Varför ger jag inte bara upp? Jag menar, inget går ju som jag vill ändå. Människor dör och andra checkar ut på andra sätt. Falun styrs av moderater och socialdemokrater, Putin är galen, skolan förstår inte hur verklig utbildning bedrivs och planeten sjuk. Varför håller man ens på?
Varför håller man ens på?
Varför gav de inte bara upp? Redan i början av 1944 stod det klart att tyskarna skulle förlora, kriget var avgjort. De hade färre soldater, hade ont om det mesta, i öst ryckte röda armén fram, i söder och norr amerikaner, britter, fransmän med flera. Det var så att säga kört. Det var uppenbart för alla så varför fattade de tyska soldaterna inte? Hitler var ju ett kapitel för sig, men i Whermacht fanns i stort sett enbart hyggligt folk. Ändå pågick kriget i Europa till åttonde maj året därpå. Varför insåg man inte fakta och sträckte vapen?
8:e maj året därpå
En förklaring var att tyskarna var, så att säga, hjärntvättade av den nazistiska ideologin och därför måste avprogrammeras. Tanken byggde på antagandet om fanatikerns och bärsärkens framgång. Den som är mest motiverad, den som tror mest på segern i varje enskilt ögonblick, oavsett förutsättningarna, är den som presterar bäst. För nog var det märkligt: tyska Whermacht hade nästintill inga desertörer och alltså måste de tyska soldaterna enligt ovan förda resonemang vara helt besatta. Och inte bara det: Whermacht presterade dessutom bättre resultat av alla arméer under kriget och är sannolikt en av de bästa arméerna någonsin genom historien.
desertörer (dessert, fattar du eller?)
Slutsatsen som drogs av de allierades skarpaste propagandahjärnor var att man måste bryta ner stridsmoralen hos de tyska soldaterna. Detta tänkte man sig genom att berätta ”sanningen” för dem. Efter att på olika sätt provat att föra propagandakrig kunde man konstatera att det inte fungerade. Vad var det man missade?
Sanningen
Studier visade, bland annat genom intervjuer av krigsfångar, samt av undersökningar efter kriget, att orsaken till de tyska framgångarna stavades soldaternas sammanhållning, deras kamratskap. Den genomsnittlige soldaten struntade i Hitler och hans anhang men värnade mannarna omkring sig. Man lämnade inte någon i sticket genom att desertera. Man kämpade bokstavligen för varandra. Ett intressant skämt i Whermacht var förövrigt att ”nazismen börjar tio mil bakom fronten”.
Tio mil framför fronten
Kamratskapen var alltså stark inom den tyska armén och det kände ledningen till och utnyttjade. Kamratskap, sammanhållning och tillit vinner framgång i krig. Senare en dyrköpt läxa för amerikanerna under kriget Vietnam. Och för Vietnams folk, givetvis. Soldaterna i Whermacht var hursomhelst inga nazister. De var vanliga människor, bagare, arbetare, lärare och hantverkare. Vanligt hederligt folk, som brydde sig om varandra, helt enkelt.
Vanligt folk
Vadå ge upp? Bara för att världen är skev. Nej, jag ger inte upp. Människor må vara som de är, världen också. Har man någon vid sin sida som är villig att ta en såväl metaforisk som verklig kula för en, någon som man vill dela en skyttegrav med, så är allt gott nog. Mer än så, faktiskt.
Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, det finns faktiskt två jag. Ett före Uppsala och ett efter. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och nu, när livet går lite i moll, så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken allt oftare återvänder dit.
På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.
En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit bildad med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull man i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.
Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt namn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står nu här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar – i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av uppsluppen munterhet som skänker två personer med samma namn.
Aldrig två gånger
Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket denne bror, och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?
Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.
I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig.
De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss” Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.
Du ska inga gudar hava jämte mig. Gamla testamentet i ålderdomlig översättning. Religös eller inte, i Faluns barocktempel står tiden stilla, där infaller ett lugn, det är en rastplats på resan. Det har det ju alltid varit.
Man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Skepp ohoj!
Den dag då jag kasta svärmor i Volgasjön. Min svärmor, flickornas älskade mormor, har lämnat oss.
Pappa, du får inte dö”. Det där är ett återkommande konstaterade i mitt hem.
Min syster sa någon gång under sin sjukdomstid, lite galghumoristiskt, att vi sitter på den ruttna grenen på familjeträdet. Arv och miljö, gener och otur, se där insatserna i livets stora roulette. Döttrarna lever ut sin förtvivlan över den brutala verkligheten. ”Pappa! Varför dör alla kvinnor i vår familj!? Farmor som jag inte ens fick träffa, faster Helena, mamma, Julia. Och nu mormor! Och Viktor har ingen fru! Det finns inga kvinnor i vår släkt!” Det blir lite tragikomiskt. Ändå väcker det tankar. Jag funderar. Över de som gått före, över människor jag delat upplevelser med, över saknaden och spåren de lämnat och över risken att idealisera gamla tider och viktiga människor. Hon är saknad, mormor/farmor/svärmor/mamma/hustru Margareta.
Söstra mi
1856 hittade några gruvarbetare benrester i en kalkstensgrotta utanför Köln. Detta var inget ovanligt men just det här fyndet visade sig vara unikt. Fyndet fann sin väg som gåva till en lokal gymnasielärare (sic!) tillika en entusiastisk samlare av fossiler. Sedermera fastslogs att detta inte var några vanliga benknotor utan ett märkligt fynd. Den sluttande skallen, kraftiga näsan och kraftiga ögonbrynsvalkarna skilde fyndet från våra egna förfäder.
Nyheten basunerades ut: man hade funnit en ny människoart, äldre än Bibeln! Detta var kontroversiellt och nyheten möttes av misstro. Kyrkan ropade kätteri. Mängder av alternativa förklaringar förfäktades av andra. Men allt fler fynd styrkte det faktum som dittills avfärdats som skadade lämningar av vår egen art – det har funnits en annan människoart som levt sida vid sida med oss.
