Bild 131: (nere för) räkning?

När hade du sex för första gången, pappa?

Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har just åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra och efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan ge mig in i ringen för nästa rond.


Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.


Mänskligheten har kommit långt. 2016 dog fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta inte en liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.


Det är i år tjugofem år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.

Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

1991 flyttade min familj från Engelbrektsgatan och för fyra år sedan flyttade den tillbaka. En annan familj, men samtidigt min.

Det är nittioett år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö.

Det är tio år sedan vi byggde huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Alla levde och åstadkom stora ting, det gick jättebra på jobbet och framtiden tedde sig ljus.

Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och – vilket också det är viktigt att påminna sig om – en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller det, livet, och historien ger oss i efterhand perspektiven.

Vi var nyligen hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja lite. Rester från flera liv och hem passerade revy. Nej, inte döstäda. Röja. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slänger inte saker i onödan. Han fyller snart åttionio. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, sa far.

Far

Vem kan säga hur framtiden ter sig? Om den blir ljus eller mörk. Inte jag, iallafall. Jag brukar tänka att framtiden är ju redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här.


Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag på mumintrollen.


Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.


Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.

Dotter 2 har börjat med thaiboxning och Dotter 1 är snart myndig. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna först.

Jag ser mig omkring och inser att jag aldrig har varit i en lokal där man ägnar sig åt thaiboxning, detta är okänd mark för mig. Men här är jag alltså. Svett, adrenalin och vrål pumpar i takt med musiken. När jag iakttar Dotter 2:s kamp i ringen, drabbar insikten mig. Jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.

Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? (Sätter kaffet i halsen). Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattar båda men resten av konventionen är inte för bloggens ögon.



Musik:

Imperiet: Märk hur vår skugga

Survivor: Eye of the tiger

Bach: konsert i D-moll


Relaterade blogginlägg

Trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp

Den sista måltiden

Too-Tikki vs Inferno

Snusmumriken

Blinka 19

Om jag blinkar eller blundar en stund kanske världen ser lite vackrare ut när jag åter öppnar ögonen? Nitton gånger om dagen gör jag denna övning i fåfäng förhoppning. Jag har nämligen nitton personliga säkerhetsbestämmelser. Eller regler, om så föredras. Reglerna är viktiga för mig, de hjälper mig att hålla mig intakt. Varje gång jag blundar tänker jag under några sekunder på någon av dem. Proceduren fungerar lite som meditation.

Varje samhälle och tid har sina regler och rutiner och precis som för individen är dessa mer eller mindre viktiga för samtiden. Men också samhällen måste ständigt se över sina regler och normer.


Jag förbereder en lektion på temat auktoritet när telefonen ringer. Det är en av de seniora deltagarna från min studiecirkel som mycket respektfull, närmast underdånig, undrar om jag är upptagen med att förbereda lektioner eller om det går bra att störa en liten stund? Det gör det eftersom det jag gör är att begrunda några av Faluns allmänna ordnings- och säkerhetsbestämmelser som de såg ut för hundra år sedan. En verklighetsflykt så god som någon – om inte annat för att slippa blinka hela tiden.


Allmänna säkerhetsbestämmelser 1922

Kap 1

§6

I teater eller annan lokal, som användes till uppförande av offentliga föreställningar, såsom skådespel, konstridning, förevisande av djur och dylikt, må tobaksrökning icke äga rum vid tillfällen, då offentlig där gives eller allmänheten till sådan föreställning anländer eller därifrån avlägsnar; dock att detta förbud ej avser tobaksrökning i det s.k. teaterkaféet eller å scenen, där sådant av sceniska anordningar krävs.

§7

En var, som är närvarande vid offentligen anordnad föreställning eller tillställning av den art, som i §13 av ordningsstadgan för rikets städer avses, åligger att hörsamma de tillsägelser, som för ordningens upprätthållande eller olyckors förekommande honom av polisen meddelats.

§8

Ägare eller innehavare av sådana lokaler som i 13 § paragrafen ordningsstadgan för rikets städer omförmäles, äro pliktiga vidtaga de åtgärder till förekommande av olyckshändelser genom brand, trängsel eller dylikt, som Magistraten kan finna skäligt föreskriva.

§9

Till den renhållning, som det åligger gårdsägaren att fullgöra, hör ock, att tak och rännor, å hus så ofta sådant erfordras, befrias från snö, is och orenlighet. Vid verkställande av snöskottning och dylikt från tak bör noga tillses, att fara därigenom ej uppkommer för förbigående och att så ringa olägenhet som möjligt därvid tillskyndas den trafikerande allmänheten.

§10

Mom 1. En var, som inom staden eller dess område lämnar bostad åt resande eller andra i staden icke kyrkoskrivna personer, åligger att inom tolv timmar efter dess inflyttning till bostaden till polismyndigheten avlämna anmälan därom, innefattande uppgift om bostadens belägenhet, inneboendes namn, ålder, yrke samt hemvist ävensom dagen till staden inflyttade. Stadsfiskalen äger meddela närmare ifråga om uppgifternas innehåll och i vilken ordning de ska till myndigheten avlämnas.

Mom 2. Ingen må undandraga sig att lämna de upplysningar som i mom 1 avses; skolande, då sådana upplysningar vägras, den som upplåtit bostaden ofördröjligen göra anmälan till polisen.

Mom 3. Varje stadens invånare, som hos sig hyser resande eller andra i staden icke mantals- eller icke kyrkoskrivna personer är pliktig att om dem lämna de upplysningar, som av polismyndigheten påfordras.


Auktoritet, var alltså temat. Sådan går förvisso att tvinga igenom men det håller sällan i det långa loppet. Var tid har sin moral, ofta utformad i mer eller mindre strikta regelverk. Min filosofi, som också genomsyrar min undervisning, är att man ska ifrågasätta allt. Det kan nämligen vara fel på reglerna. Chefer måste man följa, ledare vill man följa, som det heter. Alltså: verklig respekt förtjänar man. Sådana tankar är goda för själen.


Jag tar gladeligen samtalet. Bland annat beroende på den hänsyn personen visade mig. Respekten för min profession. Det är inte ofta, tänker jag lite bittert, som vi lärare möter den. Jag ler när samtalet avslutas. För ett ögonblick sluter jag ögonen, låter tanken zooma ut. Med hjälp av mina personliga levnadsregler försöker jag peka ut en möjlig riktning. Gammal som ung, funderar jag bakom halvslutna ögonlock, behöver lyssna på sin inre Blinka 19 då och då.

1. Prioritera träning

2. Sova sju timmar per natt

3. Undvika onödiga konflikter

4. Svara aldrig nej utan att först ha tänkt efter

5. Ödsla inte tid på dåliga relationer

7. Vid tvekan: välj alltid det som är bäst för flickorna

8. Inte köpa en massa saker för att kasta i gapet på tomrummet som smyger bakom mig (Tranströmer)

9. Planera inte framtiden, prioritera rätt i nuet

10. Sök inte den rätte, var den rätte. Det enda jag kan påverka är mig själv

11. Tänk en bra tanke varje dag

12. Älta inte

13. Förväxla inte drift med kärlek

14. Jag kan ha fel (Lindeblad)

15. Om någon inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan hända att vederbörande har lite ludd i örat (Nalle Puh)

16. Ha kul. Mår jag bra gör jag omgivningen bättre

17. Lär känna nya människor

18. Lära mig något nytt varje dag

19. Dela med mig av det jag kan och har

Den legendariske falupolisen Jonsson (Blinka 19) pekar ut riktningen vid korsningen Hyttgatan/Gruvgatan. Smeknamnet fick han för sitt sätt att ideligen blinka. Siffran 19 var hans tjänstgöringsnummer. Foto: Hedling 1927


Musik:

Mozart: exultate jubilate

Zetterlund: ljuva drömmar


Relaterade blogginlägg:

Elsborg


Källor:

Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922

Mediearkivet (Falun)


Niobe

Kärlek. Hur den gestaltar den sig, egentligen? Nu? Då? I framtiden? Hård som en gråtande klippa eller som ett konstant tillstånd av värme. Inte sällan uttrycks den genom förlust.

Kärlek då

Är förlåtelse möjlig? Jag tänker på människor som sörjer. På min gamle vän Patrik som nyligen förlorat, på den som sörjer en förlorad relation, på den som inte har kraft nog att förändra sitt liv. Eller värst av allt: på den som förlorat sig själv.


Hur analyserar man en sorgesprocess? Kanske genom hur den tar sig uttryck för den sörjande i nutid, dåtid och i en framtid. I nuet är etos (trovärdighet) starkt genom hur den rådande (olyckliga) situationen beskrivs. Därefter iakttar man (som kontrast) den tidigare upplevda lyckan och redogör för de orsaker som ledde fram till den (nu uppkomna) sorgesamma situationen. (Det har jag tragglat till leda). Till sist blickar man förhoppningsvis mot framtiden, antingen i hopplöshet eftersom den ser lika mörk ut som nuet eller i hopp om en bättre framtid. Det här stadiet är mycket viktigt, annars riskerar man att fastna i sorgen vilket kan utvecklas till depression.


Niobe är i den grekiska mytologin en symbol för sorg. Som drottning av Thebe möter vi henne i Iliaden och det berättas där att hon hade många barn. Hon var så stolt över dessa att hon jämförde sig med självaste gudinnan Leto som bara hade två: Apollon och Artemis. Niobes högmod förargade dock gudarna och som straff dödade de hennes barn. Förkrossad skriker hon ut sin smärta och ber om förlåtelse – men det är för sent. Barnen förblir döda. Niobe förvandlas slutligen till en gråtande klippa, som en symbol för evig sorg.

Okej. Ska jag med hjälp av Niobes klagan våga mig på en retorisk sorgeanalys? Jag försöker isåfall tillämpa lite av känslan från berättelsen i Iliaden.

(Nutid) Nog har ödets växlingar drabbat mig. Förr var jag välsignad med romantisk kärlek i överflöd, nu är jag helt utan. Överflöd blev till brist och jag som förut var på en given plats är nu famlande. Det hade varit bättre att jag aldrig mött henne än att som nu bara få möta tårar. Den som berövats sina barns mor är mer olycksdrabbad än den som aldrig mött verklig kärlek för det man glatt sig över ger sorg när man mister det.

(Dåtid) Mitt öde beror på högmod. Jag levde lycklig och nöjd men efter att ha levt så blev jag utkastad från gudarnas boning. Jag mötte Lyckan och drabbades av Olyckan: vår samvaro blev mina barns mors död, min bekantskap med en gudinna till sist min olycka. Innan jag förlorade lyckan var jag avundsvärd men sedan mitt högmod förstört allt saknar jag den tid då jag var rikt välsignad. Nu ligger min kärlek död och jag kan inte nog begråta det som var min stolthet.

(Framtid) Vart ska jag vända mig? Vad kan jag hålla mig till? Hur är den grav som skulle räcka till för all denna sorg? Hedersbetygelserna som olyckan kräver kan inte fullgöras, vilket inte minst denna blogg vittnar om. Men varför gråter jag över detta, när jag har möjlighet be gudarna ge mig en helt annan natur? Jag ser bara en väg ur mina olyckor: att förvandlas till något som inte kan känna någon smärta: en klippa. Men jag är rädd att jag ändå bara kommer fortsätta gråta.


Det här är något av den klassiska retorikens sätt att kategorisera sorg. Verkligheten är måhända en annan. Men vad vet jag, jag är föga mer än en empirisk teoretiker, om en eventuell läsare förstår hur jag menar.

Kan jag erbjuda tröst till min vän Patrik, till den som sörjer en förlorad relation eller inte har kraft nog att förändra sitt liv och till den som förlorat sig själv, så gör jag det efter förmåga. Men det behövs egentligen inte, det viktigaste är att kunna förlåta sig själv. Men är förlåtelse, för att man kommit till momentet framtid i processen, för att man överlevde och vill ha ett liv igen, möjlig? Självklart är den det. Det är relationen till dig själv det handlar om.

Vi har alla förlorat. Det vi inte förlorat återstår att uppleva. Man får bejaka detta enkla faktum eller riskera att förvandlas till en gråtande klippa.


Jag vet inte hur kärleken gestaltar sig, vare sig då, nu eller sen. Kärlek är ett konstant tillstånd av värme. Kanske sammanfattas kärleken bäst på det vis som någon en gång uttryckte saken för mig; Och du får finna dig i att du faktiskt är behövd på en massa sätt även för oss som inte just nu tänker hångla med dig.

Evig kärlek


Musik:

Bach; (favorit)mässa i H moll

Ratata: Himlen

Den som falla


Relaterade blogginlägg

Till Johan


Källor:

Homeros: Illiaden

Eriksson: Retorikens grunder

Shrek (Fermis paradox 2)

Nyårslöften är inte min grej. Det räcker att 2023 blir annorlunda än 2022.


