tårar i regn, tårar i rymd

Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.


För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.

Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.

Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.

Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.

Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.

Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.

(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.

Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)

Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.

Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.

Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.

Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.

Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.


Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.

Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.

Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.


Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.


Relaterade blogginlägg

Stilla veckan – hard core

Terra incognita


Källor:

Harry Martinsson, ”Aniara”

nallens sällskap

Olyckan har varit framme. Dotter 2:s nalle har tappat ett öga på just det typiska sätt som nallar ibland plägar i tillvarons stora likgiltiga lotteri. Jag bävade inför det väntade utbrottet.

Men Dotter 2 ryckte på axlarna i det hon konstaterade att det är sådant som händer här i livet. Ibland tappar saker och ting ett öga, helt enkelt. Vi skojade lite om saken i veckan och slängde bokstavligen då och då ett öga på saker.

Huvudsaken, har jag sagt henne, är att man inte går igenom livet enögd. Det finns alltid skäl till att saker och ting inträffar eller till människors beteende och oavsett vilket måste man behandla omgivningen med respekt.

ögat

Nu har jag dock funnit ett annat användningsområde för det tappade ögat. Jag fäster det i knapphålet på min kavaj. Detta för att ge intryck av medlemskap i något jättehemligt sällskap.


Jag berättade förövrigt också för Dotter 2 om Horus öga, även känt som Ras öga, uppkallade efter gamla egyptiska gudar. Detta var deras religiösa symbol för bland annat vaksamhet och skydd.

Ögat är rent allmänt en viktig symbol för att se, upplysa (alltså en lärandets symbol) och för mod och styrka att agera. Ögat som symbol ansågs också ha läkande krafter och bars ofta som symbol i det gamla Egypten som skydd mot en förtida död.

Dotter 2 suckar och lägger huvudet i händerna. Jag vet vad hon tänker. Vi borde givit ögat till mamma, va? Svaret överraskar dock lite.

Äh, sånt där påhitt hjälper väl inte mot cancer, heller

Ögat förekommer även i andra religioner, återfinns hos new age och inom populärkulturen spelar det en stor roll. Oden offrar exempelvis sitt ena öga för att bli vis och ögats roll hos Tolkien är väl också känd.


Nallens öga påminner mig om att ständigt betrakta världen genom ögats gamla symbolik. Jag hade glömt ögats magi. Jag hade glömt modets, styrkans och upplysningens kraft för att kunna agera mot dåliga saker. Personliga som offentliga.

Hur kunde jag plötsligt bli påmind om detta, kan man undra. Jo, jag vann en insikt genom leken och samtalet med Dotter 2. Det går inte, påmindes jag, att huka sig igenom livet eller att gömma sig under okunnighetens slöja om än i en gyllene bur.

Den som är tyst är medskyldig. Nallens sällskap är knappast hemligt men tyvärr försvinnande litet i min samtid. Är man stark måste man vara snäll, heter det ju. I nallens sällskap får alla vara med.

Välkommen!


Källor

Religionslexikonet


Relaterade blogginlägg

Teddybjörnen Joel

Okunnighetens slöja

gallimatias

Jaha, då ska vi se hur jag får ihop det här.

Det är när detta skrivs en sådan där lite gråtrist lördagseftermiddag. Vildvittrorna är utflugna på sina äventyr, jag har gjort alla måsten och känner mig lite allmänt seg efter gårdagens årsmöte med MDP. Men också upplyft, som alltid efter en kväll med det gänget.

Jag tittar igenom mina spridda anteckningar från veckan som gått. Nonsens. Lappri. Gallimatias. Så långt ögat når.


Gallimatias är ursprungligen en latinsk term som betyder ”struntprat”. Enkelt översatt innebär termen något som saknar mening, eller är så orimlig att den i princip är meningslös. Story of my life, tänker jag i ett utfall av den självömkande bitterhet som faktiskt, vill jag nog hävda, inte är ett av mina utmärkande personlighetsdrag.

Däremot rör sig det jag skriver inte så sällan tämligen oblygt på meningslöshetens gräns.


Det finns uttryck och ord jag gillar. Jag missar sällan ett tillfälle att slänga mig med därvidlag, vederstygglig, oomkullrunkelig, lök på laxen, grädde på moset samt i parti och minut.

”Därvidlag” översattes 1868 med i fråga om den l. det nämnda, med afs. därpå, i det afseendet, däri, i den saken; (i sht hvard.) äfv.: hos den personen. Därvidlag duger det inte med kompromisser eller halfmesyrer.

”Vederstygglig” betyder ungefär vad det låter som (motbjudande, avskyvärd, vidrig, ohygglig. vedervärdig, ful, anskrämlig) och ”omkullrunkelig” obestridlig, orubblig, stadigvarande.

Uttrycket I parti och minut har ursprungligen att göra med att handla varor i stora partier eller styckevis och är känt sedan åtminstone 1600-talet. Idag avser man med formuleringen att beteckna något som händer ofta eller är ständigt återkommande.

Frasen att lägga lök på laxen avser när något som redan är ganska besvärligt blir än värre medan formuleringen att lägga grädde på moset innebär att sätta guldkant på tillvaron. Lyxa lite, helt enkelt.

Min vän Patric bjöd mig en gång på lax med lök på (våra barns mödrar hindrade oss dock innan vi hann servera grädde på moset till efterrätt).


Det är skillnad på rast och paus. Detta blev tydligt när kollegorna och jag skulle fylla i en enkät om hur vi trivs. Jag fördjupade mig i ämnet.

Med rast menas ett längre avbrott, till exempel en lunchrast. Under rasten får man fritt förfoga över sin tid och kan lämna arbetsplatsen. Rasten räknas inte som arbetstid.

En paus är ett kortare avbrott från arbetet. Under en paus får man inte lämna arbetsplatsen och pausen räknas som arbetstid. Arbetstidslagen anger inte hur många eller långa pauserna ska vara. En formulering som jag hittade tyckte jag var lite rolig:

Kaffepausforskningen är inte så omfattande, men det finns några studier om pausernas betydelse i arbetslivet. De visar att varje paus innebär att man ökar sin vakenhet kraftigt, oavsett om man dricker kaffe eller inte. Pauser minskar också olycksrisken på jobbet.


Jag gillar den nya personalen i skolans kafeteria. Nu har hen infört Dansbandsfredag varje vecka. Som det visade sig gillar vederbörande inte musiken alls men har konstaterat att det har en rogivande och munter effekt på eleverna.

Se där.


Jag fruktar kommande vecka. Då ska det skrivas individuella fördjupande A-uppgifter i parti och minut. Alla dylika uppgifter måste i mina kurser genomföras på plats i skolan (strängt taget är jag av den uppfattningen att allt skolarbete borde utföras i skolan på, så att säga, arbetstid).

Nå, på vad beror då denna min fruktan? Jo, i tystnaden som härskar slår elevers naglar mot tangentbordet så som en slägga mot granit. Det gör ont när trumhinnor brister.

De har det bra, kemilärarna. Kemilärare har alltid resurser, exempelvis att lösa permanent marker på whiteboarden. Det gäller bara att ha god personkemi med dem. Det har jag, tycker jag. Fina människor är de allt.


Den gamla diskussionen om husdjur har blossat upp i hemmet igen. Jag har kontrat och föreslagit en ko i trädgården. Dotter 2 är skeptisk. Jag har föreslagit Rosa som tilltalsnamn och att Vittrorna får mjölka den varje morgon klockan fem. Men man går strängt taget inte ut och rastar kor. Kobingo däremot – that’s da shit.

Eller varför inte dagens Churchill:

Hundar ser upp till oss. Katter ser ner på oss. Ge mig en gris!Grisar tittar en i ögonen och behandlar oss som en jämlik


Dagen slutar lite i moll men ändå i dur när jag tänker alla som lämnat oss. Människor som betytt så mycket för mig. Det är Gösta Ekman, Hasse Alfredsson (och Tage förstås) Povel, Magnus och Brasse, Astrid, Arne, och nu senast Terry Jones.

När människor blir arga på mig – arga för att jag är centerpartist, för att jag är munter när jag borde vara allt annat, dryg eller allmänt dum i huvet – tänker jag allt som oftast på dessa människor och på hur de fått mig att känna eller må.

Nonsens. Lappri. Gallimatias. Vad vore världen utan detta? Jag älskar det. Jag älskar livet och jag älskar människor. Detta är mitt eget lilla (nåja – strängt taget en megaportion) gräddstuvade mos.

Over.


länkar

John Cleeses tal på Terry Gilliams begravning

Hasses tal på Tages begravning

Povel – livet är ett helvete

Gösta Ekman – extremcenterpartist

relaterade blogginlägg:

Bild 5 – om kobingo

källor:

synonymer.se

SAOL.se

Nyberg mfl ”Winston Churchill, de 200 bästa citaten”

Wikipedia

arbetsmiljöupplysningen.se

ett halvt ark papper

Två av varandra oberoende människor påminde mig strax efter Malins bortgång om Strindbergs novell Ett halvt ark papper. Novellen skildrar en änkeman som ska flytta. Mannen påminns om sitt gamla liv och äktenskap när han får syn på en lista med telefonnummer till människor han och hans bortgångna fru tillsammans känt.

Jag är också änkeman, precis som novellens huvudperson. Men jag har svårt att förhålla mig till den benämningen. Jag är ingen änkeman, nej, jag föredrar att se mig själv som en person som har varit gift.

Jag har dock nyligen flyttat. Ständigt påminns jag, när jag packar upp och ner all bråte, om allt som varit. Jag tänker därför på den berömda avslutningen i novellen:

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det. Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka. På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv. Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!


Men du kanske skulle skriva en bok? Du har ju en blogg, va? 

Jo, tack. Men jag vet också något om hur svårt det är att skriva en bok, eller rättare: att få den utgiven (vilket strängt taget är hela poängen). Det är många nålsögon att passera. Jag har några vänner som lyckats och är full av beundran för deras möda. Men, nej, det är nog inget för mig. Jag skriver mig ur en sorgeperiod i medicinskt syfte. Och det fungerar. När orden står på pränt är känslorna gripbara. Konkreta.

Datorn är min vän, skärmen bokstavligen ett ljus i mörkret.

Kan man förresten kommunicera med en dator? Alltså inte via, utan med. Klart man kan – vi har massor med exempel på AI. Men är det äkta? Har datorn ett riktigt medvetande? Kanske känslor? Se där frågan för de vise.


När personalen på röntgenavdelningen kan ens personnummer och och kallar en vid förnamn vet man, om inte annat, att man varit där många gånger. Det nickas och hälsas vid förnamn. Men är det äkta? Har personalen ett riktigt medvetande? Känslor har de självfallet och de måste ju se massor av elände varje dag så någon sorts distanserande skyddsmekanism, någon form av mentalt avstånd, måste finnas.

Kanske uppfattade jag denna mentala distans. Jag drog därför vid något tillfälle, desperat att bryta spärren och nå det verkligt medmänskliga som jag var i så stort behov av, fram Monty Pythons the most expensive machine in the hospital – the one that goes “bing!”.

Skämtet föll platt och möttes av frågande blickar och leenden som inte nådde ögonen. Ja, ja, de har väl sitt att tänka på.

Jag tror att medvetande mer handlar om våra sociala konventioner. För att avgöra om AI faktiskt har ett medvetande har vi sedan 1950-talet Turingtestet uppkallat efter en av pionjärerna inom datavärlden: Alan Turing. Testet går till så att en försöksperson ska kommunicera, på olika sätt umgås, med både människor och en dator. Försökspersonen kan spela spel, skämta, sjunga – ja, diskutera vad som helst. Kan försökspersonen i slutändan inte avgöra vem som är människa respektive dator (AI) har datorn klarat testet och ska därför behandlas som om den har ett eget medvetande.

Men detta är naturligtvis inget riktigt, vetenskapligt, bevis. Nej, att ha ett medvetande handlar om kollektivets relation till individen.

Intressant i sammanhanget är att mannen bakom testet, Alan Turing, var homosexuell vilket var olagligt i dåtidens England. Han dömdes och utsattes för kemisk kastrering vilket ledde till att han begick självmord en tid senare.

Samma sak, i princip, förekommer förresten i dagens Irak. Homosexuella måste utföra könskorrigering (vilket är tillåtet) för att kunna leva ut sin sexualitet (eftersom homosexualitet eller att klä sig i kvinnokläder inte är tillåtet). Inte sällan med mental ohälsa och självmord som följd.

Som sagt, omgivningen bestämmer. Och omgivningen, det är du och jag det.


Det var viktigt att inte träffa någon hon kände i sjukhusets korridorer eller bland personalen på väg till och från röntgenavdelningen. Och, som jag nämnt tidigare, detta var viktigt för att hon i sina egna ögon skulle kunna behålla sin värdighet, initiativet, att hon fortfarande var någon som inte var uträknad eller bortvald.

Det viktiga är inte självmedvetande – det viktiga är vad andra anser om ens liv. Hon ville behålla makten så länge det var möjligt. Det var viktigare än allt.


Jag har alltid skrivit. Mina gamla anteckningar och brev är en rätt rolig läsning (för mig själv) men som alltid är det också med skammens rodnad på kinderna man läser det som man själv en gång producerat. Så det gör jag aldrig. (Jo, en gång när Jerra visade mig ett av mina gamla brev vilket blev till en egen bloggpost, se nedan).

Och så Strindberg. I höstas tog jag döttrarna på Dalateaterns teatermatiné. Huvudnumret var Det röda trädet. Den föregicks av en trevlig sak: Inferno. Den förra pjäsen var något av en chansning – men Vittrorna gillade den. I pausen mellan föreställningarna öppnades nödutgången för ventilation varvid en vidunderlig utsikt intog scenen. Nämligen den mot vårt hus.

undrar någon varför jag inte bor i Stockholm? Jag har ju i princip samma utsikt som kungen!

Strindberg var det ja. Mitt liv har varit ett inferno – ett inferno som nu börjar lägga sig. Strindberg skrev om sin mentala kollaps i Inferno – jag (utan att på något sätt jämföra mig med nationalpoeten!) skriver mig som sagt ur sakernas tillstånd, jag med.

Ett halvt ark papper passar alltså väl in på mig. Frågan jag ställer mig är om det stämmer det han skriver i novellen. Hur det än är med den saken tycker jag mig se att citatet från novellen på något sätt motsäger Turingtestets dystra resultat, att det är vad andra anser om oss som är det viktiga. På grund härav vänder jag mig gärna till litteraturen för att söka tröst när jag behöver den.

Jag avslutar med att återge citatet ännu en gång – för även om det inte alltid känns på det viset är känslan eftersträvansvärd.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Böjd är jag förvisso inte. Lycklig och stolt – jodå. Ägt det skönaste, kanske det. Har man någon gång älskat och blivit älskad tillbaka, har man någon gång varit kär, så kan man bli det igen. Strindberg talar i novellen om förfluten tid. Jag blickar framåt. Benämningen Ett halvt ark papper antyder nämligen att det finns en halva till att skriva på. Att bli kär på.

För man är väl till syvende och sist människa – inte maskin.


Källor:

P1 Studio Ett 6/12 2019

Harari Homo Deus

http://runeberg.org/strindbg/etthalvt.html


relaterade blogginlägg

memory lane

bild 64 – sannolikhet

Om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.


Ibland har jag aningen självömkande funderat över vad sannolikheten är för att jag ska drabbas av cancer. Rätt snart har jag emellertid sagt till mig själv att skärpa mig.

För det första är det inte jag som drabbats (jo, jag vet, alla drabbas) och för det andra är svaret redan känt. En av tre drabbas enligt statistiken av cancer men långt ifrån alla avlider inom två år av sjukdomen.

Nä, den där typen av tankar båtar föga.


Men det är ändå ganska intressant att fundera över sannolikheter. Vad hade hänt om…

Peter Englund för ett rätt intressant resonemang i boken 1917. Vad hade hänt, eller möjligen inte hänt, om ärkehertigens chaufför inte kört fel i Sarajevo 1914? Hade Gavrilo Princip måhända förblivit en bland många okända gymnasister?

Hade han aldrig avlossat sina båda skott är det mycket som aldrig inträffat. Ingen hade dött. Inget ultimatum hade ställs till regeringen i Belgrad och Ryssland hade följdriktigt inte haft någon anledning att mobilisera och därför heller inte Tyskland.

Livet skulle fortsätta som vanligt. Kejsar Vilhelm II skulle stannat kvar på sin lyxbåt för att semestra utmed Norges kust. Britterna skulle fortsätta att oroa sig över situationen på Irland. I Sverige hade kanske rösträttsfrågan fortsatt engagera och kanske, vem vet, hade vi fått lika allmän rösträtt tidigare.

I alla länder hade det alltså fortsatt som vanligt i den sköna sensommarvärmen 1914. Stränder och städer skulle fortsätta vimla av halmhattar, klänningar och män i randiga baddräkter. Och av sociala orättvisor.


Nej, det fungerar inte att tänka så. Vad som hade hänt om Malin inte fått cancer är en ointressant fråga – eftersom hon faktiskt fick det. Den enda fråga som är av intresse för mig är vad jag gör nu och framöver.

Det är inte utan att jag ser fram emot det glada tjugotalet. Då ska jag, som jag skrev i sociala medier på nyårsafton, dricka mycket champagne och Dry Martinis (king of drinks), klä mig i smoking och kritstrecksrandigt.

Eller, nja. Jag gillar ju mer rutigt, prickigt och glencheck. Faktum är att jag denna dag som detta skrivs kontrollerade priset på en okej smoking. Åtta respektive tolv tusen. Det märks ingen skillnad utan handlar, enligt försäljaren, mer om känslan när du tar på dig kavajen.

Men, ska sägas, jag har även köpt nya träningskläder- 2020 ska också bli hälsans år. Any day, now.


90-talet var underbart. 00-talet var bra. 10-talet har präglats av mycket elände – men jag vägrar låta eländet skriva historien. Det är väl därför jag funderar lite över saker som vad hade hänt om.


Min lillebror är på besök. Han är mån om mig. Samtidigt som han gladeligen sträcker sig efter ginen vill han i parti och minut instruera mig om diverse dejtingappar. Du måste träffa någon, vettu.

Jag protesterar lite trött och frågar om han inte blandar ihop mig med sig själv. Han viftar undan mina invändningar samtidigt som han tar det som i hans värld är min nya profilbild. Vi ska få ordning på dig, du föddes ju nästan gammal menar (tokdåren) han vidare.

Plain and simple

 

Salig mor sa alltid att rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Efter stund la hon till eller pojkar. Hon var klok, mor. Så till vida kanske junior för övrigt har rätt.

Jag minns en gång under sjukdomstiden när Malin låg i sängen på sjukhuset. Hon tittade på mig och skrattade sitt underbara skratt. Du är för full av kärlek för att gå ensam, käre. Jag är mest glad att jag fick vara med dig ett tag. Du älskling, snart måste vi låta varandra gå.

Jag avfärdade henne men idag inser jag hur hon faktiskt tänkte. Men just där och då verkade resonemanget inte särskilt sannolikt.


Vad som hade hänt om Malin aldrig fått cancer, om jag stannat kvar hos min ungdoms kärlek i Aix, om jag gjort allvar av mina planer av att bli officer, om jag försökt forska i historia, om jag inte (på grund av en glad fest) missat antagningen till journalisthögskolans påbyggnadskurs och istället valt lärarhögskolans dito, om Gavrilo aldrig skjutit Frans Ferdinand eller om jag aldrig skaffar Tinder är faktiskt i grund och botten ointressanta frågor.

Det enda som är viktigt är att min bästa tid är nu.

Eller annorlunda uttryckt.

För om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.

sjukhussjuka vs lysmask

Jag har då och då stött på termen att bli institutionaliserad. Oftast har det handlat om människor på anstalt som av olika skäl inte klarar livet utanför murarna. Det kan handla om kriminalitet, psykisk sjukdom eller missbruk av olika slag. Jag blev något institutionaliserad under hennes sjukdomstid då jag drabbades av det som jag själv kallar sjukhussjuka.

Här serveras för den otålige blogginläggets sensmoral på en gång: jag tog mig ur tillståndet och det är det enda som betyder något.


Det är självfallet stora psykologiska och biologiska krafter i rörelse när en individ blir institutionaliserad. Och jag inser att detta inte är något man avhandlar genom några få rader. Men ändå.

Ett exempel är stockholmssyndromet, ett fenomen som innebär att offret blir förälskad i sin förövare (benämningen är hämtad från händelserna under det så kallade Normalmstorgsdramat 1973).

Nå, jag är inte närmare insatt i psykologins grundläggande terminologi utan nöjer mig med tankegången att vi människor både är psykologiska och biologiska varelser. Våra beteenden måste därför förstås ur både ett biologiskt och psykologiskt perspektiv. 


Det är ingen slump att jag studerade religionsvetenskap i ett och ett halvt år på universitet. Jag har länge varit intresserad av olika former av religiös tro, men också av tro på andra saker – som auktoriteter av olika slag. 

Det går att läsa in nästan vad som helst i vilken berättelse som helst. Första Mosebok berättar om hur Gud förvisar Adam och Eva ur paradiset. Berättelsen är faktiskt rätt lik den vetenskapliga termen den neolitiska revolutionen (när människan övergick från samlar/jägarstadiet till att bli bofasta bönder).

Ormen lurar de unga tu att äta av den förbjudna kunskapens frukt och en vredgad Gud dömer dem till att framöver få slita för brödet i sitt anletes svett (istället för att mysa omkring i paradiset och lata sig). Det är ju faktiskt vad som händer under jordbruksrevolutionen – om det nu är lättare att samla och jaga än att plöja.

Det finns många andra berättelser som på olika sätt berör detta tema. TV-serien Rötter, exempelvis (varför jag nu kom att tänka på den…).