Neandertalaren har redan från början utmålats som en dum barbar vilket kanske inte är så konstigt. Möjligen ligger det något provocerande i att vi delat jorden med en annan människoart, kanske behöver vi rättfärdiga att vi finns kvar medan neandertalarnas själar lämnat jorden. Kvar lämnade de ett avlägset eko av sig själva, några knotor och lite DNA i var och en av oss. En dyster slutsats är att vi ofta anser människor vi delar jorden med som mindre värda. Sent har vi insett att vi inte borde utgå från att homo neanderthalensis är trångsynta eller dumma. Själv har jag sedan internets barndom som alias ibland brukat kalla mig Neandertalson. Oklart varför. Varför håna någon man inte känner? Men något av neandertalare har jag alltså i mig.
Hon har alltså lämnat oss nu, min svärmor. En fin människa som jag känt lika länge som min egen mor. Margareta dukade till sist under i samma förhatliga sjukdom som tog hennes dotter, förloppet var exakt det samma med den skillnaden att hon blev nästan åttio år. Lika mycket värd som alla andra människor men så värdefull för oss. Vi gråter, skrattar och minns, flickorna och jag. Vi är rika som fick lära känna henne.
Det finns alltså inga kvinnor kvar i familjen. Eller? Jo. En hel drös med döttrar som väntar på att ta livet i besittning. Det är Mina, Liv, Louise, Line, Elinora och Lykke. Det är underbart, leve livet! Mina (döttrar) har inte den onda genen. Men otur kan man ändå ha. Det har de lärt sig den hårda vägen. Oavsett, min uppgift är att inspirera dem att göra sina liv underbara och fundera över varför de är unika i sin tid. Som jag ser det skiljer vi oss inte från neandertalarna i det avseendet.
Jag må sitta på den ruttna grenen, men istället för att fundera över när den går av sneglar jag upp mot solen som bryter igenom lövverket och ler lite för mig själv. Faller gör jag förr eller senare men jag fortsätter resa mig tills allt som finns kvar av mig är några benknotor och ett eko av en viss tid i universums stora tombola. En tid av tur och otur, sorg och glädje.
Solen letar sig ner genom lövverket och skiner över tre generationer
Vad svarar jag på döttrarnas önskan om ett evigt liv för mig? Jag tackar för omtanken men berättar att det låter jobbigt. Det viktiga är inte när jag dör utan hur det kommer att kännas den dag det sker. Min förhoppning är att det känns bra för mig och att den närmsta omgivningen sörjer. Får jag välja tidpunkt väljer jag den sextonde november klockan 21.48. Dels för att det normalt sett är den dystraste tiden på året och dels för att någon form av cirkel då skulle vara sluten.
Så jag svarar: ”Vet ni, jag kommer att dö en dag. Och när det sker vill jag att ni sjunger två sånger:
Det var en gång jag tänkte att punchen övergiva men det får aldrig ske så länge jag får leva. Och när jag en gång dör så står det på min grav: här vilar en som svenska punchen övergav! Jag gillar, jag gillar punchen, jag gillar den som punchen skapat har. Jag gillar, gillar punchen, jag gillar punchen och dess far!
och
I dag ska pappa i jorden fram med de dukade borden ack vilken glädje och ack vilken fröjd. Får vi int’ peppar och kringlor så får vi väl brännvin och semlor, det gör det samma blott själen är nöjd.”
Hon skrattade alltid när jag sjöng ”Svärmor”, svärmor. Det är bra Fredrik, sa hon. Det är tur vi har dig. Det är vid närmare eftertanke tvärt om, jag har haft tur att ha en sådan omtänksam svärmor. Tack för all godhet mot mig och flickorna, tack för all trevlig samvaro och god mat. Vi strävar väl vidare en stund, vi andra. Ett fint sällskap fattigare men många minnen rikare fortsätter vi.
På påskafton kom hon upp ett tag och gav mig en kram. Ett vemodigt leende och vi utbytte blickar i tyst samförstånd. Mer behövdes inte. Låt barnen ha en fin påsk, sa din blick.
Vissa saker är värda att föra vidare, inte andra. Hur inser man skillnaden?
Jag vet inte hur Hans Werthén var som privatperson eller yrkesmänniska men han framstod, åtminstone de gånger jag träffade honom, som tämligen ämabel. ”Golf är en sämre form av jordbruk”, är ett citat från honom. Det är roligt sagt.
Viskningar och rop är Ingmar Bergmans uppgörelse med svek och elände i relationer under ett liv. Men filmen konstaterar också att det samtidigt ryms underbara saker i tillvaron.
Jag läste någonstans att vi tänker ungefär sjuttiotusen tankar om dagen. Hur många av dessa har man aktivt valt att tänka? Hur många är resultatet av yttre impulser? Det må låta som en klyscha men man bör vara försiktig med sina medmänniskor. Vad man säger till och om dem. Vad man för vidare, gillar och delar. Allt sådant får, eller kan få, oanande konsekvenser.
Tankar, känslor, samtal
Den tjugonionde augusti 1255 hittades pojken Hugh död i en brunn i den engelska staden Lincoln. Snabbt spreds ryktet, det behövs inga sociala medier för sånt, att det var ett bestialiskt ritualmord begånget av judar. Samtidens ansedde krönikör, en viss Matthew Paris, diktade dessutom ihop att det minsann var framstående judar från hela England som samlats i Lincoln för att tortera och döda barnet. Lögnen spred sig snabbt och snart dök vittnesmål om liknande händelser på andra platser upp. Viskningar och rop leder lätt till myter och vandringssägner.Den uppdiktade historien om mordet på Hugh ledde till förföljelser och massmord på judar och till slut, år 1290, utvisades hela den judiska befolkningen från England.
