Agneta och Mats

Två av mina politiska idoler, eller idoler överhuvudtaget, är dels min bänkkamrat i fullmäktige, Agneta, och dels det förutvarande kommunalrådet Mats.

Agneta och jag har delat plats i kommunstyrelsens utskott, Mats och jag är numera kyrkopolitiker tillsammans och vi ses alla tre på partimöten. Jag brukar tänka att alla, helst de som är skitsura i största allmänhet men på Centerpartiet i synnerhet, borde hänga lite med Agneta och Mats.

Mats är något av den gamla stammens gentleman. Omtänksam, stark och med en stor portion humor och självdistans. Agnetas politiska meritlista, som är lång, tänker jag här inte närmare beröra. Nej, jag vill istället berätta att jag fullständigt älskar henne på ett allmänmänskligt och själsligt plan. Alltid, när jag kommer flängande med andan i halsen, hälsar hon på mig på sitt glada, lugna och vänliga vis och med en moders omsorg står hon ut med mina infall.

De frågar alltid, båda två, verkligen genuint intresserade, efter hur det står till och hur flickorna mår, påminner mig om att familjen är viktigare än politiken. Dessa båda hedersknyfflar ingår i den exklusiva skara människor som inte glömt vad jag och barnen gått igenom, var vi kommer ifrån. De uttrycker återkommande sin glädje och uppskattning över att jag engagerar mig i partiet och politiken. De är glada för det jag gör, säger de, och har inga synpunkter på det jag inte gör.

Med värme och klokhet uttalar de sig på välmodulerat dalmål (Agneta skulle utan tvekan göra stor karriär som sagoberättare, vilket hon antagligen också gör i den inre kretsen), utan att för ett ögonblick ge avkall på sin integritet, de blir aldrig arga och är alltid pålästa och kunniga. De påminner mig om, var och en på sitt lugna sätt, hur saker är och hur man kan nå fram utan invektiv.

Om jag inte redan visste att de inte är intresserade skulle jag förorda dem som toppkandidater för kommunen, regionen och riksdagen. Och jag skulle kämpa för dem hela vägen. Det är sådana naturliga ledare som man vill följa. Nu är det istället de som kämpar för oss. (Detta ska inte förstås som att jag inte har förtroende för de kandidater som nu står eller kommer att stå i toppen av våra listor, jag uttrycker endast mina känslor för människor som är viktiga för mig.)

Jag är avundsjuk på deras närmaste som har ständig tillgång men gläds samtidigt åt de tillfällen vi delar. För så är det med dessa personer: det påverkar när man alltid hanterar världen med ett vänligt ord till alla och envar. Beväpnade med något som numera är alltför sällsynt, nämligen den gamla skolans hedervärda beteende, slår de åtminstone mig med häpnad. Det må låta konservativt eller till och med lite bittert: men de påminner mig om en tid när människor fick tala till punkt och ett handslag gällde.

Men jag lägger mer i detta. Mats och Agneta är exempel på politiker vi idag ser för få av. Genuint förankrade i bygden där de lever och verkar möter de varje dag de människor vilka påverkas av besluten de fattar. De är folkrörelsepolitiker som ägnat decennier år ideellt arbete. Detta är långt ifrån att vara en politisk broiler eller överklass. Det är att vara verkligt genuin och värt åtminstone min respekt.

Mats och Agneta är helt enkelt mina politiska föräldrar, och för det vill jag ödmjukt tacka. Jag kan ärligt säga att utan dessa föräldrar hade jag nog inte orkat fullfölja mina uppdrag. Och definitivt hade jag inte kandiderat för ytterligare en mandatperiod som jag nu gör. Utan ambition att verka någon annanstans än lokalt ser jag fram emot valet och därefter.

Tack Mats och Agneta!

den osannolika mördaren

I fiol köpte jag en egen liten stuga här i Falun med en rätt stor trädgård och jag har obeskrivligt nöje av att gå och sköta om den lilla egendomen. Jag tycker, att jag börjar bli en riktig människa, då jag får leva i naturen.

Orden är Selmas och kommer från ett brev daterat 1908. Detta är en del av historien jag gillar och identifierar mig med, därför lyfter jag fram den. Men kanske gör jag fel, kanske mödrar jag historien i samma ögonblick jag tolkar den?

Underhållning och drama, något Selma behärskade intill perfektion, har inget med historia att göra. Inte mer än på det viset att framtiden (möjligen) kommer att intressera sig för hur vår tid såg på vissa saker. Som exempelvis genom Selmas böcker, filmen JFK, serien Den osannolika mördaren eller Marburg-dokumenten (dessa är temat för ett avsnitt i tv-serien The Crown).

Jag har sett miniserien Den osannolika mördaren med Robert Gustafsson i huvudrollen. Serien baserar sig på boken med samma namn. Den är välgjord men samtidigt blir det lite som att blanda ihop Gunvald Larsson med Hans Holmer på grund av skådespelaren Persbrandt. Se där, en åsikt minsann. Men så är det drama och kommersiell underhållning vi diskuterar, inte historia.


