väl investerade 500 kronor.


Några spridda notiser. 1906 var året man började fundera över att anlägga en Åkarestation vid stora torget, det som med tiden blev taxistation. Även ville man installera fast telefon i rådhuset.

Vilar det inte något poetiskt över protokollet här?

Jag hittar 1906 ytterst få kvinnor på valda positioner. Men de finns. Som suppleant i styrelsen för Maria Kronbergs Hushållsskola valdes exempelvis fru Greta Frisell och fru Augusta Dahlblom.

Och kul verkade man ibland ha också 1906. Det känns trösterikt.

l014.jpg
vårfest på Kullen 1906

Det är en sällsam njutning att ibland lämna allt och fly in för historien om så bara för ett par timmar. Det ger perspektiv när jag rör mig i min stad. Det hjälper mig att skilja på viktigt och oviktigt i tillvaron. Det ger vila.


Källor

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1906

Falu kommuns mediearkiv

Ljungbergfonden.se


Relaterade blogginlägg

Et in arcadia ego


den fjättrade Clio

Pappa jag är rädd. Min yngsta dotter kom till mig med sin rädsla. Det var något event på Tik Tok, internationella tafsardagen, som skrämde. Jag började genast gå igenom strategier med henne.


Jag tror alla människor drömmer. Fantiserar. Jag tror dessa drömmar och fantasier inte sällan är av romantisk eller sexuell natur. På olika sätt drömmer vi alla om frihet. Jag tror förmågan att drömma och fantisera är vad som definierar oss människor.


Clio är i antiken hjältediktens, retorikens och framför allt historieskrivningens beskyddarinna. Hon är dotter till självaste Zeus och hennes namn betyder ”skildra” eller ”göra berömd”. Clio straffas i mytologin efter att hon haft synpunkter på Afrodites kärlek till Adonis. Afrodite är den romantiska kärlekens gudinna, Adonis står för den fåfänga, självupptagna, unga, manliga skönheten.

Historiker talar ibland om om den fjättrade Clio. Frasen avser att varje försök att skildra det förflutna är präglat av historieskrivarens egen tid. Alla som vill skildra ett historiskt skeende, händelse eller en historisk gestalt är mer eller mindre påverkade av sin tids värderingar. En analys av historieskrivarens verk säger därför lika mycket om denne och vederbörandes samtid som om själva händelsen som skildras. Detta gäller även politisk propaganda som refererar till historien samt romaner och filmer som utspelar sig i historisk miljö.

Att det Sverige SD längtar tillbaka till aldrig har funnits eller James Bonds kvinnosyn från 1961 till idag kan tjäna som exempel.


Antalet anmälda våldtäkter har ökat över tid. Det finns flera faktorer som kan förklara detta. Definitionen av våldtäkt har ändrats, fler offer anmäler och brotten registreras på andra sätt. Om en kvinna våldtagits av sin man varje dag under ett år rapporterades det i dagens Sverige som 365 våldtäkter. Innan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965 rapporterades det inte alls och på många håll i världen rapporteras det idag som en våldtäkt.

Det är samhället och normen som förändrat sig. Inte beteendet i sig, vad det verkar. Det är problemet.

Det påstås ibland att invandrare är mer kriminella än svenskar som är födda här. År 2005 gjordes en undersökning om korrelationen mellan utländsk bakgrund kopplat till brott. Den undersökte åren 1997-2001. Undersökningen visade att det är mer än dubbelt så vanligt att en brottsmisstänkt har utländsk bakgrund. Det man inte undersökte är brottsmisstanke kopplat till socioekonomiska orsaker. Det är hursomhelst en gammal undersökning. Idag har bilden förändrats och vi ser, inte minst i USA, reaktioner mot samhällets övervåld mot utsatta. Mot orättvisor och diskriminering. Mot mäns våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor förekommer överallt i samhället. Det ett demokratiskt samhälle ständigt måste bli bättre på är att uppmärksamma det. Våldet sker oftare i det okända än i strålkastarljuset men det som gör de kända fallen viktiga är att de är normgivande.

Paolo har jag tidigare skrivit om, se nedan. Den förre toppjuristen verkar på flera sätt galen så honom lämnar jag därhän. Så till sist Soran. En person jag verkligen gillade. Vi hade till och med kontakt en gång när jag påtalade att han är väldigt lik Karl XV.

Jag tycker Soran framstår som något av en modern Mr Hyde. Jag har nämt berättelsen tidigare. Mr Hyde är i själva verket den gode och respekterade Dr Jekyll som efter att han intagit en dryck förvandlas till Hyde, en variant av honom själv som släpper fram hans mest primitiva och brutala sidor. Dr Jekyll blir till sist beroende av att kunna göra vad han vill i någon annans skepnad. Förvandlingens lockelse är stark och han kan inte sluta. Berättelsen handlar om människans inneboende förmåga till att göra både ont och gott.

Jag gillar metaforernas värld. Clio gjorde Soran berömd varvid han förvandlades till Hyde. Nu söker Soran Jekyll genom att försöka fjättra Clio. Men det faller inte på honom. Det är upp till oss andra män. Soran vill bli berömd igen. Han vill bli rentvådd. Handlingarna kan han aldrig göra ogjorda. Men istället för att försöka befria Clio borde han fundera över varför han gjorde det han gjorde och över sin människosyn. Han har faktiskt en möjlighet att göra något gott, om han verkligen eftersträvar att åter bli en del av offentligheten.

Börja med dina offer, Soran, därefter dig själv. Kort sagt: bottna i dig själv. Ta ansvar för vem du är och vad du gjort. Annars går du till sist verkligen under som både Jekyll och Hyde gjorde.

När framtiden skriver historia kommer den bland annat att studera allt vi, både som samhälle och individ, sagt och gjort i samband med Soran, Lambertz, Paolo med flera. Och här finns flera dimensioner av problem. Att vår juridiska praxis bygger på att man är oskyldig till motsatsen bevisas. Att vi mot det enskilda fallet kan ställa mängder av statistik och kvinnors vittnesmål om upplevda övergrepp. Att Public service sänder den kände gärningsmannens presskonferens live eller gör en dokumentär om den kände förövaren. Och så vidare.

Det kan absolut vara viktigt att diskutera vad som händer om en person inte är dömd för något brott eller har en position som medger livesändning av presskonferens. Men det är viktigare att belysa det strukturella manliga motståndet mot att diskutera just manlighet, i synnerhet en god, inkluderande manlighet. Det är en fråga som särskilt kan komma att intressera historieskrivningen.


Clio har makten att göra någon berömd genom att styra skildringen. Det är därför hon ständigt hålls fjättrad. Historien i sig kan dock aldrig befria Clio, ingen enskild människa heller. Det vi män kan göra är att befria kvinnor från våld och förtryck. Vi kan påverka normer och beteenden. Det är alltså i stället Afrodite och Eros som ska befrias. När det sker tror jag Clio njuter av sin fångenskap. Men här och nu måste framförallt vi män våga diskutera varför så många av oss, kända som okända, invandrade som här födda, fattiga som rika, kränker, våldtar och misshandlar kvinnor.

Söndag 18:e april 2021

Vid allas drömmar slutar likheterna. Vissa får nämligen sina drömmar och fantasier krossade av andra som ger sina fantasier företräde. När man krossar någon annans drömmar har man i mina ögon begått det mest vedervärdiga brott som finns. Man krossar nämligen samtidigt människovärdet.

Frihet kan definieras som samtycke. Att båda vill och får. Dansa eller inte dansa. Att likt Hyde utnyttja ett övertag eller tillfällig svaghet eller att som Jekyll låta bli. Den som inte begår brottet att krossa någons människovärde är en hjälte fullt värd att beskyddas av Clio.


Plötsligt slutande jag. Det var fel, det jag gjorde. Det är inte hon som ska förändra sitt liv. Det är pojkarna. Männen. Så jag uppmanade min dotter att slå en eventuell tafsare på käften och springa därifrån. Jag ska snacka med dem, sa jag. Lämna det till mig. Vilka då, undrade hon. Alla män och pojkar, svarade jag. Hon gjorde stora ögon. Alla i hela världen, frågade hon klentroget. Japp, svarade jag.

Visserligen vill jag inte i framtida samtal med mina vuxna döttrar befinna mig på fel sida historien. Men det är också min djupa övertygelse att vi män måste göra något åt sakernas tillstånd för att åstadkomma verklig förändring. Soran är oviktig. Offren viktiga. Så jag diskuterar gärna. Jag håller studiecirklar, jag tar upp ämnet i skolan, i rum i clubhouse, skriver bloggposter till alla och envar. Eller iallafall till alla de män i hela världen som ännu inte lyssnat.

Jävla pretto, säger någon ibland. Kom igen nu. Let’s do this, svarar jag.


Relaterade blogginlägg:

Till Paolo


Källor:

Wikforss: Alternativa fakta

Liljegren: (i flera sammanhang)

Wikipedia

Corona et moi

Pesten drabbade oss. Men den drabbade oss milt. Antagligen fick jag smittan via något av mina barn som i sin tur fått den i skolan. Förmodligen, tror smittspårningen, är det många barn i grundskolan som bär på Corona utan att uppvisa symptom.

Jag har alltså upplevt några intressanta veckor då jag haft möjlighet att studera denna sjukdom inifrån – som tur är blev jag inte svårt sjuk. Vi är officiellt friskförklarade, barnen åter i skolan och jag har tagit en lättare jogg. (Det kändes ungefär som att sätta nyckeln i en gammal Mazda som stått oanvänd i flera år. Ska den över huvud taget starta? Vilka varningslampor lyser? Skramlar det någonstans? Jösses – avgasröret!)

Paradoxalt nog har jag nästan aldrig jobbat så mycket och haft så många elevkontakter som under min isloering. Årsmöten, lektioner och politiska möten i en salig blandning. Man blir ju alldeles knäpp av allt stillasittande samtidigt som man får så många intryck. På det här viset är man inte kodad, den saken är klar.

Möten in absurdum

Veckans mest givande möte var årsmötet med Kvinnojouren Kullan. Jag var ensam man, förstås. Förutom tragiken i detta faktum är det mycket givande och intressant att befinna sig bland kvinnor. Empatin, den ödmjuka fokuseringen. En glimt av världen som den kunde varit. Jag hoppas att få möjlighet att genomföra jourens volontärutbildning.

Eleverna då? Jo tack, vi möts på meet, i grupp och individuellt. Där finns de som gråter, bönar och ber om att få komma tillbaka till skolan medan andra helt tappat hågen. Sådana som mest muttrar och svarar vet inte på vad jag än frågar. Många är tämligen uppgivna. De flesta kämpar på. Här är vi som samhälle mitt inne i något vi ännu inte kan överblicka konsekvenserna av.

Jag tappade under sjukdomstiden mina sinnen för smak och lukt medan flickorna varit symptomfria. Men vi har spelat enligt noterna, levt i isolering. Erik, Patric och Ica i Slätta har levererat mat, Ulrika ombud för tester. Tack för det. Men det är ändå märkligt. Jag har inte tagit en enda värktablett, inte haft feber. Lite tungt i bröstet i två dagar. Det är allt. En sköterska nästan grät i telefonen: hur ska man kunna hindra en sjukdom när folk inte har symptom?! En berättigad fråga.

Det värsta har varit matchen med psyket. Skräcken för allt jag hört om sjukdomen. Att leva i isolering i två veckor kan annars vara intressant. Jag valde att försöka gå in på djupet i mig själv och att leta efter inspiration från människor som upplevt verklig fångenskap: Johan Gustafsson, Martin Schibbye och Johan Persson, Edmond Dantes och Nelson Mandela.

Det samlade budskapet var tämligen enkelt. Rutiner. Gå, stå och gör. Lektioner, möten och arbete, allt har alltså rullat på som vanligt. Som Cicero lär ha sagt: Har du ett bibliotek saknar du ingenting. Jag och Dotter 2 har läst Dr Jekyll & Mr Hyde. Jag märkte på olika sätt att jag under isolering behövde tillgång till min inre Jekyll men bekämpa min inre Hyde. Något som tycks gälla alla.

Far kostade på sig viss syrlighet. Han är ju milt uttryckt ganska trött på mitt tjat om att stanna hemma och såg en önskad bieffekt av vaccinet: att slippa det. Jasså, du fick Corona du. Ja, där ser man, det är viktigt att vara försiktig.

Far är vaccinerad

Nu har jag antikroppar, måhända. Och är en, visade mig löpningen. Allt detta stillasittande, uttråkning bortom rimlighetens gräns och begränsade manöverutrymme påverkar negativt. Det är ingen slump att det första jag gjorde var att springa, låt vara mycket, mycket långsamt.

Livets små glädjeämnen


Jag kan i förtroende berätta att det är en enorm lättnad att tagit sig igenom detta med blotta förskräckelsen. Jag firade med en rejält tilltagen, för att inte säga enorm, Dry Martini. Eftersom jag bara har hälften av min smak måste jag ju göra en dubbelt så stor. När jag tog upp saken med kollegorna kom någon inom matematiken till min hjälp: volymen=sidan^3 (kub). Det är nog lika bra, föreslogs det, att multiplicera drajan med 8. För säkerhets skull?

Nå, jag är tacksam att vi fick milda symptom, känner respekt för alla som drabbats värre och funderar vidare över de stora frågorna här i livet. Quo vadis?


Relaterade blogginlägg

Pandemi

Borgmästaren i Wuhan