Faster Gun

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Så formulerar sig Tranströmer i en av sina dikter.

1997-98 var en gigantisk tid i mitt liv. Jag tog examen, livets oundvikliga slut drabbade mor, jag blev vald till Förste kurator på V-dala och förlovade mig.

Det var nyligen tid att ta farväl av min faster och gudmor Mona Gun Niklula. Hon som under hela sitt liv firade två födelsedagar. Min farmor gick i graven övertygad om att hennes förstfödda kom till världen den första mars men enligt födelseattesten såg faster dagens ljus den andra mars. Faster firade alltid den första mars i lojalitet med farmor men hon anförtrodde mig en gång att hon tyckte om att fira två födelsedagar. Och nu har hon efter ett rikt liv lämnat oss. Hon gick med stövlarna på som min kusin, hennes ena dotter Maria, uttryckte det.

Sålunda begav vi oss mot Lidingö vackra kyrka, far och jag, för att möta Viktor på plats. Jag försökte under resan pumpa far på underlag till ett tal på minnesstunden. Du pratar och jag nickar med, fastslog far. Jag frågande allt mer enträgna frågor. Hur var faster som syster? Hon var en bra syster. Vill du utveckla det lite? Nej.

Jag har många egna minnen av faster. Exempelvis när jag som barn fick åka och ”göra Stockholm” tillsammans med henne.

Eller när en kusin gifte sig i Boden och fasters man, Kaj, tyckte jag festade lite väl hårt på bröllopsfesten (till mitt försvar vill jag säga att jag muckade dagen innan, dessutom festar vi Adolphsons mycket och gärna). Faster kom till mitt försvar och spände ögonen i sin man och utstötte kort och gott det karaktäristiskt kärnfulla norrländska ”Nå!” (Uttalat med kort å). Därmed var saken utagerad.

Eller när jag var student i Uppsala och mor låg på akademiska sjukhuset. Faster kom ofta och bodde över för att besöka mor och insisterade vid dessa tillfällen på att sova på madrass på golvet. Inget besvär för hennes skull, inte.

Vi hade ett särskilt band, faster och jag, dels eftersom hon var min gudmor men också beroende på att vi båda vikt våra liv till undervisning och utbildning. När jag examinerades från lärarhögskolan i Stockholm kunde mina föräldrar inte vara med, märkt av sjukdom som mor var – exakt en månad senare gick hon förövrigt bort. Examensfesten hölls hemma hos Gun på Lidingö. Alla som examinerades fick, som en lustig grej förmodar jag, en pekpinne. Faster lutade sig vid ett tillfälle fram och viskade att det var väl en bra gåva men uppmanade mig att nyttja pekpinnar med försiktighet i livet.

Examen. Notera att jag håller i pekpinnen

En rolig sak sa faster en gång till min bror på en fest. Hörru, man ser att du är en Adolphson. Hurså, undrade Viktor. Jo, en Adolphson flyter ofta liksom lite ovanpå allt och alla i rummet. Det var roligt sagt och förövrigt inte enbart positivt menat.

En annan rolig sak var att hon kategoriserade all form av friluftsliv i allmänhet, men båtliv i synnerhet, som att äta frukost under bordet.

Man orienterar sig i tillvaron efter fyrar. Faster Gun var en fyr. Som min kusin Andreas sa på minnesstunden: man kände sig alltid sedd när man besökte henne. Även hennes hem med den klassiska inredningen, i allt väsentligt orörd från min barndom, utgör en fyr. En bastion av trygghet. Vid ett besök för några år sedan skickade jag en bild på en detalj till Viktor. Han visste omedelbart var jag var. Vi behöver sådana platser – de fungerar som en sorts barndomens ambassad – och vi sörjer dem när de går förlorade. Nu har en fyr slocknat. Men jag vet, bland annat tack vare faster, hur jag ska navigera. Det är tid att bli fyrvaktare själv.

Far var mer uppsluppen under resan hem. Det kan förvisso hänga ihop med vinet han serverades men han gillar också att träffa släkten. Kanske behöver man heller inte säga så mycket mer om en älskad syster än att hon var bra. Det grep mig när han rörde vid kistan i ert sista farväl. En försiktig liten gest av tillgivenhet från en åldrad man från en annan tid. En gest med enorm innebörd.

Jag frågade honom under hemfärden hur det kändes och han svarade kärnfullt: tomt. För att vrida stämningen uppåt fortsatte jag med en mer öppen fråga: vad gillar du mest med livet, pappa? Svaret stämde till eftertanke: att finnas till. Tänk att han som nu ensam kvar av de fyra syskonen från Råbäcken strax utanför Boden kan svara så. Nu är det du som är släktens ålderman, pappa, svarade jag försiktigt.

Kära faster och gudmor. Jag ser dig just nu för mitt inre sitta i den svalkande skuggan ute på loggian på ditt hus. Du har bullat upp till kafferep och under skratt och samtal flyter tiden stilla förbi. Tack för färdriktningen. Vila i frid.

2023 är en gigantisk tid i mitt liv. Jag är tonårspappa, yrkesmänniska, son, bror och möjligen något mer. I februari 2024 hoppas vi fira far som fyller nittio.

För kanske första gången ber jag nådigast om att få gå i polemik mot min Tranströmer. Om uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen så väck mig inte. I vilket fall måste man våga göra det där fallskärmshoppet. Varje morgon.