Vändpunkter 2

Jag ber redan nu om ursäkt för delar av språkbruket i det här inlägget men det fyller en funktion.

Nu har det vänt! Jag är tjugotre år igen! Typ. Det är i efterhand man inser vad som var en vändpunkt i livet. Jag kan identifiera flera sådana – en viktig, kanske den viktigaste, skedde under senhösten 2022.

Julen står för dörren. En högtid bestående av frosseri av mat och ledig tid. För första gången sedan 2017 ser jag julen an med tillförsikt. 2017 var nämligen sista julen i friskhet för min kärnfamilj och sedan dess har den högtiden varit en smärtsam påminnelse om vad som kunde varit.

”Nu tycker jag kandidaten ska ta en lång promenad i botaniska trädgården. Det finns så mycket att förundra sig över så här års oavsett man tror på den allvise guden eller inte.” Så säger Ernst Hugo Järegård till Samuel Fröler i en klassisk scen i filmen Den Goda Viljan. Ernst Hugo har just underkänt Fröler, eller deras karaktärer, i ett förhör i kyrkohistoria.

Jag undervisar. Det verkar vara skälet till varför jag sattes här på jorden. Hela mitt liv går ut på det. Det betyder inte på något sätt att jag är eller anser mig vara en bättre människa. Däremot innebär det att jag lär mig mycket i mötet med människor. En sak vet jag: all undervisning måste vara välmenande, konstruktiv och framåtsyftande.

”Vad i helvete gör du ditt jävla psykopatmongo?!”

Dessa ord vrålades lika plötsligt som tämligen ogenerat som allmän förolämpning genom en korridor på skolan. Jag kallade till mig gruppen elever där okvädingsorden förekommit. Till min förvåning, det var nämligen inte mina elever, jag kände dem inte, kom de fram – om än i upprymd förväntan över den uppståndna möjligheten att utmana vuxenvärlden. Jag upplyste dem hövligt om att psykopat är en som diagnos tveksam benämning som härrör från grekiskans psyche som betyder själ och pathos som betyder lidande. Det man i allmänhet menar är någon med en störning både i sitt känsloliv och sin förmåga att följa sociala normer. Mongo, fortsatte jag, är ett hånfullt tillmäle avseende människor med funktionsvariation som förekom även i min ungdom. Att koppla ihop dessa två är bara dumt, it takes a fool to remain sane. Ska man förolämpa någon, dristade jag mig att säga nu när jag ändå vunnit deras uppmärksamhet, bör man ha på fötterna annars är man sårbar. Språkbruket ni nyss använde är daterat, kränkande även för andra än den eventuella målgruppen och visar tydlig brist på empati, allmänbildning och värdighet. Yttrandet slår tillbaka på den som fäller det. Alltså på er. På ett rent personligt plan tror jag dessutom att vi alla är något av ett psykopatmongo. Jag är det iallafall definitivt. Ett stolt sådant, vill jag tillägga.

Jag brukar i undervisningen ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755. Lissabon hade detta år dubbel otur. Stadens läge och husens undermåliga konstruktion gjorde den extra sårbar för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre) orsakade sådana skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami varefter en våldsam brand utbröt. Katastrofen utgör ett exempel bland viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar. Det handlar om att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Om att våga och kunna formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller inte började ett nytt kapitel i Lissabon 1755.

Ordet katastrof kommer från grekiskan och betyder ”omstörtande”, “jag vänder”, ”vändning nedåt”. En mer modern definition är där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet. En katastrof leder ofrånkomligen till förändring. Å andra sidan är få saker revolutionerande. Mina elever får arbeta med temat historiska revolutioner och inser så småningom att av de kognitiva, jordbruks, vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna så är det bara den senaste som (trots Maos uppfattning) får anses avslutad eller fullbordad.

Jag var inte mig själv åren 2019-2022. Till er som träffade mig då ber jag om ursäkt. Nu är jag tillbaka, i någon mån, vill jag tro. Vad som framkallade förändringen är inte gott att veta. Inget revolutionerande, direkt. En insikt är att jag inte accepterade läget jag var i. Att mina själsliga resurser var tillräckliga för situationen jag befann mig i, Att jag slutade vara arg på saker jag inte kunde, eller kan, påverka. Så som dödlig sjukdom eller andra människors beteende. Man kan i stort sett ändå inte kontrollera annat än vilken kavaj man ska ha på sig nästa dag. Kanske en röd? Det vore en förändring värd namnet.

Eleverna stod kvar en stund och vägde på hälarna men dröp snart av. Det blev inget spännande uppträde, ingen offentlig utskällning av magister A att senare skryta om. Ingen ifrågasatte den hävdvunna auktoriteten. En av dem undslapp sig ett ”men tjaba, rå” vilket är ungdomsspråk för ”jag hör vad du säger och tar det eventuellt med mig”. Kanske blev det en vändpunkt för någon, kanske inte. Jag lär aldrig få veta.

Jag undervisar, således. Och jag älskar denna min syssla. Fast jag tror det handlar mer om att förmedla det man själv lärt sig under resans gång. Kanske kan man också lära sig själv något. En grej eleverna nyligen uppskattade var när jag via projektor (eller vad det heter) råkande visa att jag skickar mail till mig själv med titeln: ”skärp dig förhelvete”.

Det finns verkligen mycket att förundra sig över så här års. Man må ha fått underkänt i vad det månde vara men det går alltid att förundra sig. Framtiden går att kontrollera, man får alltid skörda det man sår. Sätter man potatis får man inget annat hur mycket man än hoppas, ber eller regndansar. Så jag tror, när allt kommer omkring, att jag ska ta mig en promenad, om än inte i Botan, och fortsätta förundras.

2022 var om inte året jag blev tjugotre igen så året jag återfann mig själv. En vändpunkt, således. Åren 2017-2022 var präglade av sorg, stress, dåliga samveten, otillräcklighet, ilska och oro. Då kände jag mig betydligt äldre än jag var. Jag var ingen bra människa eftersom jag förlorade något av mig själv. Nu ser jag julen an med tillförsikt, igen. Nu struntar jag i vad som kunde varit och fokuserar på det för handen varande. Nämligen livet, kärleken och kulturen. Ungefär som min syn på livet var när jag var tjugotre år.

Språk är makt. Man måste känna till reglerna för att bryta mot dem, som det heter.