den fjättrade Clio

Pappa jag är rädd. Min yngsta dotter kom till mig med sin rädsla. Det var något event på Tik Tok, internationella tafsardagen, som skrämde. Jag började genast gå igenom strategier med henne.


Jag tror alla människor drömmer. Fantiserar. Jag tror dessa drömmar och fantasier inte sällan är av romantisk eller sexuell natur. På olika sätt drömmer vi alla om frihet. Jag tror förmågan att drömma och fantisera är vad som definierar oss människor.


Clio är i antiken hjältediktens, retorikens och framför allt historieskrivningens beskyddarinna. Hon är dotter till självaste Zeus och hennes namn betyder ”skildra” eller ”göra berömd”. Clio straffas i mytologin efter att hon haft synpunkter på Afrodites kärlek till Adonis. Afrodite är den romantiska kärlekens gudinna, Adonis står för den fåfänga, självupptagna, unga, manliga skönheten.

Historiker talar ibland om om den fjättrade Clio. Frasen avser att varje försök att skildra det förflutna är präglat av historieskrivarens egen tid. Alla som vill skildra ett historiskt skeende, händelse eller en historisk gestalt är mer eller mindre påverkade av sin tids värderingar. En analys av historieskrivarens verk säger därför lika mycket om denne och vederbörandes samtid som om själva händelsen som skildras. Detta gäller även politisk propaganda som refererar till historien samt romaner och filmer som utspelar sig i historisk miljö.

Att det Sverige SD längtar tillbaka till aldrig har funnits eller James Bonds kvinnosyn från 1961 till idag kan tjäna som exempel.


Antalet anmälda våldtäkter har ökat över tid. Det finns flera faktorer som kan förklara detta. Definitionen av våldtäkt har ändrats, fler offer anmäler och brotten registreras på andra sätt. Om en kvinna våldtagits av sin man varje dag under ett år rapporterades det i dagens Sverige som 365 våldtäkter. Innan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965 rapporterades det inte alls och på många håll i världen rapporteras det idag som en våldtäkt.

Det är samhället och normen som förändrat sig. Inte beteendet i sig, vad det verkar. Det är problemet.

Det påstås ibland att invandrare är mer kriminella än svenskar som är födda här. År 2005 gjordes en undersökning om korrelationen mellan utländsk bakgrund kopplat till brott. Den undersökte åren 1997-2001. Undersökningen visade att det är mer än dubbelt så vanligt att en brottsmisstänkt har utländsk bakgrund. Det man inte undersökte är brottsmisstanke kopplat till socioekonomiska orsaker. Det är hursomhelst en gammal undersökning. Idag har bilden förändrats och vi ser, inte minst i USA, reaktioner mot samhällets övervåld mot utsatta. Mot orättvisor och diskriminering. Mot mäns våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor förekommer överallt i samhället. Det ett demokratiskt samhälle ständigt måste bli bättre på är att uppmärksamma det. Våldet sker oftare i det okända än i strålkastarljuset men det som gör de kända fallen viktiga är att de är normgivande.

Paolo har jag tidigare skrivit om, se nedan. Den förre toppjuristen verkar på flera sätt galen så honom lämnar jag därhän. Så till sist Soran. En person jag verkligen gillade. Vi hade till och med kontakt en gång när jag påtalade att han är väldigt lik Karl XV.

Jag tycker Soran framstår som något av en modern Mr Hyde. Jag har nämt berättelsen tidigare. Mr Hyde är i själva verket den gode och respekterade Dr Jekyll som efter att han intagit en dryck förvandlas till Hyde, en variant av honom själv som släpper fram hans mest primitiva och brutala sidor. Dr Jekyll blir till sist beroende av att kunna göra vad han vill i någon annans skepnad. Förvandlingens lockelse är stark och han kan inte sluta. Berättelsen handlar om människans inneboende förmåga till att göra både ont och gott.

Jag gillar metaforernas värld. Clio gjorde Soran berömd varvid han förvandlades till Hyde. Nu söker Soran Jekyll genom att försöka fjättra Clio. Men det faller inte på honom. Det är upp till oss andra män. Soran vill bli berömd igen. Han vill bli rentvådd. Handlingarna kan han aldrig göra ogjorda. Men istället för att försöka befria Clio borde han fundera över varför han gjorde det han gjorde och över sin människosyn. Han har faktiskt en möjlighet att göra något gott, om han verkligen eftersträvar att åter bli en del av offentligheten.

Börja med dina offer, Soran, därefter dig själv. Kort sagt: bottna i dig själv. Ta ansvar för vem du är och vad du gjort. Annars går du till sist verkligen under som både Jekyll och Hyde gjorde.

När framtiden skriver historia kommer den bland annat att studera allt vi, både som samhälle och individ, sagt och gjort i samband med Soran, Lambertz, Paolo med flera. Och här finns flera dimensioner av problem. Att vår juridiska praxis bygger på att man är oskyldig till motsatsen bevisas. Att vi mot det enskilda fallet kan ställa mängder av statistik och kvinnors vittnesmål om upplevda övergrepp. Att Public service sänder den kände gärningsmannens presskonferens live eller gör en dokumentär om den kände förövaren. Och så vidare.

Det kan absolut vara viktigt att diskutera vad som händer om en person inte är dömd för något brott eller har en position som medger livesändning av presskonferens. Men det är viktigare att belysa det strukturella manliga motståndet mot att diskutera just manlighet, i synnerhet en god, inkluderande manlighet. Det är en fråga som särskilt kan komma att intressera historieskrivningen.


