Bild 80 – wake me up before you go go

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.

Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.

De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.


Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.

– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du?
– Ja, pengar i börsen alltså.
(Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?

Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.

Trettiotre.

Elva.

Miljoner.

Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.

De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.

Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.

Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.

Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.

Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.

Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.

Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?

Kort sagt: Wake me up before you go go.


Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia

Klosterlasse

Hur vet man att man gör rätt? Hur vet man att ens övertygelse inte är hopplöst passé? Å nej! Är det nu den kom?!


Lars Nilsson, a.k.a Laurentius Norvegus, a.k.a Laurits Nielsson av Norge, a.k.a Klosterlasse föddes i Norge 1538. Efter präststudier konverterade han till katolicismen och blev även Jesuit. Klosterlasse levde under den tid som kallas motreformationen och han vigde sitt liv åt strävan att återinföra katolicismen i Skandinavien. Vi vet hur det gick: inte så bra. Men spelar det någon roll, egentligen?

Men under Johan III och Sigismund var läget gynnsamt så Påven tyckte det var värt ett försök. För att genomföra planen reste Klosterlasse till Sverige där han utgav sig för att vara luthersk präst men under cover grundade han samtidigt ett jesuitkollegium. Detta var före BankID, kameraövervakning och sånt varför sådan verksamhet gick lite lättare. Å andra sidan var konsekvenserna värre vid upptäckt: dödstraff, landsförvisning, tortyr, etcetera.

Under 1570-talet bedrev han alltså under protestantisk täckmantel katolsk gudstjänst och undervisning i Riddarholmskyrkan. Han höll sin verkliga identitet dold till 1580. Han lär ha varit karismatisk och iallafall i så måtto framgångsrik att han lyckades få många att konvertera. Upprördheten när han väl avslöjades ledde till upplopp och till att ”papisten” jagades ur landet. Han lär, strax innan han dog, även slängt käft med protestanternas lejon Gustav II Adolf i Riga när denne erövrat staden 1621.


Förra året inträffade en incident i min lokala butik. Det var kö och en kvinna i slöja hade svårt att göra sig förstådd. Hon skulle köpa smör och något annat – sammantaget uppgick notan till 54 kronor.

Men köpet medgavs inte. Hon hade inte råd. Stämningen blev tryckt. Personalen himlade sig och kön suckade mangrant när hon vände sig om för att återlämna varorna. Jag erbjöd mig att betala, men hon tackade nervöst nej eftersom hon inte kunde betala tillbaka.

Jag menade att det behövde hon ju inte. Men du är ju svensk? Förvisso – men det är du med. Så låt mig nu, som en svensk till en annan, betala. När jag haft det svårt i mitt liv har människor hjälpt mig. Det är sånt vi svenskar gör.

Någon i kön svor faktiskt åt mig men jag låtsades inte höra. Jag frågade istället kvinnan skämtsamt om vi inte tillsammans nu skulle jaga Mammon ur templet. Hon förstod inte. Stämningens förtätning nådde till sist sådana nivåer som bara stora mängder av det hormon som endast svenskar i kö utsöndrar. Personalen höll järnmasken. Jag inbillade mig att kvinnan såg lättad ut, men också skamsen, när hon snabbt lämnade affären. Vreden, varifrån den nu kom, riktades mot mot mig. Blickar. Knyckiga, hastiga, rörelser. Knutna nävar i fickor.

Varför berättar jag detta? Ja, inte för att framhäva vilken godhetens apostel jag är. Nej, jag tänker på vikten av att stå upp för sin övertygelse. Men hur vet man att man har rätt? Och så tänker jag på hur det skulle vara att inte ha 54 kronor på kontot när det behövdes. Jag funderar vidare på om uppmaningen att räcka brödet till den hungrige är något vi inte längre följer i Sverige. Isåfall vill jag, känner jag starkt, göra en motreformation whatever the odds.


Det var prov i veckan. Vissa saker är eviga.

Elever har humor

Kan detta vara det sista fönsterkuvertet? Är syndafallet äntligen över? Är jag nu en skuldfri man, rikare och mäktigare än 90% av världens befolkning?

Med Skatteverket skämtar man inte

Det skulle tas en öl i veckan men jag avstod. Det är väl mitt lutherska arv, kan tänka. Jag nåddes dock snart av det glada budskapet att far var där, på puben. Vad gör man? Mannen är som jag, han blir galen av alla restriktioner. We are dressed in our best and prepared to go down as gentlemen. Som reformatorn själv lär ha sagt: ”den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång”. Metoo, Martin, ring a bell?

Men om du smittar någon? Ingen risk svarar far lite vemodigt – vi har inga vänner kvar X och jag. Kom så går vi till puben, pappa, säger jag genast.

Vi går ut ibland, far och jag

Änte könsti? Här har man varit och handlat och fått den goda (!) idén att köpa en prinsesstårta till Vildvittrorna istället för lördagsgodis.

Flickor!, ropar jag när jag kommer hem, jag har en överraskning! De sveper ner till köket, tittar på tårtan och med en blick som talar om att jag närmast är att betrakta som fullständigt dum i huvudet återvänder de utan ett ord till sina telefoner. Äh, det var något drygt pappaskämt. Jag vet inte vad han ville.

Jag ser på tårtan. Den tittar kärleksfullt och lite utmanande tillbaka. Den ser god ut. När jag var liten älskade jag tårta. Det gör jag fortfarande. Jag tror också den älskar mig. Lika bra att sätta igång.


Plötsligt känner jag likt Klosterlasse en passionerad längtan efter den tid som var, efter en tid då jag inte behövde berätta för min far att han omedelbart ska lämna puben eller när mina döttrar inte behövde säga att jag ska unna mig att gå ut och ha lite kul. En tid när människor hjälpte varann i affären och mina värderingar inte var hopplöst passé. En tid när gamla vänner uppträdde på varandras bröllop, när hjältar fanns och stordåd utfördes, en tid när jag ännu kysste av kärlek.


Okej, okej. 50-årskrisen är här. Jag inser det. Skit samma, låt den komma bara. Låt mig bli den stockkonservative dinosaurie jag i själva verket redan är. Tidens oupphörliga gång kan man ändå inte göra något åt (mer än filosofiskt) och tur är väl det.

Rätt eller fel, vem är jag att döma? Låt oss istället glädjas, älska, hjälpas åt och njuta medan tid är. Jag, för min del, tänker inte slösa min kraft på att försöka vända tiden tillbaka. Klosterlasse må ha varit både övertygad och övertygande men det förhållningssättet är inte för mig.

krokodilpolis

Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men kan, det kan vi.


Krokodiler. Gillar vi dem? Well. Nog hyser vi allt något av en skräckblandad förtjusning ställda inför dessa reptiler? Och de är ju faktiskt farliga. Flera hundra människor dör varje år i krokodilattacker. Inte så många i Sverige dock, även om vi minns mannen som under en privat tillställning på Skansen blev biten av en krokodil.

Ibland brister någon ut i religionskritik kring bordet. Ibland kritiserar ytterligare någon monarkin. Men är det personen (Jesus, Mohammed eller Carl XVI Gustaf) eller föreställningen, institutionen, vi kritiserar? Kanske både och? Mer intressant är vad en gemensam föreställningsvärld faktiskt kan få oss att åstadkomma.

Fayonum är en stad drygt tio mil söder om Kairo och där bor idag cirka 400 000 människor. Det är ett rikt område för den som gillar gamla pyramider och andra forntida lämningar. Under faraonernas tid anlades här det som än idag är världens största dammprojekt och en konstgjord sjö. Området blev härigenom bördigt, rikets kornbod, och grekerna kallade staden Krokodilpolis, Krokodilstaden.

En viktig del av staden var nämligen det tempel som var vigt åt krokodilguden Sobek, sjöarna och flodernas gud. Eftersom vattnet i de konstgjorda kanalsystemen alltså gjorde området bördigt är valet av gud kanske inte så märkligt.

Bild: ebay.com

Inne i templet bodde och dyrkades krokodilen Petsuchos som ansågs vara en levande inkarnation av Sobek. På samma sätt som Farao sköttes också Petsuchos omsorgsfullt av ett batteri präster som formligen dränkte reptilen i ett överdåd av prakt. Det var lyxig mat, leksaker, kläder i guldbrodyr och, sist men inte minst, en krona med juveler. När Petsuchos sedermera dog utvaldes genast en ny bland krokodilerna att fylla sin företrädares skor varvid den avlidne reptilen lades till evig balsamerad ro. Reinkarnation à la våra dagars Dalai Lama, ungefär.

Poängen är nog inte gud, Carl XVI Gustaf eller Petsuchos. Nej, det handlar istället om allt fantastiskt vi människor kan åstadkomma när vi samarbetar. Genom samarbete, organisation och tro kunde vi bygga storslagna ting och det kan vi ännu.

Att påstå att Petsuchos bestämmer över Nilens vattenstånd är samma sak som att påstå att Apple byggt en fantastisk klocka. Apple finns inte, det är en tankekonstruktion, en föreställning, en idé precis som tron på Sobek – det är människorna som arbetar som åstadkommer resultat. Det var en gigantisk förvaltningsapparat som under Farao skickade miljontals papyrusrullar än hit, än dit för att rekrytera arbetskraft, mat till den, material och så vidare som skapade sjöar och pyramider i Fayonum.

Tron och föreställningar skapar en organisation, tusentals människor i ett stort system, vilket i sin tur skapar världens största konstgjorda sjö, eller en klocka, vilket i sin tur skapar välstånd.

Nu säger jag givetvis inte att kritik av religion eller monarkin inte får förekomma, så som läget var i gamla Egypten. Jag säger bara att ett allt för stort mått av generalisering sällan träffar helt rätt.

Gud har jag ingen närmare relation till. Men jag tror på Svenska kyrkan. Den gör mycket gott, den låter mig sjunga, den ger lindring för några små individer inom en grupp som heter Barn i sorg. Hjälp som inte stod att finna annorstädes.

Lindring och hjälp vid rätt tillfälle är gudomligt. Alltså är Svenska kyrkan gudomlig.

Monarkin tror jag däremot inte på. Den må vara glittrig och fin, som kronan på Petsuchos huvud, men åstadkommer inte samma konkreta resultat som exempelvis kyrkan. Men vad vet egentligen jag om det? Kanske fungerar monarkin utmärkt när det gäller att få oss människor att samarbeta?


Folklore och fabler är som alltid intressant. Krokodiltårar är ett uttryck för hycklade sorg, att krokodilen sörjer sina offer innan dessa äts upp. Det fanns i sammanhanget en gång en chef som kallades för krokodilen. Log alltid snällt inledningsvis…

Vem kör sämst bil i Afrika? Krockodilen.

Vissa krokodiler gillar man dock. Krille Krokodil är hemma! Efter att kämpat för livet i Afrika är han, tack vare goda vänners och sin familjs enträgna kamp, äntligen på Falu lasarett. Här är nu krokodilstaden. Jag och Mange har blivit uppmanade att hälsa på. Var bara så där typiskt-er-dryga så kommer han garanterat att vakna. Vi ska göra vad vi kan för att hjälpa och lindra. Kämpa Krille!


Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men vi kan, det kan vi.


Källor:

Harari – Homo Deus

Wikipedia

bild 79 – pelargoner

Skönhet. Lycka. Kanske kommer sådana ting inifrån oss själva. Med fantasins hjälp skapar vi människor sköna ting. Det är ännu en bland alla dessa saker som faktiskt definierar oss som människor.


Babylons hängande trädgårdar låg i dagens Irak och var/är ett av de klassiska sju underverken. Trädgårdarna lär ha byggts av Nebukadnessar II cirka år 600 f.v.t men det finns inga konkreta bevis för de verkligen har existerat. Det kan faktiskt handla om en urban legend. Trots att vi har relativt gott om källmaterial från Babylon nämns nämligen inte trädgårdarna där utan det är via vissa antika greker vi hör talas om dem.


Någon drog nyligen, helt välmenande (tyvärr? – förlåt, Göteborg igen), ner byxorna på mig genom att berätta hur jag kan framstå i olika sociala medier. Nämligen som någon som tycker fasligt synd om sig själv. Någon som känner sig ensam.

Huva. Verkligen huva. Men visst, tittar jag på mitt insta eller twitter så kan jag, mer än lovligt obehagligt drabbad av eftertankens kranka blekhet, förstå hur jag kan uppfattas.

Sålunda: huva. För så är det ju inte. Inte bra, detta. Allting kommer förr eller senare till ett slut och detta kanske faktiskt är min hållplats. Dags att plinga och kliva av från social media alltså. (Som om det vore möjligt.)

Nu är det möjligen inte i första hand just jag som borde kliva in i radioskugga, kan jag tycka. Fängelser i Somalia? Utvisa vissa människor enbart på grund av misstanke? Caesars hustru måste stå höjd över varje misstanke. Orimligt.

