bild 78 – historiskt käbbel

Det var återigen dags att springa Jämtlandstriangeln. Över sten och genom vatten. Den här gången hade även Lövet sällat sig till de fördömdas skara och stämningen som lägrade sig över Storulvån efter ankomst var förväntansfull.

Fantastiska män angör en Storulvå

Poltava, Ukraina, juni 1709. Dammet har lagt sig, Karl flytt söderut och 30 000 karoliner fallit i rysk fångenskap.

Runt om i Ryssland skulle fångarna under kommande tröstlösa år slita ont i gruvor och på fält. Den svenska stormakten faller, liksom förövrigt Karl själv ett knapp(t) decennium senare och Armfeldt leder resterna av den en gång så stolta karolinska armen över fjället förbi Blåhammaren.

Sedan var allt förbi. Eller förbi och förbi. Det beror kanske på hur man ser på saken.

Fotvård (Storulvtån)

Förväntningen på Storulvån kommer emellertid strax på skam eftersom måltiden visade sig Coronareducerad varför man enbart erhöll en halv förrätt. Frågan om man kunde köpa två halva förrätter lämnades obesvarad.

Giv akt! Morgonen därpå rusade de tre musketörerna, likt självaste Karl mot Sultanen, beväpnande med var sitt lagom kokt ägg och tillhörande brownie, i riktning mot Blåhammaren!

Vilken topp är det där?

Slumpens skördar gav vid handen att även kronprinsessan och prins Daniel, med adjutant och livvakter, hade beslutat sig för att göra sammalunda, fast tvärt om, varför en sammanstötning syntes ofrånkomlig.

Gån på, gån på, I gossar blå

De fångna karolinerna gick skilda öden till mötes. Några var med av uppförandet av staden St Petersburg. Några av befälen deltog i vetenskapliga upptäcktsfärder till Sibirien och Kina. De flesta slog sig ner i Ryssland och återgick till sina yrken som fältskärer, hantverkare eller gruvarbetare. Elände och en förtida död väntade de flesta och få, 5000, återvände till Sverige.

Blåhammaren

Nu var goda råd dyra. Är det högförräderi att inte hälsa?

Mötet blev intensivt. Medan kronprinsessans entourage mangrant bröstade upp sig i stam givakt (ja, alla utom prinsen som verkade ha tankarna på annat håll – möjligen funderade han över var han sett den ene av de tre atleterna förr) brast hon ut i ett leende som fick hela den karga och (som den för ögonblicket framstod) sibiriska (fjällheden) tundran att blomma i tusen undersköna färger samtidigt som hon ropade: fantastiskt – heja!

Måste visa familjen hur det ser ut

Prinsparet bodde i tält men intog sina konungsliga måltider på fjällstationerna. De skrev inte in sig i gästboken under pseudonymen ”överste Gustavsson” (som ”Tokdåren” Gustav IV Adolf i Schweiz) och livvakten (eller adjutanten) använde inte det kollektiva duschrummet. Det är egentligen allt vi vet.

Det ska sägas. STF:s personal höll på gästsekretessen och ville absolut inte kännas vid att några kungligheter passerat. Minns ni möjligen någon Armfeldt då? Inte en min. Frågar någon efter tre arma krakar (oss) kommer också det svaret att utebli. Det känns tryggt. Leve integriteten! Leve svenska höglandet! Leve allt!

Under en promenad med Lövet. Han avvek senare tämligen hastigt pga av en kombination av hagel och (kal) hjässa

Dessvärre var de högre befälen, främst Piper Rehnskiöld, osams eftersom Piper och många andra ansåg att katastrofen vid Poltava var Rehnskiölds fel. Denne stingslige man försvarade sig dock envist med att kritiken var det samma som att kritisera konungen vilket var att jämställa med högförräderi. Läget var prekärt.

Karolinermonumentet

Men man må förlåta dem. Det är ju inte alltid så att hjärnan fungerar på topp när den är trött eller under press. Vi spelade sällskapsspel.

Vad lider den brist på som har blodbrist?

Blod?

Vad hette gården på vilken Emil växte upp? Ledtråd: Det var inte i Hundhult.

Innan det ryska haglet drabbade karolinen

Bråket mellan Rehnskiöld och Piper var illa för de fångna eftersom dessa två bar det högsta ansvaret för alla fångar i Ryssland. Detta insåg de sedermera och skärpte till sig för allas bästa – men vänner blev de aldrig trots åratal av umgänge.

Karolinermonumentet i dimma

Tänk att ha ynnesten att tillbringa några dygn i sällskap med goda vänner, människor man litar fullständigt på. Det är skillnaden mellan liv och död, ja, det utgör hela skillnaden egentligen. Stackars Piper, Rehnskiöld och alla de andra 29998 karolinerna.

Lunch

Piper gjorde dock självuppoffrande insatser och lånade ut stora summor till sina medfångar för deras uppehälle. Man var under fångenskapen inte inlåst men fick ingen hjälp hemifrån för att klara uppehället i Ryssland.

Sylarna

Tigerbalsam? Lövet var skeptisk. Det har jag inte använt sedan jag spelade fotboll och fick ett skott på låret direkt efteråt. Jag grät inte. Jag grät inte.

Tobolsk i Sibirien var den stad i vilken flest karoliner levde och verkade. Där fanns en tid svensk skola och sjukhus.

En skatt på leden – ur led är tiden – ett skratt på leden

Av de ursprungliga 30000 återkom alltså 5000 karoliner. Vissa flydde hem, andra återfick friheten efter freden 1721. Men några återkom långt senare, så sent som 1745 finns belagt. Och de som faktiskt klarade sig hem gjorde så till ett fortsatt liv i fattigdom.

Någon gång innan den egna undergången andades hjältekonungen något om sin egen skuld för utgången av slaget vid Poltava. Men hans order hade vantolkats, hävdade han, eftersom han var tvungen att käbbla med åtskilliga den där dagen. Generalen Lewenhaupt var den som fick skulden av hans majestät. Han förläts aldrig.

Ett sms Armfeldt och Karl missade

Där har vi åtminstone en beröringspunkt, Karl och jag. Med den skillnaden att jag faktiskt gillar att käbbla några dygn under åtskilliga sinnesvidgande upplevelser.

Det mest privata är också det mest allmänna. Alla delar vi samma problem och känslor. Vi är trots allt inte mer än människor som kämpar på en liten stund här på jorden. Låt oss göra det bästa av det – innan allt är förbi. Eller förbi och förbi. Det beror kanske på hur man ser på saken.

Man får vara nöjd att man ännu pallar detta

Relaterade blogginlägg

Förra årets tur

I någon annans skor – (sista turen med Malin)


Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia

argumentum ad hominem

Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.


Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.

Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.

Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.

Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.

Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?

I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.


Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.

Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!

Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.

Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.


Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.


Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.

Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.


En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.

En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.

Slutet på en bra dag i Provence. En dag att minnas.

Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.

Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.


Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.

När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.


Relaterade blogginlägg

Lawnchair Larry


Källor:

Aftonbladets

Covey: De 7 goda vanorna

Wigforss: Alternativa fakta

karin block

Jag famlar, för att uttrycka det försiktigt. Och när jag famlar vänder jag mig ofta till kulturen för vägledning. Om det fungerar, ja, det är en annan fråga.


Sanning är enligt filosofin ett antagande som det finns mycket god evidens för. Allt är inte glasklart och utvecklingen fortgår. Ungefär som med evolutionen. Det hindrar ju inte andra att tro eller tycka annorlunda eller att vi människor rent generellt ofta grubblar över tillvarons beständighet. Det finns ingen personlig sanning enligt filosofin för det innebär självmotsägelse. Men den som kan kombinera kunskap med visdom hamnar antagligen ganska nära.

Utan att utveckla det vidare vill jag hävda att som ensamstående pappa blir dessa tankegångar rätt påstridiga. Eller ensam? Nja, hon finns ju alltid med även om jag inte riktigt kan uttrycka hur. Jag förhåller mig hursomhelst ännu till livet, står upp, fortsätter framåt.

Men det är något som saknas. Kärleken, kanske. Vad gör man åt det? Jo, man vänder sig alltså till kulturen. Det är ändå inte mycket som återstår än fortsätta stå, inte ge upp, fortsätta framåt.


Det verkar ha varit en ganska intern krets kring Bergman, iallafall inledningsvis. Samma skådespelare återkommer ofta i hans produktioner. Som Nils Poppe och Inga Landgré (de var under en period gifta), vilka medverkade i den ikoniska filmen Det sjunde inseglet. Medan Poppe har en stor roll har Landgré en liten som riddaren Antonius Blocks hustru Karin.

Efter att ha varit på korståg i det heliga landet färdas karaktärena genom ett pestdrabbat Sverige och ankommer i slutet av filmen riddarens borg och hem. Där möter de Karin som återser sin man för första gången på tio år. Det är en stormig natt och hon möter honom med ett svagt leende och säger att hon hört av andra som återkommit från korståg att han var på väg hem. Hon verkar sval, närmast uppgiven. Hon säger att hon har väntat medan alla andra flytt för pesten. Hon ler och de stiger närmare varann. Hon frågar Antonius om han inte längre känner igen henne men påpekar att också han förändrats. Hon skiner upp när hon ingående betraktar honom och säger att hon ser den unge pojke som en gång gav sig iväg. Antonius svarar att det (oklart vilket, men kanske avses resandet och grubblandet) är slut nu och att han är lite trött. Karin frågar om han ångrar sin resa men Antonius ångrar ingenting men återupprepar att han är trött. Sällskapet bjuds in till (den sista) måltid och medan de äter läser Karin högt ur (tror jag) Uppenbarelseboken. Plötsligt bankar någon på dörren. Det är Döden som slutligen hunnit ifatt sällskapet och kommit för att ta dem med sig.

bilden som föreställer scenen när Karin och Antonius ses för första gången på tio år är hämtad från IMDb.se men antagligen är Svenska filminstitutet ursprunget

Karin fascinerar mig. Utan att försöka ge mig in på ytterligare analyser av själva filmen eller Bergmans, och samtidens, kvinnosyn finns det några tankar som kommer för mig. En är att att det visserligen gick illa för nästan alla karaktärer i filmen (det är bara Jof, Mia och det lilla barnet som reser vidare mot en ljus framtid) men alla skådespelare blev firade inhemska stjärnor under kommande decennier. Och utan att med säkerhet veta något om hur idolerna Gunnar Björnstrand och Max von Sydow klarade #metoo så vill jag på goda grunder hoppas och tro att det inte var så illa som i många andra fall på Sveriges scener.

Inga Landgré gör alltså en liten roll som Karin Block men också hon har en strålande karriär bakom sig. Eller bakom? Snart 93 år gammal är hon ännu aktiv och jag beundrar henne mycket.

Tillbaka till karaktären Karin. Har hon gått där i borgen i tio år och skött hus och hem (några barn finns inte) medan tjänare och övriga en efter en på grund av pesten dött eller givit sig av. Tala om social distansering. Jämfört med i dag är kanske hela medeltiden att betrakta som en social distansering, men ändå. Hur kan hon efter så lång tid vara så sval? Självbehärskning? Vad har hon grunnat på alla dessa år utan att höra något från sin man? Är hon arg? Glad? Bergman låter henne vid återföreningen framstå som försiktigt glad. Men jag undrar, jag.

Kanske låter Bergman en subtil samhällskritik av 1950-talet komma till uttryck? Medan mannen är ute och härjar och söker ära och glans i den personliga övertygelsens namn är kvinnan låst vid hem och härd. Och när mannen äntligen kommer hem förväntas hon moderligt omfamna honom, låta honom vila och servera hans gäster mat. Nja, något säger mig att detta inte riktigt var vad Bergman hade i huvudet när han skrev rollen.

Tankarna vandrar vidare. Det tycks under pandemier bättre att mannen är borta än hemma, iallafall om man beaktar hur övergrepp mot kvinnor och barn utvecklats under Corona.

Filmens underliggande tema är frågan om det verkligen kan finnas en gud när världen är så ond. Antonius tvivlar, men slutligen ställd inför Döden sätter han ändå sitt hopp till Gud och ber intensivt till denne. Kvinnorna, däribland Karin, tycks inför Döden mindre rädda. Kanske har Karin redan insett svaret på frågan: att den eventuelle Gud som låter kvinnor lida så svårt av våld och ojämställdhet omöjligen kan finnas.

Men Döden finns, det är ett obestridligt faktum.

Att jag kommit att tänka på Karin kan bero på en mängd saker. Jag kan filmen ganska väl efter att ha sett den ett tiotal gånger. Jag ägnar mig ofta åt existentiellt grubbel. Jag saknar en (viss) kvinna. Jag ogillar stereotypa könsroller och kan därför identifiera mig med Karin som övergiven i en orolig värld. Vid en snabb sökning ser jag också att det idag är relativt många som heter Karin Block medan jag inte kunde finna någon alls med namnet Antonius Block. Det inger på något vis hopp.


Hur mycket jag än beundrar Inga Landgrés skådespelarprestation som Karin är det inte ett kvinnoideal jag för vidare till mina döttrar. Eller förresten, kanske till viss del. Att finna sig i sakernas tillstånd utan att göra sin röst hörd är inget jag för vidare. Att vara stark och tro på sig själv är något viktigt.


Här hemma har det på senare tid handlat mycket om kroppsideal och uttryck som döttrarnas tvingas utstå. Vad ska man acceptera och inte?

Några enkla råd är allt jag har att komma med:

Känns det du hör inte bra: säg omedelbart ifrån, vänta inte.

Tar du dig igenom högstadiet klarar du det mesta. Var så bra du kan varje dag. Tro aldrig att du inte kan, försök, och när du försöker gör det ordentligt.

Finn din fulla potential och i detta ingår att lära sig hantera misslyckanden. Res dig efter ett sådant, ta ut en ny riktning och försök igen. Fortsätt framåt.

(Aristoteles sa att det är vad du återkommande gör som definierar dig så) bete dig alltid så som du vet att mamma skulle varit stolt och glad över.

Egoism göder dumhet och stolthet är dumhetens börda. Döm inte andra så som du själv inte vill bli dömd.

Kom ihåg vår ramsa från när du var riktigt liten och var orolig att gå in på förskolan och lågstadiet: Var snäll mot alla idag, hjälp alla som behöver hjälp. Om någon är dum mot dig så säger du till. Lär man sig saker i skolan kan man bli vad man vill. Jag älskar dig.

Går allt åt helvete: ring mig. Var du än är, vad du gör eller har ställt till med så ring. Jag kommer alltid och hjälper dig. Du kanske visserligen får gå in på ICA och be hela den hårt arbetande personalen om ursäkt för att du tog en chokladbit utan att betala eller åka hem till klasskompisen du bråkat med och be om ursäkt, och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer alltid att komma.


Det är lätt att sprida uppmaningar och moralkakor till andra. Men lever jag själv som jag lär?

Jag är nog inte som Karin Block, ändå. För kärleken saknas inte i mitt liv, nej, den finns alltid där och det är inget jag behöver tveka på. Kärleken förändrar sig inte bara för att jag är ensam förälder. Karin verkar inte ha några barn men jag har två. Och även om jag nästan slutande andas när Malin dog så gör mina flickor att jag nu andas relativt lätt igen.

Och, vill jag med tämligen god evidens påstå, jag kommer inte återse Malin om tio år. Men det kanske är läge att likt Antonius sluta grubbla? Man börjar onekligen bli lite trött.

När vi bar ut kistan ur kyrkan tänkte jag samma mantra jag började mumla sista gången vid hennes säng på palliativa avdelningen.

Stå upp, fortsätt framåt, ge inte upp, rör dig. Gång på gång återupprepar jag den frasen när det känns tungt. Det fungerar ännu.

Bergman brottades med dödsskräck och gudsbild. För mig är inte den stora frågan om Gud finns och vad som händer efter döden utan hur jag faktiskt lever. Här och nu. Varje dag.


Jag famlar, det gör jag, men jag står ännu och visst är jag på väg någonstans.

Annika jobbar med stenen

Och om någon undrar vem Jonatan Block är kan jag meddela att han är lång, före detta skolchef i Falun och numera kommundirektör i Hofors.

Källor

IMDb.com

filminstitutet.se

Bergman: Det sjunde inseglet (1957)


relaterade blogginlägg

Det sjunde inseglet 2

The greatest showman

and the oscar goes to

Memfis

Memfis är ett historiskt område beläget två mil söder om centrala Kairo. Platsen, som idag är en arkeologisk utgrävningsplats, har ett mäktigt förflutet, var under lång tid huvudstaden i det gamla egyptiska riket. Memfis kan under 3000-2000-talen f.v.t varit världens största stad med upp emot 30 000 innevånare.

I Memfis bodde Farao, den levande guden. Den levande guden var emellertid i allra högsta grad mänsklig, en människa med behov som vilken annan människa som helst. Han behövde äta och sova, kände begär och hade ett känsloliv. Detta var självfallet inget som den genomsnittlige innevånaren i riket kände till, nej, för dem var Farao gudomlig.

Det var föreställningen om den gudomlige Faro, inte den levande biologiske, som var den verklige härskaren och makten uppehölls genom berättelser om guden i Memfis – berättelser som präster och människor spred. För så är det: tror vi kollektivt på något fungerar det. Kejsaren är inte naken.

Allt medan Farao chillade i palatsets svalkande skugga skötte ämbetsmännen ruljansen som höll maktapparaten igång. De organiserade skatteuppbörden, de rekryterade soldater, leverade arbetare till olika byggnadsprojekt, räknade ut hur mycket vete som skulle levereras till Faraos hov – allt i en strid ström av papyrusrullar till och från Memfis.

Ämbetsmännen, hur nu det skrivs med hieroglyfer, var mäktiga. Många var det som inte bara tjänade sitt levebröd utan också levde gott genom detta välsmorda maskineri. Myten om den gudomlige Farao tjänade stora intressen.

Inte ens när den levande guden dog och under stor pompa fördes till evig (nåja) balsamerad ro i nekropolen upphörde byråkratins kvarnar att mala. The show must go on. Lite som på samma sätt som ett personligt varumärke av modernt snitt fungerar.

Vi kan exempelvis ta Sinatra eller Elvis. Eller varför inte vår egen Zlatan – trots att han ännu lever så har han sedan länge snickrat på myten om sig själv. Han talar ju till och med om sig själv i tredje person – pluralis majestatis. Den private mannen och varumärket är olika saker.

Dessa personer är exempel på en berättelse, en myt, ett varumärke, som forntidens Faraoner (tillsammans med den närmaste omgivningen) också skapade. Elvis biologiska kropp hade samma behov som resten av oss. Han åt och drack (med tiden lite väl mycket), hade känslor och begär.

Exemplen är, var, så mycket mer än en biologisk människa. De utgör alltså också en berättelse, en myt, ett varumärke. Det handlar om en ekonomisk organisation som håller igång en hel industri. Biljetter till konserter och matcher, produkter som bär deras namn, blingbling, turister som betalar för att besöka deras hem. Många är det som tjänar sitt uppehälle på Graceland.

Ibland, inte så ofta, faller berättelsen, och därmed varumärket. Som nyligen i exemplet Paolo, och då faller det tungt.

Elvis är, passande nog, begravd i The King’s nekropol, Memfis, Tennessee. Det är för mig okänt om The King var kunnig och intresserad av de forntida faraonerna eller om det var några historieintresserade produktutvecklare hittade på det. Säkert vet fanklubbens ordförande besked. Det är hursomhelst bara den biologiske Elvis som vilar där. Legenden och varumärket lever ännu. Rättigheter innehas, in the ghetto streamas, Graceland besöks. Pengar tjänas.

Framförs berättelsen på ett tillräckligt effektivt sätt tror vi på den. Ju mer utvecklat ett samhälle är desto mer avancerade system har det. I Egypten var människan för fem tusen år sedan tvungen att lita på vad hon själv såg och hörde – information och berättelser framfördes och tolkades människor emellan, från en människa till en annan. Idag följer hela samhället ett enormt stort system – ett system vi alla verkar inom.

Vi vill så gärna tro på statsepidemiologen och regeringen. Samtidigt, när en blotta visar sig, när vi blir osäkra på siffror och resultat, är vi snabba att försöka riva ner, att kritisera. Kejsaren var visst naken ändå, och det finns inga gråskalor. Kampen sker, påstår jag, genom var och ens personliga narrativ, genom var och ens varumärke.

Det är sålunda rätt mycket som förenar den forntida Farao med The King, The Voice och ”jag kom som en kung och lämnar som en gud”. Skillnaden mot våra dagars styre är det demokratiska systemet.

Vad som är rätt eller fel i sammanhanget avstår jag från att diskutera. Jag iakttar – och säkert som amen i kyrkan tolkar jag allt om inte fel så åtminstone personligt.


Idag finns det mest åkrar och ruiner i Memfis, men ännu så sent som under högmedeltiden var området en mäktig betraktelse. Kanske kan man härav dra slutsatsen att vi blivit mer ivriga, effektiva, i att förstöra efter, för, oss – om inte annat tycks klimatkrisen tala för det påståendet.

Kanske var vi faktiskt bättre förr? Allt ska ju i våra dagar räknas i effektivitet – det forntida Egypten bestod i 3000 år. Räknar vi in hela historien 5000 år. Vår egen moderna civilisation består sedan 1776 – om vi räknar snällt. Är det dess dödsryckningar vi nu ser?

Är berättelsen slut, snart?


Walking in Memfis


Källor:

Wikipedia

Harari: Homo Deus

Bild 74 – Annus horribilis

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år.

Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.


I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Daniel och jag på stora torget 8/6 1990

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Jerra, datum som ovan

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen.

Men den härliga känslan minns jag tydligt.

Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

DGF på besök

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Jessica och Jenny

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Redan då gillade jag att hålla tal

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Inför balen

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

Årets uppsättning studenter

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Oftast i vått

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.


Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

bild 73 – på villovägar

Vissa saker är värda sina omvägar. Det är emellertid lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla.

Jag har under det senaste året nog varit lite vilse. Å andra sidan innebär genvägar som bekant ofta senvägar. Till vissa saker går helt enkelt inte att gena medan andra är värda all ansträngning. Det fina i kråksången är att man aldrig i förväg kan veta, man måste emellanåt våga chansa.


I Dalarne, närmare bestämt Falun, mitt under brinnande världskrig, den 26:e oktober 1917, hölls en intressant middagsbjudning. Gästerna bestod av två män och en kvinna. Låt oss kliva in i tidsmaskinen och färdas till Falun sent i oktober 1917.

Det är, med dåtida falumått mätt, två tämligen udda fåglar som kliver av aftontåget från Stockholm. En är konstnären Oskar Kokoschka. Han är i Sverige på officiellt uppdrag av Österrikes-Ungerns regering för att ställa ut samtida österrikisk konst på Liljevalchs. Det verkliga uppdraget är dock att leda en propagandakampanj för att sprida bilden av dubbelmonarkin som en ännu mäktig nation. Den andre, geografiprofessorn från Wien Ervin Haslik, är ute på samma typ av uppdrag och kvinnan de ska besöka är Selma Lagerlöf.

I Hasliks och Kokoschkas uppdrag ingår att besöka framstående svenskar, man mötte bland annat Hjalmar Branting, och ett besök hos den berömda nobelprisbelönade och i tyskspråkiga länder mycket populära författaren (särskilt Gösta Berlings saga var mycket uppskattad) var givet.

Säkert var resan ett välkommet avbrott i den monotona krigstillvaron hemma i Österrike. Tyvärr var det Sverige de mötte påvert och även om vi inte direkt drabbats av krigshandlingarna var effekterna tydliga. Dyrtid, svält, strejker och kravaller. Stod Sverige, likt Ryssland, på randen till revolution? (Händelsen samma år som i efterhand gått till historien som Potatiskravallerna är välkänd.)

Normalt skulle Selma tagit emot på Mårbacka i Värmland men på grund av det höga priset på ved hade hon inte råd att värma upp gården under vintern – så det fick bli huset på Villavägen i Falun istället.

Bild från 1913. Källa: projekt Runeberg.org

Selma bjuder alltså, sina reumatiska besvär till trots, på supé och samtalet kretsar kring hur mycket man avskyr kriget. Det dricks rejält. Kokoschka ligger dock lågt i samtalet, hans syfte med resan är inte politiskt utan omväxling, finna ny inspiration för sitt skapande samt att knyta nya kontakter gynnsamma för karriären.

Professor Haslik vill å sin sida ta tillfället i akt och visa den berömda författaren ett korrektur till en bok han skrivit – han skissar på en plan för total, internationell och evig fred.

Han kommer under kvällen, måhända stärkt av brännvinet, igång ordentligt när han luftar sina drömmar om internationell fred – men Kokoschka blir allt mer irriterad. När Hadlik hävdar, och dessutom får medhåll av Selma, att tyskarna lider brist på idealism brister det för honom. Hur tusan kan tre år av försakelser, hundratusentals liv som offrats för fosterlandet, anses vara brist på idealism?!

Haslik och och Selma protesterar förvånat men samtalet fortsätter, det dricks mer akvavit, till långt in på natten. Kokoschka tecknar under tillställningen Selmas porträtt.


Supén slutade, vad det verkar, i fred.

De kejserliga ätterna Habsburg i Österrike-Ungern, Hohenzollern i Tyskland (den siste tyske kaisern Vilhelm II hade senare inga närmare kontakter med naziregimen, han dog i exil i Nederländerna 1941. En detalj är att han kallade nazisterna senapsregimen då den var stark och brun) och Romanov i Ryssland gick under i freden året efter.

Selma lämnade världen strax efter freden, 1940.

Kokoschka dog 1980, nästan 94 år gammal, som känd konstnär. Hasliks öde är, liksom världsfredens, för mig okänt. En vänlig själ på twitter, ”Deadlift Unicorn”, hade vänligheten att skicka mig porträttet:

Källa: Moderna Museet

I närheten av adressen där Selma höll supé ligger idag Villovägens bryggeri. Där görs lokalt öl och gin av Sven – påhejad av Petra. I området låg längre tillbaka en krog. Kanske kunde Villovägens ta fram en lokal akvavit till minne av middagen hos Selma? Den kunde heta…”Selmas Fred(rik)”. Jag tecknar mig härmed för en butelj eller två.

Tänk att en sen natt få dricka akvavit och prata om fred med Selma. Det kan väl inte anses som att ha farit vilse? Det ska jag prova, någon gång. Ja, inte med Selma såklart men jag vet vem jag ska bjuda på den aktuella supén såväl som supen.

Det är lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla. Förr eller senare händer det oss alla. När det händer får man helt enkelt kravla sig upp ur diket. När man faller så får man försöka falla framåt. Skiter det sig fullständigt får man ta ut en ny riktning och försöka igen. Hur svårt det än är finns alltid hjälp. Selma Lagerlöf, exempelvis, finns alltid där redo att sträcka ut en hjälpande hand. Då som nu.

Bröderna fara väl vilse ibland


Selma bodde i Falun från 1897 och staden är mycket stolt över detta. Också jag är mycket stolt.

Villan det refereras till ovan, Villavägen 34-36, köpte hon 1907 och ägde till sin död. Huset är liksom alla hennes bostäder (inte Centralpalatset som helhet, men våningen är inte kvar) numera rivna. Läs gärna Örjan Hamrins berättelse om det. I Falun skrev Selma flera av sina mest framstående verk.

Ännu står hon och blickar ut över Faluån och jag besöker henne ofta eftersom jag gillar att prata med henne. Okej, jag erkänner: hon är en av mina stora kärlekar här i världen.

Det finns saker som återkommande är värda en omväg.

Foto: Camilla A. Sparring

Relaterade blogginlägg:

Hornstöten i Falun

Elsborg


Källor:

Englund: 1917

Wikipedia

Project Runeberg.org

Dalarnasmuseum.se

dt.se

Moderna museet.se

bild 72 – mandom, mod och morske män

Han kunde vara barsk, morfar. Kompromisslös. Hård men rättvis. En riktig karlakarl i mitt tycke. Det tycker jag förövrigt fortfarande.

Min morfar som seglat på de sju världshaven.

Som barn var jag lite rädd för honom – något som snabbt gick över för han var ju så snäll. Bakom den hårda ytan fanns en genuint ärlig och god man. Ett föredöme bland män.

Morfar hade en grundmurad moral målad i de svartvita kulörer som ofta är utmärkande för någon sprungen ur 1800-talets värderingar.

Morfar och min syster sent 70-tal

Även om morfars ibland ålderstigna syn på tillvaron kunde krocka med den moderna världens (mina) värderingar klarade hans uppfattningar tidens skiftningar väl.

Som att utövandet av våld endast sker i självförsvar. Att man behandlar sina medmänniskor med respekt – och respekt är något man förtjänar. Som att hjälpa den bedövande. Som att alltid agera principfast även om det strider mot omkringvarande majoritetens uppfattning.

På det hela taget ganska självklara, samtidigt nuförtiden nästan att betrakta som bibliska, företeelser.

Det finns en berättelse om när morfar ”blev ond” på besättningsmän som haft (antagligen köpt) sex i Brasilien på 1930-talet. När jag frågade honom närmare om saken sa han bara att det var fel! Sånt gör man icke! Men vår herre straffade dem för de fick klamydia allihop. Ha!

Jag vet inte om morfar var särdeles religiös men han refererade ofta till ”vår herre” i en blandning av dåtidens språkbruk och sjömannens invanda vidskeplighet.


Mitt blogginlägg om Paolo blev, med mina mått mätt, smått vitalt och har när detta skrivs delats och kommenterats vida. Det gläder mig. Reaktionerna har dock sett olika ut beroende på vilken filterbubbla det handlar om.

I mitt Facebookflöde dök det upp en person som drev argumentationen kring myten om den lyckliga horan. Vederbörande befann sig där tämligen ensam och fick gedigna svar på tal.

På twitter såg det annorlunda ut. Jag anonymiserar det lite för att inte röra om i getingboet allt för mycket.

Jo, men så måste det vara. Om någon blir rånad och misshandlad måste han först uppröras över alla rån och våld som begås i hela världen innan han får reagera på vad han själv råkat ut för.

Nej. Jag är ironisk. Han har fel. Varför jag är att betrakta som ryggradslös idiot eller hycklare framgick inte.

Sen har vi nästa snubbe – han som tycker att jag borde lära mig sakernas tillstånd från tv-serier.

Personen driver tesen att om prostitution är en form av slaveri är också familjen Wallenberg att betrakta som slavägare. Han gör ingen skillnad på situation härvidlag. Jag vet inte, är det bara jag eller haltar argumentationen något?

Näste man till rakning ömmar för Paolos närmaste – och det är ju fint.

Men han tror, som framgår, att hon som sålde sex blev glad över att hon fick sälja och anser vidare att jag var dum mot Paolo som skrev mitt blogginlägg. Varför, frågar jag mig, har Paolo svikit sin familj om nu offret som sålde sex blev glad av det hela?

Nästa person är rätt intressant. Plötsligt finner jag mig inslängd bland några av landets, ja, världens, mest inflytelserika personer. Till och med för en person med mitt självförtroende är detta lite väl magstarkt. Men visst, jag gillar inte SD.


I veckan blev min partikollega Camilla hotad. Det hade med en artikel i dt.se gällande SD att göra (jag går inte in i detalj). Hon polisanmälde, förstås. Även inkorgen levererar obehagligheter företrädesvis för kvinnor som uppbär politiska uppdrag:

Det kanske behövs ett utökat språkkrav för hatande män? (Kunde inte avhålla mig. Ursäkta sarkasmen.)


Inte en elak kommentar från någon kvinna. Av ca 10 000 som enligt analysverktyget läst blogginlägget om Paolo är det många kvinnor som reagerat men endast en som argumenterat emot mig – men då inte direkt otrevligt. Det hela är på ett övergripande plan tämligen tydligt. Det är männen som är aggressiva och kvinnorna deras offer. Starka kvinnor i offentligheten hotas.

Men vi är även många män som värjer oss mot beteendet, män från vänster till höger, män som istället vill lyfta fram en annan, trygg, självsäker, inkluderande, mjuk, manlighet.

Män som inte känner sig hotade av det faktum att det är män som beter sig så här.

Det börjar dock komma närmare nu, hatet. Illviljan. När står någon i en mörk gränd och väntar på mig beväpnad med ett järnrör? Vågar jag ens fortsätta mitt politiska engagemang med hänsyn tagen till mina barn? När får de i skolan höra om sin idiotiske, ryggradslöse pappa?


I år fyller jag femtio. Jag vet, jag vet, det syns inte på mig. Icke desto mindre är detta sakernas obönhörliga tillstånd. Oavsett ålder vill jag fortsätta kämpa för att försöka vara åtminstone något av det föredöme för mina flickor som morfar var, och ännu är trots att han gick bort 1996 97 år gammal, för mig.

Det är i stort när omöjligt men i ansträngningen döljer sig anständigheten.

När morfar fyllde femtio 1949 var han mitt ute på Atlanten. Kanske var han mest en längtan för mor och att det istället var mormor som utgjorde det verkliga föredömet. Kanske låg styrkan i mormors och morfars gemensamma syn på tillvaron.

Mor var vid födelsedagen tio år och i hennes klippbok finns tidningsnotisen bevarad:

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isaksson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år nedslagit sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början i Trans Atlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men han klarade livhanken och kom senare till samma rederis m/s Argentina där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21:a september deltog han och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norske ångaren ”Hortense Lea” vid dennes undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H H Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Han kunde vara barsk, morfar. För honom fanns inga filterbubblor. Han var inte bekväm när jag, vilket ofta hände, talade om hur mycket jag älskade och beundrade honom. Sådant passade sig inte att uttrycka i hans värld – i synnerhet inte karlar emellan.

Där höll jag aldrig med dig, morfar, sådant måste ofta sägas, men hur det än är med den saken: det finns för få av din sorts män. Då som nu.


Relaterade blogginlägg:

Morfars medalj


Källor:

Mammas klippbok från 1940-talet

Julia

Min svägerska Julia har gått bort i sviterna av cancer. Hon fattas mig, tjejerna är (återigen) förtvivlade men våra tankar går främst till Johan, Elinora och Julias mamma Lina.

Julia. Alltid med ett förnumstigt leende och någon rolig knorr på sakernas tillstånd. Vi fann varandra väl, du och jag, som två, visserligen med olika personligheter, tämligen udda fåglar i den större ingifta familjen.

Julia. Med öga för olika delikatesser, ofta bestående av choklad. Tillsammans tog vi oss an familjens med tiden allt tjockare sånghäfte.

Julia. Ett roligt tillfälle i mitt liv var när jag fick äran att vara toastmaster på ditt bröllop. Medan festen pågick allt längre fick döttrarna sova i städskrubben i festlokalen som inretts i bästa askungenstil. En härlig kväll. En bland många.

Julia. Redan sommaren 2017 var du uträknad. Men du kämpade dig tillbaka och crowdfundade dig via helikopter (med champagnen under armen, givetvis) till fjällets topp.

Julia. All din kreativitet och dådkraft. Vi visste det inte där på fjället men redan hade sjukdomen fått fäste också i Malin. Senare blev du en inspiration i hennes kamp mot samma vidriga sjukdom.

Julia. Kanske kan vi, flickorna och jag, i någon liten mån vara till stöd och nytta när sorgen då och då ansätter dina närmaste. Något vet vi ju om vad de går igenom.

Julia. I en perfekt blandning av västkusten och Jämtland. Så många stunder vi delat i sång och gamman kring ett stort bord. I Mölnlycke. I Söderbärke. I Bydalen. Vi blir allt färre kring det bordet och det sörjer jag stort. Orättvisan smärtar.

Julia. Jag saknar dig. Och jag kommer att minnas dig som en i raden av alla starka, egensinniga och inspirerande kvinnor som lämnat mig. Mormor Astrid. Moster Lena. Mamma Anita. Syster Helena. Hustru Malin. Svägerska Julia.

Allt detta tillhör för mig på samma gång livets realitet som en obegriplighet och orättvisa av episka dimensioner.

Även om det känns bittert att du, Malin, och min syster enbart beviljades ett halvt liv har ni inte lämnat mig tomhänt eller oberörd. Ni har på olika sätt gjort världen lite bättre, ljusare, för oss som ännu lever i den. Ni är alla djupt saknande, älskade och minnesvärda.

Så idag låter jag sorgen minnas sitt ärende som den djupaste ära glädjen kan få. Jag kommer ikväll att tända ett ljus för dig, Julia, äta något kaloririkt av choklad och minnas alla goda stunder vi delat.

Du var själv övertygad om att du nu hänger i kosmos. Jag ser dig där glatt sökandes efter nya spännande casher.

Kanske passar det dig att jag avslutar med några rader från Eddan:

Fä dör,

fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men eftermålet aldrig dör

för envar, som ett gott har vunnit.

Julia. Tack för festen. Tack för glädjen, sången och skratten. Vila i frid.


Relaterade blogginlägg

Skäckerfjällen (när jag var lycklig)


Källor:

Den höges sång, Den poetiska Eddan, de nordiska guda- och hjältesagorna

bild 70 – omvänd Sisyfos

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.


The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är. 


Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat. 


Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here


Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv. 

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det. 

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem. 

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit. 

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,


Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad. 

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig. 

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.


När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast. 

Själv ligger jag länge vaken. 

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.


Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter. 

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år. 


Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.

Foto: Anna Klint

relaterade blogginlägg

i väntan på vadå

Malin

Stilla veckan – hard core

the leftovers

Förnuft och känsla 4

Makalös

Näktergalen från Falun

Kaka söker maka

Vårt vama tack

Sista måltiden

Too-Ticki VS Inferno

the greatest showman

gift

mannen i svepeduken

terra incognita

den inre urtidsmänniskan

Snövit (glöm inte dvärgarna)

jävla Sokrates

de små insikterna

ett halvt ark papper

tårar i regn, tårar i rymd

quo vadis

Gingen

Min vän – och under en tid i livet något av mentor – Claes-Henrik ”Gingen” Jonsson har gått bort i sviterna av Corona. Han fattas mig men min omtanke går i första hand till Åsa, Anna Liv, Johannes, Jörgen och Robert med familjer. Med deras tillstånd vill jag till hans eftermäle foga något som i stora drag bygger på saker jag då och då framfört till honom personligen genom åren.


”Och hur var det med Gingen?”.

Malin kunde efter att vi lämnat Uppsala emellanåt ha synpunkter på att jag då och då återvände dit. Återvändandet gällde Uppsala i allmänhet men V-dala nation i synnerhet. Till bibliotekarieträffar, gasker och kuratorsträffar återvände jag men kanske oftare på senare tid till JuvenalOrden. Alltid hägrade fest och upptåg. Och nästan alltid var Gingen på ett eller annat sätt inblandad.

Frågan Malin ställde vid min hemkomst var alltså i lika delar relevant som logisk.

Claes-Henrik ”Gingen” Jonsson var från Falun men flyttade snart till Uppsala där han kommit att bli mer typiskt Uppsala än Uppsala självt. Iallafall det Uppsala jag känner. Wennerbergs Uppsala, Bellmans Uppsala, glädjens, svärmeriets, kärlekens och den eviga ungdomens Uppsala.

Gingen kom att verka i nära fem decennier på V-dala nation. Främst inom biblioteket och dess verksamhet. Där var han Urstöveln som vakade över oss övriga skitstövlar.

(Bibliotekarien kallas så allt sedan när Gingen uppbar ämbetet en gång råkade servera lättöl till snapsen och för det fick tillmälet Skitstöveln a.k.a. Stöveln. Och eftersom Gingen var först blev han Urstöveln.)

Gingen betydde mycket för oss som var (hyper)aktiva studenter på 1990-talet. Särskilt för oss som ibland av omgivningen lite avundsjukt refererades till som ”Gingens pojkar”. Man avsåg med epitetet oss som drev biblioteket vidare i hans anda. Nu har det sedan 1990-talet hunnit bli många av Gingens barn i biblioteket, både pojkar och flickor, och många är vi som saknar honom.

Vi är måhända ännu i chock. Kanske drunknar vår sorg just nu i mängden sorg runt omkring i en tid när Gingens alldeles förtidiga bortgång blev droppen som fick olustbägaren att rinna över. Men det kommer också en tid när vår fruktansvärda saknad blir som ett småbarn i vår famn.

Men de som saknar Gingen mest är hans närmaste. Det är bara det att vi är så många som känner oss som en del av hans familj.

Jag blev mycket tagen av beskedet att Gingen lämnat oss och har tänkt på hans anhöriga. Något vet jag ju om vad de nu går igenom. Under en tid kommer sorgen och saknaden att kännas övermäktiga men snart nog kommer de goda minnena sakta smygande. Och i Gingens fall finns det många sådana, hela han är en djup brunn av värme att ösa goda minnen ur. Så övergår knytet i famnen med tiden till en stor, varm, låt vara nostalgisk och bitterljuv, känsla. En känsla att vårda.

Jag tänker således på mina egna minnen av Gingen. Vi träffades senast på Malins begravning…eller var det på något JO-kapitel i höstas…? Jag minns ärligt talat inte så noga för Gingen och Åsa tillhör den kategori människor med vilka man bara plockar upp tråden där man senast lämnade den.

Jag tänker på alla körer, föreningar och organisationer som nu förlorat en glädjens mecenat, en humanismens fanbärare, en riktigt god kamrat och kul gamäng.

V-dala sörjer (Foto: Charlotte Folin)

Jag tänker på hur mycket du, Gingen, fattas mig personligen och vill tacka dig för allt du lärde mig medan jag ännu var ung och formbar. Du tog den uppgiften – för mig och för många andra – på stort allvar.

Herregud vad många sena middagar vi delat genom åren. Vad mycket sång, spex, upptåg, tal och skratt vi alla upplevt tillsammans med dig.

Särskilt minns jag en gång när jag återkom till nationen efter några år och du till kaffet för de hänförda yngre studenterna höll en föreläsning om…mig. Jag hade på den efterföljande groggbänken svårigheter att leva upp till din levnadsbeskrivning av mig. Till sist sneglade jag, ivrigt ansatt av frågor om mig och mitt förr, smått desperat mot dig men möttes bara av ditt stora leende och en diskret skål på avstånd. Du tyckte av oklar anledning att jag där och då förtjänade en hyllningskör. Huruvida det du berättade var sant eller inte var av mindre vikt.

Så verkligen genomsympatisk du var. Utan like. Det är inte konstigt att det nu är många som vill ingå i din hyllningskör. För de fanns även när du levde och verkade mitt bland oss.

Tack, Gingen. Tack för ditt bullrande skratt och alltid så vänliga uppsyn, tack för dina visa och uppmuntrade ord, för prestigelösheten och människokärleken, tack för helheten i din fullständigt briljanta syn på livet. Du följde bokstavligen budet till slutet: god och glad bör människan vara – bidandes döden.

Vi gillar ju att ibland lajva Bellman, Gingen, så jag tycker följande rader passar bra i sammanhanget:

Hvem är som ej vår Broder mins?
Fastän hans skugga mer ej fins,
Fastän hans Waldhorn tystnat har,
Är skogens genljud ändå qvar:
Än Floras foglaskara
Skall ömt hans spel förklara,
Än Jägarn vid sin snara
Skall på sin pipa svara,
Hur ibland Orphei Söner
Af Bacchus krönt så sköner,
Han utan Like var.

Ur Bacchi tempel, Carl Michael Bellman


Så vad svarade jag Malin, hur var det med Gingen? Jo, det var ju alltid bra med honom. Det var alltid upplyftande att träffa honom. Han hade den unika förmågan att verkligen se och muntra upp vem det nu var han för ögonblicket pratade med. Malin log och nickade igenkännande, trots mina svårigheter att återge vad vi egentligen mer precist samtalat om. ”Vad bra. Hälsa honom och Åsa nästa gång. Kanske följer jag med då”.

Världen, Uppsala, V-dala och jag själv har förvisso förlorat en profil, en av de genuint goda, men tänk så mycket vi också vunnit genom denne briljante, kärleksfulle man.

Nu låter vi sorgen finna sitt ärende så som den största ära glädjen kan få. Gingen – tack för festen! Det har varit en härlig resa! Jag höjer mitt glas för dig och minns allt det goda. Tills vi ses igen!

(TTT!)

Foto: Anna Liv

Relaterade inlägg:

Mats Olsmats