Den påhittade berättelsen fick på olika sätt nytt liv århundrade efter annat, bland annat genom de kända Canterburysägnerna. Ingredienserna känns igen i mängder av antisemitiska myter och konspirationsteorier. Det är tyvärr ett tidlöst fenomen. Under presidentvalet 2016 briserade ”Pizzagate”. Det påstods att i källaren på en (eller flera) pizzerior hölls barn fångna för att utnyttjas sexuellt. Det hela antogs vara en pedofilhärva organiserad av det demokratiska partiet och vid åtminstone ett tillfälle dök en beväpnad man upp vid den utpekade pizzerian (som inte ens hade någon källare). Myten fick, trots att den var helt grundlös, spridning och skadade Hillary Clintons kampanj. Och efter 2020: Stop the steal.
Ingen vet hur pojken Hugh egentligen dog men han begravdes under pompa och ståt i stadens katedral som ett helgon omgärdad av rykten om utförda underverk och tillresta pilgrimer. Först 1955, tio år efter Förintelsen, tog katedralen i Lincoln avstånd från myten och satte upp en informerande text om vad som egentligen hänt. Fejknyheten bestod alltså i det här fallet i sju hundra år.
Tankar, känslor, samtal
Tankar är inte fakta. Tankar bidrar till känslor. Känslor kan ställa till det. Genom att bli medveten om vilka tankar som är skadliga för både sig själv och andra kan man begränsa dess spridning och skadeverkningar. Man kan alltså, i viss mån, styra sitt känsloliv. Både kollektivt och individuellt. Det går. Vi utsätts dagligen för påverkan från allehanda håll där lögn och desinformation är handelsvara. Man får ta ansvar själv för att inse skillnaden. Det gäller att i enlighet med detta sätta ner någon form av fot här någonstans, som en chef en gång sa.
Det var länge sedan jag såg filmen viskningar och rop. Det kanske är dags att se om den. Jag minns att den uppmanar tittaren att se bortom det första intrycket. Det finns alltid mer att upptäcka. Filmen är att betrakta som en illustration av minnen, drömmar och tidens gång, snarare än verkliga händelser. Precis som den här bloggen.
Det slår mig att livet är som en film. Är man i en roll kan man inte bli omtyckt av alla. Man får acceptera det. Men vi bör vara försiktiga med vad vi säger om varann.
Tankar, känslor samtal
Man bör på olika sätt låta sin röst höras. Man bör också lyssna. Jag träffade Hans Werthén flera gånger under min tid på V-dala studentnation. Han var rolig. En gentleman av den gamla sorten, på gott och ont. Citatet om golf är värt att minnas och att föra vidare.
När dessa rader skrivs är det fyra år sedan jag kröp ner bredvid Malin på sjukhuset för sista gången. Jag visste att det var en av de sista gångerna, men inte den sista. Sedan dess? På västfronten intet nytt.
Vi går på en somrig grusväg mellan Trångsviken och Mo. En envis geting gör oss sällskap. Du förundras över att jag insisterar på att skriva en hälsning till dina föräldrar i gästboken.
”Här, ta hand om henne.” Hur kunde jag någonsin glömma den uppmaningen? Det är helt bisarrt. Det är ju det viktigaste någon sagt till mig.
Jag blir aldrig färdig. Men jag måste skärpa mig. Se vad som är viktigt, och mindre viktigt, under min återstående stund på jorden.
Tempus est amicus noster är latin och betyder tiden är vår vän. Men den här gången är det inget tillkämpat, lagom hurtigt, latinskt citat jag letat upp. Nej, jag har faktiskt för egen panna värkt fram tanken och sedan översatt via Google translate. Mest på kul. Men stämmer det, är tiden verkligen min vän? Är den inte det får man istället försöka vara andras vän så gott det går.
Vem har ansvaret och i vilken hand? Jag har ansvaret i första hand.
Det har gått fyra år. Lika länge som det första världskriget pågick. Under tre av dessa år har jag återkommande lovat både mig själv och omvärlden att nu är det färdigt, nu är det sista gången jag skriver om Malin. Ändå sitter jag här igen. Jodå, nog anar jag mina närståendes pannrynkor. Bara ytterligare ett meningslöst anfall mot bättre vetande och reson. Tiden läker alla sår, tiden är vår vän.
Nere i Falu gruva sa du ja till mig. En förlägen guide var vårt sällskap när jag under facklans fladdrande sken trädde ringen på ditt finger. Du var min och dina glittrande ögon lyste framtidens väg genom mörka schakt.
Insprängt:
En dotter snor min parfym. Borde jag byta märke?
En dotter äter köttkorv och bearnaisesås. Vad krävs för faderskapstest?
”Remember, when you are dead, you do not know you are dead. It’s only painful for others. The same applies when you are stupid.” Ricky Gervais.
Lever jag ett dubbelliv? Ett i verkligheten och ett i förflutenheten där Malin lever och skrattar sitt underbara skratt?
Jag är inte ensam om att nätter igenom tröstat gråtande barn eller att under timmar stirrat ut i tomma intet. Allt detta är det många som dagligen gör. Men jag är ensam om Malin. Det är inte mycket mer att säga än att jag saknar henne. Hon var min vän. Men jag är också ensam om mina barn och om framtiden.
Jag stannar i samma ögonblick jag kliver in i rummet. Ni sover tillsammans, vår nyfödda dotter och du. Det är det vackraste jag sett.
Bitterheten måste hållas i schack var dag. Varje morgon måste jag hitta en anledning till att stiga upp ur sängen och fortsätta fungera som en i allt väsentligt normal människa. Den anledningen stavar jag till döttrar.
Du har fått en dotter till. Här, ta hand om henne. Din fru behöver oss.
Jag såg oss åldras tillsammans, Malin och jag. Hennes död utgör en stöld jag inte kan hantera. Alltså skjuter jag den ifrån mig. Det finns mycket att vara glad åt. Men kan jag inte dela det med henne är det egentligen oväsentligt. Min strategi har gått ut på att klara mig igenom dagen för att äntligen få läsa och sova. Så har det ofta känts under fyra år. Det håller inte. Det finns mer att upptäcka och älska.
Så nära som jag kom dig har jag aldrig kommit någon människa. Jag kan aldrig nöja mig med mindre.
Man får öva sig i att försöka hitta rätt spår i livet igen. Jag har skändligen misslyckats med det under de år som passerat. Fredsförhandlingarna har alltid gått i oförsonlighetens stå.
Jag brukar ibland inför högtider bjuda elever som är ensamma eller har det svårt hem till mig och flickorna. Det är sällan någon antar inbjudan men det leder ibland till intressanta samtal om livets meningslöshet. Som vikten av att vara någons vän.
Om barnen är säkra och glada så kvittar resten. Tänk att det skulle ta så lång tid att inse det.
Övning ger färdighet, heter det ju. Men jag tvivlar. Jag har under de här åren haft svårt att manövrera. Någonstans gick jag vilse. Jag har varit en dålig pappa, son och vän, jag har svikit människor. Men vad värre är: jag tycks ha förlorat mig själv.
Jag tittade in i dina ögon under ett ögonblick jag inte visste var det sista. Fortfarande kunde jag ana glittret från gruvan. Fortfarande såg jag ditt innersta. Nästa gång jag såg dig levde du inte mer. Jag dog lite då. Att skiljas är att dö en smula.
Rummet försvinner när jag minns våra vackraste ögonblick. Hennes skratt och ilska, röst och doft. Det onda bleknar och det goda förstärks. Men jag undrar för mig själv om man kan snabbspola tiden. Snälla Google translate, hjälp mig att förstå. Hur översätter man kärlek, sorg och längtan?
Jag gillar inte påsk, pappa. Det var typ då vi lämnande mamma för sista gången. Åh, lilla du, inte har vi lämnat henne. Det gör vi aldrig. Kom så målar vi ägg.
Jag blir aldrig färdig och det är som det ska med den saken. Jo, färdig med eländet har jag blivit, nu finner jag mig förvandlad till något annat. Något annorlunda. Annorlunda är bra. Vem vet, kanske blir det en gång lika vackert. Men alltså annorlunda. Jag tror jag vet vad det är. Jag har börjat förnimma den fulla innebörden av sorg.
Universum är oändligt, dessutom expanderar det. Kanske ligger det i sakens natur att något som är oändligt med nödvändighet måste växa.
Här, ta hand om henne. Ja. Jag lovar. Det är det enda viktiga. Lilla du, tiden är vår vän.
Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning. Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.
Det blev fred tillslut även på västfronten. I den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden 1918. Det åstadkoms genom att människor började prata med varandra. Jag har någon att prata med. Det kommer alltid en ny morgon. Tiden är min vän.
Livets ögonblick. Dess olika nedslag. Jag vet allt om detta.
När någon sviker återupplever jag en ytterst liten del av sorgen från när Malin dog. Varje gång jag sviker tillfogar jag någon det samma. Det är en svårbemästrad paradox det där, hur ska man någonsin våga satsa igen?
Våren 2002
Vad är det viktiga? Att låta sorgen göra sitt ärende? Att fly den tunga realiteten till lättsamhetens fåfänglighet? Hur fungerar det egentligen, livet? Strunt samma. Det blir ändå aldrig som man tänkt.
Den plötsliga friheten är ljuvlig när den kommer. Insikten att det faktiskt är över, vad det nu var som kändes tungt, och känslan som kommer därav. Att känna sig oberörd av en påminnelse, faktiskt närmast lättad över att inte vara en del av det. Det är en något vidunderlig känsla.
Oktober 2005
Jag inser att jag är ignorant. Jag tror nämligen att jag vet så mycket och lika övertygad som jag är om min duglighet och briljans är jag ovetande om att allt jag tror mig veta är en illusion. Mänskligheten må veta relativt mycket men inte individer – var och en av oss behandlar per automatik andras kunskaper som våra egna. När jag exempelvis uppsöker vården eller lämnar bilen på service är det andras kunskaper som tillämpas, inte mina.
2009
Kunskaper, tjänster och behov som vi köper eller tillgodogör oss är inte liktydigt med egen kunskap. Forskare har, för att belägga detta, bland annat undersökt hur många i en undersökningsgrupp som kunde förklara hur en relativt enkel sak, ett blixtlås, egentligen fungerar. Blixtlåset är en uppfinning relativt många använder dagligen men, som det visade sig, relativt få kan förklara.
Millenniets näst sista kväll
Det här är inte nödvändigtvis dåligt, det är bra och nyttigt att vi människor lärt oss samarbeta. Men betänk samtidigt hur lite var och en faktiskt vet om världen. Jämför man med stenåldern då individer måste kunna tillverka sina egna kläder, göra upp eld, jaga kaniner och fly från lejon ser vår tid, i all sin briljans, annorlunda ut. Mänskligheten vet som kollektiv oändligt mycket mer idag men individer vet faktiskt mindre. Vi som lever idag måste i mycket större utsträckning än under forntiden förlita oss på andra för att tillfredsställa våra behov eller vår trygghet.
Nyårsafton Lausanne 2004
Vad som är viktigt? Jo, att klara sig själv och ta ansvar. Jag är ensamstående förälder med två tonåringar som stundtals har det tufft. Jag tar hand om min gamle far. Jag försöker ständigt bjuda in och till. Jag försöker även bidra till demokratin och vara en bra lärare. Jag säger inte detta för att väcka sympati eller kokettera med min godhet utan för att det är så man gör här i livet. Delar med sig av kunskap och förmåga.
Capri 2000
Helt ensam är jag inte. Jag har hjälp. Men jag klarar mig själv. Var och en står sig själv närmast. Att förstå sig själv är att i någon mån inse vidden av sin okunskap och hur begränsad man faktiskt är. Ibland dyker det dock upp händelser och personer man bör undvika. Den insikten innebär frihet. Det är en vidunderlig känsla. Jag tror kunskap, eller klokhet om man så vill, är förmågan att kunna avgöra vad som är viktigt respektive oviktigt här i livet och att göra val i enlighet därmed.
Kroatien 2016
Trots att jag, liksom vi alla, blir äldre så är jag övertygad om att tiden är min vän. Sorgen har gjort sitt ärende. Den får fortsättningsvis gärna vara en naturlig del av livet men inte hindra mig från att ha ett bra liv. Sorg och glädje i en salig blandning. Ingen slipper undan livets skiftningar det enda man kan göra är att förhålla sig. Det är det viktiga.
Falun 2023
There’s a flip side to that coin. Varje gång jag påminns om något tillfälle av total lycka återupplever jag något av den. Och det finns så många att välja bland.
Livets ögonblick. Dess olika nedslag. Jag svävar i total okunskap.
Nyårslöften är inte min grej. Det räcker att 2023 blir annorlunda än 2022.
När chansen ges bör man ta den. Det har jag ofta varit dålig på genom åren. Men en gång tog jag vara på den och ni kan inte tro vad som hände sen.
Nobelpristagaren Enrico Fermi har givit namn till Fermis paradox. Denna paradox belyser problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar. Fermi formulerade frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, påträffats.
Pappa, hur tänker du kring kärlek? Och kom inte dragandes med mamma nuigen. Du måste lyfta blicken.
Ja var finns den, kärleken? Och hur gestaltar den sig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men samtal med döttrarna är ofta intressanta på ett existentiellt plan och man får ta chansen när den ges.
Under förrförra valrörelsen gav jag mig ut i cyberrymden för att jaga träsktroll. Nu är perspektivet ett annat. Fermis paradox är emellertid lika tillämpbar med den skillnaden att det är jag som är träsktrollet. Låt vara ojagat – även om det på ett statistiskt plan borde vara skottpengar på mig som varandes vit, medelålders, heterosexuell man. Det är ju trots allt vi som hittar på det mesta av världens elände. Tur för vissa av oss att kollektiva bestraffningar inte tillämpas.
Ett träsktroll från andra sidan galaxen
Det krävs mycket mod för att ge sig in i det okända. Som ett samtal med en tonåring. Ibland har man visserligen inget val, som när Malin dog, men ändå – det går att möta den ovissa framtiden på olika sätt.
Fakta är odiskutabel: Jag tog en gång en chans som ledde till att jag levde tjugotre år med någon som gick bort i cancer 2019. Hon paddlade en otroligt vacker kajak av mahogny som jag aldrig vågade prova, vi fjällvandrade, vi sjöng, vi reste och vi upplevde. Vi fick två barn.
Så här flera år efter hennes död inser jag, när jag åter lyfter huvudet, att jag tappat det. Kanske behöver jag en inspirerande vän, någon som får igång mig igen. Eller kanske inte, jag vet inte riktigt. Det är lite läskigt att definiera i vilken form man kommer ut på marknaden efter att inte varit där sedan 1995. Och att dessutom försöka ge relationsråd till en tonårsdotter. (Lär dig självförsvar och att springa?) Känslan är hursomhelst bäst beskriven som att ge sig ut i världsrymden som varandes Kapten Zoom.
Vem är det där, pappa? Shrek?
Många människor, inklusive jag själv, är rädda för det okända och vill ha enkla svar på svåra frågor, vanans makt är stor. Älskar jag min partner? Jul och semestrar ska oavsett svaret på den frågan vara som alltid och köttbullarna ska fram varje onsdag. Detta är kanske skälet till att den som faktiskt borde separera inte gör så.
Rädslan för det okända kan vara paralyserande. Man tror lätt att hela livet faller ihop om det inte är som det brukar. Jag kan tillhandahålla ett empiriskt svar: det gör det inte. Det kan falla ihop av andra skäl, men inte på grund av förändring. Annorlunda är i allmänhet bra. Vi har hur många exempel som helst på när livet blivit bättre genom nya perspektiv och möjligheter.
(Kanske hittar vi här en delförklaring till varför en partner misshandlar och varför en misshandlad inte omedelbart flyr. Människor som bara har ett perspektiv tenderar hursomhelst att vara mer våldsamma än de som ser och präglats av flera.)
En sak står i alla händelser helt klar. Fermis paradox blir extra tydlig inom datingapparnas obegränsade cybervärld. För: var är de? Det borde ju finnas intelligent singelliv därute. Jag har provat nätdejting till och från, det erkänner jag utan omsvep för min dotter. Hon verkar helt oberörd av det som i min värld är ett stort erkännande.
Det normala samtalet med tonåring. Annorlunda är bra.
Hur det gick? Ja…, visst har väl en och annan hört av sig. Men det känns… ja, integritetskränkande. Det är, i min lilla värld, inte så det ska gå till när man blir kär. Fast det klart, annorlunda är det ju med appar. Sämre. Människor är ju så mycket mer än en bild och (i bästa fall) femhundra ord. Vi tittar på varann, tonårsdottern och jag. Jag inser straffsparken. Att jag på bild framstår som ett träsktroll från andra sidan galaxen eller mer seriöst: att man är körd som 52-årig manlig glesbygdsbo. Graningekängor ftw!
Hur kommer hen som kör snöplogen till jobbet? Är det rätt att samarbeta med SD? Varför finns det bara ett konkurrensverk? Varför dog hon? Finns det ingen i hela universum som vill besöka operan med mig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men jag har faktiskt svar. Jag tycker det hela kokar ner till ansvar gentemot mig själv och flickorna. Ingen annan än jag fixar livet åt mig. Så var det då och så är det nu. Tillvaron är konstant.
En sak till står dessutom helt klar, säger jag till hon som faktiskt fortfarande sitter kvar vid köksbordet. Det handlar inte om hennes mamma. Men den som till äventyrs vill hänga med mig måste vara av sådan dignitet att hon kan vara en pålitlig vuxen, vän, till mina döttrar. Varför? Ja, det är inte en extra mor vi pratar om. Men om jag hoppar över gärdesgården i förtid måste det finnas någon senior rådgivare kvar. Ett back office management. Sådana är viktiga att ha även för unga vuxna. Eller för 52-åriga män i staden och glesbygden. I synnerhet för dem, inser jag när jag tänker efter. Nu skrattar faktiskt tonåringen.
Jag tror hursomhelst jag funnit det, berättar jag slutligen. Lösningen på hur jag vill leva mitt liv. För än skymtar inte gärdesgården även om den ständigt snickras på. Jag vill våga prova nya, annorlunda, vägar i livet och rent allmänt försöka vara en så god och glad människa jag kan. Som det heter: nytt år, nya möjligheter! Love is all around! Och oavsett hur det känns, kärlek eller sorg, ensamhet eller flersamhet: det kommer inte alltid att kännas så här.
Annorlunda är därför bra.
Okej, pappa. Det ger sig nog för dig. Och för mig. Förresten vill jag pierca naveln. Alla gör ju det.
Nästa gång den ges ska jag ta den. Chansen kommer kanske aldrig tillbaka.
Jag lovar mig själv att 2023 ska bli, vid en jämförelse, ett mycket analogt år. Ett annorlunda år.
Formuleringen ”att bygga ett monument över sig själv” är ett sätt att beskriva ett relativt omfångsrikt företag som onödigt. Men kanske finns egna monument i verkligheten? Är de i så fall onödiga? Vem har en byst över sig själv som barn om vederbörande inte händelsevis råkar vara Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea?
Engelbrekt. En kändis som aldrig besökte Falun. Karl Hultströms mest kända verk invigdes 1919. Engelbrekt är Faluns mest ovetande kändis, kanske
Ordet monument kommer från latinets monumentum där mentum avser sinne, minne, komma ihåg, och förleden i ordet borde avse singular (mono). Ett monument är alltså ett sätt att minnas någon eller något som på ett eller annat sätt satt sitt prägel i historien. Börje Salming, exempelvis, får snart en gata i Kiruna uppkallad efter sig. Monumenten möter alltid samma frågor. Hur ska det ut? Var ska det placeras?
Det finns en grupp på Facebook som heter selfies med ovetande kändisar. I gruppen lägger man upp en bild på sig själv med en kändis som är ovetande om att hen blir fotograferad. Det låter kul.
Selma är en kändis som bodde länge i Falun. Statyn invigdes 2011. Den har gjorts av konstnären Arvid Backlund utifrån en befintlig modell. Men inte modellen till vänster.
Jag brukar ibland ge mina elever en fältuppgift som innebär att de får ge sig ut i staden på jakt efter historiska spår. Uppgiften handlar i olika varianter om att identifiera den fjättrade Clio – alltså varför varje skildring av historien säger mer om den tid som den tillkom under än om den skildringen avser. Eleverna får leta efter kolonner, torg, religiösa byggnader, viadukter, bibliotek, amfiteatrar, badhus och statyer och arbeta med frågan om vad vi vill minnas, varför och vad vi kan utläsa av placeringen.
Revykungen (och) Ernst Rolf (till höger) föddes i Falun. Byst av Arvid Backlund i Hästparken.
Statyer väcker ofta känslor. Känd är dramatiken kring Engelbrektmonumentet i Falun. Drag var det också 1868 när statyn av Karl XII i Stockholm skulle invigas. Strindberg var skeptisk. Han beskriver saken i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son”.
Huvudstaden med dess höga kulturintresse ville resa en staty åt Carl XII? Varför? Var denne sista medeltidsriddare tidens ideal? Hade Gustav IV Adolfs och Carl XV:s idol blivit ett uttryck för den okrigiska tid, som bröt in? Var det ett eko från skandinavism-tiden, då Han selv etcetera skulle uppliva Sveriges multnade krigsrykte? Eller utgick det hela, såsom ofta händer, från bildhuggarens ateljé? Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas. Läktarna för åskådarna restes, men så olämpligt, att ceremonin icke för åskådarna kunde åses, och innanför inhägnaden ägde endast hov och bjudna, sångare och de betalande tillträde. (…) och alla ansåg sig äga rätt att se på. Tillställningen blev förhatlig. Man skrev och petitionerade om läktarnas nedtagande, men fick nej. Folket rörde på sig och ville riva läktarna, men då kom militären ut.
Vad säga? Att man 1868 visste att uppskatta sångare? Bra där, som det heter.
Två ovetande kändisar En ovetande sångare
Min bror var ett mycket älskat barn. Han ansågs även bildskön (som bäbis). Det hela gick så långt att det övergick i någon sorts dyrkan, nästan kult, av honom. Allt medan jag och vår syster viftades undan som envetna och bråkiga. Som det föll sig fanns i familjens vänkrets en konstnär. Det verkade inte alls bisarrt, inte på något sätt konstigt eller överdrivet, att låta beställa en byst av endast ett, visserligen högt älskat, av sina tre barn.
Tiden fortsatte sin obönhörliga gång. Barndomens lyster bleknade till förmån för ungdomsaknens pipiga bröl. Allt längre in garderobens dammiga gömmor fann bysten sedermera ro. När modellen för konstverket många år senare skilde sig ville exfrun inte veta av någon stod av sin före detta make. Märkligt kan tyckas, men så var det. Bysten bidade nu sin tid i ungkarlslyan väntandes på Bilbo. Så slumpade det sig att den efter ett besök ”glömdes” hos mig. Varför någon åker omkring med en byst av sig själv i bakluckan (och tar med den in i huset som gästas) är måhända en rimlig fråga i sammanhanget.
Sedan dess har den tronat i mitt soprum – mest som ett skönt sätt att skrämma människor. Inte över tröskeln skulle denna obehagliga tingest från förr, detta vidunderliga monument över en svunnen epok. Så kom snilleblixten! Han är ju känd nu, junior. Bysten kan bli värdefull! Sagt och gjort: jag tog in den. Nu är den min! My precious. Pappa! Tog du in den!? Var ska du ha den?!
Min bror har en byst över sig själv som barn trots att han inte är vare sig Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea. Men verkligheten är också en annan. Han bygger genom sitt liv och sina gärningar ett monument över sig själv. En hyllning till livsnjutningen, glädjen, rättvisan och godheten. Det kan aldrig vara onödigt. Det var nog vad våra föräldrar och deras vänner såg i den lille gossen. Av samma anledning som vi människor i alla tider huggit stoder till vänskapens och kärlekens värn och ära lät de beställa en över honom.
Var och en må bygga sitt eget monument. Placera det närmast hjärtat, fota sig bredvid eller låt bli. Jag vill mena att om man bygger det (skyll mig gärna för att vara en klyschornas okrönte revykung) av kärlek är det aldrig onödigt.
Styrsö i början av november 2022. Under några dagar företar jag en resa genom både gamla album och inom mig själv. Inombords, så att säga.
Morfar, antingen bakom eller framför kameran, på en isig båt. 1920-tal
Den som äger information äger framtiden, sägs det. Pengar, makt och inflytande är vad hen i så fall äger. Jag vill inte ha något av det där. Lätt sagt av någon i min privilegierade sits, jag vet. Jag vill istället äga historien. Min historia. För då äger jag också framtiden. Det är oändligt mycket viktigare än materia.
Morfar och mormor har träffats på Styrsö. 1930-tal. Resultatet blev…
Min gamle vän Patrik hörde av sig med ett önskemål. Hans son Johan har precis gått bort och det var föräldrarnas önskan att jag skulle skriva en vers. Jag lovade att försöka mot villkoret att de både fick refusera och ändra som de önskade. Jag är ju ingen poet, självklart inte, men vissa förtroenden får man inte backa ifrån.
…att mor och far gifter sig, på bilden flankerade av moster Lena och hennes Lennart, i Styrsö kyrka 1966
För 30 000 år sedan begravdes vissa människor i överdådiga gravar tillsammans med pärlor av elfenben, armband, juveler, konst och allehanda skatter. Andra fick nöja sig med ett hål i marken som sista viloplats. Ojämlikheten spåras i historien genom egendom. Hur mycket rikedom den döde fick med sig i graven eller hur många hektar han i livet ägde. Men du kan ingenting ta med dig när du dör. Ägandets historia fortsatte och ur den föddes hierarkier. Och så är det förstås än idag. Men jag funderar över något som historien inte lika enkelt besvarar: går det att vara känslomässigt ojämlik?
Styrsö kyrka i november 2022. Släkten följa släktens gång
Det råder järnhårda missförstånd på många håll och kanter. Det är ibland nedslående. Det måste vara ett missförstånd att Johan lämnat alldeles för tidigt. November bjuder på karameller av granit, menar Tranströmer. Han har nog rätt. Plomberna ryker så det står härliga till. Det har de visserligen alltid gjort och inte bara under min födelsemånad. Samtidigt: det konstrueras en playa utanför vårt fönster. Liknar sånt!? hade säkert morfar muttrat om saken.
Den enes strand är den andres båtebacke
Jag satt länge och tänkte på Johan. Jag har genom åren följt honom och hans föräldrars liv på visst avstånd, som man gör numera. En så vacker relation de verkar haft. Samtidigt som jag nåddes av hur illa det stod till med Johan fyllde min gudson Sixten år. Livets växlingar. Jag skrev ett par rader, med inspiration från så långt tillbaka som Johans dop. Hans föräldrar bearbetade raderna så det blev som de tyckte passade. Några rader om Johan. Deras rader. Det är Johans närmaste som äger hans historia. Johan förblir en inspiration trots att hans liv blev kort. Så kommer det alltid att vara.
En snäll, varm, glad och omtänksam vind drar över vattnet. Den övervinner hinder. Plötsligt är vinden borta. Som den försvunna diamanten.
Först råder storm, sedan istid. Till sist: värme, så mycket värme. Resan på Styrsö kastar mig mellan hopp och förtvivlan. Men alla människor jag möter, de som gått före, de jag nu lever med samt de jag ännu inte mött – jag vore bokstavligen inget utan dem.
Jag äger massor med information, om mig, mina vänner och min släkt, alltså äger jag framtiden. Bilderna som här publiceras visar en resa på nästan hundra år.
Jag vet inte om det går att vara känslomässigt jämlik. Dotter 2 tyckte slutligen att jag blev lite väl tungsint där i min stol i huset på Styrsö. Tänk inte så mycket, pappa. Lev lite istället. Spring, det gör dig ju glad! Dotter 2 är något på spåren.
Banknestorn Hans Dahlborg har gått ur tiden. Jag hade nöjet att träffa honom då och då. Han sa en gång att en människas kapital är den återstående livstiden. Om det är ens rikedom, funderar jag, borde det avgörande vara hur man förhåller sig känslomässigt till det förflutna.
Styrsö i november 2022. Resorna möts, den inre och den yttre, allt är cirkulärt. Alla äger vi vår historia, men bär den olika. Bättre inombords än utombords, som det heter. Eller, det heter det väl inte men jag påstår det.
I forntidens Egypten var solguden Ra skaparen. Världen var från början ett blått hav och ur havet steg en kulle där det växte upp en blå lotusblomma ur vilken Ra kom och skapade världen. Han gör varje natt en resa med en båt (månen) över himlavalvet och återkommer varje dag i soluppgången
Jag sitter, när dessa rader skrivs, i köket i huset på Styrsö. Allt är tyst, förutom vindens tag om husknuten blandat med det avlägsna smattret från försvarsmaktens övningar. Ett fartyg ligger på redden. Borta är stojet och skratten från sommarens badande människor. Barnen sover. Kaffet ryker ur muggen. Tankarna far. Oj, vad jag tänker och processar. Stirrar, som Viktor kallar det. Slutsatsen levereras redan nu: jag är briljant.
