guldlocks fenomen

Forskarna och prästerna diskuterar, ofta på var sin kant, teorier kring livets uppkomst, innehåll och slut. Men sitter man på var sin kant måste ju jorden, och därmed livet, enligt logikens och matematikens principer, vara något tämligen platt.

Så ser inte jag på det. Personligen ägnar jag mig mest åt att återuppfinna livet, igen. Fylla det med mening och innehåll. Det är den makten som gör oss gudomliga enligt min uppfattning.

Slutet av livet är jag inte allt för intresserad av i nuläget. Lite pensionssparande och investeringar av olika slag sysslar jag väl med inför den dag jag själv ska fälla ner landningsstället.

Ergo: lagom till 75-årsdagen. Lev i nuet, människa! Näe, vill int. Nuet är jobbigt.

En exoplanet (av vissa förhoppningsfulla livsbejakande humorister kallade sexoplanet) är en planet, utöver vår egen, med förutsättningar för liv. En planet med godtagbar atmosfär och sånt. En annan term i sammanhanget är Guldlocks fenomen som avser en planet med lagom storlek och temperatur för att teoretiskt sett kunna erbjuda förutsättningar för liv.

Termen kommer från sagan om Guldlock och de tre björnarna där huvudpersonen föredrar sin gröt inte för varm och inte för kall utan precis lagom.

Även kallat vanilj bland vissa som föredrar s:et framför exo.

Kunskap är inte samma sak som övertygelse. Man kan vara fullständigt övertygad om hur rätt man har men trots detta ändå ha fel. Det, i sin tur, behöver absolut inte innebära att man accepterar att man har fel.

Exempel på områden där detta blir tydligt är politik (Trump) eller religion (fundamentalism). Men även inom vetenskap förekommer det. Mig händer det mest hela tiden.

Vi vet att vi tror men tror att vi vet.

Ett känt citat, och som han ofta sa, från Winston är: ”Min allra främsta prestation är att jag lyckades övertyga min fru att gifta sig med mig.” Jag förstår hur han tänkte därvidlag.

Efter mitt senaste blogginlägg var det flera som hörde av sig med viss oro. Tack för det, men jag mår bra. Jag är, om inte en exoplanet så väl en exoperson. Jag lever möjligen i ett parallellt universum (ett rätt trist sådant, ska sagas) men annars är det lugnt.

Väldigt lugnt.

Eller bra och bra. Jag mår iallafall tillräckligt bra. Jag har ännu inte, så mycket står klart, fullt ut hanterat, bemästrat, den djupa sorg jag känner. Och det oroar mig. Fast det kanske inte är så farligt. Winston talade om ”his black dog” som benämning på det svårmod han ofta bar på. Medan han (antagligen) led av bipolär sjukdom lider jag av en sorg som nästan blivit fysisk. Den har byggt bo i mitt bröst, Ett resesällskap man till sist lär sig leva med. Milen tar längre tid nu, ingen tvekan om det.

Man får inte kramas under Corona. Det är bra det men för mig av andra skäl än de Folkhälsomyndigheten anför. Samtidigt som jag alltid älskat kramar, och saknar dem, vill jag numera inte ha några. Jag kanske hatar att visa mig svag och i behov av en kram, eller nåt.

No hugs.

Jag har alltid fascinerats av kvinnor. I formuleringen ”Fruar är bäst” döljer sig saknaden av en bästa vän, någon att leva med i total tillit, någon som kramar mig både vänskapligt, innerligt och tröstande på samma gång.

Kan jag inte få det lever jag hellre ensam och kramlös. Men eftersom jag en gång levt i ett helt vanligt äktenskap, traskat på i underbar tvåsamhet, lever jag nog ännu i förhoppningen att det faktiskt går att träffa en sådan bland planetens alla miljarder liv.

Månne söker jag ett nytt intergalaktiskt Kramfors. (Förlåt – det är min inre Göteborgare som spökar.)

Men vad är sannolikheten för att det ska hända två gånger? Se där en önskan så oförblommerat grandios till sin natur att den förmodligen får både Gud och Darwin att sätta Folkhälsan i vrångstrupen.

Jag möter käre far. Han har också mistat. Sin mamma tidigt, sin fru, sitt barn och sin syster. Sin sonhustru. Strängt taget leder han över mig i den tveksammaste bland tävlingar men så har han också levt länge än jag.

Far säger inte mycket om saken. Han hanterar det, helt enkelt. Det borde väl jag också kunna göra. Äpplet har tydligen fallit två galaxer från trädet.

Men, som någon godhjärtad människa nyss sa till mig: ”i teorin skulle du kunna tillbringa nästkommande 23 år med en människa, vem vet, kanske med en fru”. Håhåjaja. Det har jag mycket svårt att tro, men så går det när man blandar teorier med förhoppningar och fantasi.

För jag saknar henne ännu. Fasen vad jag gör det.

Människan söker nya planeter, söker efter livets ursprung och mening. Så även jag. Och vem vet – snart nog finner kanske både jag och mänskligheten en ny planet med lagom storlek och tilltalande temperatur.

Liv innebär framtid. Liv innebär mening. Liv innebär hopp. Därför får man aldrig sluta söka det, vara i det, bejaka det.

Och även om jag just nu sitter ensam på en karg och syrelös måne kan jag ju alltid kila över på den ljusa sidan och spana lite. Då ser jag Tellus, skapelsens, vad det verkar, krona.

Hurra! Jag är alltså en Satellit. Voyager. På väg från The Dark side of the moon. Ja, jag vet ju inte det bestämt men är åtminstone tämligen övertygad om saken.


Relaterade blogginlägg


En ordinär lördag


Källor

Wikipedia

Nyberg (red): Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikforss: Alternativa Fakta

bild 75 – en midsommarnattsdröm

Vi älskade midsommar. Jag drömmer, allt medan jag ikläder mig den sorgsne clownens slitna lump, mig tillbaka till en tid när vi firade den tillsammans.

I drömmen är vi i full färd med att planera fjällvandring. Det hade varit vår lösning eftersom detta år inbjuder extra mycket till fjällvärlden som semesteralternativ. Vi har alla prylar, det är bara att packa och bege sig.

Men istället sitter jag och drömmer i min fåtölj. Verkligen väcker mig dock snart. Fjällen utan Malin, nja, det blir allt en påtagligt tom plats i tältet. Jag ser mig omkring. Vad söker jag egentligen? Jo, jag söker Askungen men konstaterar yrvaket att hon tyvärr är död.