Clio har makten att göra någon berömd genom att styra skildringen. Det är därför hon ständigt hålls fjättrad. Historien i sig kan dock aldrig befria Clio, ingen enskild människa heller. Det vi män kan göra är att befria kvinnor från våld och förtryck. Vi kan påverka normer och beteenden. Det är alltså i stället Afrodite och Eros som ska befrias. När det sker tror jag Clio njuter av sin fångenskap. Men här och nu måste framförallt vi män våga diskutera varför så många av oss, kända som okända, invandrade som här födda, fattiga som rika, kränker, våldtar och misshandlar kvinnor.

Söndag 18:e april 2021

Vid allas drömmar slutar likheterna. Vissa får nämligen sina drömmar och fantasier krossade av andra som ger sina fantasier företräde. När man krossar någon annans drömmar har man i mina ögon begått det mest vedervärdiga brott som finns. Man krossar nämligen samtidigt människovärdet.

Frihet kan definieras som samtycke. Att båda vill och får. Dansa eller inte dansa. Att likt Hyde utnyttja ett övertag eller tillfällig svaghet eller att som Jekyll låta bli. Den som inte begår brottet att krossa någons människovärde är en hjälte fullt värd att beskyddas av Clio.


Plötsligt slutande jag. Det var fel, det jag gjorde. Det är inte hon som ska förändra sitt liv. Det är pojkarna. Männen. Så jag uppmanade min dotter att slå en eventuell tafsare på käften och springa därifrån. Jag ska snacka med dem, sa jag. Lämna det till mig. Vilka då, undrade hon. Alla män och pojkar, svarade jag. Hon gjorde stora ögon. Alla i hela världen, frågade hon klentroget. Japp, svarade jag.

Visserligen vill jag inte i framtida samtal med mina vuxna döttrar befinna mig på fel sida historien. Men det är också min djupa övertygelse att vi män måste göra något åt sakernas tillstånd för att åstadkomma verklig förändring. Soran är oviktig. Offren viktiga. Så jag diskuterar gärna. Jag håller studiecirklar, jag tar upp ämnet i skolan, i rum i clubhouse, skriver bloggposter till alla och envar. Eller iallafall till alla de män i hela världen som ännu inte lyssnat.

Jävla pretto, säger någon ibland. Kom igen nu. Let’s do this, svarar jag.


Relaterade blogginlägg:

Till Paolo


Källor:

Wikforss: Alternativa fakta

Liljegren: (i flera sammanhang)

Wikipedia

Corona et moi

Pesten drabbade oss. Men den drabbade oss milt. Antagligen fick jag smittan via något av mina barn som i sin tur fått den i skolan. Förmodligen, tror smittspårningen, är det många barn i grundskolan som bär på Corona utan att uppvisa symptom.

Jag har alltså upplevt några intressanta veckor då jag haft möjlighet att studera denna sjukdom inifrån – som tur är blev jag inte svårt sjuk. Vi är officiellt friskförklarade, barnen åter i skolan och jag har tagit en lättare jogg. (Det kändes ungefär som att sätta nyckeln i en gammal Mazda som stått oanvänd i flera år. Ska den över huvud taget starta? Vilka varningslampor lyser? Skramlar det någonstans? Jösses – avgasröret!)

Paradoxalt nog har jag nästan aldrig jobbat så mycket och haft så många elevkontakter som under min isloering. Årsmöten, lektioner och politiska möten i en salig blandning. Man blir ju alldeles knäpp av allt stillasittande samtidigt som man får så många intryck. På det här viset är man inte kodad, den saken är klar.

Möten in absurdum

Veckans mest givande möte var årsmötet med Kvinnojouren Kullan. Jag var ensam man, förstås. Förutom tragiken i detta faktum är det mycket givande och intressant att befinna sig bland kvinnor. Empatin, den ödmjuka fokuseringen. En glimt av världen som den kunde varit. Jag hoppas att få möjlighet att genomföra jourens volontärutbildning.

Eleverna då? Jo tack, vi möts på meet, i grupp och individuellt. Där finns de som gråter, bönar och ber om att få komma tillbaka till skolan medan andra helt tappat hågen. Sådana som mest muttrar och svarar vet inte på vad jag än frågar. Många är tämligen uppgivna. De flesta kämpar på. Här är vi som samhälle mitt inne i något vi ännu inte kan överblicka konsekvenserna av.

Jag tappade under sjukdomstiden mina sinnen för smak och lukt medan flickorna varit symptomfria. Men vi har spelat enligt noterna, levt i isolering. Erik, Patric och Ica i Slätta har levererat mat, Ulrika ombud för tester. Tack för det. Men det är ändå märkligt. Jag har inte tagit en enda värktablett, inte haft feber. Lite tungt i bröstet i två dagar. Det är allt. En sköterska nästan grät i telefonen: hur ska man kunna hindra en sjukdom när folk inte har symptom?! En berättigad fråga.

Det värsta har varit matchen med psyket. Skräcken för allt jag hört om sjukdomen. Att leva i isolering i två veckor kan annars vara intressant. Jag valde att försöka gå in på djupet i mig själv och att leta efter inspiration från människor som upplevt verklig fångenskap: Johan Gustafsson, Martin Schibbye och Johan Persson, Edmond Dantes och Nelson Mandela.

Det samlade budskapet var tämligen enkelt. Rutiner. Gå, stå och gör. Lektioner, möten och arbete, allt har alltså rullat på som vanligt. Som Cicero lär ha sagt: Har du ett bibliotek saknar du ingenting. Jag och Dotter 2 har läst Dr Jekyll & Mr Hyde. Jag märkte på olika sätt att jag under isolering behövde tillgång till min inre Jekyll men bekämpa min inre Hyde. Något som tycks gälla alla.

Far kostade på sig viss syrlighet. Han är ju milt uttryckt ganska trött på mitt tjat om att stanna hemma och såg en önskad bieffekt av vaccinet: att slippa det. Jasså, du fick Corona du. Ja, där ser man, det är viktigt att vara försiktig.