Marburg-dokumenten kanske kräver en lite längre utläggning. Dessa avser en samling dokument som upptäcktes i Tyskland i slutet av andra världskriget. När amerikanska trupper avancerade i Tyskland upptäcktes, via en av Hitlers medarbetare, arkiv från den nazistiska regeringen.

Bland annat återfanns dokument undertecknade av Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Medarbetaren i Hitlers stab hette Karl von Loesch och hade fått instruktioner att förstöra arkivet men han behöll några dokument och gömde dem i närheten av staden Marburg. Loesch tog senare kontakt med britterna och erbjöd sig att visa dem mot att han skulle slippa att åtalas för krigsbrott.

Det var ett stort arkiv man fann, cirka 400 ton material grävdes upp av USA:s militär. Det visade sig att sextio dokument innehöll korrespondens mellan hertigen av Windsor, alltså kungens äldre bror och Englands förutvarande kung (han som abdikerade), och nazisterna. Amerikanerna undersökte materialet, gav det till den brittiska regeringen som hemligstämplade det. Dokumenten påstås innehålla en plan, Operation Willi, från 1940 som gick ut på att övertala hertigen till att gå över på nazisternas sida och ta honom till Tyskland för att därigenom tvinga Storbritannien till fredsförhandlingar.

Planen gick ut på att man skulle lura hertigen att tro att hans bror kung George VI och Winston Churchill planerade att mörda eller kidnappa honom. Lyckades operationen kunde man genom att pressa monarkin förmå Storbritannien till kapitulation. Eventuellt skulle hertigen enligt planen återinsättas som kung och hans fru erkännas som drottning (vilket var orsaken till abdikationen), i utbyte mot att nazistiska styrkor skulle få härja fritt i Europa.

Det mest allvarliga var att hertigen enligt dokumenten ska ha uppmuntrat bombattacker mot Storbritannien för att tvinga den brittiska regeringen att påbörja fredsförhandlingar. Dokumenten har offentliggjorts i olika omgångar. Och de ägnas alltså ett avsnitt i den populära tv-serien The Crown. Avsnittet skildrar drottning Elizabeth II :s granskning av dokumenten. En historiker, Hugo Vickers, menar att avsnittet är historieförfalskning. För trots att drottning Elizabeth fördömde hertigen, påpekar Vikers, förblev han i kontakt med sin familj och hans offentliga framträdanden fortsatte.

Många är det också som upprörs av Den osannolike mördaren. Rimligare är kanske antagandet att det är sannolikt att varje tid har sin historia att mörda. Kanske handlar det trots allt om identitet snarare än historia. För nog känner jag igen mig i Selmas beskrivning av sig i Falun. Nog mår jag bra av att hitta en historisk parallell. Nog är Selma en av mina idoler.

Kanske läser någon, i något arkiv under en avlägsen framtid om hur jag 2019 köpte en egen liten stuga här i Falun med en liten trädgård och att jag har obeskrivligt nöje av att (inte) gå och sköta om den lilla egendomen. Kanske uppfattar denne framtida någon hur jag tycker, att jag börjar bli en riktig människa, då jag får leva igen.

Min lilla täppa, inte så långt ifrån en av Selmas bostäder i Falun

Källor:

Dandanell: Selma Lagerlöf och Falun

Wikipedia



relaterade blogginlägg

På villovägar

Georg Elser

Ska man skratta eller gråta? Detta är ett känt uttryck använt för att illustrera något som upplevs vara så löjeväckande att det med marginal passerar rimlighetens gräns. Kanske går uttrycket, som så mycket annat, att spåra till antiken?

Demokritos var en filosof med mycket avancerad filosofi. Han var också känd som den skrattande filosofen eftersom han valde att skratta åt det som han ansåg som människans enfald. Hans motsats, Herakleitos, var istället känd som den gråtande filosofen då han såg annorlunda saken.


Men ska man egentligen skratta eller gråta? Hade Hitler dött 1939 är det inte osannolikt att hans eftermäle blivit ett annat. Kanske hade han gått till historien som en av de största tyskarna genom tiderna. Det påståendet är faktiskt inte så konstigt som det kanske låter.

Tyskland hade under relativt kort tid genomgått en enorm återhämtning. Tvivlaren från 1933 hade förvandlats till fantastisk anhängare. Den genomsnittlige tysken gjorde inte allt för stora invändningar mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten eller den fruktansvärda diskrimineringen. Ingen kunde heller, vad det verkar, i sin vildaste fantasi föreställa sig konsekvensen i form av förintelsen. 1939 gick det mesta generellt sett bra för den före detta korpralen. Hitler var till synes oövervinnlig. Hade han dött då hade historien tagit en annan vändning.

Och det fanns de som försökte. Georg Elser, exempelvis, en snickare från Württemberg. Georg var protestant (kyrkan sågs inte på med blida nazistiska ögon) och var medlem i ett fackförbund (facken förbjöds snart). Eiser radikaliserades till kommunist.