Ingen Askunge här inte

Plötsligt kommer jag på mig själv med att försöka minnas dåliga eller trista saker som strategi för att lindra smärtan. Ett gräl eller humöret när cellgifterna härjade som värst. Det hjälper föga. De goda, ljusa minnena vinner alltid kampen. Smärtan består.

Jag bläddrar bland gamla checklistor Malin lämnade mig. Tillgångar jag aldrig brytt mig om. Autogiron. Blommorna. Skötselråd för flickornas kläder. Men ingenstans finner jag en lista med råd för hur jag ska leva utan att ha henne hos mig.

Inget är lika kul som en delad upplevelse. Jag vill dela allt med henne, så som det en gång, relativt nyss, var. Hela livet innebär ju faktiskt en strid ström av små och stora saker man delar. Det är det normala tillståndet.

Min favoritblomma orkidén blommar ännu

Så plötsligt bryts strömmen av intryck och händelser. Ena stunden är jag lyckligt gift, någon med en framtid, i nästa har allt tagits ifrån mig. Under sådana omständigheter behöver man ingen checklista utan snarare en reservplan. Plan B.

Problemet är att jag inte har någon reservplan. Kartan är blank, jag famlar i mörkret.

Så jag drar istället på mig clownkostymen. Under året har jag provat en mängd olika saker – inget fungerar. Men du som alltid ser så glad ut. Jojo. Alla behöver dock inte vara sorgsna bara för att jag är det. Det är där clownen kommer in i bilden.

Plan B är när allt kommer omkring tämligen enkel. Det är inte rocket science, precis. Sluta bara vara ledsen. Just do it.

Men det går inte. Hon dog och det knäckte mig. Rätt enkelt också det. Som någon uttryckte det: om hon inte finns någonstans är jag hellre ingenstans med henne än någonstans (här) utan henne.

Midsommarnatt i Tibble

Jag började med politik medan jag ännu var relativt ung, 35 år. Hade jag satsat hårt och smart hade jag antagligen kunnat nå rätt långt. Men jag ville inte. Allt jag ville, och fortfarande vill, var att komma hem till henne.

Än i dag anser jag att det var rätt val. Det var förövrigt hon som tyckte jag skulle engagera mig politiskt igen. Och nu är hon död. Vad ska man säga om det? Dåliga saker händer och det är faktiskt ingens fel.

Förr ville jag utnyttja alla dygnets timmar eftersom det fanns så mycket att se, känna och uppleva. Numera gör jag allt jag kan för att dagen äntligen ska ta slut och att jag därigenom ska slippa känna smärta.

Värst är det när flickorna ser igenom clownsminkningen. När de säger ”snälla pappa bli glad igen för du är ju glad egentligen. Du gör oss glada, och våra kompisar. Du gör människor glada. Snälla var glad.”

Det är fint sagt. Men samtidigt som jag uppskattar orden drömmer jag mig tillbaka. Tänker att det på midsommardagen var 334 år sedan Stora stöten bildades genom att tre schakt störtade samman. Minns att 1998 gjorde jag den stora stöten genom att fria till henne i guldrummet. Vi förlovade oss ensamma nere i gruvan och åt förlovningsmiddag på Ulfshyttans herrgård.

Ett fint minne att drömma om, denna magiska midsommarnatt.

Jag var så lycklig. Så länge hon levde, till och med när hon var sjuk och tiden utmätt, var jag lycklig. Jag älskade under vårt friska och sjuka liv att vara ensam med henne utan flickorna, nästan så jag fick dåligt samvete. Men bara nästan. Förstå mig rätt – självfallet älskar jag mina barn. Men jag älskade också att älska henne.

Jag saknar att vara med henne, att sköta om henne, ge henne vatten, klä henne. Jag saknar henne som hon var när hon var frisk och jag saknar alla hennes små egenheter, de som gjorde henne till henne.

Det har gått över ett år och allt jag kan tänka på är hennes darrande underläpp när hon grät och det fantastiska ljudet av hennes skratt.

Allt görs en sista gång men man vet oftast inte när det faktiskt är den sista gången. Därför bör man göra allt med samma passion och intensitet som om det vore den allra sista gången man gjorde det.

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Alla har sina problem men inte basunerar de ut det på samma enträgna sätt som jag. Människor håller i allmänhet käft och stretar på. Det borde kanske jag också göra – men som Mange brukar säga: ”att ligga lågt är inte riktigt din starka sida.”

Till den som irriterar sig säger jag därför enkelt: du har min sympati.

Midsommar i Söderbärke 2015

Jag ångrar inget av mina val och fick jag åka tillbaka till 1996 – väl vetandes hur det skulle sluta – skulle jag inte tveka en sekund, jag skulle med glädje göra samma resa. Drömmar återkommer ju ibland, har jag hört.

Hopp är allt. Jag inser det. Tyvärr känner jag inget, längre. Det dog samtidigt med henne.

En person sa att det jag förlorat är samma sak som också kan stoppa smärtan. Kärleken. Intellektuellt kan jag förstå det påståendet. Känslomässigt är det helt omöjligt.

Det blir ingen fjällvandring i år, tror jag. Istället lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och lyssnar på den sorgsne clownen, fantastiskt gestaltad av Pavarotti medan han ännu var bra. Jag är, inser jag plötsligt, faktiskt lite som Pavarotti under OS-invigningen i Turin 2006.

Alltså att jag, som han då gjorde, lajvar mig själv som ett eko från en svunnen tid.

Skratta din pajas

Midsommar kom och gick och det är bara några ytterst få som numera står ut med mig i någon större, längre, utsträckning. Tack för det. Snart kanske jag känner annorlunda? Eller hur. Drömma går ju.


Relaterade blogginlägg

The greatest showman


Källor:

Detta blogginlägg är inspirerat av Leoncavallos opera Pagliacci om den sorgsne clownen. Arian Vesti la giubba betyder sätt på dig kostymen och handlar om att showen i alla lägen måste fortsätta.

Även Frödings dikt Clown Clopopisky, som far läste högt för mig när jag var barn, har inspirerat. Den återges nedan för intresserad.

Det var på nattkafét i ”National”,
ett nöjets paradis med syndafall,
förbjudna frukter och den lede satan
i maskopi med Evor ifrån gatan
och gamle Adam själv i månggestalt
av nattflanörer från Berlins asfalt.
Och gamle Adam sladdrade och drack
och levde rövare bland glas och brickor
och slog sig lös bland illa kända flickor
och söp sig full och bar sig åt som pack.

