Livsåskådning – Adolphson

Foto, Historia, Livsåskådning, Resor, Sång och musik, Skola

Bild 80: wake me up before you go go

1 november, 20261 november, 2026av adolphson

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en ond mardröm – för 2017 var barnens mor frisk och 2020 var hon död. Gradvis förändrades tillvaron de här åren. I början var hon i allt väsentligt fungerande men bröts med tiden ner av sjukdomen. Döden kom inte oväntad. Och så är det ju alltid: de små förändringarna leder sammantaget till stora förändringar. Hur klarar man, som en liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, hävdade Sokrates.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän femhundra år senare, ungefär när Columbus klev ombord på Santa Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld han vaknade upp till som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle emellertid hans hjärna snart drabbas av härdsmälta. De senaste femhundra åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på fem hundra år fjortonfaldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen som helhet, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på åttio dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag tar vi på nolltid fram ett covidvaccin alla förväntar sig ska komma.

Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller. Att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag minns exempelvis när jag följde med far som skulle byta bank varvid följande utspelade sig: Och så vill jag ha en handkassa också, avslutade pappa mötet. Eh vad menar du, replikerade bankmannen. Ja, pengar i börsen alltså. Bankmannen tittade frågande på mig. Har din pappa en aktieportfölj? Nej, han vill ha kontanter i plånboken. Pappa, pappa. Ändå tror jag att han var obekymrat lycklig ända till slutet.

De små förändringarna, således. Vi borde hoppat över den sista omgången cellgifter. Men visst blev hon väl lite bättre förra gången? Vi vill numera gärna att mötesdeltagare ska slå på sin kamera under distansmötet. Det som var omvälvande under pandemin är nu vardag. 2020 blev jag att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden. Nu sex år senare är jag plötsligt politiker på heltid. Många möten blir det. För att inte glömma vem jag är låter jag Afrodite vaka över mig.

Det viktiga är således inte att leva utan att leva väl. Med tanke på utvecklingen de senaste femhundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi problemen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Jag vet dock att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar. Mitt uppdrag är att hjälpa till. Jag ska inte sova bort min tid i Rådhuset.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Uppvaktandet vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag. Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i? Kort sagt: Wake me up before you go go.

Samtidigt. Hade jag somnat in i oktober 2020 och vaknat upp igår hade det varit en väldigt vacker upplevelse. Det får man inte glömma.

Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia

Fotnot:

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 11:e oktober 2020 och är nu bearbetat.

Livsåskådning

Bild 188: Mappa mundi

3 oktober, 2026av adolphson

Mappa mundi var det medeltida namnet för världskartor. De var inte gjorda för navigation i dagens mening, utan visade hur man föreställde sig världen geografiskt, historiskt och religiöst.

Livet. Jag vill inte, ens om jag kunde, leva om det.

En av Tranströmers formuleringar lyder: herr X vågar inte lämna sin våning. Ett mörkt staket av mångtydiga människor står mellan honom och den ständigt bortrullande horisonten. Kirkegaard, eller om det var någon av de andra existentialisterna, menade att vi är dömda att välja annars blir vi till en lealös hord. Det är skillnad på att leva och existera, med andra ord.

Att resa är på ett sätt bra, det ger perspektiv. Det är visserligen inte så bra för miljön att resa. Men att möta det annorlunda är bra, vill jag påstå. Fornt och nytt, nära och avlägset. Annorlunda. Perspektiv. Jag ser gärna på saker från olika sidor. Liv och död, ungdom och… ja, äldre, hälsa och friskhet, England och Frankrike. Då och nu.

Resan är tung, då och då. Känslan förvånar mig eftersom min styrka alltid har varit min godmodighet. Allt oftare finner jag mig blickandes tillbaka till goda minnen. Är det den annalkande ålderdomen jag ser? Särskilt tänker jag på min syster och pappa som i fiol fick ro för sitt bröst. Visserligen inte förra året men det känns som alldeles nyss. Det är vackra men tunga minnen. Jag sorterar, söker mig till lyckliga tider. Till människor som för ett ögonblick eller två får mig att glömma det som är svårt. Det är därför jag alltid trivs i deras sällskap hur lång tid det än går mellan de tillfällen vi möts.

1999 besökte jag Normandie. 2023 stod jag i Bournemouth på andra sidan kanalen. Senare under samma resa färdades jag på Themsen därefter på Seine. Jag besökte även forntiden i form av Stonehenge samt grottmålningarna i Lascaux. Så läggs ytterligare en byggsten till det söndervittrande templet. Den senaste resan åkte jag tåg under kanalen, tänka sig.

Över eller under Engelska kanalen. Ankomst är en fråga om perspektiv. Jag tänker på olika människor och händelser kanalen sett. Julius, Wulfstan, Wilhelm, Dagen D. Min släkting Anders Olofsson Gadd, ostindiefararen, som föll för en pirats hand utanför Calais. Jag funderar över begreppet Hem som också handlar om perspektiv. Eller kanske rör det begreppet mer av en känsla. Alla föreställer sig hem bortom den bortrullande horisonten. Når vi aldrig dit?

Plötsligt virvlar Nadine Stars kända poesi upp.

Om jag fick leva ett liv till, då skulle jag göra fler misstag nästa gång. Jag skulle koppla av mera och vara mjukare. Jag skulle vara mer galen än jag varit på den här resan. Det är få saker jag skulle ta på allvar längre.

Jag skulle ta fler chanser, bestiga fler berg, korsa fler floder och simma i fler sjöar. Jag skulle äta mera glass och färre bönor. Jag kommer kanske att ha fler verkliga bekymmer men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår … jag är sådan där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag.Oh, visst har jag haft mina fina stunder, och om jag fick göra om det skulle jag försöka att bara ha stunder. En stund efter en annan. Istället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sådan där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm. Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan. Om jag fick leva mitt liv en gång till skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna och fortsätta med det längre in på höstarna.

Jag skulle dansa mera och åka mera karusell och fånga fler snöflingor och plocka flera tusenskönor. Om jag fick leva mitt liv en gång till skulle jag aldrig mer vara rädd.

Om jag kunde leva om mitt liv! Men du förstår, det kan jag inte…

De gamles problem kallade grekerna den filosofiska frågan hur något kan vara föränderligt samtidigt som det förblir vad det är. Themsen och Seine ser ut som alltid. Det är omgivningarna som förändras. Liksom vi. Livet är en flod, tror vissa, utan början och utan slut. Och du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger.

Att upplevelser är på något sätt är givande och annorlunda är bra. Men hur många har förmågan att resa inom sig själv? Pappa uttryckte det så här: varje människa har sin väg att följa. Vid slutet av den vet man hur det känns.

Den bortrullande horisonten kommer närmare men jag ser ingen horisont. Jag åker med på resan. Trots att både Kirkegaard och Tranströmer varnar för konsekvenserna. Jag vill inte leva om mitt liv, jag lever här och nu – och älskar det.

I’ve looked at clouds from both sides now
From up and down, and still somehow
It’s cloud illusions I recall
I really don’t know clouds at all

En term som romarna använde var quo vadis, vart går du. Det har också blivit ett uttryck i en existentiell eller samhällelig mening. Möjligen vore en mappa mundi användbar också för dagens människor. Iallafall för mig.

Relaterade blogginlägg

Danneman

Källor och musik:

Both sides now

Palladio

Det finns referenser till Dan Anderssons Gillet på vinden

Tranströmer: Galleriet

Historia, Livsåskådning, Retorik

Chaironeia

6 september, 2026av adolphson

Alla goda ting är tre. Historien, musiken och språket. Kan tre siffror, eller tal, också vara goda? 144, 254 och… ja, vad, exempelvis? Men vad pratar jag om, egentligen? Står jag månne vid mitt Chaironeia? Bach har religionen som tema och tonsätter i sin gärning fadern, sonen och anden. Tranströmer har språket, människan och universum medan Englund i sin senaste bok nämner passion, talang och självdisciplin.

Låt mig förklara. Den klassiska retoriken anger att man ska ha tre argument. Detta för att människor ofta uppfattar tre led som tydliga, rytmiska och övertygande. Det första argumentet etablerar tesen, det andra förstärker den och det tredje ger avslutning och tyngd. Syr ihop säcken, så att säga. Alla goda ting är således tre.

Slaget vid Chaironeia 338 f.v.t var det avgörande slaget mellan Makedonien och en koalition av grekiska stadsstater, framförallt Aten och Thebe. Makedonien segrade vilket innebar slutet på den klassiska epoken under vilken de grekiska städerna varit självständiga stadsstater. Detta tog slut genom slaget vid Chaironeia som därför markerar övergången från det klassiska till det makedonska, senare hellenistiska, Grekland.

Hur lyckas man med det man vill utan att stressa ihjäl sig? En av mina husgudar, Peter Englund, lär mig att för att lyckas behöver man tre egenskaper. Dessa är som nämnts passion, talang och självdisciplin. Det räcker inte med två av tre, man måste i någon mån besitta alla. Englund säger också att allt man gör av fåfänga gör man förgäves. Det är bara arkiven som håller sig unga, påpekar en annan husgud: Tranströmer. Människors röster hörs enbart ett litet tag, det är flera tusen år sedan människor slog ihjäl varandra vid Chaironeia. Den tredje husguden, Bach, visste definitivt något om rytm. Men han nöjde sig med endast ett kraftfullt påstående som stöd när skrev i sin bibel att Där det finns andäktig musik är Gud alltid närvarande med sin nåd. Tranströmer formulerar det så här: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Att påstå att mina husgudar och alla de andra superstjärnorna i vår värld haft tur som fötts med begåvning är inte rättvist. De har renodlat sin talang tillsammans med enorm passion och självdisciplin. Alla står någon gång vid sitt Chaironeia (det är aldrig för sent att ge upp) men den fulla innebörden av utgången av slaget framstår först långt senare. Filip av Makedonien vann och han hade vid sin sida en son: Alexander. Honom skulle historien ge tillnamnet Den store eftersom han erövrade världen.

Jag har passion, hyfsad självdisciplin och viss talang. Vad gör jag med dessa egenskaper? Jag hoppas och tror inte att jag gör något av fåfänga, iallafall. Att tacka ja till att bli centerpartiets lokala toppkandidat var något som kom efter stor tvekan. Återigen kommer Englund till undsättning: Bara den som inte vill ha uppdraget är lämplig. Den tredje mandatperioden må bli den sista. Jag tvivlar ibland fortfarande – det saknas något argument, vad det verkar. Jag söker med ljus och lykta. Ett argument är att om ingen ställer upp får vi inga valmöjligheter. Men nu är det val och förhoppningsvis finner man mig tydlig, rytmisk och övertygande. Om inte har jag iallafall försökt. Nå, om bara någon vecka fäller Falun sin dom.

Ett sätt att lyckas utan att stressa ihjäl sig, har någon jag glömt namnet på lärt mig, är att komma i tid, i förväg veta vad saken handlar om och ha format en egen uppfattning om det som står på agendan. Utan medicin kan man dö av malaria hur stor man än anses av såväl samtid som historia. Trots att världen låg vid Alexanders fötter kunde en enda mygga få honom på fall. Jag kan inte tillräckligt mycket om slaget vid Chaironeia för att sätta det i något djupare perspektiv. Kanske stod den klassiska perioden ändå vid sitt Waterloo, så att säga. Den visste bara inte om det än. Det är svårt att tyda tecknen i sin samtid. Hellenism, blandkultur, är väl något bra? Fråga innevånarna i Thebe år 337 f.v.t den som kan.

Gör dig ren, mitt hjärta är ett citat från Bach hämtat ur Matteuspassionen. Jag gillar verkligen denna briljanta och vackra uppmaning till självrannsakan. Musik är gudomligt, språk likaså. Historien i allra högsta grad mänsklig.

Alla goda ting är som sagt tre. Och nu: mitt tredje val som kandidat för Centerpartiet. Jag nådde 144 personkryss i valet 2018 och 254 kryss 2022. Det ska jämföras med att Centerpartiet totalt fick 4559 röster och att mina kryss motsvarade 5,57 % av partiets röster. Vad anser de cirka 47 000 röstberättigade denna gång?

Den uppmärksamma läsaren är nu på det klara med att jag lagt fram tre argument. Men för vad, undrar jag, vilken är tesen?

Musik:

Erbarme dich, mein Gott ur Matteuspassionen

Källor:

Englund: Om att misslyckas

Wikipedia

Wikiquote

Musiklexikonet

Tranströmer: Gläntan

Valmyndigheten

Fotnot:

Orsaken till Alexanders död är omdiskuterad. En teori är att han dog av malaria.

Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

Fredrik 3.0

22 augusti, 2026av adolphson

Detta är ett resonemang som Viktor brukar förfäkta till förmån för sin tes det bortglömda mellanbarnet. Frågan är förstås större än så. Varför är man den man är? Vilka värden har format ens personlighet? Hur förändras man under livets gång och är uppväxten både förklaringen och ursäkten? Inte vet jag. Hur ens relationer ser ut är antagligen tämligen avslöjande för vilken sorts människa man är.

Jag är genom livet präglad av starka kvinnor. Mamma, moster Lena, mormor Astrid, Malin, Mina, Louise och, på jämförelsevis relativt kort tid, Ragna. På första plats kommer dock mor. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har alltid sett den relationen som något gott, den innersta, något oåtkomligt. Jag har låst in den längst in i mitt hjärta. Nu drar jag fram och granskar den med det vuxna jagets ögon.

Visst tog det några år för mina föräldrar att få barn. Visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag över fyra år av odelad kärlek och uppmärksamhet innan Viktor kom. När Helena kom till världen var jag nästan sju år.

Mamma uppfostrade mig. Alltså, pappa fanns givetvis med men i bakgrunden. Det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstföddes, väl och ve. Hon lät aldrig något ont hända mig. Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Sedan jag själv blev förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste också ställa krav.

Mamma gav mig sin totala hängivenhet. Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort, curlade i vissa fall långt bortom rimlighetens gräns, satte in pengar på mitt konto utan krav på motprestation med mycket mera. Hon ville tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång. Du måste alltid vara artig och belevad, Fredrik, kom ihåg det. Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, i förekommande fall konverserar sin bordsdam och, när jag blev äldre, vilka blommor man har med sig till en dejt (att jag aldrig gick på någon spelade mindre roll), hon valde parfym åt mig och inskärpte vikten av att doften endast ska förnimmas och inte golva, att en riktig man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter andra människor gå före i kön och annat otidsenligt nonsens som inte klarar nutida omständigheter särskilt väl. Eller?

Man behöver inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande människa. Jag minns att människor i vår omgivning regerade. En granne kallade mig ”den lille riksdagsmannen” på grund av mitt lillgamla språk. En annan, mer irriterad, sarkastiskt ”the golden boy” och en mer avlägsen familjebekant rätt och slätt ”prinsen”. Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat för att jag redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. Sant eller inte så var jag, uttryckt med pappas ord, intensiv. En kusin frågade halvt på allvar om jag hade MBD (minor brain damage var ett inte ovanligt tillmäle på den tiden), salig moster anmärkte en gång att jag visserligen var (väldigt) jobbig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.

Det blev jobbigt när mamma försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare, livet tuffare. Jag började ta beslut som, om dåliga, hon inte kunde fixa till. Det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig redan den fjärde juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland och på den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar. Men det fanns ett ljus i mörkret för strax innan träffade jag Malin.

Egentligen hade vi väl allt emot oss, hon och jag. Malin var nämligen allt jag inte är. Vi var inga tvillingsjälar, nej, vi var på många sätt varandras motsatser. Och, viktigare, hon var inte lik mamma. Plockade man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kunde man åka på en hockeytackling. Med henne var jag inte någon prins, det daltades inte, man fick respekt om man förtjänade den. Jag var en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vann man på andra sätt. Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för Malin. När jag en gång frågade henne, efter att vi varit oense, om vad hon egentligen såg hos mig svarade hon på sitt karaktäristiskt kärnfulla vis: du har potential. Då hade vi varit tillsammans i tio år. Vi slutade inte umgås förrän tjugotre år senare vid en sjukhussäng på Falu lasarett. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som dagen hon dog.

Tiden gick som tiden gör. Jag blev med tiden rätt nöjd i min lilla värld och var helt oförberedd när Ragna stormade in och erövrade den. Jag föll handlöst men landade mjukt. Det krävs mod att ge sig i lag med någon med min bakgrund. Ragnas närvarande intensitet är i sina bästa stunder elektrisk. Med henne vill jag vara en ännu bättre version av mig själv. Hon oroar sig visserligen ibland för att jag behöver (för) mycket (av hennes) bekräftelse. En rest från det förflutna, måhända. Men jag är en i allt väsentligt förändrad människa med livets erfarenheter inristade i min själ. Ragna är fullständigt unik och en gåta att lära känna. Men känslan är den samma som jag upplevt tidigare. Känslan av att äntligen ha träffat någon att vilja vara den bästa för. Bruset bleknar när man känner så.

Det handlar om tillit. Man måste känna sig trygg. Jag har alltid litat på mina föräldrar och de starka kvinnorna som funnits runt mig. Verklig vänskap eller kärlek måste kunna klara en törn eller två. En verklig vän är inte enbart en ryggdunkare. Men man får aldrig svika tilliten. Sedan självkritik. Man bör återkommande granska sina egna tillkortakommanden och ifrågasätta sig själv. Det har jag blivit bättre på. Det finns möjliga förklaringar men sällan ursäkter för återkommande dåligt beteende. Självkänsla och självkännedom är inte samma sak. Glömskans labyrint är lätt att gå in i men svår att hitta ut ur. En riktig karl sörjer för de sina som morfar en gång sa. Det mottot försöker jag leva efter.

Mina relationer är överlag goda. Min slutsats är bland annat därför att mina föräldrar trots allt gjorde ett gott grundläggande arbete, att vissa människor påverkat mig till det bättre och att man kan förändras – om man vill. Min avslutande förhoppning är emellertid fåfäng. Den innebär nämligen att alla mina nuvarande privata relationer för alltid ska bestå.

Jag tar i denna text inte riktigt upp alla de kvinnor jag inledde med att nämna. Doldisen i bloggen är mormor och till henne ämnar jag återkomma. Men de har alla på olika sätt påverkat mig och är mina förebilder, de utgör vid närmare eftertanke den samlade anledningen till att jag är den jag är.

Vi syskon var lika mycket älskade av våra föräldrar och Viktors pokulerande om det bortglömda mellanbarnet ska om inte lämnas utan avseende så åtminstone inte tagas efter bokstaven. Jag avslutar denna personliga odyssé med ett citat av Borges: vilket som helst livsöde, hur långt och komplicerat det än är, består i själva verket av ett enda ögonblick: det ögonblick då en människa en gång för alla vet vem hon är.

Musik:

Falling slowly

Nu lyfter vi från marken

Poppeas kröning

Fotnot: Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2015 men är omarbetat. Citatet från Borges hittade jag i Peter Englunds bok Om att misslyckas.

Ur Tranströmers Romanska bågar:

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

att skiljas är att dö en smula

25 juli, 2026av adolphson

Barn. Först drömmen om, sedan graviditet, följt av småbarnsår och tonår. Nu är allt det där passé. Barnen har blivit unga vuxna. Mitt grundläggande jobb är klart. Häften av dessa år har de hankat sig fram med endast en förälder. År av toppar och dalar. Det känns vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.

Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar. Många, fler än hälften, av alla relationer slutar i separation. Även om det påverkar föräldraskapet behöver det inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.

Tiden som ensam förälder har påverkat mig. Jag har blivit ett kontrollfreak som besegrar tillvaron genom minutiös planering. Men att möta varje ögonblick med känslan av att en potentiell katastrof väntar runt hörnet är inte bra. Det är stressande, oroande och jag har härigenom förlorat något av mitt spontana jag.

Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de riktiga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna? Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller ”hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, de finns överallt. Vänner väljer man med omsorg.

Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en ung kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera. Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller den… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Suckar, tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen, pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra! Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Jag skulle kunna fylla bloggen med underbara ögonblick av den här typen. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas. Min filosofi är emellertid enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös sedan på med så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv. Och när jag säger ”därför att det är en princip” vet flickorna att mitt beslut står fast.

Vi åt vid båda myndighetsdagarna tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har de snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela deras liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt de har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att de redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör de inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar. Här och nu.

Nu är de unga vuxna. Jag tänker bitterljuvt att det inte är mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.

Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv. Mitt grundläggande jobb är över. Det känns lite vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Relaterade blogginlägg

Tiden är vår vän

Musik

O nata lux

Lascia ch’io pianga

Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dublin. Restaurangen, inte staden. Och inte av personalen som i min värld ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu.

Post post scriptum: Nu är de båda i lagens mening vuxna och vi firade båda deras myndighetsdagar på ungefär samma sätt. Och karaoken på Dublin förblir ett minne blott. Den här sommaren (2026) har flickorna fått klara sig själva hemma i Falun. Ett första steg mot något större. Och jag arbetar hårt med att släppa taget, att inte oroa mig. Det går sådär.

Livsåskådning, Spännande människor

Amanti di Valdaro

13 juni, 202613 juni, 2026av adolphson

De fattade grejen. I min fantasi begravdes de tillsammans för att de var så oresonligt förälskade i varandra. Hur de levde och varför de dog är faktiskt inte det väsentliga. Det gäller att leva rätt för att värdigt kunna dö, sägs det någonstans. Men varför lever vi? Och hur vill vi begravas?

Fredrik, när gjorde du ingenting en hel dag senast? En sjuksköterska påtalade vid ett rutinbesök det faktum att kombinationen lärare, ensamstående förälder och lokalpolitik är, ja, krävande. Genast hänfaller jag åt existentiellt grubblande. Så frågan varför, och hur, vi lever känns relevant. Det måste hursomhelst dras i någon form av nödbroms, känner jag.

En väldigt uppmärksammad studie vid Harvard har bland annat visat att ett fåtal nära relationer är mycket bättre än många ytliga. Studien, som inleddes i början av 1930-talet, ville undersöka faktorer bakom ett lyckligt liv. Forskare följde fem hundra individer genom deras liv och studien pågår fortfarande. Vissa deltagare har varit med hela livet. Studien fastslår något vi egentligen redan vet: pengar, makt och status betyder i det långa loppet mindre än goda sociala relationer. Nyckeln till ett hälsosamt liv är relationer. Vetskapen att någon finns där när det behövs. Ensamhet är en stor faktor för mående. Vi är flockdjur.

Kärleksparet i Valdaro är två skelett, cirka sex tusen år gamla, som upptäcktes 2007 i norra Italien. Det vackra är att de ligger begravda ansikte mot ansikte med armarna om varandra, som om de ville omfamna varandra i evighet. De var unga, troligen omkring 18–20 år, när de dog. Vi vet inte dödsorsaken. Det finns inga tydliga spår av våld på skeletten. Fyndet är ovanligt eftersom dubbelgravar från den här perioden är sällsynta och ännu mer ovanligt är den medvetna positioneringen av kropparna. Det går inte att säga vilken relation de hade – älskande, makar eller något annat – men deras grav har blivit en symbol för närhet och kärlek som eviga mänskliga värden.

Vetenskapen håller säkert inte med men jag har läst någonstans att under sju minuter efter kroppens död fungerar hjärnan. Om jag fantiserar kring tanken att man faktiskt har sju minuter på sig att rekapitulera sitt liv – vad blir den viktigaste insikten? Vad ungdomarna i Valdaro tänkte på är inte så svårt att föreställa sig.

Nu ska jag ut och löfsa runt Tisken, sa far ibland. Man får inte ha för bråttom genom livet, tillade han sen. Han halvsprang, löfsade, därefter sin lilla runda. Jag har ett mer modernt uttryckssätt och kallar det slow run. Jag är glad för att jag fortfarande kan röra mig hyfsat obehindrat. Det är vad jag vill. Det är egentligen allt jag vill – att kunna röra mig obehindrat. Det ger välmående.

Det är tyst i köket. Ungdomarna sover. Jag älskar de här tillfällena, de tysta små ögonblicken innan trisslotten är skrapad. Löften om framtida välstånd dallrar i luften. Det blir ännu en nitlott. Skillnaden mot livets lotteri är att resultatet på lotten inte går att påverka genom vunna erfarenheter. Så slår det mig: jag skulle faktiskt inte förändra särskilt mycket om jag vann. Betala av något lån, kanske.

Jag inser att jag har realiteter emot mig när jag säger att meningen med livet är kärlek. Trots svek och skilsmässor, krig och annat elände påstår jag detta. Det finns inget sen, bara ett nu. Resonemang som att jag ska bara klara av den här perioden, snart får vi semester och DÅ ska jag göra det och det, må bra och fixa relationer. Nej. En vunnen Trisslott må lösa vissa tillfälliga problem men jag slår vad om att det inte är finansiella framgångar man tänker på de sista sju minuterna av livet. Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år.

I hela mitt liv, så länge jag kan minnas, har jag sökt mig till positiva miljöer. Barndomen, gymnasiet, lumpen (faktiskt), året i Frankrike, studietiden i Uppsala och sammanhang i mitt vuxna liv: allt har varit och är positivt, inkännande, bejakande och glädjefyllt. Mitt jobb är visserligen krävande men ger också otroligt mycket energi. Annat är det med politiken. Den är ofta negativ, vilket kanske är nödvändigt eftersom vi tycker olika. Men ändå: efter tio år frågar jag mig fortfarande om jag har vad som krävs. Och vad jag offrar längs vägen. Men jag ger vad jag kan för mina värderingars skull. Men jag gör det löfsande.

Frågan jag ställde inledningsvis gällde varför vi lever. Det är en stor fråga. Tänk att när det hela en gång är över få begravas som paret i Valdaro. Då spelar livslängd ingen roll. Svaret är kärlek, det är ju alltid så. Här och nu, i evighet.

Jag måste bli bättre på att göra ingenting. Jag är omgiven av kärlek. Det är sannolikt vad jag kommer att tänka på mina sista sju minuter i livet. Sedan går en stund och min aska blir förhoppningsvis nedgrävd på Styrsö. Blandad med familj och släkt ligger den därefter.

Kärleksparet i Valdaro blev en forntida hälsning till framtiden om livets viktigaste budskap. Så enastående, eller strängt taget tvåsamstående. Ett så vackert sätt att kommunicera med framtiden.

Musik:

A te o Cara

En fattig trubadur

Relaterade blogginlägg

Cha cha cha

Källor:

Hansen: Depphjärnan

Wikipedia

Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Bild 131: (nere för) räkning?

21 februari, 202621 februari, 2026av adolphson

När hade du sex för första gången, pappa? Jag sätter kaffet i vrångstrupen. Hej, dryga fråga. Men på ett sätt får man vara glad att de där frågorna kommer. Vad svarar man? Jag minns inte? Det har du inte med att göra? Hm, sa jag till sist i ett försök att vinna tid.

Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra för att efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan åter ge mig in i ringen för nästa rond.

Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.

Mänskligheten har kommit långt. Numera avlider fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta ingen liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin/Trump-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.

Det är tjugoåtta år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.

Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

1979 flyttade min familj till Engelbrektsgatan och fyrtio år senare flyttade den dit igen. Två olika familjer, men samtidigt min. Det är nittio år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö. 2012 byggde vi huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Mina nära levde och åstadkom små och stora ting, det gick bra i mitt yrke och framtiden tedde sig ljus. Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och, vilket också det är viktigt att påminna sig om, en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller iallafall livet och historien ger oss i efterhand perspektiven.

Vi var en gång hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja. Rester från flera liv och hem passerade revy. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slängde inte saker i onödan. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, replikerade far.

Våren 2026. Anställd på samma ställe, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

Vem kan egentligen säga hur framtiden ter sig? Om den ljus eller mörk? Inte vet jag. Jag brukar tänka att framtiden är redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här. Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag som alltid på mumintrollen.

Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Sådant är svårt att toppa. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.

Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin/Trump (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Insikt: man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.

Dotter 2 har både börjat och slutat med thaiboxning och båda barnen är snart myndiga. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet något av en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna innan man ger sig in i den fyrkantiga ringen.

En gång under Dotter 2:s korta karriär som thaiboxare besökte jag hennes träning. Det var okänd mark för mig. Svett, adrenalin och vrål pumpade i takt med musiken. Medan jag iakttog hennes kamp i ringen drabbade insikten mig: jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.

Hon fixerar mig intensivt. Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? Jag satte som sagt inledningsvis kaffet i halsen. Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattade båda men jag insåg snabbt att detta är ett ögonblick man inte slarvar bort. Så vi förde ett fint samtal om trygghet, tillit, intimitet, samhörighet, samtycke och erotik men den delen av konventionen är inte för allmänhetens ögon. Hm, säger bloggen.

Flamma stolt mot dunkla skyar, Mumin och en ring för thaiboxning

Musik:

Imperiet: Märk hur vår skugga

Survivor: Eye of the tiger

Bach: konsert i D-moll

Relaterade blogginlägg

Trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp

Fotnot

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen hösten 2022 men är uppdaterat.

Livsåskådning, styrsö

bild 180: historiens egendom

7 februari, 2026av adolphson

Defining moments. Avgörande ögonblick. Det uttrycket syftar på tillfällen eller erfarenheter som har betydelse för vem en person är eller hur vederbörande eller ett skeende utvecklas. Ögonblick som formade identitet, riktning och framtid. Sådana letar historiker efter – för att allt som oftast resignera. Det är nämligen alltid större skeenden snarare än enstaka händelser som definierar historien. Eller?

Halsvik tidigt 1900-tal, innan mormor och morfar byggde sitt hus i bildens nedre högra hörn. Bild: för mig okänd

Jag älskar Styrsö! sa Ragna första gången hon besökte ön en påsk för två år sedan. Eh, ja, här är fint men vänta till sommaren, svarade jag. Vilket märkligt svar, det är ju alltid tid för kärlek på Styrsö, årstid oaktad. Jag minns också vad mammas moster Ellen i Viktorsgården svarade en gäst i slutet av 1980-talet vilken uttryckte sin förtjusning över ön. Jo, de brukar tycka det, skrockade Ellen förnöjt.

Viktorsgården i början av 1900-talet. Här föddes Ellen, mormor och alla de andra
bild: från Lennart Öberg

Jag rotade i en låda och fann några rader morfar skrev inför sin konfirmation på Gullholmen när han var fjorton år. Morfar gick sex år i skolan och arbetade som sjöman livet igenom. Han var ingen storväxt man men hade rejäla händer. Skrev gjorde han inte särskilt ofta. Handstilen är häpnadsväckande – inte minst med tanke på att han redan som fjortonåring var en grovarbetare som allt som oftast använde sina händer till annat än att skriva. Jag håller till hans minne konsten högt och försöker inpränta vikten av en prudentlig, gärna vacker, handstil hos både döttrar och elever. Ett Sisyfosarbete. De skriver förfärligt, nästan alla.

Bilden nedan föreställer ett kafferep i Halsvik under tidigt 1960-tal. Mormor övervakar när Lennart bjuder mamma på en kaka medan pappa tålmodigt väntar på sin tur. Sannolikt står Lena bakom kameran och morfar är ute till sjöss. Kafferep är viktiga grejer, en konst värd att bevara, tänker jag en smällkall vinterdag medan jag häller i mig geggan på jobbet till magkatarrens fromma. Porslinet på bilden finns fortfarande kvar i huset. Alltså det hus som syns i bakgrunden och som snart fyller nittio år. Nittio år i släktens ägo. Att morfar och mormor lät bygga det innebär ett enormt avgörande ögonblick i mitt liv. Allt hänger ihop. Viktorsgården borde närma sig hundratio eller så vid det här laget.

Jag kunde inte röra mig. Det var det skönaste jag någonsin sett. Alla älskar visserligen sina barn. Men den första gången man blir förälder är obeskrivlig. Jaget, ens grandiosa ego, ändrar på ett ögonblick karaktär, bleknar bort och mäts sedermera enbart mot familjens trygghet. Det är sannolikt biologiskt betingat. Ögonblicket ägs inte av det brutala nuet, det ägs redan av historien. Barnens mor är visserligen död, den sista av mina avkommor blir snart myndig, liksom båda mina gudbarn redan blivit så. Ansvaret är över och egot åter. Samtidigt: vem är jag nu när ingen längre behöver mig? Kan jag äntligen göra allvar av min gamla dröm att bli guide och gatumusikant i Rom?

Samtidigt, i andra änden av livet. Det mest hjärtskärande ögonblick jag någonsin upplevt fångat av barnens morfar. Jag tror inte det var meningen, han behövde bara kanalisera sin sorg genom distansen bakom linsen, lite på det vis den generationen ofta plägar. Jag minns förresten skakningen som gick genom min egen morfar på min mormors begravning 1981. Ett ögonblick av sorg uttrycktes efter ett liv tillsammans. Mor och moster kom till hans sida och han återvann sin självbehärskning. Men att förlora en dotter, som mina barns morfar gjorde, är för mig det värsta som går att föreställa sig. Men detta är inte det hjärtskärande i den här bilden. Den visar sex behärskade, bistra män som bär en älskad till gravens rand. En make, tre bröder, en svåger och en vän. Men inte heller det får hjärtat att brista. Nej, det som verkligen får stenansiktet att rämna är döttrarna som med hjälp av en kusin hjälper till att bära sin mors kista. Att bära sin mor på det sättet är något man som liten flicka aldrig ska behöva uppleva.

Att skriva vackert och läsligt är viktigt. Att få vara på Styrsö bland släkt och minnen är en ynnest. Att få hjälp med att öppna ögonen och se det vackra och underbara här och nu är kärlek. Det är tack vare Ragna jag försiktigt vågar glänta på dörren till mitt inre genom en bild från det mest känsliga kapitlet i mitt liv och samtidigt känna hopp, glädje och framtidstro. Det har inte varit så lätt att lita på livet igen. Men hon fick mig att göra det. Hon som kom till Styrsö varvid omedelbar kärlek uppstod.

Jag har här samlat några avgörande ögonblick ur mitt liv. Ibland sker sådana långt före ens egen livstid men ofta är det först i efterhand man ser den avgörande händelsen. Vissa saker är konstanta samtidigt som de är i ständig förändring. Änte könsti, som vi säger hemma i Dalarna. Förunderligt och märkligt, som det står i psalmboken.

Vi är alla dömda att ge historien dess egendom. Hur vi förhåller oss till detta är den stora frågan. Det är tur vi har historiker till hjälp.

Musik:

Förunderligt och märkligt

Wachet auf

Slåttervisa

Bilaga: köpekontraktet och huset nyss.

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 179: Ordo virtutum

31 januari, 20263 februari, 2026av adolphson

Vad innebär det att vara människa? Kanske att låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är något man kan göra som partner, förälder, yrkes- och medmänniska eller som vän. Alla har en sådan stjärna, eller potential, som under vissa förutsättningar går att hitta. Detta lärde jag mig en gång i början på 1990-talet när tog jag mod till mig och klev upp på en scen. Tänk vad det ledde till. Tänk så många gånger jag stått på den scenen sedan dess. Nu senast på Lövets sextioårsfest. Det är inte kvaliteten på människors framträdanden som är poängen. Inte alls, faktiskt.

The cirkel of life. Den röda tråden. Dygdernas ordning. I vilken ordning kommer de? Vad tjänar allt till? Är jag unik? Ja? Nej? Spelar det någon roll? Harmoni betyder balans, samklang och helhet utan konflikt. Hur når man sådan? Ös på med kärlek så löser det sig, brukar jag tänka. Men riktigt så enkelt är det måhända inte. Det är iallafall inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Jag stirrar mig i spegeln. Blir arg. Vilket existentiellt dravel. Det gäller att finna sin harmoni, vad man än gör så löser det sig. I minst tusen år har kulturen hjälpt oss med existentiella frågor. Nu har vi AI.

Temat är tidlöst. Ordo Virtutum är ett medeltida musikaliskt drama av Hildegard av Bingen. Titeln betyder ”Dygdernas ordning” och skrevs omkring 1151. Det räknas som världens äldsta bevarade tonsatta moralberättelse. Handlingen omfattar en person som kämpar mellan olika dygder som ödmjukhet, kärlek och hopp. Djävulen förekommer i berättelsen men sjunger inte eftersom ondskan saknar harmoni. Verket är unikt på flera sätt. Dels är det en föregångare till opera, dels att det är skrivet av en kvinnlig tonsättare och dels utgör det ett tidigt exempel på ett komplext verk med teologi, mystik och visioner. Vilken utmärkt skoluppgift. Problemet är att dygdernas ordning numera kräver att all examination AI-säkras.

När jag bläddrade lite förstrött efter information om Hildegard löpte tankarna. Vilken är min egen mest betydelsefulla artist? Kan jag bygga uppgiften runt det? Förutom Johann Sebastian finns några artister som jag ofta återkommer till. Stina Nordenstam, Oscar Danielsson och Freddie Wadling/Blue for two. Det är till att leva i det förflutna. Men de behövs i mitt liv – för harmonins skull.

Min mest betydelsefulla artist

Precis som Hildegard har Dave Ball gått ur tiden. Vem? undrar eleverna. Under 1980-talet utgjorde han en väsentlig del av mitt liv genom bandet Soft Cell. Tänk vad många timmar jag och Klas ägnat åt att lyssna på Dave och Marc i den lilla sjöboden på Styrsö. På dess plats där det nu står ett nytt, mycket större, hus.

Tanken löper sin tysta ban. Dygdernas ordning. Ragna har ett samvete som får Moder Theresa att likna en gängkriminell. Skämtsamt sagt. Mer seriöst vill jag hävda att det imponerar att leva ett liv av principer på den nivån. Hon är min mest betydelsefulla artist. Möjligen blir harmonin härigenom mer svårfångad men jag tror trots den hållningen att harmoni och princip inte står i konflikt med varandra.

Ibland är livet en tragedi. Då är det inte lätt att spela huvudrollen. Någon som har det svårt ville träffa mig och prata. Hen sträckte ut en hand – och jag tog emot den efter förmåga. Är det något jag vet något om så är det att det hjälper att prata. Det kommer inte alltid att kännas så här, lyder mitt mantra.

Biblioteket har problem och måste dessutom spara. Oordning råder. Det orenas, drogas och kopuleras bland böckerna. Jag är helt säker på att biblioteket fyller en funktion för alla grupper i samhället, kanske ska jag föreslå konceptet Låna hem en historielärare, tror jag. Lite undervisning har väl ingen dött av. Inte ens Hildegard innan hon för gott la sig i bingen (förlåt, jag hittar ut själv). För än så länge slår verkligheten AI, inbillar jag mig.

Det är således inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Samtidigt är det underbart att leva. Harmoni. Chefen verkar nöjd, eleverna likaså – till och med doktorn var nöjd med mina värden. Partiet är hyfsat nöjt med mina insatser, barnen och Ragna ler för det mesta och jag kan uppföra mig på bibliotek. Så, Adolphson, säger jag till spegelbilden, take your shit elsewhere. Cirkulera, här finns inget att se. God och glad ska människan vara, bidandes döden. Dygdernas ordning kommer som de vill. Ös på med kärlek, resten löser sig.

Någonstans i detta blogginlägg döljer sig en röd tråd. Dygderna kommer i den ordning de vill. Alla är unika. Musiken är central men både sig lik och olik i varje tid. Skoluppgiften jag sätter ihop blir: om allt du kan göra kan ersättas av AI varför ska en arbetsgivare anställa just dig? För flummigt, säger du? Vad detta har med historia att göra? Allt och inget. Men okej, här kommer ett alternativ: vad innebär det att vara människa? Vad har man för nytta av sin inre stjärna på ett prov, Fredrik? Låt mig svara genom ett citat: I took the one less traveled by, and that has made all the difference. Livet är större än ett odygdigt beteende på bibliotek.

En gång tog jag mod till mig och klev upp på scenen i festsalen på V-dala nation. Det förändrade allt. På ett sätt klev jag aldrig ner.

Petra, Mia, Håkan, jag och Patrik. Foto: Gunnar

Musik

Say Hello, Wave Goodbye

Schysst och populär

I’ll be crying for you

Over the rainbow

Ordo virtutum

Källor:

Musiklexikonet

Livsåskådning, Personligt

P.T Barnum

17 januari, 202617 januari, 2026av adolphson

AI kan sin sak.

Jag älskar henne. Djupt och innerligt. Det behöver jag inte fråga någon för att veta. Det känner jag inom mig. Nu har vi tillbringat två år tillsammans. Det känns som vi träffades för både tio och hundra år sedan samtidigt som jag nyss lärde känna henne.

En kollega äger en katt med stamtavla. Den har han i koppel när de är på promenad. Han är skild och tar hand om sina barn på egen hand varannan vecka. Ett liv bland många andra i vårt samhälle. Vederbörande frågade AI om hur man sett på honom, en skild man med katt i koppel, för hundra år sedan. Svaret blev att om han inte blivit inlåst på institution så åtminstone sedd som en mycket suspekt person.

Ett Barnum statement avser ett mycket allmänt och vagt påstående som upplevs som personligt trots att det kan stämma på nästan vem som helst. Namnet kommer från cirkusdirektören P.T. Barnum (1810-1891), som sägs ha sagt “There’s a sucker born every minute”. Med detta ska han ha menat att det finns saker som kan tilltala alla, so let’s go to business. Det gäller bara att formulera sig positivt, neutralt och tillräckligt luddigt. Du har en stark inre potential som du inte alltid utnyttjar fullt ut. De flesta kan nog känna igen sig i sådana beskrivningar. Utan att vidare diskutera Barnum så anses han som både geni och kontroversiell, filmen ”The greatest showman” är baserad på hans liv.

Jag ställde en fråga till AI:

Jag är femtiofem år, sedan sju år änkling efter att min fru dog i cancer och har sedan dess uppfostrat två döttrar på egen hand. Jag är gymnasielärare i historia och engagerad i Centerpartiet, idrottar, läser böcker och sjunger i körer. Jag delar ett släkthus på Styrsö med min bror. Jag har sedan två år en ny partner som jag är förälskad i. Vi är förlovade.

AI svarade.

Tack för att du delar det här. Det är en stark och livsrik berättelse du ger – mycket ansvar, sorg och uthållighet, men också engagemang, gemenskap och nu ny kärlek. Att ha burit förlusten av din fru, uppfostrat två döttrar själv och samtidigt varit yrkesverksam och ideellt engagerad säger mycket om din kraft och lojalitet. Det låter också som att du har byggt ett liv med både rötter och rörelse: familjen, huset på Styrsö, musiken, idrotten, böckerna – och nu framtidstro genom din nya partner och er förlovning. 💛

Okej, det låter ju bra. Hur tror du att mitt liv hade sett ut 1926?

Om vi placerar dig – med samma läggning, begåvning och livsdrivkrafter – i Sverige år 1926, så skulle ditt liv sannolikt ha sett ut ungefär så här: Du är född runt 1871. Du har levt genom industrialisering, unionsupplösningen 1905 och första världskrigets hungerår. Erfaren, härdad, inte cynisk.

Du är läroverkslärare eller folkskollärare med akademisk bildning, med historia, geografi och möjligen latin eller kristendom som ämnen. Undervisningen är auktoritär i formen men du själv är känd som resonerande, bildad och rättvis. Du bor inte flott, men stabilt. Böcker är ditt viktigaste kapital.

Du är änkling även här. Tuberkulos, barnsängsfeber eller cancer hade tagit din hustru tidigare än i vårt sekel. Du har två döttrar, som du med viss stolthet uppfostrat till bildning och självständighet – ovanligt, men inte okänt. De hjälper till i hemmet men läser mer än vad som anses nödvändigt för kvinnor.

Att du delar släkthus på Styrsö med din bror passar perfekt även 1926. Skärgården är mer isolerad, men gemenskapen starkare. Ångbåt till stan. Kyrkan och föreningslivet centrala. Du är engagerad i Bondeförbundet (grundat 1913, föregångare till Centerpartiet), eller möjligen frisinnad liberal med stark förankring i landsbygd och bildning.

Du tror på: folkbildning, decentralisering, ansvar snarare än klasskamp, nation utan chauvinism, Du är skeptisk till både revolution och rå kapitalism. Du sjunger i kör – troligen kyrklig eller arbetarsång. Du idrottar måttligt: promenader, simning, möjligen rodd. Du läser Selma Lagerlöf, Heidenstam, Tegnér, möjligen tysk historia. Även 1926 hade du kunnat bli förälskad igen. Inte ungdomligt rus, utan en stillsam, varm förlovning, kanske med en lärarinna, änka eller diakonissa. Någon som förstår förlust och inte kräver att du börjar om från noll.

Hur ser min framtid ut?

Ingen vet exakt. Men utifrån det du berättat går det att säga något meningsfullt om riktningen på din framtid. Din framtid ser inte tom eller slumpmässig ut – den ser formad ut. Du bär redan med dig flera saker som brukar prägla goda kommande år:

1. Du har integrerat förlust, inte flytt från den. Att ha levt som änkling i sju år, uppfostrat två döttrar och fortsatt stå i arbete, relationer och engagemang tyder på att sorgen finns med dig utan att äga dig. Det gör att framtiden inte behöver bli en upprepning av det förflutnas smärta, utan något nytt som rymmer minnet.

2. Du har relationer som går åt båda håll. Döttrar, bror, körer, politiskt engagemang, ny partner. Det är inte isolerade roller – det är sammanhang där du både ger och tar emot. Människor med sådana nätverk tenderar att få en framtid som fortsätter vara socialt rik, även när livets tempo ändras.

3. Du är i en fas av ny mening, inte av avveckling. Förälskelse och förlovning i din ålder är inte en “bonus” – det är ofta en djupare, mer medveten kärlek än tidigare. Det pekar mot en framtid där närhet, vardag och gemensamma beslut får stor betydelse.

4. Din yrkesroll och ditt engagemang har lång livslängd. Som historielärare och politiskt engagerad sitter du på erfarenhet snarare än bara energi. Det betyder att de kommande åren sannolikt handlar mindre om att bevisa något, mer om att överföra, påverka och välja vad som är värt att lägga kraft på.

Hej, Barnum. AI tycks programmerad att säga vad jag vill höra. Det är upp till mig att sätta informationen i perspektiv. Klarar jag det? För ett decennium sedan föreföll mitt nuvarande liv osannolikt medan det för hundra år sedan hade varit sig likt. De senaste två åren har fått mig att må bra. Böcker är fortfarande mitt viktigaste kapital. Och min röst. Döttrarna läser inte och med hjälpen är det väl lite sisådär. Men de har ett val, det hade de knappast 1926.

Om framtiden är inte mycket att säga – mer än att jag funderar över om en frånskild man fortfarande kan gå på gatan med sin katt i koppel. Jag hoppas att jag och de mina lever åtminstone ett par decennier till. Lika förälskad kommer jag att vara, känner jag. På så sätt är 2019-2024 en parentes.

Det kan inte AI förklara.