I november 1939 försökte han mörda Hitler genom att placera en bomb i en lokal där denne skulle tala. Hitler överlevde attentatsförsöket på grund av dimma. Dimman gjorde nämligen att framträdandet tidigarelades eftersom Hitler behövde ta tåget därifrån istället för flyget. Han hade sannolikt dött om han stannat i lokalen i ytterligare tretton minuter.

Åtta personer dog i explosionen, men ingen högre partifunktionär. Sextiotre personer skadades, varav sexton allvarligt. Noterbart är att Fritz Braun, Evas far, hörde till de skadade. Den direkta konsekvensen av attentatsförsöket tycks varit att Hitler blev än mer övertygad om att han skyddades av försynen och var av ödet utsedd till Tysklands räddare. Elser greps av en slump på gränsen till Schweiz och skickades till koncentrationslägret Dachau där han sköts av SS så sent som 1945. Anledningen till dådet var enligt egen utsago att han ville stoppa kriget och förbättra förhållandena för arbetarna i Tyskland.

bild: herodote.net

Ska man skratta eller gråta? Gjorde Elser rätt? Även om våld är fel tror jag de flesta skulle ställa sig på hans sida. Iallafall så här i efterhand. Jag tror inte på våld. Men Hitler kunde inte stoppas på annat sätt. Och ställer man miljoner människors liv mot Hitlers tror jag de flesta skulle offra den senare.

Vi ställs alla inför moraliska överväganden då och då. I synnerhet gör man det som politiker. Och även om det kan vara svårt att se den moraliska aspekten i vanliga kommunala frågor får man fortsätta leta. Till sist finner man det ofta. Alltså svaret på frågan huruvida något, enligt egen övertygelse, är rätt eller fel.

Om man skratta eller gråta är inte gott att veta. Jag tänker att vi alla bär på en inre Demokritos respektive Herakleitos och jag tror att jag personligen föredrar det skrattande förhållningssättet. Jag spar istället tårarna till verklig sorg


Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

bild 103 – thespis

Thespis är inte en göteborgsk variant av vattenkokare (Te-spis. Är du med? Förlåt.) utan en skådespelare i antikens Grekland på 500-talet f.v.t.

Men det är inte vilken dussinskådis som helst vi pratar om, nej, Thespis anses vara den förste att uppträda på en scen (som skådespelare) och som skaparen av den grekiska tragedin. Världens första skådis, alltså. Han ska även utvecklat konstformen genom att förse rollfigurerna med olika masker anpassade för den specifika rollen.

Sökaren

Men Thespis var nog inte först, ändå. Vi människor har alltid spelat roller, vilket bland annat framgår av vissa grottmålningar som är tusentals år äldre än Thespis. Som en sorts statusuppdateringar från forntiden finns de kvar att påminna om glömda människors skådespel. Men vi bär än idag våra masker och filtrerar också nu på olika sätt våra liv för om- och eftervärlden.

Thespis är dock den förste (kände) att framföra skrivna pjäser (till skillnad från som brukligt var improviserade eller inte nerskrivna) vilket för in fenomenet manus i historien. Möjligen har han därför spelat en betydelsefull roll (!) för att förändra sättet att berätta historier och för teaterkonsten som vi känner den.


Far är gammal nu. Men han bär sina år med värdighet, ofta sorgfälligt oberörd av stormen runt omkring. Han har skapat sin egen scen för vilken han är både manusförfattare, skådespelare och regissör. Passar inte scenen stryker han den och skapar en ny. På sin scen är det han som är både den store hjälten och den tragiske trashanken.

I antikens Aten fanns ett tempel vigt åt ålderdomen. Dit tog man ibland barnen för att visa vördnad inför sin framtid. Det var klokt, anser jag. Far har till synes omedvetet skapat sig ett eget litet tempel i sitt hem där han själv är guden huggen i marmor och i vilket tiden står stilla. Här flyttar sig inget gärna, prylarna från vår barndom står i evig ro. Min studentskylt, exempelvis, står kvar där den stått allt sedan han flyttade in på sin nuvarande adress.

Dotter 1 älskar teater. Hon går nu estetiska programmet på gymnasiet och övar musikal på kommunala kulturskolan. Varje dag kommer hon hem med ett stort leende. Hon, som inte kunde vänta på att sommarlovet skulle ta slut njuter nu av skådespelet. Hon är en av dessa avundsvärda som omedelbart drabbades av kärlek till rollen och scenen och följde kallelsen. Dotter 2 är en mer pragmatisk natur. Men jag har aldrig i hela mitt mitt liv träffat någon med ett så rikt inre rum.

Och här står jag och skäller över ett utspillt glas. Get your priorities straight, man!


Alla vet det. Människor skådespelar på sociala medier. De spelar sina liv som de vill att de ska vara. Bilderna är förskönade, kaninöronen falska. Det lyckliga paret på semesterbilderna har det inte fullt så bra som de vill få det att framstå. Leendena är lite för stela, barnen lite för rara. Partiledarens insta lite för noga regisserat. Allt är en chimär, en potemkinkuliss. Ett skådespel. En önskan, en dröm.

