memento mori

Who wants live forever, who dares to love forever, when love must die

Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.

1986

Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.

Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare/politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling.

Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.

Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.

Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många.

Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.

Detta tema är alltså inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.

Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.


Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga.

Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.


Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.

Ett rum med utsikt

Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden.

För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.

Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad.

Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.


relaterade blogginlägg

Prometheus, Lawrence och jag


Källor:

Harari: Sapiens

Shelley: Frankensteins monster

imdb.com

Ett fint minne

bild 89 – andra vågen

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Detta är den grekiske filosofen Georgias ord från 400-talet f.v.t. Ett annat uttryck från samma filosofi (sofismen) är

Om inte ens ord överenstämmer med ens karaktär är man som en flöjt som talar med en annans mun.


Jag hörde nyligen ett inslag på radion om en närmast desperat kvinna som mist sin man i covid. Hon var så ledsen. Hon hade ju aldrig varit ensam, aldrig druckit förmiddagskaffe i ensamhet, aldrig varit den som skött allt i sitt hem, aldrig varit ensam i sina tankar. Det smärtade att lyssna på. Samtidigt tänkte jag att jag kanske skulle höra av mig till henne och förmedla några tips.



Nu har jag växlat upp och börjat (om) igen. Några av er har hört av er under helgerna och undrat hur läget är. Tack för det! Det är faktiskt ganska bra men det har varit en lång resa. Och den pågår.

Efter Malins bortgång kändes det viktigt att lägga allt det dåliga bakom mig. Detta förhållningssätt medförde ett närmast maniskt beteende som ibland ledde till dåliga beslut. Min samtalspartner säger att jag försökte fylla ett svart hål efter Malin.

Den här hösten kom allt ikapp mig och jag har varit tvungen (det fungerar inte som livsstil att fly) att bearbeta det. Det var den andra vågen, kanske man kan säga. Den andra vågen av sorg. Risken är att sådant mående, om det inte bearbetas, leder till depression. För man kan inte fly i oändlighet.

Jag har fått god hjälp, hittat strategier och det känns ljusare igen. Det är faktiskt till och med så att livsglädjen är om inte tillbaka så åtminstone lite på väg. Och flickorna hjälper till. Vi är så nära, flickorna och jag.

Dotter 1 vill söka estet teater till hösten. Jag skrattar för mig själv. Malin, en stjärna på matematik, logik, ekonomi och organisation, med mera, suckade ofta åh, de är ju som du, hopp, studs, musik och evigt babbel.

Så då kör vi då. Utöver mitt heltidsarbete på skolan är det på tisdagar och torsdagar antingen fullmäktige, kommunstyrelsen, något av dess utskott eller Kultur och fritidsnämnden. Till det kommer olika sporadiska möten ”där det är bra om jag är med”. Förberedande möten, tjänstemän som vill informera, utbildningar (dock inget som har med partiet att göra, sådant ligger på kvällar eller helger). Arbetet med Globala Målen har tidigare varit intressant, hoppas det det kommer igång igen.

Summa cum laude: det pumpas ständigt ut nya kallelser i googlekalendern.

Den dag min chef säger att jag måste gå ner i tjänst får jag avsäga mig politiska uppdrag eftersom jag inte får något betalt utöver mötesarvode och ett blygsamt arvode som vice ordf i Kommunstyrelsens utvecklingsutskott.

Men jag vill inte gå ner i tjänst. Jag har förvisso inte råd men jag älskar också att undervisa. Jag tycker Lugnetgymnasiet är en fantastisk arbetsplats. Den bästa. Det skulle jag tycka även om jag provat att arbeta på en annan skola, för att citera en viss Christer Birgersson.

Nej, jag klagar inte. Detta är mitt val, min livsstil. Det är kul att hantera frågor om spillvattnet i Bergsgården, detaljplan för vindkraft i Lumsheden, världsarvets utveckling, vettig integration, muddring i Tisken eller att höra av mig till Annie och säga att det är huvudlöst att inte tillåta offentlighetsprincipen i friskolor. Att cykla från skolan med andan (och lunchen) i halsen och tinnitusen ringandes i örat för att rusa in i det knäpptysta rådhuset och sitta helt still i sju timmar. Jag gillar det. Annars skulle jag inte göra det.

Jag har det varken bättre eller sämre än människor i allmänhet och vill med denna bloggpost meddela att jag är hyfsat på banan igen. Jag kommer att jobba hemifrån så länge man måste, jag har insett att jag aldrig kommer att kunna fylla hålet i mitt hjärta och bitvis saknar jag Malin så jag håller på att bli galen.

Men jag har som sagt utvecklat mina strategier. Varje vaket ögonblick är inte längre fyllt av smärta, det kan ibland gå en hel halvtimme utan att jag tänker på henne. Det tycker mina vänner, min bror, till och med flickorna är något bra. (I söndags fick förresten flickorna med mig till IKEA, Mammons högborg antitesen till parterapi. Bara en sån sak!)

Så jag ska försöka ta nya tag nu, på båda mina jobb. Kanske har jag just överlevt andra vågen av sorg. Jag hyser förhoppningar av den typ som lätt uppstår när man ställer sig på den andra vågen i lika delar from som fåfäng förhoppning att den ska visa en annan, angenämare, vikt.

