Jag älskar filmen Livet från den ljusa sidan. Vad gäller kategorin feel good-filmer är den oslagbar. Kanske kommer sig min uppskattning av att jag faktiskt kan känna igen mig lite i Jack Nicholsons karaktär. I filmen finns dessutom det som måste vara filmhistoriens bästa komplimang:
Du får mig att vilja bli en bättre man
Men film är film och verkligheten något annat. Det där med komplimanger är svårt. Både att ge och ta emot. Helst i vårt land, vi jantelags-svenskar tycks ha svårt både att ge och även att ta emot beröm. En komplimang given vid rätt tillfälle är något enastående för mottagaren. Men det är även härligt att se eller uppleva känslan det framkallar hos mottagaren. Det är saligare att giva än att taga.
I januari uppträdde MDP-kvartetten för Odd Fellows damer, Rebeckorna. När jag konferecierade kunde jag inte låta bli att nämna salig mor som på sin tid var aktiv medlem där. Framförandet gick bra både för kören och mig själv. Efteråt kom en dam fram till mig. Damen kom mycket väl ihåg mor och vi språkade en stund om henne. Hon hade mycket gott att säga om mor. Jag blev glad, så klart. Men det var framför allt damens sista mening som verkligen rörde mig i det hon fattade båda mina händer och såg mig i ögonen: Tack för att du fick mig att minnas allt det underbara med din mamma. Du har hennes ljus i dig. Jag tror aldrig någon sagt något så vackert till mig, åtminstone inte någon för mig obekant person.
Nåja. Det är ju inte så konstigt att det där berörde mig så starkt. Vi pratade ju trots allt om min mamma. Som tur är har jag en annan Anita i mitt liv: Mina Anita Margareta. Henne tog jag ut på stjärnjakt i december. En stjärna, hennes farmor, hade lämnat ett meddelande till en annan stjärna: sin sondotter. Hon som alltså bär hennes namn. Vi pratade på om farmor medan vi letade efter tecknet. Vi pratade vem hon var och vad hon gjorde i sitt liv. Och så plötsligt.
Pappa! Kolla! Där!
Adolphson 
Fint.