Det gäller naturligtvis också mig. Jag är minsann vare sig så munter eller stoisk som jag vill göra gällande, det är jobbigt att ensam sköta både far och tonåringar, jag upprörs över utspillda glas, jag misstänker att mina kollegor inte är så förtjusta i mig och jag tvivlar ofta på min yrkeskompetens.

Världsomseglaren

Men ändå. Vet du, bäste potentielle läsare, jag tror trots allt jag lyckats med något som är bland det viktigaste man kan. Också jag har nämligen skrivit ett manus. Det rör ett skådespel där jag övervinner döden och åtminstone lite förskönar livet. Detta räcker långt. Tills ridån går ner och domen faller nästa gång räcker det i varje fall.

Som jag ser det måste man försöka acceptera sin oro och ständigt göra små saker för att må lite bättre. Lever man upp av att bekämpa Storpotäten är det vad man bör ägna sin tid åt. Teater, musik, konst, litteratur och övrig kultur hjälper oss inte bara att se skönheten i världen, de hjälper oss också med att skapa ett vackrare liv för oss själva.

Sålunda försöker jag, liksom många, spela min roll på min egna lilla scen. Mitt manus följer i möjligaste mån de gamla atenarnas påbud att det finns gudar av ljus och det finns gudar av lera. Mellan dem leder vägen till den människa det gäller att finna. Ständigt växlar scenerna under resan och under tiden arbetar vår inre Thespis med vårt högst personliga manus.

En solnedgång kan inte reduceras till en viss mängd lycka. Man kan sällan förändra andra människor, men man kan förändra sig själv. Det är du som är alltings mått.

Pjäsen är slut, applådera!


Källor:

Camus: Myten om Sisyfos

Wikipedia


Relaterade blogginlägg:

Potemkinkuliss

Patkul

Johan Reinhold Patkul var något av en player. Det var nämligen han som orkestrerade mycket av det stora nordiska kriget, konflikten som inledde, och avslutade, Karl XII:s karriär.

Patkul tillhörde en gammal livländsk (område i Estland och Lettland och del av Sverige under nästan hundra år) adel, var mycket intelligent, ambitiös, talade flera språk, och begåvad med ett rejält temperament. Man skulle kanske kunna se honom både som opportunist och frihetskämpe (för Livland). Han hade att brås på, han föddes nämligen i fängelse då föräldrarna skakade galler för att hjälpt Sveriges fiender.

Patkul den yngre, alltså mannen vi talar om, kom själv senare, under förhandlingar om gods och skatt mellan livländsk adel och den svenska kungamakten, på kant med Karl XI så till den milda grad, att han 1694 dömdes att mista ära, namn, höger hand och liv.

På flykt undan den svenska rättvisan förde han ett kringflackande liv som fredlös på kontinenten. Med hämnd i sinnet intrigerade Patkul med Sveriges fiender (och med målet att nå ett fritt Livland). Han vände sig bland annat till kung August i Polen 1699. Planen han presenterade var att med gemensamma krafter kasta ut svenskarna ur Livland och därefter låta August bli kung.

Hur svårt kunde det vara, alla visste ju att den nye, unge, svenske kungen mest var intresserad av att supa björnar fulla och hugga huvudet av kalvar.

Patkul hade nu Augusts öra och kanske kunde också Danmark övertygas? Han reste därför hemligen till Köpenhamn och ett tronskifte också i Danmark underlättade förhandlingarna. Ett hemligt förbund slöts 1699. Men det räckte inte mot den kraftfulla svenska krigsmakten. Fler arméer måste ansluta.

Detta kände den danske kungen Fredrik IV och August, som för övrigt båda var kusiner med Karl XII, väl till och de hoppades därför få med sig tsar Peter i en trippelallians. Patkul flackade mellan de polska, danska och ryska hoven, han viskade bakom tronernas draperier. Det är inte utan att historieskrivningen utmålat honom som något av en 1600-talets Ormstunga.

Skådespelet var hursomhelst i gång. När svenska diplomater besökte Ryssland för att enligt protokollet ”bekräfta den eviga freden” fördes de fullständigt bakom ljuset. Visserligen utdelades som brukligt fina gåvor men tsaren undvek att kyssa korset som bekräftelse vilket annars var brukligt. Och mannen bakom allt rävspel var Patkul. Hans ambition var grandios: stormakten Sverige skulle krossas.

Nå, vi vet hur det gick. Sverige stod inför en stor övermakt när kriget bröt ut år 1700. Karl tog det dock med ro: det är underligt att bägge mina kusiner vilja hava krig, må så vara. Konung August har brutit ord och avsked. Vi hava en rättfärdig sak; Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena, sedan får jag alltid tala med den andra.

Patkul fick som han ville, den svenska stormakten föll sedermera, men han själv fick inte uppleva det. August lät nämligen häkta honom 1705. Vid freden med Polen 1706 bestämdes att Patkul skulle utlämnas till svenskarna. Karl XII beslutade att den gamla dödsdomen skulle verkställas. Dödsstraffet skärptes till att Patkul skulle rådbråkas (ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul i vilket kroppen flätades in) och huggas sönder i fyra stycken.

Domen verkställdes 1707. Ett vittne beskriv den dömde: Han var en gammal herre, tjock och fet, röda kläder skamererade med gull. Då han exekverades vart han utsträckt liksom på en lave, barbent, i bara skjortan med byxor på sig. Avrättningen blev även enligt samtida mått brutal. Ett vittne berättar: Då högra armen krossades, för vilket ej mindre än tre slag behövdes, skrek Patkul väl något, men ropade därvid alltid Jesu namn, till dess båda armarna och benen voro krossade under hjulet. Inalles fick han femton stötar.

Patkul vädjade slutligen till bödeln om att få slippa plågan: Käre, huvudet av! Huvudet av! Då släppte man honom lös från sina band varpå han släpade sig till stupstocken och lade sitt huvud på den. Bödeln var emellertid tyvärr så oskicklig och stressad av det hela att han först efter tre hugg lyckades skilja huvudet från kroppen. Efter halshuggningen styckades kroppen, allt enligt domen, i fyra delar och lades på stegel.

(Hur, kan man fundera över, kommer framtiden att se på dagens lagar?)

Samtiden ansåg att Patkul har berett sig väl till döden, gått därtill frimodigt, och omskönt han vid krossningen mäkta skriat, så att man måst så länge röra trumman, har han likväl sedan själv hjälpt till att vända sig om och lämnat sine anhörige ett vackert testamente.

Slutet… gott alltså? Ovan är under alla omständigheter hans eftermäle. Det kanske trots allt är att göra våld på historien att avfärda Patkul som player. Sannolikt var han varken mer eller mindre galen än Karl, Peter, Fredrik eller August.


Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia

falun 1906

Jag har mina olika tillflyktsorter hemma i Falun, mina egna varianter på Arkadien eller Shangri-La. En av dessa är arkivcentrum. Vid det senaste besöket klev jag in i tidsmaskinen och for till år 1906.

I Sverige genomfördes detta år en stavningsreform som bland annat innebar att man bytte ut dt mot t eller tt och fv eller f mot v. Af blev således av. Det fick kvinnorna på bilden nedan vara bland de första att lära ut även om det skulle dröja något decennium innan reformen fick ett bredare genomslag.

Elever vid Falu Folkskolelärarinneseminarium 1906/07. Försök till identifiering, efter jämförelse med foto av samma klass 1909. Sittande fr.v.: Ester Wisborg, Stina Levén, Selma Ström, Anna Bodlund ?, Elsa Norin (bakom hemme), Natalia Franzén, Gunhild Rosenborg. Stående fr.v.: Nanna Lundin, Elisabet Hedén, Therese Almqvist, Beda Carlsson, Hanna Persson, Hilda Cruszander (framför henne), Emma Engblom, Eva Larsson, Frida Sundell?, Beda Forsberg, Anna Grund, Carin Skog.

1906 togs beslut att förändra Faluns stadsplanering och mark köptes för att bereda plats för nya byggnader. Byggnader som idag utgör en självklar del av stadens skyline planerades, uppfördes eller byggdes om, ut och till.

Epidemisjukhuset, (det som idag är) restaurang Banken, det gamla badhuset (beläget framför nuvarande polishuset) och Seminariet (Söderbaumska skolan) ligger i sina lindor detta år. Eller seminariet fanns ju från 1875 men 1906 var det dags för ombyggnation och att utvidga tomten, något som krävde att kommunen inhämtade synpunkter från Domkapitlet i Västerås. Jag förmodar att kyrkan ägde marken.

Seminariet/Söderbaumska skolan. Bild: Mina Adolphson

Författarinnan Selma Lagerlöf gästade Falu Föreläsningsförening med ett anförande om Jerusalem. Hon hade givit ut sin roman med samma namn några år tidigare, något som markerade kulmen i hennes rika produktion under åren här i stan.

Föreläsningsföreningen hade förövrigt, kunde jag konstatera, ett fantastiskt utbud de här åren och har en lång historia som sträcker sig över hundra år, mellan 1900-2011. Varför den upphörde känner jag inte till men på arkivcentrum finns dess historia samlad för hugad att botanisera i.

y152.jpg
Selma Lagerlöf t.v. läser högt i kretsen av några familjemedlemmar. De sitter i hennes arbetsrum i Centralpalatset, Falun. Vykort.

Apropå våra dagars debatt om konserthus fördes 1906 en politisk diskussion om att upplåna medel för renovering och ombyggnad av läroverket, nuvarande Kristinegymnasiet, som då stått färdigt i fyrtio år. Den som vill kan lätt hitta bilder på hur byggnaden förändras över tid och kanske jämföra när den förestående ombyggnaden en gång är klar.


Förhandlingar förs detta år mellan Gefle-Dala Jernväg och staden om att anlägga en ny begravningsplats, Norslunds kyrkogård, vilken sedan 1915 är viloplats för en av Sveriges största industrimän Erik Johan Ljungberg. Det sägs att i hans överdådiga hem, Bergalid, installerades stadens första telefon som kopplades till en annan i hans grav. Eller grav och grav. Snarare fornnordiskt mausoleum. Det sägs också att om man ringer så svarar någon inifrån mausoleet.

Bild: Ljungberg fonden.se

Hur det än är med den saken så möjliggjordes sakernas tillstånd genom att stadsfullmäktige 1906 fick anledning, säkert med Ljungbergs gillande, att undersöka möjligheterna till underjordiskt kabelnät för elektroniska ledningar. Och för den som vill finns idag intressanta bilder och artiklar att tillgå genom mer moderna kablar, ibland osynliga, ovan jord.


Apropå hoppbackar. 1906 var det fortfarande långt kvar till bygget av Riksskidstadion och backe hoppades med fördel i Källviken eller Kvarnberget (bandy spelades på Tisken).

I anledning af en från Ingeniören Sven Carlsson härstädes inkommen, af Stadsfullmäktiges ordförande såsom egen motion upptagen framställning, att Fullmäktige ville till uppförande på Kvarnberget invid Falun af en skidbacke lämna ett anslag af 500 kronor, hade Drätselkammaren, dit ärendet remitterats, i afgifvets utlåtande, som nu upplästes, förordat bifall till framställningen under villkor, att anslaget skulle utbetalas, när skidbacken blefve färdig eller dess tillkomst ekonomiskt tryggad. Denna Drätselkammarens hemställan blef uppå proportion af Fullmäktige godkänd.

Backarna byggdes, nyttjades och revs (2014). Det får väl anses som tämligen väl investerade 500 kronor.


Några spridda notiser. 1906 var året man började fundera över att anlägga en Åkarestation vid stora torget, det som med tiden blev taxistation. Även ville man installera fast telefon i rådhuset.

Vilar det inte något poetiskt över protokollet här?

Jag hittar 1906 ytterst få kvinnor på valda positioner. Men de finns. Som suppleant i styrelsen för Maria Kronbergs Hushållsskola valdes exempelvis fru Greta Frisell och fru Augusta Dahlblom.

Och kul verkade man ibland ha också 1906. Det känns trösterikt.

l014.jpg
vårfest på Kullen 1906

Det är en sällsam njutning att ibland lämna allt och fly in för historien om så bara för ett par timmar. Det ger perspektiv när jag rör mig i min stad. Det hjälper mig att skilja på viktigt och oviktigt i tillvaron. Det ger vila.


Källor

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1906

Falu kommuns mediearkiv

Ljungbergfonden.se


Relaterade blogginlägg

Et in arcadia ego


bild 94 – halvvägs (?)

Man tittar i backspegeln för ta ut riktningen. Uppgivenheten ger en rak höger i solarplexus. Varför håller man på, egentligen? Tar man ungarna igenom skolan, lär dem vika tvätt och laga carbonara, så har man väl gjort sitt, tänker jag.


Jag har under de senaste månaderna varit lite missnöjd över att ha passerat 50. Lite åldersnoja i största allmänhet, visst, men jag har iallafall inte köpt båge, anmält mig till ett maraton och börjat spela el-gura. Nej, det värsta var att ”fira” genom att sitta ute i sin pyttelilla trädgård i gråkalla november-Falun med närmast sörjande på Corona-säkert avstånd. Det var ju inte så partyt skulle bli.


Morfars 50-årsdag (jag vet, jag har skrivit om det förr) ägde rum 1949 och gav visst eko, iallafall i diverse västsvenska tidningar. Det var andra grejer, det.

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isakson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år slagit ner sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början Transatlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men Ivar klarade livhanken o kom senare till samma rederis fartyg m/s Argentina, där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21 september deltog han i och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norska ångaren Hortense Lea vid dennas undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H.M. Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Morfar firade födelsedagen ute till havs. Halvvägs hemma. Vem ser inte metaforen i det? Det finns även andra, aningen mer kärnfulla, annonser från tillfället: (…) Han hjälpte till med fisket och tillhörde avdelning 45 Styrsö, avdelningen gratulerar.

Morfar på besök i Falun. Som den världsresenär han var trivdes han också i Dalarna. Men Styrsö har aldrig varit långt borta i vårt hem: på väggen bakom syns Halsvik i motiv vävt av moster Lena samt till vänster viken fotograferad från ovan

Tänk så många händelser som ryms mellan annonsens rader. Mormor Astrids och döttrarna Anita och Lenas liv hemma på Styrsö, morfars slitsamma sjömansliv. Undrar förresten hur besöket i Kalifornien gestaltade sig. Någonstans finns en bildserie därifrån, i en sorts kolorerade bilder man tittar på i en sorts tittkamera. Morfar måste givit den till mor som i sin tur gav den vidare till oss barn.

Morfar och jag på min student. På väggen bakom syns ett Styrsömotiv målad i olja av…Bertil? Vet någon från ön?

