snövit (glöm inte dvärgarna!)

Alla känner vi väl till sagan om Snövit. Berättelsen är gammal, ursprungligen medeltida, i olika varianter förekommande i hela Europa och under 1800-talet tolkad och återberättad av bröderna Grimm. Det är i deras version dvärgarna förekommer. 

Min generations bild av sagan är präglad av Disneys filmatisering från 1937, inte minst genom klippet som återkommande visats på julafton. I denna version (som bygger på Grimms) har den elaka drottningen, Snövits styvmor, en magisk talande spegel som varje dag bekräftar hennes friskhet och skönhet. Allt är lugnt tills den dag spegeln säger att det är Snövit som är vackrast i landet. Då börjar helvetet. 

Drottningen kan inte tåla Snövits skönhet och betalar en jägare att mörda henne, kvinnan vars enda brott är ungdom, skönhet och liv. Som bevis på mordet ska jägaren skära ut hennes hjärta och ta med sig till drottningen. Men denne klarar inte uppgiften utan släpper Snövit fri och dödar istället ett djur vars hjärta han förevisar drottningen. Men spegeln avslöjar obönhörligt sanningen. Snövit lever – och är vackrast. 

Snövit inser att hon måste fly och hamnar med tiden hos dvärgarna. Drottningen, som är trollkunnig, spårar dock upp henne och lurar henne att äta ett förgiftat äpple. Giftet fortsätter Snövit i koma. Dvärgarna tror att hon är död och lägger henne i en glaskista. En förbipasserande prins ser henne och blir förälskad. Han ger henne en kyss som bryter förbannelsen, Snövit vaknar och så lever de lyckliga under återstoden av sina dagar. 

Jag fattar grejen med sagor. Jag förstår allegorins, metaforens, liknelsens och symbolens mening. Men det fungerar inte på mig, jag, eller möjligen sagan, är inte tillämpbar. Inte kompatibel. I min saga är drottningen sjukdomen, Malin Snövit, flickorna dvärgarna, äpplet cellgifter och jag själv prinsen. Spegeln är diagnosen cancer. Spegeln är också en metafor för sjukvården. 

Jag kysste henne ju gång på gång. Jag räknade faktiskt, minst hundra kyssar varje dag skulle hon få – om inte det hjälper så hjälper inget var min tanke. Jag förstår att mitt känsloliv var helt i spillror, jodå, jag fattar det. Och det är det väl fortfarande. Men jag är som jag är, jag lever trots allt gärna i sagans, musikens och poesins världar – hur svarta dessa emellanåt än ter sig. Och jag tänkte faktiskt på sagorna när jag kysste henne en sista gång, strax efter att livet lämnat henne. 

Det fungerade inte. Hon vaknade inte. Sagan snackar skit. 



Det är många olika insikter och beteenden som följer med att återkommande besöka sjukhus. Eller så är det insikter om ens beteende det handlar om, kanske. När man besöker sjukhus kan man i varje fall konstatera att det finns gott om speglar. I hissar, kapprum, toaletter och på patientrummen hänger de. Jag har ofta undrat varför – det minns jag att jag funderade över redan på 1980-talet när jag jobbade extra som lokalvårdare på Falu lasarett. Kanske vill den logiska och evidensbaserade vården ständigt påminna oss om verkligheten, kanske vill den hindra oss från att göra oss några illusioner? 

Jag vet inte. Något jag däremot vet är att man ofta slänger en likgiltig blick i någon av alla dessa återkommande speglar man passerar. I takt med att de dåliga beskeden rullar in och den fulla insikten av konsekvenserna därav går upp för en blir ögonens sorgsna uttryck, orosrynkornas ihärdiga lyster och skinnets gråbleka nyans allt mer uppenbara. 

Spegel, spegel på väggen där – säg mig vem som sjukast i landet är. Det blir till sist en konst att undvika alla speglar och när man ändå står framför en tittar man inte i den. Konsten att låta blicken zooma ut för att förvandla spegelbilden till en suddig kontur blir en mäktig försvarsmekanism. Det vore nästan bättre om spegeln kunde tala, sa jag en gång till henne. Så man slapp se eländet, menar jag. 

Jag vet inte hur många gånger jag rödgråten stått framför en spegel på sjukhuset. Jag tog upp saken med henne en gång, i bristen på andra samtalsämnen. Det var väl under ännu en segdragen väntan på att någon omgång med cellgifter skulle bli klar. Hon skrattade lite som om det var något urbota dumt eller löjligt självklart jag sa. 

Kära. Speglar har jag sedan länge slutat titta i. Vi struntar i dem, kom och sätt dig här hos mig istället.

Så pratade vi, så kramades vi och så kysstes vi. Och hon var ännu vaken. Hon var ännu hos mig. 

Jag har en rätt stor spegel i mitt badrum. Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som stirrar tillbaka ur dig? Vem är jag nu? En prins, måhända. Så växlar spegelbilden och istället för prinsen framträder den stora, svarta drottningen. Hon sticker ut sin knotiga hand ur spegeln. Hon trevar efter mitt hjärta men finner till sin missräkning att det är borta. Krossat. Det blir svart där inne i mitt eget skapande.

Så plötsligt hörs en munter sång – hej hå, hej hå, vi ska till skolan gå… Drottningen försvinner snabbt ur spegeln, prinsen är tillbaka. Ensam visserligen, något luggsliten och ännu med hjärtat krossat – allt är oförändrat. Eller? Nja, något är förändrat. Slit och släp-prinsen med krossat hjärta är där, visst är han det. Men med honom finns också några dvärgar att ödsla sin kärlek på. Och, för att citera Frost:

Two roads diverged in a wood, and I – I took the one less traveled by, and that has made all the difference

Jag har kanske fel. Sagan kanske fungerar på mig, när allt kommer omkring. Poesin också. Sången med. That has made all the difference, helt enkelt.

den inre urtidsmänniskan

Jag har tidigare varit inne på den motsägelsefulla känslan av att känna sig hemmastadd på sjukhus. Fenomenet tycker jag är ett tydligt tecken på hur stark människans anpassningsförmåga faktiskt är. I alla tider har vi anpassat oss till omständigheterna, både som individer och kollektiv. När omständigheterna förändras genomgår vi någon form av kris och fortsättningen beror på hur vi hanterar den.


Luktsinne och hörsel är två förmågor som hjälper oss att orientera oss i tillvaron. Hur vi nyttjat dessa har sett lite olika ut genom historien. Förhistoriska människor använde lukt, syn, smak och känsel på ett helt annorlunda sätt än vi idag. På hyfsat avstånd kunde våra forntida kusiner genom att sniffa i luften, iaktta vind, det omgivande landskapet och lyssna noga för att avgöra vad det var för sorts djur eller människoart de hade framför sig, hur många de var och om de mötande var aggressiva eller rädda.

Det hela kokar ner till kemi och luktsinne. Rädsla, aggressivitet och mod luktar olika eftersom dessa känslor utsöndrar olika kemikalier.

Ska vi flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Inom den avgränsade förhistoriska gruppen gick det faktisk att lukta sig till den kollektiva inställningen till det man hade att ta ställning till. När människan lämnade jägar-samlarstadiet för att leva i större kollektiv som jordbrukare förlorade dessa egenskaper i betydelse eftersom förmågan bygger på småskalighet och inte är anpassad till en global värld. Man kan inte lukta sig till EU:s inställning till Turkiet.

Vi har så mycket annat att tänka på idag, helt enkelt. Men den förhistoriska människan var skärpt och uppmärksam på ett helt annorlunda sätt än vi. Livet byggde bokstavligt talat på det. Man luktade på en svamp för att avgöra dess ätlighet – man googlade inte på dess egenskaper.

Idag har många av oss också ett gigantiskt utbud genom alla restauranger eller stormarknadernas enorma frysdisksortiment och när vi slutligen på måfå valt vår måltid att inmundiga framför tv:n reflekterar vi ofta inte ens över smaken.


Det handlar väl om varseblivning, alltihop. Jag springer och jag skriver. Skriver och skriver. Kastar. Skriver igen. Och så sjunger jag, lite.

Ibland är jag trött, ibland blir skärmen suddig av tårar. Ibland handlar det om dåligt handlag med språket. Jag är ju självlärd – någon vidare kvalitet på min svenskutbildning var det i ärlighetens namn inte tal om. Det blir lite stavfel och tokig meningsbyggnad då och då. Ibland sjunger jag fel, också. Rätt ofta faktiskt. Men nu är jag så gammal att jag vågar ta i ändå. Ibland stukar jag foten – säkert beroende på att jag är gammal nog att ta i som om min artonde födelsedag var förra veckan.

Man ska aldrig, verkligen aldrig, använda stavningsprogram. De är ännu inte så beskaffade att de kan avläsa den innersta känslan hos den som skriver, nämligen. Och tur är väl det. Stavningsprogram korrigerar felstavningar men släpper igenom fel tempus eller ord som finns (och är rättstavade) men är fel i sammanhanget. Ta ordet frysdisksortiment exempelvis. Det gillar jag – men stavningsprogrammet stryker under det med en vågad ilsket röd linje. (Det är inte medhårs, det.) Särskriver jag det – frysdisk sortiment då faller det stavningskontrollen på läppen. Men det är ju fel. Ju.

