Skräckkriteriet

Varje dag möter jag Afrodite. Eller Venus om man ska vara noggrann. Och det ska man ju. Hursomhelst, Afrodite och Venus, det är kärlekens gudinna i antikens Grekland och Rom.

Alla växer med positiva förväntningar på sig och det finns något alla fruktar att göra. Jag, exempelvis, fruktar kärleken eftersom den gör så ont när den tar slut. Och slut tar den ju, förr eller senare.

Tillvaron består ofta av olika sorters kriterier som man måste förhålla sig till. Betyg, lön, eller värderingar. Kriterier kan ungefär översättas till bedömningsgrund.

Jag besvarar ofta mina barns och elevers frågor med en motfråga: ”vad tror du själv?”. Kanske kan det uppfattas som ett fåfängt försök att lajva Sokrates men det hela är faktiskt resultatet av en livshållning: att i alla lägen främja självständigt och kritiskt tänkande. Den främsta förutsättningen för det är, som jag ser det, förmågan att tro på, och gilla, sig själv och sin förmåga.

Jag vet att du kan och är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Häromdagen fick jag en fråga av liknande karaktär, en så kallad boomerangfråga, när min äldsta dotter spekulerade: ”Ja, du pappa. Vad säger du om livet egentligen?”.

Pygmalion är namnet på en antik grekisk skulptör. Han skapade en kvinnostaty som han förälskade sig i och bad därför enträget till gudarna att statyn skulle bli levande. Afrodite bevekades av Pygmalions förväntansfulla kärlek och besvarade hans bön. Statyn fick livets gåva och en dotter vid namn Pafos föddes.

I USA genomfördes 1963 ett experiment. Av två burar med råttor uppgavs de i den ena ha tränats och vara mer intelligenta än de i den andra där råttorna förklarades som dumma och lata. Så var det i själva verket inte, alla var helt vanliga råttor. Men hör och häpna. Råttorna som antogs vara bättre klarade faktiskt alla test bättre och snabbare än de andra! Hur var det möjligt? Ingen råtta hade ju tränats, de var som sagt helt ordinära djur. Experimentet har sedan dess varierats men kommit till samma resultat. Fenomenet kallas inom vetenskapen för pygmalioneffekten och innebär att varje individ växer med positiva förväntningar, bemötanden och beröringar. Till och med en staty kan enligt myten få liv om tron är tillräcklig. Försökspersonerna hade ett annat handhavande med de råttor man från början trodde var intelligenta. Närbesläktat är fenomenet placeboeffekten som förekommer inom sjukvård.

Av alla betygskriterier som måste uppfyllas i mitt ämne brukar jag tjuvhålla på ett som i elevernas folkmun benämns ”skräckkriteriet”. Det spelar ingen roll hur många uppgifter de gjort tidigare, och på vilken nivå, har de inte uppnått eleven ger enkla/utförliga exempel på, och förklarar översiktligt/utförligt/nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden blir de inte godkända i kursen. För detta krävs nämligen att man deltar i det sista momentet och säger något om det baserat på kriteriet ovan. Uttrycker något som har med ämnet att göra. Inte skriver.

Hur kan nu detta komma sig, undrar kanske både en potentiell läsare och definitivt eleverna. Jag förklarar för dem redan från början att det inte går att misslyckas med uppgiften – men man måste delta i den. Dels innebär detta att eleverna inte checkar ut i förtid när studenten närmar sig och dels tränar de sig i aktivt deltagande. Säg något, kom med ett påstående, med utgångspunkt från ämnet och kriteriet.

Du kan. Jag vet att du kan. Det behöver inte ske inför hela klassen om du tycker det i läskigt – men du måste öppna munnen och säga något. Låt din röst eka och gilla det du hör dig själv säga.

Jag ska avslöja en hemlighet. Skräckkriteriet är bara något jag hittat på. Det påverkar inte betyget nämnvärt, det är hela kutsens resultat som avgör betyget. Men det speglar verkligheten, lite.

Jag har uttryckt, tänkt och känt så mycket om/på/för Malin sedan hennes bortgång. Om jag inte härigenom skapat en staty så har det väl åtminstone blivit någon form av monument. En gång medan hon var i livet gav jag henne Afrodite (Venus om vi ska vara noggranna) i present och sedan dess tronar gudinnan på hedersplats i hemmet. Jag ber, som Pygmalion, till henne varje dag. Inte om att väcka en död till liv utan om hjälp att se allt det vackra som omger mig. Och om att väcka det som stelnat inom mig till liv igen.

Jag svarade min dotter med ett citat jag hört någonstans. ”Livet är inget för amatörer, tror jag.” Dotter 1 blev emellertid inte svaret skyldig. ”Det har du rätt i. Och det är ju tur för oss, det.”

Det finns inga kriterier för livet utöver religionens och filosofins kärleksbudskap. Jag har positiva förväntningar på tillvaron och det finns inget jag fruktar mer än att tappa kärleken. Men hon ler mot mig varje dag, kärlekens gudinna. Jag vet ju egentligen hur det är. Kärleken tar aldrig slut. Den bara fortsätter och fortsätter.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Bergman: I grunden god