Personligt – Adolphson

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, styrsö

grattis per!

1 augusti, 20261 augusti, 2026av adolphson

Första augusti 2026:

En vattenläcka i huset gör att jag endast tillbringar fyra veckor på Styrsö denna sommar. Tre av dem tillsammans med Ragna. Flickorna har under tiden skött sig själva i Falun.

Augusti 2024:

Förutom en vecka hemma i Dalarna kommer jag varit på ön i mer än två månader denna sommar. En gång har jag besökt Göteborg och det var när jag skulle möta kärt besök. Förra året var jag lite nedstämd på min andra namnsdag, Per-dagen, som alltid infaller när juli övergår i augusti. En tid jag under väldigt många år brukat vara i jämtländska fjällvärlden. En tid när sommaren börjar tona ut. När ljungen blommar och det blir lite kallare i havet. Jag var nedstämd året före förra året med. Och det före det. Liksom de tre föregående. Dessförinnan var jag i allt väsentligt en lycklig människa.

Augusti 2021:

När detta skrivs är det min namnsdag. Detta faktum, att jag har namnsdag, får mig att fundera över vem jag egentligen är. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i såväl almanackan som i verkliga livet. Annat är det med den där Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om tankar om jämställdhet inte fanns, i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda ryggdunkningar från när och fjärran. En dryg jävel, den där Fredrik (Adolphson). Honom gillar vi inte. Per, å andra sidan, har en helt annan hållning inte sällan uttryckt genom en lågmäld nick som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag. Trevlig, godmodig och omtänksam är han. Per är kort sagt en bra karl.

Identitet hänger ihop med namn. Och tvärt om. Till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Och jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per (eller) Fredrik. Vem är jag, egentligen? Tanken var från början att jag skulle heta Markus. Men en fackpamp på fars jobb blev arg när han fick höra talas om saken ety han var kommunist och frågade om konsulenten (pappa) verkligen hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej. (Han avsåg därmed Marcus Wallenberg.) Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Salig mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Så lyder iallafall släktkrönikan om bakgrunden till mitt namn.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och min sorg. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina (politiska) åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ogillar mig av andra skäl har blivit mindre blyga. Det är en paradox att politiken bygger på att synas och höras men den som sticker ut framstår lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, lite less. Nå, prova att förlora den du älskar, dina barns andra förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik mäktar.

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är, snarare än vem jag är, som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud eller till andra ideologier i en strävan att övervinna det omöjliga och förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är det. Jag ger inte upp. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Efter lång tid på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.

Augusti 2024:

För ett år sedan var jag vid den här tiden lite nedstämd. Men jag sa uppmuntrande till mig själv att vem vet hur livet ser ut om ett år. Och se så rätt jag hade! Jag lever just nu ett på många sätt underbart, kärleksfullt liv så varför fokusera på annat? Huset är fullt av tonåringar, Ragna är med mig på ön, vi lever, har hälsan och saknar inte mycket. Kort sagt, livet är gott. Grattis Per, kunde jag åter igen säga, ha en fröjdefull dag! Och det hade jag med kafferep i släktens stamhus, middag hemma och ett glas hos morbror Lennart och kusin Stina. Fjällen ligger kvar. Liksom havet. Jag tror jag i allt väsentligt är en lycklig människa igen.

Första augusti 2026. Grattis till mig. Vi kommer på grund av omständigheterna med huset säkerligen att minnas den här sommaren. Det går ju faktiskt att leva utan att duscha varje dag, iallafall i juli. Men nu är tid att åka hem till Dalarna igen. Till valrörelsen. Till flickorna.

Musik:

Can’t Stand Losing You

Partita no 3

Bloggens samlade musik (spellista)

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

att skiljas är att dö en smula

25 juli, 2026av adolphson

Barn. Först drömmen om, sedan graviditet, följt av småbarnsår och tonår. Nu är allt det där passé. Barnen har blivit unga vuxna. Mitt grundläggande jobb är klart. Häften av dessa år har de hankat sig fram med endast en förälder. År av toppar och dalar. Det känns vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.

Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar. Många, fler än hälften, av alla relationer slutar i separation. Även om det påverkar föräldraskapet behöver det inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.

Tiden som ensam förälder har påverkat mig. Jag har blivit ett kontrollfreak som besegrar tillvaron genom minutiös planering. Men att möta varje ögonblick med känslan av att en potentiell katastrof väntar runt hörnet är inte bra. Det är stressande, oroande och jag har härigenom förlorat något av mitt spontana jag.

Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de riktiga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna? Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller ”hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, de finns överallt. Vänner väljer man med omsorg.

Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en ung kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera. Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller den… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Suckar, tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen, pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra! Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Jag skulle kunna fylla bloggen med underbara ögonblick av den här typen. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas. Min filosofi är emellertid enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös sedan på med så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv. Och när jag säger ”därför att det är en princip” vet flickorna att mitt beslut står fast.

Vi åt vid båda myndighetsdagarna tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har de snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela deras liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt de har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att de redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör de inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar. Här och nu.

Nu är de unga vuxna. Jag tänker bitterljuvt att det inte är mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.

Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv. Mitt grundläggande jobb är över. Det känns lite vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Relaterade blogginlägg

Tiden är vår vän

Musik

O nata lux

Lascia ch’io pianga

Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dublin. Restaurangen, inte staden. Och inte av personalen som i min värld ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu.

Post post scriptum: Nu är de båda i lagens mening vuxna och vi firade båda deras myndighetsdagar på ungefär samma sätt. Och karaoken på Dublin förblir ett minne blott. Den här sommaren (2026) har flickorna fått klara sig själva hemma i Falun. Ett första steg mot något större. Och jag arbetar hårt med att släppa taget, att inte oroa mig. Det går sådär.

Falun/Dalarna, Film och TV, Personligt

Vita stenen

16 maj, 202616 maj, 2026av adolphson

Det är en dag i maj och jag blir stående framför den vita Nollstenen mitt i Falun. Ibland är tillvaron tidlös och detta är ett sådant tillfälle. Tänk om man kunde frysa tiden, exempelvis när flickorna var tre och fem år. För det var en underbar tid i livet. Nu är de vuxna. Vem är jag egentligen just nu, funderar jag. Utan mål, mening och någon som behöver mig. Hör jag ens hemma här i stan? Andra generationens falubo, som jag är, är väl inget påbrå som imponerar.

Speaker’s corner är en trevlig plats i centrala Falun. Jag sitter där ibland, inte sällan i väntan på något möte i Rådhuset eller repetition med kören i kyrkan. Detta är ett sådant tillfälle. Vrider jag på huvudet ser jag den. Den kan först vara lite svår att upptäcka, inskjuten som den är i kyrkans häck. Mitt emot den mer pampiga Speakers corner, men äldre, ligger den iallafall. Nollstenen. Den som allt utgår ifrån.

Den vita stenen är en tv-serie från 1973 som har blivit en klassiker. Handlingen utspelar sig i en svensk småstad under tidigt 1900-tal. Barnen Fia och Hampus blir grannar och hittar på en lek ”den vita stenen”. För att få stenen måste man först utföra en utmanande uppgift som barnen omväxlande ger varandra. Serien handlar om ensamhet, vänskap och hur fantasi skapar en värld bortom verkligheten.

Jag har fullgjort en uppgift, stenen är min. Barnen har blivit vuxna. Det känns vemodigt. Hur ska jag orientera mig i tillvaron när jag står utan uppgift? Mitt jobb är över, tänker jag i ett tillkämpat försök att muntra upp mig själv, resten är upp barnen och världen. Det känns tomt, det har ju varit så intensivt, så tight. De senaste sju åren har de bara haft mig som förälder. Det är inte så bara, brukar de säga ibland. Det är fint sagt. Mina döttrar sitter ihop. När den yngre på sin artonårsdag för första gången skulle utforska Faluns nattliv var det under den äldres vakande överseende. Deras relation kommer att hålla över tid, tror och hoppas jag.

Nollstenen vid Stora torget var en gång utgångspunkten för all mätning i Falun, dess historia hänger ihop med hur svenska städer organiserades under 1800-talet. Då började landet moderniseras. Det handlade om att bestämma höjder för gator och byggnader, planera avlopp och dränering och göra mer exakta stadsplaner. Problemet var att man saknade ett enhetligt nationellt höjdsystem. Lösningen blev att varje stad ofta hade en lokal nollpunkt – en fast referens från vilket allt utgick ifrån. Nollstenen i Falun placerades vid stadens naturliga centrum: torget.

Jag upptäckte nyligen att Den vita stenen finns på SVT. Jag mindes tillbaka. Särskilt det vemodiga slutet gjorde intryck på samtiden. Fia och Hampus (spoiler!) tvingas att skiljas åt, trots deras starka vänskap. Avskedet är stillsamt och sorgligt, som avsked ofta är. Den vita stenen blir kvar som en symbol för deras vänskap och för barndomen som håller på att ta slut. Serien slutar med känslan av att livet går vidare och att vissa relationer förändrar en för alltid.

Jag tittar länge på Nollstenen. Förbipasserande verkar tycka det är konstigt att jag står och stirrar in i kyrkans vältrimmade häck. Tredje generationen falubor har vuxit upp och jag kan inte göra annat än att hoppas att de hittar sin plats i världen. Jag suckar vid tanken att barnen nu är vuxna.

Så slår det mig. Frågan är inte vem jag är just nu utan vart jag går härnäst. Nollstenen är alltings utgångspunkt, för både stad och människa. Härifrån kan jag gå vart som helst. Så har det alltid varit. Eller åtminstone sedan 1800-talet. Jag vet faktiskt inte hur gammal stenen är, fortsätter mina funderingar medan jag vänder mig om och går ner för torget i svagt sydvästlig riktning. En kort stund, under promenaden hem till Elsborg känns tillvaron tidlös.

Musik:

Ode to my family

Tyngdlös

Källor:

Wikipedia

Falun.se

cancer, Film och TV, Personligt

Aloysius

11 april, 2026av adolphson

När hon dog lovade jag mig själv en sak. Jag skulle hitta glädjen i livet igen. Och det har jag gjort, trots att det varit stormigt både i livet som helhet och på Styrsö den här påskhelgen. Det är alltid svårt att förhålla sig till nuet, det som var och det som kommer. Det behövs trygghet. En nalle, exempelvis.

Jag visste att han skulle tycka om dig! Så sa Malin till Ragna efter att 2010 ha frågat mig om saken. Det är idag sju år sedan Malin somnade in efter en hård och orättvis kamp mot cancer. Jag minns ett av våra sista samtal i rummet på sjukhuset då hon fortfarande var något av sitt gamla jag. Du kommer att finna kärlek igen, sa hon medan jag ihärdigt skakade på huvudet med tårarna rinnande. Hon svalde, fortsatte. Att det blev så här får vi acceptera. Lös det som kommer – det kommer att bli tufft för både dig och flickorna. Hon var förnuftet och jag känslan. In i det sista.

Aloysius Gonzaga (1568–1591) var en italiensk adelsman som blev känd för sin fromhet, enkelhet och omsorg om sjuka. Han dog efter att ha smittats när han vårdade pestoffer. Inom katolicismen är han begåvad med titeln ”Sankt” och är skyddshelgon för ungdomar och studenter. Mindre känt är möjligen att han också har givit namn till min nalle. Ja, en potentiell läsare såg rätt. Nalle. Jag har en sån. Detta kräver måhända, i denna rationella värld i vilken det lätt kan ses som något udda att en fullvuxen man håller sig med nalle, en förklaring.

Vid ett tillfälle efter att vi flyttat in i vårt nuvarande hus kände jag mig ensam. Malin hade lämnat oss två månader tidigare, vi hade som sagt just flyttat till ny adress och begravningen var avklarad. Nu återstod den djupa sorgen. Och framtiden. Det kändes ensamt. Jag frågade den aktuella kvällen min ena dotter om jag kunde få låna en nalle, hon som har så många. Hon gjorde inledningsvis stora ögon, gav mig en kram varpå hon nogsamt valde ut en. Sedan dess är nallen kvar i min säng och jag har döpt den till Aloysius Gonzaga. Där är vi dock lite oense eftersom dess rättmätiga ägare menar att nallen ifråga heter Tjockis. Så det så.

Världens bästa TV-serie är Brideshead revisited (En förlorad värld) från 1981. Jag ser hela eller delar av den ungefär vart annat år. I serien förekommer karaktären Sebastian (Anthony Andrews) som inledningsvis alltid bär med sig sin nalle Aloysius. Nallen symboliserar Sebastians vägran att växa upp och behov av trygghet i en värld som gradvis bryter ner honom. Sebastian klamrar sig fast vid det förflutna och gör motstånd mot vuxenvärldens krav på ansvar och förväntningar. Nallen visar hur bräcklig Sebastian egentligen är. När den försvinner ur berättelsen symboliserar det att Sebastian inte längre kan skydda sig bakom barndomen, vilket fördjupar tragedin i hans liv. Då väljer han istället alkoholen. Sebastian har inga relationer, inte för att han saknar förmågan att älska men han förlorar hela tiden glädjen för det. Han slutar sina dagar som ett alkoholiserat vrak på ett kloster i Tunisien.

Sedan har vi seriens huvudperson, Charles (Jeremy Irons). Saktmodigt går han genom livet i sitt sökande efter platser där han tidigare lämnat något av sig själv – tider och platser där han en gång varit lycklig. Men sökandet lyckas inte och därav namnet på serien (som grundar sig på romanen av Evelyn Waugh). Hela temat är bitterljuv nostalgi på det personliga och samhälleliga planet. Förutom stämningen och det storartade skådespeleriet innehåller serien makalös musik.

Jag ser mig själv som något av en blandning av Charles och Sebastian. Jag är en produkt av en lycklig och trygg barndom och förälskar mig lätt i en plats skönhet, dess regler och rutiner. Västkustens pärla Styrsö, jämtländska Bydalen, gården Luras i Dalarna. Detta är platser där jag upplevt absolut, kravlös kärlek och trygghet. Och det är vad jag sedan dess söker, ett ideal, för det är så jag är uppvuxen. Men det är alltid bara kulisserna jag finner. Innehållet skapar man själv. Med den insikten lever jag och anpassar mig till nya förutsättningar – och finner nya platser att längta tillbaka till. Engelbrektsgatan som nygammal adress var säkert både en slump och inte. Men jag saknar inte förmågan att älska, något som Malin påtalade under en av sina sista stunder i livet.

Min nalle är döpt efter Sebastians. Jag vet egentligen ingenting om Sankt Aloysius Gonzaga, inte mer än att vi delar säng. Men han vet hur bräcklig jag är och att jag under mitt liv har rört mig från yta och förlust till den djupare insikten av att jag behöver en nalle, då och då. Och vad passar bättre än att döpa den efter ungdomens skyddshelgon?

Malin hade rätt i flera avseenden. Ragna är vacker inifrån och ut och jag fann i henne kärleken igen. Man får perspektiv efter sju år. En sak som gör mig ledsen numera är att ingen längre vill prata om Malin. Eller vill och vill, det sker inte. Jag har därför ingen att dela allt det goda jag och Malin upplevde med. Ragna pratar emellertid gärna om Malin. Samtidigt som vi skapar egna minnen pratar hon alltså gärna om Malin. Det är fantastiskt.

Om nuet visste vi inget 2010. Inte heller visste vi något om 2019 eller 2026. Man löser det som behöver lösas och fortsätter. Som Mange säger: det enda vi vet är att det är tid som passerar. Man bör inte ägna alltför mycket av den till att tänka vare sig bakåt eller framåt.

Man förlorar inte bara en värld, man vinner också nya. Tills den dagen kommer då man tillhör världen någon längtar tillbaka till. Jag har under sju år kämpat för att hitta glädjen i livet, igen. Jag höll mitt löfte, jag har funnit den. Nu vill jag behålla den. Även när stormens vindar viner. Det var glädje då, det är roligt nu och det blir kul sen. Det är jag säker på. Men min nalle släpper jag inte.

Jag höll bokstavligen i Malin för sju år sedan. Sedan följde en lång tid när ingen höll i mig, utöver Aloysius. Den här påsken höll jag och Ragna varandra när stormen rasade. Vi har i de flesta fall en kort stund människor att hålla i – och det är en glädje.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Brideshead revisited theme

Boys don’t cry

Gryning vid havet

Källor:

Imd

Brideshead revisited (bok, tv-serie MEN INTE FILMEN)

Historia, Personligt, Resor

bild 182: Flicka från Egtved

7 mars, 20267 mars, 2026av adolphson

Min samlade livserfarenhet är tämligen enkel. Den innehåller uppfattningen att relationer är viktigare än platser.

Tio till tjugo år. Det är åldern på ungdomarna i fjällstugan. Sexton till arton är åldern på en flicka som levde för 3500 år sedan, inte åldern på undertecknad – även om det känns så efter en dag på skidor. Tiden swishar förbi likt avkommor i backen och kronor i förslösandets svalg.

Vi räknar tiden olika. Romarna räknade den från sin stads grundande år 753 fvt (de struntade högaktningsfullt i både etrusker och länge även frälsaren). Det är i år trettio år sedan jag påsken 1996 första gången besökte Bydalen. Det är sex år sedan jag tog med min bror dit (även om han varit i där tidigare) på ensamma pappors crusade, eller annorlunda uttryckt: för att fira sportlov. Jag och Ragna är inne på tredje året tillsammans och det är i runda slängar 3500 år sedan en ung kvinna begravdes på Jylland.

Solen ser oss alla, oaktat vi dansar till den eller inte

Oavsett hur man räknar tiden så måste varje människa ha någon att vända sig till. Under tid till annan behöver alla någon eller några som håller vederbörande under armarna. Sunda, goda och kärleksfulla relationer krävs för att stå pall i livets stormbyar. Hade hon någon sådan relation, flickan från Egtved? Och hur var det med det lilla barnet som vilar vid hennes fötter?

Vi åkte således till Bydalen, igen. En brigadgeneral, en polisinspektör och en adjunkt i läroverket – med entourage. Det var blåsigt inledningsvis, en massa sekunder rasade i byarna. Men vi undviker väl byarna helt enkelt, menade Dotter 2. Klokt resonerat.

Hon dog på sommaren, flickan i Egtved. Det vet vi eftersom man funnit hallonfrön i hennes mage. I övrigt vet vi inte mycket. Utöver hur hon klädde sig. Eller blev klädd innan hon lades i den gedigna kista som placerades i gravhögen. Vi kan iallafall med tämligen hög säkerhet utesluta att hon visste vad fenomenet sportlov var.

Man behöver inte drömma sig tillbaka till bronsåldern för att betänka hur bra vi har det materiellt sett. Det räcker med att se ut över världen. Men när elförsörjningen svajar inser man hur ömtålig vår moderna, konstruerade värld är. Flickan från Egtved var antagligen någon ur samhällets topp givet de kläder och skatter man funnit i graven. Vi i Sverige är rikare än stora delar av världen, materiellt sett. Men gällande våra relationer är vi lika nakna som alla andra. Relationer byggs och vårdas över tid. Always give, never expect.

Vi har inte mycket att gå på. Kvar finns rester av det axellånga blonda håret, tandemalj, naglar, hud och en mindre bit av hjärnan. Det finns också rester av hennes kläder vilket är en bidragande orsak till hennes berömmelse. Kanske var hon en sorts prästinna, eller danserska, i solkulten. Men det lilla barnet förbryllar.

Bydalen. Till och från var vi elva personer som under några dagar bröt bröd tillsammans. Tre pappor, åtta döttrar och en son. Inga köer, god mat och rejält med snö. Och många, förlösande skratt. Och några utbrott av vrede.

Film: Mina

Egtvedflickan är ett av våra bäst bevarade fynd från bronsåldern. Hon var mellan sexton och arton år när hon för cirka 3500 år sedan begravdes i en gravhög vid Egtved i Jylland. En kort, men inte ovanlig, livslängd. Jag gissar att hennes liv skiljde sig avsevärt från mina döttrars. Fast kanske inte, vid närmare eftertanke.

Vad skulle generalen laga om inte en korvrätt döpt efter en rysk 1800-talskollega? Under motstånd från en svajig elförsörjning rörde han ihop rätten medan adjutanten, förlåt, adjunkten, njöt sin afterski. Öl. En mångtusenårig dryck. Fynden visar att flickan i Egtved fick med sig öl på sin sista resa.

Adjunktens afterski. Kan Putin sin historia?

I liften finns tid för samtal. Pappa, tycker du att jag är konstig? Nej, jag tycker du är en underbart egensinnig liten karaktär. Ett unikum, helt enkelt. Hm. Det låter som du tycker att jag är konstig men säger det med andra ord.

Vi vet som sagt inte mycket om henne utöver att hon var cirka 160 cm lång, att hon begravdes på rygg svept i kohud och klädd i en ylledräkt. Skelettet är fullständigt förmultnat. Endast det som beskrivs ovan är bevarat.

Skittjock i en skidshop. Säg den meningen snabbt tio gånger i rad. Tonårens vokabulär handlar inte om att tala nedsättande om korpulens utan mer om känslan som kommer sig av skidutrustningens bylsighet. Språk är emellertid viktigt. Mitt mantra är: vårda ditt språk. Man kan ta ifrån dig i stort sett allt, men aldrig ditt språk.

Det verkar ha varit en ståtlig begravning. Hon bar påkostade armringar och hade en ring av brons i ena örat. Även andra fynd tyder på materiell status. Vid fötterna fanns ett litet bylte av ylletyg innehållande de brända benen efter ett fem-sexårigt barn. En teori är att det rör det sig om ett brännoffer.

Det spelas spel i stugan. Musikquiz. Inspektören undslapp sig något bittert efter adjunktens vinst att det är fascinerande att någon som inledningsvis sitter med öronproppar, armarna i kors och surrar om Bach slutligen kan vinna.

Forskarna tvistar. Vem var hon? Tysk, dansk, dansare eller kanske någon sorts akrobat? Flyttade hon till Danmark från Tyskland? Vad spelar det för roll, vare sig Danmark eller Tyskland fanns när hon levde. Och så det lilla barnet. Hur och varför dog det? Gåtan gäckar oss. Flickan från Egtved fick i alla händelser en omsorgsfull och rik begravning, vilket tyder på att hon var betydelsefull och inte dog under dramatiska eller våldsamma omständigheter.

Vad blir till sist kvar av oss? Några brända ben? Ett eko format av intorkad hud, rester av hår, naglar och tänder? Tänk på flickan från Egtved, manar jag tonåringar som ägnar sig åt hudlotion, lösnaglar, hår och grejer. De tittar frågande på mig. Kan någon översätta vad han just sa?

Tiden går och vi räknar den olika. Det beror på viktiga händelser som är värda att minnas. Händelser som en gång fört livet framåt. Sådana händelser markeras ofta av att man har någon att vända sig till i avgörande ögonblick. Jag tror det var därför de begravdes tillsammans, det lilla barnet och flickan från Egtved. Bydalen fanns när hon levde. Utan liftar, får man förmoda. Jag är hursomhelst tacksam över att fått låna platsen i tre decennier för att vårda mina relationer. Det är en liten tröst när jag känner mig lite nedstämd över att ingen längre sörjer flickan från Egtved.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Danmarks Nationalmuseum

Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Bild 131: (nere för) räkning?

21 februari, 202621 februari, 2026av adolphson

När hade du sex för första gången, pappa? Jag sätter kaffet i vrångstrupen. Hej, dryga fråga. Men på ett sätt får man vara glad att de där frågorna kommer. Vad svarar man? Jag minns inte? Det har du inte med att göra? Hm, sa jag till sist i ett försök att vinna tid.

Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra för att efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan åter ge mig in i ringen för nästa rond.

Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.

Mänskligheten har kommit långt. Numera avlider fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta ingen liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin/Trump-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.

Det är tjugoåtta år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.

Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

1979 flyttade min familj till Engelbrektsgatan och fyrtio år senare flyttade den dit igen. Två olika familjer, men samtidigt min. Det är nittio år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö. 2012 byggde vi huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Mina nära levde och åstadkom små och stora ting, det gick bra i mitt yrke och framtiden tedde sig ljus. Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och, vilket också det är viktigt att påminna sig om, en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller iallafall livet och historien ger oss i efterhand perspektiven.

Vi var en gång hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja. Rester från flera liv och hem passerade revy. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slängde inte saker i onödan. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, replikerade far.

Våren 2026. Anställd på samma ställe, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

Vem kan egentligen säga hur framtiden ter sig? Om den ljus eller mörk? Inte vet jag. Jag brukar tänka att framtiden är redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här. Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag som alltid på mumintrollen.

Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Sådant är svårt att toppa. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.

Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin/Trump (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Insikt: man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.

Dotter 2 har både börjat och slutat med thaiboxning och båda barnen är snart myndiga. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet något av en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna innan man ger sig in i den fyrkantiga ringen.

En gång under Dotter 2:s korta karriär som thaiboxare besökte jag hennes träning. Det var okänd mark för mig. Svett, adrenalin och vrål pumpade i takt med musiken. Medan jag iakttog hennes kamp i ringen drabbade insikten mig: jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.

Hon fixerar mig intensivt. Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? Jag satte som sagt inledningsvis kaffet i halsen. Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattade båda men jag insåg snabbt att detta är ett ögonblick man inte slarvar bort. Så vi förde ett fint samtal om trygghet, tillit, intimitet, samhörighet, samtycke och erotik men den delen av konventionen är inte för allmänhetens ögon. Hm, säger bloggen.

Flamma stolt mot dunkla skyar, Mumin och en ring för thaiboxning

Musik:

Imperiet: Märk hur vår skugga

Survivor: Eye of the tiger

Bach: konsert i D-moll

Relaterade blogginlägg

Trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp

Fotnot

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen hösten 2022 men är uppdaterat.

Livsåskådning, Personligt

P.T Barnum

17 januari, 202617 januari, 2026av adolphson

AI kan sin sak.

Jag älskar henne. Djupt och innerligt. Det behöver jag inte fråga någon för att veta. Det känner jag inom mig. Nu har vi tillbringat två år tillsammans. Det känns som vi träffades för både tio och hundra år sedan samtidigt som jag nyss lärde känna henne.

En kollega äger en katt med stamtavla. Den har han i koppel när de är på promenad. Han är skild och tar hand om sina barn på egen hand varannan vecka. Ett liv bland många andra i vårt samhälle. Vederbörande frågade AI om hur man sett på honom, en skild man med katt i koppel, för hundra år sedan. Svaret blev att om han inte blivit inlåst på institution så åtminstone sedd som en mycket suspekt person.

Ett Barnum statement avser ett mycket allmänt och vagt påstående som upplevs som personligt trots att det kan stämma på nästan vem som helst. Namnet kommer från cirkusdirektören P.T. Barnum (1810-1891), som sägs ha sagt “There’s a sucker born every minute”. Med detta ska han ha menat att det finns saker som kan tilltala alla, so let’s go to business. Det gäller bara att formulera sig positivt, neutralt och tillräckligt luddigt. Du har en stark inre potential som du inte alltid utnyttjar fullt ut. De flesta kan nog känna igen sig i sådana beskrivningar. Utan att vidare diskutera Barnum så anses han som både geni och kontroversiell, filmen ”The greatest showman” är baserad på hans liv.

Jag ställde en fråga till AI:

Jag är femtiofem år, sedan sju år änkling efter att min fru dog i cancer och har sedan dess uppfostrat två döttrar på egen hand. Jag är gymnasielärare i historia och engagerad i Centerpartiet, idrottar, läser böcker och sjunger i körer. Jag delar ett släkthus på Styrsö med min bror. Jag har sedan två år en ny partner som jag är förälskad i. Vi är förlovade.

AI svarade.

Tack för att du delar det här. Det är en stark och livsrik berättelse du ger – mycket ansvar, sorg och uthållighet, men också engagemang, gemenskap och nu ny kärlek. Att ha burit förlusten av din fru, uppfostrat två döttrar själv och samtidigt varit yrkesverksam och ideellt engagerad säger mycket om din kraft och lojalitet. Det låter också som att du har byggt ett liv med både rötter och rörelse: familjen, huset på Styrsö, musiken, idrotten, böckerna – och nu framtidstro genom din nya partner och er förlovning. 💛

Okej, det låter ju bra. Hur tror du att mitt liv hade sett ut 1926?

Om vi placerar dig – med samma läggning, begåvning och livsdrivkrafter – i Sverige år 1926, så skulle ditt liv sannolikt ha sett ut ungefär så här: Du är född runt 1871. Du har levt genom industrialisering, unionsupplösningen 1905 och första världskrigets hungerår. Erfaren, härdad, inte cynisk.

Du är läroverkslärare eller folkskollärare med akademisk bildning, med historia, geografi och möjligen latin eller kristendom som ämnen. Undervisningen är auktoritär i formen men du själv är känd som resonerande, bildad och rättvis. Du bor inte flott, men stabilt. Böcker är ditt viktigaste kapital.

Du är änkling även här. Tuberkulos, barnsängsfeber eller cancer hade tagit din hustru tidigare än i vårt sekel. Du har två döttrar, som du med viss stolthet uppfostrat till bildning och självständighet – ovanligt, men inte okänt. De hjälper till i hemmet men läser mer än vad som anses nödvändigt för kvinnor.

Att du delar släkthus på Styrsö med din bror passar perfekt även 1926. Skärgården är mer isolerad, men gemenskapen starkare. Ångbåt till stan. Kyrkan och föreningslivet centrala. Du är engagerad i Bondeförbundet (grundat 1913, föregångare till Centerpartiet), eller möjligen frisinnad liberal med stark förankring i landsbygd och bildning.

Du tror på: folkbildning, decentralisering, ansvar snarare än klasskamp, nation utan chauvinism, Du är skeptisk till både revolution och rå kapitalism. Du sjunger i kör – troligen kyrklig eller arbetarsång. Du idrottar måttligt: promenader, simning, möjligen rodd. Du läser Selma Lagerlöf, Heidenstam, Tegnér, möjligen tysk historia. Även 1926 hade du kunnat bli förälskad igen. Inte ungdomligt rus, utan en stillsam, varm förlovning, kanske med en lärarinna, änka eller diakonissa. Någon som förstår förlust och inte kräver att du börjar om från noll.

Hur ser min framtid ut?

Ingen vet exakt. Men utifrån det du berättat går det att säga något meningsfullt om riktningen på din framtid. Din framtid ser inte tom eller slumpmässig ut – den ser formad ut. Du bär redan med dig flera saker som brukar prägla goda kommande år:

1. Du har integrerat förlust, inte flytt från den. Att ha levt som änkling i sju år, uppfostrat två döttrar och fortsatt stå i arbete, relationer och engagemang tyder på att sorgen finns med dig utan att äga dig. Det gör att framtiden inte behöver bli en upprepning av det förflutnas smärta, utan något nytt som rymmer minnet.

2. Du har relationer som går åt båda håll. Döttrar, bror, körer, politiskt engagemang, ny partner. Det är inte isolerade roller – det är sammanhang där du både ger och tar emot. Människor med sådana nätverk tenderar att få en framtid som fortsätter vara socialt rik, även när livets tempo ändras.

3. Du är i en fas av ny mening, inte av avveckling. Förälskelse och förlovning i din ålder är inte en “bonus” – det är ofta en djupare, mer medveten kärlek än tidigare. Det pekar mot en framtid där närhet, vardag och gemensamma beslut får stor betydelse.

4. Din yrkesroll och ditt engagemang har lång livslängd. Som historielärare och politiskt engagerad sitter du på erfarenhet snarare än bara energi. Det betyder att de kommande åren sannolikt handlar mindre om att bevisa något, mer om att överföra, påverka och välja vad som är värt att lägga kraft på.

Hej, Barnum. AI tycks programmerad att säga vad jag vill höra. Det är upp till mig att sätta informationen i perspektiv. Klarar jag det? För ett decennium sedan föreföll mitt nuvarande liv osannolikt medan det för hundra år sedan hade varit sig likt. De senaste två åren har fått mig att må bra. Böcker är fortfarande mitt viktigaste kapital. Och min röst. Döttrarna läser inte och med hjälpen är det väl lite sisådär. Men de har ett val, det hade de knappast 1926.

Om framtiden är inte mycket att säga – mer än att jag funderar över om en frånskild man fortfarande kan gå på gatan med sin katt i koppel. Jag hoppas att jag och de mina lever åtminstone ett par decennier till. Lika förälskad kommer jag att vara, känner jag. På så sätt är 2019-2024 en parentes.

Det kan inte AI förklara.

Musik:

Kvinnan jag drömmer om

When a man loves woman

Jag ångrar ingenting

Kvinnan för dig

Av längtan till dig

Relaterade blogginlägg:

The greatest showman

Ragnarök

Källor:

ChatGPT:s känsloliv

Mitt känsloliv

Falun/Dalarna, Personligt

bild 178: Bad boy nr 49

27 december, 202527 december, 2025av adolphson

See you in Liverpool. Sjömännens gamla avskedsfras vid begravning av en kollega. Jag tänker återkommande på alla i min närhet som lämnat. Särskilt så här i slutet av året. Perspektiv. Förändring. Saknad. En nostalgisk längtan. La belle epoque. Jag återkommer ofta till sådant men just nu tänker jag på pappa och hans simklubb. En normal helg under min uppväxt på 1970- och 80-talen hade på ett eller annat sätt präglats av Badboys.

Jag och pappa efter morgonbad på Styrsö i september 1971. Foto: mamma

Min pappa var under femtio år medlem i morgonbadarklubben Badboys. Namnet uttalas genom en sammanslagning av bad (på svenska) och boys (på engelska). Jag tror att grunden lades redan i det äldre badhuset, alltså det som låg framför polishuset i centrum, genom några som kallade sig De våtas vänner. När Lugnet stod färdigt 1972 grundades den nya föreningen Badboys och något senare blev pappa medlem nummer 49. (Siffran har så vitt jag förstår inget att göra med i vilken ordning man kom med utan fungerar mer likt De aderton – man får en numrerad plats. Så nu är det väl någon annan som är nummer 49.)

Vad föreningen gör? Tävlar i lag varje lördag innan badet öppnar för allmänheten. Klädsim, hopp och lek. Mötet avslutas med gemensam bastu (i gamla badhuset fanns två och pappa deklarerade alltid stolt att han föredrog den litterära bastun framför ”vulgus”) och morgonfika. Detta präglade alltså min barndom. Varje lördagmorgon var han där. Ibland tillkom andra saker som paddling med Baracudorna (hans lag) eller julfest i badhuset. Livet i familjen kretsade mycket kring Badboys.

Jag och pappa efter morgonbad hösten 2023

Min barndom. Dörren slår igen på lördagsmorgonen, pappa har kommit hem efter en badmorgon. Familjen vet att de kommande ögonblicken är avgörande för helgens fortsättning. En vinst betyder så mycket! Rundhänt veckopeng, generösa ramar för barnens utomhusvistelser, fest och gamman. Jämmer och vemod vid förlust! Tungsinne och förargelse. Familjen väntar spänt i sina sängar. Två scenarier kan utspelas. Det första: Långt innan pappa når ytterdörren påbörjar han sitt triumftåg. Superlativen formligen sprutar ur munnen och glädjen över den förkrossande segern känner inga gränser. Ute på gatan hörs stridsropet VI ÄR INGA RUDOR, VI ÄR BARACUDOR, AKTA ER FÖR HUGGET! Glädjeyran fortsätter under dagen med berättelse efter annan som avlöser varandra om lagkamraternas hjältedåd och motståndarnas tillkortakommanden.

Det andra: allvarliga, tunga steg föregår entrén och tjock tystnad kommer svävande från hallen. Mor försöker med ett hurtfriskt hur gick det för er idag, fast hon redan vet svaret. Det var den där (valfri lagkamrat), hur i helskotta kan man missa ringen på det viset?! Sedan är monologen igång. Den fortsätter länge, länge. Ytterligare en variant är anklagelserna om fusk som slungas ut i samband med förlust. Jag frågade en gång hur man kan påstå att det överhuvudtaget går att fuska i en tävling som redan från början bygger på arrangörernas godtycke. Pappa viftade alltid utan denna typ av det han såg som tonårings näsvishet.

Jag minns historierna han alltid tog med sig hem. De var många, de var långa och de led ofta av total avsaknad av poäng. De var fruktade i familjens bekantskapskrets och återberättandes ofta vid frukostbordet varpå resultatet alltid blev ett raserianfall från Viktor som inte var begåvad med lika gott morgonhumör (eller god humor) som en Badboy.

Jag minns garaget. Pappa har aldrig ägt någon bil men innehade på livstid ämbetet materialförvaltare. Det motiverade ett garage, sedan familjens kanot Gröna faran flyttats till västkusten. (Kanoten finns förövrigt kvar, i somras tog jag och Ragna den när vi förlovade oss.) Men garaget la också den solida grunden för en lycklig uppväxt. Att ha fri tillgång till Badboys rekvisita var betydligt roligare än det mesta. Peruker, prylar och klänningar är bara några av de attiraljer som garanterade barnen Adolphsons ställning som innehavare av den mest fantastiska lekstugan i staden. Jag minns fortfarande grannungarnas nästan viskande fråga: var får din pappa tag i allt det här? Jag minns också mina svårigheter med att svara på den frågan.

Jag vet inte hur många badrockar han slitit ut genom åren. Ett plagg så mycket mer än bara en badrock. Notera ”Svarta bältet” på bilden nedan, veterantecknet som förärats den med tusen besök i klubben. Tusen tidiga lördagsmorgnar, alltså. Pappa begravdes i sin badrock. Självfallet var den hans svepning in i evigheten.

Det är så många minnen som virvlar förbi. Pappas uppfattning att presidenterna i Badboys och USA är jämbördiga rang, julfester, böter för klantighet eller för att magen blivit för rund, priset Gröna grodan för den som gjort bort sig bortom rimliga gränser. Badboys handlar mycket om vikten av att ha barnasinnet kvar.

I sitt eget sinne gick pappa på Badboys livet ut. Men han slutade på grund av pandemin. Jag tjatade enträget, lika mycket för min och min brors skull som för hans. Det var ju dit han alltid gick på lördagens tidiga morgon. Det rubbade allt vi tog för givet när han inte längre gjorde så. Men efter pandemin kom han aldrig igång igen. Den tjugoförsta oktober 2023 ledsagade jag honom dit. Det blev hans avsked ganska exakt femtio år efter att han började – en känslosam förmiddag fylld av perspektiv. Klubben uppmärksammade honom som tillsammans med Bosse Thorngren har flest badande lördagsmorgnar, uppemot 1400, i klubbens historia med en fin flaska vin. Tack, det har varit mycket roligt alla år, sa pappa varvid en respektfull tystnad la sig. En liten flicka, barn till en idag aktiv badbroder, var med. Jag berättade att jag i hennes ålder ibland följde med min pappa på Badboys, han som står där, och brukade bland annat lussa för dem. Hon gjorde stora ögon.

Vi åkte hem tillsammans, pappa och jag, efter det som blev hans sista besök. Du behöver inte dricka hela flaskan själv, manade jag. Jo, replikerade han omedelbart. Det var på något sätt som när jag var tonåring fast tvärtom. Vad är det där förresten? Han pekar på det nya badhuset. Jag upplyste honom och guidade. Ha, utbrast han. Det gamla badhuset var bättre. Det där, undrar jag och pekar på sporthallen. Nej, det man byggde polishuset bakom 1968.

Pappa var definitivt ingen sjöman men han älskade livet igenom det våta. Jag ställer vinflaskan på hedersplats och tassar försiktigt ut, lämnande honom att i morgonrock slumra i sin fåtölj. Det var där han trivdes bäst de sista åren. Och det är så jag föredrar att minnas honom. Det är där han alltid är. Bekvämt slappande efter en tidig lördagsmorgon i bassängen på Lugnet.

Vi ses i Liverpool, pappa.

Relaterade blogginlägg:

Talet på pappas begravning

Musik:

Himlen

Poesi:

Funeral blues

Fotnot:

När Badboys firade tjugofem år 1998 skrev jag en artikel i jubileumstidningen. Den återpublicerades vid jubileet tio år senare. Delar av texten ovan är hämtad från den artikeln.

Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

bild 177: Lysande stenar

7 december, 20257 december, 2025av adolphson

Texten nedan skrevs ursprungligen den tionde september 2023. Nu är vissa saker återfödda. Samtidigt finns samma ständiga längtan efter att kunna ge.

Några stenar lyser som fullmånar. Formuleringen som fastnat i mitt sinne är Tranströmers, förstås.

Men jösses. Efter tjugofem år i kommunens tjänst ska jag belönas. Att belöna är en svår konst. Jag hoppas inte att jag framstår som otacksam om jag säger att hellre än en cykel, bergsmanskrona, smycke eller konst så föredras en medalj. Men sådan finns inte som alternativ.

De slöt sig, framförallt min äldsta, döttrarna, när deras mamma dog. Jag stod inför ett val; lägga ner och låta oss allihop sjunka i sorgens bråddjup eller med stel överläpp fortsätta. Det blev det senare.

Du Fredrik, du verkar göra väldigt mycket. Är det en strategi för att glömma? De finns här och där, dessa rättframma människor som faktiskt vågar fråga om svåra, känsliga saker och som dessutom står kvar och inväntar svaret.

Man får bekämpa hopplösheten efter förmåga. Vad tjänar tillvaron egentligen till? Jag sjunger då och då. Tränar pliktskyldigt några gånger i veckan. Ibland funderar jag på att byta jobb men jag hittar inga (LinkedIn tycker jag ska bli vägarbetare) och jag uppbär förtroendeuppdrag. Men inget av det där spelar någon roll.

Det är plötsligt tid för stora nyheter i det adolphsonska hemmet. PAPPA! JAG FiCK JOBBET PÅ LISEBERG! Vad kul!, svarar jag och tillägger: fast jag tvekade aldrig. Huvudpersonen stannar plötsligt upp mitt i glädjeruset och faller in i tonåringens djupa begrundan. Det är alltid tvära kast. Jag avvaktar, vis av erfarenhet, beredd att lyssna. Helvete, utbrister hon till sist. Jag undrar vad som står på, det är ju strålande nyheter. Jo, hon ska spela clown på allhelgona. Clowner är skitläskiga, jag kommer ju förihelvete att skrämma skiten ur mig själv. Du kommer väl dit, pappa? Ifall allt skiter sig? Det klart jag gör. Jag uttrycker mig kanske inte exakt som The Police men innebörden är den samma.

Every breath you take, and every move you make, every bond you break, every step you take I’ll be watching you. Every single day and every word you say, every game you play every night you stay, I’ll be watching you.

En strategi för att glömma. Man är mig på spåren. Möjligen har mitt engagemang varit en strategi, men är också ett personlighetsdrag. Det är egentligen ganska enkelt. Det som spelar någon roll är flickorna. Jag behövs på hemmaplan och resten kvittar. Min sorg, allt i mitt liv, är oväsentligt vid en jämförelse. Jag behövs visserligen inte varje minut, men jag behövs mentalt, som en fond av trygghet. Vi har gått igenom det djupaste mörker tillsammans, mina döttrar och jag. Det har inte varit, är fortfarande inte, lätt. Jag har fått vara, och är, både mamma och pappa, ofta har jag misslyckats men ibland har det gått bättre.

Nu närmar vi oss slutet på andra halvlek av tiden som kärnfamilj. Bedömer jag att jag bör vara hemma rensar jag omedelbart kalendern. En liten tid till behöver jag vara den där fonden. Redan har funderingarna smugit sig på. Vi har ju kommit varandra så nära. Vem är jag när barnen inte längre behöver mig? Släpp det där, tänker jag sedan. Min femårsplan är sedan länge reducerad till att omfatta dag för dag. På fem år kan allt förändras, ja, det kan det från en dag till en annan. Vad som sker i framtiden är skrivet i stjärnorna. På ett ögonblick har tjugofem år i kommunens tjänst och tjugotre år som Malins vän passerat. Kanske slutar jag mina dagar som vägarbetare i södra Frankrike.

En underbar dag. En månad senare: livet i spillror

Clown, alltså. På Liseberg. Det är fint att få människor att skratta. Hon må göra i stort sett vad som helst bara det sorgsna i hennes ögon försvinner. Och inget är väl lämpligare därvidlag än clownens syssla. Den börjar faktiskt mattas nu, den sorgsna hinna som alltid syns i hennes ögon. De kommer allt oftare fram ur sig själva, mina döttrar, och visar för världen sina storslagna personligheter.

Inte alltför många stannar numera tjugofem år på samma arbetsplats. En medalj skulle betyda mycket för mig. Sådan är jag. Men jag är trots allt redan rikligt belönad. Med att under tjugotre år uppleva en kärleksfull relation, med två döttrar och med, ja, all den kärlek jorden rymmer. Jag tror jag utan bitterhet skippar kommunens gåva, jag kan ändå inte bestämma mig. Om inte annat spar kommunen lite pengar på det.

Några stenar lyser som fullmånar. Tranströmer är alltid med mig, men fler har varit inne på temat. Alla är vi maskar men jag tror mig vara en lysmask, sa Churchill. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna hävdade Dickens. Månen skiner trots allt tack vare solens strålar – och allt blir återfött.

Musik

Every breath you take

Serenada

Relaterade blogginlägg

Den sorgsne clownen

Nit och redlighet

Källor

Tranströmer: Den stora gåtan

Post scriptum december 2025:

Sedan den tionde september 2023 har mycket hänt. Jag har fått en bergsmanskrona av kommunen. Dotter 1 har flyttat till Styrsö men är på väg hem igen. Tillfälligt, säkert. Dotter 2 går som tåget (det vill säga aldrig i tid) och Ragna har dragit upp mig ur sorgens bråddjup och visat mig framtidstrons kärleksfulla tipptopp. Till dessa tre underbara kvinnor skulle vilja kunna ge allt i hela världen. Men de har den redan.

Historia, Personligt

Vallonstrecket

23 november, 2025av adolphson

Få se om du har vallonstrecket!

Jag släktforskar när jag inte har något bättre för mig. Det har jag emellertid ofta så man får nog påstå att jag är något av en släktforskarperiodare. Men det är fascinerande. När man väl ger sig in i det förflutna försvinner tid och rum. För visst har man att brås på. Det har alla. Särskilt brås jag på en släkting på morfars sida: Jacob Olsson från Hästekälla. Dessutom har jag hittat högadel, samer och valloner.

Det finns enligt gammal folktro en sägen om “vallonstrecket”. Det är ett födelsemärke eller streck på överarmen som ska vara ett kännetecken för vallonättlingar. I släktforskningen syftar begreppet på att vallonättlingar ofta kan följa sin linje tillbaka till en viss invandrad person, men att det ofta tar slut där – ungefär som en vägg i forskningen. Orsaken är att när vallonerna kom till Sverige under 1600-talet för att arbeta i järnbruken så registrerades de ofta bara med förnamn eller förvanskade efternamn, vilket gör det svårt att spåra dem längre tillbaka i Belgien eller Frankrike.

Men just idag när Centerpartiet håller nomineringsstämma är det Jacob Olsson jag tänker på. Han föddes 1679 på gården Hästekälla i Morlanda socken, Orust, Bohuslän, och han dog 1738, på samma gård som han föddes. Däremellan hann han med mycket. Han blev tidigt nämndeman i häradsrätten, omkring år 1702, och tog över sin pappas plats i lokalsamhällets styre. Han verkar varit duglig eftersom han fick förtroendet att representera Orusts och Tjörns härader i bondeståndet vid flera riksdagar under åren 1710-1723.

Riksdagen 1720 var särskilt viktig. Efter Karl XII:s död 1718 och Ulrika Eleonoras abdikation 1720 valdes hennes man Fredrik I till kung. Jag brukar lite elakt beskriva Fredrik I som regentlängdens Raskenstam. Hursomhelst, Jacob Olsson ledde bondeståndet under denna omvälvande tid, då Sverige gick in i den period som senare kommit att kallas frihetstiden. Han deltog, enligt källorna aktivt, i diskussionerna om hur makten skulle fördelas mellan kungamakten och ständerna. Fredrik I blev en påtagligt försvagad kung och så skulle det vara fram till 1772 när Gustav III genom sin kupp återinförde enväldet. Vid riksdagen 1723 var Jacob fortsatt en av bondeståndets ledande röster, men han blev inte återvald till talman. Efter sin politiska karriär återvände han till sitt liv som bonde och nämndeman i Bohuslän. Han avled 1738, 58 år gammal.

Men det var under 1720 han peakade. Det var alltså då Fredrik blev vald till Sveriges kung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Villkoret var inskränkningar i kungamakten. Kungen blev beroende av riksrådets majoritet. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli ordningen för hur Sverige styrdes. Detta var inte nödvändigtvis bra för bönderna som ansåg sig tappat inflytande, särskilt eftersom de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes: det sekreta utskottet. Där avgjordes alla viktiga ärenden som angick krig och utrikespolitik ekonomi samt ”vad eljest tyst hållas bör”. Bönderna knotade och ville ha en starkare kungamakt som det varit före enväldet, på Gustav II Adolfs och Karl X:s dagar. Vad Fredrik tyckte om saken är inte känt men han misstänktes för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen innan bondeståndet hunnit få något svar. De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning och endast några få av dem gick med på att skriva under riksdagsbeslutet.

Det finns som alltid något att lära sig av detta. Förr eller senare har man spelat sin roll och tiden sprungit ifrån en. Detta gäller oavsett om man är lokal centerpolitiker, bondeståndets talman eller enväldig monark. Jacob återvände efter sin roll i Sveriges övergång till Frihetstiden till sin gård i Hästekälla. Det ligger något tilltalande i det förhållningssättet till sin roll i stora händelser.

Det är till att vara centerpolitiker med stamtavla, tänker jag aningen hurtfriskt. På andra sidan gärdesgården, farmor och farfar finns tysk lågadel, samer och – valloner. Jag vänder ibland, allt oftare, blicken dit. Vår gamla stormor i Dalom, Karin på Luras, salig mors närmaste vän, påstår att alla som har valloner i släkten har ett streck på nedre armen. Prat, menade jag. Vi såg efter.