panem et circenses

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att äta och något spännande att se. Man tackar.

Verandan en sen kväll i juli

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser, vad upptar istället min uppmärksamhet? Har jag måhända fullt upp att begapa statens senaste, enorma, projekt?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.


Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har själv begapat Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar (och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet). Koncentrationslägren är världsarv. Jag har även besökt Auschwitz.

Olympiastadion 1936

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås ibland vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta 10 000 rum och ta emot 20 000 gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot 400 000-500 000 besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år.

Det fanns fler sådana här anläggningar runt omkring i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg 150 meter från stranden i sex våningar och med en längd av 4,5 kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på 20 000 sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Prora

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla.


Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.


Källor:

Wikipedia

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.


Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

slippery slope

Ett slippery slope-argument innebär att argumentera för ett tillsynes litet och obetydligt beslut men som leder till en kedjereaktion av händelser man inte önskar eller kan förutse. I slutändan leder beslutet till något mycket dåligt och efter det första beslutet går sakernas tillstånd inte att ändra likt en boll på ett lutande plan.


En viktig fråga i vår värld är hur mycket eller lite man kan inskränka en grupps eller individs demokratiska rättigheter för att undvika ett yttre hot, inbillat eller verkligt. Och vem som avgör det. Frågan är inte ny. Problemen tycks ofta loopa, tänker jag lite dystert.

Är ordet, livet, alltid helt fritt?


Lukasjenka, diktatorn i Vitryssland, låter militärt flyg tvinga ner ett civilt plan under rutt mellan två EU-länder för att komma åt en regimkritiker. Trump, efter de famösa händelserna vid Capitolium, har blivit utslängd från de största sociala medieplattformarna. Nu bidar han sin tid i den för honom obehagligt svala medieskuggan i Florida. Netanyahu använder i Israel samma argument som Trump: allt är fusk. I Falun diskuterar vi, med hänvisning till pandemin, möjligheten att införa vistelseförbud på vissa platser under vissa omständigheter.


Efter fängelsevistelsen som följde på kuppförsöket, den så kallade Ölkällarkuppen 1923, var Hitler övertygad om att han var den utvalde, rörelsens ledare, frälsaren. Interna kritiker och konkurrenter utmanades, undanröjdes eller uteslöts. Några av de mer namnkunniga var Ludendorff (en av de ledande militärerna under första världskriget), Strasser och Röhm (dessa mördares på Hitlers order under ”de långa knivarnas natt” 1934). Partifunktionärer och sympatisörer började, ledda av den retoriskt skicklige propagandamaskinen Goebbels, bygga upp en framgångsrik personkult av Hitler. Inom ett par år var nazistpartiet ett av de största partierna i Tyskland.

Efter kuppförsöket var dock partiet förbjudet och det var naturligtvis viktigt för Hitler att det åter blev tillåtet. Han lovade dyrt och heligt att nazisterna hädanefter skulle sköta sig och bli ett laglydigt parti. 1925 hävdes förbudet och olika partitidningar, som Der stürmer och Völkischer Beobachter, viktiga organ i propagandan, kunde därmed åter ges ut, trots att innehållet var gravt antisemitiskt.

Hitlers ledare i tidningarna handlade om vikten av intern enighet gentemot gemensamma yttre fiender som judar och marxister. Detta budskap skulle han återupprepa. Exempelvis genom sin succéartade återkomst, efter att förbudet hävts, live inför tusentals fanatiska sympatisörer. Han krävde i talen att man villkorslöst sluta upp bakom honom – tills vidare. Detta var viktigare än allt. Tids nog skulle ges möjlighet att utvärdera hans insats och eventuellt byta ut honom som partiledare. Hailropen skallade i möteslokalen, människor grät av lycka och klättrade på borden.

Hur var det möjligt, undrar en nutida kanske. Tja, hur var det möjligt att storma Capitolium?

Efter detta var Hitler allmänt accepterad inom partiet som Führern. Regeringen i Bayern fick dock återigen kalla fötter (det var ju i München som det tidigare kuppförsöket ägt rum) och förbjöd Hitler att framträda offentligt. Förbudet utökades dessutom till att gälla i hela Tyskland och det på grund av hans kränkande språkbruk mot judar och marxister.

Värt att notera är att nazism sedan 1945 är förbjudet i Tyskland. Men tillbaka till det som i den nazistiska mytologin refererades till som ”kampåren”.

Stora liveframträdanden, massmöten, var Hitlers grej. Nu tvingades han på grund av förbudet övergå till stora och små informella möten: han förvandlade vanliga krogbesök till valmöten och tidningar gavs ändå ut, trots förbudet. En intressant detalj är att Hitler den här tiden valde att bli statslös, han avsa sig sitt österrikiska medborgarskap, för undvika att utvisas från Tyskland. Nazisterna lyckades, med Hitler, Göring och Goebbels i spetsen hålla sig kvar i händelsernas centrum till weimarrepublikens fall. Sedan kom inflation, börskrasch och politiskt kaos. Den som är bäst organiserad och kommunicerar mest effektivt vinner. Det är inte så ofta den störste eller starkaste.


Lukasjenka är självfallet en maktgalen diktator. Hitler utsågs enligt demokratiska principer. Att stänga av Trump från twitter är problematiskt sett ur en demokratisk synvinkel och jag gissar att han snart är tillbaka i etern. Det finns även flera lager på löken att enligt pandemilagen begränsa människors rörelsefrihet. Frågan är vem som har rätt, när och varför. Det är inte alltid lätt att avgöra medan det pågår. Och ser vi inte upp sätter vi igång dominoeffekten.

Det är som alltid: politikern agerar medan historikern i efterhand iakttar från distans. Historien kan visserligen ibland hjälpa oss med att skilja på rätt och fel i kniviga situationer men ofta nog får vi förlita oss till ethos, vår inre känsla för vad som är rätt. Den kompassen är det viktigaste verktyg vi har.


Relaterade blogginlägg:

Ludendorff


Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Friedrichshafen/Barth: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarrepubliken

jubelbasuner

Mysticism. Riter. Vi följer dem, vi beter oss. Både våra personliga riter och de kollektiva. Det har vi alltid gjort. Det tycks viktigt att vara en god medborgare i sitt eget liv. Alltså gör man vad som förväntas.

Det är, när detta skrivs, mors dag. Ett faktum som givetsvis måste uppmärksammas trots att det inte längre finns någon mor i vår familj.


Ett större Falun. Det är den politiska visionen. Vi gör vad vi kan för att förverkliga den: bygger hopptorn, ordnar stora skidtävlingar och försöker på allehanda sätt tillfredsställa medborgarna. Det är, törs jag påstå, sant oavsett partitillhörighet. Det är vår tid nu. Vår civilisation. Jag undrar vad som blir bestående av den.


Världens äldsta stad är Jeriko. Den har varit bebodd av människor i över 11 000 år. Det är länge, det. Särskilt om man betänker att Stockholm grundades på 1200-talet, Falun på 1400-talet och att Dubai ännu på 1960-talet var en liten fiskeby blir Jerikos ålder imponerande.

Jag skulle vilja besöka Jeriko. Där kan man se ruinerna av gamla stan, Tel al-sultan, som har funnits i nästan 8 000 år och bestiga berget där Jesus enligt bibeln frestades av djävulen. Det var till Jeriko, huvudstaden i Kaanans sköna land, judarna kom efter den fyrtioåriga ökenvandringen från Egypten.

Men de blev inte insläppta. I sex dagar väntade de och på den sjunde gick de sju varv runt stadens murar. Därefter blåste prästerna i sina jubelbasuner (en sorts tromboner som måste varit jobbiga att släpa genom öknen). När judarna hörde dessa gav de ett stort härskri, och Jerikos murar föll. Så står det skrivet.

Tyvärr övergick det därefter i plundring. Man brände och dödade allt som fanns i staden, endast en prostituerad kvinna vid namn Rahab, som hade varit judarnas förtrogna, klarade livhanken. Staden förstördes och ingen skulle någonsin bygga upp den igen. Men så skedde och ännu står den.


Çatalhöyük har ibland kallats världens äldsta by. Den är daterad till 7000-talet f.v.t, ligger i södra Turkiet och är idag en arkeologisk utgrävning. Byn antas ha haft uppemot 2000 hus och 8000 invånare. Man jagade och odlade. Vid sidan av jakt och jordbruk höll man boskap och bedrev handel, det senare exempelvis med snäckor och vulkaniskt glas.

Man begravde sina döda under golven inuti sina hus. Man har även funnit märkliga målade och skulpterade utsmyckningar. Den mest kända skulpturen är en avbildning av en kvinna som sitter på en stol och stödjer sina armar på leoparder. Husen i Çatalhöyük är ungefär lika stora, det har inte återfunnits några spår efter administrativa centra eller stora sociala skillnader varför man tror att byn var tämligen jämställd.


Ett större Falun. Vad innebär det, egentligen? Fler människor. Fler hus. Ökad samhällsservice. Platon ansåg att det perfekta antalet medborgare i ett samhälle var 5040 individer. Detta kan tyckas rimligt då det ungefär motsvarar det största antal som kan höra en talare utan högtalare. Men även om amfiteatern såväl akustiskt som arkitektoniskt var en enastående konstruktion var det inte därför Platon kom till denna slutsats. Nej, skälet för hans åsikt var att detta är produkten av 7x6x5x4x3x2x1. Alltså någon sorts antik matematisk mysticism. Aristoteles som var mer konkret menade att om man sparkar på en stor sten visar smärtan och, möjligen, den brutna tån att stenen är verklig.


Vi firar mors dag. Eller uppmärksammar, är kanske mer riktigt beskrivet. Vi besöker graven. Tårna är hela men inte själarna. Tårarna är hela och vi väger på hälarna.

Jag undrar lite för mig själv om någon om tusentals år kommer att datera staden Falun och genom utgrävningarna finna delar av Malins sten och därigenom kunna konstatera att vi inte begravde våra döda hemma.

Jag står alltså vid graven. Jag blåser inte i några jubelbasuner för jag vill ha mina murar intakta. Jag är en god medborgare i min egen värld, mig ska ingen komma åt. Jag strövar planlöst omkring i öknen och undviker sorgfälligt Sinai och brinnande buskar.

Hon lever i våra minnen men våra minnen är föränderliga. Hennes sten är dock verklig. Evig. Men alltså inte längre hon. Eller så är det precis det hon är. Detta, om något, är mysticim för mig.

Vi firar mors dag

Källor:

Crosby: att mäta verkligheten

wikipedia

Bibeln

Patkul

Johan Reinhold Patkul var något av en player. Det var nämligen han som orkestrerade mycket av det stora nordiska kriget, konflikten som inledde, och avslutade, Karl XII:s karriär.

Patkul tillhörde en gammal livländsk (område i Estland och Lettland och del av Sverige under nästan hundra år) adel, var mycket intelligent, ambitiös, talade flera språk, och begåvad med ett rejält temperament. Man skulle kanske kunna se honom både som opportunist och frihetskämpe (för Livland). Han hade att brås på, han föddes nämligen i fängelse då föräldrarna skakade galler för att hjälpt Sveriges fiender.

Patkul den yngre, alltså mannen vi talar om, kom själv senare, under förhandlingar om gods och skatt mellan livländsk adel och den svenska kungamakten, på kant med Karl XI så till den milda grad, att han 1694 dömdes att mista ära, namn, höger hand och liv.

På flykt undan den svenska rättvisan förde han ett kringflackande liv som fredlös på kontinenten. Med hämnd i sinnet intrigerade Patkul med Sveriges fiender (och med målet att nå ett fritt Livland). Han vände sig bland annat till kung August i Polen 1699. Planen han presenterade var att med gemensamma krafter kasta ut svenskarna ur Livland och därefter låta August bli kung.

Hur svårt kunde det vara, alla visste ju att den nye, unge, svenske kungen mest var intresserad av att supa björnar fulla och hugga huvudet av kalvar.

Patkul hade nu Augusts öra och kanske kunde också Danmark övertygas? Han reste därför hemligen till Köpenhamn och ett tronskifte också i Danmark underlättade förhandlingarna. Ett hemligt förbund slöts 1699. Men det räckte inte mot den kraftfulla svenska krigsmakten. Fler arméer måste ansluta.

Detta kände den danske kungen Fredrik IV och August, som för övrigt båda var kusiner med Karl XII, väl till och de hoppades därför få med sig tsar Peter i en trippelallians. Patkul flackade mellan de polska, danska och ryska hoven, han viskade bakom tronernas draperier. Det är inte utan att historieskrivningen utmålat honom som något av en 1600-talets Ormstunga.

Skådespelet var hursomhelst i gång. När svenska diplomater besökte Ryssland för att enligt protokollet ”bekräfta den eviga freden” fördes de fullständigt bakom ljuset. Visserligen utdelades som brukligt fina gåvor men tsaren undvek att kyssa korset som bekräftelse vilket annars var brukligt. Och mannen bakom allt rävspel var Patkul. Hans ambition var grandios: stormakten Sverige skulle krossas.

Nå, vi vet hur det gick. Sverige stod inför en stor övermakt när kriget bröt ut år 1700. Karl tog det dock med ro: det är underligt att bägge mina kusiner vilja hava krig, må så vara. Konung August har brutit ord och avsked. Vi hava en rättfärdig sak; Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena, sedan får jag alltid tala med den andra.

Patkul fick som han ville, den svenska stormakten föll sedermera, men han själv fick inte uppleva det. August lät nämligen häkta honom 1705. Vid freden med Polen 1706 bestämdes att Patkul skulle utlämnas till svenskarna. Karl XII beslutade att den gamla dödsdomen skulle verkställas. Dödsstraffet skärptes till att Patkul skulle rådbråkas (ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul i vilket kroppen flätades in) och huggas sönder i fyra stycken.

Domen verkställdes 1707. Ett vittne beskriv den dömde: Han var en gammal herre, tjock och fet, röda kläder skamererade med gull. Då han exekverades vart han utsträckt liksom på en lave, barbent, i bara skjortan med byxor på sig. Avrättningen blev även enligt samtida mått brutal. Ett vittne berättar: Då högra armen krossades, för vilket ej mindre än tre slag behövdes, skrek Patkul väl något, men ropade därvid alltid Jesu namn, till dess båda armarna och benen voro krossade under hjulet. Inalles fick han femton stötar.

Patkul vädjade slutligen till bödeln om att få slippa plågan: Käre, huvudet av! Huvudet av! Då släppte man honom lös från sina band varpå han släpade sig till stupstocken och lade sitt huvud på den. Bödeln var emellertid tyvärr så oskicklig och stressad av det hela att han först efter tre hugg lyckades skilja huvudet från kroppen. Efter halshuggningen styckades kroppen, allt enligt domen, i fyra delar och lades på stegel.

(Hur, kan man fundera över, kommer framtiden att se på dagens lagar?)

Samtiden ansåg att Patkul har berett sig väl till döden, gått därtill frimodigt, och omskönt han vid krossningen mäkta skriat, så att man måst så länge röra trumman, har han likväl sedan själv hjälpt till att vända sig om och lämnat sine anhörige ett vackert testamente.

Slutet… gott alltså? Ovan är under alla omständigheter hans eftermäle. Det kanske trots allt är att göra våld på historien att avfärda Patkul som player. Sannolikt var han varken mer eller mindre galen än Karl, Peter, Fredrik eller August.


Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia

falun 1906

Jag har mina olika tillflyktsorter hemma i Falun, mina egna varianter på Arkadien eller Shangri-La. En av dessa är arkivcentrum. Vid det senaste besöket klev jag in i tidsmaskinen och for till år 1906.

I Sverige genomfördes detta år en stavningsreform som bland annat innebar att man bytte ut dt mot t eller tt och fv eller f mot v. Af blev således av. Det fick kvinnorna på bilden nedan vara bland de första att lära ut även om det skulle dröja något decennium innan reformen fick ett bredare genomslag.

Elever vid Falu Folkskolelärarinneseminarium 1906/07. Försök till identifiering, efter jämförelse med foto av samma klass 1909. Sittande fr.v.: Ester Wisborg, Stina Levén, Selma Ström, Anna Bodlund ?, Elsa Norin (bakom hemme), Natalia Franzén, Gunhild Rosenborg. Stående fr.v.: Nanna Lundin, Elisabet Hedén, Therese Almqvist, Beda Carlsson, Hanna Persson, Hilda Cruszander (framför henne), Emma Engblom, Eva Larsson, Frida Sundell?, Beda Forsberg, Anna Grund, Carin Skog.

1906 togs beslut att förändra Faluns stadsplanering och mark köptes för att bereda plats för nya byggnader. Byggnader som idag utgör en självklar del av stadens skyline planerades, uppfördes eller byggdes om, ut och till.

Epidemisjukhuset, (det som idag är) restaurang Banken, det gamla badhuset (beläget framför nuvarande polishuset) och Seminariet (Söderbaumska skolan) ligger i sina lindor detta år. Eller seminariet fanns ju från 1875 men 1906 var det dags för ombyggnation och att utvidga tomten, något som krävde att kommunen inhämtade synpunkter från Domkapitlet i Västerås. Jag förmodar att kyrkan ägde marken.

Seminariet/Söderbaumska skolan. Bild: Mina Adolphson

Författarinnan Selma Lagerlöf gästade Falu Föreläsningsförening med ett anförande om Jerusalem. Hon hade givit ut sin roman med samma namn några år tidigare, något som markerade kulmen i hennes rika produktion under åren här i stan.

Föreläsningsföreningen hade förövrigt, kunde jag konstatera, ett fantastiskt utbud de här åren och har en lång historia som sträcker sig över hundra år, mellan 1900-2011. Varför den upphörde känner jag inte till men på arkivcentrum finns dess historia samlad för hugad att botanisera i.

y152.jpg
Selma Lagerlöf t.v. läser högt i kretsen av några familjemedlemmar. De sitter i hennes arbetsrum i Centralpalatset, Falun. Vykort.

Apropå våra dagars debatt om konserthus fördes 1906 en politisk diskussion om att upplåna medel för renovering och ombyggnad av läroverket, nuvarande Kristinegymnasiet, som då stått färdigt i fyrtio år. Den som vill kan lätt hitta bilder på hur byggnaden förändras över tid och kanske jämföra när den förestående ombyggnaden en gång är klar.


Förhandlingar förs detta år mellan Gefle-Dala Jernväg och staden om att anlägga en ny begravningsplats, Norslunds kyrkogård, vilken sedan 1915 är viloplats för en av Sveriges största industrimän Erik Johan Ljungberg. Det sägs att i hans överdådiga hem, Bergalid, installerades stadens första telefon som kopplades till en annan i hans grav. Eller grav och grav. Snarare fornnordiskt mausoleum. Det sägs också att om man ringer så svarar någon inifrån mausoleet.

Bild: Ljungberg fonden.se

Hur det än är med den saken så möjliggjordes sakernas tillstånd genom att stadsfullmäktige 1906 fick anledning, säkert med Ljungbergs gillande, att undersöka möjligheterna till underjordiskt kabelnät för elektroniska ledningar. Och för den som vill finns idag intressanta bilder och artiklar att tillgå genom mer moderna kablar, ibland osynliga, ovan jord.


Apropå hoppbackar. 1906 var det fortfarande långt kvar till bygget av Riksskidstadion och backe hoppades med fördel i Källviken eller Kvarnberget (bandy spelades på Tisken).

I anledning af en från Ingeniören Sven Carlsson härstädes inkommen, af Stadsfullmäktiges ordförande såsom egen motion upptagen framställning, att Fullmäktige ville till uppförande på Kvarnberget invid Falun af en skidbacke lämna ett anslag af 500 kronor, hade Drätselkammaren, dit ärendet remitterats, i afgifvets utlåtande, som nu upplästes, förordat bifall till framställningen under villkor, att anslaget skulle utbetalas, när skidbacken blefve färdig eller dess tillkomst ekonomiskt tryggad. Denna Drätselkammarens hemställan blef uppå proportion af Fullmäktige godkänd.

Backarna byggdes, nyttjades och revs (2014). Det får väl anses som tämligen väl investerade 500 kronor.


Några spridda notiser. 1906 var året man började fundera över att anlägga en Åkarestation vid stora torget, det som med tiden blev taxistation. Även ville man installera fast telefon i rådhuset.

Vilar det inte något poetiskt över protokollet här?

Jag hittar 1906 ytterst få kvinnor på valda positioner. Men de finns. Som suppleant i styrelsen för Maria Kronbergs Hushållsskola valdes exempelvis fru Greta Frisell och fru Augusta Dahlblom.

Och kul verkade man ibland ha också 1906. Det känns trösterikt.

l014.jpg
vårfest på Kullen 1906

Det är en sällsam njutning att ibland lämna allt och fly in för historien om så bara för ett par timmar. Det ger perspektiv när jag rör mig i min stad. Det hjälper mig att skilja på viktigt och oviktigt i tillvaron. Det ger vila.


Källor

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1906

Falu kommuns mediearkiv

Ljungbergfonden.se


Relaterade blogginlägg

Et in arcadia ego


kämpa på

Som politiker måste man läsa en enorm mängd handlingar. Man arbetar fram valplattformar och manifest, finns i sociala medier, har bloggar, deltar i diskussioner, skriver insändare. Man träffar också många olika sorters människor.

Jag funderar ibland. Vad får man egentligen säga som folkvald och mer eller mindre offentlig? Vad får man inte säga? Hur ska det framföras? När? Riksdagen diskuterar just nu huruvida man ska kriminalisera att förneka Förintelsen. Det låter väl bra?


Jag har läst delar av Mein kampf. Det är ett litterärt sett illa skrivet, osammanhängande sammelsurium, en blandning av självbiografi, historieskrivning och politiskt verk. Jag har läst boken av källkritiska skäl för att kunna bemöta nazister. Jag trodde nämligen, när jag var ny som lärare, att elever skulle kunna vara nazianstrukna. Men det har aldrig hänt. Det kom någon grupp till skolan för tio år sedan och det blev lite oroligt. Det är allt. Men jag vet vad nazism innebär, jag studerat dess upphovsmän och främsta företrädare.

Hitler skrev och dikterade Mein kampf under fängelsetiden i början av 1920-talet och tanken med att ge ut den kan från partiets sida ha varit att profitera på Hitlers stigande kändisskap eftersom partikassan var skral. I boken lägger Hitler ut texten kring det viktiga i att hämnas Versaillesfreden, han redogör för sin antisemitism och skissar på Förintelsen. Boken var inte oviktig i rättegångarna efter kriget. Hitler själv blev rik men var inte stolt över den.

Det är också belagt att det, besynnerligt nog, var relativt få i partitoppen som faktiskt läst boken. En känd tilldragelse inföll på en middag för ledande nazister 1927. Någon frågade oförhappandes om någon av gästerna läst den men som det visade hade ingen gjort det. Pinsamheten förbyttes till munterhet och som skämt kom man på att man skulle fråga varje nyanländ gäst om vederbörande läst boken. Den förste som gjort det skulle få betala notan. Men notan förblev obetald. Inte ens nazitopparna Göring eller Speer hade orkat ta sig igenom hela.

Mein kampf är allt sedan dess ett av få verk med nazistiskt tankegods vilket kan jämföras med marxismen som har mycket mer av sådant. Före 1945 trycktes den i tio miljoner exemplar och översattes till 16 språk. Idag är det olagligt att trycka nya exemplar i Tyskland – förutom för akademiska studier. 2012 gavs den dock ut igen, eller olika delar, inom ramen för akademin. Man motsvarade utgivningen med att de flesta tyskar inte hade tillgång till boken, eftersom den är tabu, och därför omgiven av myt och rykten. Detta ville man hantera genom att förse nyutgåvan med kritiska kommentarer av bland annat historiker. Det tycks man lyckats med, åtminstone så till vida att den organiserade nynazismen inte ökat på grund härav.

Tanken med utgivningen var alltså att avmystifiera boken och åskådliggöra vad nazism innebär. Utgivningen var dock inte okontroversiell. Delstaten Bayern, som ägde rättigheterna till fram till 2015, menade att man övervägde rättsliga åtgärder för att stoppa utgivningen.


Politiker läser mycket, men det gör även människor i allmänhet. Böcker, tidningar, jobbrelaterade texter, mail, sociala medier, översättningen på tv-serier. Det var och en bör göra är att fundera lite över hur man förhåller sig till texten.

Personligen tror jag man måste kunna läsa och se allt. Mein kampf och andra vidriga åsikter växer i skuggan, frodas i det fördoldas trånga bubbla. Ute i ljuset smälter tokerierna ofta bort. Ska vi komma vidare måste vi kunna ta del av vad både förintelseförnekare och andra galenpannor tycker och anser. För att bemöta, vederlägga och kommentera. Yttrandefriheten är större än möjligheten att förbjuda misshagliga åsikter.

Detta är demokratins inneboende dilemma.

Så jag läser alla mina handlingar och förmedlar mina tankar. Jag tänker ofta på hur jag uttrycker mig, var och när. Jag försöker tydliggöra varför jag personligen anser det omöjligt att bilda regering med SD, hur jag ser på manliga normer och varför jag inte är fackligt ansluten just nu.

Ibland dyker det upp någon som blir arg på mig, och det kan vara nyttigt, men då försöker jag lyssna och berätta hur jag tänker. Det är så otroligt utvecklande, intressant och spännande att lyssna på andra. Människor kan och vet så mycket, har så många perspektiv jag saknar.

Man får kämpa på, helt enkelt, för människan är alltings mått.


Relaterade blogginlägg:

Sofist, javisst


Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

SVT.se

Anna Walentynowicz

Fatalism innebär uppfattningen att det inte finns någon fri vilja, att allt redan är avgjort. Eftersom vårt öde redan bestämt spelar det ingen roll vad vi gör, vårt agerande för oss ändå bara närmre och närmre vårt slutgiltiga öde. Det är liksom bara att åka med. Vi hittar termen adjektivet fatal som har sin synonym i ödesdiger – ett ord som förebådar olycka och elände. Det ödesbestämda kan ligga i både gudstro eller lagbundet inom exempelvis himlakropparnas eller naturvetenskapens regler. En fatalist kan sålunda anlända i såväl prästarock som läkarrock.


Det var en kvinna som störtade kommunismen i Polen: Anna Walentynowicz. Ja, hon gjorde det inte helt ensam förstås. Men inte heller Lech Walesa lyckades med det konststycket helt på egen hand, något som man annars kan festas att tro när man läser om, eller lyssnar på, honom.

Anna var en person känd för sin frispråkighet och som sällan underlät att låta ledningen för Leninvarvet i Gdansk veta vad hon ansåg om maktmissbruk och missförhållanden. 1980 var måttet rågat och hon fick sparken bara några månader innan hon skulle pensioneras. Men Anna var som sagt känd, dessutom populär, och när omständigheterna kring avskedandet blev kända ledde det till protester bland hennes arbetskamrater. Protesterna växte till en stor strejk som till slut omfattande 16000 arbetare.

Lech, som fram till dess varit Annas vän, ledde strejken och slöt till sist, mot hennes vilja, en överenskommelse med ledningen och ville därefter avblåsa strejken. Men det ville inte Anna som övertygade arbetarna att fortsätta strejken vilket pressade den kommunistiska regimen i landet hårt. Ansträngningarna gav resultat. Man nådde stora framgångar i form av högre löner, politiska fångar frigavs, censuren togs bort, strejkrätt infördes och oberoende fackförbund tilläts. Genom detta bildades fackförbundet Solidaritet som fick miljoner medlemmar och Walesa valdes till ordförande.

Och visst fick Anna behålla jobbet.

Trots att regimen senare under 1980-talet försökte hindra utvecklingen gick det inte längre. Utvecklingen tycktes ödesbestämd: muren föll i Berlin, kommunismen i Polen följde snart efter ivrigt påhejad av Johannes Paulus II (eller som han egentligen hette: Karol Józef Wojtyła). Men Anna och Lech förblev fiender. Hon ansåg att han satte sig själv och sitt ego före rörelsen. Vissa hävdar än idag att om hon varit född som man hade hon, och inte Lech, blivit Solidaritets ledare och därmed det fria Polens president.

Inte desto mindre har Anna ikonstatus i det postkommunistiska Polen. Hon fick ta emot många utmärkelser. Jag är inte insatt i hennes betydelse efter 1989 men hennes slut blev tyvärr tragiskt. Hon ingick i dåvarande president Kaczyńskis delegation som 2010 skulle fira en minneshögtid för offren i massakern i Katyn och omkom när deras plan störtade i Smolensk. Hon var då 80 år.


Kanske var kommunismen dömd på förhand, kanske spelar det ingen roll vem som egentligen satte stenen i rullning. Så ser historiematerialismen på saken. Kanske är det även ödesbestämt att bara män kan bli presidenter. Och att flygplanet med ledande polacker störtade. Kanske spelar egentligen inget någon roll i det stora hela.

Nej, så kan inte jag se det. Fatalism innebär ju att inte tänka efter själv, att inte reagera, eller ifrågasätta. Fatalism innebär helt enkelt att ge upp, att böja sig för det tillsynes oövervinnliga. Att gå med på att avskedas för att man påtalar en misshällighet.

Det kanske inte blir precis som man tänkt sig, men mycket går att påverka. Min ena dotter har ju lärt mig att man får inte ge upp för det är slöseri med tid. Jag tror Anna Walentynowicz skulle hållit med henne, säger jag när jag och barnen firar mys i isolering och jag berättar om den polska kvinna som störtade ett helt system. Chill, säger döttrarna likgiltigt. Men snart nog kommer frågorna. Om Polen, Lenin och fackförbund.

Vattendroppen urholkar inte berget genom att falla hårt utan ofta. Det är en naturlag och därför ödesbestämt.

Bild: Wikipedia

Relaterat:

Stanczyk

Truganini

Vad fan angår dig Polens affärer?


Källor

Ström Melin: världen sedan 1989

Wikipedia

bild 93 – hästkrafter

Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.


Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?

Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?


Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:

I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.

Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.

Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg

Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.


Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.

Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.


Relaterade blogginlägg:

Historiska hästar

Hästparken

Konformitet


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv

bild 92 – svepskäl

Låt mig först säga att allt som här anges har framlevts i största enlighet med folkhälsomyndighetens rekommendationer och det godaste omdöme. Ja, inte Berlinmurens fall kanske – men resten.

Vi firade sportlovet i Bydalen, två änkemän, en frånskild pappa och deras sex döttrar.

Oviksfjällen

Harald Jäger hade i november 1989 arbetat som gränsvakt i tjugofyra år. Han var trogen DDR och såg Berlinmuren som visserligen beklaglig – men nödvändig. Den 9:e november detta år blev för Jäger en inte helt rutinmässig kväll på jobbet, nej, detta blev kvällen då en människas handling förändrade historien.

Harald hade klentroget tagit del av den märkliga och motsägelsefulla presskonferens regimens ledare hållit tidigare på dagen. Den handlade om östtyskarnas möjlighet att röra sig fritt. Förvirringen tilltog och när Jäger försökte få besked om vad som egentligen gällde fick han till svar att allt var som vanligt. Men det var det inte. När tusentals människor senare samlades och i enlighet med vad som sagts under presskonferensen ville passera gränsen mot väst tog han ett beslut som förändrade historien. Han öppnade muren.

Varför gjorde han det? Svårt att säga. Han hade visserligen vacklande hälsa, kanske hade han därför annat att tänka på och brydde sig inte. Han hade också under sina försök att vinna klarhet blivit utskälld för bristande kompetens, han som troget tjänat i 24 år. Kanske spelade detta in, kanske var han sur och förorättad. Kanske ville han helt enkelt inte skjuta på sina landsmän.

Die mauer har jag sett live på 80-talet.

Faktum kvarstår – han öppnande. Och det nya Tyskland föddes. Men ändå: inget tar slut och inget börjar, allt är ständigt pågående processer. Det är historien som senare avgör vad som börjat och slutat, varför och när.

Vy mot Storsjön

Jag slinker in på Bydalens värdshus för en öl. Av hänsyn tagen till historien borde det också bli en Jäger, säger jag putslustigt. Bartendern ler lite osäkert som svar på min kommentar om gränsvakten Jäger – men serverar iallafall ölen. De andra har återvänt till stugan men man måste ju tänka åtminstone lite på alla dessa krögare som i motvind kämpar på. Det är nästan ingen annan gäst närvarande så personalen skiner upp och anstränger sig för att visa sig både serviceinriktad och att man följer rekommendationerna. Ölen kommer fort och redan efter första klunken sveper minnena över mig.

Jag ser mig omkring. Ingen här känner just min koppling hit, ingen vet att det för drygt tjugo år sedan var här jag firade bröllopsmiddag.

”Vad har jag gjort?!”. Jag älskar den här bilden, bruden fångad i ett ögonblick innan vi sätter oss till bords.

Berlin är sig idag både likt och olikt. Likaså Bydalens värdshus. Det som finns kvar är kulissen. Platsen för så mycket av min personliga lycka är kvar. Men laddningen från då är borta. Dock gillar jag att vara här för detta är den enda plats jag fortfarande kan låtsas att hon bara är i stugan för att hämta något, att hon kommer alldeles strax. Detta är det verkliga skälet för denna min ensamma afterski.

Exakt samma plats som ovan, mars 2021

”Pappa, vi vet att fjällen är mammas plats och Styrsö din. Vi vet att du åker hit för att vi ska känna henne lite extra. Det är fint, pappa”.

Man kan under resor föra samtal det inte alltid annars finns tid för. Dotter 2 låter mig exempelvis förstå att man inte får ge upp eftersom livet är kort nog som det är och att ge upp är slöseri med tid. Det är mycket insiktsfullt sagt. De börjar bli äldre nu, flickorna. Något som förövrigt inte bara visar sig genom insiktsfulla utsagor utan även genom kostnader för liftkort och restaurangers vuxenpris.

Junior agerar med hela sin polismyndighet i det han styr upp och Corona-säkrar toakön på ett lunchhak. ”Först damen där, sedan den lille gossen där…du (alltså jag) väntar till sist”. Han är hård men rättvis.

Jag skrev, i ett frimodigt utslag av desperation, ett litet spel som middagsunderhållning till ungdomarna.

Mel: tipp, tapp (eller vad den heter).

Skärmar lyser, tyst är lilla skälmen, lilla skälmen. Alla stirra, tänd är stora skärmen, stora skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Se, då väcka pappor upp ur sömnen, sköna sömnen. Åka skidor, släcka lilla skärmen, lilla skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Hoppas det framgår hur väl rekommendationerna följdes av värdshuset. Föredömligt.

Det är kanske den gyllene medelklassens privilegium men jag måste ändå påtala lyxen i att känna vinden i ansiktet. Att få trivas med släkt och barn. Visserligen stirrar de då och då i sina skärmar men plötsligt händer det, i ett sällsynt infall av klarsyn. ”Vi har det väldigt bra ändå, det är inte så synd om oss pappa”.

Kanske passar det att avsluta med Mark Twains ord: om 20 år från nu kommer du vara mer besviken över sakerna du inte gjorde än sakerna du gjorde. Så kasta förtöjningarna, segla bort från den säkra hamnen. Fånga passadvindarna i seglen. Utforska. Dröm. Upptäck.

Så har jag levt

Man får följa sin inre övertygelse om vad som är rätt. Inget slutar, inget börjar. Allt pågår. Massor av små händelser och processer i en strid virvlande ström. Rätt som det är öppnar man en stängd gräns och något nytt föds.

Så lever jag nu.

Relaterade blogginlägg:

Onoda vs tanaka


Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

bild 91 – herr Grönvall

Då och då har jag i politikens värld hört utsagan att eftersom det aktuella ärendet är brådskande måste det hanteras skyndsamt. Oftast maler dock demokratins kvarnar lika (långsamt) för alla vilket kan uppfattas frustrerande. Ett annat faktum är att det ligger i systemets natur att partier och människor prioriterar olika. Därmed ser man också olika på vad som är viktigt och vad som inte är det.


För ganska exakt hundra år sedan ansåg falubon Carl-Fredrik Grönvall att följande var brådskande.

Motion av herr Grönvall om åtgärder för nedbringande av levnadsomkostnaderna här i staden

Till Stadfullmäktige i Falun

Under nuvarande depressionstider och desamma åtföljande arbetslöshet ligger det den största vikt uppå, att omkostnaderna för vad som hörer till livets nödtorft bliva i högsta möjliga grad nedbringade.

Kunna levnadsomkostnaderna minskas, så kunna även arbetslönerna minskas; minskas arbetslönerna, kan industrien återupptaga arbetet; om att med nya krafter kunna i full utsträckning så småningom upptaga det nu nedlagda arbetet, som dock är källan till allt välstånd.

Det är antagligen under känslan av, att något måste göras i denna riktning, som i orterns tidningar en uppmaning riktats till stadens köpmän att minska sina priser å de oundgängligaste artiklarne. Vad verkan denna uppmaning haft är icke gott att veta; under alla förhållanden är saken för utomstående svårkontrollerbar.

En genom pressen publicerad uppgift å en del nödvändighetsartiklar visa visserligen, att priserna å många av desso äro stadda i ständigt nedåtgående, men i vad mån priserna härå skulle kunna ytterligare sänkas, har icke kommit i dagen. Skall man ernå några verkliga fördelar och skörda några faktiska vinster, fruktar jag, att man måste gå till botten och först göra klart för sig, vad som oundgängligen erfodras för livets nödtorft av livsmedel, beklädnadsartiklar, bränsle m.m.

Är denna fråga utredd, gäller det att framskaffa dessa artiklar till lägsta pris; framkommer man då med vissa bestämda önskemål och anhåller man om vissa bestämda åtgärder från stadens köpmannakår och icke inskränker sig till vissa allmänna fraser, är jag viss om, att denna kår ska ställa sig förstående för tidens krav och göra allt, vad i dess makt står, för att linda nöden.

Men det är icke blott stadens köpmän som man härvid måste vända sig till, utan även till stadens egna affärsdrivande verk och inrättningar, vilka icke genom sin prissättning få verka störande eller hindrande å den allmänna prissänkningen. En allsidig utredning av dessa frågor måste enligt min mening åvägabringas.

Då vi nu efter allt att döma gå till mötes ett år av stora umbäranden för stora delar av vårt folk, är det stadens oavvisliga plikt tillse, att från dess sida allt ha blivit gjort, som göras kan, i detta hänseende. Jag har därföre äran föreslå,

att fullmäktige måtte tillsätta en kommitté å förslagsvis 3 personer med uppgift att uppmärksamt följa prissättningen inom staden å de oundgängligaste artiklarne och genom hänvändelse till stadens köpmannakår söka nedbringa kostnaderna härför, samt

att till Stadsfullmäktige inkomma med förslag, vilka åtgärder som från stadens sida måste vidtagas för att få priserna nedstatta å de artiklar, som anses höra till livets nödtorft, och vad som i övrigt skulle kunna bidraga till levnadsomkostnadernas minskning i samhället; för detta ändamål bör kommitten sättas i tillfälle att taga del av räkenskaper, kontrakt m.m vid de stadens verk och inrättningar, som den påfodrar.

Då ärendet tarvar snabbt avgörande, om något skall kunna uträttas innevarande höst, har jag äran att anhålla, att denna motion omedelbart måtte överlämnas till vederbörande utskott för beredning.

Falun den 30:e augusti 1921

Carl-Fredrik Grönvall


Nödtorft. Hänvändelse. Oundgängliga. Åvägabringa. Vilka vackra ord. Tänk så mycket bättre allt blir med vackra ord. Nå, också vi som lever idag är inne i en svår tid. Också vi brottas med en pandemi. Också vi funderar över vad som hör livets nödtorft liksom över vad som är brådskande.

På bilden nedan syns några av stadens handlare, och klientel, anno 1916. Alltså mitt under det stora kriget. Även om mycket var annorlunda då var också mycket lika. Människor gjorde sina prioriteringar och stressade på. Det fanns ingen demokrati 1916. Inte heller någon pandemi. Annars var det väl på det stora hela tämligen lika.

Vårfloden i Faluån 1:a januari 1916. K F Mossbergs Beklädnadsaffär. American Bazaren. B Danielsson Tobakshandel. Husqvarna nederlag. E A Ström Manufaktur Kortvaruaffär. Avlagda manskläder.

För att sammanfatta. Vårflod 1916, fattigdom och pandemi 1921. Och 2021. Det brådskar.


Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv