(parentes)

Jag har fått många fina reaktioner på mitt offentliga terapiarbete. Någon undrade dock nyligen vad det är jag håller på med egentligen. Jag funderar över om det kan vara på det viset att denne någon uttrycker vad fler tänker. Säkert är det så.

Så vad är det jag håller på med egentligen? Skriver och sprider dystra, låt vara känslomässiga, texter om min och hennes svåra sjukdomstid, är väl en beskrivning som passar rätt så väl.

Det enkla svaret är annars att jag håller på att frigöra mig. Vi är alla i någon mening det förflutnas fångar och jag håller för min del på att frigöra mig från historiens grepp.

Det är nämligen därför vi studerar historia. Eller så är jag mer än lovligt hoppfullt influerad av självaste Winston Churchill:

History will be kind to me for I intend to write it


Det är detta som är grejen med historia, det som skiljer ämnet från nästan alla andra vetenskapliga discipliner, nämligen att den inte följer några fasta regler och därför är svår att förutsäga. Medan en ekonom förväntas förutsäga effekten av en förändrad ränta eller en meteorolog det kommande vädret så är historikern alltid färgad av åsikter och känslor.

Jag förväntade mig att läkarna tydligare skulle kunna uttala sig om Malins odds och även förekomma dåliga effekter av hennes behandlingar. Förutsägelsen att förra sommaren inte var den sista visade sig inte stämma. Inte alls, faktiskt. Därför reagerade jag på fakta negativt. Jag ville hålla någon ansvarig.

Men det finns ingen att ställa till svars. Inga felbehandlingar eller misstag skedde, nej, man tillämpade känd och beprövad vetenskap och uttalade sig mer eller mindre träffsäkert om förväntade resultat.

Men ändå, någon måste det väl finnas att skylla för att det inte gick som jag ville, för att framtiden inte blev som tänkt, tänker jag när jag ser tillbaka. Jag är sålunda i full färd med att konstruera ett stycke historia som kommer att prägla oss närmaste under återstoden av våra liv. Och möjligen därefter.


Nutiden, eller verkligheten om man så vill, skiljer sig alltid för mycket från det förflutna för att historien med någon större träffsäkerhet ska kunna förutsäga framtiden. Det är alltid nutiden det handlar om. Alltid.

Den omfångsrika historieskrivningen om Karl XII säger mycket mer om den tid under vilken den aktuella skildringen tillkom än om Carolus Rex egen tid. Det fungerar dåligt att studera Hamurabis lagar för att finna vägledning i rättsprocessen mot en känd amerikansk musiker som arresteras i Stockholm i slutet av 2010-talet (även om en viss president vill antyda att Sveriges lagar är forntida).

Vetenskapen ägnar sig åt att undersöka ny, oprövad mark för att möjliggöra andra framtider än de man normalt sett klarar att föreställa sig. Ett viktigt skäl till detta är att försöka göra oss medvetna om möjligheter vi normalt sett inte överväger. Därför vill vetenskapen göra nya upptäckter, skörda nya vetenskapliga rön.

Detta gäller självfallet också historieämnet och, hävdar jag, i synnerhet den personliga historieskrivningen. Vi studerar inte historia för att i evighet återupprepa det som hänt, för sakens egen skull, utan för att frigöra oss ur det förflutnas grepp. För att gå vidare med så många valmöjligheter som möjligt.


Alla människor är födda in i en viss tid och plats. På den platsen och under den tiden råder vissa lagar, normer och ekonomiska/sociala/politiska system som är typiska just där och då. De människor som lever under den aktuella perioden tror att dessa sakernas tillstånd är naturliga, det som alltid kommer bestå, att man är klar med utveckling och förändring. Man har gått i mål, loppet är färdigt.

Så till exempel ansågs allmänt i Europa i slutet av 1800-talet att mänskligheten nu peakade. Nu var den bästa av alla tider, vilken lycka att få leva under just denna tid, resonerade man. Se bara på allt fränt vi åstadkommit och upptäckt. Eiffeltornet, nordpolen, tvåkammarsystemet och grejer.

Så typiskt oss människor. Så kom första världskriget och vad som därefter följde. Efter den stora katastrofen började man en bit in på 1920-talet nostalgiskt att blicka tillbaka på årtiondena före 1914 som man lite drömmande döpte till la belle epoque. En benämning som alltså sa betydligt mer om 1920-talet än 1880-talet.

På samma sätt skulle det vara enkelt för mig att anse att jag upplevt det bästa tills undergången inträffade och att allt ska vara jävligt hädanefter. I helvete heller, tänker jag.

Vi glömmer lätt att historien format oss, detta samhälle, vår nuvarande situation, och våra liv. Hur vi tänker, känner och pratar. Den har givit mig en familj – som fortfarande finns kvar. Det väsentliga är inte hur allt var eller hände utan att det var och hände. Den viktiga frågan att ställa sig är: vart går vi härnäst?

Historien tvingar oss ofta att se endast en möjlig framtid och att springa mot den med döden i hälarna. Vi försöker sällan på egen hand ändra riktningen för att ta oss emot en alternativ framtid.

(Nåja, vissa undantag finns – på gott och ont. Som Adolf Hitler. Som Nelson Mandela. Som Greta Thunberg. Många gillar vissa av dessa fritänkare, vissa gillar andra. Vi har alla ett val att göra härvidlag.)

Vi studerar alltså historia, både den personliga och vår gemensamma, för att göra oss fria från predestination – förutbestämmelse. För att göra oss/sig fria från det vi upplevt eftersom det i allt för hög grad styr vårt kommande beteende. Vi analyserar historia för att upptäcka möjligheter våra förfäder, eller vi själva, inte kunde eller ville tänka sig. Vi studerar historia för att bli fria i största allmänhet, helt enkelt. (Vilket antagligen är anledningen till att makten ofta vill kontrollera historien.)


Genom att ganska öppenhjärtigt gå igenom den svåra tid som blev slutet för mitt och Malins gemensamma liv, genom att bearbeta de mörkaste ögonblicken, ljuspunkterna och kärleken hoppas jag att snart kunna känna, drömma och tänka på ett annat sätt.

För jag känner mig, och har gjort så under lång tid, låst, fast i cancerns skugga. Jag längtar efter fler alternativ att begrunda än endast de få, dystra, jag under lång tid sett eller känt.


Historieskrivning behöver inte handla om gruppers kontroll och makt. Det kan också handla om personliga handlingsalternativ och möjligheter. Vilken möjlighetshorisont man ser. Så är det för mig. När detta är bearbetat är det i någon mening också klart. Klart, men inte glömt.

Förändring, oavsett om den handlar om rasistiskt eller sexistiskt förtryck, suffragetter, Marx, Metoo, samer, rösträtt eller vad det än månde vara, har alltid börjat med att någon eller några sett historien på ett nytt sätt. Och den nya synens främsta syfte är att tala om för oss andra att den bestående, gängse, traditionella, ordningen inte på något sätt är oföränderlig.

Historien lär oss att det finns en samling olika, ofta slumpartade, händelser som skapat den situation vi har och genom att analysera dessa kan vi ta ut en annan riktning, tänka och känna annorlunda, skapa en ny framtid. Det är därför vi måste studera exempelvis nazismens illdåd – inte för att föreviga och återupprepa dem utan för att frigöra oss från dem.


Så detta är vad jag håller på med, egentligen.

För att sammanfatta. Jag bör inte bara gå vidare hur som helst – utan riktning eller mål. För då blir enligt detta resonemang framtidsutsikterna begränsade. När jag bearbetat inte bara två år av sjukdom utan också drygt två decenniers samvaro är jag fri att forma vilken framtid jag vill. Inte fri i bemärkelsen glömska utan fri genom rätten och möjligheten att tala, tänka och känna utan styrning från det förflutnas kalla skugga. För även om minnena är varma så blir den nostalgiska skuggan kall. Det blir denna kyla som får grepp om en om man enbart dröjer sig kvar i minnet, lever i det förslutna.

Det var inte bättre förr – bara annorlunda. Vad framtiden bär i sitt sköte är inte för det förflutna att besvara.


Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgondagen

mannen i svepeduken

Det ska villigt erkännas – rubriken är snodd. Det var Sven Danell som på 1970-talet skrev en bok om den uppmärksammade svepningen i Turin. Svepningen betraktas av många som relik och anses sedan 1357 vara det tyg Jesus sveptes i efter korsfästelsen. På tyget avtecknar sig (från blodet) bilden av en mansperson som skadats svårt. Svepningen har under hela 1900-talet varit omdiskuterad huruvida den verkligen är det tyg Jesu kropp sveptes i före gravläggningen.

Det här blogginlägget handlar, som alla andra, om mig. Låt mig därför genast fastslå att jag inte på något sätt jämför mig med frälsaren, möjligen kan jag förstå något av det lidande han utstod, om än på ett metaforiskt plan.

Det förtjänas att upprepas: ordet passion kommer av latinets patio – att lida.


Ordet palliativ härrör också det från latinet och betyder mantel där manteln symboliserar omsorgen om den döende människan. Det handlar om vård av någon som är obotligt sjuk och som inte kommer att leva länge till. Det kan handla om olika försök att förlänga livslängden men är i realiteten oftast en fråga om att minimera lidande under den absolut sista tiden i livet. Den palliativa vården har jag nu fyra gånger sett på nära håll – och en gång inifrån.


Jag har återupprepat det i text och i olika samtal: den svenska sjukvården är fantastisk. När det är så illa som i vårt fall rullar den bokstavligt talat ut röda mattan. Den skriver ut vad som än behövs, ibland mer därtill, man får direktnummer så man slipper anpassa sig till telefontider och man tillhör snart kategorin som på avdelningarna inte berörs av besökstider.


Det är en sällsam känsla att känna sig mer eller mindre hemmastadd på en avdelning där alla patienter snart ska dö. Personalen nickar och ler vänligt men patienterna slösar inte dyrbar tid på ytlig artighet. Jag hör inte hemma där, jag är inte döende. Eller det är jag ju, det är vi alla, men jag har ännu inte fått tiden konkret utmätt.

Den påtagliga skillnaden i vårt fall var åldern – vi var yngre än de andra, Malin och jag. Så kan jag fortfarande känna, vi var för unga för den här resan, vi hade så mycket kvar att göra, så mycket mer att ge. Men cancer tar inte sådana hänsyn.

Det kändes trots allt skönt att bli inskriven på palliativa avdelningen. (Det normala är så kallade hospice men sådana finns inte i Dalarna.) Det fanns inte mer att göra för henne och palliativ vård i hemmet var uteslutet, nu återstod bara att, så att säga, checka in för att checka ut. Det hade varit så mycket elände så en permanent tillvaro på sjukhus kändes paradoxalt nog som något tryggt och bra. Men hur utmattad jag än var så ville jag inte lämna henne där. Jag flyttade med.

Min största fruktan under de första dygnen bestod i att hon skulle lämnat mig någon gång under natten medan jag sov (i den mån jag sov, något). Därför höll jag henne hårt i handen varje natt om jag inte kunde hålla om hela henne. Under förmiddagen låg vi i sängen och myste. Vi viskade, skrattade, kramades, grät och mindes. Varje ögonblick rymde ett helt liv. Det var på samma gång skrämmande, fantastiskt och outhärdligt sorgligt. Skrämmande och sorgligt för att jag visste att det var slutet jag upplevde, fantastiskt eftersom vi medgavs det avslut vi fick. Jag kommer aldrig att glömma det, så länge jag lever.

De har egen kock på palliativa avdelningen och även om de brun-grå plastmaterialen på golv och väggar är de samma som övriga sjukhuset så håller allt annat en högre klass. Stillheten, vänligheten, vården och maten, allt befriat från vårdapparatens vanliga massorienterade stress. Typiskt, minns jag att jag tänkte, egen kock men ingen aptit.


Det är just i det där ögonblicket. Ögonblicket då man övergår från att vara en sjuk (låt vara mycket svårt) person som ofta är på sjukhus till att vara en inlagd patient. Den där övergången är viktig. När omvårdnaden är tryggad, när man är ordentligt insvept i manteln, kan man koncentrera sig på det väsentliga, det för handen varande. Koncentrera sig på att dö. Man måste nog själv upplevt det för att förstå den fulla innebörden, den oerhörda vikten, av detta.

Där på avdelningen levde vi och där dog vi under knappt två veckors tid. Där hängde vi på våra metaforiska kors. Jag kan inte beskriva människorna omkring oss på annat vis än genom en sliten metafor: som änglar.

Där dog vi, alltså. Energin gick sakta ner, drifter och behov avtog långsamt. Jag läste på och informerade mig om vad som händer med kroppen i livets slutskede. Vad som händer med en krossad själ är det däremot inte lika lätt att läsa sig till.


Vi pratade på förmiddagarna, på eftermiddagarna sov hon mest. Tiden gick. Magnus hörde av sig. Vi kom överens om att han skulle komma, men efter en stund ringde jag upp igen. Vad skulle han dit och göra, liksom? Det är ju bara jag och en segdragen väntan på slutet, inte mycket för honom att göra där.

Okej?

Nej. Du ska inte vara ensam, jag sitter redan i bilen.

Så kom det sig att han delade en del av den sista tiden med mig. Han har i efterhand sagt följande om min uppenbarelse: Du såg för jävlig ut. Vadå? Hårband och mysbyxor. I know the drill. Världen utanför var så oerhört fjärran, det var som han trängde sig in i något högst privat och att jag mycket motvilligt släppte in honom. Så här i efterhand är jag ändå tacksam för att jag gjorde det, låt den rätte komma in som det heter.


En annan kommentar jag fått är att jag under processionen, när vi bar ut kistan i slutet av begravningen (vilket förövrigt var Malins eget önskemål), såg ut som en förkrympt liten farbror. Nå, det var ögonblicket min själ dog, det var då allt miste sin mening. Inte konstigt att jag såg ut som jag gjorde.

Men själar föds igen, nya meningar tillkommer. Det är bara så mycket att bearbeta. Så väldigt mycket. Det är tungt, så tungt. Samtidigt är alla så snälla och omtänksamma. Det ger sig väl – genom barnens okuvliga framtidstro, Bach, litteratur och vänner.


Jag var omsvept av en mantel som inte var min, jag hade den bara till låns, den var inte ämnad för mig. Jag tvingades att ta den av mig och fryser alltjämt. Medan alla andra njuter av sommarvärmen fryser jag.


Passion innebär att man lider. Men kärleken är odödlig.


Källor:

Sven Danell – Mannen i svepeduken

Bonniers lexikon (äpplet)

gift

Jag är inte en person som ber till högre makter i någon större utsträckning. Det har nämligen sällan hjälpt mig vare sig praktiskt eller som meditation. Nej, jag och det gudomliga har en annan sorts relation som jag här inte ämnar gå närmare in på.

Men i kriget mot cellgifterna kom jag, när det stormade som värst, en gång att tänka på den gamla bönen som offren för vikingarnas härjningar lär ha bett. Men jag bytte ut nordmännen mot vår verklighet.

För cellgifters raseri bevare oss milde herre och gud.


Så här står det att läsa på cancerfonden.se:

Cytostatika ges för att bota cancer eller för att bromsa upp sjukdomsförloppet (…). De vanligaste biverkningarna är sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär. I folkmun kallas cytostatika ”cellgifter”, en ganska olycklig benämning eftersom det har en obehaglig klang och kan föra tankarna åt fel håll. Det är cancercellerna man vill angripa med cytostatika. Man vill helst döda cancercellerna eller åtminstone hämma deras tillväxt.

Jag skulle nog säga att folkmunnen i viss mån har rätt, att cancerfonden missar poängen lite. Benämningen cellgifter har nämligen kommit till av en anledning.


Jag har hört frasen så många gånger: vi står på tröskeln. Vad hjälper det, tänkte jag då. Och visst slet bitterheten i mig när jag såg nobelprisets utdelning, när jag läste om alla framsteg som gjorts inom cancerforskningen. Cellgifter tillhör det förflutna heter det, snart kommer nya, smarta mediciner som inte angriper hela kroppen utan enbart cancercellerna.

Det var på det vi väntade. Men det var och förblev en förhoppning, en dröm, inget mer. Och det insåg hon tidigt, långt före jag själv.


Det ska sägas på en gång: jag har inget emot cancerfonden.se, självfallet inte. Alla och envar som på olika sätt jobbar mot cancer är värda all respekt och beundran. Det är bara det att bakom den något torra texten döljer sig verkligheten. Problemet är att cellgifterna ännu inte kan skilja på vän och fiende – de ger sig på hela skiten, liksom. Den bästa liknelse som kommer för mig är ett kärnvapenkrig där den goda sidan, så att säga, unleash hell för att besegra Tengil.

Vi är många som kan översätta informationen om biverkningar, som känner verkligheten bakom beskrivningarna om håravfall, sänkta blodvärden, mag- och tarmbesvär eller konsekvensen av att tappa smak och känsel – och ändå förväntas fungera som en i allt väsentligt frisk människa.

(Jag vet, man får vara tacksam för den tid och den del av världen man lever i. Eller finns det måhända ett annat synsätt? Alexander dog (antagligen) av malaria, Karl XI av magcancer och Oscar I av hjärntumör. Deras liv blev relativt korta, men knappast innehållslösa, och även om samtiden inte kunde ställa diagnos så slutade det inte så illa för dem. Frågan jag ställer mig är om man verkligen ska dra ut på lidandet i all oändlighet. I Sverige pågår en sådan debatt just nu, om man äger rätten till sin död, om än lite i det tysta.

Detta är svåra frågor som inte är för mig att besvara. Jag kan dock säga en sak – jag vet vad hon ansåg.)


Jag diskuterade många gånger med olika personer som var ansvariga för hennes behandling. De tyckte nog emellanåt att jag var lite väl påstridig. Jag minns särskilt när jag i ett utslag av desperation hävdade att jag kunde väl sälja allt, hus, bil – ja hela skiten – för att åka någonstans och köpa den där nya mirakelbehandlingen… vi klarar oss alltid, jag är historielärare förstår du, utbrast jag slutligen aningen galghumoristiskt. Samtalspartnern svarade helt lugnt att det inte var något hen som läkare kunde tillråda.

En annan person tog min fråga på större allvar och vi diskuterade den även på ett övergripande plan. Hen menade att mitt förslag inte kunde garantera att Malin räddades till ett värdigt liv men påstod samtidigt att detta är något av vårdens, samhällets och faktiskt världens, förestående tsunamivåg. Kan vi screena och undersöka oss i tid kommer vi sannolikt kunna förebygga en mängd, miljarder world wide, cancerdiagnoser men frågan är om vi har resurser? Resurser att genomföra den förebyggde undersökningen för hela landets befolkning och resurser att behandla det vi upptäcker. Den nya mirakelmedicinen är på tok för dyr för alla ska kunna komma i åtnjutande av den.

Det krävs ett annat samhälle för det.

Det konkreta svaret var alltså att så går det inte till, man kan inte köpa sig vård på det sättet. Men det är sådant jag i efterhand tänker på – gjorde jag verkligen tillräckligt, fanns det ändå inte någon sten jag aldrig tittade under?


Jag minns ännu ljudet. Jag var nästan alltid med henne när hon fick sina behandlingar så jag lärde mig känna igen saker, så som ljudet av cellgifter. Vi satt i ett rum och det kopplades in någon sorts dropp. Jag minns inte namnet. Men jag minns alltså ljudet. Jag tycker det är konstigt så här i efterhand – att jag kommer ihåg ljudet av men inte namnet på behandlingen.

Det var faktiskt ganska mysigt. I alla fall i början medan vi ännu trodde på behandlingarna, då när vi ännu hyste hopp, innan alla biverkningar och missräkningar sakta malt ner oss till ett grötigt och hålögt kollektiv utan hopp eller riktning.

I det tillståndet hade jag förövrigt gärna stannat kvar, för då, i missmodet, hade vi iallafall ännu varandra. Jag kunde fortfarande ta hand om henne, hämta mat och saker, krama henne, lukta på henne. Nu är jag ensam kvar med missmodet, så därför saknar jag också de svartaste av stunder vi upplevde tillsammans.

Det surrade svagt i manicken och med jämna mellanrum tjöt det. Då kom sköterskan och bytte förpackning och jag passade på att sträcka lite på benen, hämta en kopp kaffe eller så. Så fortsatte det i timmar.

Jag har alltid varit med henne på sjukhusen genom åren (det har blivit lite av den varan av olika skäl) så vi var vana i början. Vi föll in i gamla vanor, jag läste högt, berättade historier och vi planerade.

Hon tyckte mycket om att planera.

Det är de små subtila tecknen man får vara uppmärksam på. De som slutligen sammantaget ger en det definitiva beskedet. Det första av dessa tecken jag minns är svaret på min fråga att om detta inte fungerade, vad gör vi då? Svaret var egentligen tydligt nog:

Det är det här vi ger.

Slutsatsen är att resten är skit, det 98-oktaniga, det som tar en framåt en stund men som i slutändan får maskinen att hosta ihop. Varför får man det, då?


Det som inte står i förteckningen över biverkningar är hur en cocktail bestående av kemi, rädsla, sorg, ilska och alla övriga effekter kan få patienten att faktiskt förlora sig själv.

Hur ska jag någonsin kunna glömma raseriet?

Raseriet emot vilket det inte finns något försvar, emot vilket ingen tröst eller logik hjälper, under vilket jag var den som fanns att tillgå, den som det fick skölja över. Raseriet som under vilket det enda som återstår är att minnas vem hon egentligen är. Det är under raseriet jag minns, men inte ser och inte hör.

Skrik som bara den som förlorat allt kan utstöta. Ingen kan med säkerhet hävda att hen under cellgifternas herravälde inte skulle reagerat på samma vis. Hjälpen som erbjuds är ytterligare kemi i form av starka ångestdämpande tabletter med ytterligare biverkningar.

Hon tog dem inte. Jag uppmuntrade henne att inte ta dem. Vi klarar det, sa jag, tillsammans. Samtidigt räknade jag minuterna mellan, alltså från relativt mysig behandling till effekten av den två till tre dagar senare. Hur kunde jag minimera lidandet för henne och barnen just denna gång. Slutsatsen var till sist enkel. Det är bara att ställa sig upp och öppna famnen.

Så plötsligt kommer soluppgången, ljuset, värmen – och min vän är tillbaka igen. Hon lutar huvudet mot min axel, gömmer ansiktet så djupt hon kan i mitt bröst och gråter ut en avgrundsdjup sorg. Hon ber mig om och om igen om förlåtelse för det som aldrig behöver förlåtas.

Klarade vi det verkligen? Man får inte känna efter eller fundera så mycket, det är bara hon, där och nu, mot mitt bröst i vårt kök. Jag lossar henne försiktigt för nu är morgonen här, barnen ska väckas, frukosten framdukas, kramar utdelas, människor som ska fyllas av tro på sig själva och framtiden. Jag själv ska till jobbet.

Hon är inte längre del av det. Hennes liv är en parentes i verkligheten och det är snart över. Hon vet det. Detta är raseriets orsak, det som cellgifterna väcker till liv.

Jag bäddar ner henne försiktigt innan vi åker, barnen och jag. Hon sover innan vi lämnat huset. Och jag har redan glömt raseriet.

I nöd och lust.


Det finns en anledning till att det heter cellgifter, benämningen är faktiskt inte så missvisande. Och med all respekt för alla som botas därav vill jag ändå påstå att för den som just börjat nedräkningen till nästa omgång återstår inte mycket annat än orden

för cellgifters raseri bevare oss milde herre och Gud.


Källor:

cancerfonden.se


Post scriptum:

Några har hört av sig angående musiken jag levt på och delvis delat sedan…ja, hela sjukdomstiden egentligen. Här är spellistan för intresserad.

bild 55 – sista måltiden

Dessa rader skrivs under den sista kvällen på min gamla adress. Huset vi byggde, Malin och jag. Jag är ensam i det och känner mig konstig, inte illa, till mods. Jag äter min middag i ensamhet och begrundar att det alltså är min sista natt jag sover här. Jag har klippt gräsmattan en sista gång och lite villrådigt spatserat runt i trädgården. I morgon rullar flyttlasset.

Allt måste en gång komma till sitt slut. Eller?


Jag grunnar över mina känslor, över vad jag egentligen känner denna min sista kväll. Komma i kontakt med sitt innersta, och allt det där typiskt manliga. (Förlåt, min ironi.) Visste Jesus att det var sista gången han åt tillsammans med lärjungarna under sista måltiden eller är benämningen en efterhandskonstruktion? Såklart är det en sådan och det alldeles oaktat hur man förövrigt förhåller sig till bibeln.

Det klart, vi har arbetat hårt, länge och målmedvetet som nybyggare, Malin och jag. Ur ett stycke skog har vi skapat om inte ett paradis så åtminstone ett trivsamt hem och dito tillvaro. Kanske utgör vi på något sätt mänsklighetens historia i miniatyr, tänker jag i ett storartat utlag av storhetsvansinne. Eller kanske är vi, eller har varit, bara två typiska representater för släktet homo sapiens? Men till skillnad från mänskligheten som helhet ser jag det inte som lika kul att montera ner som upp.

Äsch, förlåt mitt bittra anslag. Just själva flytten känns faktiskt okej. Att Malin inte flyttar med oss känns emellertid inte så mycket okej.


Nog hade vi hade en omöjlig trädgård att bearbeta men vi sprängde, vi sågade, vi grävde, tog dit jord och grus, vi bearbetade, anlade och planterade. Till sist hade vi betvingat den oformliga vildmarken till ett kultiverat odlingslandskap. Lite på det vis människor i alla tider plägat, tänker jag. Och så kronan på verket: gräsmattan!

Håller verkligen jämförelsen med mänsklighetens övergripande historia? Våra forntida föregångare hade ju inga gräsmattor utanför sina grottor, inte omgavs Akropolis i Aten, Capitolium i Rom, pyramiderna i Egypten eller den förbjudna staden i Peking i all sin prakt av något gräs.

Våra rosor kommer jag att sakna – de som döljer ingången till arkadien

Gräsmattor är en europeisk uppfinning som härrör från senmedeltiden och som under de följande århundradena kom att bli adelns och överklassens främsta varumärke. Välskötta gräsmattor kräver nämligen gott om resurser i form av jord, vatten och mycket arbete – det sista något jag själv verkligen kan vittna om. Och efter allt arbete vi lagt ner, nog skavde det lite under bevattningsförbudet i fiol att se gräset skrumpna ihop till en dyster, brungul savann.

Gräsmattor fyller ingen ekonomisk funktion, nej, de är bara dyra och snygga. De producerar inget, djur förstör dem och kan inte beta på dem varför man i det gamla bondesamhället inte kunde avsätta värdefull jord till att bara utgöra en yta av gräs, till skådebröd. Därför blev en stor gräsmatta snart en statussymbol, ett tecken på överflöd och rikedom. Ju större gräsmatta desto större status.

(Och självfallet. När jag och vännerna nyligen spatserade runt det kungliga slottet i Bryssel så nog gjorde vi oss lustiga över den i vårt tycke påvra kungliga trädgården. Kan man inte låna trädgårdsmästaren från Drottningholm, undrade vi muntert. Och inte gjorde vi oss besväret att besöka själva slottet efter det första, magra intrycket från gräsmattan.)

Under det tidiga 1900-talet erövrade medelklassen gräsmattan och samma sak där – ju finare och större gräsmatta desto högre placering i den sociala förortshierarkin. En vanskött gräsmatta mitt i villaområdet sågs som ett tydligt tecken på att allt inte stod rätt till. Den oklippta gräsmattan vittnar fortfarande om förfall, dekadens, skilsmässa eller sjukdom. Kort sagt, sådant man inte vill, så att säga, skylta med.

Idag, har jag tagit reda på, omsätter gräsmatteindustrin worldwide massor med miljarder dollar. Det anläggs gräsmattor i öknar, det är golfbanor, fotbollsplaner och tennisbanor, slottsträdgårdar eller stora gräsytor runt offentliga byggnader.

En förfallen gräsmatta tyder alltså på trubbel, den välskötta på välstånd och makt. Och det sedan gammalt. Kanske är detta en av anledningarna till att jag flyttar? Jag skulle inte mäkta med att ensam hålla den i det skick (jag och) Malin ville och inte heller skulle jag klara att se vår trädgård på andra sätt gradvis förfalla. (Det verkliga skälet är att flickorna faktiskt vill flytta – och så även jag). På min nya adress har jag en minimal gräsmatta, jag kanske ska anlägga en japansk trädgård? En med grekiska byster? Kanske en fontän? Eller rosor, åh, jag älskar rosor.


Kommer allt till sitt slut och görs därmed allt verkligen en sista gång?

Möjligen ska man inte göra det ställningstagandet allt för lättvindigt. Jag besökte en konsert i Lugnetskolans aula när den var alldeles nybyggd 1984 – Ratata – och tänkte att hit kommer jag nog aldrig mer. Jag skrev för ett tag sedan några rader (se nedan) om tiden jag bodde på Elsborg och fastslog att jag aldrig kommer tillbaka (läs förövrigt också gärna juniors utmärkta beskrivning över det huset) efter att föräldrarna flyttade 1991. Vid flera tillfällen har jag sagt och tänkt att detta var nog sista gången jag åkte till Styrsö – men också i år återkommer jag.

Sommaren 2009, Dotter 2 pajar bilden genom att sno fotografens öl. Det var inte sista gången jag var där, sommaren 2019 är Malin varken här eller där

Och apropå. Vårterminen 1988 började jag på Haraldsbogymnasiet – jag bytte till samhällsvetenskaplig linje efter en misslyckad termin på ekonomisk linje. Jag var tvungen att tenta av en missad termin i kursen socialkunskap för min klassföreståndare Rolf Cederberg.

Föga anande jag när jag efter studenten vände Haralsbo och Rolf ryggen att han under mer än 20 år skulle bli en av mina närmaste kollegor (eller att hela bygget skulle utgöra min arbetsplats 1998-2013, minus ett år då jag arbetade i Uddevalla) som jag dagligen skulle komma att dela ämne, i förekommande fall arbetsrum och arbetslag med.

I år checkar han ut, den gamle titanen, efter ett liv som lärare. Hatten av, Rolf!

Rolfs sista arbetsdag, eller, om sommaren blir än mer jävlig än våren 2019, min? Ingen kan med säkerhet veta.

Nej, man kan sällan veta huruvida något sker för sista gången. För man vet ju aldrig vad som händer sen. Och när sen väl infaller, så sker det.

Ja, ja. Vi studerar inte historia för att kunna förutsäga framtiden utan för att frigöra oss från dåliga gamla minnen eller erfarenheter för att istället försöka föreställa oss alternativa framtider. Det är, när allt kommer omkring, den unika förmågan som gör oss till människor.

Vissa saker görs faktiskt, kan man i efterhand konstatera, en sista gång. Det är väl däri symboliken i Den Sista Måltiden ligger. Midsommarafton 2017 var sista gången vi firade som vi brukat under alla år, Malin och jag. Midsommar var nämligen särskilt viktig, speciell, för oss. Just nu känns det som jag aldrig mer vill fira midsommar.

Midsommarafton 2017, sista gången vi var friska till sinne, kropp och själ. Men detta vet han inte när bilden tas är en bevingad fras från programmet, ett program jag förövrigt älskade, ”Svart på vitt” av och med Olle Häger och Hans Villius.

Det är kanske så man ska se det. Vår bästa tid är nu, alltid precis nu. Vem minns den snö som kanske, högst eventuellt, föll i fiol? En sak framstår i alla händelser som glasklar, nämligen min oerhörda saknad.

Och det är inte sista gången jag känner den, törs jag med visshet lova.

Midsommar 2017, en dag jag alltid kommer att minnas – kanske kommer jag en dag att åter vilja fira midsommar, eller kanske inte.

Till slut landar jag, i denna något spretiga bloggpost, i att jag på något vis, tror och anser detta som dagens musik.


Relaterade blogginlägg

Mitt liv på Elsborg

Et arcadia ego

Nyckeln till Provence

Junior skriver om vår tid på Engelbrektsgatan, min nya adress


Källor:

Harari: Homo Deus en kort historik över morgondagen

bild 54 – bruxelles

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

”Kommer du snart, eller?”

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

praktik

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

discessus!

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

tabula rasa

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

A tribute to M – som älskade choklad

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

gå emot strömmen – gå alltid emot den

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

”Lite ofräsch…”

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Mat, här, nu!!

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

belgisk öl…

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.


Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

bild 51 – makalös

Det har gått en månad.


Det är någon vecka innan påsk och jag står i ett rum i vilket det finns en död människa. Det är inte vilken människa som helst, nej, det är hon som tills helt nyss stått mig allra närmast. Vi har den senaste veckan delat inte bara säng och mat utan även nästan varje enskilt ögonblick.

Men nu lever hon inte längre. Och jag är alldeles tom.

Jag har visserligen några sådana här erfarenheter från tidigare i livet men aldrig trodde jag mig behöva uppleva det med henne som nu ligger alldeles stilla framför mig på sjukhussängen. Mormor, mamma, min gymnasiekompis Jens, moster och syster. Och nu alltså, mina barns mor.

Kan det få räcka, äntligen?

Personalen är enträgen, det är viktigt att besöka henne för att få ett bra avslut, sa man för en stund sedan. Jag tvekade, men lät mig vallas med. De vet väl vad de säger och gör, tänker jag. Och nu står jag alltså här.


Vilket märkligt ord det är ändå, ordet makalös. Alla synonymer säger att makalös innebär något storslaget, enastående eller fantastiskt. Enastående förresten – är det så storslaget, det? Enastående måste ju innebära någon som står ensam i livet.

En ensam ståendes, gåendes eller springandes. Makalös betyder väl också vad det låter som: en person utan maka. Det är fan inget storslaget eller fantastiskt med det, vill jag påstå. Möjligen kanske man kan påstå att följden av makalös blir enastående.

Nja, hellre två liggande än en stående, hävdar nog jag för min del. (Ursäkta, detta är ju tänkt som någorlunda seriöst menat. Jag ska skärpa mig.) Det storslagna ligger kanske i att människan i vår tid trots allt klarar sig själv, ensam, allena. Eller så är det en hyllning till alla ensamstående föräldrar som kämpar på och ändå klarar det som avses.


Epikurismen är en klassisk filosofisk riktning uppkallad efter greken Epikuros som levde och verkade på 300-talet f.v.t. Filosofin förespråkar vikten av sinneslugn. En bärande tanke är att gudarna inte ägnar sig åt att lägga sig i människornas liv varför bön eller annan kommunikation med dessa är meningslös.

Sinneslugn, utan inblandning av högre makter, världsliga som andliga, i själ och sinne medför lycka och njutning samtidigt som man slipper smärta av olika slag. Detta är också ett centralt mål för epikuréerna: att slippa smärta. Ett annat viktigt mål är att ta bort människans rädsla för döden.

I praktiken handlar det om några enkla livsregler eller hållning i tillvaron.

1. Man bör undvika det som skapar oro, som politik och offentligt liv. (Aj då, här går jag nog bet är jag rädd.)

2. Människan bör söka efter varaktig lycka och därför undvika tillfälliga förströelser. (Nu blir det lite mer intressant, jag tror att många människor förr eller senare ifrågasätter vad som är viktigt och givande i tillvaron.)

3. Frånvaron av smärta är det högsta goda. (O, ja. Den som har kronisk värk eller råkar ut för olika smärtsamma tillstånd skulle ge mycket för vara utan detta om så bara för en liten stund.)

4. Alla kan nå lycka och frid i själen. (Det låter trösterikt, just nu tvivlar jag för egen del på det.)


Jag gillar Veronica Maggio. När jag står där i rummet för att ta farväl av min döda hustru kommer jag plötsligt att tänka på Maggios låt Snälla bli min. Man kan byta ut otrohetstemat mot den situation jag befinner mig i, tänker jag vidare. Det är bara en textrad man i så fall får ta bort.

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?

Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig?
(Det var han som ville kyssa mig
)

Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va

Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort. Ingenting jag säger spelar längre någon roll. Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt. Får jag ens ha kvar dig som min vän?

Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem. Letar efter något att säga som kan ändra allt. Något mer än det jag redan sagt.

Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va


Epikurererna har nog på det stora hela rätt. Men det är en sak att följa teorin och en annan att leva i verkligheten. En sak känns dock extra relevant: att bli av med sin dödsångest. Och är det något jag kan säga efter att ha stått bredvid henne under 25 år i allmänhet och under de sista två åren i synnerhet så är det att om jag någon gång varit rädd för döden så är denna dödsångest numera botad.

Det är ingen idé att hetsa upp sig. Det som sker, det sker. Och jag har ju redan fått uppleva så mycket glädje och kärlek. Mycket mer än många andra. Kanske är min kvot fylld. I så fall vill jag i uppriktig ödmjukhet säga: tack för allt det goda och fina som kom min väg här i livet.

Döden kommer nästan som en vän när man gått igenom det vi upplevt. Epikurismens resonemang om långsiktig lycka bygger också på att man är någorlunda frisk och har resten av livet framför sig. Men ändå, när vi stod vid varandras sida under alla dessa timmar på sjukhus, eller hemma under vakna nätter när cellgifterna rev och slet i hennes redan så hårt prövade kropp så kände vi trots allt ofta lycka och styrka i varandras sällskap.

Det är kanske trots allt lite märkligt att jag kommer att tänka på just den där låten vid detta tillfälle. Maggio fyllde ju ingen större funktion i vårt gemensamma liv. Men mycket kan man säga om min och Malins (som om allas, antar jag) relation över tid men vi höll varandra innerligt i hand ända in i döden. Eller tills döden skiljde oss åt, kanske man får säga i det här läget. Bokstavligt talat.

Vi löpte linan ut och någon beredskap för vad som skulle hända efter lindansen fanns aldrig. Och tyvärr får man lite småbittert konstatera: there is a flip side to that coin. När hon till sist verkligen försvann, när hon lämnade oss för gott, när vår gemensamma dans slutgiltigt upphört, något som jag tills före det avgörande ögonblicket därinne i rummet vägrat tänka på eller acceptera, fann jag mig helt försvarslös.

Något borde jag väl gjort, på något sätt borde jag väl förberett mig?

Nej. Ständigt lever jag här och nu – det har jag alltid gjort och under sjukdomsperioden har det känts extra viktigt. Det har varit fullt fokus på henne. Hela tiden på henne. Och barnen.

Så i fredags kväll slog den till ordentligt för första gången, känslan av ensamhet och meningslöshet. Dotter 2 sov över hos en kamrat och Dotter 1 hade en övernattande kompis hos sig, de satt mest och tisslade inne bakom den stängda tonårsdörren under vilken datorns kalla ljus sipprade ut. Allt var klart, middagen avdukad, stearinljuset tänt, disken avklarad och rödvinet serverat.

Det var dags för fredagsmys, och jag tog som vanligt fram två glas. Därefter blev jag stående, villrådigt, vägande glasen i händerna. Ingen skrattade åt mitt misstag, ingen sa men hallå, vakna till! Det var bara helt tyst.

Och då kom jag på det. Det har gått en månad. Det känns, förlåt klyschan, som en evighet.

För så är det. Vardagen rullar på med oförminskad styrka, det är jobb, familjelogistik och administration i en salig blandning. Jag kan ta det, jag är som starkast när världen skruvar upp tempo och volym. Kom igen, värld-jävel, jag är redo!

Men i de små ögonblicken är jag sårbar, det är då min fruktansvärda saknad blir ett småbarn i din famn, för att låna Kristina Lugns ord. De små ögonblicken, de som vi delat i nästan 25 år. Vänjer man sig någonsin? Jag blev sittande i mörkret i flera timmar, som en karikatyr av en sörjande man, med ett foto, två tomma glas och Joe Cockers låt på repeat som enda sällskap.

You are so beautiful
To me
You are so beautiful
To me
Can’t you see
You’re everything I hoped for
You’re everything I need
You are so beautiful
To me You are so wonderful
To me


Hon är så vacker och fridfull där hon ligger. Jag suckar djupt och kväver en snyftning, fokuserar på barnen. Vi är där en stund, sedan går vi mumlande några tafatta avskedsfraser.

Hej då, mamma.

Jag gick in i rummet i vilket det ligger en död människa som en förtvivlat älskande, sörjande, avskedstagande, som någon i chock. Jag lämnar det som änkling och som ensam vårdnadshavare till två relativt små barn.

Jag lämnar det som makalös.


Fotnot:

Om någon potentiell läsare anser att jag mest sitter och tycker fasligt synd om mig själv (you are onto me!) så vill jag till mitt försvar hävda att det inte är mitt syfte att väcka medömkan. Möjligen tyckte jag lite synd om mig i fredags. Mange ringde dock upp, den mannen tycks ha ett sjätte sinne när det gäller mitt själsliga tillstånd, och efter en halvtimmes nattligt samtal kunde jag gå och lägga mig hyfsat på banan igen.

Nästa fredag, den 17/5, är det begravning. Glöm inte att ange deltagande i minnesstunden till Falu Begravningsbyrå om du vill komma.


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

bild 50- förnuft och känsla 4

Sorg är en naturlig, känslomässig reaktion på en förlust, alltså de tankar och känslor som förlusten väcker inom oss. Hur detta upplevs är förstås individuellt men dödsfall och skilsmässor är ofta särskilt smärtsamma. Sorgen är vacker men, åtminstone för min egen del, också så oerhört tung.

Jag försöker förstå och förklara både för mig själv och flickorna. Vilken förklaringsmodell ska jag ta till? Religion eller vetenskap? Eller annorlunda uttryckt: förnuft eller känsla?


Var är mamma nu?

Jag dröjer med svaret. Alternativet I källaren på sjukhuset eller i en låda hos begravningsentreprenören är kanske det korrekta svaret men det bär emot att tänka eller svara så. Efter begravningen blir det kanske lite lättare att diskutera saken, hoppas jag. Detta är ett viktigt skäl (skäl går faktiskt att förväxla med själ – se nedan – och möjligen kan ett synonym också vara skäll om en lite cynisk utsvävning tillåts) till varför man har begravningar.

Begreppet själ är inte vetenskapligt. Själen kan inte, som andra delar av människokroppen, mätas, vägas eller utvärderas. Man kan inte spåra den evolutionära utvecklingen hos själen. Därför accepteras den inte av vetenskapen. Kanske psykologin och filosofin är mer positiva än evolutionsteorin? Lite tillspetsat kanske man kan säga Darwin tar ifrån oss våra själar och att detta är något skrämmande för många, inte bara för den som aktivt utövar en religion.

Den sorg jag nu genomlever laddar dessa resonemang med ett personligt perspektiv. Jag och barnen vill ju tro att Malin överlever döden med själen intakt och att hon i detta nu tittar ner på oss från en paradisisk tillvaro uppe på ett rosa moln, eller så. Men evolutionsteorin låter mig förstå att allt detta är fel för det finns inget evigt liv och det går inte att bo på moln.

Jag inser förstås på ett intellektuellt plan att detta stämmer, och jag tror ju på det när det gäller mänskligheten som helhet eller andra arter på planeten, men mina känslor låter sig inte bevekas. För individen är det nämligen annorlunda. Individ betyder ju odelbar och kanske är här problemet ligger. Känsla och förnuft går plötsligt inte att skilja åt eftersom en själ är odelbar.

Jag minns att när Niclas vigde oss i Hallens kyrka så sa han i sitt vigseltal att han vigde samman förnuft med känsla. Malin var förnuftet och jag känslan, han baserade detta på våra personligheter som han uppfattade dem.


Jag skrev en, tja, vers kanske man kan kalla det för, till henne när vi var odelbara, tiden vi hade tillsammans på sjukhuset. Hon log när jag läste den för henne vilket jag tog som tecken på att hon gillade den. Den hamnade i blogginlägget där jag först annonserade hennes bortgång och senare i den officiella annonsen. Begravningsentreprenören tyckte jag borde sätta mitt namn under den – och så blev det även om det kändes lite förmätet. Jag är ju ingen poet, bevars, men känslan värderar kanske saken annorlunda än förnuftet.

Vi tittade på annonsens tillsammans, barnen och jag. Dotter 1 blev ledsen och Dotter 2 närmast lite arg och ville diskutera saken ingående. Varför låg jag bara kvar i tältet och tittade efter mamma när hon försvann över fjällheden, varför hindrade jag henne inte?!

Så kom vi att ha ha en lång och metaforisk diskussion, bortom vetenskap och medicin, om vad som står i människans makt och vad som inte gör det. En diskussion som på något litet sätt helade våra själar mer än vetenskapen hittills kunnat. Men själar finns ju strängt taget inte. Förklara det, den som kan.


Jag är rädd för posten.

Jag har den hårda vägen lärt mig frukta den tsunami av information och administration som följer med ett dödsfall. Att tvingas öppna brev adresserade till Dödsboet… varje ny sak som måste göras. Det är inte utan att jag numera både förstår och sympatiserar med den översvämmade brevlådans, den neddragna rullgardinens eller den frysta finduspizzans taktik. Det handlar om försvarsmekanismer och det är starka saker det – något som psykologin säkert kan definiera utförligare.


Hennes morgonrock hänger fortfarande kvar bredvid min. Jag fruktar även att när jag en gång tar bort den kommer det att kännas som att allt blir definitivt. Att jag då kommer att glömma henne. Och det vill jag inte. Alltså sitter jag när detta skrivs som utkast med en deklaration och två morgonrockar.

En morgonrock är ett klent substitut för subjekt, jag vet, men ändå ett subjekt.


Jag har kommit att att fundera över vigselringen. Det var väl någon hemsida som virvlade förbi som väckte frågan. Ska man behålla den på eller ta av den? När i så fall? De har inte känts bra, de heller, dessa tankar.

På Valborgsmässoafton provade jag under ett i lika delar svagt som dumdristigt ögonblick att sätta ringen på andra handen, jag ville ju bara känna hur det kändes att vara utan, vilket medförde klämskada och kalabalik eftersom den högra handens ringfinger sedan länge svämmat över sina breddar.

Det kändes dock bra att min best man från bröllopet kom till undsättning – med gemensamma krafter fick vi av den. Nu vågar jag inte sätta den på något finger alls. Problem solved, som det mesta annat i mitt liv den hårda vägen, tänker jag bittert.


Jag lutar förvisso mer åt känslan men därmed inte åt hokuspokus, fördomar och trams. Men vetenskapen blir lätt lite tråkig. Ta exempelvis hur den definierar skratt.

Skratt är en spontan fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud, ofta som en konsekvens av humor. Rent anatomiskt sker skrattet genom konvulsiviska sammandragningar i buken vilket producerar stötvisa luftströmmar genom struphuvudet, glottis och stämbanden. Skrattets läte, längd och andra fysiska manifestationer är individuellt och varierar från person till person, men även beroende på situation.

Jag förstår att, och hur, Malin blev sjuk, sjukdomens förlopp, medicinernas innehåll, deras verkans oförmåga och slutligen dödsorsaken. Den senare har dessutom många olika institutioner och försäkringsbolag frågat efter så jag har den här, framför mig på skrivbordet, svart på vitt.

Jodå, alltihop förstår jag.

Men det är inte dessa insikter som får mig att må lite bättre mitt i sorgen. Nej, det är istället alla de meddelanden, samtal och vittnesbörd om hennes unika skratt, det som många uppfattade som hennes ljusa gestalt, ja, hela hon som en enda stor ljusstråle, som rullat in under de senaste veckorna. I slutändan är det nog minnet av det som till sist får mig att ytterst långsamt packa ner hennes morgonrock i någon låda försedd med etikett tänkt att öppnas av flickorna någon gång i en avlägsen framtid.


(Istället för att skriva den här drapan kanske jag borde uppmana att se filmen Historien om Pi.)


Bild 50 är tagen dagen före nyårsafton 1999. Millenniets sista vardagskväll. Vi var tillsammans med många goda vänner på ett säteri utanför Norrköping. Bilden speglar i mångt och mycket vårt gemensamma liv, som jag är så tacksam över, och även om jag nog aldrig kommer att kunna se en bild av henne utan att känna sorg och vemod är det nog sant som det står skrivet:

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Jag hör henne skratta. Måtte jag själv aldrig sluta.

Jag tror dagens musik får bli Tröstevisa, helt enkelt.

Jag tror också att jag fortsätter leva i, eller med, känslan snarare än i, och med, förnuftet. Känslan av sorg, känslan av att fått uppleva något fantastiskt och känslan av framtidstro. Det verkar när allt kommer omkring som det mest förnuftiga.


Relaterade blogginlägg

Bild 5

Förnuft och känsla

Förnuft och känsla 2

Förnuft och känsla 3


Källor

sorg.se

Harari: Homo Deus, en kort historik över morgondagen

Wikipedia