Kan vi inte börja med fängelser på Gotska sandön eller i västerdalarna innan vi föreslår Somalia?


Apropå skämt som inte faller väl ut. Jag föreslog nyligen för junior att jag kunde sadla om och bli polis nu på äldre dar. Det behövs ju fler sådana? Och så är jag en självutnämnd fena på sociala medier också, så där kunde jag efter studierna på Polishögskolan dra en polisiär lans. Nå, vad tycker du?

Han gav mig något av sitt karaktäristiskt surmulna mutter och bad mig avstå med hänvisning till den usla lönen. Yes, I’m in it for the money.


Humor. Glädje. Barnen har det. Barnen har det verkligen. Vilken källa till lycka. Så mycket lättare allt blir.

Jag roar mig med att försöka hålla liv i mina pelargoner. Det är så fridfullt och vilsamt att pyssla med vackra, lugna, saker. Jag planterade nyligen om växterna och konstaterade samtidigt för mig själv att alla utom en tycks ha överlevt. Dotter 1, som hörde mig, replikerade: Precis som vår familj, pappa.

En klarade sig inte

Jag träffade nyligen falunestorn Magnus Pson Lennholm på jobbet. Vad gör du här, undrade han på sitt typiska vis (vi har arbetat två decennier på samma arbetsplats och dessutom gått i samma klass på gymnasiet), gå och blogga om lycka eller något!

Jag borde, vid eftertanke, kanske följa rådet. Ja, jag följer det gärna. Lycka. Skönhet. Vad är det, egentligen?

Tja, lyckoforskningen anser att det handlar om personlig status, respekt från omgiven och, tydligen, ett fördelaktigt yttre. Lite lustigt är att de flesta anser sig lite lyckligare än genomsnittet.

Viktigare är att man kan vara i ”negativ affektbalans” (mer eller mindre tillfälligt ledsen) – exempelvis på grund av att ens fru dött i cancer – men ändå i det stora hela vara relativt lycklig.

Lycka för mig är få se mina barn bli större. Att i mogen ålder kunna springa (relativt) obehindrat i fjällen. Att älska, och vara älskad av, mina barn. Att uppleva eller sakna den romantiska kärleken. Att inte vara en papperslös människa utan rättigheter. Att umgås med mina vänner. Att få syssla med vackra saker (som blommor, texter eller att vara med och göra musik). Att undervisa.

Nej, inte är det synd om mig. Jag är så välsignad vid en jämförelse. Jag älskar livet och är ännu nyfiken på det. Så kontentan är väl att jag måste sluta bete mig på ett digitalt vis som faktiskt inte speglar verkligheten.

Vi människor antingen skapar oändligt sköna ting eller så drömmer vi om dem. Ibland blir drömmen så stark att den nästan blir verklig, som tanken på några fantastiska trädgårdar i Babylon. Det spelar ingen roll om dessa faktiskt funnits eller inte, det är drömmen, längtan och känslan som är viktig.

Jag har mina egna klassiska underverk. Dotter 1. Dotter 2. Deras mor. Vårt liv tillsammans, vår historia. Mina vänner. Mina brorsdöttrar och svågerdotter. Drömmen om kärleken och det kommande livet. Och precis som med Babylons trädgårdar är det känslan, minnet, drömmen, som är det väsentliga.

Jag är faktiskt lite småkär i något varje dag. Ett leende, en vänlig gest. Ett musikstycke. Ett vackert sinne, ett skratt. En pelargon.

Skönhet. Lycka. Världen är full av detta. Det gäller bara att ta sig tid att se och att känna.

En dag kanske mitt porträtt i olja hänger i Rådhuset. Eller så bärs jag efter mandatperioden ut ur det doppad i olja (och fjädrar)

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Nebukadnessar


Källor:

Filosofilexikonet

Wikipedia

CSN contra mundum

För en tid sedan gjorde jag mig skuldfri gentemot CSN.

Inte för att skryta (eller jo, kanske lite för jag är faktiskt mycket stolt över det) men vårt mellanhavande ledde till examina från två olika universitet, en högskola samt ytterligare några strökurser här och där (mångkulturellt lärande, som det hette på 1990-talet, samt diplom från franska vinakademin, minsann).

Diplom från franska vinakademin, minsann

Eller som en 90+ande släkting till Malin uttryckte det när jag skulle presenteras för den jämtländska släkten inför vårt bröllop: åhå, en studerad karl. Så trevligt! Men, la han till samtidigt som han gav mig ett varmt och rejält handslag som drog ner den sturske Uppsalastudenten till en mer välbehövligt jordnära nivå, farfar var visst bonde? Glöm inte det.

Jag har i möjligaste mån försökt stanna kvar på, i, eller bevara något av, den jordnära nivån för det är allt bra gosigt därnere i myllan. Och jag är ju studerad, bevars, jag har alltid en livlina att tillgå.

Hursomhelst, faktum kvarstår: studielånet är det bästa lån jag tagit för tänk vilken avkastning jag fick på det! Tänk vilken avkastning Sverige fick! Examen. Bildning. Jobb. Den stora kärleken, familj och god, livslång vänskap.

Det där lånet möjliggjorde allt jag har och allt jag är.

Jag har nu arbetat och verkat, betalat skatt och utbildat tusentals elever under dryga två decennier. Deltagit i föreningslivet, betalat medlemsavgifter för mig och mina barn, engagerat mig i demokratin. Och lånet är alltså avbetalt, jag är skuldfri.

Får jag vara frisk ämnar jag fortsätta arbeta och bidra så långt upp i ålder jag förmår. Så: tack CSN. Tack Sverige. Vilken ynnest. Jag hoppas och tror att jag visade mig värd investeringen. Tack för ni trodde på mig, det var den avgörande skillnaden.

Kanske tillhör en potentiell läsare kategorin som hade skänkt mig en gillande tumme om jag slutat här. Men nu kommer fortsättningen som, gissar jag, kommer att få en stor del av potentiella gillande tummar att förvandlas till arga, röda emojier.

(Här kan det dock vara värt att påminna sig om att tumme upp från kejsaren på arenan innebar döden för den besegrade, upp med svärdet, medan tumme ner innebar barmhärtighet, att vinnaren skulle sänka garden.)

Den ekonomiska skulden är alltså återgäldad men inte samvetets skuld.

Jag tror på utbildning i alla lägen. För att främja utveckling, såväl personlig som samhällelig, för att lösa problem, minska våld mot kvinnor, lösa klimatkrisen, minska kriminaliteten – you name it. Utbildning är nyckeln till allt, i teori och praktik.