Jag skriver, springer och sjunger mest för att det verkligen hjälper mig att känna. Och för att det är kul. Men dessa aktiviteter hjälper mig också att ta svåra beslut. Ska jag flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Hur jag luktar i sammanhanget kan väl kvitta lika.

Varje vardag försöker jag finna något av min inre urtidsmänniska. Jag går upp onödigt tidigt och sitter länge helt still i en stol. Tankarna får komma och gå som de vill. Det är en bra stund på dagen, kanske den bästa.

Ljuden. Det finns så många. Men man lär sig känna igen dem. Det krävs inte så mycket – bara att det yttre bruset och moderna överflödet minskar i betydelse. Och det gör det snabbt när tiden är utmätt.

Tiden står stilla på sjukhus. Gör den inte det? Hoppas.


Akut signal. Snabba steg och insatser. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Mindre akut signal. Irriterad vårdpersonal som går lugnt men resolut mot rum eller för att öppna en ytterdörr. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Dunder och plåtbrak. Matvagnen rullar in med varm mat till alla patienterna. Hoppas för hennes skull att det inte är torsk med äggsås och ärtor. Snart känner jag istället lukten av brunsås. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Rösterna. De olika. Orolig anhörig. Sakligt informerande vårdpersonal. Uttråkade anhöriga som samtalar lågt – är det verkligen värt att bara sitta här timme ut och timme in undrar de. Någon erbjuder sig att hämta något till de andra. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Pumpen med smärtstillande tickar och väser. Hon sover. Jag betraktar maskinen. Är den vän eller fiende? Kan inte bestämma mig. Jag kramar handen, ännu känner jag hennes puls.

Någon har dött. De viskande rösterna. En kvävd snyftning. Det försiktiga rörelserna. Och här ligger jag och håller i hennes hand.


Det tycks uppenbart att den inre urtidsmänniskan är mindre avlägsen än jag i förstone tror.


Dagens musik bifogas hugad.


Källor
Harari – Homo Deus

terra incognita

Det är inte längre så läskigt som det en gång var. Då. Hela sjukdomsperioden har varit läskig. All organisation kring hennes bortgång har varit läskig. Flytten också.

Nu är det inte längre läskigt – nu är det mest lite tråkigt. Tråkigt att inte ha henne som samtalspartner, tråkigt att inte ha henne som mamma till mina barn, resesällskap eller tv-seriekompis.

Att inte hålla henne i mina armar är både tråkigt och läskigt.


Jag vet inte varför jag gillar att slänga mig med gamla latinska citat. Kanske är det för att pråla med något sorts uppblåst bildningsideal jag inte har. Kanske är det för att verka mer intressant än jag i själva verket är. Hoppas inte. Jag gillar latin, helt enkelt, det som uttrycks blir enligt min uppfattning väldigt tydligt. Lingua pura, typ.

Terra incognita är en antik term som betyder okänt land och användes som besteckning för vita fläckar, outforskat område, på kartor. Under sjöfararnas resor på 1400-talet återkom termen i allmänt bruk. Ofta illustrerades de vita fläckarna med farliga mytologiska djur som drakar, sjöodjur och sånt. Kanske gjorde man det som ursäkt för att området ännu var outforskat eller för att avskräcka andra från att försöka upptäcka det. Eller för att det helt enkelt var snyggt.

I dag förekommer inte begreppet terra incognita eftersom det inte finns oupptäckta platser på planeten (möjligen vissa delar av världshavens bottnar men det kan jag inte närmare uttala mig om). Och inte tjänar det mycket till att förse universum med en etikett av denna typ, för det blir ju att omfatta hela rymden det. Terra incognita används idag mer allmänt inom olika vetenskaper för ännu outforskade områden och ämnen.


Det var en stressig period när hon blev permanent inlagd på sjukhus. Trots att tidens oerhörda knapphet sällan medgav möjlighet till eftertanke var det någon gång under den tiden insikten slog mig – att det är så här det kommer att vara nu. Känslan av att alltid duka fram till tre istället för fyra. Behovet av att alltid vara tillgänglig för de små eftersom det inte längre finns någon back up. Att alltid vara lite trasig men aldrig låtsas om det.

Känslan av att det från och med nu alltid kommer att vara lite sämre, lite mer dämpat, lite mer sorgligt, lite mer trist.