Min vän och jag, vi sutto i en vrå
och drucko bömiskt öl och sågo på,
hur slödderströmmen genom dörren drog,
och pöbelbränningen i salen slog,
och hörde på, hur clownen Clopopisky,
förtroligt stämd och doftande av visky,
berusat, öppenhjärtigt vemodsöm,
förtalde om sin kärleks brustna dröm.

Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt sin papyross
– såg på en stund, hur tändsticksresten brann,
och när han detta gjort, så sade han:

”En bifallsstorm kom rullande från raden,
och bravoropen skränade sig hesa,
och en bukett flög över balustraden
och föll precis i skötet på Teresa.
Hon gav en blick, som kunde smälta sten,
åt givaren, den ryske attachén
– och så en bugning åt publiken till
och hon red ut på Lady Mill.

Jag bet i läppen, vild av svartsjuk vrede,
och mumlade små böner till den lede,
men det var min tur, Zacco skrek: se opp!
och jag sprang in i vinande galopp
och satte mig på baken plums pladask
och fick applåd av pöbel och patrask.

Men länge skulle ej min framgång vara
– ’der schene Ajust’, min kamrat, ni vet,
försökte locka mig till rolighet,
men det var stopp, jag kunde inte svara.

Jag bjöd nog till att säga he! och äh!
men bjuda till hur mycket än jag ville,
mitt gamla prövade pajazzosnille
var som förvandlat nu till sten och trä.

Amfiteaterns blickar blevo buttra,
och raden började att halvhögt muttra,
och glåpordshaglet blev till slut orkan:
’Gör konster, ynkrygg’ och ’var kvick, din fan!’

Jag gjorde ännu ett försök att grina,
men plötsligen rann sinnet till på mig
och jag bröt ut: ’Fördömda byke, tig!’
Då började de ruttna äggen vina
från alla håll som kulorna i krig.
Och som en störtskur, ifrån himlen fallen,
det kom av gamla ben och äppelkart,
en lösryckt bänklist slog mig hårt i skallen
och som en död jag föll och allt blev svart.

Och när jag återkommit till besinning,
jag låg i stallet på en knippa halm
och kände blodet sippra ur min tinning
och nästan kvävdes av kompostens kvalm.

Och nesan frätte mig och skammen brände,
min själ sjönk djupt i grämelsens elände.
Då hör jag lätta steg därutanför,
det är Teresas lätta steg jag hör,
och tänk ändå! – Teresa är så god!
Och vem har mätt en kvinnas ädelmod?
Kanhända själva skymfens övermått
den ädelhjärtade till hjärtat gått?
– Nu är hon här att gråta vid mitt bröst
och torka av mitt blod och ge mig tröst
och säga: caro, caro, povro mio!

Då hörde jag herr diplomatens röst,
som sade: ’Alltså fredag klockan tio!’

Då svor jag till och borrade min hjässa
i halmens tågor djupt och emot dessa
min tinnings färska sår jag söndermol
och skrek och skrattade och grät – och gol!
Ja, verkligen – jag gol – det var en vana,
en rolig konst ifrån min cirkusbana,
som Pièce de résistance jag brukat den
och i min bittra sorg den kom igen.
Sen steg jag upp, gick ut och drack och slogs,
tills sorgerna med vettet ränt till skogs.”

Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt en papyross
och gjorde sen sin bästa kapriol
och stod på huvudet och grät och gol.

kontaktannons (från helvetet)

Någon frågade om det gick bra att vara konferencier, hålla tal och sjunga hela fredagen. Det är inte upp till mig att bedöma men jag tror det. Någon blev glad, någon lite rörd. De flesta sa inget. Det hela fick mig under alla omständigheter att tänka på annat än Malin för en stund.


Strax semester.

Jag tittar på serien ”after life”. Den handlar om en man som förlorat sin fru, sitt livs kärlek, i cancer. Det är smärtsamt, på gränsen till självskadebeteende, att se men samtidigt så underbart befriande.

Jag överväger definitivt inte självmord (som han i serien) men jag har lika svårt att finna mening i tillvaron. Den försvann helt med Malin och lyser ännu med sin frånvaro. Hon var meningen. Hon var riktningen, mina barns mor. Hon var allt.

Min största seger i livet är att Malin valde mig. Människor tror jag är okej, att jag mår bra, men jag saknar henne så ofantligt. Det handlar inte, när jag plötsligt verkar lite ur humör, om något tillfälligt bakslag utan om en konstant smärta.

Jag lever i ett ständigt ursinne över alltings jävlighet och jag spelar endast pliktskyldigast rollen av mig själv från förr. Men under ytan är mitt verkliga jag svagt och sorgset. Krossat.

Det uttrycks nu och då välmenande att jag borde gaska upp mig, försöka finna kärleken igen. Kom igen, det är över ett år sedan nu, vad finns det att vara rädd för egentligen? Till och med flickorna nämner det ibland.

På så vis. Okej. Here goes. Jag är stolt att kunna presentera kontaktannonsen från helvetet. Håll till godo.

Men först måste jag reda ut ett par saker. Vad är det som avskräcker, som djupt därinne skrämmer mig? Kanske att en eventuell ny partner också till slut ska bli sjuk och dö ifrån mig? Att ännu en gång uppleva det jag redan gått igenom?

Eller ännu värre: att sätta denna eventuella någon i samma sits som jag har nu. Det, om något, skulle jag inte mäkta med.

Mitt logiska jag svarar mig själv att dö kan man göra närsomhelst, en viss ålder eller hälsotillstånd utgör ingen garanti. Det viktiga är att leva fullt ut i kärlek, glädje och passion, i varje ögonblick. Så att man, när ögonblicket slutligen kommer, kan säga att man verkligen levt och inte bara existerat.

Kanske skrämmer perspektivet att jag härigenom skulle glömma Malin? Att jag håller fast vid minnet och smärtan för att därigenom också hålla henne vid liv? Jag svarar mig att den rädslan är missriktad. Hon har självklart format oss alla tre men skulle inte varit nöjd med att se oss, mig, över tid långsamt förtvina av sorg.

Men ändå. Sorgen är idag tyngre än på länge. Mycket värre än för ett år sedan, exempelvis.

Fast en sak vet jag ju. Om denna framtida, högst eventuella och imaginära kärlek faktiskt blivit sjuk hade jag tagit hand också om henne hur illa det än blivit.

Jag hade givit samma trygghet, kärlek och omsorg som jag själv förväntat mig om istället jag blivit drabbad av någon odefinierad vederstygglighet. För det är så kärlek fungerar.

Till det positiva i annonsen anförs därför att jag har rutin på området. Jag vet att jag aldrig viker ner mig ens under de mest svåra och utsiktslösa omständigheter. Jag stirrar ännu döden i vitögat and I think the other guy just blinked.