Strategierna då? Run, Forrest, run. Spring, löp, åk skidor, simma, cykla. Träning, motion, hjälper mot allt. Omge dig med goda människor och skippa idioterna. Leta inom dig efter de svunna superögonblicken, sådana där tillfällen när allt bara var helt underbart, och försök återuppleva om så bara en tiondel av känslan du hade då. Skratta, om du kan. Skratta åt sorgen, skratta åt döden. Skratta åt dig själv. Jag menar, livet är ett skämt – så varför inte skratta åt det? En sak kan jag iallafall säga: mina ord matchar min karaktär.

I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.


Något av allt detta dravel kanske jag kan förmedla till den ledsna kvinnan på radion. Å andra sidan:

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Styrsö sommaren 2009

Relaterade blogginlägg

Ögonblick


Källor:

Iordanoglu: Sofisterna

bild 88 – ögonblick

Jag fascineras av detaljer. Små och stora ögonblick som leder till något fullständigt oväntat.

Kanske är det på det viset att vi aldrig fullt ut kan överblicka konsekvenserna av våra handlingar. Ögonblick man kanske borde, vid en tillbakablick, tycka sig kunna ha njutit mer av – för stunden kom kanske aldrig tillbaka. Eller kanske handlar det istället om en smart lösning som i slutändan visade sig leda till något hiskeligt.

Hursomhelst. Ett flyktigt ögonblick är i alla händelser en sämre domare än en lång stund. Visst finns hallelujaögonblick, men varats långsamma framåtskridande är det som ger svaret och som i slutändan styr känslan.

Eller?


Behistuninskriften är, förmodar jag, ett världsarv. Bild och text blickar ner på betraktaren, uthuggna direkt ur klippan i Zagrosbergen i Iran. Skriften är daterad till 521 fvt och är perserkungen Dareios I monument över sig själv.

bild: Wikipedia

Berättelsen över kungens storhet berättas på klippväggen på tre olika språk: kilskrift, fornpersiska och akkadiska. Det var förvisso en svårtillgänglig plats han valde för sitt epos över sig själv, knappast tänkt att läsas av vanligt folk. Ändå får vi vara honom tacksamma så här i efterhand. Behistuninskriften är kanske den viktigaste källan vi har för att slutligen kunna förstå kilskriften.

Därigenom förstår vi måhända också oss själva lite bättre.

Undrar förresten om han var nöjd med resultatet, Dareios. Trots denna storslagna insats för historien törs jag emellertid påstå att det idag är relativt få som minns persernas store konung Dareios I.


Inte så många känner heller till Fritz Haber. Den som i övrigt inte känner till så mycket om det första världskriget känner dock i allmänhet till en sak: gasen. Den som på grund av sin speciella doft döptes till senapsgas.

Man skulle kunna tro att det är genom denna företeelse som den kemiska krigsföringen gör sin hemska entré men det finns också de som menar att detta förekom redan under Digerdöden när man under en belägring laddade katapulterna med pestlik. Det visade sig dock snart vara ett tveeggat svärd. Precis som gasen.

Under kriget led tyskarna på grund av den blockad kriget medförde brist på ämnen och materiel. Exempelvis salpeter som är en viktig beståndsdel i explosiva ämnen som krut.

Den tyske kemisten Fritz Haber hade redan 1908 uppfunnit metod för att enkelt tillverka salpeter och under kriget använde tyskarna hans metod i industriell skala. Haber själv var en ivrig förespråkare för att använda gas i kriget. Honom förutan hade Tyskland antagningen kapitulerat långt före november 1918. Han fick förövrigt Nobelpriset i kemi samma år.

Några år senare utvecklade han gasen som skulle komma att användas i nazisternas koncentrationsläger under nästa världskrig. Även om Haber, det måste påpekas, utvecklade den som ett bekämpningsmedel mot insekter.

Haber var av judisk släkt. Trots att han både var nationalist och officer, och alltså någon som gjort sitt land stora tjänster, utvisades han av nazisterna 1933. Han avled redan året efter av naturliga orsaker vilket trots allt, åtminstone för hans egen skull, nog var tur.


Vi behöver perspektiv, alltså. Hastverk är sällan bra. Men historien hjälper inte alltid. Vissa ting måste hanteras med framsynthet och inte genom efterklokhet. Som det där med gas.

Jag har upplevt en lång stund med någon. Sjukdomen var kort. Slutet, sett i perspektiv, snabbt. Världen går vidare, drabbas av en pandemi. Människor har sitt att tänka på.

Men jag har stannat. Jag vet att jag borde kommit över henne nu. Att jag liksom världen borde fokusera på annat. Människor gör redan det. Men alltså inte jag. Varje vaken minut är smärta och jag längtar ständigt efter sömn, jag sover enormt mycket, för då känner jag inget.

Men man kan inte stå stilla i flödet. Flyktiga ögonblick kommer och går, bildar till sist en helhet. Jag måste förhålla mig, ta ställning, agera. Ännu har jag inte bestått provet, ännu vet jag inte om jag kommer förbli Galadriel.

För att fortsätta droppa referenser. Alla, en forntida kung, en kemist under första världskriget eller en helt vanlig nutida snubbe i Falun, alla behöver vi sinnesfrid. Ignorance is a bliss.