Kom ihåg att du är dödlig. Tusen gånger har jag använt detta citat. Men är det rimligt att begrunda vår dödlighet hela tiden? Är inte en viktigare fråga att fundera över vad jag består av? Vad som är min essens här och nu?
Får jag feeling och vill gå upp och hålla tal så hindra mig. Det vad var vad jag, lagom storstilat, lät meddela Mange strax innan vi häromveckan besökte V-dala nation som höll middag för föredettingar.
Dies irae är latin och betyder vredens dag. Det är en förekommande del i den kyrkliga (katolska) dödsmässan (Requiem). Jag sjunger den satsen, och andra, i Mozarts Requiem. (Kom gärna och lyssna.) Varannan dag är en vredens dag i mitt liv. Varannan klättrar jag på väggen. Eller, rättare, tittar på väggen bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. Jag flyttar blicken. Stirrar, måhända. Växlar krokus, förlåt, fokus, iakttar min hibiskus. Det är meditativt. Den är så grön och fin. Magnifik, faktiskt. Ett tag trodde jag att den skulle dö. Men det gjorde den inte. Inte än, iallafall. Vi är ett, min hibiskus och jag.
Magnifik
Ingen står väl ut någon längre stund tillsammans med någon med stukad självkänsla. Man måste nog älska sig själv för att bli ett bra sällskap. Konsten att hitta en vän är att inte ens försöka. Jodå, nog vet jag allt det där. Och det är heller inte problemet. Jag är inte besviken på livet. Jag är en bra far, begåvad lärare, duktig körsångare, en god vän och en rätt kul person (för det mesta). Jag är stolt över hur jag burit och klarat familjen sedan Malin blev sjuk och dog. Jag stod fast i eländets stund – och jag står ännu. Jag bär min livshistoria med stolthet. Jag är intresserad av människor och gillar att lyssna. Jag ser alltid den jag har framför mig.
Det är alltså inte självbilden som är problemet. (Eller det kanske det är, men att den är för uppblåst. Det får bli ett annan blogginlägg,) Mitt problem innebär något annat. Det handlar om den ohyggliga känslan av att stå i skuld. Skulden av att vara den som överlevde, klarade sig, den som fortfarande har lyxen av att som enda problem hantera allehanda dagliga i-landsproblem. Skulden som tillkommer den som saknar någon som lämnat på samma gång som hen saknar någon som ännu inte kommit.
Varannandagsvreden lägger sig alltid relativt snart. Men kampen består. Kampen för att tina upp isen i hjärtat. Isen som kommer av att jag inte känt värme på väldigt länge. Insikten att jag måste lyssna till mina känslor, tillåta mig att bli lite kär varje dag och samtidigt stå ut med känslan av att inte veta något om framtiden men att duga ändå.
Photo session med tonåring
Det där blev måhända komplicerat. Kanske handlar det om svårigheten det innebär att skiljas. Att skiljas är förvisso att dö en smula. Samtidigt: är det slut så är det slut. Hon lämnade mig. Jag lämnade henne. Det är över. Jag finner mig lämnad (men inte övergiven!) med mer eller mindre angenäma minnen. Icke desto mindre är det slut. Det ges inget utrymme för velande. Livet vissnar ibland men dör inte. Man återhämtar sig, trots vanskötsel, ytterligare en liten tid. Så som min hibiskus. Den magnifika. Den briljanta.
Mange hann inte. När det blev dags för en hyfsvisa for jag upp som skjuten ur en kanon. Bryskt avvisad lommade jag snart tillbaka till min plats. Nej hyfsvisor, sådant håller vi inte på med längre. Nehej. Så kom ögonblicket. Talarstolen var min. Vi la in dig när vi hade en längre paus i schemat. V-dala känner mig.
Jag kom (äntligen) ner från scenen, sjönk ner på stolen. Henrik nickade glatt åt mig: lysande Fredrik. Petra skrattade åt mig. Fast ett glatt, vänligt skratt. Ett skratt från förr. Och så Mange. Min bäste vän. Han tittade på mig varvid han yttrade Du är tillbaka. Om du visste hur länge jag väntat på det där. På vad, undrade jag. Du ska inte hålla på och förbereda tal med logos, patos och skit. Du ska få feeling och bara köra.Då är du briljant.
Dies irae, vredens dag, syftar måhända på hur arg man kan bli över orättvisan i ett dödsfall. Eller över att skiljas. Men där finns också hopp och framtidstro. Det gör det alltid. Lyssna på musiken så får du se.
Briljans
Jodå, jag känner nog till att jag är dödlig. Döden ler åt oss alla, allt man kan göra är att le tillbaka, för att citera Gladiatorn.
Jag hoppas och tror att jag består av kärlek, glädje, harmoni – och lite briljans. Det är vad jag behöver påminnas om i det fall jag nödvändigtvis måste påminnas om något. Och kanske är det som Marcus Aurelius lär ha sagt: man får acceptera döden i en glad anda som upplösningen av de element av vilka varje varelse är sammansatt. Död är jag alltså först när jag förlorat min briljans.
Jag blickar ut genom köksfönstret. Ett fartyg ligger på redden. Av döma av läget väntar den på last och uppdrag att ta till någon avlägsen destination på andra sidan haven. Lite som jag, ungefär. Nog är vi väl lite smått briljanta, både fartyget och jag?
Briljans klockan 07.52 den 30/10 2022
Ett skepp kommer lastat. Snart är det försvunnet i fjärran på sin väg mot mål där nya vänner och erfarenheter väntar.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.