bild 102 – täckminnen

Stort, faktiskt oändligt, ligger västerhavet framför mig på samma vis det alltid gjort. När jag ser ut över det känns det lite som det bara är mitt.


Ett täckminne är ett minne som i själva verket representerar ett annat eftersom det ursprungliga är för jobbigt att hantera. Alltså något vi (ofta) omedvetet hittat på för att skydda oss från det verkliga hemska. Täckbark känner den odlingsintresserade som ett för ömtåliga växter skyddande lager mot kyla.

Från Styrsö har jag många vackra minnen. Min barndom och ungdom, när jag och Malin drack champagne i skymningen på Saltskär eller middagar och skratt i goda vänners lag. I veckan fyllde jag på depåerna av det senare.

”Jaha, hur ska det gå nu när alla åkt? Du har ju alltid varit de fyllda salongernas man.” Min bror oroar sig, från sitt sjukläger, för hur jag ska klara mig efter att dalabrigaden (familjerna Darke och Thuresson) lämnat ön. Det han i själva verket oroar sig för är att jag i ensamhet ska förlora mig i dystra minnen. Men den senaste veckan är ju till bredden fylld av goda minnen att ersätta de dåliga med.

In i dimman, en metafor så god som någon

Även flickorna beklagar sig lite efter att sång och dans-gänget lämnat. ”Han säger att han ska göra carbonara men så står vi där med hans jäkla solskenspasta igen”. Hur länge kan man förresten sitta i en fåtölj utan att göra något, undrar de vidare. Men jag gör ju saker. Visst gör jag det. Jag minns, exempelvis. Processar. Jag låter minnena skölja över mig, som havet över… en gås? Men är det verkligen äkta minnen jag umgås med, funderar jag, och gäller alltid ju förr desto bättre-regeln?

När jag diskuterar minnen med far blir jag ibland frustrerad. Far svarar nämligen ofta på mina allt mer enträgna frågor att ”det minns jag inte” eller ”så var det kanske”.

Jag har sällan någon att minnas Malin med. Det är helt enkelt ingen som vill, eller möjligen törs. Jag lider av det. För jag vill minnas, komma ihåg henne. Jag vill minnas alltihop. Men det är en ojämn kamp eftersom minnet alltid sviker oss. Mina vänner pratar dock ofta och gärna om henne och det gör oss gott.

Först är det triviala saker som går förlorade men förr eller senare gör alla minnen så. Minnet är lurigt. Det kan, förutom att gradvis försvinna, också ta bort eller lägga till saker beroende på att man fått kunskap senare i livet eller för att passa bättre in i ens liv som man föredrar att se det. Man kan exempelvis ha hört något kul berättas och senare minnas det som att det faktiskt hände en själv.

Vinga 2021

Jag och Malin var på Vinga 2003 eller möjligen 2004, jag minns inte så noga. Ett minne bryts obönhörligt och långsamt ner och luckorna som uppstår fylls med tiden av antaganden, gissningar, improviserande och andras minnen. Vissa saker försvinner fort, annat tar tid beroende på vikten och omständigheterna kring när det uppstod. När jag blir äldre kommer jag säkert att blanda ihop mina (hittills) tre besök på Vinga.

Det finns hos äldre människor ofta en omvänd minnes-kronologi. Far kan exempelvis namnet på alla sina hundar från sin barndom men kan näppeligen utan ansträngning påminna sig vem av barnbarnen som lystrar till vilket namn. Evert återvände senare i livet bara någon enstaka gång till sin födelseplats, kanske föredrog han den som den framstod i minnet.

Evert och ungdomar 2021

Om det eller det hänt eller inte hänt. Om jag trots allt kommit in på juristlinjen i Stockholm, bott kvar i Aix, bott kvar på Styrsö eller om hon inte blivit sjuk. Vi överväger ibland våra alternativa liv, chanserna vi missade eller tog. Vad som hänt om… (inte). Men det är dock sällan vi överväger det värsta scenariot som konsekvens av det där alternativa livet.

Darkthurson 2021

Jag tänker numera sällan på cancer och begravning. Inte ens när jag besöker gravarna på Styrsö eller Falun. Istället påminner jag mig om andra saker. Som nu i veckan när den klassiska burgaren ”Tsarens favorit” på Råbygrillen i Uppsala flöt upp till ytan. Burgaren med rödlök, stenbitsrom och bearnaisesås. Det var nästan bara Mange och jag som konsumerade den (i synnerhet till frukost) och det hände att vi fick tjugo spänn av grillkillen för att trava över till Norska Hydro och köpa romen till burgaren. Nu tillagade Mange den till mig på Styrsö som en hyllning till våra gemensamma minnen.

Tsarens favorit 2021

Livet är en parentes mellan två evigheter, sägs det. Och havet sveper in och fyller parentesen med minnen och lite vemod. Jag vet ju att det alls inte bara är mitt hav utan allas. Alla som har levt, alla som lever och alla som kommer att leva.

Jag vill fylla parentesen med innehåll och ett sätt är att fortsätta tillverka mina täckminnen och täckbark och därefter utgå från att havet varmt och horisonten gyllene.

Halsvik 2021

Källor:

Englund: Söndagsvägen

Wikipedia

bild 100 – solstrålar

Det finns ett tema som jag på olika sätt återkommer till med mina studenter och i år fick jag också tillfälle att rikta mig till min dotter.


Till min briljanta dotter, Mina, som lämnat grundskolan.

Det finns många fina stipendier att få. Men jag struntar för det mesta i betyg och resultat, det viktigaste är att du lärt dig något. Det har du definitivt. Och du fick även den i mina ögon finaste och viktigaste utmärkelse man kan få. Du fick den trots allt du gått igenom. Jag kunde inte vara stoltare, nej, det vore inte möjligt.

Alla på bilderna, utom den här tallriken, har givit sitt tillstånd att medverka i inlägget

Mina! Hakuna matata!