Vi reagerar alla olika men jag minns alltså tydligt den första insikten. Efter att hetsat runt i ännu något göromål stannade jag plötsligt upp. Det här är inte något övergående, insåg jag. Hon kommer aldrig mer hem. Det är så här det kommer att vara nu. Det var stunden när den abnorma mardrömmen, det bisarra undantaget, den vedervärdiga orättvisan blev det vanliga och normala.

Och så har det varit sedan dess. Jag söker mina stigar i okänt land, jag sätter en fot framför den andra och vinglar långsamt framåt.

Jag bekämpar allt sedan insiktens ögonblick så gott som dagligen impulsen att rymma min kos, att dra, att plötsligt försvinna till en plats där ingen vet vem jag är, där ingen heller vill veta vem jag är och där inga krav finns. Jag drömmer om ensamhet av olika slag, om att guida amerikaner i Rom, att dra mig tillbaka till en enslig fjällstuga, om att emigrera till norra Kanadas skogar – där är det riktigt kargt och eländigt har jag hört.

Men så resonerar inte en ansvarsfull pappa, säger jag (ännu så länge) strängt till mig själv. Get a grip (vad nu det kan heta på latin).


Jag har i sommar tänkt på Harry Martinssons bok Aniara. Läser man ännu den, tro? Antagligen inte, folk läser sämre grejer nuförtiden, i den mån de läser alls, tänker jag i ett blandat utslag av bitterhet och inte så lite högdragenhet.

Aniara är ett rymdskepp som ska föra en rätt stor grupp, flera tusen, människor till Venus och Mars eftersom mänskligheten gjort jorden obeboelig. Men skeppet kommer ur kurs och fortsätter istället rakt ut i det stora, okända universum.

En perfekt metafor för mig och mitt liv.

Berättelsen handlar om hur de ombordvarande människorna hanterar och reagerar när den ofattbara verkligheten går upp för dem – att ingen räddning är möjlig, ingen hjälp finns att få. De är fast för alltid, eller åtminstone tills förråden tar slut eller skeppet kraschar.

Nu skulle det hela kunna utveckla sig till ännu en variant på Flugornas herre, men det gör inte Martinssons berättelse. Boken är, om uttrycket tillåts, skithäftig. En av mina favoriter.

Rymdskeppets hastighet är mycket hög vilket blir en kontrast mot det mänskliga livet inne i skeppet som är monotont och upplevs som stillastående. Vi människor är bra små när vi kommer utanför vår fysiska och själsliga tillhörighet.

Vad gör människorna ombord på Aniara med sin monotona tillvaro? Hur söker de tröst? Ja, när filosofin, vetenskapen, religionen och frosseriet visat sig svika, att inte räcka till, återstår bara att drömma eller låta tankarna fly verkligheten för att inte bokstavligt talat bli galen.


Sakta återvänder mina egna tankar till verkligheten.

Det finns ljuspunkter. Människor bryr sig, de är omtänksamma och snälla. De sista bestyren med gravplats och urnnedsättning närmar sig. Jag undervisar och mår bra av det. Häromdagen var det en elev som efter lektionen sa till mig att dina lektioner är som en timmes peptalk. Sådant värmer – och det är bra att hålla mitt inre ifrån mitt yttre. Kanske kan det inre och yttre åter mötas en dag, men där är jag inte än. Det inre färdas i otakt med det yttre, precis som människorna ombord på Aniara.

Jag har börjat gå på politiska möten igen och partikamraterna är stöttande och förstående. Det är fina människor i falu-centern.


Jag har passerat kartans fantasieggande rovdjur, jag är mitt ute i det stora okända. Jag är en av de åtta tusen passagerarna på Aniara.

Det är läskigt, men jag är åtminstone. Och det är väl inte så tråkigt, det.

Dagens musik får bli Adolphson & Falks Tyngdlös.


Källor:

Martinsson: Aniara

Bonniers Lexikon (äpplet)

Wikipedia

 

bild 58 – bridge over tw

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån


Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

img_1287
Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

 

Tack Daniel och Rama!

 

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner. 

 

img_1299
Med Gunnar på Riche

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

 

Dalälven

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna. 

Fridens liljor

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage. 

img_1363
Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden. 

 

img_1364
Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset. 

 

Jag blev månadsgivare – i Örebro.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

 

 

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.  

 

img_1416
På Berzelii choklad

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.  

img_1418
Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen. 

 

img_1434
Liseberg 1/3

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above? 

 

img_1436
Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

 

img_1441
Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon. 

 

img_1558
appen har fel – igen

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag. 

 

img_1560
varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

 

img_1567
kvällsbad på ön – fina grejer

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat. 

 

img_1573
släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det. 

 

img_1574
Mätt på pensionat Skäret

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är. 

 

img_1610
skärgårdsmorgon

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna. 

 

img_1613
Vassholmen

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också. 

 

img_1617
Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så. 

img_1620
havets läckerheter

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!


relaterade blogginlägg:

Greve Moltke

Bild 57 bröllopsdag 19/0

Det är den tiden när alla lägger upp bilder på diverse olika bröllopsdagar. Och här sitter jag med en frånskild trebarnsfar som enda sällskap. Det är bra sorgligt. Lite som bröderna i filmen Änglagård. Nåja. Fem tjejer är också här. Nämligen våra barn.


Idag firar vi alltså bröllopsdag, min bror och jag. Fast det gör vi inte, för hon är ju död. Och han som sagt frånskild. Jaha, ja. Vad göra? Jag stack ut och sprang här på Styrsö, ön med världens bästa löprunda, kastade mig efteråt direkt i havet, muntrade upp en morgonsur YB Södermalm, drack kaffe på balkongen och blickade ut över det här:

Halsvik i morse

How is that for dopamin? Sedan tänkte jag förvisso en stund på den där dagen för nitton år sedan. Det var en bra dag, och jag saknar henne, men jag har det också ganska fantastiskt här och nu, måste jag en aning motvilligt erkänna.

Idag för nitton år sedan

Min morfar, hjälten. Föredömet. Han kände nog inte efter så mycket. Han bara gjorde saker. Bland annat var han med och räddade besättningen från en båt som förliste utanför kusten i norra Norge.

För denna insats erhöll han norske kungens tapperhetsmedalj. Medaljen är liten, närmast oansenlig, men den symboliserar mycket. Många är det som hade bland annat morfar att tacka för sina liv. Han fick den i Kristiania 1920 – för nästan hundra år sedan. Han var då tjugoett år gammal.

Jag är en blek reflektion av min morfar

Så här lyder diplomets text:

Överensstemmende med den norske regerings instilling har det under 9:e april 1920 behaget hans majestaet kongen at tildele Ivar Isaksson medaljen for Aedel Daad i Sölv for utvisat haederlig forhold ved redning av de gjenblevende av passasjerer og beselning på det i Bergen hjemmehörende ss ”Hprtense Lea” ved dettes forlis den 21 september 1919.

Kongelige Departement for Handel, Sjöfart og Industri. Kristiania 26:de april 1920


Min morfar, hjälten. Det finns mycket att berätta om honom. Han har satt ett avtryck i mig som jag inte mycket efterliknar men ständigt eftersträvar. Det är på honom jag tänker idag. Morfar hade inte gnällt så mycket över en förlorad kärlek utan mest fortsatt sträva på.

Jag får som efterlevande faktiskt bära medaljen. Men jag kunde inte förmå mig, jag skulle krossas under dess tyngd.

Nej, det är kanske dags att sluta spegla sig i backspegeln. Man är den man är präglad av människor man mött och levt med. Morgondagen är personlig, den får man prägla själv. Liksom medaljer av olika slag, antar jag.

Jag får framgent fira bröllopsdag i minnet och tillsammans med tärna Anna-Karin Karlsson och bestman Magnus Darke. Den bästa mannen. Hjälten. Föredömet. Jag tror jag tar och lägger upp en bild på honom, om inte annat för att känna mig som alla andra i sociala medier.


inte är vi så sorgliga, egentligen. Man tager helt enkelt vad man haver, sa Anna Christina Warg.


Relaterade blogginlägg

Morfar från Gullholmen

(parentes)

Jag har fått många fina reaktioner på mitt offentliga terapiarbete. Någon undrade dock nyligen vad det är jag håller på med egentligen. Jag funderar över om det kan vara på det viset att denne någon uttrycker vad fler tänker. Säkert är det så.

Så vad är det jag håller på med egentligen? Skriver och sprider dystra, låt vara känslomässiga, texter om min och hennes svåra sjukdomstid, är väl en beskrivning som passar rätt så väl.

Det enkla svaret är annars att jag håller på att frigöra mig. Vi är alla i någon mening det förflutnas fångar och jag håller för min del på att frigöra mig från historiens grepp.

Det är nämligen därför vi studerar historia. Eller så är jag mer än lovligt hoppfullt influerad av självaste Winston Churchill:

History will be kind to me for I intend to write it


Det är detta som är grejen med historia, det som skiljer ämnet från nästan alla andra vetenskapliga discipliner, nämligen att den inte följer några fasta regler och därför är svår att förutsäga. Medan en ekonom förväntas förutsäga effekten av en förändrad ränta eller en meteorolog det kommande vädret så är historikern alltid färgad av åsikter och känslor.

Jag förväntade mig att läkarna tydligare skulle kunna uttala sig om Malins odds och även förekomma dåliga effekter av hennes behandlingar. Förutsägelsen att förra sommaren inte var den sista visade sig inte stämma. Inte alls, faktiskt. Därför reagerade jag på fakta negativt. Jag ville hålla någon ansvarig.

Men det finns ingen att ställa till svars. Inga felbehandlingar eller misstag skedde, nej, man tillämpade känd och beprövad vetenskap och uttalade sig mer eller mindre träffsäkert om förväntade resultat.

Men ändå, någon måste det väl finnas att skylla för att det inte gick som jag ville, för att framtiden inte blev som tänkt, tänker jag när jag ser tillbaka. Jag är sålunda i full färd med att konstruera ett stycke historia som kommer att prägla oss närmaste under återstoden av våra liv. Och möjligen därefter.


Nutiden, eller verkligheten om man så vill, skiljer sig alltid för mycket från det förflutna för att historien med någon större träffsäkerhet ska kunna förutsäga framtiden. Det är alltid nutiden det handlar om. Alltid.

Den omfångsrika historieskrivningen om Karl XII säger mycket mer om den tid under vilken den aktuella skildringen tillkom än om Carolus Rex egen tid. Det fungerar dåligt att studera Hamurabis lagar för att finna vägledning i rättsprocessen mot en känd amerikansk musiker som arresteras i Stockholm i slutet av 2010-talet (även om en viss president vill antyda att Sveriges lagar är forntida).

Vetenskapen ägnar sig åt att undersöka ny, oprövad mark för att möjliggöra andra framtider än de man normalt sett klarar att föreställa sig. Ett viktigt skäl till detta är att försöka göra oss medvetna om möjligheter vi normalt sett inte överväger. Därför vill vetenskapen göra nya upptäckter, skörda nya vetenskapliga rön.

Detta gäller självfallet också historieämnet och, hävdar jag, i synnerhet den personliga historieskrivningen. Vi studerar inte historia för att i evighet återupprepa det som hänt, för sakens egen skull, utan för att frigöra oss ur det förflutnas grepp. För att gå vidare med så många valmöjligheter som möjligt.


Alla människor är födda in i en viss tid och plats. På den platsen och under den tiden råder vissa lagar, normer och ekonomiska/sociala/politiska system som är typiska just där och då. De människor som lever under den aktuella perioden tror att dessa sakernas tillstånd är naturliga, det som alltid kommer bestå, att man är klar med utveckling och förändring. Man har gått i mål, loppet är färdigt.

Så till exempel ansågs allmänt i Europa i slutet av 1800-talet att mänskligheten nu peakade. Nu var den bästa av alla tider, vilken lycka att få leva under just denna tid, resonerade man. Se bara på allt fränt vi åstadkommit och upptäckt. Eiffeltornet, nordpolen, tvåkammarsystemet och grejer.

Så typiskt oss människor. Så kom första världskriget och vad som därefter följde. Efter den stora katastrofen började man en bit in på 1920-talet nostalgiskt att blicka tillbaka på årtiondena före 1914 som man lite drömmande döpte till la belle epoque. En benämning som alltså sa betydligt mer om 1920-talet än 1880-talet.

På samma sätt skulle det vara enkelt för mig att anse att jag upplevt det bästa tills undergången inträffade och att allt ska vara jävligt hädanefter. I helvete heller, tänker jag.

Vi glömmer lätt att historien format oss, detta samhälle, vår nuvarande situation, och våra liv. Hur vi tänker, känner och pratar. Den har givit mig en familj – som fortfarande finns kvar. Det väsentliga är inte hur allt var eller hände utan att det var och hände. Den viktiga frågan att ställa sig är: vart går vi härnäst?

Historien tvingar oss ofta att se endast en möjlig framtid och att springa mot den med döden i hälarna. Vi försöker sällan på egen hand ändra riktningen för att ta oss emot en alternativ framtid.

(Nåja, vissa undantag finns – på gott och ont. Som Adolf Hitler. Som Nelson Mandela. Som Greta Thunberg. Många gillar vissa av dessa fritänkare, vissa gillar andra. Vi har alla ett val att göra härvidlag.)

Vi studerar alltså historia, både den personliga och vår gemensamma, för att göra oss fria från predestination – förutbestämmelse. För att göra oss/sig fria från det vi upplevt eftersom det i allt för hög grad styr vårt kommande beteende. Vi analyserar historia för att upptäcka möjligheter våra förfäder, eller vi själva, inte kunde eller ville tänka sig. Vi studerar historia för att bli fria i största allmänhet, helt enkelt. (Vilket antagligen är anledningen till att makten ofta vill kontrollera historien.)


Genom att ganska öppenhjärtigt gå igenom den svåra tid som blev slutet för mitt och Malins gemensamma liv, genom att bearbeta de mörkaste ögonblicken, ljuspunkterna och kärleken hoppas jag att snart kunna känna, drömma och tänka på ett annat sätt.

För jag känner mig, och har gjort så under lång tid, låst, fast i cancerns skugga. Jag längtar efter fler alternativ att begrunda än endast de få, dystra, jag under lång tid sett eller känt.


Historieskrivning behöver inte handla om gruppers kontroll och makt. Det kan också handla om personliga handlingsalternativ och möjligheter. Vilken möjlighetshorisont man ser. Så är det för mig. När detta är bearbetat är det i någon mening också klart. Klart, men inte glömt.

Förändring, oavsett om den handlar om rasistiskt eller sexistiskt förtryck, suffragetter, Marx, Metoo, samer, rösträtt eller vad det än månde vara, har alltid börjat med att någon eller några sett historien på ett nytt sätt. Och den nya synens främsta syfte är att tala om för oss andra att den bestående, gängse, traditionella, ordningen inte på något sätt är oföränderlig.

Historien lär oss att det finns en samling olika, ofta slumpartade, händelser som skapat den situation vi har och genom att analysera dessa kan vi ta ut en annan riktning, tänka och känna annorlunda, skapa en ny framtid. Det är därför vi måste studera exempelvis nazismens illdåd – inte för att föreviga och återupprepa dem utan för att frigöra oss från dem.


Så detta är vad jag håller på med, egentligen.

För att sammanfatta. Jag bör inte bara gå vidare hur som helst – utan riktning eller mål. För då blir enligt detta resonemang framtidsutsikterna begränsade. När jag bearbetat inte bara två år av sjukdom utan också drygt två decenniers samvaro är jag fri att forma vilken framtid jag vill. Inte fri i bemärkelsen glömska utan fri genom rätten och möjligheten att tala, tänka och känna utan styrning från det förflutnas kalla skugga. För även om minnena är varma så blir den nostalgiska skuggan kall. Det blir denna kyla som får grepp om en om man enbart dröjer sig kvar i minnet, lever i det förslutna.

Det var inte bättre förr – bara annorlunda. Vad framtiden bär i sitt sköte är inte för det förflutna att besvara.


Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgondagen

mannen i svepeduken

Det ska villigt erkännas – rubriken är snodd. Det var Sven Danell som på 1970-talet skrev en bok om den uppmärksammade svepningen i Turin. Svepningen betraktas av många som relik och anses sedan 1357 vara det tyg Jesus sveptes i efter korsfästelsen. På tyget avtecknar sig (från blodet) bilden av en mansperson som skadats svårt. Svepningen har under hela 1900-talet varit omdiskuterad huruvida den verkligen är det tyg Jesu kropp sveptes i före gravläggningen.

Det här blogginlägget handlar, som alla andra, om mig. Låt mig därför genast fastslå att jag inte på något sätt jämför mig med frälsaren, möjligen kan jag förstå något av det lidande han utstod, om än på ett metaforiskt plan.

Det förtjänas att upprepas: ordet passion kommer av latinets patio – att lida.


Ordet palliativ härrör också det från latinet och betyder mantel där manteln symboliserar omsorgen om den döende människan. Det handlar om vård av någon som är obotligt sjuk och som inte kommer att leva länge till. Det kan handla om olika försök att förlänga livslängden men är i realiteten oftast en fråga om att minimera lidande under den absolut sista tiden i livet. Den palliativa vården har jag nu fyra gånger sett på nära håll – och en gång inifrån.


Jag har återupprepat det i text och i olika samtal: den svenska sjukvården är fantastisk. När det är så illa som i vårt fall rullar den bokstavligt talat ut röda mattan. Den skriver ut vad som än behövs, ibland mer därtill, man får direktnummer så man slipper anpassa sig till telefontider och man tillhör snart kategorin som på avdelningarna inte berörs av besökstider.


Det är en sällsam känsla att känna sig mer eller mindre hemmastadd på en avdelning där alla patienter snart ska dö. Personalen nickar och ler vänligt men patienterna slösar inte dyrbar tid på ytlig artighet. Jag hör inte hemma där, jag är inte döende. Eller det är jag ju, det är vi alla, men jag har ännu inte fått tiden konkret utmätt.