Yep. Been there, done that ✅

Jag tänker att en kommande kärlek under ett liv med mig inte skulle haft en enda tråkig dag – att jag skulle återigen gjort allt också för henne. För det är så jag fungerar.

Jag är, skriver jag i annonsen, en utpräglad romantiker. Passionerad. Det är alltid starka känslor i mig – på gott och på ont – och det kanske skrämmer. Den som fångar mitt intresse har min fullständiga uppmärksamhet.

Visst drömmer jag om att återigen få dela en flaska vin i sommarnatten på västkusten, om att njuta av mat och dryck på en lyxig krog, om att i skymningen vandra runt tillsammans bland Roms ruiner tills (Malin) med en lätt kyss tystar mitt ordflöde och istället uppmanar mig att ta in upplevelsen också med andra sinnen, om att under fredagsmyset i dystra november samtala länge och skratta mycket.

Visst vill jag ha någon att dela livets stora och små ögonblick med. Samtidigt gör jag inte mycket åt saken trots möjligheter. Varför?

Malins sjukdom. Det är helt klart bättre att vara behövd än att behöva någon. Åh, jag skulle ge om inte allt så åtminstone väldigt mycket för bara fem minuter tillsammans med henne, för att om så bara för en liten, liten stund ännu en gång få vila huvudet i hennes knä, för att känna hennes doft.

Jag känner dagligen smärta och tänker att jag hellre lever i sorg och saknad efter Malin än att tänka mig alternativet att det vore tvärt om, att det var hon som skulle leva i sorg efter mig.

Det är så långt jag kommer i förmågan att föreställa mig alternativa möjligheter. Det låter måhända inte så tilltalande för en presumtiv vän. Bläddra, förlåt, svajpa vidare.

Jag kunde medan Malin levde mycket väl göra saker utan henne – och det kan jag fortfarande. Men jag ville inte ofta. Jag kritiserades ibland för osjälvständighet på grund av det.

Sanningen är enkel. Jag ville helt enkelt inte, och vill ännu inte, göra något utan henne. Hon behöver vara med när saker händer eller inrycks görs. Det går inte längre. Jag är därför en robot som gör saker den verklige Fredrik en gång brukade.

Jag saknar också att göra ingenting med henne, att bara sitta och glo på varann eftersom vi förr eller senare alltid började skratta. Nu glor jag istället ensam likt en pastisch av det klassiskt tragiska vraket tills jag börjar gråta.

Hon finns inte längre och jag saknar att göra saker med henne. En omöjlig ekvation. Kolla på TV. Läsa. Laga mat. Damma böcker. Planera en fjällresa. Skynda sig hem från möten. Vänta in hennes hemkomst från sina möten. Vara på kören tillsammans. Åka hem från den. Dricka kaffe. Analysera människors och världens beteenden. Få hennes kritik på mina texter.

Allt detta och mer kan jag göra, och gör, utan henne. Men det är inget kul. Hade jag inte flickorna vete tusan, då hade jag nog packat ihop och flyttat till en stuga i Kanadas otillgängliga vildmark.

Man är inte galen förrän fotografiet svarar.

Nej, det är sannolikt kört för mig – brukar jag lite lagom självömkande svara den som uppmanar mig att kasta mig upp på hästryggen igen.

För, ärligt talat, vem skulle vilja vara den andra kvinnan för alltid dömd att vandra i Malins skugga? Inte minst blogginlägg av den här typen bidrar ju paradoxalt nog till det.

Det jag däremot kan göra är att fortsätta försöka göra andra människor glada, fortsätta försöka att göra min lilla del av världen till en bättre plats. För lycka och glädje är något värdefullt i sig trots att upplevelsen inte är min.

Och då är det ju strängt taget inte längre fråga om någon kontaktannons. Inte heller vältrande i självömkan. Iallafall inte som jag ser det. Jag beskriver helt enkelt mitt tillstånd väl medveten om att alla har sina eländen att hantera.


Snart semester. Det tar emot men den här semestern ska jag göra något bra av. För flickornas skull. För min bror och hans familjs skull. För mormor och morfars, svågrarnas och lilla Elinoras skull. För Linas skull. För farfars. För så mångas skull som möjligt.

En, och aldrig har väl detta pronomen varit mer välfunnet, får helt enkelt kämpa på. Robot eller ej.

– Kolla! Boken matchar tröjan!
– Mina! Pappa är cringe igen.

Bild 74 – Annus horribilis

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år.

Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.


I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Daniel och jag på stora torget 8/6 1990

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Jerra, datum som ovan

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen.

Men den härliga känslan minns jag tydligt.

Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

DGF på besök

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Jessica och Jenny

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Redan då gillade jag att hålla tal

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Inför balen

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

Årets uppsättning studenter

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Oftast i vått

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.


Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

bild 72 – mandom, mod och morske män

Han kunde vara barsk, morfar. Kompromisslös. Hård men rättvis. En riktig karlakarl i mitt tycke. Det tycker jag förövrigt fortfarande.

Min morfar som seglat på de sju världshaven.

Som barn var jag lite rädd för honom – något som snabbt gick över för han var ju så snäll. Bakom den hårda ytan fanns en genuint ärlig och god man. Ett föredöme bland män.

Morfar hade en grundmurad moral målad i de svartvita kulörer som ofta är utmärkande för någon sprungen ur 1800-talets värderingar.

Morfar och min syster sent 70-tal

Även om morfars ibland ålderstigna syn på tillvaron kunde krocka med den moderna världens (mina) värderingar klarade hans uppfattningar tidens skiftningar väl.

Som att utövandet av våld endast sker i självförsvar. Att man behandlar sina medmänniskor med respekt – och respekt är något man förtjänar. Som att hjälpa den bedövande. Som att alltid agera principfast även om det strider mot omkringvarande majoritetens uppfattning.

På det hela taget ganska självklara, samtidigt nuförtiden nästan att betrakta som bibliska, företeelser.

Det finns en berättelse om när morfar ”blev ond” på besättningsmän som haft (antagligen köpt) sex i Brasilien på 1930-talet. När jag frågade honom närmare om saken sa han bara att det var fel! Sånt gör man icke! Men vår herre straffade dem för de fick klamydia allihop. Ha!

Jag vet inte om morfar var särdeles religiös men han refererade ofta till ”vår herre” i en blandning av dåtidens språkbruk och sjömannens invanda vidskeplighet.


Mitt blogginlägg om Paolo blev, med mina mått mätt, smått vitalt och har när detta skrivs delats och kommenterats vida. Det gläder mig. Reaktionerna har dock sett olika ut beroende på vilken filterbubbla det handlar om.

I mitt Facebookflöde dök det upp en person som drev argumentationen kring myten om den lyckliga horan. Vederbörande befann sig där tämligen ensam och fick gedigna svar på tal.

På twitter såg det annorlunda ut. Jag anonymiserar det lite för att inte röra om i getingboet allt för mycket.

Jo, men så måste det vara. Om någon blir rånad och misshandlad måste han först uppröras över alla rån och våld som begås i hela världen innan han får reagera på vad han själv råkat ut för.

Nej. Jag är ironisk. Han har fel. Varför jag är att betrakta som ryggradslös idiot eller hycklare framgick inte.

Sen har vi nästa snubbe – han som tycker att jag borde lära mig sakernas tillstånd från tv-serier.

Personen driver tesen att om prostitution är en form av slaveri är också familjen Wallenberg att betrakta som slavägare. Han gör ingen skillnad på situation härvidlag. Jag vet inte, är det bara jag eller haltar argumentationen något?

Näste man till rakning ömmar för Paolos närmaste – och det är ju fint.

Men han tror, som framgår, att hon som sålde sex blev glad över att hon fick sälja och anser vidare att jag var dum mot Paolo som skrev mitt blogginlägg. Varför, frågar jag mig, har Paolo svikit sin familj om nu offret som sålde sex blev glad av det hela?

Nästa person är rätt intressant. Plötsligt finner jag mig inslängd bland några av landets, ja, världens, mest inflytelserika personer. Till och med för en person med mitt självförtroende är detta lite väl magstarkt. Men visst, jag gillar inte SD.


I veckan blev min partikollega Camilla hotad. Det hade med en artikel i dt.se gällande SD att göra (jag går inte in i detalj). Hon polisanmälde, förstås. Även inkorgen levererar obehagligheter företrädesvis för kvinnor som uppbär politiska uppdrag:

Det kanske behövs ett utökat språkkrav för hatande män? (Kunde inte avhålla mig. Ursäkta sarkasmen.)


Inte en elak kommentar från någon kvinna. Av ca 10 000 som enligt analysverktyget läst blogginlägget om Paolo är det många kvinnor som reagerat men endast en som argumenterat emot mig – men då inte direkt otrevligt. Det hela är på ett övergripande plan tämligen tydligt. Det är männen som är aggressiva och kvinnorna deras offer. Starka kvinnor i offentligheten hotas.

Men vi är även många män som värjer oss mot beteendet, män från vänster till höger, män som istället vill lyfta fram en annan, trygg, självsäker, inkluderande, mjuk, manlighet.

Män som inte känner sig hotade av det faktum att det är män som beter sig så här.

Det börjar dock komma närmare nu, hatet. Illviljan. När står någon i en mörk gränd och väntar på mig beväpnad med ett järnrör? Vågar jag ens fortsätta mitt politiska engagemang med hänsyn tagen till mina barn? När får de i skolan höra om sin idiotiske, ryggradslöse pappa?


I år fyller jag femtio. Jag vet, jag vet, det syns inte på mig. Icke desto mindre är detta sakernas obönhörliga tillstånd. Oavsett ålder vill jag fortsätta kämpa för att försöka vara åtminstone något av det föredöme för mina flickor som morfar var, och ännu är trots att han gick bort 1996 97 år gammal, för mig.

Det är i stort när omöjligt men i ansträngningen döljer sig anständigheten.

När morfar fyllde femtio 1949 var han mitt ute på Atlanten. Kanske var han mest en längtan för mor och att det istället var mormor som utgjorde det verkliga föredömet. Kanske låg styrkan i mormors och morfars gemensamma syn på tillvaron.

Mor var vid födelsedagen tio år och i hennes klippbok finns tidningsnotisen bevarad:

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isaksson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år nedslagit sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början i Trans Atlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men han klarade livhanken och kom senare till samma rederis m/s Argentina där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21:a september deltog han och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norske ångaren ”Hortense Lea” vid dennes undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H H Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Han kunde vara barsk, morfar. För honom fanns inga filterbubblor. Han var inte bekväm när jag, vilket ofta hände, talade om hur mycket jag älskade och beundrade honom. Sådant passade sig inte att uttrycka i hans värld – i synnerhet inte karlar emellan.

Där höll jag aldrig med dig, morfar, sådant måste ofta sägas, men hur det än är med den saken: det finns för få av din sorts män. Då som nu.


Relaterade blogginlägg:

Morfars medalj


Källor:

Mammas klippbok från 1940-talet

Julia

Min svägerska Julia har gått bort i sviterna av cancer. Hon fattas mig, tjejerna är (återigen) förtvivlade men våra tankar går främst till Johan, Elinora och Julias mamma Lina.

Julia. Alltid med ett förnumstigt leende och någon rolig knorr på sakernas tillstånd. Vi fann varandra väl, du och jag, som två, visserligen med olika personligheter, tämligen udda fåglar i den större ingifta familjen.

Julia. Med öga för olika delikatesser, ofta bestående av choklad. Tillsammans tog vi oss an familjens med tiden allt tjockare sånghäfte.

Julia. Ett roligt tillfälle i mitt liv var när jag fick äran att vara toastmaster på ditt bröllop. Medan festen pågick allt längre fick döttrarna sova i städskrubben i festlokalen som inretts i bästa askungenstil. En härlig kväll. En bland många.

Julia. Redan sommaren 2017 var du uträknad. Men du kämpade dig tillbaka och crowdfundade dig via helikopter (med champagnen under armen, givetvis) till fjällets topp.

Julia. All din kreativitet och dådkraft. Vi visste det inte där på fjället men redan hade sjukdomen fått fäste också i Malin. Senare blev du en inspiration i hennes kamp mot samma vidriga sjukdom.

Julia. Kanske kan vi, flickorna och jag, i någon liten mån vara till stöd och nytta när sorgen då och då ansätter dina närmaste. Något vet vi ju om vad de går igenom.

Julia. I en perfekt blandning av västkusten och Jämtland. Så många stunder vi delat i sång och gamman kring ett stort bord. I Mölnlycke. I Söderbärke. I Bydalen. Vi blir allt färre kring det bordet och det sörjer jag stort. Orättvisan smärtar.

Julia. Jag saknar dig. Och jag kommer att minnas dig som en i raden av alla starka, egensinniga och inspirerande kvinnor som lämnat mig. Mormor Astrid. Moster Lena. Mamma Anita. Syster Helena. Hustru Malin. Svägerska Julia.

Allt detta tillhör för mig på samma gång livets realitet som en obegriplighet och orättvisa av episka dimensioner.

Även om det känns bittert att du, Malin, och min syster enbart beviljades ett halvt liv har ni inte lämnat mig tomhänt eller oberörd. Ni har på olika sätt gjort världen lite bättre, ljusare, för oss som ännu lever i den. Ni är alla djupt saknande, älskade och minnesvärda.

Så idag låter jag sorgen minnas sitt ärende som den djupaste ära glädjen kan få. Jag kommer ikväll att tända ett ljus för dig, Julia, äta något kaloririkt av choklad och minnas alla goda stunder vi delat.

Du var själv övertygad om att du nu hänger i kosmos. Jag ser dig där glatt sökandes efter nya spännande casher.

Kanske passar det dig att jag avslutar med några rader från Eddan:

Fä dör,

fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men eftermålet aldrig dör

för envar, som ett gott har vunnit.

Julia. Tack för festen. Tack för glädjen, sången och skratten. Vila i frid.


Relaterade blogginlägg

Skäckerfjällen (när jag var lycklig)


Källor:

Den höges sång, Den poetiska Eddan, de nordiska guda- och hjältesagorna

bild 70 – omvänd Sisyfos

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.


The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är. 


Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat. 


Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here


Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv. 

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det. 

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem. 

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit. 

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,


Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad. 

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig. 

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.


När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast. 

Själv ligger jag länge vaken. 

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.


Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter. 

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år. 


Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.

Foto: Anna Klint

relaterade blogginlägg

i väntan på vadå

Malin

Stilla veckan – hard core

the leftovers

Förnuft och känsla 4

Makalös

Näktergalen från Falun

Kaka söker maka

Vårt vama tack

Sista måltiden

Too-Ticki VS Inferno

the greatest showman

gift

mannen i svepeduken

terra incognita

den inre urtidsmänniskan

Snövit (glöm inte dvärgarna)

jävla Sokrates

de små insikterna

ett halvt ark papper

tårar i regn, tårar i rymd

quo vadis

bild 69 – hälsing på avstånd

Allt och alla är en produkt av sin historia. Detta påstående kan för all del anses som något alldeles självklart men tänk, ändå, så mycket verklighet som faktiskt ryms bakom dessa ord. Reflektera en stund över hur mycket var och en av oss verkligen är en produkt av just sin historia.

Mina egna platser diskuterar jag ibland här på bloggen och i dag tänker jag på Falun, Lugnet och Hälsingtorget/gården.


Jag är till vardags lärare på Lugnetgymnasiet och när jag inte är upptagen av mina politiska uppdrag eller Corona-distans är påbjuden är jag dagligdags där. Jag är född på Falu lasarett, framlevde mina första år i Hälsinggården, sedermera Elsborg där jag nu åter bor. Förutom under de tio år när jag gjorde militärtjänst och utbildade mig har jag alltid bott i Falun. Mina barn också. Jag är sedan 2006 på olika sätt engagerad i Faluns politik. Jag håller även emellanåt i studiecirklar.

Nästan varje dag passerar jag över Hälsingtorget på min väg till och från hemmet. Vilket trevligt litet torg. Jag tänker ibland på att jag inte hyser någon större längtan att bo eller verka någon annanstans än här i stan. Jag är intresserad av platsen som sett mig födas och växa upp och tänker att jag genom mitt yrke och politiska engagemang påverkar staden, dess innevånare och historia. Vilket hisnande ansvar att bära, egentligen.


Lugnet bestod ursprungligen av tre gårdar: Lugnets gård, Myckelmyra och Jernlindens gård. Den första dokumenterade idrottstävlingen hölls 1792. Det var någon sorts trekamp som jag inte närmare känner detaljerna kring – möjligen får jag framgent undersöka dessa. Under andra världskriget behövde regementet, staten, mer mark och köpte under hot om expropriering området från en ovillig markägare.

Antagligen är det därför Lugnet idag är frilufts/idrottsområde för om kommunen fått råda hade man gjort villaområde av alltihop. Det är välkänt att Lugnet sedan 1974 är riksskidstadion men möjligen mindre känt att den första officiella skidtävlingen i Falun ägde rum på Tisken i januari 1880 och att arrangör var Falu Läroverk. Gymnasiet, alltså. De första hoppbackarna, som kom till senare, låg vid dagens mördarbacke.


Släkten på fars sida är från norrbotten men det finns flera ingifta individer från Hälsingland. Far studerade i Stockholm men återvände efter examen hem till Boden. Via en sin chef på sjukhuset, en viss Carlén, fick han erbjudandet att följa med till dennes nya befattning på barnpsykiatrin i Falun. Karriären fortsatte och far fick tjänst som amanuens på Landstingsförbundet, en titel han än i dag är mycket stolt över.

Dock bar det sig inte bättre än att han, innan han påbörjade sin nya tjänst i Stockholm, på en studiecirkel i litteratur träffade mor och tycke uppstod. Han bjöd henne på föreställningen “Tre konungar” på Falu stadsteater. Alltså Folkets hus, där mina döttrar numera livligt utövar musik och teater.

Med i bilden fanns den dåvarande, fruktade och impopuläre, sjukhusdirektören Gösta Vigert. Det hade på sjukhuset startats en protestlista, namninsamling, mot honom och det ryktades att han i sin översta skrivbordslåda hade listan med namnen och att han tittade på den varje dag. Eftersom far skulle börja nytt jobb på Landstingsförbundet i Stockholm såg han ingen anledning att skriva på listan.


Genom århundradena var det många handelsmän från Hälsingland som reste till Falun för att sälja sina varor på marknaderna. Enligt klädeshandlaren Magnus Johanson som på 1800-talet gjorde den resan var det som salufördes ofta produkter av lin, möjligen från Flors linnemanufakturi utanför Söderhamn som var i drift 1729-1859. Hälsingarna hade i Falun tillstånd sätta upp sina stånd på Hälsingtorget, som jag passerar varje dag, som därför fick detta namn.


Mina föräldrar firade förlovningsfest i sin lägenhet på Manhemsvägen 1963. Husen står ännu kvar och min dotters bästa vän bor i ett av dem. Fars bäste vän på den tiden, en viss Hans Hallkvist, fick som svensexegeneral en dag ett märkligt samtal från självaste sjukhusdirektören Vigert som meddelade att han ville vara med på svensexan. Det var inte en fråga.

Hans Hallkvist är förvisso ett kapitel för sig. Men han och far hade i början på 1960-talet mycket roligt och döpte sina ungkarlsmiddagar till MDP. Den som känner mig förstår sambandet. Hans protesterade senare mot att mor och far ville döpa mig till Marcus med motiveringen att jag kunde få framtida men av att döpas efter kapitalets lakej Marcus Wallenberg. Så det blev Fredrik.

Under förbrödringens sena timma på svensexan delade Hans och Gösta på en öl i potatiskällaren. Jag har aldrig närmare efterforskat detaljerna kring fars svensexa – vissa saker bör måhända lämnas ostörda i historiens djupa mylla. Känt är dock att det alltså fanns en potatskllare på platsen för tilldragelsen och att Hans, som ju skrivit på den tidigare nämnda protestlistan, där inledde följande dialog med sjukusdirektören:

Fan Gösta, hade jag vetat att du var så här trevlig hade jag aldrig skrivit på den där listan!

Bäste Hans, jag är samma människa nu som då.


Längre tillbaka i tiden verkar alla norrlänningar som kom till stan ha kallats för hälsingar. Det går alltså inte att exakt ange varifrån alla de som har gett namn åt Hälsinggården, Hälsingtorget eller Hälsingberg kom. Känt är att det på 1500-talet fanns flera personer med tillnamnet Helsing i Falun. Senare, i kyrkböckerna från 1700- och 1800-talen, kan man se att det fanns ett antal personer som kom från Hälsingland men tydligen inte i kyrkböckerna före det.


Nå, mor kunde som västkustbo naturligtvis inte under några omständigheter tänka sig att bo i Stockholm så av amanuenskarriären blev det intet. Däremot ordnade sjukhusdirektör Vigert ett annat jobb åt far eftersom sjukhuset på det viset inte bara rektyterade honom utan även slapp att förlora en duktig sjuksköterska.

Och så hade han ju inte skrivit på den där listan.

Jag skojar med far och säger att han byggde sin karriär på ett oportunistiskt ryggkrökande. Knappast, replikerar far i det han glimmar till i något av sitt gamla jag, det var aldrig jag som krökade något. Slumpens skördar har alltid rått.

Far och mor arbetade hela sina liv inom landstinget Dalarna. De började 1965 (eller för far egentligen 1961 genom flytten från Boden) och far, som fullföljde karriären till skillnad från mor som blev sjuk 1995, avgick med ålderspension 1999. Han hade då under sina nära fyra decennier varit med och drivit igenom att landstingsanställda har rabatt vid entré till Lugnets badhus (något som med tiden utvidgades till att omfatta även kommunalt anställda vilket jag som politiker motvilligt varit med om att om inte ta bort så åtminstone reducera – något jag ännu inte vågat berätta för honom. Där ser vi måhända något av skillnaden mellan rekordården och coronakrisen), starta Falu Lasaretts Idrottsförening (FLIF) samt personaltidningen Mixturen i vilken han och Hans publicerade sin roman Kolmilan eftersom ingen annan ville anta manuset.

Själv är bäste dräng, lite som jag och bloggen.

Under de två sista åren av sitt yrkesliv byggde far upp Dalarnas idrottsmuseum som då låg på Lugnet, ungefär där informationen och kassan för campingen idag ligger. Då hade hans tre barn hunnit utbilda sig, hans dotter till sjuksköterska, och ene son efter avslutade studier återvänt till Falun.

Mor och far, 1965

Hälsingarnas väg till Falun berode antagligen till stor del på vilka yrken de utövade. Handelsmän flyttade direkt till Falun från Hudiksvall eller Söderhamn, andra, som hade yrken med anknytning till gruvor och bruk, kom till Falun via Svärdsjö eller Svartnäs. Några blev kvar, bildade familj och bosatte sig i Hälsinggården.

Kunde man gräva lite i var och en av dessa hälsingars historia hittar man säkert liknande berättelser som min och kanske är det då inte längre ett stort mysterium varför de hamnade i Falun.

För visst är det trivsamt här, tänker jag på min väg över torget. Och än i dag gäller ju den gamla sanningen att stannar man i Falun för en längre eller kortare tid, i mitt fall definitivt en längre, hamnar man förr eller senare på Lugnet.

Far började av en slump 1961. Jag själv som kommunanställd 1998. Jag tänkte ge det ett år eller två medan Malin pluggade klart.

Jag närmar mig 25 år i kommunens tjänst. Och ännu trivs jag. Hoppas bara jag får komma åter till Lugnetgymnasiet snart!


Relaterade blogginlägg

Holmen

En promenad i Falun 

Elsborg

Min svensexa 


Källor:

Solberg: Lugnet då och nu

Elisabet Hemström (information) 

quo vadis

… är en latinsk term och betyder vart går du? Det är förövrigt också en känd roman som givit upphov till flera filmer. Men jag håller mig kvar i filosofins värld. Vart är jag på väg i här i tillvaron? Vad återstår ännu att göra? Var står jag? Mitt i livet? I slutet av det? Kanske har jag ännu bara levt en tredjedel? Månne är jag odödlig?


Jag har en återkommande dröm. Jag drömmer om att när flickorna blivit stora ska jag flytta till Rom för att bli ett smått alkoholiserat orginal som framlever sina dagar genom att guida rika turister.

Jag ser mitt pensionerade jag i halmhatt och skrynklig linnekostym åkandes på vespa bland ruinerna och dra mer eller mindre sanna anekdoter för att efter väl förrättat värv avsluta dagen på en bar i skuggan av Pantheon.

På baren är jag en välkänd uppskattad storyteller med kredit och som mot en limoncello (eller två) gärna bjuder på lustiga anekdoter och sånger. De lokala italienska stamgästerna och barägaren nickar och skrattar menade i samförstånd när jag efter att ha sjungit och oförargligt härjat till sist somnat vid bordet. Man tillser att den lustige svensken, som man i övrigt inte vet så mycket om, inte själv kör vespan till sin lilla lägenhet i en bergsby med bländande utsikt över den eviga staden.


…och flickorna då?

Ja, se där lusen i satans veck. Det gäller att gå varligt fram – både som barnens pappa och när jag skriver dessa rader. Men frågan är berättigad och jag förstår att den väcks av omtanke.

Mina flickor har, vilket är lätt att glömma, varit med under hela sjukdomstiden och ibland under den allmänna villervallan kanske inte alltid fått den omtanke och uppmärksamhet de annars varit vana vid. Tysta har de tålmodigt stått bredvid och bevittnat vår oro, frustration, ilska och sorg.

Men också vår kärlek, hopp, framtidstro och livsglädje.

De har sett cellgifterna påverka sin mamma, kommit på sin pappa i obevakade ögonblick utan den obekymrade glättighetens rustning. Snabbt har de sett honom torka sina tårar för att spricka upp i ett tillkämpat leende uttrycka något i stil med: Det är ingen fara, jag är bara lite trött.

Men de har också sett vår, nåja – hennes, kamp, järnvilja, inställning och varseblivningsförmåga. 

Vad har allt detta gjort med dem, undrar jag emellanåt, hur har deras kommande liv påverkats. Nå, den som lever får väl se. Life will find a way, som det heter i filmen “Jurassic park”.  

Den elfte april 2019 fann inte livet längre någon väg, för då dog Malin. Just den enstaka timme jag inte var på plats hos henne.

Jag önskar att jag kunde säga att hon låg i mina armar när hon somnade in. Att jag vakade vid hennes sida precis som när min syster dukade under av samma förhatliga sjukdomshelvete. Men så var det inte. Nej, jag var på språng någonstans. Jag var inte där.

Jag hade tills detta slutgiltiga ögonblick bott hos henne på sjukhuset i över en vecka, tillbringat all tid med henne och när jag till sist verkligen behövde göra några ärenden passade hon på att checka ut. 

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tänka tanken att hon verkligen passade på. Den som känner henne håller nog med om att det vore väldigt typiskt. Jag bestämmer väl själv när jag kilar över gärdesgården.

Jag ringde till sjukhuset för att meddela att jag snart skulle vara där igen när personalen istället berättade att hon lämnat oss.

Det kändes som en försiktig spark i magen. En spark av Bruce Lee i slow motion. Pyspunka. Ögonblicket jag länge fruktat hade infunnit sig i all sin ogästvänlighet. Allt blev plötsligt lugnt och stilla. Från att ständigt varit på språng, med rusande puls på väg, var inget längre bråttom.

Manuset hade inte fler sidor. Min planering hade nått slutet.

The end.

Utan karta i okänt land tog jag mig för några saker. Jag ringde hennes familj. Jag gick håglöst runt i huset. Grät lite. Packade ner några saker, särskilt några av de ytterst fina buteljer hon köpt på vår vinresa föregående höst, sedan åkte jag ner till flickornas skola.

Jag inväntade att deras lektioner skulle ta slut för jag inbillade mig att de skulle traumatiseras av att jag stormade in med ett besked de redan visste skulle komma. Och bråttom var ju inget, längre.

(Jag fick själv en gång beskedet om min mammas insjuknande och sedermera bortgång på ett hårt och opedagogiskt vis varför detta kändes viktigt.)

Varför är du här pappa? Jaha. De var så tysta och modiga, mina älskade små flickor. Vi åkte till Malin och tog vårt farväl. Vi fick med oss hennes ägodelar. Vi besökte personalen på kvinnokliniken, vilka tagit hand om henne under större delen av sjukdomen, och meddelade att hon lämnat oss eftersom de inte nåtts av informationen.

Det kändes, minns jag, mycket viktigt att personligen tacka för all hjälp och vård vi fått. Sedan åkte vi till flickornas mormor och morfar några dagar.

Det var som en tidig höstmorgon när dimman ligger tät, den där dagen. Och i viss mån står jag ännu kvar i den. Jag anar att solen snart ska bryta igenom och skingra dimman. Med den skillnaden att jag inte vet om jag vill det – jag är rädd för vad jag ska upptäcka i solens skarpa avslöjande sken. Medan dimman ännu ligger tät kan jag inte se världen och hoppas och tror därför att den inte heller kan se mig. Lite som ett barn som håller för ögonen och tror att ingen kan se det.

Men flickorna är med mig hela tiden, där i höstdimman, och inte sällan pekar de ut färdriktingen. De har varandra, vi har varandra. De tröstar ibland och behöver ofta själva tröst. Om det är något jag kan säga om hur allt detta påverkat dem så är det att de har kommit varandra nära. Vi har kommit varandra nära. Och det, om något, måste vara något bra.  

De är ännu modiga och tar det bra. Livet har sin gilla gång. Ett steg framför det andra. Kanske är Dotter 2 den av oss som klarar allt bäst just nu när cirkeln börjar slutas. Hon är som något av en pansarvagn som forcerar terrängen oavsett vilka hinder livet lägger i hennes väg. 

Hon gör det med integritet, nyfikenhet, fantasi, glädje, sång och musik.

Man måste låta sin inre tönt lysa igenom. Du är bra på det, pappa, och jag med!

Men ändå. Jag kan inte riktigt frigöra mig från känslan av att tycka så oerhört synd om dem. Men vad gagnar egentligen sådant? Nej, förälder är man i varje medgång och motgång. Jag är deras pappa – i dimma som skolsken. Det är något fantastiskt – och något att ta vara på här och nu. Inte sen, när allt kanske känns lite bättre.

Nej. Här. Nu.

Så vi pratar på om kroppsideal, mens, korona och det obestridliga faktum att om tar man sig igenom högstadiet så klarar man allt. Nej, inte går det att ducka för ansvaret, inte. Jag tackar istället för att de kommer till mig med stort som smått, att vi trots allt har möjligheten att skratta, gråta och gräla tillsammans.


Drömmen att dra mig tillbaka som något av ett rödnäst original, som i skrynklig linnekostym framlever sina åldrade dagar med att guida rika amerikaner i Rom, låter ännu vänta på sig.

Filosofin lär oss att drömmar inte bör gå i uppfyllelse – vi måste alltid ha något att drömma om, suckta efter, se fram emot. Jag lever i alla händelser en annan dröm nu. Det är inte alltid lätt, men icke desto mindre underbart. Pappa till mina flickor. Jösses, vilken grej att få uppleva. 

Och Rom ligger där hon legat sedan år 753 före vår tideräkning. 

Sen är sen, då är då, nu är nu och aldrig ska man aldrig säga. Jag har ingen aning om vart jag går – den som lever får som sagt se.


Relaterade blogginlägg

Den lille mand med den röde näse

bild 66 – vackra mask

Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.


Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.


Kolla er farsa – han är skitläskig!

Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?

Öh, nä..?


Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?

Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.

Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.

Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.

Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.

Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.


Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.

Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?

Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.

Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.

Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.

Verkliga livet – Tinder 1-0.

Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.

Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.

Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.


God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.


Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.

(Närå. Skämt. Okej?)

Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.


Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.

Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.

Verklig skönhet kommer inifrån

Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.

Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.


Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.

Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.

Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.

Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.

Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.

Jämförelsevis.


Källor;

Peter Englund: Tystnadens historia


Relaterade blogginlägg

Ståchor, LH och Eva