Far är vaccinerad

Nu har jag antikroppar, måhända. Och är en, visade mig löpningen. Allt detta stillasittande, uttråkning bortom rimlighetens gräns och begränsade manöverutrymme påverkar negativt. Det är ingen slump att det första jag gjorde var att springa, låt vara mycket, mycket långsamt.

Livets små glädjeämnen


Jag kan i förtroende berätta att det är en enorm lättnad att tagit sig igenom detta med blotta förskräckelsen. Jag firade med en rejält tilltagen, för att inte säga enorm, Dry Martini. Eftersom jag bara har hälften av min smak måste jag ju göra en dubbelt så stor. När jag tog upp saken med kollegorna kom någon inom matematiken till min hjälp: volymen=sidan^3 (kub). Det är nog lika bra, föreslogs det, att multiplicera drajan med 8. För säkerhets skull?

Nå, jag är tacksam att vi fick milda symptom, känner respekt för alla som drabbats värre och funderar vidare över de stora frågorna här i livet. Quo vadis?


Relaterade blogginlägg

Pandemi

Borgmästaren i Wuhan

Anna Walentynowicz

Fatalism innebär uppfattningen att det inte finns någon fri vilja, att allt redan är avgjort. Eftersom vårt öde redan bestämt spelar det ingen roll vad vi gör, vårt agerande för oss ändå bara närmre och närmre vårt slutgiltiga öde. Det är liksom bara att åka med. Vi hittar termen adjektivet fatal som har sin synonym i ödesdiger – ett ord som förebådar olycka och elände. Det ödesbestämda kan ligga i både gudstro eller lagbundet inom exempelvis himlakropparnas eller naturvetenskapens regler. En fatalist kan sålunda anlända i såväl prästarock som läkarrock.


Det var en kvinna som störtade kommunismen i Polen: Anna Walentynowicz. Ja, hon gjorde det inte helt ensam förstås. Men inte heller Lech Walesa lyckades med det konststycket helt på egen hand, något som man annars kan festas att tro när man läser om, eller lyssnar på, honom.

Anna var en person känd för sin frispråkighet och som sällan underlät att låta ledningen för Leninvarvet i Gdansk veta vad hon ansåg om maktmissbruk och missförhållanden. 1980 var måttet rågat och hon fick sparken bara några månader innan hon skulle pensioneras. Men Anna var som sagt känd, dessutom populär, och när omständigheterna kring avskedandet blev kända ledde det till protester bland hennes arbetskamrater. Protesterna växte till en stor strejk som till slut omfattande 16000 arbetare.

Lech, som fram till dess varit Annas vän, ledde strejken och slöt till sist, mot hennes vilja, en överenskommelse med ledningen och ville därefter avblåsa strejken. Men det ville inte Anna som övertygade arbetarna att fortsätta strejken vilket pressade den kommunistiska regimen i landet hårt. Ansträngningarna gav resultat. Man nådde stora framgångar i form av högre löner, politiska fångar frigavs, censuren togs bort, strejkrätt infördes och oberoende fackförbund tilläts. Genom detta bildades fackförbundet Solidaritet som fick miljoner medlemmar och Walesa valdes till ordförande.

Och visst fick Anna behålla jobbet.

Trots att regimen senare under 1980-talet försökte hindra utvecklingen gick det inte längre. Utvecklingen tycktes ödesbestämd: muren föll i Berlin, kommunismen i Polen följde snart efter ivrigt påhejad av Johannes Paulus II (eller som han egentligen hette: Karol Józef Wojtyła). Men Anna och Lech förblev fiender. Hon ansåg att han satte sig själv och sitt ego före rörelsen. Vissa hävdar än idag att om hon varit född som man hade hon, och inte Lech, blivit Solidaritets ledare och därmed det fria Polens president.

Inte desto mindre har Anna ikonstatus i det postkommunistiska Polen. Hon fick ta emot många utmärkelser. Jag är inte insatt i hennes betydelse efter 1989 men hennes slut blev tyvärr tragiskt. Hon ingick i dåvarande president Kaczyńskis delegation som 2010 skulle fira en minneshögtid för offren i massakern i Katyn och omkom när deras plan störtade i Smolensk. Hon var då 80 år.


Kanske var kommunismen dömd på förhand, kanske spelar det ingen roll vem som egentligen satte stenen i rullning. Så ser historiematerialismen på saken. Kanske är det även ödesbestämt att bara män kan bli presidenter. Och att flygplanet med ledande polacker störtade. Kanske spelar egentligen inget någon roll i det stora hela.

Nej, så kan inte jag se det. Fatalism innebär ju att inte tänka efter själv, att inte reagera, eller ifrågasätta. Fatalism innebär helt enkelt att ge upp, att böja sig för det tillsynes oövervinnliga. Att gå med på att avskedas för att man påtalar en misshällighet.

Det kanske inte blir precis som man tänkt sig, men mycket går att påverka. Min ena dotter har ju lärt mig att man får inte ge upp för det är slöseri med tid. Jag tror Anna Walentynowicz skulle hållit med henne, säger jag när jag och barnen firar mys i isolering och jag berättar om den polska kvinna som störtade ett helt system. Chill, säger döttrarna likgiltigt. Men snart nog kommer frågorna. Om Polen, Lenin och fackförbund.

Vattendroppen urholkar inte berget genom att falla hårt utan ofta. Det är en naturlag och därför ödesbestämt.

Bild: Wikipedia

Relaterat:

Stanczyk

Truganini

Vad fan angår dig Polens affärer?


Källor

Ström Melin: världen sedan 1989

Wikipedia

bild 84 – in fidem

Betyder till bekräftelse eller tillstyrkande av riktigheten. Så står det ibland i äldre protokoll, invid sekreterarens underskrift. Och vi vet ju att ingen sanning är given utom den som finns nedtecknad i sekreterarens protokoll. Det talade ordet är som bekant allt för flyktigt.

Jag behöver vila. Återhämtning. Visst rör jag på mig och tränar regelbundet men få saker är så avslappnade som att tillbringa många timmar i arkiv. Så kom det sig att jag nyligen gav mig ut på en fantastisk resa in i Faluns fullmäktige – fast för hundra år sedan (1918-21). Det var stora och spännande frågor som intresserade vår stad under denna dramatiska tid som slutet på världskriget, Spanska sjukan och den moderna demokratins genombrott innebar.

Ska det nybildade Systembolaget få sälja rusdrycker i Falun och isåfall på vilka villkor? Man beslutar om kommunalt vatten och avlopp för Gammelvägen och Främby. Fattigvården, eller ”slumverksamheten”, får anslag. Diverse yrken, som poliser och lärare, får lönepåslag på grund av ”rådande dyrtid” (lysande! ((Min notering)).

Man vill etablera ett ”epidemisjukvårdsjukhus” i närheten av befintligt sjukhus, gärna på andra sidan Svärdsjögatan (Lallarvet), man får förmoda att orsaken var Spanskan. Men är 15 kronor kvadraten rimligt?

Jag hann bläddra lite i rättegångsprotokoll från 1743 också

Man funder över att organisera nya valkretsar – möjligen beroende på den allmänna rösträttens införande. Ett av nutidens oppositionsråd Jonas Lennerthsons farfars far, Carl, köper en tomt av kommunen – öster om Ornäsgatans förlängning men norr om Rödfärgsgatan – för att underlätta logistik för Falu Mekaniska AB. (Det ryktas att han var bondeförbundare ((min anteckning)).

Man diskuterar brandskyddets utformning och det vimlar av revisionsberättelser, bland annat från nykterhetsrörelsen. Man beslutar att anslå medel för att bygga om Ryggåsstugan i Stadsparken (och det blev ju bra! Heja Fullmäktige 1919! ((Min notering)).

Före
Efter bilder Falun.se

Villkoren för vedkupongernas inlösen formuleras, beslut fattas om uppförande av ”villor av Vansbrotyp”. Tyvärr beslutas också om plantering av kalmarkerna vid gruvan. (Nej! Vi vill ju anno 2020 bevara miljöerna i världsarvet intakt! Om det brydde sig Fullmäktige för hundra år sedan föga. ((Min notering)).

Föreslås båtbrygga i Faluån mellan Falubron och Kristinebron. Fru Hanna Saxin väljs in i fullmäktige sedan en manlig partikamrat avsagt sig platsen. Är hon månne första kvinna i stadens parlament? (Men från vilket parti? Det framgår inte. Däremot att hon ”hälsades välkommen av herr ordföranden”. ((Min notering)).

En änka söker tillstånd för ”utskänkning av pilsnerdricka” men får avslag då hon tidigare haft denna rätt men inte nyttjat den varför Fullmäktige nu möjligen anar argan list alternativt ugglor i mossen. Och nykterhetsrörelsen är stark.

En av Faluns bästa platser. Arkivcentrum. Ljungberg håller nog med från sin upphöjda väggplats.

Jag kommer sent hem, men styrkt till kropp och själ, och berättar hänfört om mina äventyr. Vildvittrorna iakttar mig uttryckslöst. Pappa du är så otroligt nördig att du nästan är swag. Nästan. Nå, jag tar vad jag får. Vi laddar alla upp på olika sätt.

På torsdag är det ”Evighetsfullmäktige” (möte utan stopptid) och jag tröstar mig med att om hundra år kanske någon finner samma nöje som jag i att studera det protokoll jag på torsdag är med och utformar.

In fidem

Fredrik Adolphson


Relaterade inlägg:

SVBK

Kommunikation


Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar, 1918-21, Arkivcentrum, Falun

terra nullius

Terra Nullius betyder ingens mark eller obebodd mark och var en term som användes av de europeiska kolonisatörerna. För dem var ursprungsbefolkningarnas äganderätt till sin mark en ickefråga. Kolonialmakterna betraktade i stort sett erövrat land som terra nullius.


Covid sägs beröva sitt offer både lukt och smak. Men kanske har vi, jämförelsevis, redan förlorat dessa förmågor. I mänsklighetens gryning var smak, syn, hörsel och lukt fundamentala egenskaper för att bokstavligen överleva dagen.

Det var skillnaden mellan liv och död att kunna avgöra huruvida en svamp var giftig eller ätlig, om oväder stundade eller om det mötande djuret var aggressivt.

Den moderna människan har förlorat skärpan i dessa förmågor eftersom vi inte behöver dem för vår överlevnad. Det är obehagligt, säger den smaklöse coronapatienten, men det går (i de flesta fall). Men tänk om. Tänk om våldsbenägna män idag kunde avslöjas på doften?


Vi kan idag (normalt sett) resa vart vi vill – men inte gärna utan en smart telefon i packningen att fly in i när vardagen i den nya miljön blir allt för påträngande. Vi behöver pengar, inte lukt och smak, när vi botaniserar bland stormarknadens enorma utbud. Ibland står förvisso någon leende person beväpnad med ett smakprov i det fall sinnet eller snålvattnet behöver lite draghjälp.

Ja, kanske inte nu i covidtider. Men eljest fylls Mamons högborg ständigt av dylikt.

Väl hemma efter handlingen beklagar jag mig över hur trist det är att laga mat och inte minns jag hur det smakade. Jag lever inte i nuet, jag är inte uppmärksam, jag har ingen större varseblivning.

Men tråkigt har jag – om det begreppet existerade i forntidsmänniskans begreppsvärld såg det antagligen helt annorlunda ut.