Den påtagliga skillnaden i vårt fall var åldern – vi var yngre än de andra, Malin och jag. Så kan jag fortfarande känna, vi var för unga för den här resan, vi hade så mycket kvar att göra, så mycket mer att ge. Men cancer tar inte sådana hänsyn.

Det kändes trots allt skönt att bli inskriven på palliativa avdelningen. (Det normala är så kallade hospice men sådana finns inte i Dalarna.) Det fanns inte mer att göra för henne och palliativ vård i hemmet var uteslutet, nu återstod bara att, så att säga, checka in för att checka ut. Det hade varit så mycket elände så en permanent tillvaro på sjukhus kändes paradoxalt nog som något tryggt och bra. Men hur utmattad jag än var så ville jag inte lämna henne där. Jag flyttade med.

Min största fruktan under de första dygnen bestod i att hon skulle lämnat mig någon gång under natten medan jag sov (i den mån jag sov, något). Därför höll jag henne hårt i handen varje natt om jag inte kunde hålla om hela henne. Under förmiddagen låg vi i sängen och myste. Vi viskade, skrattade, kramades, grät och mindes. Varje ögonblick rymde ett helt liv. Det var på samma gång skrämmande, fantastiskt och outhärdligt sorgligt. Skrämmande och sorgligt för att jag visste att det var slutet jag upplevde, fantastiskt eftersom vi medgavs det avslut vi fick. Jag kommer aldrig att glömma det, så länge jag lever.

De har egen kock på palliativa avdelningen och även om de brun-grå plastmaterialen på golv och väggar är de samma som övriga sjukhuset så håller allt annat en högre klass. Stillheten, vänligheten, vården och maten, allt befriat från vårdapparatens vanliga massorienterade stress. Typiskt, minns jag att jag tänkte, egen kock men ingen aptit.


Det är just i det där ögonblicket. Ögonblicket då man övergår från att vara en sjuk (låt vara mycket svårt) person som ofta är på sjukhus till att vara en inlagd patient. Den där övergången är viktig. När omvårdnaden är tryggad, när man är ordentligt insvept i manteln, kan man koncentrera sig på det väsentliga, det för handen varande. Koncentrera sig på att dö. Man måste nog själv upplevt det för att förstå den fulla innebörden, den oerhörda vikten, av detta.

Där på avdelningen levde vi och där dog vi under knappt två veckors tid. Där hängde vi på våra metaforiska kors. Jag kan inte beskriva människorna omkring oss på annat vis än genom en sliten metafor: som änglar.

Där dog vi, alltså. Energin gick sakta ner, drifter och behov avtog långsamt. Jag läste på och informerade mig om vad som händer med kroppen i livets slutskede. Vad som händer med en krossad själ är det däremot inte lika lätt att läsa sig till.


Vi pratade på förmiddagarna, på eftermiddagarna sov hon mest. Tiden gick. Magnus hörde av sig. Vi kom överens om att han skulle komma, men efter en stund ringde jag upp igen. Vad skulle han dit och göra, liksom? Det är ju bara jag och en segdragen väntan på slutet, inte mycket för honom att göra där.

Okej?

Nej. Du ska inte vara ensam, jag sitter redan i bilen.

Så kom det sig att han delade en del av den sista tiden med mig. Han har i efterhand sagt följande om min uppenbarelse: Du såg för jävlig ut. Vadå? Hårband och mysbyxor. I know the drill. Världen utanför var så oerhört fjärran, det var som han trängde sig in i något högst privat och att jag mycket motvilligt släppte in honom. Så här i efterhand är jag ändå tacksam för att jag gjorde det, låt den rätte komma in som det heter.


En annan kommentar jag fått är att jag under processionen, när vi bar ut kistan i slutet av begravningen (vilket förövrigt var Malins eget önskemål), såg ut som en förkrympt liten farbror. Nå, det var ögonblicket min själ dog, det var då allt miste sin mening. Inte konstigt att jag såg ut som jag gjorde.

Men själar föds igen, nya meningar tillkommer. Det är bara så mycket att bearbeta. Så väldigt mycket. Det är tungt, så tungt. Samtidigt är alla så snälla och omtänksamma. Det ger sig väl – genom barnens okuvliga framtidstro, Bach, litteratur och vänner.


Jag var omsvept av en mantel som inte var min, jag hade den bara till låns, den var inte ämnad för mig. Jag tvingades att ta den av mig och fryser alltjämt. Medan alla andra njuter av sommarvärmen fryser jag.


Passion innebär att man lider. Men kärleken är odödlig.


Källor:

Sven Danell – Mannen i svepeduken

Bonniers lexikon (äpplet)