En historielektion

Ibland, när det är dags för samtida historia, och vi kliver in i 1980-talet, använder jag mig själv som exempel på kvarleva. Ur ett rent källkritiskt perspektiv är jag måhända en saltstod. En rest. Men som historielärare är jag i mitt rätta element.

Jag är att betrakta vattenburen el i ett kärnkraftverk, typ.

Jag visar för eleverna något ur Pogo pedagogs omfattande produktion – alltså analoga bilder som ALLTID FUNKAR – sen drar jag fram den overhead som fortfarande finns att tillgå i varje lärosal men som mest fungerar som dörrstopp nuförtiden, varpå jag klär mig i en cerise och midjekort kavaj med axelpuffar, lofers och vita tubsockor.

Genom lite disco-lampor återskapar man lätt känslan av finlandsfärja. En Lennart, tack.

Sedan spelar jag några av mina favoritlåtar från tiden som fjortis: 1. 2, 3, 4, 5, 6, 7

Efter det får de hålögda eleverna uppleva Bengt Öste.

Men det gäller ju att sätta stopp för nostalgi-explosionen innan lektionen tar slut. Det som abrupt tvingar mig tillbaka till verkligheten är det ovedersägliga faktum som tydligt visar mig att när dagens unga människor är uttråkade stirrar de mangrant i sina telefoner.

Nästa lektion berättar jag istället om någon 80-talsikon. Som Sovjets mytiske målvakt Vladislav Tretjak, exempelvis. Jag undrar om inte det är världens bäste, ever. Vi som växte upp med att alltid förlora mot Sovjet förstod kanske inte alltid att det givetvis fanns en baksida på guldmedaljen för de sovjetiska hockey-spelarna.

Tretjak var sovjetmedborgare och som sådan var det otänkbart att spela i NHL.

Som avslutning på momentet om 1980-talet kan man titta på Dixelius utmärkta dokumentär som givetvis finns inom varje seriös historielärares räckvidd. Med detta borde vi väl fått med allt av väsentlighet, skolverket?

—

Jag lyssnade till Louise Hoffstens låt i melodifestivalen.

Varför fastnade jag för den, så där omedelbart? Jo, för att jag kände igen den. Lyssna på den, när det är möjligt. Och sedan lyssnar du på den här . Ring a bell?

Anledningen att jag reagerade direkt var att jag var på disco en gång i si så där 16-årsåldern. När DJ:n inte hade Sister of Mercy:s nya singel sprang jag helt sonika hem och hämtade den för att låna ut till den häpne DJ:n varpå vi kunde dansa till den.

Apropå uttrycket ring a bell så har jag tidigare givit exempel på låtar som liknar varandra. Ett klassiskt exempel kan förtjänas att uppmärksammas igen:

Lyssna först på den här.

Sedan på den här.

Till sist på den här.

Ska jag säga, förresten. Mitt arbete består av återupprepningar. Hela jag är en enda stor upprepning. En favorit i repris? Eller ett ständigt återkommande irritationsmoment i stil med det här. Allt var inte bra på 1980-talet.