När chansen ges bör man ta den. Det har jag ofta varit dålig på genom åren. Men en gång tog jag vara på den och ni kan inte tro vad som hände sen.


Nobelpristagaren Enrico Fermi har givit namn till Fermis paradox. Denna paradox belyser problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar. Fermi formulerade frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, påträffats.


Pappa, hur tänker du kring kärlek? Och kom inte dragandes med mamma nuigen. Du måste lyfta blicken.

Ja var finns den, kärleken? Och hur gestaltar den sig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men samtal med döttrarna är ofta intressanta på ett existentiellt plan och man får ta chansen när den ges.


Under förrförra valrörelsen gav jag mig ut i cyberrymden för att jaga träsktroll. Nu är perspektivet ett annat. Fermis paradox är emellertid lika tillämpbar med den skillnaden att det är jag som är träsktrollet. Låt vara ojagat – även om det på ett statistiskt plan borde vara skottpengar på mig som varandes vit, medelålders, heterosexuell man. Det är ju trots allt vi som hittar på det mesta av världens elände. Tur för vissa av oss att kollektiva bestraffningar inte tillämpas.

Ett träsktroll från andra sidan galaxen

Det krävs mycket mod för att ge sig in i det okända. Som ett samtal med en tonåring. Ibland har man visserligen inget val, som när Malin dog, men ändå – det går att möta den ovissa framtiden på olika sätt.

Fakta är odiskutabel: Jag tog en gång en chans som ledde till att jag levde tjugotre år med någon som gick bort i cancer 2019. Hon paddlade en otroligt vacker kajak av mahogny som jag aldrig vågade prova, vi fjällvandrade, vi sjöng, vi reste och vi upplevde. Vi fick två barn.

Så här flera år efter hennes död inser jag, när jag åter lyfter huvudet, att jag tappat det. Kanske behöver jag en inspirerande vän, någon som får igång mig igen. Eller kanske inte, jag vet inte riktigt. Det är lite läskigt att definiera i vilken form man kommer ut på marknaden efter att inte varit där sedan 1995. Och att dessutom försöka ge relationsråd till en tonårsdotter. (Lär dig självförsvar och att springa?) Känslan är hursomhelst bäst beskriven som att ge sig ut i världsrymden som varandes Kapten Zoom.

Vem är det där, pappa? Shrek?

Många människor, inklusive jag själv, är rädda för det okända och vill ha enkla svar på svåra frågor, vanans makt är stor. Älskar jag min partner? Jul och semestrar ska oavsett svaret på den frågan vara som alltid och köttbullarna ska fram varje onsdag. Detta är kanske skälet till att den som faktiskt borde separera inte gör så.

Rädslan för det okända kan vara paralyserande. Man tror lätt att hela livet faller ihop om det inte är som det brukar. Jag kan tillhandahålla ett empiriskt svar: det gör det inte. Det kan falla ihop av andra skäl, men inte på grund av förändring. Annorlunda är i allmänhet bra. Vi har hur många exempel som helst på när livet blivit bättre genom nya perspektiv och möjligheter.

(Kanske hittar vi här en delförklaring till varför en partner misshandlar och varför en misshandlad inte omedelbart flyr. Människor som bara har ett perspektiv tenderar hursomhelst att vara mer våldsamma än de som ser och präglats av flera.)

En sak står i alla händelser helt klar. Fermis paradox blir extra tydlig inom datingapparnas obegränsade cybervärld. För: var är de? Det borde ju finnas intelligent singelliv därute. Jag har provat nätdejting till och från, det erkänner jag utan omsvep för min dotter. Hon verkar helt oberörd av det som i min värld är ett stort erkännande.

Det normala samtalet med tonåring. Annorlunda är bra.

Hur det gick? Ja…, visst har väl en och annan hört av sig. Men det känns… ja, integritetskränkande. Det är, i min lilla värld, inte så det ska gå till när man blir kär. Fast det klart, annorlunda är det ju med appar. Sämre. Människor är ju så mycket mer än en bild och (i bästa fall) femhundra ord. Vi tittar på varann, tonårsdottern och jag. Jag inser straffsparken. Att jag på bild framstår som ett träsktroll från andra sidan galaxen eller mer seriöst: att man är körd som 52-årig manlig glesbygdsbo. Graningekängor ftw!


Hur kommer hen som kör snöplogen till jobbet? Är det rätt att samarbeta med SD? Varför finns det bara ett konkurrensverk? Varför dog hon? Finns det ingen i hela universum som vill besöka operan med mig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men jag har faktiskt svar. Jag tycker det hela kokar ner till ansvar gentemot mig själv och flickorna. Ingen annan än jag fixar livet åt mig. Så var det då och så är det nu. Tillvaron är konstant.

En sak till står dessutom helt klar, säger jag till hon som faktiskt fortfarande sitter kvar vid köksbordet. Det handlar inte om hennes mamma. Men den som till äventyrs vill hänga med mig måste vara av sådan dignitet att hon kan vara en pålitlig vuxen, vän, till mina döttrar. Varför? Ja, det är inte en extra mor vi pratar om. Men om jag hoppar över gärdesgården i förtid måste det finnas någon senior rådgivare kvar. Ett back office management. Sådana är viktiga att ha även för unga vuxna. Eller för 52-åriga män i staden och glesbygden. I synnerhet för dem, inser jag när jag tänker efter. Nu skrattar faktiskt tonåringen.

Jag tror hursomhelst jag funnit det, berättar jag slutligen. Lösningen på hur jag vill leva mitt liv. För än skymtar inte gärdesgården även om den ständigt snickras på. Jag vill våga prova nya, annorlunda, vägar i livet och rent allmänt försöka vara en så god och glad människa jag kan. Som det heter: nytt år, nya möjligheter! Love is all around! Och oavsett hur det känns, kärlek eller sorg, ensamhet eller flersamhet: det kommer inte alltid att kännas så här.

Annorlunda är därför bra.


Okej, pappa. Det ger sig nog för dig. Och för mig. Förresten vill jag pierca naveln. Alla gör ju det.


Nästa gång den ges ska jag ta den. Chansen kommer kanske aldrig tillbaka.


Jag lovar mig själv att 2023 ska bli, vid en jämförelse, ett mycket analogt år. Ett annorlunda år.

Gott nytt år!


Musik:

Mozart: Trollflöjten (Hon och han)

Bowie: Starman

Tutta Rolf: en stilla flirt

Rikard Wolff: Kvinnan jag drömmer om


Relaterade blogginlägg:

Fermis paradox

Snövit

Daten från helvetet


Källor:

Wikipedia

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

goda nätters drömmar

Skifta fokus. Det tog sin tid men under hösten hände det. Det är i drömmarna det märks.


Se framåt, du har måhända än det bästa kvar


Onda nätters drömmar är titeln på min huspoets, egentligen är Peter Englund historiker, senaste bok. Den handlar om november 1942, när krigslyckan i andra världskriget vände. Jag gav mig den i julklapp.


Du kanske ska tona ner det lite?

Ett gott råd, rent allmänt. Frågan är dock inte ny. Tanken bakom de välmenande orden är att jag på bloggen skändligen misslyckats med att balansera mellan att vara personlig och privat. Vänner, iallafall de som känner mig så pass väl att de vågar ha synpunkter, har ibland påtalat detta.

Drygt tusen inlägg på tretton år. Ett hundratal har aldrig sett internets ljus. Vännerna har nog på det hela taget rätt. Hela bloggen är förvandlad till en Sorgegondol. Det begreppet är hämtat från en annan huspoet. Det är knappast någon hemlighet att jag älskar Tranströmer. Det finns gränser för allt.

Vännerna ursäktar sig ibland för att de inte lajkar när jag delar. Men läser gör de. Påstår de, iallafall. Men ingen behöver be mig om ursäkt för att hen inte jamar med i min klagolåt. Riktiga vänner styr upp en när det behövs. Det är förresten rätt intressant: ett inlägg som inte handlar om livet får betydligt färre träffar än ett som gör det. (Om inte yb Södermalm delar, då slår statistiken rekord.)

Älgköttbulle. I förgrunden.

Tona ner det, alltså. Ja, kanske det. Det första någon som vill veta något om en gör är att googla. Jag är därmed att betrakta som körd. Jag satt därför helt nyss med fingret på knappen. Jag var så här (visar ett pyttelitet utrymme mellan tummen och pekfingret) nära att radera alltihop. Kanske börja om på ny kula, tänkte jag. Skifta fokus. Starta en helt ny blogg, eller så. Endast teknisk inkompetens hindrade.

Jag tänkte efter ett varv till. Det handlar ju också lite om de andra. De som till äventyrs läser bloggen lite noggrannare, och kanske tar sig tid att träffa mig och möjligen därefter inser att jag är mer än en dystergök som förlorat en älskad syster och dito livskamrat. Men man måste först förstå min bakgrund om man vill förstå mig. En sak jag återkommande fått höra under mitt liv är att jag överanalyserar. Vissa saker går dock inte att tänka sig ur eftersom de handlar om känslor. Däremot är jag mycket bra, om jag får säga det själv, på ett flytta fokus. Men den här gången tog det sin tid.

Det förekommer att människor hör av sig för att berätta att det jag skrivit betyder något för dem. De är inte så många, men heller inte så få som man skulle kunna tro. Jag avslöjar aldrig deras identitet. Men det finns alltid en baksida. Jag lyfter ju i bloggen mitt gamla liv till skyarna, vältrar mig i sorg, vrede och självömkan. Det finns visserligen mycket kärlek bland dessa tusen inlägg men det blir ibland… ja, för mycket. Vännerna har sålunda i det stora hela rätt. Förstås har de det.

Trots allt. Texter tröstar. Så jag skrotar inte bloggen. Den som umgås med mig får ta hela paketet. Kanske passar salig mors dikt som min syster en gång hittade i en av mammas gamla receptböcker – och fann tröst för den situation hon då befann sig i:

Vad som än skett, behåll din jämnvikt och din sinnesro

Vad du än idag förlorat släpp ej hopp och tro

Gör Din insats, det finns många sätt att leva på

Tänk ej: allt är utan mening, mening finns ändå

Blicka ej förgrämd tillbaka på en tid som var

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar


Blicka ej förgrämd tillbaka. Kanske passar Onda nätters drömmar perfekt som metafor. Förutom att boken (förstås) är lysande har jag genomlevt mitt personliga Stalingrad, El Alamein och Midway. Sedan dess har jag drömt om jular och semestrar från förr och på olika sätt försökt ersätta mitt gamla liv. Jag har känt avund på alla (till synes) lyckliga par och familjer. Men drömmar är drömmar och går inte att uppnå för då är det strängt taget inte längre någon dröm.

Jag får tona ner det lite här på bloggen. Och i livet, förstås. Jag säger som karaktären i filmen Love Actually, han som är kär i sin bäste väns partner: enough now. Enough.

Det är ett gott liv jag lever, jag är tillfreds med det mesta och upplever nuet som värdefullt. Men nog drömmer jag fortfarande. Goda drömmar. Om att se Panteon igen. Om att tokhångla i en gränd mellan cavabarerna i Barcelona och skratta hysteriskt efteråt, efter att äta räkor och dricka Chablis i skymningen på Saltskärs udde, om ett stort lantkök i Dalarna fyllt av människor, om att på operabaren förlora sig i vackra ögon. Håhåjaja. Känslor. De är som hus som flyttar sig om natten.


Se framåt, du har måhända än det bästa kvar


Jag drömmer numera vackra nätters drömmar. Jag vet att jag har underbara dagar framför mig. God fortsättning, gott slut och gott nytt år – önskar jag mig själv och hela världen.

Att leva som man lär. ”Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson”


Musik:

Lou Reed: dirty blv

Altarian i juloratoriet


Källor:

Mamma

Love Actually (film)

daisy ad

Det gäller, beroende på omständigheter, att göra rätt sorts reklam för sig. Hej världen, jag heter Fredrik. Jag har en röst.


Vi måste antingen älska varandra eller dö. Det yttrandet låter onekligen lite märkligt, närmast som något från en eldig frikyrkopastor, men orden är den amerikanske presidenten Lyndon B Johnsons.


Med anledning av mitt förra inlägg: det är dags att sluta sjunga. En personlig era som pågått sedan 1976 är över. Nu är det slut, den sista tonen är tagen. Kaffet är urdrucket. Pjäsen slut. Stäng, det drar.


Det gäller att finna de sällsynta, de ytterst få, tillfällena i livet då man verkligen är lycklig. Stannar man i den känslan blir det sällan fel. Är man olycklig, eller kalla det missnöjd om du vill, lägger man ofta sin röst på fel saker. Som att vara tyst. Eller att leva utan kärlek.

”Morgon mellan fjällen”

Det går att påverka människor. Det är det exempelvis valrörelser handlar om. Runt om i världen röstar människor just nu i stor grad på nationalistiska partier, inte sällan sprungna ur fascism. Det uppstår en rad frågor. Hur är det möjligt? Hur mycket eller lite sprungen ur Förintelsen kan man vara? Vad är det populisterna gör eftersom det går så bra för dem?

I det amerikanska presidentvalet 1964 lanserade Lyndon B Johnson (LBJ):s kampanj en reklamfilm som i efterhand kommit att benämnas ”Daisy ad”. Den anses som den mest framgångsrika reklamen i televisionens historia (möjligen med viss konkurrens från Apples kommersiella reklam inför lanserandet av Macintosh 1984).

Filmen börjar med att en liten flicka plockar prästkragar och räknar bladen. När hon kommer till tio tar en mansröst över som räknar ner till noll varvid skärmen fylls av en explosion och LBJ:s röst: ”detta är insatserna: att skapa en värld där Guds alla barn kan leva eller gå in i skuggorna. Vi måste antingen älska varandra eller dö.” En annan röst avslutar: “rösta på president Johnson den tredje november. För mycket står på spel för att du ska stanna hemma.” Budskapet var tydligt. Motkandidaten Barry Goldwater var en galning som hotade världen. Greppet blev bestående på grund av dess hantering av budskapet – negativt kampanjande var därmed ett faktum.

Den grundläggande idén var att fokusera på känslor. Man började se politiska budskap som en konstform, inte som överförande av information. Genom att tilltala människors känslor och instinkter ville man vinna val. Filmen blev en enorm framgång – tittarna hade aldrig sett något liknande. Visserligen hade negativt kampanjande förekommit i tidigare presidentkampanjer men de hade samtidigt varit rationella, faktabaserade. Men i Daisy blev känslor (främst rädsla) medlet. Greppet var förvisso inte helt nytt, det förekom även under 1920- och 30-talen i Europa, men Daisy var nästa nivå.

Det lyckades. Man behövde i filmen inte påminna tittarna om att Goldwater hade skämtat om att skicka missiler mot Kreml. Eller att han ansåg att USA inte borde frukta krig med Sovjet. Eller att han ville ge militären befogenhet att använda kärnvapen utan presidentens godkännande. Eller att han hade förklarat att atombomben bara var ett vapen bland andra. Det räckte att spela på hotet om ett tredje världskrig. Genom filmens upplägg behövde man inte ens nämna Goldwater. Det räckte med att hitta tittarnas känslor. Det var också viktigt att tittarna inte skulle få för mycket information för att anspelningen på känslor skulle fungera. Atombomber. Tredje världskriget. Rädsla. Rösta (rätt).

Så vad kan vi lära oss av detta? Kanske insikten att lägga sin röst i ett val inte enbart är en rationell handling. Det handlar också om att acceptera en kandidat på ett känslomässigt plan. Ett politiskt val är egentligen inte helt olikt processen att köpa en bil eller ett hus. Det måste kännas rätt. Idag lever vi i den värld av negativt politiskt kampande Daisy banade vägen för. För att övertyga någon, särskilt om politik, måste man väcka känslor. Väljarna motsätter sig inte en kandidat eftersom de ogillar hans eller hennes politik; de motsätter sig politiken eftersom de ogillar kandidaten. Erfarenheten från Daisy är att det är mindre övertygande att att förmedla fakta än att berätta en historia, en upplevelse, en känsla. Som rädsla. Tillhörighet. Överlägsenhet.

Sång på Ica

Utgångspunkten är den något filosofiska tesen att sanning inte är sanning förrän människor tror på den. Människor måste tro på vad kandidaten säger och de kan inte göra det om de inte förstår vad hen säger. De kan heller inte veta vad kandidaten säger om de inte lyssnar på vederbörande och de kommer inte att göra det om hen inte är intressant. Och kandidaten kommer inte vara intressant om det hen säger inte är aktuellt, relevant, genuint och visionärt. Känslor, alltså. Daisy-filmen gjorde känslor till ett mycket kraftfullt vapen i politiska kampanjer med hjälp av teknik som tidigare endast hade tillämpats på att sälja saker.


Enligt min uppfattning kan man inte vara sprungen ur Förintelsen alls. Populisterna är extra duktiga på att paketera sitt budskap med känslor. Vårt ödesdigra bekymmer är dock att nationalism inte är svaret på globala problem. Frågan som LBJ ställde är egentligen evig, han var nog så framsynt den gamle presidenten.

Carols i Kristine kyrka. Foto: Jens Runnberg

Kanske är en människa som lever utan kärlek mer benägen att lyssna på känsloladdade budskap. På ett rent personligt plan kan jag iallafall säga att jag gjort det LBJ frågar sig. Jag har både älskat och dött. Det som återstår är existens. Och möjligen återuppståndelse. Dotter 2 är i alla händelser en nyfunnen bundsförvant i livets stora relationsdrama. Sluta sjunga? Varför det? Du blir ju så glad när du sjunger. Pappa, det finns mycket kärlek. Du har hur många människor som helst omkring dig. Du råkar just nu bara vara lite singel. Nu ska du få ett tips: gör rätt sorts reklam för dig.

Vi har just sjungit cristmas carols tillsammans

Vänligen bortse från mitt förra blogginlägg. Och även det här. Sluta sjunga? Nonsens, jag älskar att sjunga. LBJ for president! Möjligen tar jag en paus från sjungandet för att följa en ny väg. Jag finner hursomhelst mina lyckliga stunder j här och nu. Bloggen må vara min marknadsföring. Den är inte negativ för ämnet är, om någon till äventyrs skulle undra, kärlek.

Jag har en röst och den använder jag, tacksam för möjligheten.



Relaterade blogginlägg

Checkers

Härlig är jorden


Musik:

Nu tändas en stund på jorden

Lauridsen: magnum mysterium


Källor:

Daisy ad

Harari 21 tankar om det 21:a århundradet

Robert Mann: Daisy, LBJ, Barry Goldwater och reklamen som förändrade amerikansk politik (2011).

De gyllene bågarna 2 (inlägg 1000)

Crunch, crunch. Det är ljudet av någon som lystet festar på ostbågar som hörs. Rädda mig, någon!


Det var en begravning och jag kände att den döde läste mina tankar bättre än jag själv


Fördärv är ett lite gammaldags ord. Synonymer är olycka, fall, undergång, ofärd, förstörelse, skada, ruin, förödelse, förfall, moralisk upplösning, gudlöshet, lastbarhet, förstämning, dekadens. Jag kan skriva under på alltihop. Det är kanske därför jag ber om räddning.


Ta en för laget. Laget för jaget. Etcetera. Eller hur. Tillvaron tycks mig fylld av chipsstinna egon. Mitt mantra, att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor, är en tröst för tigerhjärtan. Ibland, när jag under självrannsakelsens stränga ok trevar i mitt inre, undrar jag om det verkligen inte finns ett större djup hos mig än det som återfinns hos en normalstor påse ostbågar. (Det finns förvisso ingen normalstor sådan, den är alltid för grund.)


Restaurang Flustret hette från början Lilla Fördärvet (till skillnad från Stora Fördärvet som låg på annan adress) och är ett klassiskt hak i Uppsala. Såväl Strindberg som Wennerberg besökte det, två herrar som förövrigt hade fundamentalt olika syn på både Uppsala och dess studentliv. (Jag lutar personligen mer åt Wennerbergs hållning om någon till äventyrs skulle undra.) Även om jag mest hängde på nationerna under min tid i stan hände det att jag, långt bortom räddning, avslutade festkvällen också på Flustret. Den som där inträder, låt hoppet fara, typ. En gång köpte jag ostbågar innan jag gick hem därifrån. Mange åt minst hälften.


Apropå ostbågar. Det pågår visst en tävling i fotboll. Jag tittar inte av principiella skäl. Man kan ju äta ostbågar ändå. Men saken får mig att fundera över det här med idrottstävlingar. Vi som lever idag har i allmänhet, iallafall om vi lever i demokratier, möjlighet att ha moraliska synpunkter på omständigheterna kring ett idrottsevenemang. Jag hade det i samband med förra världsmästerskapet i skidor här i stan, jag och många med mig, har det alltså inför det nu pågående vm-slutspelet i fotboll.


Orgeln teg, fåglarna sjöng, gropen ute i solgasset. Min väns röst höll till på minuternas baksida.


Det är ändå slående hur enhetlig, lika (slätstruken?), världen blivit. Föreställ dig en olympiad – exempelvis år 1122 i USA. För det första var ingen i Asien, Europa eller Afrika medveten om att de amerikanska kontinenterna existerade. För det andra fanns relativt få gemensamma idrotter i världen. Även om alla kunde springa var man definitivt inte överens om reglerna för en löptävling. På vilka villkor de olika nationerna skulle tävla kunde också vålla problem. Kinesiska Songriket erkände vid tidpunkten ingen jämlike i världen. Tävla på lika villkor mot underlägsna barbarer?! Stridsyxan skulle snart vara uppgrävd. För vilken nation skulle man tävla? Det feodala samhället kunde lätt komplicera den saken. Innan idrottaren drog på sig landslagströjan måste det avgöras vilket landskap han (det är nog tämligen säkert att fastslå att detta vore en rent manlig tilldragelse) representerade. Nationalstaterna var inte uppfunna och gränser kunde förändras över en natt.

Det är slående vilken enighet att vi människor numera uppvisar och att vi dessutom är i stånd att fira den genom exempelvis en internationell tävling där alla är överens om reglerna och tävlar på hyfsat lika villkor. Vilket pris har denna enhet? Qatar kastar oss på ett sätt tillbaka tusen år i tiden samtidigt som världen tycks anse att priset är rimligt.

Det är omtvistat huruvida storstjärnan John Cruyff vägrade spela i VM i fotboll 1978 på grund av att värdlandet Argentina var en diktatur. Oavsett anledningen kan varje individ göra det ställningstagandet. Kanske borde vi ta en för det mänskliga laget och inte spela fotboll i förtryckarstater? Är människan i andra änden av systemet verkligen bortom räddning? Något säger mig att migrantarbetare i Qatar sällan äter ostbågar.


Jag krafsar i botten av min inre ostbågepåse. Tar en båge till. En för laget. Inte behöver jag räddas från mitt stora lilla fördärv. Då, på exempelvis Flustret, eller idag reder jag, med eller utan fotboll, min egen olycka, fall, undergång, ofärd, förstörelse, skada, ruin, förödelse, förfall, moralisk upplösning, gudlöshet, lastbarhet, förstämning, och, i synnerhet, dekadens. Ansvaret är mitt och jag duckar inte.

Crunch, crunch. Man kanske skulle operera in ett inre (grill)chip för att slippa bry sig om trivialiteter. Men det går nog inte.


Jag körde hem genomskådad av sommarens glans av regn och stillhet genomskådad av månen.



Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna

Berlin-Sotji

VM 7


Musik:

Demian: Lycka till

Bach: cellosuite 1


Källor:

21 tankar om det 21:a århundradet

Tranströmer; Sorgegondolen, Från juli 90

Synonymer.se


Post scriptum:

Hela blogginlägget står över satans påfund (som påståenden huruvida någon sorts krokar skulle ha något som helst med ost att göra alternativt att något annat företag än OLW kan tillverka produkten).

Detta är det tusende inlägget på bloggen. Tänka sig.

Äkta kärlek

Den lilla världen

Det är första advent. Måste man bete sig på något särskilt sätt? Får man skåla? Jajamän! Välkommen till den lilla, goda, världen!


Advent betyder ankomst. Jag har just ankommit hemmet efter en helg i vänners lag. Det kan förövrigt vara värt att vänta, ibland. Låta den rätta komma in, liksom. Men man får inte glömma att det goda livet ofta redan kommit.

Men överallt, runt om i världen, har det goda livet inte redan infunnit sig är jag plågsamt medveten om. Många väntar fortfarande på lyckans Messias. Inte jag, dock. Jag är privilegierad, har det verkligen bra här i min egen lilla värld. Trygghet, ordning och traditioner, som första advent, stänger den stora världens oroligheter ute. Det blir också extra tydligt de gånger jag har möjlighet att samla människor runt mig som betyder mycket. Även om vintern närmar sig jagar samvaron under dessa stunder kylan på flykt medan glädjen återvänder.

Jag fyller på reserven, så att säga. För det är en glädje jag tar med mig till mina lektioner, till mitt politiska arbete och, så gott jag förmår, för att betvinga vardagslivets tråk och tvång. Jag skäms något över att medge det, men jag ger ofta tusan i den stora världen. Jag hämtar min styrka ur min egen lilla värld och försöker genom den förmedla en så ljus bild jag kan på livet och världen.


Det finns mycket livsvisdom i enkel banalitet. Som i visor jag gillar att sjunga. Det var min kusin Andreas som först uppmärksammade mig på den djupa vishetsläran i denna sång:

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara. En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.

Eller varför inte en strof ur biskop Franzéns bordsvisa:

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.


Det må vara som det gitter med livet. Plötsligt ryter stormen, plötsligt drabbar ohälsa, uppbrott, oro, kanske till och med döden, den enskilde. Då finns den lilla världen där, och rätt hanterad hjälper den oss på fötter igen. Jag älskar därför mina utflykter till fest, kamratskap, sång och bus, jag älskar ofta mer min nostalgiska längtan till Styrsö än att faktiskt vara där. Trots att världen ofta tycks dyster, både för den enskilde och i det stora hela, fortsätter jag att skamlöst njuta av tillvaron. Kanske är det som det någon gång uttrycks i filmen Titanic: we are dressed in our best an prepared to go down as gentlemen. Alternativet till formuleringen verkar faktiskt inte så tilltalande. Eller som min vän allkonstnären Patric uttrycker saken: Möter man världen med ett leende ler världen ofta tillbaka.

Så, alla släktingar och vänner, kollegor, gamla och aktuella elever, körvänner och kollegor i politiken. Jag höjer mitt glas för er i en skål som jag hoppas utstrålar all den kärlek och glädje som jag känner för er alla, oavsett om ni ingår i min lilla värld eller inte.

Det klart man får skåla på första advent. I väntan på rätt sällskap skålar jag i enskildhet. Det goda livet ligger ju där, precis under nästippen. Jag klappar mig själv uppskattande på axeln och säger till min spegelbild: välkommen till hela din lilla värld!

En nyårsafton för några år sedan

Musik:

Once: Falling slowly

Händel: Semplicetto!


Källor:

Titanic, filmen

Fanny och Alexander, filmen

bild 128: Bilbo

Formuleringen ”att bygga ett monument över sig själv” är ett sätt att beskriva ett relativt omfångsrikt företag som onödigt. Men kanske finns egna monument i verkligheten? Är de i så fall onödiga? Vem har en byst över sig själv som barn om vederbörande inte händelsevis råkar vara Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea?

Engelbrekt. En kändis som aldrig besökte Falun. Karl Hultströms mest kända verk invigdes 1919. Engelbrekt är Faluns mest ovetande kändis, kanske

Ordet monument kommer från latinets monumentum där mentum avser sinne, minne, komma ihåg, och förleden i ordet borde avse singular (mono). Ett monument är alltså ett sätt att minnas någon eller något som på ett eller annat sätt satt sitt prägel i historien. Börje Salming, exempelvis, får snart en gata i Kiruna uppkallad efter sig. Monumenten möter alltid samma frågor. Hur ska det ut? Var ska det placeras?

Det finns en grupp på Facebook som heter selfies med ovetande kändisar. I gruppen lägger man upp en bild på sig själv med en kändis som är ovetande om att hen blir fotograferad. Det låter kul.

Selma är en kändis som bodde länge i Falun. Statyn invigdes 2011. Den har gjorts av konstnären Arvid Backlund utifrån en befintlig modell. Men inte modellen till vänster.

Jag brukar ibland ge mina elever en fältuppgift som innebär att de får ge sig ut i staden på jakt efter historiska spår. Uppgiften handlar i olika varianter om att identifiera den fjättrade Clio – alltså varför varje skildring av historien säger mer om den tid som den tillkom under än om den skildringen avser. Eleverna får leta efter kolonner, torg, religiösa byggnader, viadukter, bibliotek, amfiteatrar, badhus och statyer och arbeta med frågan om vad vi vill minnas, varför och vad vi kan utläsa av placeringen.

Revykungen (och) Ernst Rolf (till höger) föddes i Falun. Byst av Arvid Backlund i Hästparken.

Statyer väcker ofta känslor. Känd är dramatiken kring Engelbrektmonumentet i Falun. Drag var det också 1868 när statyn av Karl XII i Stockholm skulle invigas. Strindberg var skeptisk. Han beskriver saken i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son”.

Huvudstaden med dess höga kulturintresse ville resa en staty åt Carl XII? Varför? Var denne sista medeltidsriddare tidens ideal? Hade Gustav IV Adolfs och Carl XV:s idol blivit ett uttryck för den okrigiska tid, som bröt in? Var det ett eko från skandinavism-tiden, då Han selv etcetera skulle uppliva Sveriges multnade krigsrykte? Eller utgick det hela, såsom ofta händer, från bildhuggarens ateljé? Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas. Läktarna för åskådarna restes, men så olämpligt, att ceremonin icke för åskådarna kunde åses, och innanför inhägnaden ägde endast hov och bjudna, sångare och de betalande tillträde. (…) och alla ansåg sig äga rätt att se på. Tillställningen blev förhatlig. Man skrev och petitionerade om läktarnas nedtagande, men fick nej. Folket rörde på sig och ville riva läktarna, men då kom militären ut.

Vad säga? Att man 1868 visste att uppskatta sångare? Bra där, som det heter.

Min bror var ett mycket älskat barn. Han ansågs även bildskön (som bäbis). Det hela gick så långt att det övergick i någon sorts dyrkan, nästan kult, av honom. Allt medan jag och vår syster viftades undan som envetna och bråkiga. Som det föll sig fanns i familjens vänkrets en konstnär. Det verkade inte alls bisarrt, inte på något sätt konstigt eller överdrivet, att låta beställa en byst av endast ett, visserligen högt älskat, av sina tre barn.

Ack, flyktiga fåfänglighet! Ack påträngande förgänglighet!

Tiden fortsatte sin obönhörliga gång. Barndomens lyster bleknade till förmån för ungdomsaknens pipiga bröl. Allt längre in garderobens dammiga gömmor fann bysten sedermera ro. När modellen för konstverket många år senare skilde sig ville exfrun inte veta av någon stod av sin före detta make. Märkligt kan tyckas, men så var det. Bysten bidade nu sin tid i ungkarlslyan väntandes på Bilbo. Så slumpade det sig att den efter ett besök ”glömdes” hos mig. Varför någon åker omkring med en byst av sig själv i bakluckan (och tar med den in i huset som gästas) är måhända en rimlig fråga i sammanhanget.

Sedan dess har den tronat i mitt soprum – mest som ett skönt sätt att skrämma människor. Inte över tröskeln skulle denna obehagliga tingest från förr, detta vidunderliga monument över en svunnen epok. Så kom snilleblixten! Han är ju känd nu, junior. Bysten kan bli värdefull! Sagt och gjort: jag tog in den. Nu är den min! My precious. Pappa! Tog du in den!? Var ska du ha den?!

Min bror har en byst över sig själv som barn trots att han inte är vare sig Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea. Men verkligheten är också en annan. Han bygger genom sitt liv och sina gärningar ett monument över sig själv. En hyllning till livsnjutningen, glädjen, rättvisan och godheten. Det kan aldrig vara onödigt. Det var nog vad våra föräldrar och deras vänner såg i den lille gossen. Av samma anledning som vi människor i alla tider huggit stoder till vänskapens och kärlekens värn och ära lät de beställa en över honom.

Var och en må bygga sitt eget monument. Placera det närmast hjärtat, fota sig bredvid eller låt bli. Jag vill mena att om man bygger det (skyll mig gärna för att vara en klyschornas okrönte revykung) av kärlek är det aldrig onödigt.

En ovetande kändis

Relaterade blogginlägg:

Engelbrekt

Den fjättrade Clio

Modus vivendi

Hästparken

Sagan om ringen


Musik:

I’ll se you in my dreams

Lauridsen: o nata lux


Källor:

Falun.se

SVT.se

Synonymer.se

Strindberg: Tjänstekvinnans son

bild 126: cirkulärt

Styrsö i början av november 2022. Under några dagar företar jag en resa genom både gamla album och inom mig själv. Inombords, så att säga.

Morfar, antingen bakom eller framför kameran, på en isig båt. 1920-tal

Den som äger information äger framtiden, sägs det. Pengar, makt och inflytande är vad hen i så fall äger. Jag vill inte ha något av det där. Lätt sagt av någon i min privilegierade sits, jag vet. Jag vill istället äga historien. Min historia. För då äger jag också framtiden. Det är oändligt mycket viktigare än materia.

Morfar och mormor har träffats på Styrsö. 1930-tal. Resultatet blev…

Min gamle vän Patrik hörde av sig med ett önskemål. Hans son Johan har precis gått bort och det var föräldrarnas önskan att jag skulle skriva en vers. Jag lovade att försöka mot villkoret att de både fick refusera och ändra som de önskade. Jag är ju ingen poet, självklart inte, men vissa förtroenden får man inte backa ifrån.

…att mor och far gifter sig, på bilden flankerade av moster Lena och hennes Lennart, i Styrsö kyrka 1966

För 30 000 år sedan begravdes vissa människor i överdådiga gravar tillsammans med pärlor av elfenben, armband, juveler, konst och allehanda skatter. Andra fick nöja sig med ett hål i marken som sista viloplats. Ojämlikheten spåras i historien genom egendom. Hur mycket rikedom den döde fick med sig i graven eller hur många hektar han i livet ägde. Men du kan ingenting ta med dig när du dör. Ägandets historia fortsatte och ur den föddes hierarkier. Och så är det förstås än idag. Men jag funderar över något som historien inte lika enkelt besvarar: går det att vara känslomässigt ojämlik?


Styrsö kyrka i november 2022. Släkten följa släktens gång

Det råder järnhårda missförstånd på många håll och kanter. Det är ibland nedslående. Det måste vara ett missförstånd att Johan lämnat alldeles för tidigt. November bjuder på karameller av granit, menar Tranströmer. Han har nog rätt. Plomberna ryker så det står härliga till. Det har de visserligen alltid gjort och inte bara under min födelsemånad. Samtidigt: det konstrueras en playa utanför vårt fönster. Liknar sånt!? hade säkert morfar muttrat om saken.

Den enes strand är den andres båtebacke

Jag satt länge och tänkte på Johan. Jag har genom åren följt honom och hans föräldrars liv på visst avstånd, som man gör numera. En så vacker relation de verkar haft. Samtidigt som jag nåddes av hur illa det stod till med Johan fyllde min gudson Sixten år. Livets växlingar. Jag skrev ett par rader, med inspiration från så långt tillbaka som Johans dop. Hans föräldrar bearbetade raderna så det blev som de tyckte passade. Några rader om Johan. Deras rader. Det är Johans närmaste som äger hans historia. Johan förblir en inspiration trots att hans liv blev kort. Så kommer det alltid att vara.

En snäll, varm, glad och omtänksam vind drar över vattnet. Den övervinner hinder. Plötsligt är vinden borta. Som den försvunna diamanten.

Först råder storm, sedan istid. Till sist: värme, så mycket värme. Resan på Styrsö kastar mig mellan hopp och förtvivlan. Men alla människor jag möter, de som gått före, de jag nu lever med samt de jag ännu inte mött – jag vore bokstavligen inget utan dem.

Jag äger massor med information, om mig, mina vänner och min släkt, alltså äger jag framtiden. Bilderna som här publiceras visar en resa på nästan hundra år.

Jag vet inte om det går att vara känslomässigt jämlik. Dotter 2 tyckte slutligen att jag blev lite väl tungsint där i min stol i huset på Styrsö. Tänk inte så mycket, pappa. Lev lite istället. Spring, det gör dig ju glad! Dotter 2 är något på spåren.

Banknestorn Hans Dahlborg har gått ur tiden. Jag hade nöjet att träffa honom då och då. Han sa en gång att en människas kapital är den återstående livstiden. Om det är ens rikedom, funderar jag, borde det avgörande vara hur man förhåller sig känslomässigt till det förflutna.

Styrsö i november 2022. Resorna möts, den inre och den yttre, allt är cirkulärt. Alla äger vi vår historia, men bär den olika. Bättre inombords än utombords, som det heter. Eller, det heter det väl inte men jag påstår det.

I forntidens Egypten var solguden Ra skaparen. Världen var från början ett blått hav och ur havet steg en kulle där det växte upp en blå lotusblomma ur vilken Ra kom och skapade världen. Han gör varje natt en resa med en båt (månen) över himlavalvet och återkommer varje dag i soluppgången

Musik:

Mozart: Laudate dominum

Whitacre: Sleep


Källor:

Harari: 21 tankar om det tjugoförsta århundradet

Tranströmer: Sorgegondolen, November i forna DDR