Jag förstår rent intellektuellt att Sverige inte kan ta emot all världens flyktingar. Men vi kan ta hand om dem som redan finns här, och som ofta har befunnit sig här i flera år.

Jag träffar några av dem varje dag. Som trots att de bär all världens sorger och oro på sina axlar envist kämpar på. Alla klarar inte pressen. Men vissa gör det. De som inte gör det försvinner ofta in i samhällets undervegetation. De som kommer ut därifrån, om de någonsin gör det, är ofta förvandlade till någon som får mig att sätta det samvetsgrant utvalda vinet i vrångstrupen.

Min egen resa tycks mig tämligen futtig vid en jämförelse.

Sverige! Ge oss som jobbar med utbildning på olika nivåer samma möjligheter som kom mig till del när jag var ung. Satsa på dessa barn, ungdomar och vuxna. Låt dem stanna. Utbilda dem. Det kommer att ge oss en fantastisk avkastning. De kommer att göra oss stolta.

Jag tror vi alla då och då behöver ett gediget, varmt och rejält handslag som drar ner något av det sturska inom oss till en mer välbehövligt jordnära nivå och som påminner oss om vad vi en gång var.

Min resa är inte på något sätt unik. Jag är en hyfsat normal människa som tack vare samhällets hjälp lyckades förvalta mina förmågor. Min skuld till CSN är betald men paradoxalt nog har lånet på samvetskontot vuxit i motsvarande takt som studieskulden minskat. Hur skulle jag någonsin kunna neka någon möjligheten att göra samma resa som jag? Hur skulle en sådan resa någonsin kunna vara något dåligt?

Jag tror inte någon kan ge mig ett enda argument som övertygar mig om motsatsen därvidlag. Det tummar jag på.

Som det står skrivet: det är lätt att vara ovänlig och elak. Att hålla på reglerna. Vänlighet, generositet och godhet som livsstil kräver dock verklig styrka.

Och apropå utbildning – ska vi problematisera den?

argumentum ad hominem

Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.


Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.

Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.

Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.

Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.

Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?

I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.


Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.

Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!

Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.

Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.


Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.


Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.

Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.


En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.

En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.

Slutet på en bra dag i Provence. En dag att minnas.

Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.

Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.


Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.

När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.


Relaterade blogginlägg

Lawnchair Larry


Källor:

Aftonbladets

Covey: De 7 goda vanorna

Wigforss: Alternativa fakta

pygmalion

Pygmalion var en antik grek som i mytologin kommit att symbolisera den romantiske älskaren vilken genom sin åtrå kunde skapa den perfekta skönheten.

Pygmalioneffekten handlar om hur våra uppfattningar bildas och om självuppfyllande profetior. Alltså under vilka omständigheter vi är formade och hur dessa skapat de filter, eller metaforiska glasögon, igenom vilka vi uppfattar världen. Inom vetenskapen är det även en term för fenomenet att den som har höga förväntningar på sig i större utsträckning når dessa än den som ingen tror på.

Kort sagt: som vi tror blir det ofta enligt vår uppfattning.

Och apropå är är etymologi läran om ords ursprung, släktskap och utveckling. Det är ett intressant ämne som jag kan alldeles för lite om.


I väntan på Godot är en klassisk pjäs som jag såg för länge sedan. Vad den handlar om (om den nu handlar om något) går inte att säga. Kanske handlar den om att livet är det kommande, det obestämda, framtiden, det som ännu inte inträffat. I det obestämda ligger det hoppfulla, hoppfullt därför att det ännu är upp till var och en av oss att forma. Det är den möjligheten (och vad vi gör av den) som definierar oss människor.


Du är nu satt på vänt.

Förlåt. Jag kan inte hjälpa det. Jag blir så fruktansvärt irriterad när det inspelade telefonmeddelandet hos den officiella institutionen meddelar mig att jag nu tydligen är satt på vänt. Paniken stiger. Vad innebär det att vara satt på vänt? Att vara på undantag? Att titta åt fel håll? Är jag en i mängden i sultanens medeltida harem?

Av ren instinkt slänger jag på luren (till de unga: trycker bort, av, samtalet). Jag minns ändå inte längre varför jag ringde. Jag vill er inget, ursäkta, låt mig bara vara.


Ibland säger människor ironiskt eller hur eller jo, tjenare som ett sätt att uttrycka att det absolut inte kan ligga till på det viset, inte. Men eller hur är en interjektion och används för att söka medhåll. Om man inte är ironisk, alltså.

Hälsningsfrasen tjenare kommer från jag är eder ödmjuke tjänare, som först förkortats till mjuke tjänare, sedan bara till tjänare och har tack vare stockholmskan blivit till tjenare. Numera säger man väl oftast tja.


Min bror gillar Tomas Andersson Wij. Han skickade mig en strof ur dennes nya låt vilken tydligen fick honom, brorsan, inte Tomas, att tänka på mig.

Sorgens gåva är en vidgad blick, men du måste sluta jaga det du inte fick.


Nedan följer två bilder med exakt fem års mellanrum. Den första är från 14:e augusti 2015 och föreställer den välmående förorts-nybyggarpappan på väg till jobbet och den andra är från samma datum i år och föreställer den urbane änkemannen på samma arbetsplats.

Mellan korten ligger en personlig katastrof, en själslig härdsmälta. Hur har åren farit fram med mig?

Det är visserligen det längsta skägg jag haft, men möjligen har jag också hårdnat lite i konturen? Nåja, jag säger som jag alltid gjort: människor måste upplevas, inte iakttas.

Eller som salig moster en gång sa: Fredrik var odräglig som barn men se sån fin pojk han blev till slut! Det var bland det finaste man kunde få höra på Styrsö. Moster Lena är ännu djupt saknad.

(Far fick rätt. Bland det klokaste han sagt är jag tar ingen kritik nu, återkom när han är vuxen.)


Genom att studera ords ursprung kan man också lära sig något om sig själv. Jag och mina syskon är (var) väl bekanta med fars uttryck kusimängd, stjirtfärne och grovgardig. Inte ens internet känner till dessa ord. Jag är nog mer kusimängd än min bror medan han är mer grovgardig. Stjirtfärne drabbar väl oss alla ibland.


Genom att vara medveten om min position som vit, medelålders, heterosexuell, änkemanlig far, centerpartistisk körsångare och lärar-akademiker kan jag möjligen lättare förstå människor i min omvärld.

Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv. Men vad hände egentligen med var god dröj, omkoppling sker? Satt på vänt? Jösses.


