Historia

Herrarnas kalender

2 maj, 2026av adolphson

Det handlar om självrespekt.

Äktenskapet träffar många av oss med något av en naturkatastrofs övermakt, vi vet inte ordet av förrän vi är gifta. Orden kommer från Herrarnas kalender 1936. För nittio år sedan var könsmaktordningen tydligare än i dag.

Ragna skrattar åt mig eftersom jag vägrar gå på lokal utan kavaj. Hon tycker också att jag är något pretentiös eftersom jag i sidfoten på mina mail har titeln fil.mag efter namnet.

Ibland slås jag hur försiktiga människor är, livrädda för att bryta mot reglerna. Problemet är att de inte riktigt vet vilka reglerna är. Hur uppför man sig egentligen? Sällskapslivets lexikon visste på sin tid svar på tal. Det är en klassisk svensk handbok i etikett och socialt umgänge. Den gavs ut första gången i början av 1900-talet (med flera senare upplagor) och fungerade fram till 1950-talet som en guide till hur man bör uppföra sig i olika sociala situationer. Boken innehöll bland annat råd om hur man uppträder vid middagar och bjudningar, information om klädkoder, hur man presenterar sig och hur titlar används, samt reglerade vett och etikett till vardags och fest. Det ansågs exempelvis viktigt att varken vara över- eller underklädd eftersom båda kunde uppfattas som brist på takt. Vid tilltal räckte det inte med herr eller fru. Man måste också använda yrkestitel. Kvinnor blev ett bihang till mannen genom ett tillägg av a, exempelvis adjunktskan. Detta om hon inte själv bar titeln, vilket var ovanligt.

Det var möjligt att lägga bort titeln med någon och därmed medge att dua varandra – men först efter en lång ritual. De båda herrarna trycka varandras hand och se varandra förbindligt leende i ögonen. Vid sådana högtidliga tillfällen kunde man dricka du-skål, den äldre tog initiativet till sådan. Om det rörde sig om olika kön måste förslaget komma från kvinnan. Företeelsen krävde dock social jämlikhet, det var inte möjligt att dua en överordnad eller chef – som i sin tur använde efternamn eller han eller hon. Har hon gjort vad hon sagt? Vill Adolphson vara så vänlig att höra upp en stund? I denna komplicerade värld var det relativt enkelt att alltid använda ni eftersom det aldrig var fel att sikta högt. Gröna knappen som lanserades 1943 var tänkt som en signal att man accepterade att bli duad men blev aldrig någon succé. Under 1960-talet förändrades, moderniserades, emellertid Sverige i snabb takt och duandet slog igenom på bred front.

Hur ska man veta vilka reglerna är? Ja, kanske genom att ta reda på vilka de inte (längre) är. Dessutom gäller alltid regeln att man måste känna till reglerna för att medvetet kunna bryta mot dem. Jag häpnar över innehållet i Herrarnas kalender 1936 men anser att klädråden i Sällskapslivets lexikon ofta är tänkvärda.

Det är, för mig, fullständigt omöjligt att äta middag på lokal utan kavaj. Jag vet inte varför men tror det härrör från mor. Hon menade att det handlar om självrespekt. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag alltid går överklädd. Jag följer inte modets nyckfullhet, det mesta i min garderob har många år på nacken. Men intresset har jag, särskilt på senare tid för second-hand.

Skulle jag skriva en modern Herrarnas kalender skulle jag försöka att hantera vett, snille och smak. I den skulle jag anföra att jag vill bli träffad en naturkatastrofs övermakt – det kallas kärlek. När Ragna skrattar går nämligen solen upp. Jag har ändrat min titel i mail från fil.mag till humanist. Det hade säkert den genomsnittlige läsaren av Herrarnas kalender 1936 aldrig gjort. På så vis kan man prata om att viss utveckling skett under nittio år, kanske. Min egen variant av Herrarnas kalender skulle vara fylld av bestående värden som kärlek, empati, jämställdhet och glädje. Men också hur man hanterar livets skuggsida. Vänta… det är ju min blogg jag diskuterar!

Jag läser Herrarnas kalender från 1936 med ironisk fascination. Vad säger framtiden om oss som lever nu? Ingen idé att sia om det. Även om det förflutna är viktigt bör ens lojalitet ligga hos framtiden. Och allt sammantaget handlar det om självrespekt.

Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Musik:

Wachet auf, ruft uns die Stimme

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Herrarnas kalender 1936

Historia

räfst och rättarting

25 april, 202625 april, 2026av adolphson

Uttrycket ”räfst och rättarting” betyder ungefär grundlig upprensning och uppgörelse med missförhållanden, ofta i betydelsen att man ställer saker till rätta eller skipar rättvisa. Ordet kommer från medeltida juridiskt språk där räfts betyder rannsakning, undersökning (ett ord från fornnordiskan som betyder att kräva ansvar) och rättarting avser ett domstolssammanträde där man skipade rättvisa. Uttrycket användes bland annat om kungliga inspektioner under medeltiden, där man granskade lokala makthavare och dömde i tvister.

Om framtiden ter sig mer hotfull än det förflutna vänder vi oss mot historien för tröst. Låt vara att trösten kommer i förvrängd form. För det var hårt och grymt förr, något vi ofta glömmer. Åttio procent av befolkningen i Rumänien saknar kommunismen rapporterar Studio ett. Hur i herrans namn kan man sakna Ceaușescu? Men historien kan också ge förståelse. När en ung närstående vuxen refererar till ”sina surt förvärvade pengar” genom att hänvisa till avkastningen från panten från de burkar energidryck hon druckit slår det mig. Det var så mina föräldrar upplevde det. Det är vad den där blicken betydde!

Jean Baptiste Bernadottes sista, Sveriges senaste, krig på utländsk mark ägde rum i Danmark 1814. (Jag är fullt medveten om att det påståendet kan problematiseras.) I fredssamtalen som följde fanns Grönland med i potten. Men istället för att utöka vårt territorium förlorade vi Finland. Om nu Finland var vårt att förlora. Bernadotte, ja. Vickan sägs som monark bli Victoria I vilket gör hennes dynasti till etta i regentlängden före Vasa. 1523 till 1654 mot 1818 till nutid. Och Grönland är danskt.

Sic: en analog fusklapp på prov anser jag i dessa digitala tider vara ett exempel på kreativitet och något som bör uppmuntras. Mödan att konstruera en sådan slår vinsten av AI med hästlängder.

Jag tänker ibland på den tiden när människor skickade vykort till varandra. Mitt sista fick jag 2003 när jag bodde på Styrsö.

Jag har alltid slagit ner på uttrycket även fast och hävdat att det heter trots att. Tydligen är det inte längre grammatiskt fel att säga även fast. Hur ska jag hantera detta? Just go with the flow, bro.

Någon frågade mig om det heter spel för galleriet eller gallerian eller gallerierna. Inte vet jag. Det beror väl på antalet gallerier eller om du befinner dig i en galleria. Uttrycket betyder att någon gör något för att imponera på andra eller få uppmärksamhet, snarare än för att det är äkta eller nödvändigt. Men det där måste jag kontrollera – alla definitioner är daterade.

Försiktigt! Var rädd om den! Ungdomen ser skeptisk ut. Den här?! De små tingens gud. En bagatell som betyder så mycket. Jag ärvde den gamla osthyveln efter far. Ett av alla dessa föremål man känner igen när man besöker en äldre anhörig. Jag vet inte när den köptes men gissar att den är ungefär jämnårig med mig. Jag kunde inte slänga den. Ett ting bland andra i barndomens kök. Plötsligt befinner jag mig i en värld av ostmackor och Oboy. Att skära en skiva Port salut med den hyveln kastar mig in i förflutenhetens landskap.

Om framtiden ter sig mer hotfull än historien är det skamligt enkelt att våldföra sig på det förflutna. Då kan det lätt gå galet. I fäders, och mödrars, spår för framtids segrar. Ibland måste man om inte göra upp med så åtminstone komma till insikt om sig själv. På min tid hette energidryck cola, kommunismen var ett statsskick bland andra, Grönland var otroligt nog danskt, man uttryckte sig annorlunda än idag, människor skickade vykort och använde osthyvel. Precis som idag med andra ord. Fast ändå inte. Kanske är det historiens roll att ställa till med mental räfst och rättarting. Nej, historien förändrar ingenting – det är alltid upp till oss människor att göra det.

Relaterade blogginlägg:

Folkets palats

Ett vykort

Musik:

Mozart: pianokonsert 20, allegro

Källor:

Synonymer.se

Lindqvist: Napoleon

Foto, Historia, Skola

sofist, javisst

18 april, 2026av adolphson

Alla dessa utvecklingssamtal. Jag måste haft tusentals genom åren. Men två sticker ut och båda är tillsammans med min yngre dotter. Min äldsta dotter har alltid velat klara sig själv, hon är lite lik sin mor på det sättet.

Kanske handlar det om kärlek till vetande. Att vilja veta. Kanske är det inte svårare än att man måste övertyga sig själv. Men det kan vara svårt nog.

Denna text skrevs ursprungligen 2018 inför ett utvecklingssamtal med Dotter 2 och är nu reviderad. Dotter 2 har aldrig gillat utvecklingssamtal, hon förknippar sådana med misslyckanden i främst matematik. Men nu har vi klarat av vårt sista. Nästa gång är hon nämligen myndig och jag kanske inte får vara med.

Ordet sofistikerad betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av lite. Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse denne som världsvan, kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet. Filosofi betyder kärlek till vetande. Jag antar att alltihop hänger ihop med en antik filosofisk riktning, sofismen. Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten liksom övriga grekiska stadsstater saknade ett enhetligt utbildningssystem. En sorts lärarkonsulter, alltså.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom medborgare förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna. Sofisterna fick kritik av andra filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom sofisterna var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen, vilket är filosofins innersta kärna. En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom är

människan är alltings mått.

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism. Men sofisterna står som sagt inte utan samtida kritik. En sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också den sann som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.

En elev frågade mig nyligen om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad över att man kan gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik sa hennes lärare på grundskolan (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet. Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse. Hur så, det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig. Trodde jag, iallafall. För plötsligt avbryter plötsligt Dotter 2 utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon vänder sig mot mig, fångar min blick och väntar tills hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om obekväma saker, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som finns runt omkring oss en chans. Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt

Inför vårt potentiellt sista utvecklingssamtal frågar jag om det är något jag ska tänka på. Ja, pappa. Ta inte över samtalet. Du är förälder, inte lärare. Kom ihåg det. Otroligt insiktsfullt sagt. Ibland går historien bakåt, känns det som. Men jag är inte orolig för Dotter 2. Hon har klarat all matematik som skolan kräver av henne – och så väljer människan att studera kursen Matematik 2. Sagt och gjort. Då kör vi ett varv till. Hon är allt bra sofistikerad.

Jag tror att både sofisterna och dess samtida kritiker hade rätt. Ofta handlar det om att faktiskt vilja veta. Inte ta gamla sanningar för givna utan utveckla dessa. Ofta handlar det om att övertyga sig själv – och att våga ta den övertygelsen på allvar. Som lärare, förälder och medmänniska är min inställning att alla samtal måste vara välmenande och konstruktiva. Egentligen kan man faktiskt se hela livet som ett utvecklande samtal.

Musik:

Bloggens underbara spellista

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Relaterade blogginlägg:

inledning till slut

Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)

Historia, Personligt, Resor

bild 182: Flicka från Egtved

7 mars, 20267 mars, 2026av adolphson

Min samlade livserfarenhet är tämligen enkel. Den innehåller uppfattningen att relationer är viktigare än platser.

Tio till tjugo år. Det är åldern på ungdomarna i fjällstugan. Sexton till arton är åldern på en flicka som levde för 3500 år sedan, inte åldern på undertecknad – även om det känns så efter en dag på skidor. Tiden swishar förbi likt avkommor i backen och kronor i förslösandets svalg.

Vi räknar tiden olika. Romarna räknade den från sin stads grundande år 753 fvt (de struntade högaktningsfullt i både etrusker och länge även frälsaren). Det är i år trettio år sedan jag påsken 1996 första gången besökte Bydalen. Det är sex år sedan jag tog med min bror dit (även om han varit i där tidigare) på ensamma pappors crusade, eller annorlunda uttryckt: för att fira sportlov. Jag och Ragna är inne på tredje året tillsammans och det är i runda slängar 3500 år sedan en ung kvinna begravdes på Jylland.

Solen ser oss alla, oaktat vi dansar till den eller inte

Oavsett hur man räknar tiden så måste varje människa ha någon att vända sig till. Under tid till annan behöver alla någon eller några som håller vederbörande under armarna. Sunda, goda och kärleksfulla relationer krävs för att stå pall i livets stormbyar. Hade hon någon sådan relation, flickan från Egtved? Och hur var det med det lilla barnet som vilar vid hennes fötter?

Vi åkte således till Bydalen, igen. En brigadgeneral, en polisinspektör och en adjunkt i läroverket – med entourage. Det var blåsigt inledningsvis, en massa sekunder rasade i byarna. Men vi undviker väl byarna helt enkelt, menade Dotter 2. Klokt resonerat.

Hon dog på sommaren, flickan i Egtved. Det vet vi eftersom man funnit hallonfrön i hennes mage. I övrigt vet vi inte mycket. Utöver hur hon klädde sig. Eller blev klädd innan hon lades i den gedigna kista som placerades i gravhögen. Vi kan iallafall med tämligen hög säkerhet utesluta att hon visste vad fenomenet sportlov var.

Man behöver inte drömma sig tillbaka till bronsåldern för att betänka hur bra vi har det materiellt sett. Det räcker med att se ut över världen. Men när elförsörjningen svajar inser man hur ömtålig vår moderna, konstruerade värld är. Flickan från Egtved var antagligen någon ur samhällets topp givet de kläder och skatter man funnit i graven. Vi i Sverige är rikare än stora delar av världen, materiellt sett. Men gällande våra relationer är vi lika nakna som alla andra. Relationer byggs och vårdas över tid. Always give, never expect.

Vi har inte mycket att gå på. Kvar finns rester av det axellånga blonda håret, tandemalj, naglar, hud och en mindre bit av hjärnan. Det finns också rester av hennes kläder vilket är en bidragande orsak till hennes berömmelse. Kanske var hon en sorts prästinna, eller danserska, i solkulten. Men det lilla barnet förbryllar.

Bydalen. Till och från var vi elva personer som under några dagar bröt bröd tillsammans. Tre pappor, åtta döttrar och en son. Inga köer, god mat och rejält med snö. Och många, förlösande skratt. Och några utbrott av vrede.

Film: Mina

Egtvedflickan är ett av våra bäst bevarade fynd från bronsåldern. Hon var mellan sexton och arton år när hon för cirka 3500 år sedan begravdes i en gravhög vid Egtved i Jylland. En kort, men inte ovanlig, livslängd. Jag gissar att hennes liv skiljde sig avsevärt från mina döttrars. Fast kanske inte, vid närmare eftertanke.

Vad skulle generalen laga om inte en korvrätt döpt efter en rysk 1800-talskollega? Under motstånd från en svajig elförsörjning rörde han ihop rätten medan adjutanten, förlåt, adjunkten, njöt sin afterski. Öl. En mångtusenårig dryck. Fynden visar att flickan i Egtved fick med sig öl på sin sista resa.

Adjunktens afterski. Kan Putin sin historia?

I liften finns tid för samtal. Pappa, tycker du att jag är konstig? Nej, jag tycker du är en underbart egensinnig liten karaktär. Ett unikum, helt enkelt. Hm. Det låter som du tycker att jag är konstig men säger det med andra ord.

Vi vet som sagt inte mycket om henne utöver att hon var cirka 160 cm lång, att hon begravdes på rygg svept i kohud och klädd i en ylledräkt. Skelettet är fullständigt förmultnat. Endast det som beskrivs ovan är bevarat.

Skittjock i en skidshop. Säg den meningen snabbt tio gånger i rad. Tonårens vokabulär handlar inte om att tala nedsättande om korpulens utan mer om känslan som kommer sig av skidutrustningens bylsighet. Språk är emellertid viktigt. Mitt mantra är: vårda ditt språk. Man kan ta ifrån dig i stort sett allt, men aldrig ditt språk.

Det verkar ha varit en ståtlig begravning. Hon bar påkostade armringar och hade en ring av brons i ena örat. Även andra fynd tyder på materiell status. Vid fötterna fanns ett litet bylte av ylletyg innehållande de brända benen efter ett fem-sexårigt barn. En teori är att det rör det sig om ett brännoffer.

Det spelas spel i stugan. Musikquiz. Inspektören undslapp sig något bittert efter adjunktens vinst att det är fascinerande att någon som inledningsvis sitter med öronproppar, armarna i kors och surrar om Bach slutligen kan vinna.

Forskarna tvistar. Vem var hon? Tysk, dansk, dansare eller kanske någon sorts akrobat? Flyttade hon till Danmark från Tyskland? Vad spelar det för roll, vare sig Danmark eller Tyskland fanns när hon levde. Och så det lilla barnet. Hur och varför dog det? Gåtan gäckar oss. Flickan från Egtved fick i alla händelser en omsorgsfull och rik begravning, vilket tyder på att hon var betydelsefull och inte dog under dramatiska eller våldsamma omständigheter.

Vad blir till sist kvar av oss? Några brända ben? Ett eko format av intorkad hud, rester av hår, naglar och tänder? Tänk på flickan från Egtved, manar jag tonåringar som ägnar sig åt hudlotion, lösnaglar, hår och grejer. De tittar frågande på mig. Kan någon översätta vad han just sa?

Tiden går och vi räknar den olika. Det beror på viktiga händelser som är värda att minnas. Händelser som en gång fört livet framåt. Sådana händelser markeras ofta av att man har någon att vända sig till i avgörande ögonblick. Jag tror det var därför de begravdes tillsammans, det lilla barnet och flickan från Egtved. Bydalen fanns när hon levde. Utan liftar, får man förmoda. Jag är hursomhelst tacksam över att fått låna platsen i tre decennier för att vårda mina relationer. Det är en liten tröst när jag känner mig lite nedstämd över att ingen längre sörjer flickan från Egtved.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Danmarks Nationalmuseum

Demokrati och samhälle, Historia, Uppsala/V-dala

Gullregn

28 februari, 202628 februari, 2026av adolphson

Jag tittar ibland på min Dalahäst. Hästen jag fick efter mitt år som ordförande, 1Q, på V-Dala studentnation. Vi håller varandras blick under en stunds själsligt utbyte. Kanske hoppar det ut några dansare ur den, snart? Ack nej. Men hästen påminner mig om frihet, skapande, kärlek och mod – saker jag både kände och upplevde under åren i Uppsala. Mina principer däremot, skapades inte där. De fick jag nog med mig hemifrån.

Det var då, det. Nu vet vi minsann bättre. Eller? Förutsättningen för mod och principer är frihet. Det ena ger det andra, i ett kretslopp. Detta är mina principer. Passar de inte, har jag andra. Groucho Marx klassiska citat var ironiskt och menat att driva med opportunism och brist på konsekvens. Att luras, fuska, agera bedrägligt, hota eller begå brott förekommer ständigt, det har det alltid gjort, men hos förtroendevalda borde det vara bannlyst. För det är ju just det där: förtroendevald. Det är både jobbigt och svårt att verka enligt hederliga principer. Samtidigt borde det göra så ont i själen att bryta mot dem att man så gott som alltid låter bli. Exempelvis principen om armlängds avstånd. Jag uppfattade någonstans att den uppstod i England efter andra världskriget med resultatet att BBC skapades.

Ett exempel. Sedan reglerna kring Faluns kulturpris ändrades deltar jag inte i beslutet (som formellt ligger på Kultur och Fritidsnämnden) att utse pristagare. Som politiker vill jag inte längre ha något med saken att göra. (För en utförligare bakgrund klicka här.)

Ett annat exempel. Karl Gerhard (1891-1964) var en stor stjärna i Sverige under 1930- och 40-talen. Revyer och lättsam ironi kan emellertid också bli föremål för storpolitik. När det 1940 blev känt att i Karl Gerhards nya revy Gullregn ingick ett spektakulärt politiskt nummer av känslig karaktär väckte det regeringens oro. Personal från UD fick därför i uppdrag att undersöka saken. Man ville ju inte reta Hitler i onödan. Numret bestod av att en jättestor dalahäst rullades in på scenen varpå det hoppade ut balettflickor ur den som dansade till folkmusik. Sedan övergick musiken till marsch och Karl Gerad sjunger en fantastisk, intelligent, bildad och skarp, text där några ur regeringen nämns. Ett utdrag ur refrängen:

Det är den ökända hästen från Troja
Av demokraterna sadlad och skodd
En samlingskrake för slott och för koja
Med skygglappar, att ej bli beglodd
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
När Hesa Fredrik för första gången tjöt
Av Bagge blev det till får ondulerat
Det utav Rütger fick essen, stackars nöt
Men det har snart ej gått upp för de loja
I hela världen, båd’ fattig och pamp
Det är den ökända hästen från Troja
Som hela tiden har kallats Min Kamp

Tjänstemannen från UD blev inte direkt lurad men Karl Gerhard undanhöll under förevisningen hur skarp texten egentligen var. Det blev dock väldigt uppenbart när en tysk diplomat senare såg föreställningen och blev rasande – trots försök att lugna. (Han lär ha bjudits på öl på Sturehof. Bara en sådan sak.) Det båtade föga, tyskarna krävde att numret skulle strykas och självaste statsministern försökte få Karl Gerhard att gå med på det. Denne stod dock på sig och krävde sin konstnärliga frihet. Till ingen nytta. Det lagrum regeringen stödde sig på var en lagstiftning från 1868 där polisen gavs rätt att förbjuda förargelseväckande framträdanden. Karl Gerhard blev därmed tvungen att stryka numret och tyskarna fick som de ville. Karl Gerhard löste emellertid saken elegant och läste istället för numret högt ur polisens meddelande som förbjöd det. Publiken var helt med på noterna – och jublade.

Oavsett vilka politiska partier det handlar om bör dess företrädare ha etik och moral längst ut i pannloben. För det börjar där: med våra demokratiska företrädare. Nu var Karl Gerhard visserligen inte politiker men historien om Gullregn är viktig.

Nej, det var inte då det. Som numret i Gullregn lär oss utmanas våra principer ofta. Något borde vi därför ha lärt oss. Som att kulturen ska vara så fri det bara går och att vissa principer ruckar man inte på. Jag har tillsammans med andra i Centerpartiet föreslagit ett annat sätt att hantera kulturpris i Falun. Förslaget lär inte gå igenom. Det enda som därmed återstår är att agera enligt mina principer och inte delta när priset utses. För jag har inga andra, tack och lov. Det påminner mig en förhållandevis stor Dalahäst om.

En trygg uppväxt ligger inte på individen utan beror på omständigheter. Sedan är det beroende på en själv hur man väljer att leva sitt liv. Jag har nu och då återkommit till min studenttid på bloggen. Det var förvisso en underbar tid som formade mig. Men jag längtar inte tillbaka. Jag lever i nuet och är glad att jag fick uppleva den perioden i livet. Det enda jag möjligen kan sakna är känslan av att vara helt och hållet fri. Den känslan söker jag återerövra i varje enskilt ögonblick. Fria och jämlika människor i samverkan skapar nämligen ofta förunderliga ting.

Musik:

Den ökända hästen från Troja

Källor:

Berggren: Landet utanför del 1

Relaterade blogginlägg:

Kulturpris på armlängds avstånd

Moralens väktare

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

bild 149: Alexander Adolphson

19 december, 2025av adolphson

Magnum mysterium. Evig kärlek. Det är grejen. Och den finns överallt.

Alexander den store mötte under sitt liv många (för honom) nya, märkliga seder och bruk. Det är inte konstigt att han präglades av det. När jag var ung älskade jag att läsa om Alexander och tänkte att om jag någon gång blev pappa skulle barnet döpas till Alexander efter världserövraren. Det var väl framsynt tänkt av mig. Men jag fick ingen son och har inte tänkt att skaffa en heller.

Magnum mysterium, det stora mysteriet, syftar i kristendomen på det stora undret att Jesus föddes. Det finns, vad jag vet, inga bibliska belägg för att det skedde just den tjugofemte december. Dessutom är det angivna året för frälsarens födelse lite osäkert men det lär ha skett senast 4 före Kristus. Han var allt före sin tid, den där Jesus. Vi människor har alltid festat till ordentligt under midvinterståndets vilda hysteri och ibland får man anpassa kartan efter verkligheten. Inget större mysterium med det, förmodar jag.

Magnum mysterium. I vardagens innersta väsen ryms alltings helg, tillvarons hjärta. Det viktiga är oftast inte vad man gör utan att man gör det med stil. Det ryms så mycket skönhet i vardagen. Vardagen är alltings mått.

Magnum mysterium. Ryktet har gått. Min yngsta brorsdotter Lykke har fått för sig att det är Baffra, alltså jag, som är tomten.

Högtider innehåller alltid en blandning av religion, tradition, seder och tid. Det kanske inte är något större mysterium, egentligen. I mötet mellan när och fjärran, förr och fornt, här och nu blir det lätt som det blir. Vad håller Alexander på med?! Har han gått och blivit perser!? Har man aldrig tråkigt har man heller aldrig roligt. Finns ingen vardag finns heller äingen högtid.

Ordet jul är ett nordiskt ord med oklart ursprung. En teori är att det kommer från det germanska jehwla. Också ordets ursprungliga betydelse är omstridd, men det kan helt enkelt ha betytt ”fest” eller ”högtid”. Alla forntida kulturer har firat högtider vid vinter- och sommarsolstånden och de moderna kulturerna har tagit över traditionen. I Rom, exempelvis, ersattes en äldre fest med att fira Jesu födelse under 300-talet. I norden dyker ordet Jól upp i en hyllningssång till kung Harald Hårfagre på 900-talet i formen att dricka jul. Förmodligen handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten för att främja god årsväxt och fred. Högaktuellt, skulle jag säga.

Det moderna svenska julfirandet uppstod under andra hälften av 1800-talet. Då tog man in granen i hemmet och väntade besök av tomten – som till skillnad från andra länders tomtar inte gjorde entré via skorstenen. Fortfarande vid mitten av 1900-talet var den svenska tomten en illmarig liten gubbe i grå vadmalskläder som fjärran från Disney vakande över gårdens djur och människor. Julkrubban är en katolsk sed som fram till 1929 var otänkbar i svenska kyrkor. Vid andra världskrigets utbrott hade julen blivit mer kollektiv och kommersiell med offentliga julgranar, luciafirande och julskyltning.

Lussekatten kom till Sverige i slutet av 1600-talet och kallades för ”dövelskatt”. Eftersom djävulen ansågs vara ljusskygg smaksattes bullarna med solgul saffran tänkt att skrämma bort honom. Av Djävulen, som också kallades Lucifer, kom senare namnet lussekatter. Inledningsvis var det bara överklassen i Mälardalen som kostade på sig denna lyx men i slutet på 1800-talet, när luciafirandet spred sig över landet, blev också lussekatten allmänt förekommande.

Julgranen symboliserar livets träd i paradiset vars frukter (pyntet) ger evigt liv. Granen fanns hos överklassen redan på 1700-talet men blev också den allmän i början på 1900-talet. Julmaten är den typiska för bondesamhället om än i stor mängd. Gröten och lutfisken är traditionell fastemat, man skulle fasta till juldagen – alltså fram till Jesus ankomst och därefter fira med en rejäl fest. Doppet i grytan var ett sätt att fuska lite med fastan. Julgrisen slaktades på julnatten för att ge färskt kött till jul, skinka och revbensspjäll är traditionell julmat.

Julklapparna är symboler för de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet, tidigare gav man dem på nyårsafton. Från början kom julbocken, inte tomten, med klapparna –bocken är en medeltida symbol för djävulen. Kanske kan man här ana den dubbla inställningen som vi ibland kan känna inför julens överdåd: presenter och frosseri (en av de sju dödssynderna) är djävulens påfund.

Så till det här med ledighet. Jag har en gammal vän som brukade svära över Gustaf III. Hans ilska gällde Helgdagsreformen 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda religiös högtid, och de var många, skulle firas med ”afton” före och ”dagen” efter den aktuella högtidsdagen. I samband med statskuppen 1772 gjorde emellertid GIII slut på festen genom den stora helgdagsreduktionen. Maleur. Det skulle dröja till 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd ledig tid igen. Min svåger och salig svägerska försökte förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt helt riktigt, initiativ.

Finns ingen vardag finns ingen högtid. Jag har alltid satt en ära i att älska vardagen som den ter sig och därför, tror jag, älskar jag också högtider. Det är lyxen att rå sig själv som är det väsentliga. En högtid eller upplevelse är ingen verklighetsflykt, det är en del av helheten.

Jag, tomten? Nonsens. Vilket mysterium hade inte det varit, liksom. Jag har bara haft lite otur och missat tomten en massa gånger. Som det nu är sörjer jag att vi inte får träffa samma tomte samtidigt, Lykke och jag. Det eftersom vi inte firar jul tillsammans i år.

Det är nu tid att njuta av tillvarons innersta väsen. Jag ber därför högaktningsfullt om att få tona ut en smula, så här mitt i djupa midvinter, med tillönskan om en riktigt god jul. Jag gör det med ett utdrag från Karin Boyes dikt Idyll.

… Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, likt en len lätt dimma. Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa? Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande vågor en djup hemlig helg.

Det stora mysteriet är inte vem som är tomte, vem som eventuellt föddes eller dog. Det stora mysteriet är, enligt min grundmurade uppfattning, allt vi tillsammans skapar och upplever under vardag och fest. Men tänk att få vara som Jesus: före sin tid. Bättre före än efter, som det heter. Det förra är nämligen för mig, det senare för andra. Quel mystère!

Jag blev faktiskt pappa. Det är lustigt, men jag trodde alltid det skulle bli en son. Det blev det inte och jag njuter varje dag av att se mina döttrar erövra världen. Det finns mycket att lära sig av hur andra människor ser på livet. Inte minst dessa döttrar. Och brorsdöttrar.

Evig kärlek. Det är grejen. Den finns överallt. Pass it on. Det är det stora mysteriet.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Juloratoriet (altarian)

Oh Magnum mysterium

Fear no darkness promised child

Källor:

Wikipedia

Modeus: Tradition och liv

Ornässtugan.se

Bibeln: Berättelsen om Jesu födelse finns i Lukas 2:1-20

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940

Historia, Politik

Scalae Gemoniae

30 november, 202530 november, 2025av adolphson

Alea iacta est! Jag? Det må låta som en klyscha men jag såg det faktiskt inte komma. För hur osannolikt är det inte?

Scalae Gemoniae. Det är kanske lite magstarkt att jämföra mina politiska öden med en ökänd avrättningsplats i Rom under kejsartiden. Men det var faktiskt, hur märkligt det än kan låta, det första jag tänkte på när Anna-Karin Hatt avgick. Utjagad av trollen, vad det verkar. Och nu skulle jag snart själv kastas ut för trappan, tänkte jag. Eller självmant trippa ned för den. För så är det ju: alla mandat är till låns och återlämnas förr eller senare. Alternativet förskräcker. Jämförelsen med trappan i Rom ska visserligen förstås allegoriskt men man kan fundera över på vems villkor ett mandat återlämnas.

Scalae Gemoniae, eller Gemoniska trappan, var en avrättningsplats som sträckte sig från Palatinen (den av Roms kullar som beboddes av eliten) ner till forum. Trappan användes för avrättningar och skampåle. Under kejsarna Tiberius och Caligula användes den ofta och var i bruk i stort sett till Romarriket gick under i slutet av 400-talet. Kropparna efter de avrättade kastades ner för trappan till allmän beskådan. Att hamna på den Gemoniska trappan var förvisso ett grymt öde men det tog inte slut där. Bestraffningen innebar nämligen inte enbart döden utan också att kroppen förnedrades post mortem, alltså att den fick ligga kvar och ruttna eller för djur att knapra på. Efter en längre eller kortare tid släpades den bort med köttkrokar för att sluta som fiskmat i Tibern. Detta öde drabbade för övrigt kejsar Caligula efter det brutala lönnmordet på honom i hans eget palats. Så avskydd var han.

Jag trodde och tänkte att min tid som politiker skulle vara över efter den här mandatperioden. Kanske redan innan. Den demokratiska värnplikten skulle därmed vara genomförd och mandatet vederbörligen återlämnat. Jag tänkte att det finns saker jag inte skulle sakna. Som att aldrig hinna tänka en tanke till dess slut, att konstant oroa sig över tiden, att ständigt läsa handlingar och att ofta offra umgänge tillsammans med Ragna, vänner och barn, att ständigt förväntas ha en åsikt om vad det än må vara. Samtidigt kände jag tacksamhet för allt jag fått uppleva. Men slutet närmade sig, trodde jag.

Så avgick alltså Anna-Karin Hatt. Det har man som partiledare rätt att göra. Men skälen till avhoppet gnagde. Och ungefär samtidigt undrade nomineringskommittén om jag kunde tänka mig att bli kommunal toppkandidat för Centerpartiet inför valet 2026. Toppkandidat. Nummer ett. Kommunalrådskandidat. Jag var faktiskt inte beredd på den frågan och svarade genom tre motfrågor. Vill inte någon av my stars (Susanne eller Jenny)? Var kommittén enig? Vet ni verkligen vem ni väljer?

Svaren var nej, ja och ja. Den första instinkten var trots det att svara nej. Att bära det yttersta ansvaret – nej, det är inte för mig. Å andra sidan känner jag att jag har en mandatperiod till i mig. Annars kandiderar man inte. Men nummer ett? Det förpliktigar. Det innebär i teorin att jag måste vara beredd att bli kommunstyrelsens ordförande, kommunalråd och hela baletten. Inte sannolikt med tanke på opinionsläget men man måste vara beredd om valet trots allt går bra. Sedan känns det vemodigt för vi har jobbat bra ihop, Susanne, Jenny och jag.

Det känns också lite läskigt. Jag menar, jag är ju ingen excelarkskille. Jag är ingen strateg och jag ser mig inte ens som politiker. Min självbild säger mig att jag är en lärare som ofta sysslar med politik. Så frågan är relevant: är ni verkligen säkra?

Men det ligger samtidigt något ideologiskt rakryggat i engagemang, något jag ser i Centerpartiet – och verkligen uppskattar i denna de ofta krökta ryggarnas opportuna tid. Tänk att man frågar mig i detta läge. Det måste ju rimligen innebära att man faktiskt vill ha de värden som jag står för. Och det är ju bra (smiley). Ragna är lite tveksam. Hon tror dels att jag är för känslig och tycker dessutom att mitt yrke är viktigt. Dessutom vill hon inte bli en politikerhustru. Lite sent påtänkt, cheri. Även Malins ord ekade: jag ser dig agera i de stora frågorna, absolut, men är du en cykelställspolitiker?

Jag tänker att har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. Så det klart jag svarar ja. Ut på arenan bland de andra gladiatorerna går jag. Vill trollen hata mig ut på Gemoniska trappan så ger jag mig inte utan strid. Ett trappsteg i sänder tumlar vi ner, hatarna och jag, tills vi tar ett svalkande dopp i Tibern. Men jag är inte ensam. Jag har ett gott gäng omkring mig.

Jag har den största respekt för Anna-Karins beslut. Samtidigt: om ingen ställer upp vinner ju trollen. Jag har aldrig, återigen ursäkta klyschan, engagerat mig för att nå positioner. Så vill lokala Centerpartiet ha en medelålders man med känslorna på utsidan, som vissa politiska motståndare ser som en tråkig, predikande filosof och som andra vill kasta ut för Gemoniska trappan, en som inte vill blanda ihop utbildning med företagande, som gillar kultur, talarstolar men knappast excel eller skolkoncerners vinstutdelning så kanske jag bör lyssna på det.

Tärningen är kastad. Jag passerar Rubicon.

Musik:

Dreams

Somewhere Only We Know

Källor:

Holland: Dynastin

Historia, Personligt

Vallonstrecket

23 november, 2025av adolphson

Få se om du har vallonstrecket!

Jag släktforskar när jag inte har något bättre för mig. Det har jag emellertid ofta så man får nog påstå att jag är något av en släktforskarperiodare. Men det är fascinerande. När man väl ger sig in i det förflutna försvinner tid och rum. För visst har man att brås på. Det har alla. Särskilt brås jag på en släkting på morfars sida: Jacob Olsson från Hästekälla. Dessutom har jag hittat högadel, samer och valloner.

Det finns enligt gammal folktro en sägen om “vallonstrecket”. Det är ett födelsemärke eller streck på överarmen som ska vara ett kännetecken för vallonättlingar. I släktforskningen syftar begreppet på att vallonättlingar ofta kan följa sin linje tillbaka till en viss invandrad person, men att det ofta tar slut där – ungefär som en vägg i forskningen. Orsaken är att när vallonerna kom till Sverige under 1600-talet för att arbeta i järnbruken så registrerades de ofta bara med förnamn eller förvanskade efternamn, vilket gör det svårt att spåra dem längre tillbaka i Belgien eller Frankrike.

Men just idag när Centerpartiet håller nomineringsstämma är det Jacob Olsson jag tänker på. Han föddes 1679 på gården Hästekälla i Morlanda socken, Orust, Bohuslän, och han dog 1738, på samma gård som han föddes. Däremellan hann han med mycket. Han blev tidigt nämndeman i häradsrätten, omkring år 1702, och tog över sin pappas plats i lokalsamhällets styre. Han verkar varit duglig eftersom han fick förtroendet att representera Orusts och Tjörns härader i bondeståndet vid flera riksdagar under åren 1710-1723.

Riksdagen 1720 var särskilt viktig. Efter Karl XII:s död 1718 och Ulrika Eleonoras abdikation 1720 valdes hennes man Fredrik I till kung. Jag brukar lite elakt beskriva Fredrik I som regentlängdens Raskenstam. Hursomhelst, Jacob Olsson ledde bondeståndet under denna omvälvande tid, då Sverige gick in i den period som senare kommit att kallas frihetstiden. Han deltog, enligt källorna aktivt, i diskussionerna om hur makten skulle fördelas mellan kungamakten och ständerna. Fredrik I blev en påtagligt försvagad kung och så skulle det vara fram till 1772 när Gustav III genom sin kupp återinförde enväldet. Vid riksdagen 1723 var Jacob fortsatt en av bondeståndets ledande röster, men han blev inte återvald till talman. Efter sin politiska karriär återvände han till sitt liv som bonde och nämndeman i Bohuslän. Han avled 1738, 58 år gammal.

Men det var under 1720 han peakade. Det var alltså då Fredrik blev vald till Sveriges kung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Villkoret var inskränkningar i kungamakten. Kungen blev beroende av riksrådets majoritet. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli ordningen för hur Sverige styrdes. Detta var inte nödvändigtvis bra för bönderna som ansåg sig tappat inflytande, särskilt eftersom de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes: det sekreta utskottet. Där avgjordes alla viktiga ärenden som angick krig och utrikespolitik ekonomi samt ”vad eljest tyst hållas bör”. Bönderna knotade och ville ha en starkare kungamakt som det varit före enväldet, på Gustav II Adolfs och Karl X:s dagar. Vad Fredrik tyckte om saken är inte känt men han misstänktes för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen innan bondeståndet hunnit få något svar. De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning och endast några få av dem gick med på att skriva under riksdagsbeslutet.

Det finns som alltid något att lära sig av detta. Förr eller senare har man spelat sin roll och tiden sprungit ifrån en. Detta gäller oavsett om man är lokal centerpolitiker, bondeståndets talman eller enväldig monark. Jacob återvände efter sin roll i Sveriges övergång till Frihetstiden till sin gård i Hästekälla. Det ligger något tilltalande i det förhållningssättet till sin roll i stora händelser.

Det är till att vara centerpolitiker med stamtavla, tänker jag aningen hurtfriskt. På andra sidan gärdesgården, farmor och farfar finns tysk lågadel, samer och – valloner. Jag vänder ibland, allt oftare, blicken dit. Vår gamla stormor i Dalom, Karin på Luras, salig mors närmaste vän, påstår att alla som har valloner i släkten har ett streck på nedre armen. Prat, menade jag. Vi såg efter.

Musik:

Agnus dei

Källor;

Äpplet (lexikon)

Wikipedia

MyHeritage

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Gorgo

9 november, 20259 november, 2025av adolphson

Lägg av, pappa.

Det är svårt att vara förälder. Samtidigt underbart.

Mina två små Gorgos. Mina sköra små flickor. Det är dessa två, ytterst värdefulla, det handlar om. Och om Ragna, förstås. Alla borde självfallet bete sig anständigt, oavsett kön, men jag kan bara överblicka papparollen och viljan att försöka vara en bra partner.

Gorgo, som föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.

Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes, hennes mor är okänd. Hennes namn är intressant, Gorgo var nämligen också en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick. Vår Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det således något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.

Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna. Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:

pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök

(Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade de som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer från xenos som betyder främling.)

Efter att Kleomenes dött gifte Gorgo om sig med sin farbror, den berömde Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan, arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.

Som vuxen var Gorgo uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs som skarpsinnigare än männen. Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall. Inför den persiska invasionen reste Leonidas runt på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.

Men tänk om. Tänk om det var hon som organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, Europas vagga, överlevde. Tänk om.

Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t. En episod handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder, något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit. Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.

När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.

Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död, vilken antagligen var uppenbar för dem båda. Han svarade henne då:

Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.

Idag skulle han kanske sagt:

gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.

I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till mamma. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen. Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på än idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så kanske är hon aktuell i nuet?

jag säger inte att Gorgo var en produkt av männen omkring henne. Jag säger bara att var och en måste ta sitt ansvar i relationer. Att vara en bra pappa och partner är förvisso svårt. Det finns inget direkt facit. Jag har egentligen bara en regel och det är att träna mig i att låta mina små Gorgos, och Ragna, vara ifred ibland. I synnerhet efter att de givit mig en blick som förstenar. Dotter 2 säger dock att inte är det så svårt att vara pappa. Det enda du behöver göra är att gilla mig, fortsätter hon. Numera säger jag mest till mina Gorgos: inga droger, inget strypsex, ingen energidryck. Varpå de svarar: lägg av, pappa.

Fotnot: detta blogginlägg skrevs ursprungligen i juli 2018. Gorgo är också namnet på en örn i Selmas roman Nils Holgersson.

Musik:

The arrival of the Queen of Sheba

Källor:

Plutarchos ”Yttranden av spartanska kvinnor”

Cartledge ”Sparta”

Wikiepdia

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Aspasia

Historia

Marcus, Torsten och Vasili

2 november, 202521 december, 2025av adolphson

Ön är annorlunda så här års. Men den intresserar samtidigt på ett mer lågmält sätt. De stigar man lätt finner under sommaren är inte lika tydliga nu. Det är lite som i berättelsen om Mumindalen på vintern, för den som minns. Tillvaron på ön ger mig tid att fundera över tiden. Över olika perspektiv på empati. Över gränser, de man sätter för egen del och de mänskligheten en gång satt. Och över gränslös kärlek och glädje. Och, såklart, betänker jag att Tutankhamon möjligen var en fåntratt.

Inte bomben, inte heller Farao – länken mellan Gud och människorna

Låt mig börja med Tutankhamon. Farao vid nio, död vid nitton och känd för att hans grav förblev orörd under tre tusen år fram till 1922. Det är i hans fall graven, inte människan, som är det intressanta.

Och apropå, fast ändå inte. Marcus Vergilius Eurysaces var en romersk medborgare och bagare (pistor, som det kallades) som levde på 100-talet f.v.t. Även han är för eftervärlden mest känd för sitt gravmonument, som fortfarande finns kvar nära Porta Maggiore i Rom. Graven är ovanligt påkostad för en person med enkel bakgrund: Marcus var nämligen en frigiven slav. Han byggde sin rikedom genom brödtillverkning och lyckades få statliga kontrakt. Inte dåligt. På graven finns på latin inskriptionen ”Detta är monumentet för Marcus Vergilius Eurysaces, bagare och entreprenör.” Utsmyckningen föreställer scener från brödtillverkning, som att mäta mjöl, knåda deg och ger en detaljerad inblick i hantverket. Att han byggde ett så stort och påkostat gravmonument var hans sätt att visa sin sociala status och stolthet över sitt yrke – något mycket ovanligt i Rom där hantverk ofta hade låg status. Monumentet är historiskt sett ett belägg för den sociala rörlighet som förekom i det romerska samhället. Släpp in, ge en chans, resonerade romarna. Och Marcus tog vara på möjligheten. Hatten av!

När Tyskland ockuperade Norge uppstod något av diplomatisk kris mellan Norge och Sverige. Den norska regeringen och kung Haakon VII sökte asyl i Sverige men både statsminister Per Albin och kung Gustaf V sa nej till Haakon – inget som kunde reta tyskarna fick förekomma. Vissa statsråd fick asyl, men där gick, så att säga, gränsen. Haakon fick faktiskt asyl i ungefär tjugo minuter men när det stod klart att han skulle interneras ville han omgående återvända till Norge. Kaptenen Torsten Påhlgren hade befäl över gränsvakten på den svenska sidan när sällskapet anlände. Torsten kände igen kungen, tvekade men valde att trotsa order och låta honom passera och beordrade sina underlydande att tiga om saken. Det är svårt att sia om vad som hänt om Haakon blivit krigsfånge, utöver att frågan varit än mer känslig för relationen mellan länderna än den redan är/har varit. Det är för mig okänt vara han han har sin grav. But still. Way to go, Torsten!

Vasili Arkhipov är också en person att minnas. Under Kubakrisen 1962 patrullerade den sovjetiska ubåten B-59 nära Kuba. Situationen var kritisk. Ubåten var beväpnad med kärnvapen och omgiven av amerikanska örlogsfartyg som försökte tvinga upp den till ytan. Besättningen hade inte kontakt med Moskva och trodde att tredje världskriget hade börjat. Kaptenen och den politiske officeren ville avfyra kärnvapen mot de amerikanska fartygen. Men för att göra det krävdes enhälligt godkännande från de tre högsta officerarna ombord.

Den tredje officeren var Vasili Arkhipov. Han vägrade ge sitt samtycke och argumenterade för att de skulle gå upp till ytan och invänta order istället för att starta en kärnvapenkonflikt. Rimligt, kan man möjligen tycka. Beslutet förhindrade att kärnvapen avfyrades, vilket, om så skett, kunde utlöst ett fullskaligt kärnvapenkrig. Arkhipov betraktas i efterhand som ”mannen som räddade världen”, eftersom hans beslut i en extremt pressad situation troligen förhindrade miljontals dödsfall. Han blev aldrig offentligt erkänd i Sovjetunionen men har hyllats internationellt. Arkhipov dog 1998 i Stupino, nära Moskva. Han tros vara begravd i eller nära Moskvaområdet, men det finns ingen officiell bekräftelse på var hans grav finns. Det hela borde blivit film. Det kanske det har? Hursomhelst: tack för din klarsynthet, Vasili.

En före detta slav som blir framgångsrik entreprenör, en gränsvakt som släpper igenom en kung och en ubåtsofficer som förhindrar ett kärnvapenkrig – vad har dessa gemensamt? Tja, kanske ingenting. Kanske en bergfast övertygelse. Kanske att de är mindre kända än Tutankhamon. När jag läser om dessa personer tänker jag att invandrare ofta tillför något om de får en chans. Att Roms storhet borde intressera USA. Jag filosoferar också över tanken att vi alla behöver någon form asyl då och då, kung som slav. Jag tänker att Tutankhamon kanske var en historisk fåntratt, men inte bara för att han inte förhindrade ett kärnvapenkrig. Hans grav ger en unik inblick i livet i det forntida Egypten. Hand i hand går han med en bagare på historiens esplanad. Till sist betänker jag vikten av att stå för sin övertygelse. Över Vasili står vare sig pyramid eller monument.

Detta är sådant jag grubblat över under en vecka med för mycket tid samtidigt som jag sökt efter sommarens stigar. Jag känner mig som något av en friven slav som gillar bröd och skådespel. Så typiskt mig.

Musik:

Chamber of Reflection

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Wikipedia

The Guardian, “Vasili Arkhipov, the man who saved the world” (2017).

Post scriptum december 2025. Det kom ett mail.

Läste din blogg om Marcus, Torsten och Vassilij. Jag är dotter till Torsten Påhlgren och det gladde mig mycket att någon uppmärksammar detta som hände då vid Norska gränsen. För länge sen så gjordes en film/reportage om händelsen som hette ”flykten över kölen” av Björn Fontander. Vi flyttade till Gävle och jag är född i Gävle 1945. Men på 50-talet flyttade vi tillbaka till Falun. Min pappa gick bort 1961 och mina föräldrar ligger begravda på Skogskyrkogården i Falun.