Jag sluter ögonen och förflyttar mig bakåt i tiden. Det är i mitten av oktober 2005 och jag tittar på det vackraste jag någonsin sett. Ett flyktigt ögonblick stod jag i ett tyst sjukhusrum alldeles fullt av skönhet. Det var ett litet, stilla ögonblick som växte till en känslostorm för alltid inhuggen i klippan.

What we do in life echoes in eternity.

Så går ännu en dag, blott ett ögonblick i sänder.


Relaterade blogginlägg

Tebogo

Quo vadis


Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

IMDb

bild 86 – tiskens västra strand

Platsen har stor betydelse i en människas liv. Att undersöka detta kallas att tillämpa ett mikroperspektiv på historien, gräv där du står så att säga.


Jag har, utan att närmare begrunda saken, levt en stor del av mitt liv i relativ närhet av sjön Tisken. I synnerhet av dess västra strand. Eller sjö och sjö, tusen år av sediment från gruvan och på senare tid också andra industrier gör att det numera inte är mycket till sjö kvar. Däremot är gruvan fortfarande en av Sveriges största förorenare av Östersjön och föroreningarna finner/rinner sin väg/utgår via/från Tisken.

Tiskens västra strand, alltså. Det är väl inget särskilt med den, tänker måhända den genomsnittlige falubon. Kanske inte – ändå intresserar platsen mig. Jag springer ofta där, min runda går bland annat längs med. Jag tränade som barn fotboll på Kopparvallen belägen knappt en frispark därifrån och jag gick på låg- och mellanstadiet ännu närmare än så på Södra skolan.

Det är faktiskt en ganska vacker passage där cykelvägen passerar mellan Kvarnberget och Tisken. Ryktet säger att man en gång i tiden impregnerade syllar av trä till järnvägen och telestolpar med asbest på den här platsen. Man brukade in i nutid tippa snömassor från snöröjningen här men jag tror och hoppas att man slutat med det.

En gång i tiden förlades stadens barnbördshus intill denna gifttipp, därefter omvandlades byggnaden till skola och sedermera byggdes, en bit bort, en vårdcentral (om någon uppfattar en viss syrlighet ber jag om överseende).

Trots att Tisken länge var farbar för båttrafik är nedsmutsningen av området alltså ett millennium gammal. Jag gick förresten till arkivet och hittade en hundra år gammal diskussion om saken.


Drätselkammarens framställning om anslag till inhängnande av avstjälpningsplatsen vid Tisken.

Paragraf 89.

Utdrag av protokoll hållet vid drätselkammarens i Falun sammanträde den 27 mars 1918.

Med förmälan att den för uppdrag av byggnadsavfall och dylikt upplåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand under den mörkare årstiden och även annars under nattetid används till avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin, varigenom en vidrig stank uppstode till stort men för i närheten boende, hade hälsovårdskommissarien hos hälsovårdsnämnden gjort framställning, om ej ifrågavarande område kunde genom drätselkammarens försorg inhägnas, så att endast en inkörsväg funnes och kontroll över avstjälpningen kunde utövas. Denna framställning hade hälsovårdsnämndens ordförande överlämnat till drätselkammaren med hemställan, att drätselkammaren skyndsamt låta ingångna platsen ifråga.

Sedan stadsingenjören nu meddelat, att han beräknat kostnaden för inhägnaden till 350 kronor, beslöt drätselkammaren överlämna ärendet till stadsfullmäktige med anhållan, att fullmäktige ville besluta att låta inhägna platsen och anvisa därför erforderligt belopp att tagas av uttaxerade medel.

Som ovan. Enligt protokollet:

V. Högberg


Till Drätselkammaren i Falun

Då de i bilagda skrift omförmälda olägenheter äro synnerligen menliga för stadens Epidemisjukhus och i närheten boende personer samt någon bevakning av platsen under hela dygnen icke torde låta sig göra, får jag å Hälsovårdsnämndens vägnar hemställa, att Drätselkammaren behagade skyndsamt låta platsen ifråga inhägnas på det sätt hälsovårdskommissarien Larsson föreslagit.

för Hälsovårdsnämnden: Johan Cornelius

Falun den 14 mars 1918.


Till Herr Ordföranden i Hälsovårdsnämnden i Falun.

Som under en längre tid förekommit, att den för upplag av byggnadsavfall och dylikt tillåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand, under den mörkaste årstiden och även annars under nattetid, användes för avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin varigenom en vidrig stank uppstår till stort men för i närheten boende, utan att detta hitintills kunnat förhindras, får jag härmed vördsamt göra en framställan om ej ifrågavarande område kunde, genom Drätselkammarens försorg, inhägnas så att endast en inkörsväg finnes som vore öppen endast å tider då den arbetare, som dagligen finnes på platsen för planeringsarbetet, uppehölle sig därstädes, varigenom av denne kunde kontrolleras vilka ämnen som där avlastades.

Falun den 14:e mars 1918.

Carl Larsson, Hälsovårdskommissarie

Att lukten från ifrågavarande avstjälpningsplats tidtals är så stark att den kännes till Epidemisjukhuset, intygas.

Uno Wallin stadsläkare

Maria Glad: Föreståndetska Ep. Sjukhuset


Jag vet faktiskt inte om platsen blev inhägnad eller inte. Men jag njuter i fulla drag av det vackra, nästan poetiska språket i handlingarna. Och då ska man veta att jag är en person som läser stora mängder politiska handlingar.