I alla tider, långt före Gamla testamentet skrevs under det andra årtusendet före vår tid, har vi haft ett metaforiskt förhållande till djur. Djuren har egenskaper, de finns i våra berättelser, de kan anta mänsklig gestalt, vi tatuerar oss med dem, vi avbildar dem och berättar om dem, vi lever med dem och vi äter dem. De påverkar oss ständigt. 

Ormen, eller reptilen i största allmänhet, har väl inte överdrivet gott rykte. Ormen lurade Eva som övertalade Adam att äta av äpplet. På många språk betyder förövrigt Eva just orm. (Här öppnar sig intressanta genusperspektiv som faller utanför bloggposten denna gång.)

Alltjämt längtar vi människor tillbaka till det förlorade paradiset. Det syns i judendomen och kristendomen. Det syns i våra verkliga, vardagliga liv. Och i väntan på paradisets återkomst skapar vi fysiska platser för att få uppleva lite själsfrid. Som en kyrka. Som en synagoga. Som en julgran. Som en gravplats. 


Jag fruktade världen utanför när jag dag ut och natt in vakade vid hennes sida. Tankarna hamrade, jag hade svårt att fokusera. Vad skulle hända sen, efter hennes död? Här inne på avdelningen är det varmt och tryggt – det är bara att trycka på en knapp så kommer en ängel flygande redo att tillmötesgå varje önskan. Det gick så långt att jag under ett uttröttat delirium på allvar övervägde att ställa frågan huruvida jag och flickorna för alltid kunde stanna kvar.

När jag återfick mina själsliga och kroppsliga förmågor tog jag tjuren vid hornen och lämnade självmant sjukhuset. Jag längtar självfallet inte tillbaka.

Nej, min längtan handlar numera om andra saker. Också här har vi människor uppfunnit förhållningssätt och strategier. Längst upp i nordvästra Sverige ligger sjön Rautasjärvi. Sjön har varit (är?) helig i samernas religion och mitt i sjön ligger en ö där de förr brukade begrava sina döda. Dit kan de ännu, om än med viss möda, ta sig för att minnas och känna. 

Jag har också en sådan plats. Det är bara det att jag inte gillar att gå dit eftersom den ännu så länge mest innebär en påminnelse om vad som kunde varit. Vem önskar minnas förlorad kärlek som en ständig påminnelse om det förlorade paradiset. Har det förresten ens funnits, det där paradiset? Kanske känns det bättre när gravstenen väl kommer på plats, tänker jag förhoppningsfullt.

Nej, jag tror man istället behöver finna sin inre plats, eller frid, för att skapa kraft att förse sig själv och sina anhöriga med det dagliga brödet. Har man inte den själsliga eller sinnliga förmågan spelar det ingen roll hur mycket kroppen sliter i sitt anletes svett.

Men vad är alternativet? Man kan ju inte bara ge upp. Jo. Det kan man faktiskt. Jag pratade med en person tidigare i höstas som också haft det tufft i livet. Hen upplyste mig om just detta när jag berättade att jag ofta svarar, när någon frågar mig hur jag klarar allt, “att något alternativ inte ges”.

Det stämmer inte. Det ges nämligen alternativ. Många väljer istället för att kämpa på att ge upp. De överlämnar vårdnaden om sina barn (eller sig själva) till myndigheter eller anhöriga och drar. De pallar inte. De checkar ut.

Det finns mycket att säga om mig, jag vet. Många är ni som genom åren gjort så och ni har alla i någon mån rätt. Jag är fåfäng. (Visst är jag det.) Arrogant. (Det har blivit bättre.) Sarkastisk. (Tyvärr.) Ironisk. (Ofta.) Respektlös. (Respekt förtjänar man.) Självupptagen. (Jovisst.) Manipulativ. (Om det krävs.) Otrevlig. (Det kan hända.)

Oavsett i vilken grad allt detta stämmer (i liten, vill jag ju gärna tro själv) så är jag inte en person som ger upp. Jag sviker inte. Det kan ännu ingen säga om mig. Iallafall ingen som gör anspråk på att ha rätt. 

Jag har sedan länge hittat min inre fridfulla plats, mitt eget Shangri-La, och detta är anledningen till att jag trots allt kunde ta mig själv och mina döttrar ut ur sjukhuset den där fruktansvärda dagen när Malin för alltid lämnade oss. Jag tror det är därför jag tagit mig igenom hela sjukdomsperioden och jag tror det är därför jag ännu vandrar vägen fram nyfiket småvisslande. 

Våra samtal om tiden som skulle komma efter hennes död, alla människor runt omkring samt min inre sommarstuga – allt sammantaget hjälper mig ännu. Man kan bryta cirkeln, man kan ta sig ur institutionen. Det är vad jag menar med påståendet att vi människor inte enbart är biologiska varelser utan också psykologiska. 


Det är vad vi gör i livet som betyder något. Därefter kan det kvitta lika. En plats att besöka fyller ett behov för de efterlevande. De dödas kroppar försvinner, blir till maskföda – för att citera Shakespeare. Och årtusendets störste dramatiker har förstås redan fångat det jag försöker säga vilket han illustrerar genom gravscenen ur Hamlet när huvudpersonen hittar kraniet efter sin fars gamle hovnarr, Yorick, som Hamlet brukade leka med som barn.

Oh, poor Yorick! I used to know him, Horatio — a very funny guy, and with an excellent imagination. He carried me on his back a thousand times, and now — how terrible — this is him. It makes my stomach turn. I don’t know how many times I kissed the lips that used to be right here. Where are your jokes now? Your pranks? Your songs?Your flashes of wit that used to set the whole table laughing? You don’t make anybody smile now. Are you sad about that? You need to go to my lady’s room and tell her that no matter how much makeup she slathers on, she’ll end up just like you some day. That’ll make her laugh. 

Eller kanske som Wilde uttrycker det:

Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna

Eller varför inte Winstons variant:

Vi är alla maskar. Men jag tror mig vara en lysmask


Källor:

religionslexikonet

Harari: Homo Deus

Shakespeare: Hamlet


horror vacui

Det närmar sig jul och jag blir som vanligt en aning gråtmild och söker mig till trivsamma, sedelärande jul/feelgood-berättelser att drömma mig bort genom. Gärna Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil, för att nämna några. Och så Juloratoriet av Johann Sebastian förstås.

I år har behovet av att drömma sig bort, minnas tillbaka, känts särskilt tvingande. Kanske inte så konstigt egentligen.


Min bror anser att jag inte klarar ensamhet. Jag bör inte vara ensam någon längre tid eftersom det strider mot min konstitution menar han lika dumdrygt som brådmoget. Om man nu kan vara brådmogen när man närmar sig fyrtiofem.

Jag är osäker på bärigheten i beläggen för denna hans grundmurade övertygelse men i stora drag anser han att jag är alldeles för social för att fördra ensamheten någon längre stund. Detta i motsats till honom själv som, återigen återgivet med hans egna ord, i själva verket inte är något annat än en inskränkt nörd.

Påståendena förefaller märkliga. Vi pratar ju ändå om någon som ligger i topp bland landets influensers samt att jag i mig själv ser en person som trivs rätt bra i sitt eget sällskap (hur illa det än låter). Men självbild och självinsikt går ju som bekant sällan hand i hand.

Lillebror menar att det är/var mor, syster och jag som varit/är de utåtriktade i familjen medan far och han själv visserligen till en början kan förefalla sällskapliga men sedan man tillbringat en lite större tidsrymd i deras sällskap framgår snart detta lynne som en chimär, en potemkinkuliss.

Nej, jag vet inte jag. Jag tror han har fel. I både det första och det andra. Men det hela rymmer väl också något av brorslottens syfte, tänker jag, nämligen att påminna om, och framlyfta, saker och ting man tror sig veta om sina anhöriga i akt och mening att främja deras framtida välbefinnande.

Nå, han kanske inte står helt utan poäng – till vilket jag återkommer.


Det är en lite gullig historia ändå, och dessutom sann.

Jag tänker på att Sverige 1974 levererade tusen volvobilar av den numera kultstämplade modellen 144 till Nordkorea. Vi har ännu inte fått betalt och skulden sägs uppgå till 2,7 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Ännu rullar många av dessa bilar på det nordkoreanska vägnätet. Den nation som numera styrs av den lille pajas som avrättar folk med luftvärnskanon styrdes en gång av en annan liten pajas, den nuvarande pajasens farfar (?), som hade en tämligen god relation med Sverige.

Detta säger något om Sverige 1974 och om dagens Nordkorea.


Jag åkte till Stockholm och såg föreställningen A Christmas carol på Folkoperan. Jag gillar verkligen den berättelsen, jag har läst den flera gånger. Jag tänker efter föreställningen, så som i berättelsen, på upplevda jular, den som står för dörren och fantiserar lite om kommande.

Visst är det så att förflutenhetens jular alltid tecknas i varma, klara färger mödosamt och fragmentariskt återkallade ur nostalgins glöggindränkta dimmor. De nuvarande jularna känns nästan alltid misslyckade vid en jämförelse (det måste gå minst ett par år innan man vet att uppskatta dem efter förtjänst) och de kommande ter sig skrämmande. För tänk om vi inte förmår hålla fast i det som var – hur ska det gå då!?

(En alternativ rubrik till detta blogginlägg kunde vara Sverigedemokratens jul ELLER Ulf är julbent ELLER Ebba på hal is.)

Hursomhelst. Allt detta, inbillar jag mig, säger något om Dickens briljans.


Det är någon (annan än Dickens) som sagt att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Detta citat passar min sinnesstämning väl eftersom min återblick på firade jular i mångt och mycket handlar om människor som inte längre lever. Det gör mig ledsen. Därför, funderar jag, borde Dickens berättelse passa väl in på mig just i år.

Och så var det där med lillebrors syn på mig och min eventuella ensamhet. Jag kommer i sammanhanget att tänka på uttrycket horror vacui vilket betyder ”skräck för tomrum”. Frasen betecknar när någon fyller en tom yta, i verkligheten, i fantasin eller inom konsten, med en massa saker och ting bara för att ytan inte ska vara tom.

Ingen eller inget, får, eller vill, förvandlas till Tomhetens tabernakel (termen tacksamt lånad av Petter Karlsson – det var hans namn på nybyggda Ejendahls arena när LIF ramlade ur högsta serien).

Är det vad jag fruktar? Har han rätt, brorsan? Är jag i själva verket en klockren Ebenezer Scrooge men har ännu inte, liksom den verklige (nå, Dickens då) insett det?

För nog fyller jag min tid, det ska gudarna veta. Men kanske är detta edaste en undanflykt för att slippa känna eller tänka. I så fall är det högst mänskligt, anser jag. Vi köper bilarna från Sverige för de tror på oss. Betala kan vi göra sen, någon gång.

Visst var det underbart när barnen Adolphson 1980 togs i öronen och drogs iväg från julklappar och lek till kyrkan mitt på julafton? Visst är innevarande jul miserabel och ingenting värd? Och visst kommer alla att vara döda och begravna under framtidens jular, inte minst jag själv, så det är väl lika bra att strunta i alltihop?

Kanske är min tillvaro och liv en enda stor potemkinkuliss. Hela jag och allt jag gör.

(Potemkinkulisser är enligt uppslagsverket bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser. Begreppet sägs komma från en rysk furste ((Potemkin)) som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim 1787 efter resvägen lät uppföra kulisser föreställande välmående byar – allt för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd. Möjligen härrör begreppet också från den sovjetiska filmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925 som skildar revolutuonen 1905 med masscener och stora kulisser – filmen anses förövrigt som en av de mest inflytelserika filmerna i historien.)

Ånej. Verkligen spöar skiten ur mig. Jag har skapat en potemkinkuliss för att ge intryck av att jag har det bra. Och nu faller den, kanske?


Men jag är aldrig ensam. Jag har massor med människor omkring mig. Jag har Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil. Och så Johann Sebastian förstås. Samt mina barn. Och min bror. Och hans barn. Och övrig släkt och många, många vänner.

Sorg eller inte, bedräglig kuliss eller inte, jag föredrar att inte tänka eller känna mig ensam eller rädd för framtden. Jag är där jag är, helt enkelt. Carpe diem. Om kommande jular vet jag ännu inget, tack och lov. Är jag på något sätt att betrakta som Ebenezer Scrooge så må så vara. Men jag försöker isåfall att gestalta honom så som han framträder på juldagen.


Döttrarna vill lyssna på skvalradio på morgonen. Vi har kommit överens om att man får välja kanal var tredje dag. De väljer skval, jag Klassisk morgon. Dotter 2 är dock lite på min sida och menar sig tycka om all sorts musik. Jag berättar inlevelsefullt om myten om den ursprungliga människan, den ädle vilden, som inte hade tillgång till alla kanaler den moderna människan har. Och att vissa människor, de flesta faktiskt, fortfarande inte har det.

Perspektiven som öppnar sig – tänk att det finns människor som aldrig hört Last christmas. Jag srev om saken på sociala medier och blev, med mina mått mätt, smått viral.

Min bror håller inte med, förstås. Han älskar låten – vilket säger mig att han har en längre canossavandring än jag att göra. Om han nu vill göra sig av med förflutenhetens ebeneziska bojor, vill säga.


Källor:

SVT.se

Dickens: En julsaga

NE


Relaterade blogginlägg:

Men varför inte ett från passerade, lyckliga jular?

Min brors blogginlägg om Last Christmas