Egentligen kommer sig nog missnöjet med min egen påvra högtidsdag mer av det enkla faktum att pandemin gjorde att den fick firas i tysthet. Men att fira i tysthet ligger inte för min släkt, vare sig på fars eller mors sida. De närmsta gjorde vad de kunde med det som stod till buds. Och faktiskt, inser jag med den mogne mannens fulla klarhet, var det helt okej. Däremot hade det varit roligt att återigen ha familjens alla färgstarka kvinnor samlade runt omkring mig. Moster, mamma, syster och, såklart, mina barns mor.

De fattas mig.

Det finns inga belägg för att detta foto togs under morfars 50-årsfest mitt ute på oceanen. Det ser dock ut som en rätt schysst fest. Det är taget ombord på m/s Argentina. Den andre från höger i mittersta raden är morfar, just bredvid han som ser ut som Hasse Alfredson. Killen längst ut på raden är förövrigt min favorit.

Så sluter jag ögonen. Jag hör för mitt inre mor ropa efter något varvid far genast går upp i givakt. Jag hör morfar ilsket muttra alle desse glasera, liknar sånt! Min syster vinkar i smyg på mig, hon har just kommit på något kul som hon vill berätta. Vi går ut ur huset och en skön vind från söder friskar upp. Mosters och mammas skratt ekar över viken. Snart är det fest Halsvik.

Nu tar vi tag i det igen, min bror Viktor (ja, döpt efter mors morfar) och jag. Vi fyller Astrids och Ivars hus med fem töser som alla är på god väg att formas till starka, självständiga kvinnor. Här finns två Anitor, två Viktorior, och några namn till. Får vi sitta där på verandan och titta ut över havet, omgivna av så mycket glädje och kärlek så som morfar, och kanske en dag som han få ge något av en morfars omtanke till ett barnbarn eller två, ja då har man nog funnit svaret på den inledande frågan.

Morfar i högsätet. Tångenborna från Viktorsgården är på besök någon gång på 1980-talet


Relaterat

Mandom mod och morske män

Bröllopsdag 19/0

Anna Walentynowicz

Fatalism innebär uppfattningen att det inte finns någon fri vilja, att allt redan är avgjort. Eftersom vårt öde redan bestämt spelar det ingen roll vad vi gör, vårt agerande för oss ändå bara närmre och närmre vårt slutgiltiga öde. Det är liksom bara att åka med. Vi hittar termen adjektivet fatal som har sin synonym i ödesdiger – ett ord som förebådar olycka och elände. Det ödesbestämda kan ligga i både gudstro eller lagbundet inom exempelvis himlakropparnas eller naturvetenskapens regler. En fatalist kan sålunda anlända i såväl prästarock som läkarrock.


Det var en kvinna som störtade kommunismen i Polen: Anna Walentynowicz. Ja, hon gjorde det inte helt ensam förstås. Men inte heller Lech Walesa lyckades med det konststycket helt på egen hand, något som man annars kan festas att tro när man läser om, eller lyssnar på, honom.

Anna var en person känd för sin frispråkighet och som sällan underlät att låta ledningen för Leninvarvet i Gdansk veta vad hon ansåg om maktmissbruk och missförhållanden. 1980 var måttet rågat och hon fick sparken bara några månader innan hon skulle pensioneras. Men Anna var som sagt känd, dessutom populär, och när omständigheterna kring avskedandet blev kända ledde det till protester bland hennes arbetskamrater. Protesterna växte till en stor strejk som till slut omfattande 16000 arbetare.

Lech, som fram till dess varit Annas vän, ledde strejken och slöt till sist, mot hennes vilja, en överenskommelse med ledningen och ville därefter avblåsa strejken. Men det ville inte Anna som övertygade arbetarna att fortsätta strejken vilket pressade den kommunistiska regimen i landet hårt. Ansträngningarna gav resultat. Man nådde stora framgångar i form av högre löner, politiska fångar frigavs, censuren togs bort, strejkrätt infördes och oberoende fackförbund tilläts. Genom detta bildades fackförbundet Solidaritet som fick miljoner medlemmar och Walesa valdes till ordförande.

Och visst fick Anna behålla jobbet.

Trots att regimen senare under 1980-talet försökte hindra utvecklingen gick det inte längre. Utvecklingen tycktes ödesbestämd: muren föll i Berlin, kommunismen i Polen följde snart efter ivrigt påhejad av Johannes Paulus II (eller som han egentligen hette: Karol Józef Wojtyła). Men Anna och Lech förblev fiender. Hon ansåg att han satte sig själv och sitt ego före rörelsen. Vissa hävdar än idag att om hon varit född som man hade hon, och inte Lech, blivit Solidaritets ledare och därmed det fria Polens president.

Inte desto mindre har Anna ikonstatus i det postkommunistiska Polen. Hon fick ta emot många utmärkelser. Jag är inte insatt i hennes betydelse efter 1989 men hennes slut blev tyvärr tragiskt. Hon ingick i dåvarande president Kaczyńskis delegation som 2010 skulle fira en minneshögtid för offren i massakern i Katyn och omkom när deras plan störtade i Smolensk. Hon var då 80 år.


Kanske var kommunismen dömd på förhand, kanske spelar det ingen roll vem som egentligen satte stenen i rullning. Så ser historiematerialismen på saken. Kanske är det även ödesbestämt att bara män kan bli presidenter. Och att flygplanet med ledande polacker störtade. Kanske spelar egentligen inget någon roll i det stora hela.

Nej, så kan inte jag se det. Fatalism innebär ju att inte tänka efter själv, att inte reagera, eller ifrågasätta. Fatalism innebär helt enkelt att ge upp, att böja sig för det tillsynes oövervinnliga. Att gå med på att avskedas för att man påtalar en misshällighet.

Det kanske inte blir precis som man tänkt sig, men mycket går att påverka. Min ena dotter har ju lärt mig att man får inte ge upp för det är slöseri med tid. Jag tror Anna Walentynowicz skulle hållit med henne, säger jag när jag och barnen firar mys i isolering och jag berättar om den polska kvinna som störtade ett helt system. Chill, säger döttrarna likgiltigt. Men snart nog kommer frågorna. Om Polen, Lenin och fackförbund.

Vattendroppen urholkar inte berget genom att falla hårt utan ofta. Det är en naturlag och därför ödesbestämt.

Bild: Wikipedia

Relaterat:

Stanczyk

Truganini

Vad fan angår dig Polens affärer?


Källor

Ström Melin: världen sedan 1989

Wikipedia

brorslotten

Jag sitter hemma i isolering. Jag söker mig ut i världen och historien utan att rent fysiskt förflytta mig. Nedan följer en rätt lång text, Sagan om Falu gruva, av min favoritförfattare Selma Lagerlöf. Därefter följer ett foto från 1910 föreställande tre gruvdrängar, Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”. De överlevde ett ras i gruvan och förevigades därför.


För längre sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna. Men innan jag lämnar er arvet,’ sade han, ‘måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.’ Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. ‘Dig vet jag att jag kan lita på, som om du voro en karl’, sade jätten, ‘och därför ska du få brorslotten.’

Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen. ‘Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?’ sade bonden till vallkullan. – ‘Jag vet inte, jag,’ svarade hon. ‘Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.’ – ‘Jaså, tror du det,’ sade bonden. – ‘Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.’ – ‘Skura då av rödfärgen än en gång,’ sade bonden, ‘så får jag se hur han bär sig åt!’

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullade utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. ‘Vad tar du dig till?’ ropade bonden. ‘Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’ – Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan. ‘Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’ Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne.

Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. ‘Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ‘att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’ Därmed började hon åter bända på stenblocket. ‘Ha inte så bråttom!’ sade bonden. ‘Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dödat.’ – ‘Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam. – ‘Ja, det menar jag visst,’ sade bonden. ‘Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’ Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.

Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp sig en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, med det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.

Förr i världen använde folk nästan ännu mer koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna. På Kårarvet blevo alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju fler tjänare han kunde sätta till arbete, desto rikare blev han.

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. ‘Vi tänker bryta malm för egen räkning,’ sade de – ‘Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,’ sade bonden. – ‘Vi tänker inte bryta i din gruva,’ svarade de främmande. Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.’

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. ‘Det är gott om malm här i berget,’ sade han. – ‘Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande. – ‘Det förstår jag nog,’ sade bonden, ‘men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’ – ‘Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna. – ‘Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.’

Karlar hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonde hade väntat. ‘Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de. ‘ Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden. Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. ‘Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket. – ‘Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.

Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.

Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.

För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.

Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick. När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt många i fördärvet, och då blev han skrämd. ‘I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han. ‘Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’

Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut. ’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan. ‘Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’ – ‘Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ‘för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’ – ‘Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare. – ‘Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’ – ‘Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ‘så ska inget ont hända dig!’Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt ifrån Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.”


Selmas berättelse sätter min fantasi i rörelse. Männen på bilden nedan är samtida med henne. Kanske stötte de på varann någon gång, kanske inspirerade de henne när hon skrev sagan om gruvan. Det vet vi inte. Något vi däremot vet är att de tre männen överlevde ett ras i gruvan.

Förstora bilden. Studera deras ansikten. Det är inga brutna män vi ser. Beslutsamheten lyser ur deras ögon. De vet något som inte vi vet. Man nästan hör deras röster: dä ä lugnt, inge ä brutä iallafall. Gånt jä till jobbe i möra å, då?Kanske hittade de något djupt där nere i mörkret under den tid de var instängda i den rasade gruvan. Kanske bidar de sin tid, måna om sin hemlighet. Oroligt sneglar de senare över axeln medan de skyndar hem genom Elsborgs gator. Med en nick i samförstånd skils de åt.

Ras i gruvan 12 maj 1910. 3 stycken instängda gruvdrängar: Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”.

Relaterade blogginlägg:

Äntligen stod presenten i talarstolen

På villovägar


källor:

Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Bild: Mediabanken, falun.se

bild 93 – hästkrafter

Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.


Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?

Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?


Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:

I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.

Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.

Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg

Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.


Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.

Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.


Relaterade blogginlägg:

Historiska hästar

Hästparken

Konformitet


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv