Herren är min beskyddare. Det är, var, Karl XII:s valspråk. Mer ett valt språk än med sanningen överensstämmande, måhända. Men Karl var faktiskt något på spåren, en herre bör alltid beskydda.
Det är mycket som händer i döttrarnas liv. Känslostormar blandas med oro. Jag tröstar efter förmåga. Tro på dig själv, säger jag. Hitta din inre styrka, lyssna på din övertygelse om vad som är det riktiga. Människor sviker, kommer och går – enbart pappan för evigt består. Även om det där sista är mer av ett valt språk än med sanningen överensstämmande (åtminstone en viss överdrift) så är det jag menar att det finns saker man helt enkelt inte gör. Som att vända sina barn ryggen. Det påståendet är såklart en självklarhet men blir extra påtagligt om man råkar vara den enda föräldern i livet.
Men hur tänker jag? Vad driver mig?
Med tron avses en (ofta) praktfull stol som symbol för makten. Upphöjd blickar härskaren ut från sin tron över världen. Karl XII satt aldrig på en tron men ägde en stark sådan. Tron kan nämligen också avse ideologisk övertygelse (oftast religös) i bestämd form eller för all del övertygelse i största allmänhet till skillnad från att faktiskt veta. Tron allena, är den lite ålderdomliga översättningen och sammanfattningen av Luthers kritik av katolska kyrkan. Hur tänkte han? Vad drev honom?
Jag har varit inne på tronföljdsfrågor på sistone. Oklart varför. Blir det Putins dotter som tar över, funderar jag. Hur var Putin som pappa? Vilken relation hade han till sin egen far? Hur tänker han? Vad driver honom? Bör Carl XVI Gustaf abdikera till förmån av Viktoria så som Margarete i Danmark gjorde? Hur tänker han? Vad driver honom? Hur var han som pappa? Hans egen far dog när han var mycket liten.
Karl XII fick inga barn. Det finns inga belägg, till skillnad från exempelvis Gustav III, att han någonsin var intim med någon. Vad som skulle hända om eller när han dog var därför frågan på svenska elitens läppar i början av 1700-talet. Sverige var en repressiv militärdiktatur och arvrike med en diktator som vägrade gifta sig eller avla arvingar. Den yttersta representanten för makten vägrade spela efter reglerna. Och det kunde han ju, som enväldig. En paradox, således.”Vad ska hon här och skaffa, det där polska fruntimret” lär det konungsliga svaret blivit när en högättad polsk adelsfröken ville göra sig omaket att besöka kungen i fält för att sondera giftermålsterrängen. Karl XII utsatte sig ständigt för risker och fara, han trivdes bättre på slagfältet än nära giftermålssugna kvinnor, så frågan vad som skulle hända om han dog var i allra högsta grad befogad.
Nummer ett i tronföljden var kungens storasyster, den ett år äldre Hedvig Sofia. 1708 fyllde hon tjugosju år och ställde till med en hejdundrande fest. Det stod på festen klart att hon allmänt sågs som blivande regent och tronarvinge, den församlade högadeln såg henne som ”en uppgående sol” enligt en samtida skildring. Men det blir sällan som tänkt – i ett utbrott av den fruktade och mycket smittsamma sjukdomen smittkoppor insjuknade Hedvig Sofias son. Hon vakade, trots faran, natt och dag vid hans sjukläger. Sonen överlevde men Hedvig Sofia insjuknade och dog. (Förövrigt kan anföras att alla var lika illa ute, det fanns vid den här tiden inga verksamma mediciner mot något alls. Kung som bonde var lika exponerade låt vara att den förre led sjukdomars kval i mjukare säng.)
Sagt och gjort. Kungen måste informeras om systerns död och återkomma med instruktioner för hur begravningen skulle gå till. Det antogs att Karl skulle ta dödsfallet hårt, Hedvig Sofia var hans favorit. De var nära i ålder och hade lekt som barn. Men kuriren hade en lång väg att rida med budskapet, fram och tillbaka till Ukraina, och ingen visste exakt var kungen och hans armé befann sig. Kvar att ärva tronen fanns lillasyster Ulrika Eleonora. Risken utan tydlig tronföljare var, om både hon och Karl skulle dö, att riket skulle kastas in i en blodig maktkamp. Men trots många brev och samtal med familj och rådgivare om giftermål och tronföljd undvek Karl sorgfälligt frågan livet ut. Detta, förutom själva dödsfallet 1718, är en av de mest omdebatterade frågorna kring honom. Hur tänkte han, vad drev honom, varför gjorde han som han gjorde? Fruktade han faderskapet? Var hjältekonungen i grund och botten inget annat än en krake när det kom till känslor och närhet?
Dessa frågor kommer aldrig att besvaras. Men vi vet hur det gick. Karl XII kom till sist hem (till Lund) och startade omgående ett nytt krig i vilket han föll för en förlupen kula 1718. I kraft av börd utropade sig Ulrika Eleonora på torget i Uddevalla till drottning. Men Sverige var trött på envälde och hon abdikerade snart till förmån för sin man, den tämligen slätstrukne Fredrik av Hessen, som med kraftigt reducerade maktbefogenheter fick bli kung. Ätten Pfalz förlorade därmed tronen, Hessen accepteras som en tillfällig övergångslösning och efterträddes av ätten Holstein Gottorp.
Vad rör mig tronföljden egentligen? Det enda jag kan göra är att försöka kratta manegen för att de som följer efter mig ska få en lite bättre tillvaro. I övrigt identifierar jag mig mest med Fredrik från Hessen: i takt med att tonårsdöttrarna njuter av den nyvunna frihetstiden kan jag genom kraftigt reducerade maktbefogenheter ägna mig åt nöjen och utsvävningar. Det, medan kostymen sys i det tysta, är inte ett så dumt alternativ. Luther lär förövrigt haft ett, mindre känt, citat: den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Sa han verkligen så? Källa på det som kidsen säger. Måste jag välja en envåldshärskare föredrar jag nog trots allt Gustav III. Men det är en annan historia, det.
Jag vet att jag tror och tror att jag vet. Jag tror på människor, på kärlek, glädje och – ja, jag vet att vi kan bättre. Det är vad som driver mig. En tron, liksom en tro, kan ta sig många olika uttryck. Men ibland måste man resa sig från sin gyllene position, lyfta blicken och se sig omkring. När man gör så är det lätt att tro att Luther i viss mån hade fel: tron är sällan ensam.
Herren, i det här fallet jag, är din beskyddare. Jag lämnar dig aldrig, lilla tjej. Det tänker jag fortsätta vara tills mina dagars slut. Så tänker jag. Det är min tro, min drivkraft och mitt löfte. Aldrig sviker jag det.
Musik
Relaterade blogginlägg
Källor:
Västerbro: Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII
Liljegren: Karl XII – en biografi
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.