Det är en dag vilken som helst. Barnen stimmar. De är emellanåt arga för ingenting enligt tonåringens vandrande lågtrycksprincip. Man ligger i framkant vad gäller social distansering.

Jag sluter ögonen och tänker att jag borde nog huta åt dem men kommer snart på andra tankar. Deras mor har ju dött och de kanske ännu inte riktigt vet hur de ska hantera det. De känner sig fram. Liksom jag. Ibland utåtagerande, ibland introvert.

Jag vill verkligen se världen ur deras perspektiv, möta dem där de är. Ibland går det, ibland inte. För man borde ju vara tillräckligt känslomässigt mogen att uppfostra och ta hand om dem utan att tvinga igenom sin vilja eller släppa dem vind för våg.

Vem kan segla för utan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?


Jag jagar inte det jag inte fick, för jag har ju redan haft det. Jag befinner mig satt på vänt i en värld jag inte längre begriper.

Det är mellan en händelse och sin reaktion man har möjligheten att välja, påstås det. Kanske är det vad I väntan på Godot handlar om. Strax efter varje händelse kan man påverka hur man verkligen vill vara. Några korta ögonblick har man möjligheten att styra sitt känsloliv – hur jävligt det än är. Lär man sig det, ja, då är allt vunnet. Då blir man Buddha (inte fet utan upplyst).


Flickorna och jag. Vi har det fint, helt, kärleksfullt och rent. Vi lever ut vår sorg på olika sätt och det är väl vackert så. Vi är iallafall på varandras sida. Hur går det med kärlekslivet då, pappa? Det var länge sedan vi pratade om det. Jasså, vad konstigt, du som är så snygg! Du, förresten, det här med mens…

Se där ett samtal jag inte kunde föreställa mig för några år sedan. Det är väl bara att åka med, antar jag. Man kan välja att inte vara arg, otrevlig eller bitter. Man kan lära sig älska (igen). Det går. Man får bara inte sluta skratta åt sig själv.

Och med det synsättet är det ju inget annat än något positivt att vara satt på vänt.

Eller hur?

Jag tänker att en ensam pappa måste kunna allt. Ta kritik, ge den, älska och bli älskad, prata om mens, segla utan vind och ro utan åror. Allt, utom att skiljas från vännen sin utan att fälla tårar.


Jag ringer upp den officiella institutionen igen, väntar tålmodigt i telefonkön. Väljer att inte bli irriterad. När jag kommer fram hälsar jag artigt och hurtfriskt:

Tjenare, eller, som vi säger i Dalarna, tjäna!


Jag är en romantisk människa som är satt på vänt. Genom min åtrå till kärleken kan jag skapa den perfekta skönheten. Man formar ständigt sin framtid. I varje ögonblick och det är det hoppfulla. Jag försöker göra det glatt och kärleksfullt.

Men Tranströmer har redan så briljant formulerat saken så jag avstår härmed från vidare krumbukter.

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.


Relaterade blogginlägg

I väntan på vadå?


Källor:

Twitter 😎😱

Covey: De 7 goda vanorna

Wikipedia

Tomas Andersson Wij

Tomas Tranströmer: Romerska bågar

karin block

Jag famlar, för att uttrycka det försiktigt. Och när jag famlar vänder jag mig ofta till kulturen för vägledning. Om det fungerar, ja, det är en annan fråga.


Sanning är enligt filosofin ett antagande som det finns mycket god evidens för. Allt är inte glasklart och utvecklingen fortgår. Ungefär som med evolutionen. Det hindrar ju inte andra att tro eller tycka annorlunda eller att vi människor rent generellt ofta grubblar över tillvarons beständighet. Det finns ingen personlig sanning enligt filosofin för det innebär självmotsägelse. Men den som kan kombinera kunskap med visdom hamnar antagligen ganska nära.

Utan att utveckla det vidare vill jag hävda att som ensamstående pappa blir dessa tankegångar rätt påstridiga. Eller ensam? Nja, hon finns ju alltid med även om jag inte riktigt kan uttrycka hur. Jag förhåller mig hursomhelst ännu till livet, står upp, fortsätter framåt.

Men det är något som saknas. Kärleken, kanske. Vad gör man åt det? Jo, man vänder sig alltså till kulturen. Det är ändå inte mycket som återstår än fortsätta stå, inte ge upp, fortsätta framåt.


Det verkar ha varit en ganska intern krets kring Bergman, iallafall inledningsvis. Samma skådespelare återkommer ofta i hans produktioner. Som Nils Poppe och Inga Landgré (de var under en period gifta), vilka medverkade i den ikoniska filmen Det sjunde inseglet. Medan Poppe har en stor roll har Landgré en liten som riddaren Antonius Blocks hustru Karin.

Efter att ha varit på korståg i det heliga landet färdas karaktärena genom ett pestdrabbat Sverige och ankommer i slutet av filmen riddarens borg och hem. Där möter de Karin som återser sin man för första gången på tio år. Det är en stormig natt och hon möter honom med ett svagt leende och säger att hon hört av andra som återkommit från korståg att han var på väg hem. Hon verkar sval, närmast uppgiven. Hon säger att hon har väntat medan alla andra flytt för pesten. Hon ler och de stiger närmare varann. Hon frågar Antonius om han inte längre känner igen henne men påpekar att också han förändrats. Hon skiner upp när hon ingående betraktar honom och säger att hon ser den unge pojke som en gång gav sig iväg. Antonius svarar att det (oklart vilket, men kanske avses resandet och grubblandet) är slut nu och att han är lite trött. Karin frågar om han ångrar sin resa men Antonius ångrar ingenting men återupprepar att han är trött. Sällskapet bjuds in till (den sista) måltid och medan de äter läser Karin högt ur (tror jag) Uppenbarelseboken. Plötsligt bankar någon på dörren. Det är Döden som slutligen hunnit ifatt sällskapet och kommit för att ta dem med sig.

bilden som föreställer scenen när Karin och Antonius ses för första gången på tio år är hämtad från IMDb.se men antagligen är Svenska filminstitutet ursprunget

Karin fascinerar mig. Utan att försöka ge mig in på ytterligare analyser av själva filmen eller Bergmans, och samtidens, kvinnosyn finns det några tankar som kommer för mig. En är att att det visserligen gick illa för nästan alla karaktärer i filmen (det är bara Jof, Mia och det lilla barnet som reser vidare mot en ljus framtid) men alla skådespelare blev firade inhemska stjärnor under kommande decennier. Och utan att med säkerhet veta något om hur idolerna Gunnar Björnstrand och Max von Sydow klarade #metoo så vill jag på goda grunder hoppas och tro att det inte var så illa som i många andra fall på Sveriges scener.

Inga Landgré gör alltså en liten roll som Karin Block men också hon har en strålande karriär bakom sig. Eller bakom? Snart 93 år gammal är hon ännu aktiv och jag beundrar henne mycket.

Tillbaka till karaktären Karin. Har hon gått där i borgen i tio år och skött hus och hem (några barn finns inte) medan tjänare och övriga en efter en på grund av pesten dött eller givit sig av. Tala om social distansering. Jämfört med i dag är kanske hela medeltiden att betrakta som en social distansering, men ändå. Hur kan hon efter så lång tid vara så sval? Självbehärskning? Vad har hon grunnat på alla dessa år utan att höra något från sin man? Är hon arg? Glad? Bergman låter henne vid återföreningen framstå som försiktigt glad. Men jag undrar, jag.

Kanske låter Bergman en subtil samhällskritik av 1950-talet komma till uttryck? Medan mannen är ute och härjar och söker ära och glans i den personliga övertygelsens namn är kvinnan låst vid hem och härd. Och när mannen äntligen kommer hem förväntas hon moderligt omfamna honom, låta honom vila och servera hans gäster mat. Nja, något säger mig att detta inte riktigt var vad Bergman hade i huvudet när han skrev rollen.

Tankarna vandrar vidare. Det tycks under pandemier bättre att mannen är borta än hemma, iallafall om man beaktar hur övergrepp mot kvinnor och barn utvecklats under Corona.

Filmens underliggande tema är frågan om det verkligen kan finnas en gud när världen är så ond. Antonius tvivlar, men slutligen ställd inför Döden sätter han ändå sitt hopp till Gud och ber intensivt till denne. Kvinnorna, däribland Karin, tycks inför Döden mindre rädda. Kanske har Karin redan insett svaret på frågan: att den eventuelle Gud som låter kvinnor lida så svårt av våld och ojämställdhet omöjligen kan finnas.

Men Döden finns, det är ett obestridligt faktum.

Att jag kommit att tänka på Karin kan bero på en mängd saker. Jag kan filmen ganska väl efter att ha sett den ett tiotal gånger. Jag ägnar mig ofta åt existentiellt grubbel. Jag saknar en (viss) kvinna. Jag ogillar stereotypa könsroller och kan därför identifiera mig med Karin som övergiven i en orolig värld. Vid en snabb sökning ser jag också att det idag är relativt många som heter Karin Block medan jag inte kunde finna någon alls med namnet Antonius Block. Det inger på något vis hopp.


Hur mycket jag än beundrar Inga Landgrés skådespelarprestation som Karin är det inte ett kvinnoideal jag för vidare till mina döttrar. Eller förresten, kanske till viss del. Att finna sig i sakernas tillstånd utan att göra sin röst hörd är inget jag för vidare. Att vara stark och tro på sig själv är något viktigt.


Här hemma har det på senare tid handlat mycket om kroppsideal och uttryck som döttrarnas tvingas utstå. Vad ska man acceptera och inte?

Några enkla råd är allt jag har att komma med:

Känns det du hör inte bra: säg omedelbart ifrån, vänta inte.

Tar du dig igenom högstadiet klarar du det mesta. Var så bra du kan varje dag. Tro aldrig att du inte kan, försök, och när du försöker gör det ordentligt.

Finn din fulla potential och i detta ingår att lära sig hantera misslyckanden. Res dig efter ett sådant, ta ut en ny riktning och försök igen. Fortsätt framåt.

(Aristoteles sa att det är vad du återkommande gör som definierar dig så) bete dig alltid så som du vet att mamma skulle varit stolt och glad över.

Egoism göder dumhet och stolthet är dumhetens börda. Döm inte andra så som du själv inte vill bli dömd.

Kom ihåg vår ramsa från när du var riktigt liten och var orolig att gå in på förskolan och lågstadiet: Var snäll mot alla idag, hjälp alla som behöver hjälp. Om någon är dum mot dig så säger du till. Lär man sig saker i skolan kan man bli vad man vill. Jag älskar dig.

Går allt åt helvete: ring mig. Var du än är, vad du gör eller har ställt till med så ring. Jag kommer alltid och hjälper dig. Du kanske visserligen får gå in på ICA och be hela den hårt arbetande personalen om ursäkt för att du tog en chokladbit utan att betala eller åka hem till klasskompisen du bråkat med och be om ursäkt, och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer alltid att komma.


Det är lätt att sprida uppmaningar och moralkakor till andra. Men lever jag själv som jag lär?

Jag är nog inte som Karin Block, ändå. För kärleken saknas inte i mitt liv, nej, den finns alltid där och det är inget jag behöver tveka på. Kärleken förändrar sig inte bara för att jag är ensam förälder. Karin verkar inte ha några barn men jag har två. Och även om jag nästan slutande andas när Malin dog så gör mina flickor att jag nu andas relativt lätt igen.

Och, vill jag med tämligen god evidens påstå, jag kommer inte återse Malin om tio år. Men det kanske är läge att likt Antonius sluta grubbla? Man börjar onekligen bli lite trött.

När vi bar ut kistan ur kyrkan tänkte jag samma mantra jag började mumla sista gången vid hennes säng på palliativa avdelningen.

Stå upp, fortsätt framåt, ge inte upp, rör dig. Gång på gång återupprepar jag den frasen när det känns tungt. Det fungerar ännu.

Bergman brottades med dödsskräck och gudsbild. För mig är inte den stora frågan om Gud finns och vad som händer efter döden utan hur jag faktiskt lever. Här och nu. Varje dag.


Jag famlar, det gör jag, men jag står ännu och visst är jag på väg någonstans.

Annika jobbar med stenen

Och om någon undrar vem Jonatan Block är kan jag meddela att han är lång, före detta skolchef i Falun och numera kommundirektör i Hofors.

Källor

IMDb.com

filminstitutet.se

Bergman: Det sjunde inseglet (1957)


relaterade blogginlägg

Det sjunde inseglet 2

The greatest showman

and the oscar goes to

guldlocks fenomen

Forskarna och prästerna diskuterar, ofta på var sin kant, teorier kring livets uppkomst, innehåll och slut. Men sitter man på var sin kant måste ju jorden, och därmed livet, enligt logikens och matematikens principer, vara något tämligen platt.

Så ser inte jag på det. Personligen ägnar jag mig mest åt att återuppfinna livet, igen. Fylla det med mening och innehåll. Det är den makten som gör oss gudomliga enligt min uppfattning.

Slutet av livet är jag inte allt för intresserad av i nuläget. Lite pensionssparande och investeringar av olika slag sysslar jag väl med inför den dag jag själv ska fälla ner landningsstället.

Ergo: lagom till 75-årsdagen. Lev i nuet, människa! Näe, vill int. Nuet är jobbigt.

En exoplanet (av vissa förhoppningsfulla livsbejakande humorister kallade sexoplanet) är en planet, utöver vår egen, med förutsättningar för liv. En planet med godtagbar atmosfär och sånt. En annan term i sammanhanget är Guldlocks fenomen som avser en planet med lagom storlek och temperatur för att teoretiskt sett kunna erbjuda förutsättningar för liv.

Termen kommer från sagan om Guldlock och de tre björnarna där huvudpersonen föredrar sin gröt inte för varm och inte för kall utan precis lagom.

Även kallat vanilj bland vissa som föredrar s:et framför exo.

Kunskap är inte samma sak som övertygelse. Man kan vara fullständigt övertygad om hur rätt man har men trots detta ändå ha fel. Det, i sin tur, behöver absolut inte innebära att man accepterar att man har fel.

Exempel på områden där detta blir tydligt är politik (Trump) eller religion (fundamentalism). Men även inom vetenskap förekommer det. Mig händer det mest hela tiden.

Vi vet att vi tror men tror att vi vet.

Ett känt citat, och som han ofta sa, från Winston är: ”Min allra främsta prestation är att jag lyckades övertyga min fru att gifta sig med mig.” Jag förstår hur han tänkte därvidlag.

Efter mitt senaste blogginlägg var det flera som hörde av sig med viss oro. Tack för det, men jag mår bra. Jag är, om inte en exoplanet så väl en exoperson. Jag lever möjligen i ett parallellt universum (ett rätt trist sådant, ska sagas) men annars är det lugnt.

Väldigt lugnt.

Eller bra och bra. Jag mår iallafall tillräckligt bra. Jag har ännu inte, så mycket står klart, fullt ut hanterat, bemästrat, den djupa sorg jag känner. Och det oroar mig. Fast det kanske inte är så farligt. Winston talade om ”his black dog” som benämning på det svårmod han ofta bar på. Medan han (antagligen) led av bipolär sjukdom lider jag av en sorg som nästan blivit fysisk. Den har byggt bo i mitt bröst, Ett resesällskap man till sist lär sig leva med. Milen tar längre tid nu, ingen tvekan om det.

Man får inte kramas under Corona. Det är bra det men för mig av andra skäl än de Folkhälsomyndigheten anför. Samtidigt som jag alltid älskat kramar, och saknar dem, vill jag numera inte ha några. Jag kanske hatar att visa mig svag och i behov av en kram, eller nåt.

No hugs.

Jag har alltid fascinerats av kvinnor. I formuleringen ”Fruar är bäst” döljer sig saknaden av en bästa vän, någon att leva med i total tillit, någon som kramar mig både vänskapligt, innerligt och tröstande på samma gång.

Kan jag inte få det lever jag hellre ensam och kramlös. Men eftersom jag en gång levt i ett helt vanligt äktenskap, traskat på i underbar tvåsamhet, lever jag nog ännu i förhoppningen att det faktiskt går att träffa en sådan bland planetens alla miljarder liv.

Månne söker jag ett nytt intergalaktiskt Kramfors. (Förlåt – det är min inre Göteborgare som spökar.)

Men vad är sannolikheten för att det ska hända två gånger? Se där en önskan så oförblommerat grandios till sin natur att den förmodligen får både Gud och Darwin att sätta Folkhälsan i vrångstrupen.

Jag möter käre far. Han har också mistat. Sin mamma tidigt, sin fru, sitt barn och sin syster. Sin sonhustru. Strängt taget leder han över mig i den tveksammaste bland tävlingar men så har han också levt länge än jag.

Far säger inte mycket om saken. Han hanterar det, helt enkelt. Det borde väl jag också kunna göra. Äpplet har tydligen fallit två galaxer från trädet.

Men, som någon godhjärtad människa nyss sa till mig: ”i teorin skulle du kunna tillbringa nästkommande 23 år med en människa, vem vet, kanske med en fru”. Håhåjaja. Det har jag mycket svårt att tro, men så går det när man blandar teorier med förhoppningar och fantasi.

För jag saknar henne ännu. Fasen vad jag gör det.

Människan söker nya planeter, söker efter livets ursprung och mening. Så även jag. Och vem vet – snart nog finner kanske både jag och mänskligheten en ny planet med lagom storlek och tilltalande temperatur.

Liv innebär framtid. Liv innebär mening. Liv innebär hopp. Därför får man aldrig sluta söka det, vara i det, bejaka det.

Och även om jag just nu sitter ensam på en karg och syrelös måne kan jag ju alltid kila över på den ljusa sidan och spana lite. Då ser jag Tellus, skapelsens, vad det verkar, krona.

Hurra! Jag är alltså en Satellit. Voyager. På väg från The Dark side of the moon. Ja, jag vet ju inte det bestämt men är åtminstone tämligen övertygad om saken.


Relaterade blogginlägg


En ordinär lördag


Källor

Wikipedia

Nyberg (red): Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikforss: Alternativa Fakta

kontaktannons (från helvetet)

Någon frågade om det gick bra att vara konferencier, hålla tal och sjunga hela fredagen. Det är inte upp till mig att bedöma men jag tror det. Någon blev glad, någon lite rörd. De flesta sa inget. Det hela fick mig under alla omständigheter att tänka på annat än Malin för en stund.


Strax semester.

Jag tittar på serien ”after life”. Den handlar om en man som förlorat sin fru, sitt livs kärlek, i cancer. Det är smärtsamt, på gränsen till självskadebeteende, att se men samtidigt så underbart befriande.

Jag överväger definitivt inte självmord (som han i serien) men jag har lika svårt att finna mening i tillvaron. Den försvann helt med Malin och lyser ännu med sin frånvaro. Hon var meningen. Hon var riktningen, mina barns mor. Hon var allt.

Min största seger i livet är att Malin valde mig. Människor tror jag är okej, att jag mår bra, men jag saknar henne så ofantligt. Det handlar inte, när jag plötsligt verkar lite ur humör, om något tillfälligt bakslag utan om en konstant smärta.

Jag lever i ett ständigt ursinne över alltings jävlighet och jag spelar endast pliktskyldigast rollen av mig själv från förr. Men under ytan är mitt verkliga jag svagt och sorgset. Krossat.

Det uttrycks nu och då välmenande att jag borde gaska upp mig, försöka finna kärleken igen. Kom igen, det är över ett år sedan nu, vad finns det att vara rädd för egentligen? Till och med flickorna nämner det ibland.

På så vis. Okej. Here goes. Jag är stolt att kunna presentera kontaktannonsen från helvetet. Håll till godo.

Men först måste jag reda ut ett par saker. Vad är det som avskräcker, som djupt därinne skrämmer mig? Kanske att en eventuell ny partner också till slut ska bli sjuk och dö ifrån mig? Att ännu en gång uppleva det jag redan gått igenom?

Eller ännu värre: att sätta denna eventuella någon i samma sits som jag har nu. Det, om något, skulle jag inte mäkta med.

Mitt logiska jag svarar mig själv att dö kan man göra närsomhelst, en viss ålder eller hälsotillstånd utgör ingen garanti. Det viktiga är att leva fullt ut i kärlek, glädje och passion, i varje ögonblick. Så att man, när ögonblicket slutligen kommer, kan säga att man verkligen levt och inte bara existerat.

Kanske skrämmer perspektivet att jag härigenom skulle glömma Malin? Att jag håller fast vid minnet och smärtan för att därigenom också hålla henne vid liv? Jag svarar mig att den rädslan är missriktad. Hon har självklart format oss alla tre men skulle inte varit nöjd med att se oss, mig, över tid långsamt förtvina av sorg.

Men ändå. Sorgen är idag tyngre än på länge. Mycket värre än för ett år sedan, exempelvis.

Fast en sak vet jag ju. Om denna framtida, högst eventuella och imaginära kärlek faktiskt blivit sjuk hade jag tagit hand också om henne hur illa det än blivit.

Jag hade givit samma trygghet, kärlek och omsorg som jag själv förväntat mig om istället jag blivit drabbad av någon odefinierad vederstygglighet. För det är så kärlek fungerar.

Till det positiva i annonsen anförs därför att jag har rutin på området. Jag vet att jag aldrig viker ner mig ens under de mest svåra och utsiktslösa omständigheter. Jag stirrar ännu döden i vitögat and I think the other guy just blinked.

Yep. Been there, done that ✅

Jag tänker att en kommande kärlek under ett liv med mig inte skulle haft en enda tråkig dag – att jag skulle återigen gjort allt också för henne. För det är så jag fungerar.

Jag är, skriver jag i annonsen, en utpräglad romantiker. Passionerad. Det är alltid starka känslor i mig – på gott och på ont – och det kanske skrämmer. Den som fångar mitt intresse har min fullständiga uppmärksamhet.

Visst drömmer jag om att återigen få dela en flaska vin i sommarnatten på västkusten, om att njuta av mat och dryck på en lyxig krog, om att i skymningen vandra runt tillsammans bland Roms ruiner tills (Malin) med en lätt kyss tystar mitt ordflöde och istället uppmanar mig att ta in upplevelsen också med andra sinnen, om att under fredagsmyset i dystra november samtala länge och skratta mycket.

Visst vill jag ha någon att dela livets stora och små ögonblick med. Samtidigt gör jag inte mycket åt saken trots möjligheter. Varför?

Malins sjukdom. Det är helt klart bättre att vara behövd än att behöva någon. Åh, jag skulle ge om inte allt så åtminstone väldigt mycket för bara fem minuter tillsammans med henne, för att om så bara för en liten, liten stund ännu en gång få vila huvudet i hennes knä, för att känna hennes doft.

Jag känner dagligen smärta och tänker att jag hellre lever i sorg och saknad efter Malin än att tänka mig alternativet att det vore tvärt om, att det var hon som skulle leva i sorg efter mig.

Det är så långt jag kommer i förmågan att föreställa mig alternativa möjligheter. Det låter måhända inte så tilltalande för en presumtiv vän. Bläddra, förlåt, svajpa vidare.

Jag kunde medan Malin levde mycket väl göra saker utan henne – och det kan jag fortfarande. Men jag ville inte ofta. Jag kritiserades ibland för osjälvständighet på grund av det.

Sanningen är enkel. Jag ville helt enkelt inte, och vill ännu inte, göra något utan henne. Hon behöver vara med när saker händer eller inrycks görs. Det går inte längre. Jag är därför en robot som gör saker den verklige Fredrik en gång brukade.

Jag saknar också att göra ingenting med henne, att bara sitta och glo på varann eftersom vi förr eller senare alltid började skratta. Nu glor jag istället ensam likt en pastisch av det klassiskt tragiska vraket tills jag börjar gråta.

Hon finns inte längre och jag saknar att göra saker med henne. En omöjlig ekvation. Kolla på TV. Läsa. Laga mat. Damma böcker. Planera en fjällresa. Skynda sig hem från möten. Vänta in hennes hemkomst från sina möten. Vara på kören tillsammans. Åka hem från den. Dricka kaffe. Analysera människors och världens beteenden. Få hennes kritik på mina texter.

Allt detta och mer kan jag göra, och gör, utan henne. Men det är inget kul. Hade jag inte flickorna vete tusan, då hade jag nog packat ihop och flyttat till en stuga i Kanadas otillgängliga vildmark.

Man är inte galen förrän fotografiet svarar.

Nej, det är sannolikt kört för mig – brukar jag lite lagom självömkande svara den som uppmanar mig att kasta mig upp på hästryggen igen.

För, ärligt talat, vem skulle vilja vara den andra kvinnan för alltid dömd att vandra i Malins skugga? Inte minst blogginlägg av den här typen bidrar ju paradoxalt nog till det.

Det jag däremot kan göra är att fortsätta försöka göra andra människor glada, fortsätta försöka att göra min lilla del av världen till en bättre plats. För lycka och glädje är något värdefullt i sig trots att upplevelsen inte är min.

Och då är det ju strängt taget inte längre fråga om någon kontaktannons. Inte heller vältrande i självömkan. Iallafall inte som jag ser det. Jag beskriver helt enkelt mitt tillstånd väl medveten om att alla har sina eländen att hantera.


Snart semester. Det tar emot men den här semestern ska jag göra något bra av. För flickornas skull. För min bror och hans familjs skull. För mormor och morfars, svågrarnas och lilla Elinoras skull. För Linas skull. För farfars. För så mångas skull som möjligt.

En, och aldrig har väl detta pronomen varit mer välfunnet, får helt enkelt kämpa på. Robot eller ej.

– Kolla! Boken matchar tröjan!
– Mina! Pappa är cringe igen.