Det där är ett begrepp som jag stötte på när jag, dödssjuk efter att ha ätit rå kyckling, låg i fosterställning vid sidan av en väg i Kenya. När jag efter ytterligare en kaskad tittade upp på min lokale guide som stort leende pekade på en dekal på bilen såg jag detta budskap. Hakuna matata. Inga problem. Det löser sig.

Det finns en berättelse som i olika varianter berättats under tusentals år för miljarder människor. Berättelsens sensmoral är att vi alla ingår i ett evigt kretslopp som förbinder inte bara oss människor utan alla varelser på hela planeten med varandra. Alla fyller vi en funktion i detta eviga kretslopp. Att förstå livets mening, tillvarons alla stora och små besynnerligheter, är att förstå och tro på just sin unika funktion och att försöka leva livet så att man fyller denna.

Ett exempel är den hinduiska berättelsen Bhagavadgita som handlar om hjälten Arjuna vilken tvivlar på sitt deltagande i ett blodigt inbördeskrig. Han ser sina vänner och släktingar i den andra hären och undrar vad meningen är med alltihop. Han vill ju inte döda dem. Vad är meningen med det och vem har bestämt det? Men guden Krishna förklarar för honom att varje individ har en unik väg att följa och med den vägen följer plikter. Gör man inte sin plikt rubbas den kosmiska ordningen. Tyvärr leder samtalet till att Arjuna fortsätter kriga eftersom hans väg är soldatens.

Om vi återvänder till Afrika hittar vi samma berättelse i en modernare variant: Lejonkungen. Prinsen Simba vill också förstå livets mening och hans far, Musafa, berättar om livets stora kretslopp. Han berättar att antiloperna äter gräs, lejonen äter antiloper, och när lejonen dör ruttnar deras kroppar och blir gräs. Så fortsätter livet generation efter generation förutsatt att alla spelar sin tilldelade roll. Men när Musafa mördas av sin bror Scar klandrar Simba sig själv och lämnar sin bana. Ute i vildmarken vandrar han omkring tills han träffar två andra utstötta, en surikat och ett vårtsvin, Timon och Pumbaa, vars något speciella livshållning kan sammanfattas: hakuna matata. Med hjälp av dessa nyfunna vänner minns Simba sin position och återvänder till sin väg, dödar Scar och blir själv kung. Fred och endräkt råder åter.

Timon och Pumbaa a.k.a Mina och Erik. Det gäller att omge sig med solstrålar.

Poängen är, i alla varianter av den här berättelsen, att man ska hålla fast vid sin identitet och arbeta enligt sina plikter. Det är starka värden här i livet. Följer man denna livshållning kommer man slutligen att nå frälsning, kunskap, insikt. Det finns många varianter i omlopp: andra religioner, nationalismen och det kommunistiska manifestet. Gör din plikt, få din rätt. Men jag hävdar att man inte ska tro på detta. Vi har haft fel i tusen och åter tusen år. Alla berättelser är nämligen ofullständiga. För att ge livet mening, finna sin identitet, behövs ingen fullständig berättelse eller gudagivet facit. Nej, detta är inget bra sätt att se på tillvaron.

Det är lätt fastna i kretsloppet därför att vi blint tror på berättelsen och dess uttolkare. Och berättelsen är ju inte utan poänger. Den ger trygghet. Mening. Roll och funktion. Tillhörighet. Men berättelsen kan också vara kvävande. Bevarande av dåliga saker. Den gynnar tanken att förändring är omöjligt. Tills någon eller något inträffar som faktiskt förändrar. Som visar att det är möjligt att skapa något som är större än den enskilda människan. Gandhi visade en samvaro utan krig, Mandela en värld utan rasism, moder Theresa att alla kan få vård och kärlek. Till och med Buddha bröt mot sin väg som prins och drog iväg och grundade en ny religion för miljoner efterföljare att misstolka.

Lilla Mina. Med allt som följt efter att din mamma dog i cancer, och allt annat som följt i Coronas spår, kan ingen komma och klappa dig på huvudet och säga att du är för ung eller oerfaren för att förstå. Att du bara är en liten tjej. Så här har vi alltid gjort. Det var bättre förr. Följ nu kretsloppet, bara, så ska du se att det blir bra. Gör din plikt.

De där resonemangen gäller inte längre, om de nu någonsin gjort det. Kretsloppet hackar. Det gör kretslopp ibland. Du var nämligen med, du var där, du bär redan på enorma erfarenheter. Och med all den osäkerhet som nu råder, när kretsloppet plötsligt stannat varvid ett nytt börjar, är detta din generations värld att forma. Det är din tid nu. Inte sedan våren 1945, när världen låg i ruiner, har detta varit mer sant än idag. Eftersom jag tillhör det gamla gänget, dinosaurierna, de som genom corona blivit passé, gårdagens iskalla gäng, kan jag inte förmå mig att tala om för dig vad du ska göra med alla dessa möjligheter. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om du anser att Jabba the Hutt passar bättre som liknelse) vilja ge några råd, eller som Folkhälsomyndigheten säger, rekommendationer, innan du stormar vidare i livet.

Först och främst: var inte rädd. Världen har klarat svåra tider förr. Två världskrig, statsministermord, Digerdöden, när man flyttade frysdisken på ICA Rånet i Uppsala 93, Jussis död. Även om många led svårt har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har det berott på att ny generation, unga människor som du, lärde sig av tidigare misstag och försökte göra saker bättre.

För det andra: finn din röst och följ den. Höj den, låt den ingå i berättelsen. Låt den eka i kretsloppet. Låt aldrig någon avfärda dig som bara en liten tjej. Säg ifrån till den som förtrycker dig eller andra. Ta ingen skit.

För det tredje: utgå, hur klicheartat det än kan låta, från värderingar som ärlighet, ansvar, rättvisa, generositet, respekt för andra. Du kommer ändå inte, hur mycket du än försöker, att gå felfri genom livet. Du kommer att göra misstag som alla gör. Men om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att alltid påverkas av andra, även när det är svårt eller obekvämt, kommer omgivningen att lägga märka till dig. Det är sådana människor som är med formar samhället. Som Gandhi, Mandela, moder Theresa och Buddha.

Men ingen åstadkommer ensam stora saker. Just nu, när världen är pressad, är det lätt att säga: ”Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller om människor som ser ut eller eller talar samma språk som jag. Hit med vaccinet och låt mig resa till Mallis.” Men om vi ska klara den här krisen, dessa svåra tider, om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och bättre hanterar framtida pandemier, då vi kommer att behöva göra det tillsammans. Du känner själv väl till vad människors omtanke betyder. Erik Darkes exempelvis, för att bara nämna en i mängden i vår närhet. Ta därför, kära dotter, hand om dina medmänniskor, stå upp för deras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism och egoism. För in oss på en annan, bättre, väg.

Till sist skulle jag vilja säga till dig att de senaste åren, sedan oktober 2017, på många sätt varit hopplösa. Ett kretslopp av elände, till synes utan slut. Du vet nu något om hur det känns när tidvattnet vänder. Självklart är det en erfarenhet jag skulle offra allt för du skulle ha sluppit. Men nu har du stått där, ensam vid stupet. Du har hållit din mammas hand när livet lämnade henne, du har upplevt en ensamhet av episka dimensioner. Ändå klarade du det. Ibland har du burit både mig och din syster på din lilla rygg. Helt otroligt, egentligen. Du har alltså förmågan att ensam bryta kretslopp. Hur många kan säga det?

Mitt enda råd till dig är att inte slösa bort din talang på nonsens. För världen behöver dig. Vi alla som lever i den, som sitter ihop med dig, behöver dina insatser, ditt engagemang, ditt mod, din passion och briljans. Men jag är egentligen inte orolig. Du må vara liten till växten men du har redan burit bördor som fått giganter på fall.

Så, kära Mina, räta på dig, fortsätt ut i världen och erövra den, ge den allt du har. Håll aldrig tillbaka. Om det är någon berättelse som är evig så är det den om de unga som beger sig ut i världen och gör den bättre. Hallå världen! Här kommer Mina! Låt berättelsen börja!


Jag fortsätter envist hävda att var man än är, hur man än är, så ska man alltid låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är viktigare än allt. Den där medaljen, gjord av en enkel papperstallrik, är faktiskt något fullständigt ovärderligt.

Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.


Post scriptum:

Det finns några onumrerade bilder som nu indexerats. Därför är detta, passande nog, bild nummer 100.


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet


Länkar:

Hakuna matata

galaxer i mina braxer

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.


1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.

Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.

Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.


Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!

Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.


Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.

Om jag jobbade på företaget ifråga skulle jag göra reklam med Dotter 2

Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.

Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.


Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.

På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.


Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.

Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.

Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!


Relaterade blogginlägg

Too-ticki vs inferno

bild 96 – kexchoklad

Jag drömmer ibland om en plötslig insikt om att förstå vad mitt syfte är i livet. Allt tog liksom slut när hon dog. Så, vad är nu meningen? Tänk om jag på något sätt kunde greppa det.

Så kan man ju inte säga. Var och ens syfte är aldrig en annan människa. Inte ens barnen är mitt syfte. Mitt ansvar är de självfallet, men knappast syfte. Flickorna är så stora nu, vi lär oss hela tiden av, med och om varann. En sak de lär mig är att det inte finns något mänskligt syfte utöver att så långt det är möjligt försöka vara god och glad.


Jag gillar Styrsö pappa. Kan vi åka dit?

Problemet är att mycket numera är så tråkigt. Utan henne har jag förlorat mycket av glädjen över allt man kan hitta på. Den mentala transportsträckan att komma igång med något överhuvudtaget är lång. Och det är heller inte utan att omgivningen ibland reagerar. Kom igen nu, pappa. Det är lite som i filmen ”Scent of a woman”: A ride?

Var inte ledsen nu igen, pappa. Jag vet! Kan vi inte inte åka till Getskump?

A ride to Getskumpa. Likt Pacino i filmen spetsar jag faktiskt öronen en smula när en möjlig joyride kommer på tal. Mina vänner försöker nämligen också muntra upp. De vet att jag trivs runt ett bord. De lyckas därför för det mesta i sitt uppsåt varför mina döttrar gillar mina vänner. Logik.

Flickorna gillar att se mig glad så jag försöker i konsekvens namn att i möjligaste mån omge mig med glada människor. Det är dock svårare än man kan tro att betvinga håglösheten. Men jag älskar att höra mina döttrar skratta. Min äldsta dotters skratt påminner också mycket om hennes mors. När hon avfyrar det är det som en enda stor adrenalinspruta av glädje rakt in i hjärtat. En viss Pontus Lindgren sa en gång att man borde spela in Malins skratt och lyssna på när man någon gång är lite nere. Jag borde lytt hans råd. Men jag har ju trots allt våra döttrar att lyssna till. Som jag förr alltid försökte locka Malin till skratt gör jag nu det samma med flickorna. Jag älskar skrattande människor.


Nu är du som (vän till familjen), en riktig dysterkvist utbrister ibland Viktor varvid han serverar en gt. Min bror hör nämligen till den kategori människor som tror att ginåtonic utgör en mirakelkur mot allt. Nå, man får ge honom det att han funnit sin godmodiga balans här i tillvarons stora orättvisa tombola. Ett bad och en gt så är han nöjd.

Anyone for drinks?

Vi åker till Fiskeboa på Donsö. Där, på företagarön, finns också många källor till glädje. Människor och mat.

Och för den som gillar dialekter kommer här mer. Jag blir varm ända in i själen när jag hör, ser, det.

Jag kommer att tänka på människor som känner sig rotlösa, utan tillhörighet. Själv njuter jag förmånen att känna mig hemma på flera platser. Visst, det ligger några mil mellan mina två hem men på båda mina platser är jag otvunget hälsad och välkomnad, jag har en plats där. Vilken ynnest, när man tänker närmare på det.

Svärmors Styrsömatta är vävd utifrån vår utsikt. Livets väv, måhända.

Det kanske inte behövs så mycket för att uppnå sitt syfte, egentligen. Om man nu har något. En vishetslära jag försöker följa menar alltså att människan bör vara så god och glad det bara går i väntan på sitt frånfälle. Livet är helt enkelt för kort för att ge trollsvansen företräde. Så jag tar ett andetag och börjar ännu en dag där någon som vanligt saknas men där det också finns utrymme för… ja, vad som helst hoppas jag.

Styrsö en vacker kväll. Getskump en annan. En jämtländsk fjällhed och så mitt i Dalarnas residensstad – platser med goda människor.

Om nu något måste ta slut så är det ju ofrånkomligen även på det viset att något också måste börja. Jag är nyfiken på vad. Säkert är det något gott och vackert.

Horisonten som jag ser den

bild 95 – mörkrets hjärta

Den här dagen, klockan 13.30 ungefär, för två år sedan, lämnade Malin oss. Sedan dess råder mörker i mitt liv.

Vem är jag nu? Utan henne? Den frågan har länge gått vid min sida. Men förihelvete, skärp dig. Du har ju hållit igång klagolåten i två år! Enough, already! Jo, jag vet. Men tala med mig, eller skriv, för det är så mörkt. Så ytterst, ytterst mörkt. Varje dag utan henne är verkligen ett stort mörker, ett mörker, som det tycks, helt utan ljusning.


Mig dagen flyr, och åldern ögat skymmer, Min kraft är tärd av år och bekymmer. Mång’ barndomsvän sin vila funnit har, Jag ensam snart på jorden vandrar kvar.

Den här dikten (av Sonden/Peterson–Berger) sammanfattar något av känslan. Även Karlfeldt är inne på temat i ”En löskekarl” (inga liknelser i övrigt, hoppas jag).

Vem är du och var kommer du ifrån? – Det vill jag och kan jag ej säga. Har intet hem, är ingen mans son, ej hem eller son skall jag äga. Jag är en främling från fjärranväga.


Sena kvällar blir det ibland. Samtidigt som jag också gillar att sova, för sömnen lindrar. Då och då under långsamma vaktimmar, någonstans i sömnens gränsland, är det svårt att skilja dröm från minne. Vid dessa tillfällen kan jag ibland faktiskt möta henne. För mig är tillståndet fint skildrat i Dan Anderssons ”Gillet på vinden”.

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst, och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm? Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok, det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok: nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv. Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv. Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit, det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit, och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”

Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag, men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.” Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin, och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram: ”Jag undrar – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett, och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin, och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än, det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen. Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt, och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt – det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett – det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut, och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut. Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro, och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben, och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken. Därute började morgonen alla ängar i grånad klä, och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.


Världen går vidare, det har den gjort sedan länge. Jag kan inte riktigt rå för det, men jag hatar världen lite för det. Samtidigt inser jag det orimliga i att det skulle vara på annat sätt.

Mitt liv består som synes av motsägelser, hela jag är en enda stor paradox. Och visst är det underligt, ändå. Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att på olika sätt förhålla mig till historien och nu, när det verkligen gäller, står jag handfallen. Mina eventuella förmågor helt oanvändbara. Måhända också det ett skäl att vända sig till poesin. Dikten ”Vid Johan Svedells bår från fäbolaget vid Gärdsåsselen” är en ny bekantskap. Författaren är okänd (för mig) men dikten kom till min kännedom via min gamle lärare och kollega, lärdomsgiganten Hans Frödin:

För sista gång Du styrt Din färd. till platsen Du höll kär, En sommar till, blev ej beskärd. åt Dig, ibland oss där

Nu drager höstens kalla vind kring fäbodstugans knut. Du stängt för sista gång din grind. Din tid bland oss är slut.

När vårsol lossat vågens band, och dag blir mera ljus, Du styr ej mer din båt mot strand, och hör ej bäckens brus.

Förr brann din eld på spisens häll, nu har den falnat ner. Och röken steg i sommarkväll, som förr blir aldrig mer.

Det blir så tomt, Dig saknar vi, Du sällan saknats förr, Vi som är kvar och går förbi, Din stugas stängda dörr.

Vi som samlats vid din bår i minnet är vi där. Dit allas våra tankar går. Din fäbodvall så kär

Vi samlas alla invid sjön. Svedell ska hem idag. Vi står där tysta som i bön. Ett stympat fäbodlag

Han kastar loss, han ror från land. Vi ropar ett farväl, Och snart han når den andra strand. en ädel människosjäl.


Jag har blivit en främling i mitt eget liv. Jag har under två år provat om inte allt så åtminstone det mesta för att få någon sorts rätsida på tillvaron. Inget hjälper. Ledan, Längtan efter förr, Meningslösheten, Uppgivenheten, alla är de skoningslösa, låter mig inte slippa undan. Ibland tänker jag att det vore bättre om hon istället skilt sig från mig till förmån för någon ung atlet för då hade flickorna åtminstone haft kvar sin mamma. Och inte hade jag då upplevt samma smärta. Hellre det än döden och mörkret.


Så vem är jag nu, utan henne? Pappa. Änkeman. Politiker. Historielärare. Körsångare. Jo, visst. All of the above. Det jag menar är: hur uppfinner man sig själv på nytt? Hur överlever känslolivet förlusten av en symbios som betydde allt? Hur finner man mening och lust för allt det där man gillade att göra?

Frågorna är många och mörkret stort. Jag får väl ringa Elisabeth, kanske. Men jag är inte till synes gjord av stål, som den engelska monarken. Jag är också en väldigt egoistisk människa. Det är hela tiden jag och jag. Man vill nog inte läsa mer om allt elände jag prackar på en. Man har annat att tänka på.

Rimligt. Fullt förståeligt.

Det blev visst lite mörkt, detta. Men va tusan, det är väl bara att le åt alltings underbara, bagatellartade, superhärliga meningslöshet. Det hade hon velat. Något måste ske, så mycket är tydligt, för att fortsätta som detta själsliga vrak, att på detta blinda sätt vobbla fram famlandes, i ytterligare år mäktar jag inte.


Conrads roman Mörkrets hjärta handlar om en metaforisk resa in i sig själv. Det är en dyster historia om vad som under vissa omständigheter kan hända med oss och våra värderingar. Filmatiseringen Apocalypse now är fantastisk. Men möjligen borde jag se och läsa muntrare saker, istället. Jag brottas dock, som de flesta människor, med Kurtz och söker efter Jekyll.


Älskling, jag måste nog låta dig gå nu. Du förutsåg också det, förstås. ”Om du inte ska gå under själv, och det får du inte, måste du släppa mig”. Så föll orden. Jag kunde inte ta in dessa då, det tog mig ytterligare två år.

Nu inser jag äntligen att jag inte har något annat val. Jag håller på att långsamt förtvina av sorg. Idag lägger vi en blomma på din grav och tyst för mig själv viskar jag de mest skrämmande ord jag någonsin kunnat tänka mig, orden som jag fruktat sedan dagen vi möttes: hejdå, Malle. Jag saknar dig. Jag älskar dig.

Så. Jag sa det. Skrev det. Faktiskt gjorde jag det. Vem är jag nu?

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning.
Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Relaterade blogginlägg

Malin


Musik

Kärlekshymn

Någon

Where Are We Now

Vocalise

bild 94 – halvvägs (?)

Man tittar i backspegeln för ta ut riktningen. Uppgivenheten ger en rak höger i solarplexus. Varför håller man på, egentligen? Tar man ungarna igenom skolan, lär dem vika tvätt och laga carbonara, så har man väl gjort sitt, tänker jag.


Jag har under de senaste månaderna varit lite missnöjd över att ha passerat 50. Lite åldersnoja i största allmänhet, visst, men jag har iallafall inte köpt båge, anmält mig till ett maraton och börjat spela el-gura. Nej, det värsta var att ”fira” genom att sitta ute i sin pyttelilla trädgård i gråkalla november-Falun med närmast sörjande på Corona-säkert avstånd. Det var ju inte så partyt skulle bli.


Morfars 50-årsdag (jag vet, jag har skrivit om det förr) ägde rum 1949 och gav visst eko, iallafall i diverse västsvenska tidningar. Det var andra grejer, det.

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isakson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år slagit ner sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början Transatlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men Ivar klarade livhanken o kom senare till samma rederis fartyg m/s Argentina, där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21 september deltog han i och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norska ångaren Hortense Lea vid dennas undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H.M. Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Morfar firade födelsedagen ute till havs. Halvvägs hemma. Vem ser inte metaforen i det? Det finns även andra, aningen mer kärnfulla, annonser från tillfället: (…) Han hjälpte till med fisket och tillhörde avdelning 45 Styrsö, avdelningen gratulerar.

Morfar på besök i Falun. Som den världsresenär han var trivdes han också i Dalarna. Men Styrsö har aldrig varit långt borta i vårt hem: på väggen bakom syns Halsvik i motiv vävt av moster Lena samt till vänster viken fotograferad från ovan

Tänk så många händelser som ryms mellan annonsens rader. Mormor Astrids och döttrarna Anita och Lenas liv hemma på Styrsö, morfars slitsamma sjömansliv. Undrar förresten hur besöket i Kalifornien gestaltade sig. Någonstans finns en bildserie därifrån, i en sorts kolorerade bilder man tittar på i en sorts tittkamera. Morfar måste givit den till mor som i sin tur gav den vidare till oss barn.

Morfar och jag på min student. På väggen bakom syns ett Styrsömotiv målad i olja av…Bertil? Vet någon från ön?

Egentligen kommer sig nog missnöjet med min egen påvra högtidsdag mer av det enkla faktum att pandemin gjorde att den fick firas i tysthet. Men att fira i tysthet ligger inte för min släkt, vare sig på fars eller mors sida. De närmsta gjorde vad de kunde med det som stod till buds. Och faktiskt, inser jag med den mogne mannens fulla klarhet, var det helt okej. Däremot hade det varit roligt att återigen ha familjens alla färgstarka kvinnor samlade runt omkring mig. Moster, mamma, syster och, såklart, mina barns mor.

De fattas mig.

Det finns inga belägg för att detta foto togs under morfars 50-årsfest mitt ute på oceanen. Det ser dock ut som en rätt schysst fest. Det är taget ombord på m/s Argentina. Den andre från höger i mittersta raden är morfar, just bredvid han som ser ut som Hasse Alfredson. Killen längst ut på raden är förövrigt min favorit.

Så sluter jag ögonen. Jag hör för mitt inre mor ropa efter något varvid far genast går upp i givakt. Jag hör morfar ilsket muttra alle desse glasera, liknar sånt! Min syster vinkar i smyg på mig, hon har just kommit på något kul som hon vill berätta. Vi går ut ur huset och en skön vind från söder friskar upp. Mosters och mammas skratt ekar över viken. Snart är det fest Halsvik.

Nu tar vi tag i det igen, min bror Viktor (ja, döpt efter mors morfar) och jag. Vi fyller Astrids och Ivars hus med fem töser som alla är på god väg att formas till starka, självständiga kvinnor. Här finns två Anitor, två Viktorior, och några namn till. Får vi sitta där på verandan och titta ut över havet, omgivna av så mycket glädje och kärlek så som morfar, och kanske en dag som han få ge något av en morfars omtanke till ett barnbarn eller två, ja då har man nog funnit svaret på den inledande frågan.

Morfar i högsätet. Tångenborna från Viktorsgården är på besök någon gång på 1980-talet


Relaterat

Mandom mod och morske män

Bröllopsdag 19/0

Corona et moi

Pesten drabbade oss. Men den drabbade oss milt. Antagligen fick jag smittan via något av mina barn som i sin tur fått den i skolan. Förmodligen, tror smittspårningen, är det många barn i grundskolan som bär på Corona utan att uppvisa symptom.

Jag har alltså upplevt några intressanta veckor då jag haft möjlighet att studera denna sjukdom inifrån – som tur är blev jag inte svårt sjuk. Vi är officiellt friskförklarade, barnen åter i skolan och jag har tagit en lättare jogg. (Det kändes ungefär som att sätta nyckeln i en gammal Mazda som stått oanvänd i flera år. Ska den över huvud taget starta? Vilka varningslampor lyser? Skramlar det någonstans? Jösses – avgasröret!)

Paradoxalt nog har jag nästan aldrig jobbat så mycket och haft så många elevkontakter som under min isloering. Årsmöten, lektioner och politiska möten i en salig blandning. Man blir ju alldeles knäpp av allt stillasittande samtidigt som man får så många intryck. På det här viset är man inte kodad, den saken är klar.

Möten in absurdum

Veckans mest givande möte var årsmötet med Kvinnojouren Kullan. Jag var ensam man, förstås. Förutom tragiken i detta faktum är det mycket givande och intressant att befinna sig bland kvinnor. Empatin, den ödmjuka fokuseringen. En glimt av världen som den kunde varit. Jag hoppas att få möjlighet att genomföra jourens volontärutbildning.

Eleverna då? Jo tack, vi möts på meet, i grupp och individuellt. Där finns de som gråter, bönar och ber om att få komma tillbaka till skolan medan andra helt tappat hågen. Sådana som mest muttrar och svarar vet inte på vad jag än frågar. Många är tämligen uppgivna. De flesta kämpar på. Här är vi som samhälle mitt inne i något vi ännu inte kan överblicka konsekvenserna av.

Jag tappade under sjukdomstiden mina sinnen för smak och lukt medan flickorna varit symptomfria. Men vi har spelat enligt noterna, levt i isolering. Erik, Patric och Ica i Slätta har levererat mat, Ulrika ombud för tester. Tack för det. Men det är ändå märkligt. Jag har inte tagit en enda värktablett, inte haft feber. Lite tungt i bröstet i två dagar. Det är allt. En sköterska nästan grät i telefonen: hur ska man kunna hindra en sjukdom när folk inte har symptom?! En berättigad fråga.

Det värsta har varit matchen med psyket. Skräcken för allt jag hört om sjukdomen. Att leva i isolering i två veckor kan annars vara intressant. Jag valde att försöka gå in på djupet i mig själv och att leta efter inspiration från människor som upplevt verklig fångenskap: Johan Gustafsson, Martin Schibbye och Johan Persson, Edmond Dantes och Nelson Mandela.

Det samlade budskapet var tämligen enkelt. Rutiner. Gå, stå och gör. Lektioner, möten och arbete, allt har alltså rullat på som vanligt. Som Cicero lär ha sagt: Har du ett bibliotek saknar du ingenting. Jag och Dotter 2 har läst Dr Jekyll & Mr Hyde. Jag märkte på olika sätt att jag under isolering behövde tillgång till min inre Jekyll men bekämpa min inre Hyde. Något som tycks gälla alla.

Far kostade på sig viss syrlighet. Han är ju milt uttryckt ganska trött på mitt tjat om att stanna hemma och såg en önskad bieffekt av vaccinet: att slippa det. Jasså, du fick Corona du. Ja, där ser man, det är viktigt att vara försiktig.

Far är vaccinerad

Nu har jag antikroppar, måhända. Och är en, visade mig löpningen. Allt detta stillasittande, uttråkning bortom rimlighetens gräns och begränsade manöverutrymme påverkar negativt. Det är ingen slump att det första jag gjorde var att springa, låt vara mycket, mycket långsamt.

Livets små glädjeämnen


Jag kan i förtroende berätta att det är en enorm lättnad att tagit sig igenom detta med blotta förskräckelsen. Jag firade med en rejält tilltagen, för att inte säga enorm, Dry Martini. Eftersom jag bara har hälften av min smak måste jag ju göra en dubbelt så stor. När jag tog upp saken med kollegorna kom någon inom matematiken till min hjälp: volymen=sidan^3 (kub). Det är nog lika bra, föreslogs det, att multiplicera drajan med 8. För säkerhets skull?

Nå, jag är tacksam att vi fick milda symptom, känner respekt för alla som drabbats värre och funderar vidare över de stora frågorna här i livet. Quo vadis?


Relaterade blogginlägg

Pandemi

Borgmästaren i Wuhan

full potential

Jag minns ett tillfälle vid delikatessdisken i Smedjebacken. Ett par i medelåldern stod före mig i kön. Paret hade viss rondör och mysbyxor. Jag snörpte omedvetet på munnen, berättade Malin efteråt. Paret handlade skagenröra och när expediten frågade hur mycket som önskades svarade paret: ”för fyrtionio och femti.”


Varför då, pappa?

Hur påverkar egentligen pandemin vårt grundläggande beteende?


Åsikterna i hemmet blir med tiden fler och intressantare ju äldre alla blir. Detta förhållande torde gälla tills var och en nått sin personliga tipping point. Fast det är onekligen intressant att studera far som i kraft av sin ställning som emeritus numera struntar i om inte allt så åtminstone det mesta.


Fenomenet grupptänkande innebär att alla i en grupp tänker på samma vis utan att någon står för en kritisk eller avvikande uppfattning. Detta kan bero på att den omedvetna viljan att nå enighet är större än viljan att utvecklas. Det kan även bero på fartblindhet eller individers opportunism – alltså att individer säger ja och amen för att göra ledaren till viljes och därmed möjligen förbättra sin egen position inom gruppen. En klassisk ”jaget före laget”.

Det finns många sorters grupper. Företag, lag och föreningar inom idrott, arbetslag, partier, samfund, vänner och familjer. Det finns de som hävdar att förmågan och viljan att passa in i en grupp är evolutionärt betingat, något människan strävat efter sedan Hedenhös, och att denna vår förmåga och vilja till samarbete tjänat oss väl.

I grunden handlar det om att snabbt kunna avgöra vem som är vän, fiende, om att snabbt nå ett mål. Bygga något, jaga något, sälja något, erövra något, vinna en match eller regeringsmakten. Men det är också en fråga om identitet, om vår önskan av att passa in, att accepteras. Iklädda samma lagtröja gillar vi helt enkelt varann. Det handlar i förekommande fall också om att genom gemenskapen inom gruppen känna sig överlägsen och trygg i motsats till den som står utanför.

Grupptänkande medför strävan att minimera konflikter och att så snabbt som möjligt nå konsensus. En harmonisk grupp vinner ju oftare än en dysfunktionell. Eller? Konsensus uppnås enklast genom att minimera influenser och åsikter utifrån. Det är jobbigt och tidsödande med ifrågasättanden och att diskutera alternativ. Men denna underlåtenhet innebär sällan i förlängningen något bra, likriktad mångfald övergår lätt i enfald.

Det finns flera kända exempel på ledare som omgivit sig med ja-sägare och där utgången inte blev så bra: Karl XII, Hitler och Napoleon var förvisso envåldshärskare så det är kanske inte så konstigt att opposition inte förekom. Det slutade illa (jag avser här deras krig i Ryssland). Kennedys misslyckade invasion i Grisbukten (Kuba) är ett mer modernt exempel. Alla, inklusive de närmaste rådgivarna, var förblindade av den gyllene presidenten som bara inte kunde misslyckas. Det gick som det gick också där.

Men kejsaren är ju naken!

Att ifrågasätta, att ställa kritiska frågor, är inte samma sak som att vara negativ. Man blir inom gruppen lätt bekväm, man vilar i övertygelsen att det går tillräckligt bra. Man blir fartblind. Lojaliteten till en grupp är också en mäktig kraft. Allt sammantaget leder likriktningen obönhörligen mot målet medan besluten som ledde till katastrofen sedda i backspegeln framstår som fullständigt vansinniga.

Hur kunde du använda medlemmarnas pengar för att gå på porrklubb? Chefen sa att det var okej, så har vi alltid gjort…


Maslows behovstrappa är en välkänd teori inom psykologin. Vi människor rör oss från det grundläggande biologiska (sömn, föda, sex) via trygghet (säkerhet och stabilitet), gemenskap (vänskap, kärlek, grupptillhörighet), självkänsla (makt, uppskattning) till självförverkligande (utveckling, att bli allt man kan).

Att vara ensamstående förälder med två heltidsjobb. Corona har förenklat vardagslivet. Enkelt hänger dock inte alltid ihop med bättre.

Om pandemins påverkan på individ och grupp är det för tidigt att uttala sig närmare. Om nationers kamp för vaccin och denna kamps inverkan på EU:s eventuella utveckling eller sammanbrott, relationen mellan stad och land eller u-land och i-land, hur vi mår under isolering, anar vi måhända blott tendenser.

Mig och mitt liv har pandemin påverkat något enormt. För min familj går det visserligen ganska bra, vi strävar som alla andra på, vi befinner oss ju trots allt på översta trappsteget på Maslows trappa. Men det är något som gnager inom mig. Vad det är vet jag inte. Kan gruppen hjälpa till? Vännerna, släkten, partiet, kollegorna, körerna? Håller de med eller kritiserar de konstruktivt?

Är jag och flickorna på väg ner i diket? Jag tror inte det. Nej, själv står jag uppe på Maslows topp och gastar om att jag behöver en rejäl jävla fest. Sjunga mig hes, diskutera oerhört mycket nonsens, skratta så jag gråter, gräla med Mange för att avsluta alltihop med att vi gråtmilt faller i varandras armar och dagen efter inte minns vad grälet från början handlade om. En sån fest. Lite längtar jag nog också efter att ha någon att dela en portion skagenröra för fyrtionio och femti med. Om än inte i mysbyxor.

Men en sak grunnar jag över. Nämligen den gamla historiska sanningen att det inte är de som är flest som vinner utan de som är bäst organiserade. Så har det alltid varit.


Viljan att utvecklas är hos min familj är definitivt större än att ständigt nå enighet, så mycket kan jag med säkerhet säga. En annan sak är att jag är uttråkad. Och när jag är det brukar det hända grejer.

Varför då, pappa?

Världen och jag, numera

Jag minns att jag fann det lustigt att någon handlade skagenröra i mängd pengar istället för vikt. Lite som på det vis när jag som pojke köpte smågodis på Adolfssons kiosk på Styrsö. Så slog det mig att det var exakt så det var. Paret var så glada och upprymda. De hade inte mer pengar men beslutade sig ändå för att fredagslyxa med de resurser de förfogade över. När jag nu tänker tillbaka på paret skäms jag över min arrogant snörpta mun. Jag tänker att paret står högre upp på Maslows trappa än jag. De mådde så bra inom sin lilla grupp och vem är jag att se ner på det?

Men aldrig du kan ge skagenröra igen till mysbyxepar som stelnat till män. Men lära sig om och av sig själv, kan man alltid – både som grupp och individ.

Tack för det och grattis Tusse!


Källor:

Lundberg, Motivationskoden

Bild 90 – Beatrice

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.


Jag har upptäckt att jag numera påfallande ofta lever mitt liv i det förflutna. Lite som Dante, citatet ovan är hämtat ifrån Den Gudomliga komedin, rör jag mig från helvetets nedersta kretsar och förhoppningsvis når jag liksom honom slutligen paradiset.

Minnena är är många och goda, jag saknar mitt gamla liv. En konsekvens härav är att nuet lätt synes mig likgiltigt. Konstigt, jag som alltid varit så bra på att uppskatta ögonblicket och att leva i nuet. Ytterligare en konsekvens är att det blir svårt, oviktigt på något sätt, att föreställa sig en framtid. För trots att alla har en sådan så bleknar drömmarna, strävan avstannar. Tankar om livet och dess möjligheter ersätts av tankar om döden, hur de som redan ljutit den har det.

Jag nämnde nyligen Sokrates som i slutet av sitt liv funderade över huruvida döden är en drömlös sömn. Jag utgår från att Dante kunde sin Sokrates. Han, Sokrates, ser en sådan sömn som mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Som mitt liv ser ut, där lyckan ligger i det förflutna och framtiden framstår som något bäst beskrivet i Jersilds roman Babels hus, så tycks han onekligen ha en poäng.

Kanske, filosoferar Sokrates vidare, innebär döden en resa till en annan värld. Han ser isåfall mycket fram emot den resan – att få möta de ärorika döda och samtala med självaste Homeros. Han är beredd att dö flera gånger om för den möjligheten. Jag håller med honom. Tänk så mycket jag hade att samtala om med dem som redan korsat Styx. Om inte annat för att be om utsäkt för alla misstag, för alla gånger jag inte var en så bra son, bror och make.

I Hades finns ingen cancer, förmodar jag. För Hades är inte ett synonym för helvetet. Jag har nämligen sett helvetet. Jag har levt i helvetet. Jag hatar helvetet.

En konsekvens av mina tankegångar är att jag likt Mastodontfilms-Mats tagit mig igenom gamla klassiker som Fanny och Alexander, Gudfadern I-III och Troells Utvandrarna/Nybyggarna. Bergman ser jag mest för skådespelarnas skull. Gudfadern III kommer visserligen inte upp i sina föregångares klass men SÅ jäkla dålig är den inte. Den nya maffiabossen ställer dock i Pacinos tappning (del II) två intressanta frågor:

kan man förlora sin familj?

hur kunde han (pappa Vito) bli så älskad och jag så fruktad?

Utvandrarna är härlig att se, den är som filmad teater. Det ska visst göras en nyinspelning. Varför då, kan man undra. En replik som stannat kvar i sinnet är det är allt illa ställt med gamla Sverige när till och med lössen utvandrar.

Två saker tar jag med mig från berättelsen. Dels termen stutabåset vilken innebär att sova avskild från sin vän (Kristina skulle inte överleva ytterligare en graviditet varvid de inte längre – på något sätt – kunde dela säng). Jag sover numera alltid avskild från min vän. Jag saknar att sträcka ut handen i mörkret och känna henne där, att sent höra de lugna andetagen när hon sover och jag läser. Ett sådant ögonblick var det sista vi upplevde tillsammans. Jag saknar det.

Jag berörs också av Roberts öde – han för vilken guldet blev till sand. Efter alla motgångar förlorar han till sist sin godmodiga livsglädje och det sista han säger är att han förlikat sig med sin lott. Det borde måhända också jag göra, det låter som djup, efterlängtad sinnesfrid.

I alla tre berättelserna förekommer karaktärer som under ålderdomen existerar genom sina minnen: i Fanny och Alexander är det Helena Ekdahl, i Gudfadern II-III är det Michael Corleone och i Utvandrarna (Sista brevet hem till Sverige) är det Karl-Oskar. Alla begrundar de i sin ensamhet livet de levt.

Berättelserna i det här blogginlägget präglas också av huvudpersonernas förhållande till religion och Gud. Kanske får jag, i ett försök att göra detta personligt, dra till med sinnesro-bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.


Livet är som det är. Det är bara att åka med, antar jag, man kan ändå endast hjälpligt styra färden. Det är sant för Dante, Primus, Helena, Karl-Oskar, Kristina, Michael och alla de andra. Det är sant även för mig. Dante klampar ju runt i helvetet och träffar döda kändisar. Kanske är det hela en allegori för verklighetens vardag – alltså det jag upplever nu. Dock hamnar han så småningom i paradiset i jakten på sin ungdoms kärlek Beatrice.

Med det synsättet är mitt beteende väl inte så märkligt?


Jag slutar där jag började, hos Dante.

Du är så mäktig, kvinna, att om någon behöver nåd och inte tar sin tillflykt till dig, blir hans längtan utan vingar. (…)

Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst mot vad jag minns! och minnet, mot det sedda, är så, att ”svagt” icke är rätta ordet. Eviga ljus, som ensamt i dig vilar och ensamt känner dig, och av dig fattat och fattande dig själv, i kärlek fröjdas!

Eller mer folkligt uttryckt: Beatrice.

Jag har aldrig varit någon större entusiast vad gäller maskerader. Men när någon made an offer I couldn’t refuse blev det Michael Corleone som stod som förlaga. V-dala, nyårsafton 1996

Relaterade blogginlägg:

Too-ticki vs inferno

Kärlek


Källor:

Dante: Den gudomliga komedin

Filmerna som omnämns

IMDb.com

memento mori

Who wants live forever, who dares to love forever, when love must die

Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.

1986

Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.

Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare/politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling.

Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.

Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.

Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många.

Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.

Detta tema är alltså inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.

Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.


Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga.

Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.


Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.

Ett rum med utsikt

Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden.

För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.

Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad.

Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.


relaterade blogginlägg

Prometheus, Lawrence och jag


Källor:

Harari: Sapiens

Shelley: Frankensteins monster

imdb.com

Ett fint minne