Nästa gång jag lunkar fram på min runda tänker jag inte enbart på gamla skolminnen utan ägnar även en stund åt att begrunda de människor som för hundra år sedan plågades svårt av en vidrig stank från Tiskens västra strand.

Tiskens västra strand en dyster morgon i december 2020.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktiges i Falun, Handlingar, 1918

bild 85 – villa jovis

En villa är ett friliggande bostadshus, vanligen avsett för ett hushåll, med tillhörande tomt. Benämningen går tillbaka till antikens Rom och betyder ”herrgård” eller ”lanthus”. I romerska riket var villa rustica benämning på en större jordbruksfastighet medan en villa i en stads utkanter kallades villa suburbana.

En villa förknippas ofta i kulturen med en plats där kroppen får ro och själen frid. Hildasholm, Bergmans Fårö, Camp David, Carl Larsson-gården, Zorngården och Churchills Chartwell är några moderna/historiska exempel.

Två andra exempel är Villa Jovis och San Michele som ligger på Capri och är platser där två vilsna själar, kejsar Tiberius och Axel Munthe, med två tusen års mellanrum fann sin frid. Även undertecknad fann frid där på min bröllopsresa – en resa jag ser som min bästa genom alla tider.

Grotta Azzurra på Capri – en romantisk plats
villa Jovis

Det börjar bli tufft, nu. Dyster är tillvaron i Casa Adolphson. Ändlösa, skärmfulla dagar tillbringade på en ranglig stol. De dagliga frågorna handlar om vilken musik ska jag lyssna på, om jag ska springa och hur jag i detta själsliga tillstånd ska kunna motivera Vildvittrorna till att njuta av dagen och att tro på framtiden.

Vad är meningen med alltihop, undrar jag. Fångad i covids frusna järngrepp tar de existentiella grubblerierna gärna överhanden. Meningslösheten och hopplösheten regerar. Inga jämförelser i övrigt, men också valet av litteratur, Paul Celans ”Dödsfuga”, speglar den sinnesstämningen.

Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt


Mohammed Bouazizi var en tunisisk gatuförsäljare som fick nog och, berövad allt hopp, slutligen betalade det yttersta priset. I en protestaktion 2010 brände han sig själv till döds. Denna desperata protest blev starten för den arabiska våren där framförallt Tunisien med sina stora sociala och politiska problem skakades i grunden. Händelsen ledde till att den dåvarande presidenten Ben Ali flydde efter 23 år vid makten.

Jesus från Nasaret protesterade på ett annat sätt. Han föddes under den romerske kejsaren Augustus regeringstid och avrättades under efterträdaren Tiberius ca år 30. Den dystre gamle kejsaren hade antagligen ingen större aning om vad som tilldrog sig i en perifer del av imperiet medan han ensam vandrade runt i sin villa eller badade i de underbara grottorna på Capri.

Men Jesus var lika avgörande för filosofins utveckling som någonsin Platon och Aristoteles, trots att det inte var nya tankar han framförde. I Bergspredikan talar han om att bemöta ondska med godhet, ett tema Sokrates diskuterade 300 år tidigare. Tanken att älska sin nästa hade redan många hundra år på nacken när Jesus torgförde den och idén om att ett rättrådigt, gott, liv avspeglas i både tanke och handling hade redan Aristoteles paxat. Inte heller tanken om ett måttfullt liv var ny, detta var sedan länge stoikernas inmutade område. Inte ens profetian om den yttersta dagen var något särskilt originellt i den hellenistiska världen, där och då var detta gammal visdom, old news. Och enligt somliga, då som nu, att betraktas som fake news.

Det som faktiskt var unikt med Jesus var att han såg den yttersta dagen som nära förestående och sig själv som en huvudaktör, som Messias, frälsaren. Problemet för framförallt hans följare blev påtagligt när hans påstående om den förestående undergången inte omedelbart inträffade. Den har ännu inte, 2000 år senare, inträffat. Paulus och andra efterföljande uttolkare av den kristna läran diskuterade ivrigt med andra filosofer om vilket saligt liv som väntade den som trodde och hur deras uppfattningar skilde sig från andra lärors syn på själen.

Jag hade utan tvekan köpt biljett till en sådan tillställning, så mycket kan jag säga.


Det är i alla tider och sammanhang periodvis tufft. Som nu. Den stora frågan är vad man gör åt det. Inom oss kämpar Jesus med Bouazizi om vår själ. Inte som i en kamp mellan ont och gott utan som i en kamp mot oss själva. I den kampen får man helt enkelt försöka skapa sig sin egen inre villa. Goda rutiner i kombination med goda minnen, att leva lite i det förflutna, men samtidigt blicka framåt.

Man får ofrånkomligen på ett eller annat sätt alltid skörda det kan sår. Det förflutna hjälper oss att skilja gott från ont, rätt från fel. Det förflutna vilar aldrig, vare sig det kollektiva eller personliga, och tur är väl det. Därför kan jag inte annat än att försöka vara en dubbelt så bra förälder, vårda min villa och varje dag försöka må en tiondel så bra som jag gjorde i en båt i en alldeles blå grotta på Capri för tjugo år sedan.

En sån där gatufotograf fångade ett sånt där ögonblick

Relaterat:

Tuskulum

Världens första hus

Jesus brorsa

Stilla veckan

Jag = Hatte Furuhagen


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Celan: Dödsfuga

Wikipedia

gerrymandering

Gerrymandering är en engelsk (amerikansk) term för ett valsystem som är mer eller mindre riggat att gynna ett visst parti eller en viss kandidat. Begreppet används framförallt i USA men förekommer också i andra länder. Även i Sverige gynnade valsystemet Socialdemokraterna fram till reformationen av det 1973 (påstår jag – jag kan på anmodan försöka utveckla det resonemanget).

Ett politiskt parti vill förändra samhället utifrån en viss ideologi. Men det är också en sammanslutning av människor som vill gynna en viss grupp. Arbetarrörelsen vill exempelvis gynna arbetarna, Centerpartiet landsbygden. Kan man inte rösta på Socialdemokraterna om man inte ser sig som arbetare eller på Centerpartiet om man bor i stan? Jodå. Men det faller lite utanför denna bloggpost.

Oavsett hur man motiverar eller avgränsar gynnandet är detta partiernas grundläggande funktion. I det demokratiska samhället möts och bedöms dessa olika intresseorganisationer (partier) i val varefter majoriteten får bestämma, minoriteten höras.

Spelplanen i demokratin är dock inte hundraprocentigt rättvis. Sådan total rättvisa går inte att uppnå det är en utopi. Det finns nämligen alltid brister i system. Alltid någon som är missgynnad. Men det måste vara tillräckligt rättvist, människorna måste generellt sett känna sig trygga, sedda och hörda.

Det är särskilt svårt att förstå amerikanernas demokratiska system. Men jag ska här göra ett försök – korrigera mig gärna om jag har fel.

Utöver att det hängt med sedan 1789 och därför innehåller stora mått av tradition (en omskrivning för att det är föråldrat) är det tydligt (iallafall för mig) att sambandet mellan avgiven röst och det slutliga valresultat är brutet.

Det är en demokratisk orimlighet att en kandidat får miljontals fler röster än sin motståndare men ändå förlorar valet – vilket skett flera gånger i presidentvalet och senast 2016. Skevheten beror på systemet med elektorer. Problemet är att antalet elektorsröster inte avgörs genom antalet vanliga röster. Det är istället federalt valda representanter, inte väljare, som utser elektorer vilket ger en sned fördelning.

Glest befolkade delstater får ett oproportionerligt stort inflytande. Enkelt uttryckt är röster i små delstater mer värda än röster i stora. Man gör även skillnad på territorier och delstater trots att innevånarna i territorier också är amerikanska medborgare så saknar de elektorer. Territoriet Puerto Rico har fler innevånare än 21 av de 50 delstaterna men trots att de är medborgare så saknar de alltså möjlighet att delta i presidentvalet. För det krävs att man bor i en delstat.

Sedan kan man rada upp alla möjliga konstigheter, som hur man skaffar sig legitimation för att få rösta, var lokalerna ligger, när de har öppet, att dömda brottslingar i vissa delstater förlorar rösträtten och mycket annat.

Systemet gynnar (verkar det för mig) en vit medelklass. Sedan har vi indirekt påverkan. Att USA har enorma skillnader mellan rik och fattig spelar in.

Elektorerna utses av partierna (som jag förstått det) men är underordnade kongressen som är den lagstiftande församlingens (senaten) ”överhus”. Delstater med liten befolkning är överrepresenterade i senaten.

Den största delstaten, Kalifornien har åttio gånger fler innevarande än den minsta, Wyoming, och andelen elektorer är inte proportionellt fördelat.

Det finns alltså många exempel på gerrymandering och det tycks alltså som en viss grupp ska gynnas. Och detta är all nöt känt. Försvaret av systemet verkar gå ut på att så ser det ut, spelets regler, av tradition har medborgare i USA i praktiken olika stor rösträtt. Vad gör detta ned landet när den vita medelklassen inte längre är i majoritet?

Problemet är att det blir ett självspelande piano. När en president eller ett parti som innehar makten inte vilar på vald av en majoritet blir resultatet en politik som fortsatt gynnar en minoritet och därmed fortsatt begränsningar i rösträtten. Annars förlorar man ju på sikt makten.

Åter hem till Sverige. Hur kan man påverka?

Jag trivs utmärkt i mitt parti men i frågan om offentlighetsprincipen i skolan har Centerpartiet i mitt tycke landat lite fel. Å andra sidan finns inget parti som levererar den skolpolitik jag föredrar. Man får helt enkelt välja om man vill vara med i ett parti eller inte. Allt fler väljer att inte vara det. Frågan jag ställer mig är om man därigenom åstadkommer en sorts ofrivillig gerrymandering.

För det går att påverka. jag har de senaste veckorna fört en debatt om mötestider och debattklimat. Det har blivit bättre! Min förtjänst? Givetvis inte. Det är individens förtjänst. Men evighetsmöten står ännu som spön i backen. På torsdag är det dags igen. Ingen stopptid (vilket betyder 13.15-23.55).

Nå, vi har haft familje-KF här hemma och den styrande minoriteten har efter ändlösa förhandlingar som får ordinarie KF att likna en västanfläkt, innehållande smicker, eftergifter, åthävor och inte ett dugg subtila antydningar om rejält tilltagna julklappssäckar, lyckats nå fram till om inte the deal of the century så åtminstone ett godtagbart resultat.

Man vet nog strängt taget alltid vilken grupp man vill gynna – och varför. Det är en fråga om prioriteringar, helt enkelt. Korrigera mig gärna om jag har fel men var beredd på att det båtar föga.

And now for something completely different – a man with a tape recorder in his nose.


källor:

Snyder: Vägen till ofrihet

SVT.se

bild 83 – terra firma

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för någon varit ute på riskfyllda upplevelser av olika slag. Jämför gärna med helt vara ute och segla eller med det mer moderna off pist. Terra firma innebär alltså motsatsen.

Att vara på fast grund är nog dock inget för oss seglare. Inte botten är nådd heller. Är du seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, säger jag. Jag är ständigt ute och seglar. Snedseglarnas riksorganisation: here I come!

Snedsegel är ett verkligt segel. På en båt. Benämningen snedseglare används (vanligen av en äldre generation) i vardagslivet som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels om en person som kommit lite på sned här i livet.


Oppositionen här i stan använder gärna, lite spefullt, uttrycket den styrande minoriteten. Det klart, de har rätt i sak. Men lika rätt är isåfall formuleringen majoritetsoppositionen som var för inkompetent gör att ta makten.

Det kanske möjligen inte är en så framkomlig väg att retas? Men kul?


Jag hörde nyligen att någon köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17555 kr. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kommer jag att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Aldrig jagar vi människor njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka.

En viss mängd lycka

Nej, man måste hitta lösningen inom sig – inte utom sig. Annars blir man utom sig. Tror någon på allvar att Donald Trump har ett rikt själsliv?

Detta är förövrigt en av anledningarna till att jag ibland låter eleverna arbeta med temat historiens största börskrascher. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen… Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.


Mask eller inte, det är frågan. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat tema pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning.

Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade också en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd.

1600-talets vårdpersonal må ha varit få och outbildade men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor och läderkängor och alltså tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man kunde nämligen bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben (se bild) på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna.

Min bror är en modern pestdoktor. Batong, mask och allt. Själv bär jag sedan gammalt alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

YB – en modern pestdoktor

Det är sällan jag tittar på tv-serier numera men fjärde säsongen av The Crown är ett måste. I tredje delen finns en scen där en mus springer igenom rummet där drottningen sitter. Det är naturligtvis ingen slump. Jag funderar över vad scenen ska symbolisera. Är Lady Di musen? Om vem lejonet är råder ingen tvekan. Det vimlar av lejon i kungliga vapen.

Gud och min rätt. Så blygsamt.

Till syvene och sist så är det sunda värderingar som driver allt framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Som pandemier. Vi må jaga njutning men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer.

Vi är väl alla emellanåt ute på djupt vatten. Och medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får vi var och en, här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota Covid-Olle i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad.

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens månne mitt adelsmärke. Men jag seglar glatt vidare i jaken på ökad kunskap och nya bekantskaper.

Det är dock inte utan att jag känner en förnimmelse av botten nu när jag försiktigt sträcker ner stortån. Vattnet må vara kallt men sjunker gör jag inte.

Botten är nådd

Just ja, jag fyllde år härförleden. Stort tack för all uppvaktning! Hur det känns? Bättre än alternativet.


relaterade blogginlägg

Pelargoner

Borgmästaren i Wuhan


Källor:

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

bild 82 – te deum vs pity party

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.


Nyanländ – och glad

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Inte så gammal – och glad

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.


Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Äldre – och glad

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

resan till älvaskären – del 3

Södra skärgården är känd under flera namn som exempelvis Älvaskären och Brännholmarna, området har också omväxlande hört till den svenska kronan och Danmark-Norge.

Öarna höjde sig över vattnet 9500 år f. v.t och gott om stenåldersfynd har gjorts. Vikingarna hade Brännö som marknadsplats under 900-talet. Den dansk-norska dominansen bröts under 1200-talet under de svenska försöken att nå havet i väster.

De första människorna kom hit omkring 4500 f.v.t. möjligen för att jaga gråsäl. År 1500 bodde det cirka 100 människor på öarna, år 1800 hade området 1000 innevånare och 1996 bodde cirka 5000 människor i södra skärgården. Man kan alltså tala om en förhållandevis långsam befolkningsökning och det är först de sista decennierna som man kan märka en större ökning.

Ett fynd som antyder hur länge det bott människor i södra skärgården är den oxe man hittade 1975 på S:t Förö. Fyndet innehöll även pilspetsar av flinta och fyndet visade sig vara cirka 4000 år gammalt.

Människorna i södra skärgården har främst ägnat sig åt traditionellt jordbruk och haft fisket som bisyssla. Namnet Älvaskären dyker som tidigare nämnts upp i de isländska sagorna.

Gränsen mot Danmark som drogs under 1200-talet gick strax norr om södra skärgården medan den norra skärgården (Bohuslän) inte införlivades med Sverige före 1658.

När öborna skulle ta sig in till staden under 1100-talet var man först givetvis tvungen att ordna med båtskjuts. Sedan hade man tre mil till den norska staden Kongahälla (en föregångare till nuvarande Kungälv) och sedan ytterligare fem mil till svenska Lödöse, en stad som ibland besöktes av hanseskepp. Från och med 1550-talet finns källor som visar att man åkte till fastlandet för kyrkobesök.

De stora sillfiskeperioderna har alltid medfört befolkningsökning och det var just under en sillperiod på 1500-talet den första kyrkan byggdes. Under en dansk räd 1563 brändes Frölunda kyrka som södra skärgården tillhörde varför man uppförde Styrisöö capell.

Skärgården befann sig ofta i krigszonen för de många stridigheter som utkämpades mellan Sverige och Danmark och den var i dansk ägo mellan 1611-1619 då den andra Älvsborgs lösen betalades.

Krig utbröt på nytt med Danmark men efter freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt. 1648 köpte en holländsk officer som kämpat för Sverige Vrångö och den svenska fältmarskalken Lennart Torstensson införskaffade skattehemman på Styrsö och Köpstadsö.

Sjömansänkor som stod utan inkomst fick under privilegierade former driva krogrörelse på öarna (jämförelse kan här göras med Falu koppargruvas gruvarbetaränkor som också blev krogföreståndare som ersättning för den avlidne makens inkomst) och denna rörelse kom att blomma upp främst under de stora sillfiskeperioderna som inföll under 1500-talet och 1700-talet. Dessa etablissemang låg till grund för den hotell- och restaurangverksamhet som växte fram under det nya badmodet i skärgården under 1860-talet.

Alkoholen i skärgården har alltid varit en omtvistad fråga, inte bara under 1800-talet. Faktum är att fram till 1990-talet har många etablissemang som serverat alkohol i södra skärgården någon gång brunnit.

Vid sekelskiftet såg skärgården inte alls ut som idag med sin böljande grönska på stora delar av öarna. Under århundradens gång har en mer eller mindre systematisk avröjning skett av så väl danska som svenska kronan.

Eken var gott båtvirke och den var fridlyst för kronans räkning och trots att otillåten avröjning var belagt med stränga straff fällde öborna mycket ek för egen räkning. Vid sekelskiftet startades emellertid olika badgästföreningar vilka odlade olika projekt i skärgården, däribland träodlingar.

I slutet av 1700-talet växer sig sillfiskeindustrin sig stark men var ändå länge förhållandevis svag i södra skärgården i jämförelse med den norra. Man förlitade sig inte helt på sillfisket.

Det faktum att en stenkyrka byggs på Styrsö tolkas av Fhager som en isoleringsbrytning, man skulle inte lida andlig nöd på grund av storm eller krig. Kanske kan man tolka det precis tvärt om – att man vill isolera sig från fastlandet?

Det är framförallt de sydligaste öarna, Styrsö, Donsö och Vrångö som ägnat sig åt fiske medan Brännö och Köpstadsö traditionellt varit lotsöar. Den uppdelningen kan man se än i dag när företagsamheten är starkast på de södra öarna.

Styrsös storhetstid inföll från mitten av 1800-talet då förmögna göteborgare med ångslup åkte ut till ön för att bada. Både badhus och restauranger kom till. Verksamheten nådde sin kulmen vid förra sekelskiftet med besök av självaste kung Oscar II.

På det personliga planet kan anföras att min frus farfars farfars far, teaterdirektör Knut Oscar Tivander, en celebritet på sin tid, uppträdde på Styrsö Bratten i juli 1885. Kanske var mammas morfar Viktor Johansson, eller någon av hans föräldrar, som liten där och såg honom.

Mina döttrars morfars farfars farfar (på många sätt inte helt olik deras far. Förklara det den som kan).

Vid det andra världskrigets utbrott hade dock både förutsättningarna förändrats och vid krigsslutet var badverksamheten som den tidigare tett sig helt utdöd. Samtidigt med badverksamheten kommer också en persontrafikrörelse igång på allvar för första gången.

Under 1960-talet tunnades sillfisket ut och länderna runt Nordsjön utvidgade sina territorialgränser vilket begränsar det svenska fisket i väster.

1974 införlivades södra skärgården med Göteborgs kommun men innan så skedde ordnades så att alla bebodda öar fick rinnande vatten och alla vägar asfalterades. Man byggde även bro mellan Styrsö och Donsö.

1980-talet handlade mycket om att bygga upp ett fungerande socialt skyddsnät tillgängligt på plats i skärgården.


I nästa del fortsätter resan in i 1900-talet.

Klosterlasse

Hur vet man att man gör rätt? Hur vet man att ens övertygelse inte är hopplöst passé? Å nej! Är det nu den kom?!


Lars Nilsson, a.k.a Laurentius Norvegus, a.k.a Laurits Nielsson av Norge, a.k.a Klosterlasse föddes i Norge 1538. Efter präststudier konverterade han till katolicismen och blev även Jesuit. Klosterlasse levde under den tid som kallas motreformationen och han vigde sitt liv åt strävan att återinföra katolicismen i Skandinavien. Vi vet hur det gick: inte så bra. Men spelar det någon roll, egentligen?

Men under Johan III och Sigismund var läget gynnsamt så Påven tyckte det var värt ett försök. För att genomföra planen reste Klosterlasse till Sverige där han utgav sig för att vara luthersk präst men under cover grundade han samtidigt ett jesuitkollegium. Detta var före BankID, kameraövervakning och sånt varför sådan verksamhet gick lite lättare. Å andra sidan var konsekvenserna värre vid upptäckt: dödstraff, landsförvisning, tortyr, etcetera.

Under 1570-talet bedrev han alltså under protestantisk täckmantel katolsk gudstjänst och undervisning i Riddarholmskyrkan. Han höll sin verkliga identitet dold till 1580. Han lär ha varit karismatisk och iallafall i så måtto framgångsrik att han lyckades få många att konvertera. Upprördheten när han väl avslöjades ledde till upplopp och till att ”papisten” jagades ur landet. Han lär, strax innan han dog, även slängt käft med protestanternas lejon Gustav II Adolf i Riga när denne erövrat staden 1621.


Förra året inträffade en incident i min lokala butik. Det var kö och en kvinna i slöja hade svårt att göra sig förstådd. Hon skulle köpa smör och något annat – sammantaget uppgick notan till 54 kronor.

Men köpet medgavs inte. Hon hade inte råd. Stämningen blev tryckt. Personalen himlade sig och kön suckade mangrant när hon vände sig om för att återlämna varorna. Jag erbjöd mig att betala, men hon tackade nervöst nej eftersom hon inte kunde betala tillbaka.

Jag menade att det behövde hon ju inte. Men du är ju svensk? Förvisso – men det är du med. Så låt mig nu, som en svensk till en annan, betala. När jag haft det svårt i mitt liv har människor hjälpt mig. Det är sånt vi svenskar gör.

Någon i kön svor faktiskt åt mig men jag låtsades inte höra. Jag frågade istället kvinnan skämtsamt om vi inte tillsammans nu skulle jaga Mammon ur templet. Hon förstod inte. Stämningens förtätning nådde till sist sådana nivåer som bara stora mängder av det hormon som endast svenskar i kö utsöndrar. Personalen höll järnmasken. Jag inbillade mig att kvinnan såg lättad ut, men också skamsen, när hon snabbt lämnade affären. Vreden, varifrån den nu kom, riktades mot mot mig. Blickar. Knyckiga, hastiga, rörelser. Knutna nävar i fickor.

Varför berättar jag detta? Ja, inte för att framhäva vilken godhetens apostel jag är. Nej, jag tänker på vikten av att stå upp för sin övertygelse. Men hur vet man att man har rätt? Och så tänker jag på hur det skulle vara att inte ha 54 kronor på kontot när det behövdes. Jag funderar vidare på om uppmaningen att räcka brödet till den hungrige är något vi inte längre följer i Sverige. Isåfall vill jag, känner jag starkt, göra en motreformation whatever the odds.


Det var prov i veckan. Vissa saker är eviga.

Elever har humor

Kan detta vara det sista fönsterkuvertet? Är syndafallet äntligen över? Är jag nu en skuldfri man, rikare och mäktigare än 90% av världens befolkning?

Med Skatteverket skämtar man inte

Det skulle tas en öl i veckan men jag avstod. Det är väl mitt lutherska arv, kan tänka. Jag nåddes dock snart av det glada budskapet att far var där, på puben. Vad gör man? Mannen är som jag, han blir galen av alla restriktioner. We are dressed in our best and prepared to go down as gentlemen. Som reformatorn själv lär ha sagt: ”den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång”. Metoo, Martin, ring a bell?

Men om du smittar någon? Ingen risk svarar far lite vemodigt – vi har inga vänner kvar X och jag. Kom så går vi till puben, pappa, säger jag genast.

Vi går ut ibland, far och jag

Änte könsti? Här har man varit och handlat och fått den goda (!) idén att köpa en prinsesstårta till Vildvittrorna istället för lördagsgodis.

Flickor!, ropar jag när jag kommer hem, jag har en överraskning! De sveper ner till köket, tittar på tårtan och med en blick som talar om att jag närmast är att betrakta som fullständigt dum i huvudet återvänder de utan ett ord till sina telefoner. Äh, det var något drygt pappaskämt. Jag vet inte vad han ville.

Jag ser på tårtan. Den tittar kärleksfullt och lite utmanande tillbaka. Den ser god ut. När jag var liten älskade jag tårta. Det gör jag fortfarande. Jag tror också den älskar mig. Lika bra att sätta igång.


Plötsligt känner jag likt Klosterlasse en passionerad längtan efter den tid som var, efter en tid då jag inte behövde berätta för min far att han omedelbart ska lämna puben eller när mina döttrar inte behövde säga att jag ska unna mig att gå ut och ha lite kul. En tid när människor hjälpte varann i affären och mina värderingar inte var hopplöst passé. En tid när gamla vänner uppträdde på varandras bröllop, när hjältar fanns och stordåd utfördes, en tid när jag ännu kysste av kärlek.


Okej, okej. 50-årskrisen är här. Jag inser det. Skit samma, låt den komma bara. Låt mig bli den stockkonservative dinosaurie jag i själva verket redan är. Tidens oupphörliga gång kan man ändå inte göra något åt (mer än filosofiskt) och tur är väl det.

Rätt eller fel, vem är jag att döma? Låt oss istället glädjas, älska, hjälpas åt och njuta medan tid är. Jag, för min del, tänker inte slösa min kraft på att försöka vända tiden tillbaka. Klosterlasse må ha varit både övertygad och övertygande men det förhållningssättet är inte för mig.