Så jag shoppar i enlighet med denna nattsvarta fredags gyllene koncept. En micro eftersom Dotter 2 anser det onormalt att inte ha en. En popcornmaskin för att…ja. En ny smart telefon eftersom jag behöver intelligent sällskap.

Vi människor tycks även förlorat vår förmåga att drömma. I historiens olika kulturer har drömvärlden ofta haft lika stor betydelse som den vakna. I dessa kulturer arbetade människorna upp en aktiv förmåga att kontrollera drömmarna, händelseförloppet i dem. Man kunde exempelvis resa till andra dimensioner, träffa gudarna, hänga med andar och umgås med döda människor. Sådant avfärdas ofta som nonsens i dagens moderna värld.

Jag träffar ofta Malin. Ibland också mor och syster. Jag drömmer nämligen ännu om dem. Jag vill inte förlora den förmågan. Jag är ofta nedstämd på morgonen efter en drömlös natt.

Den första bilden med den nya telefonen blev en på Malins favoritdrink från Hotel Diplomat: Dry Martini – lemon curd. Toka, säger jag i drömmen, och så skrattar vi

I den verkliga världen är det andra saker som gäller. Ekonomiska realiteter och samhällets utformning är viktigare än drömmar om Malin till toner av Bach.

Som jag ser det finns ingen motsats mellan att leva i nuet och att drömma. Jag vill inte att mitt själsliv ska präglas av verklighetens väldefinierade uppgifter eller fokus på att ta bra beslut.

Jag vill nämligen(samtidigt) njuta av kultur, människor, natur och miljö. Jag vill fortsätta drömma, älska, skratta och uppleva. Låter man sådana ting styra sin personlighet blir man lätt ansedd som naiv, kanske rentav lite korkad. Men man kan inte alltid utgå från rationalitet. Att bry sig, att verkligen känna för en annan människa, gör att man kommer till olika slutsatser kring exempelvis amnesti för flyktingar.

Det rationella säger mig att om jag har problem på jobbet eller i mitt politiska engagemang – säg upp dig, sluta. Snabba lösningar. Det empatiska, drömmande synsättet uppmanar mig istället att lyssna, verkligen lyssna, känna, att låta alla känslor komma fram innan beslutet tas.

Det empatiska tillåter mig att erkänna att önskan att vilja vara ensam i min sorg är att vilja vara det. Att inte vilja dela den med någon – inte ens med mina barn. Att åka ensam till graven men att inte vilja stanna. Att känna sorgen dra mig nedåt genom jorden. Att drömma, bara drömma.


Den synliga världen är alltid någons land. Vi må vara oense om saken men så är det icke desto mindre. Så var det när Australien ”upptäcktes”, och så är det nu. Vill man hitta ett verkligt Terra Nullius får man söka i det oändliga universum eller inom sig själv. Vad som är svårast står skrivet i stjärnorna. Möjligen är det samma sak.


Källor

SO-rummet

Harari: Homo Deus

bild 81 – modus vivendi

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man


Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.


Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

I glas och ram

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

bedårande

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?


En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.


Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?

Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters

Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!


Källor:

Wikipedia

CSN contra mundum

För en tid sedan gjorde jag mig skuldfri gentemot CSN.

Inte för att skryta (eller jo, kanske lite för jag är faktiskt mycket stolt över det) men vårt mellanhavande ledde till examina från två olika universitet, en högskola samt ytterligare några strökurser här och där (mångkulturellt lärande, som det hette på 1990-talet, samt diplom från franska vinakademin, minsann).

Diplom från franska vinakademin, minsann

Eller som en 90+ande släkting till Malin uttryckte det när jag skulle presenteras för den jämtländska släkten inför vårt bröllop: åhå, en studerad karl. Så trevligt! Men, la han till samtidigt som han gav mig ett varmt och rejält handslag som drog ner den sturske Uppsalastudenten till en mer välbehövligt jordnära nivå, farfar var visst bonde? Glöm inte det.

Jag har i möjligaste mån försökt stanna kvar på, i, eller bevara något av, den jordnära nivån för det är allt bra gosigt därnere i myllan. Och jag är ju studerad, bevars, jag har alltid en livlina att tillgå.

Hursomhelst, faktum kvarstår: studielånet är det bästa lån jag tagit för tänk vilken avkastning jag fick på det! Tänk vilken avkastning Sverige fick! Examen. Bildning. Jobb. Den stora kärleken, familj och god, livslång vänskap.

Det där lånet möjliggjorde allt jag har och allt jag är.

Jag har nu arbetat och verkat, betalat skatt och utbildat tusentals elever under dryga två decennier. Deltagit i föreningslivet, betalat medlemsavgifter för mig och mina barn, engagerat mig i demokratin. Och lånet är alltså avbetalt, jag är skuldfri.

Får jag vara frisk ämnar jag fortsätta arbeta och bidra så långt upp i ålder jag förmår. Så: tack CSN. Tack Sverige. Vilken ynnest. Jag hoppas och tror att jag visade mig värd investeringen. Tack för ni trodde på mig, det var den avgörande skillnaden.

Kanske tillhör en potentiell läsare kategorin som hade skänkt mig en gillande tumme om jag slutat här. Men nu kommer fortsättningen som, gissar jag, kommer att få en stor del av potentiella gillande tummar att förvandlas till arga, röda emojier.

(Här kan det dock vara värt att påminna sig om att tumme upp från kejsaren på arenan innebar döden för den besegrade, upp med svärdet, medan tumme ner innebar barmhärtighet, att vinnaren skulle sänka garden.)

Den ekonomiska skulden är alltså återgäldad men inte samvetets skuld.

Jag tror på utbildning i alla lägen. För att främja utveckling, såväl personlig som samhällelig, för att lösa problem, minska våld mot kvinnor, lösa klimatkrisen, minska kriminaliteten – you name it. Utbildning är nyckeln till allt, i teori och praktik.

Jag förstår rent intellektuellt att Sverige inte kan ta emot all världens flyktingar. Men vi kan ta hand om dem som redan finns här, och som ofta har befunnit sig här i flera år.

Jag träffar några av dem varje dag. Som trots att de bär all världens sorger och oro på sina axlar envist kämpar på. Alla klarar inte pressen. Men vissa gör det. De som inte gör det försvinner ofta in i samhällets undervegetation. De som kommer ut därifrån, om de någonsin gör det, är ofta förvandlade till någon som får mig att sätta det samvetsgrant utvalda vinet i vrångstrupen.

Min egen resa tycks mig tämligen futtig vid en jämförelse.

Sverige! Ge oss som jobbar med utbildning på olika nivåer samma möjligheter som kom mig till del när jag var ung. Satsa på dessa barn, ungdomar och vuxna. Låt dem stanna. Utbilda dem. Det kommer att ge oss en fantastisk avkastning. De kommer att göra oss stolta.

Jag tror vi alla då och då behöver ett gediget, varmt och rejält handslag som drar ner något av det sturska inom oss till en mer välbehövligt jordnära nivå och som påminner oss om vad vi en gång var.

Min resa är inte på något sätt unik. Jag är en hyfsat normal människa som tack vare samhällets hjälp lyckades förvalta mina förmågor. Min skuld till CSN är betald men paradoxalt nog har lånet på samvetskontot vuxit i motsvarande takt som studieskulden minskat. Hur skulle jag någonsin kunna neka någon möjligheten att göra samma resa som jag? Hur skulle en sådan resa någonsin kunna vara något dåligt?

Jag tror inte någon kan ge mig ett enda argument som övertygar mig om motsatsen därvidlag. Det tummar jag på.

Som det står skrivet: det är lätt att vara ovänlig och elak. Att hålla på reglerna. Vänlighet, generositet och godhet som livsstil kräver dock verklig styrka.

Och apropå utbildning – ska vi problematisera den?

argumentum ad hominem

Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.


Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.

Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.

Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.

Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.

Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?

I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.


Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.

Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!

Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.

Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.


Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.


Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.

Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.


En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.

En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.

Slutet på en bra dag i Provence. En dag att minnas.

Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.

Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.


Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.

När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.


Relaterade blogginlägg

Lawnchair Larry


Källor:

Aftonbladets

Covey: De 7 goda vanorna

Wigforss: Alternativa fakta

bild 76 – hypatia, poppea och den gudomliga

Idag skulle vi firat 20-årig bröllopsdag, Malin och jag. Porslinsbröllop. Istället firar jag den med min frånskilde bror som har (hade) samma bröllopsdag.

Det är allt lite tragikomiskt.


Inramningen i Monteverdis opera Poppeas kröning är en strid mellan dygdens, lyckans och kärlekens gudinnor över vem av dem som har den största makten över människan. Se där något att grunna över.


Gasljus är en film från 1944 med Ingrid Bergman i en av huvudrollerna. Hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för insatsen.

Filmen handlar om ett gift par där mannen långsamt försöker manipulera kvinnan att tro att hon är galen. Han försöker uppnå detta genom att få henne tvivla på sin övertygelse om vad som är verkligt. Han flyttar på saker, ställer om gasljusets styrka, med mera, och målet är få henne att tvivla på allt, till och med sina sinnen.

Fenomenet har nått vetenskapen och med Gaslightnining avses när populister försöker vinna inflytande genom att få människor ifrågasätta fakta, sanningen. Därför ljuger de mot bättre vetande. Så jobbade Hitler, Stalin och så jobbar (avstår från att namnge).

Ibland har också jag funderat. Stod inte lampan därborta igår? Pratade jag inte med henne senast igår? Knarrar det i trappan? Håller jag på att långsamt bli galen?


Jag har alltid levt omgiven av starka kvinnor. Det har påverkat mig och jag har beundrat dem eftersom de ofta fått kämpa hårdare än män för att åstadkomma och uppnå saker. Kanske är detta en anledning till att jag reagerar så starkt på sexism, kvinnofridsbrott eller när jämställdheten är skev (alltså ständigt).


En återkommande uppgift jag ger mina elever är att lära känna Hypatia av Alexandria, en filosof och matematiker som levde ungefär 370-415 e.v.t.

Hon är lite som Sokrates då det som är känt om henne mestadels är återgivet av andra. Inget hon själv skrev finns bevarat. Myt och vittnesmål har blandats genom århundradena.

Alexandria var på 300-talet en intellektuell smältdegel, bärare av den hellenistiska kulturen efter att Grekland gått under och ett Rom på dekis. I Alexandria fanns biblioteken, föregångarna till våra dagars universitet, där fanns den spirande kristendomen, islam och judendom allt i en salig hellenistisk röra.

I Alexandria och Aten verkade Hypatia som lärare i matematik och filosofi och ”den kvinnliga filosofen” var mycket uppskattad. Hon älskade att diskutera och använde sig (likt Sokrates) av förnuftets betydelse i argumentationen.

Från det monoteistiska perspektivet var hon att betrakta som hedning. Hon var dock inte enbart filosof och matematiker utan även verksam inom astronomin och fysiken.

Det är som sagt svårt att veta vad som är sant och vad som är myt i berättelserna om hennes liv. Det berättas att hon växte upp i en synnerligen gynnsam akademisk miljö som dotter till en grekisk matematiker inne på biblioteksområdet i Alexandria där både far och dotter sedermera verkade.

Hypatia beskrivs som en mycket skicklig föreläsare (alltså var hon även retoriskt kunnig) och som en stor skönhet. Genom sin berömmelse drogs hon snart in i storpolitiken.

En av maktspelarna, Oregenes, ville göra sig populär för att ta makten och hans strategi var att gifta sig med den berömda Hypatia. Men hon avslog frieriet då hon ville ägna sitt liv åt vetenskapen.

Oregenes gav sig dock inte och till sist gav Hypatia efter mot löfte om skydd för den hellenistiska (grekiska) kulturen i konkurrensen med de tidigare nämnda religionerna.

Det blev inte mycket av det löftet och Hypatia såg sig därför som ovärdig sin position vid akademin och sökte avsked. I den inhemska maktkampen utpekades hon dessutom som syndabock.

Det slutade brutalt. En dag hejdades hennes ekipage av en kyrkans representant. Denne drog med våld henne ut ur vagnen varvid hon överfölls av en folkmassa. Det sägs att man skar köttet från hennes ben med porslinskärvor (porslin igen, vilket obehagligt sammanträffande) och att hon därefter, man gick uppenbarligen grundligt tillväga, brändes till döds.

Det brutala mordet tystades ner och de som ställdes till svars mutade sig ur anklagelserna. Hennes tragiska öde och stora begåvning har dock givit genklang i historien. Exempelvis var en av de giganter vars axlar Newton sa sig stå på Hypatias.


Galenskap eller ej: man ska inte slarva med orden. Det är för min del sorg det handlar om och under sådan kan man ibland tvivla på mycket hos sig själv. Nyckeln är att träffa nya människor, att komma ur bubblan, att präglas av så många perspektiv det bara går. Det finns ingen konspiration – ljusets styrka är intakt. Hon dog och lämnade mig försiktigt med en önskan att jag skulle fortsätta att älska.

Ja, jag vet, det är Greta G som är den gudomliga. Men för mig är alla starka kvinnor i det här blogginlägget gudomliga – både de som nämns och de som inte gör det. Starka kvinnor är i mina ögon så oändligt mycket mer mänskliga än starka män. För, vad är egentligen styrka? Jag vet inte så noga men om jag får tycka något som saken säger jag följande.

Styrka är att vara nyfiken på allt och alla. Styrka är att vara generös med sina tillgångar: sinnliga, andliga och materiella. Styrka är att vara empatisk och styrka är att kunna älska.

Detta kan alla, kvinnor som män. Men kvinnorna, vill jag påstå, leder.


Jag skulle ha firat 20-årig bröllopsdag idag, men så blev det alltså inte. Istället slutade det brutalt. Jag tänker ändå att mer än två decennier tillsammans med en mycket stark, egensinnig och vacker kvinna onekligen sätter sina spår.

Det är bra (o)lustigt, ändå. Förr, när allt var som det skulle, hade jag visst sjå att hålla reda på alla bemärkelsedagar av olika slag. Nu sitter de i mig som vore de inbrända av glödgat järn.

Men samtidigt kan jag trots allt inte hävda, precis som Monteverdi, annat än att kärlekens gudinna i alla lägen segrar. Jag vill gärna tro att också Hypatia håller med mig där. Med risk att spoila en film från 1944: Ingrid blir inte galen i Gasljus.

Tvekar du inför mitt påstående därför att världen är grym? Lyssna på den fantastiska arian och övertygas. Själv är jag säker: jag kommer att älska igen. Jag gör det strängt taget redan. Eller som librettot lyder översatt till engelska:


I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.
I am yours
You are mine
My hope, say it, say,
The idol of mine, Yes, my love,
You are mine, tell me so
The idol of mine,
Yes, my love,
Yes, my heart, my life, yes.
I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.

Foto: Mina Adolphson

Jag hoppade över den automatiska stenfabriken begravningsbyrån erbjöd och vände mig istället till min vän stenhuggaren Annika på Inscriptorum. Nu är stenen klar och på plats. Jag tänker att det är dags att sätta någon sorts punkt, därmed.

Jag är inte galen. Mitt förnuft och känsloliv säger mig att jag sörjer en stark kvinna, min bästa vän, en människa som varje dag i 24 år funnits i mitt huvud. Nu har hon sin plats.

Så jag firar bröllopsdag med min bror, igen. Det är inte så illa. Måhända blir det en vana?

Foto: Annika Pettersson

Källor:

Margaretabjorndahl.se

Wikipedia

Filosofilexikonet

Monteverdi: Poppeas kröning


relaterade blogginlägg;

19-årig bröllopsdag

Bild 19: 20 år

hallonflickan (Lascia ch’io pianga)

Hon älskade hallon.


Snart nog börjar minnet spela en små spratt. Man minns gärna det härliga, det underbara. Vi människor söker generellt information som bekräftar våra åsikter. Faktum är att jag och Malin hade det precis lika jävligt som alla andra i normala relationer, vårt liv var varken bättre eller sämre därvidlag. Men det är inte den bilden som gamla album och sociala mediers minnen frambringar.

Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem mer än jag kan säga hur det egentligen var?

Det är inte lätt att sticka ut, att gå emot normen eller gruppen. Vi människor har också ett behov att få våra åsikter bekräftade och vi bekräftar gärna andra inom gruppen. Detta kallas på vetenskapens språk gruppbias och populärvetenskapligt för ja-sägare.

Lisbeth var övertygad om att Christer var mördaren men som det visade sig var hon relativt snart inte längre att betrakta som pålitligt vittne. Minnet spökar med oss. Kennedys grisbukt är ett välkänt exempel på hur illa det kan gå om det bara finns finns ja-sägare bland rådgivarna.


1943 grävdes det efter torv på Rogestorps mosse i Falköpingstrakten. Under kriget var det svårt att få tag på kol och koks till bränsle och torv var en bra ersättning.

En dag upptäcktes skelettdelar i mossen. Det hela polisanmäldes men snart stod det klart att det måste röra sig om ett mycket gammalt skelett. Fyndet sändes till Historiska museet i Stockholm.

Kvarlevorna visade inga spår av våld och inte heller hittade man runt omkring något föremål som kunde tolkas som ett mordvapen. Men andra fynd gjordes. Exempelvis fanns, på den plats där magen varit, rester av hallon. Personen hade strax före döden tydligen ätit sådana. Eftersom man också kunde fastställa att det var kvarlevor från en ung kvinna var namnet givet. Hallonflickan var född.

(Eller född och född, det är väl som med Columbus, Amerika och dess invånare som ju faktiskt existerade innan den vite manlige europén upptäckte dem, låt vara med andra namn.)

Det är mycket vi vet om Hallonflickan. Hon levde och dog för 5000 år sedan, vi vet på ett ungefär hur miljön och växtligheten såg ut på fyndplatsen och faktiskt hur hon såg ut. Samtidigt är det än mer vi inte vet om henne.

Vem var hon? Hur dog hon? Varför hamnade hon vid dödstillfället i slutet av stenåldern på botten av en drygt meterdjup sjö?

Hennes skelett är inte komplett men det som finns kvar är mycket väl bevarat trots den höga åldern. Man har kunnat fastslå att hon vid sitt frånfälle var runt 20 år och 144 cm lång (vilket även för den tiden var under medellängd). Skelettets läge är förbryllande (mer om det strax) då kroppen legat på magen och med benen böjda vid knäna med fötterna mot skinkorna.

Det finns som sagt inga spår efter våld, skador eller sjukdomar men två saker har givit upphov till diskussion. Dels att hennes fötter varit uppbundna mot ryggslutet och dels fyndet av hallonkärnor i magen.

Man är tämligen säker på att det inte rör sig om en olycka utan att andra människor varit inblandade i hennes död. Det kan röra sig om ett människooffer eller en avrättning.

Men vi vet inte och frågorna hopar sig. Vad var det egentligen som hände när Hallonflickan hamnade på den grunda sjöbottnen? Blev hon dränkt eller var hon redan död? Varför ligger hon på magen?

Erfarenheter från brottsmedicin kan ge viss vägledning. En död kropp i vatten sjunker först. Efter ett tag bildas gaser vilket får kroppen att flyta upp till ytan med magen och ansiktet nedåt. Efter ett tag sjunker den döda åter (till botten) i denna ställning. Detta skulle alltså förklara Hallonflickans position och styrka antagandet att hon var död när hon placerades i vattnet. Och med tiden blev sjön en mosse och mossen en omärkt grav.

Hallonflickans ben är kraftigt böjda i knäleden. Tå- och fotben ligger samlade på lårbenet. En sådan extrem ställning innebär att fötterna varit hopsurrade mot benen. Båda underarmarna sticker in under bäckenet så att händerna ligger mot magen. Även hennes handleder har troligen varit bundna. Frågan som förbryllar är om en så hårt hopbunden kropp verkligen skulle vända sig på mage i vattnet på grund av gasbildning.

Det finns inga andra fynd som kan förklara Hallonflickans öde – med ett undantag. Tre år före man hittade skelettet hittades en pilspets av flinta. Fyndet gjordes sex meter ifrån och på samma nivå som skelettet. Spetsen är samtida. Huruvida både spets och flicka hamnade i mossen samtidigt är däremot omöjligt att avgöra.

Spetsen väcker frågan om någon sköt mot henne och om hon var skottskadad eller redan död när hon hamnade i sjön. Sannolikheten är dock liten. Skelettets ställning ger mer stöd för antagandet att hon blivit offrad.

Hallonflickan dog under sensommaren och kan därför inte gärna offrats i syfte att gynna jordbruket för isåfall skulle hon sannolikt offrats på våren. Stämmer denna teori skedde ritualen hursomhelst av anledningar och till gudar vi inte vet något om.

Kanske var det inte något straff att bli offrad utan en stor ära att vara den som genom att offra livet gav välgång och samhörighet för stammen. Men hon kan lika väl ha varit en brottsling som avrättats.

Detta är dock allt vi vet om Hallonflickan. Med hjälp av moderna metoder har man gjort en rekonstruktion av henne (se bild) och sedan 1994 finns hon att beskåda på Falbygdens museum. Jag tror jag ska åka dit någon gång.

Jag lämnar forskningen för fantasin och tänker på sannolikheter och osannolikheter. Kanske var Hallonflickan någon som inte passade in i kollektivet och blev avrättad som häxa. Kanske blev hon bragd om livet av en försmådd friare, kanske hade hon av hunger stulit hallon och blivit avslöjad. Men om hon blev offrad hoppas jag döden blev lindrig och att hon verkligen njöt av sin sista måltid.

Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var?


Bara för att minnet inte ska spela mig alltför stora spratt, för att ingen ska förledas att tro att jag idealiserar vår relation, vill jag berätta att Malin älskade hallon. Så mycket att hon en gång blev mycket arg för att jag ätit upp de sista och därför kastade en sked på mig. Det är egentligen inget trevligt minne men vi skrattade snart åt det. Jag saknar faktiskt att få en sked i nyllet av henne. Bland det sista hon bad mig om var att få ett glas hallonsaft. För hon älskade smaken av hallon.

Tiden går alltså och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var? Kanske behövs det inte ens. Kanske ska vi låta Hallonflickans liv vara för henne och samtiden.

Eller som en viss Rossi formulerade saken, (tonsatt av Händel), vilket passar in på både mig och mina hallonflickor:

Låt mig begråta
mitt grymma öde,
och låt mig längta
efter frihet.

Måtte min sorg
slita dessa
mitt lidandes bojor
om än blott av medlidande.


Nog älskade hon hallon.

Rekonstruktion av Hallonflickan från 2011
Rekonstruktionen

Källor:

falköping.se/falbygdensmuseum

Wikipedia

NE.se

Alla de större medierna tog upp nyheten när ansiktet rekonstruerades.