Publius Cornelius Scipio Aemilianus

På senaste fullmäktige haglade de historiska metaforerna friskt. Jag vet inte vad jag ska tycka om det – kanske bra? Det är ju trots allt så att historiebruk skiljer sig väldigt mycket från det som faktiskt inträffade.


Du får ta en för laget, ibland. För det gäller ju att i slutänden vinna kriget, helheten, och då får man ibland acceptera en tillfällig förlust.

Det visste romarna som var vana att då och då bli besegrade och så resonerade de allierade under andra världskriget när de knäckt koden till nazisternas Enigma. Om britterna plötsligt börjat vinna överallt tack vare sin förhandsinformation hade tyskarna genast anat ugglor i mossen och sett till att undanröja problemet. Men det gjorde de aldrig – och vi vet ju vilka som vann.

Ibland är dock måttet rågat och man drar i handbromsen. Ibland måste man stå upp för sin övertygelse hur felaktig eller konstig den än är. Som när en stad i norra Spanien, Numanthia bebodd av ett keltiskt folk, på 100-talet före vår tideräkning utropade sin självständighet gentemot Rom.

Numanthia var framgångsrika i sin övertygelse – de besegrade alla försök från Rom att sätta stopp för denna uppstudsighet. Det stolta, mäktiga Rom som betvingat alla motståndare runt Medelhavet – allt från Greklands stadsstater, det mäktiga Egypten till ett fullständigt krossat Karthago.

Men Numanthia försvarade sig framgångsrikt och till sist brast tålamodet hos den romerska senaten som skickade sin främste general, Scipio Aemilianus i spetsen (nåja) för en stor armé. Scipio var ingen duvunge, nej, denne general var en riktig hårding, en man med kända släktingar och en diger meritlista – bland annat låg han bakom Karthagos förstörelse.

Roms ära var hotad, nu skulle det stämmas ordentligt i bäcken. 

Scipio visste vad han gjorde. Istället för att ge sig in i kostsamma strider i den svåra terrängen belägrade han staden och lät svälten vinna kriget åt sig. De besegrade ska hellre än att bli slavar tagit sina liv (den källkritiskt bevandrade noterar en viss likhet med belägringen av Masada hundratalet år tidigare i den motsatta änden av imperiet). 

Man förstår att den här berättelsen kommit att utgöra en viktig del i spansk nationalism oavsett om nationalismen handlat om olika regioners kamp för att frigöra sig från den spanska nationalstaten eller om landet som helhet – i synnerhet under Franco.

Ruinerna förklarades redan 1882 som nationalmonument, Cervantes har skrivit om händelsen, liksom många andra diktare, tonsättare och konstnärer. Böcker, serier (både tecknade och på TV) har återkommande använt Numanthiernas fåfänga kamp som fond.

En snabb sökning på nätet visar att händelsen numera lever ett gott liv i dataspelens värld. Numathia förkroppsligar för övrigt än i dag hjältemod, frihet och patriotism på den Iberiska halvön. Både Barcelona, Madrid och Baskien kan använda sig av denna berättelse i sin patriotiska strävan.

För berättelsen är mycket viktigare än själva händelsen. Det är det som är skillnaden mellan historieskrivning och historia. Men låt oss stanna upp ett tag och beakta sakernas tillstånd.

Sångerna om Numathia sjungs faktiskt på spanska – ett språk som kommer från Scipios latin. Det keltiska språk som talades i Numathia är utdött. Cervantes, och alla andra diktare och tonsättare, skriver sina hyllningar med latinska bokstäver och arabiska siffror. De flesta på Iberiska halvön tillhör den romersk katolska kyrkan och tillber därmed en gud på latin. När den katalanske exilpresidenten Carles Puigdemont av spanska myndigheter begärs utlämnad från Bryssel är det romersk rätt som tillämpas, överhuvudtaget vilar den europeiska politiken, och för övrigt tanken om EU, på romersk grund. Till och med maten vi äter och vinet vi dricker i Spanien härrör från det gamla Rom. 

Vi fattar grejen – inget finns egentligen kvar av Numathia. Inget, utom några ruiner i norra Spanien till vilka spanska nationalister vallfärdar. Och de skulle inte ens känna till vad det var för ruiner om det inte vore tack vare romerska historiker.

(Som förövrigt rent källkritiskt bör studeras enligt den tidens mode då det i under Roms glansdagar var populärt att beskriva och försköna vissa barbarfolks frihetslängtan – den självgode och bekväme romaren ödslade gärna några silvermynt på att uppleva detta på Colosseum eller på annat sätt höra talas om). 

Precis som i fallet Karthago var Roms seger så stor att man övertog minnet av de besegrade. Detta är inget vi människor rent dramaturgiskt gillar. Nej, vi föredrar den som slåss ur underläge, vi hoppas att åtminstone någon i Numathia ska ha överlevt, vi letar ännu efter Hannibals fotspår.

Tyvärr är historien skoningslös – Numathia gick under precis som så gott som alla tidigare kulturer besegrades den av en stormakt och försvann ur historien. 


Att ta en för laget. Att förlora ett slag men att vinna kriget.

Resonemanget är tillämpbart på en mängd områden. Det gäller dock att se upp så inte pragmatismen ersätts av cynismen. Då kan det gå illa – jag tror detta misstag är en inte oväsentlig anledning till naziregimens uppgång. Jag tror att många av de människor som åtalades i och efter andra världskriget, eller efter andra brott mot mänskligheten därefter, var just sådana människor som inte sett upp när samvetet fått göra eftergifter. 

Själv då? Jag försöker att ständigt observera min moraliska kompass. På jobbet, som ensamstående pappa till två halvstora döttrar, och självklart inom politiken. Och aldrig är man färdig. Det bara pågår. Jag antar att hela detta resonemang kokar ner till frågeställningen huruvida jag är att betrakta som en Scipio Aemilianus eller den okände som ledde försvaret av Numathia. 

(Vi vet inte om det var en man eller kvinna. Men vi kan alla killgissa. Åtminstone hälften av oss.)

Det känns trösterikt att tänka så här. Det hjälper mig att inse att mitt liv på det hela taget är något bra, det hjälper mig att dra slutsatsen att SD:s framgångar, liksom känslor i största allmänhet hur starka de än må vara, alltid är något övergående. 

Det gäller bara att hantera dem när de uppstår.  


Jag kanske också ska börja kasta historiska anekdoter från talarstolen i fullmäktige? Kan andra förlänga mötet kan väl jag. Det förekom ju redan under antiken att en talare aldrig slutade sitt anförare i akt och mening att förhindra beslut han inte gillade. Det är väl därför vi har tidsbegränsning på ett par minuter nuförtiden, kan tänka.     


Källor:

Harari – Sapiens en kort historik över mänskligheten 2014

Nordisk familjebok 1916

För den som vill läsa mer om Numathia finns många bilder och några texter på nätet på ruiner och från olika spel. Annars får man nog lära sig latin och besöka något romerskt arkiv. Studier i keltiska språk är, i sammanhanget, bortkastat.

#ludditer

Det här med konservatism kan emellanåt ta sig märkliga uttryck. Konservativ eller utvecklingsfientlig – gränsen är ibland svår att upptäcka. Ofta är det om olika varianter av dessa märkliga konservativa/utvecklingsfientliga uttryck som historien lär oss. Kanske är konservatism hemligheten bakom varför så många ur LO-kollektivet röstar på SD eller kärnan bakom uttrycket att man inte kan lära gamla hundar att sitta.

Det är lätt att vara efterklok när man tittar i backspegeln.


Ludditerna var en grupp arbetare i England som under det tidiga 1800-talet protesterade mot de samhällsförändringar som kom genom den industriella revolutionen. Inte sällan protesterade de genom att slå sönder moderna maskiner på sina arbetsplatser. De gjorde så därför att de kände sig hotade av den nya tidens olika landvinningar.

De gillade inte Spinning Jenny, helt enkelt. (Förövrigt vore det väl en intressant uppgift för mina elever – diskutera Spinning Jenny – UR ETT GENUSPERSPEKTIV! Det blir bra. Så får det nog bli.)

Rörelsen var uppkallad efter en viss Ned Ludd. Det har påståtts att Ludd var en påhittad figur – att han aldrig existerade i verkligheten. Rörelsen behövde tydligen uppfinna en ledare bakom vilken man kunde få utlopp för sitt missnöje. En ny, påhittad, ledare för en grupp som ogillar förändringar. Det är närmast poetiskt. Men jag är inte närmare insatt i omständigheterna kring Ned Ludd.

Ludditerna var noga med att enbart gå loss på maskiner och material – allt våld mot människor var strikt förbjudet. Med något undantag höll de sig också till det.

Idag avses med termen någon som motsätter sig teknisk, eller annan, utveckling i största allmänhet. Jag tror att det bor en liten luddit i oss alla och frågan jag ställer mig är huruvida man ska bejaka eller förkasta denne sin inre luddit. När det exempelvis kommer till nya digitala läroplattformar är jag personligen as much luddit as the next guy.


Junior frågade mig nyligen vad jag anser om OP Anderssons och Härnö Gins tilltag att blanda sina respektive drycker och ge ut som ny dryck. Lite som Black orange, (till de unga: inte att förväxla med en amerikansk tv-serie om ett kvinnofängelse) ungefär. Vad jag svarade?

(emoji som kaskadkräks).

Moget.

Och apropå junior. Arne har gått ur tiden. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle skeva ur:

Och så där fortsätter det. Länge. Men det är rätt kul, faktiskt. Och hans känslor är, i fall nu någon till äventyrs skulle undra, helt äkta i frågan.


Far avskyr datorer. Ett ömsesidigt hat mellan man och maskin råder allt sedan han gick en datakurs på 1980-talet (ungefär samtidigt som vissa märkliga individer drack vederstyggligheter som Black Orange) och olyckligtvis råkade omformatera hårddisken.

Jag har också tidigare nämnt konversationen mellan en banktjänsteman och far:

Använder du internet? Så du kan få internet-bank?

Nej, det är internet som använder mig…

Men vokabulären smyger sig in. Far kallar nämligen numera den nedersta lådan i sitt skrivbord för ”datorn”. Inte utan stolthet brukar han skrävla för sina bekanta om att ”räkningarna förvarar jag i datorn – det blir mycket enklare så”. I verkligheten innebär processen att jag kommer hem till honom och hämtar räkningarna ur hans låda och betalar dessa åt honom – via min dator. Eller strängt taget via min telefon.

Far såg förövrigt med stor misstro på nymodigheter som mikrovågsugnar och VHS för att sedan vara den främste att ivra för att filmen måste vara tillbakaspolad innan den lämnades tillbaka. (Till de unga: jag orkar inte förklara.)


Jag blir uppläxad av Vildvittrorna. Jag måste sluta vara så oseriös, anses det på familjerådet, ialla fall när det gäller viktiga grejer. Det ska tydligen (inte) skaffas hund. Problemet är att hunden förr eller senare blir gammal och vägrar sitta som vanligt folk.

Jag vet inte om jag nu förbundit mig att köpa en hund som heter som vår nyss avgångne utrikesminister eller som ett tämligen värdelöst stavningsprogram. Kanske borde vi istället köpa en hamster och kalla den T9.


I en annan tråd diskuterades nyligen begreppet konservatism och det hänvisades än hit, än dit, än till Burke och än till andra grejer. Den konservative beskrevs som en försiktig general vilken vill lära av det förflutna för att forma framtiden.

Håhå – jaja.

Vissa grupper i samhället kallar sig gärna konservativa och strävar efter att återskapa ett Sverige som enligt min mening aldrig funnits. Andra ägnar sig (överdrivet) mycket åt stävan att vara först med det senaste eller, som ofta i politikens värld, att själva leda en förändring.


Förändringen kommer vare sig vi vill det eller inte – det är en naturlag. Ibland är den välkommen, ibland inte. Och aldrig är vi helt överens om vilket.

Hur jag själv tänker? Difference is good. Huruvida detta är ett argument för eller emot en jycke låter jag vara osagt. Den kända bilden nedan är hursomhelst tagen på Femte avenyn i New York år 1900 respektive 1913. På den första syns ett bilekipage inringat. Tretton år senare är rollerna omvända. Utveckling?

Bildresultat för bild 5:th avenue 1900 och 1913

Utvecklingen går fort nu – och ludditerna synes vara starkare än någonsin beväpnade med sina murar mot Mexiko och Brexit-planer. Men jag tror det löser sig för, som jag återkommande, med Sten Selanders ord, brukar säga:

Man kan inte lämna kulor igen

och trösta pojkar, som stelnat till män


Källor:

Bonniers lexikon (Äpplet)


Relaterade blogginlägg:

Anakronism

Holmenkollen

bild 15 – dinosauriens längtan

bild 59 – st. elmos fire vs agoge

Varför överhuvudtaget ränna upp och ner i fjällen? Överskottsenergi? Medelålderskris? Vuxna män som gör saker tillsammans? Det gäller, iallafall enligt Mats Olsmats livhållning, att inte växa upp alltför mycket eller alltför fort.


I can climb the highest mountain, cross the widest sea.
I can feel St. Elmo’s fire burning in me, burning in me.
Just once in his life a man has his time.
And my time is now; I’m comin’ alive.

I can see a new horizon underneath the blazing sky.
I’ll be where the eagle’s flying higher and higher.
Gonna be your man in motion.
All I need is a pair of wheels.
Take me where the future’s lying: St. Elmo’s fire.

Dag 1: Storulvån-Blåhammaren. 12 km men med några höjdmeter att bekämpa.

Agoge är benämningen på den mycket hårda utbildning som alla män i antikens Sparta genomgick. Inte helt olik våra dagars värnplikt, kanske. Men mycket hårdare, får man nog anta. Agoge syftade till att fostra den unge spartanen till att vara en hårdför krigare, lojal mot staten. Utbildningen, eller vad man ska nu ska kalla det (ordet betyder förövrigt vägledning, utbildning) innehöll moment som att slåss och uthärda smärta, militär taktik, kondition, jakt, dans, sång, retorik och andra sociala färdigheter.


Sist ut på infernolistan (saker att uppleva som jag normalt gjort tillsammans med henne) var jämtlandsfjällen. När vi gick triangeln förra året slog det mig att det också vore lämpligt att springa sträckan – om inte annat för att det går. Inte så många höjdmeter och fantastiska vyer, tydliga leder. Sagt och gjort – jag frågade Mange och han följde med.


Utbildningen inom agoge pågick i allmänhet mellan åldrarna sju och trettio. Syftet var som sagt att producera skickliga krigare till den spartanska armén, krigare som satte statens intressen före sina egna, krigare som Leonidas och dennes soldater.

Dessa hårt drillade män utgjorde eliten i samhället ur vilken morgondagens ledare hämtades. Träningens ideal var att bygga Spartas murar av män eftersom staden som enda grekiska stadsstat saknade murar. Disciplinen var järnhård och den starkes lag rådde. 

Dag två: Blåhammaren-Sylarna 19 km

Turistnäringen i Sverige omsatte 2018 hisnande 337 miljarder kronor. De svenska fjällen upplever ett rejält uppsving. Det rapporteras om köbildning för att ta sig till Kebnekaises topp, att man måste sätta ut bajamajor där, nedskräpning och allmänt stort slitage i nationalparkerna. Man har även funderat på att helt dra om vissa leder på grund av trycket.

Snö på Sylarna

Jämtlandstriangeln utgör inget undantag. Möjligen är det landets mest vandrade sträcka. Det går under högsäsong tåg från hela Sverige till Storlien och därifrån transfer till Storulvåns fjällstation.

Strängt taget är det inte fråga om fjällstationer utan snarare hotell. Och det var ingen fjällvandring vi gjorde – vi sprang. Fjällöpning är populärt och en skön upplevelse. Helst om man betänker att familjefadern normalt sett brukar släpa omkring på 30 kilos packning ute på fjället.

I vindskyddet ute på fjället tar det inte lång tid att bombardera omgivningen med onliners av bästa kvalitet

Nej, fjällvandring innebär att man går sin egen tur med karta och kompass och bär med sig tält och övrig utrustning. I den här varianten är man ute ett par timmar varje dag med minimal packning, tar med sig matsäck från frukostbuffén, duschar vid ankomst och äter tre rätter. Detta är en social tur.


Under agoge levde man i en grupp under överinseende av befäl. Förhållandena var påvra. Från tolv års ålder fick man endast äga ett plagg: en röd mantel. Soldaterna byggde sina egna sängar av vass och försågs allmänt med för lite föda. Idén var att uppmuntra individen att stjäla samtidigt som vederbörande straffades hårt om han avslöjades. Tanken med detta var att i slutändan erhålla välbyggda, streetsmarta, soldater – inte välnärda och bortskämda slöfockar. Metoden fick också soldaterna vänja sig vid hunger vilket kunde vara bra i skarpa lägen.

på spaning efter den tid som flytt

En trevlig sak med trängseln i triangeln är att man tvingas socialisera med andra – eget bord till middagen är inte att tänka på. Vi var de enda som spelade Alfapet och TP, något som förövrigt tilldrog sig visst intresse. Det är kul att vara kung på ett spel daterat 1987. Frågan vad heter huvudstaden i Västtyskland har millennieisterna lite svårt att svara på.

Karolinermonumentet dag 2. Blåhammaren-Sylarna 19 km

De spartanska pojkarna, sedermera männen, fortsatte leva som soldater i kaserner tills de var i tjugoårsåldern då de, inte olikt indelningen i de olika studenthemmen i Harry Potter, skulle tävla om att väljas in i en permanent militär avdelning. Valet måste vara enhälligt och en ratad kunde försöka på nytt i tio år. 


Snö och hagel. Män som undergått agoge.

På Blåhammaren fick vi på grund av bokningstrycket bo i hundrummet. När jag skulle betala notan drog jag till med

Hej, jag heter Fido och bor i hundrummet

Jag kan ännu i denna stund inte avgöra om det var det tråkigaste skämt hon i receptionen någonsin hört eller om hon bara hört det alldeles för många gånger.

Jägarblandning smakar mumma

Om någon aspirant inte lyckades etablera sig i en avdelning senast vid trettio års ålder kunde han inte erhålla fullt spartansk medborgarskap. Lite som vår tids gamla studentexamen, kanske. (Men nu får du väl skärpa dig!) Vid samma ålder uppmanades männen att gifta sig, bilda familj, och i övrigt bli fullständiga medborgare i Sparta och utnyttja sina rättigheter. Men bara om han klarat agoge – utbildningen gynnade samhörigheten och identiteten inom den utvalda gruppen eftersom alla (män) genomgick den. 


Sträckan är överkomlig. Man springer, eller går, nära fem mil på tre dagar. En härlig tur, som sagt, där regn, hagel, sol, snö och vind egentligen inte spelar så stor roll. Man bara skalar på, helt enkelt. Och man har inte så mycket tid över till annat än att bara vara vänner, som Jakob sjunger.

På Sylarna är det en aning mer modernt än Blåhammaren och grytorna är deras specialitet. Väl i mål på Storulvån får man unna sig något litet extra – också det är vi ganska bra på, Mange och jag.

Dag 3: Sylarna- Storulvån, 16 km

Oavsett om man har en inre St. Elmos eld eller om vi genomgått lumpen, nu, då, eller aldrig, tror jag inte på konstruerad vänskap. Lojalitet så länge alla har något att vinna på den visst. Men verklig vänskap uppstår inte för att andra kräver det av en. Vissa har vänskap emellan varandra, andra inte. Jag är glad att jag tillhör kategorin som har det.

Nu har jag gjort allt vi brukade göra tillsammans åtminstone en gång på egen hand. Moving on, som Sarah Down Finer sjunger. Långsamt men säkert.


Relaterade blogginlägg:

I någon annans skor

musiken

Mats Olsmats


Källor:

Cartledge: Sparta – en odödlig historia

den inre urtidsmänniskan

Jag har tidigare varit inne på den motsägelsefulla känslan av att känna sig hemmastadd på sjukhus. Fenomenet tycker jag är ett tydligt tecken på hur stark människans anpassningsförmåga faktiskt är. I alla tider har vi anpassat oss till omständigheterna, både som individer och kollektiv. När omständigheterna förändras genomgår vi någon form av kris och fortsättningen beror på hur vi hanterar den.


Luktsinne och hörsel är två förmågor som hjälper oss att orientera oss i tillvaron. Hur vi nyttjat dessa har sett lite olika ut genom historien. Förhistoriska människor använde lukt, syn, smak och känsel på ett helt annorlunda sätt än vi idag. På hyfsat avstånd kunde våra forntida kusiner genom att sniffa i luften, iaktta vind, det omgivande landskapet och lyssna noga för att avgöra vad det var för sorts djur eller människoart de hade framför sig, hur många de var och om de mötande var aggressiva eller rädda.

Det hela kokar ner till kemi och luktsinne. Rädsla, aggressivitet och mod luktar olika eftersom dessa känslor utsöndrar olika kemikalier.

Ska vi flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Inom den avgränsade förhistoriska gruppen gick det faktisk att lukta sig till den kollektiva inställningen till det man hade att ta ställning till. När människan lämnade jägar-samlarstadiet för att leva i större kollektiv som jordbrukare förlorade dessa egenskaper i betydelse eftersom förmågan bygger på småskalighet och inte är anpassad till en global värld. Man kan inte lukta sig till EU:s inställning till Turkiet.

Vi har så mycket annat att tänka på idag, helt enkelt. Men den förhistoriska människan var skärpt och uppmärksam på ett helt annorlunda sätt än vi. Livet byggde bokstavligt talat på det. Man luktade på en svamp för att avgöra dess ätlighet – man googlade inte på dess egenskaper.

Idag har många av oss också ett gigantiskt utbud genom alla restauranger eller stormarknadernas enorma frysdisksortiment och när vi slutligen på måfå valt vår måltid att inmundiga framför tv:n reflekterar vi ofta inte ens över smaken.


Det handlar väl om varseblivning, alltihop. Jag springer och jag skriver. Skriver och skriver. Kastar. Skriver igen. Och så sjunger jag, lite.

Ibland är jag trött, ibland blir skärmen suddig av tårar. Ibland handlar det om dåligt handlag med språket. Jag är ju självlärd – någon vidare kvalitet på min svenskutbildning var det i ärlighetens namn inte tal om. Det blir lite stavfel och tokig meningsbyggnad då och då. Ibland sjunger jag fel, också. Rätt ofta faktiskt. Men nu är jag så gammal att jag vågar ta i ändå. Ibland stukar jag foten – säkert beroende på att jag är gammal nog att ta i som om min artonde födelsedag var förra veckan.

Man ska aldrig, verkligen aldrig, använda stavningsprogram. De är ännu inte så beskaffade att de kan avläsa den innersta känslan hos den som skriver, nämligen. Och tur är väl det. Stavningsprogram korrigerar felstavningar men släpper igenom fel tempus eller ord som finns (och är rättstavade) men är fel i sammanhanget. Ta ordet frysdisksortiment exempelvis. Det gillar jag – men stavningsprogrammet stryker under det med en vågad ilsket röd linje. (Det är inte medhårs, det.) Särskriver jag det – frysdisk sortiment då faller det stavningskontrollen på läppen. Men det är ju fel. Ju.

Jag skriver, springer och sjunger mest för att det verkligen hjälper mig att känna. Och för att det är kul. Men dessa aktiviteter hjälper mig också att ta svåra beslut. Ska jag flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Hur jag luktar i sammanhanget kan väl kvitta lika.

Varje vardag försöker jag finna något av min inre urtidsmänniska. Jag går upp onödigt tidigt och sitter länge helt still i en stol. Tankarna får komma och gå som de vill. Det är en bra stund på dagen, kanske den bästa.

Ljuden. Det finns så många. Men man lär sig känna igen dem. Det krävs inte så mycket – bara att det yttre bruset och moderna överflödet minskar i betydelse. Och det gör det snabbt när tiden är utmätt.

Tiden står stilla på sjukhus. Gör den inte det? Hoppas.


Akut signal. Snabba steg och insatser. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Mindre akut signal. Irriterad vårdpersonal som går lugnt men resolut mot rum eller för att öppna en ytterdörr. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Dunder och plåtbrak. Matvagnen rullar in med varm mat till alla patienterna. Hoppas för hennes skull att det inte är torsk med äggsås och ärtor. Snart känner jag istället lukten av brunsås. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Rösterna. De olika. Orolig anhörig. Sakligt informerande vårdpersonal. Uttråkade anhöriga som samtalar lågt – är det verkligen värt att bara sitta här timme ut och timme in undrar de. Någon erbjuder sig att hämta något till de andra. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Pumpen med smärtstillande tickar och väser. Hon sover. Jag betraktar maskinen. Är den vän eller fiende? Kan inte bestämma mig. Jag kramar handen, ännu känner jag hennes puls.

Någon har dött. De viskande rösterna. En kvävd snyftning. Det försiktiga rörelserna. Och här ligger jag och håller i hennes hand.


Det tycks uppenbart att den inre urtidsmänniskan är mindre avlägsen än jag i förstone tror.


Dagens musik bifogas hugad.


Källor
Harari – Homo Deus

bild 58 – bridge over tw

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån


Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

img_1287
Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

 

Tack Daniel och Rama!

 

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner. 

 

img_1299
Med Gunnar på Riche

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

 

Dalälven

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna. 

Fridens liljor

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage. 

img_1363
Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden. 

 

img_1364
Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset. 

 

Jag blev månadsgivare – i Örebro.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

 

 

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.  

 

img_1416
På Berzelii choklad

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.  

img_1418
Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen. 

 

img_1434
Liseberg 1/3

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above? 

 

img_1436
Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

 

img_1441
Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon. 

 

img_1558
appen har fel – igen

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag. 

 

img_1560
varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

 

img_1567
kvällsbad på ön – fina grejer

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat. 

 

img_1573
släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det. 

 

img_1574
Mätt på pensionat Skäret

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är. 

 

img_1610
skärgårdsmorgon

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna. 

 

img_1613
Vassholmen

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också. 

 

img_1617
Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så. 

img_1620
havets läckerheter

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!


relaterade blogginlägg:

Greve Moltke

(parentes)

Jag har fått många fina reaktioner på mitt offentliga terapiarbete. Någon undrade dock nyligen vad det är jag håller på med egentligen. Jag funderar över om det kan vara på det viset att denne någon uttrycker vad fler tänker. Säkert är det så.

Så vad är det jag håller på med egentligen? Skriver och sprider dystra, låt vara känslomässiga, texter om min och hennes svåra sjukdomstid, är väl en beskrivning som passar rätt så väl.

Det enkla svaret är annars att jag håller på att frigöra mig. Vi är alla i någon mening det förflutnas fångar och jag håller för min del på att frigöra mig från historiens grepp.

Det är nämligen därför vi studerar historia. Eller så är jag mer än lovligt hoppfullt influerad av självaste Winston Churchill:

History will be kind to me for I intend to write it


Det är detta som är grejen med historia, det som skiljer ämnet från nästan alla andra vetenskapliga discipliner, nämligen att den inte följer några fasta regler och därför är svår att förutsäga. Medan en ekonom förväntas förutsäga effekten av en förändrad ränta eller en meteorolog det kommande vädret så är historikern alltid färgad av åsikter och känslor.

Jag förväntade mig att läkarna tydligare skulle kunna uttala sig om Malins odds och även förekomma dåliga effekter av hennes behandlingar. Förutsägelsen att förra sommaren inte var den sista visade sig inte stämma. Inte alls, faktiskt. Därför reagerade jag på fakta negativt. Jag ville hålla någon ansvarig.

Men det finns ingen att ställa till svars. Inga felbehandlingar eller misstag skedde, nej, man tillämpade känd och beprövad vetenskap och uttalade sig mer eller mindre träffsäkert om förväntade resultat.

Men ändå, någon måste det väl finnas att skylla för att det inte gick som jag ville, för att framtiden inte blev som tänkt, tänker jag när jag ser tillbaka. Jag är sålunda i full färd med att konstruera ett stycke historia som kommer att prägla oss närmaste under återstoden av våra liv. Och möjligen därefter.


Nutiden, eller verkligheten om man så vill, skiljer sig alltid för mycket från det förflutna för att historien med någon större träffsäkerhet ska kunna förutsäga framtiden. Det är alltid nutiden det handlar om. Alltid.

Den omfångsrika historieskrivningen om Karl XII säger mycket mer om den tid under vilken den aktuella skildringen tillkom än om Carolus Rex egen tid. Det fungerar dåligt att studera Hamurabis lagar för att finna vägledning i rättsprocessen mot en känd amerikansk musiker som arresteras i Stockholm i slutet av 2010-talet (även om en viss president vill antyda att Sveriges lagar är forntida).

Vetenskapen ägnar sig åt att undersöka ny, oprövad mark för att möjliggöra andra framtider än de man normalt sett klarar att föreställa sig. Ett viktigt skäl till detta är att försöka göra oss medvetna om möjligheter vi normalt sett inte överväger. Därför vill vetenskapen göra nya upptäckter, skörda nya vetenskapliga rön.

Detta gäller självfallet också historieämnet och, hävdar jag, i synnerhet den personliga historieskrivningen. Vi studerar inte historia för att i evighet återupprepa det som hänt, för sakens egen skull, utan för att frigöra oss ur det förflutnas grepp. För att gå vidare med så många valmöjligheter som möjligt.


Alla människor är födda in i en viss tid och plats. På den platsen och under den tiden råder vissa lagar, normer och ekonomiska/sociala/politiska system som är typiska just där och då. De människor som lever under den aktuella perioden tror att dessa sakernas tillstånd är naturliga, det som alltid kommer bestå, att man är klar med utveckling och förändring. Man har gått i mål, loppet är färdigt.

Så till exempel ansågs allmänt i Europa i slutet av 1800-talet att mänskligheten nu peakade. Nu var den bästa av alla tider, vilken lycka att få leva under just denna tid, resonerade man. Se bara på allt fränt vi åstadkommit och upptäckt. Eiffeltornet, nordpolen, tvåkammarsystemet och grejer.

Så typiskt oss människor. Så kom första världskriget och vad som därefter följde. Efter den stora katastrofen började man en bit in på 1920-talet nostalgiskt att blicka tillbaka på årtiondena före 1914 som man lite drömmande döpte till la belle epoque. En benämning som alltså sa betydligt mer om 1920-talet än 1880-talet.

På samma sätt skulle det vara enkelt för mig att anse att jag upplevt det bästa tills undergången inträffade och att allt ska vara jävligt hädanefter. I helvete heller, tänker jag.

Vi glömmer lätt att historien format oss, detta samhälle, vår nuvarande situation, och våra liv. Hur vi tänker, känner och pratar. Den har givit mig en familj – som fortfarande finns kvar. Det väsentliga är inte hur allt var eller hände utan att det var och hände. Den viktiga frågan att ställa sig är: vart går vi härnäst?

Historien tvingar oss ofta att se endast en möjlig framtid och att springa mot den med döden i hälarna. Vi försöker sällan på egen hand ändra riktningen för att ta oss emot en alternativ framtid.

(Nåja, vissa undantag finns – på gott och ont. Som Adolf Hitler. Som Nelson Mandela. Som Greta Thunberg. Många gillar vissa av dessa fritänkare, vissa gillar andra. Vi har alla ett val att göra härvidlag.)

Vi studerar alltså historia, både den personliga och vår gemensamma, för att göra oss fria från predestination – förutbestämmelse. För att göra oss/sig fria från det vi upplevt eftersom det i allt för hög grad styr vårt kommande beteende. Vi analyserar historia för att upptäcka möjligheter våra förfäder, eller vi själva, inte kunde eller ville tänka sig. Vi studerar historia för att bli fria i största allmänhet, helt enkelt. (Vilket antagligen är anledningen till att makten ofta vill kontrollera historien.)


Genom att ganska öppenhjärtigt gå igenom den svåra tid som blev slutet för mitt och Malins gemensamma liv, genom att bearbeta de mörkaste ögonblicken, ljuspunkterna och kärleken hoppas jag att snart kunna känna, drömma och tänka på ett annat sätt.

För jag känner mig, och har gjort så under lång tid, låst, fast i cancerns skugga. Jag längtar efter fler alternativ att begrunda än endast de få, dystra, jag under lång tid sett eller känt.


Historieskrivning behöver inte handla om gruppers kontroll och makt. Det kan också handla om personliga handlingsalternativ och möjligheter. Vilken möjlighetshorisont man ser. Så är det för mig. När detta är bearbetat är det i någon mening också klart. Klart, men inte glömt.

Förändring, oavsett om den handlar om rasistiskt eller sexistiskt förtryck, suffragetter, Marx, Metoo, samer, rösträtt eller vad det än månde vara, har alltid börjat med att någon eller några sett historien på ett nytt sätt. Och den nya synens främsta syfte är att tala om för oss andra att den bestående, gängse, traditionella, ordningen inte på något sätt är oföränderlig.

Historien lär oss att det finns en samling olika, ofta slumpartade, händelser som skapat den situation vi har och genom att analysera dessa kan vi ta ut en annan riktning, tänka och känna annorlunda, skapa en ny framtid. Det är därför vi måste studera exempelvis nazismens illdåd – inte för att föreviga och återupprepa dem utan för att frigöra oss från dem.


Så detta är vad jag håller på med, egentligen.

För att sammanfatta. Jag bör inte bara gå vidare hur som helst – utan riktning eller mål. För då blir enligt detta resonemang framtidsutsikterna begränsade. När jag bearbetat inte bara två år av sjukdom utan också drygt två decenniers samvaro är jag fri att forma vilken framtid jag vill. Inte fri i bemärkelsen glömska utan fri genom rätten och möjligheten att tala, tänka och känna utan styrning från det förflutnas kalla skugga. För även om minnena är varma så blir den nostalgiska skuggan kall. Det blir denna kyla som får grepp om en om man enbart dröjer sig kvar i minnet, lever i det förslutna.

Det var inte bättre förr – bara annorlunda. Vad framtiden bär i sitt sköte är inte för det förflutna att besvara.


Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgondagen

bild 55 – sista måltiden

Dessa rader skrivs under den sista kvällen på min gamla adress. Huset vi byggde, Malin och jag. Jag är ensam i det och känner mig konstig, inte illa, till mods. Jag äter min middag i ensamhet och begrundar att det alltså är min sista natt jag sover här. Jag har klippt gräsmattan en sista gång och lite villrådigt spatserat runt i trädgården. I morgon rullar flyttlasset.

Allt måste en gång komma till sitt slut. Eller?


Jag grunnar över mina känslor, över vad jag egentligen känner denna min sista kväll. Komma i kontakt med sitt innersta, och allt det där typiskt manliga. (Förlåt, min ironi.) Visste Jesus att det var sista gången han åt tillsammans med lärjungarna under sista måltiden eller är benämningen en efterhandskonstruktion? Såklart är det en sådan och det alldeles oaktat hur man förövrigt förhåller sig till bibeln.

Det klart, vi har arbetat hårt, länge och målmedvetet som nybyggare, Malin och jag. Ur ett stycke skog har vi skapat om inte ett paradis så åtminstone ett trivsamt hem och dito tillvaro. Kanske utgör vi på något sätt mänsklighetens historia i miniatyr, tänker jag i ett storartat utlag av storhetsvansinne. Eller kanske är vi, eller har varit, bara två typiska representater för släktet homo sapiens? Men till skillnad från mänskligheten som helhet ser jag det inte som lika kul att montera ner som upp.

Äsch, förlåt mitt bittra anslag. Just själva flytten känns faktiskt okej. Att Malin inte flyttar med oss känns emellertid inte så mycket okej.


Nog hade vi hade en omöjlig trädgård att bearbeta men vi sprängde, vi sågade, vi grävde, tog dit jord och grus, vi bearbetade, anlade och planterade. Till sist hade vi betvingat den oformliga vildmarken till ett kultiverat odlingslandskap. Lite på det vis människor i alla tider plägat, tänker jag. Och så kronan på verket: gräsmattan!

Håller verkligen jämförelsen med mänsklighetens övergripande historia? Våra forntida föregångare hade ju inga gräsmattor utanför sina grottor, inte omgavs Akropolis i Aten, Capitolium i Rom, pyramiderna i Egypten eller den förbjudna staden i Peking i all sin prakt av något gräs.

Våra rosor kommer jag att sakna – de som döljer ingången till arkadien

Gräsmattor är en europeisk uppfinning som härrör från senmedeltiden och som under de följande århundradena kom att bli adelns och överklassens främsta varumärke. Välskötta gräsmattor kräver nämligen gott om resurser i form av jord, vatten och mycket arbete – det sista något jag själv verkligen kan vittna om. Och efter allt arbete vi lagt ner, nog skavde det lite under bevattningsförbudet i fiol att se gräset skrumpna ihop till en dyster, brungul savann.

Gräsmattor fyller ingen ekonomisk funktion, nej, de är bara dyra och snygga. De producerar inget, djur förstör dem och kan inte beta på dem varför man i det gamla bondesamhället inte kunde avsätta värdefull jord till att bara utgöra en yta av gräs, till skådebröd. Därför blev en stor gräsmatta snart en statussymbol, ett tecken på överflöd och rikedom. Ju större gräsmatta desto större status.

(Och självfallet. När jag och vännerna nyligen spatserade runt det kungliga slottet i Bryssel så nog gjorde vi oss lustiga över den i vårt tycke påvra kungliga trädgården. Kan man inte låna trädgårdsmästaren från Drottningholm, undrade vi muntert. Och inte gjorde vi oss besväret att besöka själva slottet efter det första, magra intrycket från gräsmattan.)

Under det tidiga 1900-talet erövrade medelklassen gräsmattan och samma sak där – ju finare och större gräsmatta desto högre placering i den sociala förortshierarkin. En vanskött gräsmatta mitt i villaområdet sågs som ett tydligt tecken på att allt inte stod rätt till. Den oklippta gräsmattan vittnar fortfarande om förfall, dekadens, skilsmässa eller sjukdom. Kort sagt, sådant man inte vill, så att säga, skylta med.

Idag, har jag tagit reda på, omsätter gräsmatteindustrin worldwide massor med miljarder dollar. Det anläggs gräsmattor i öknar, det är golfbanor, fotbollsplaner och tennisbanor, slottsträdgårdar eller stora gräsytor runt offentliga byggnader.

En förfallen gräsmatta tyder alltså på trubbel, den välskötta på välstånd och makt. Och det sedan gammalt. Kanske är detta en av anledningarna till att jag flyttar? Jag skulle inte mäkta med att ensam hålla den i det skick (jag och) Malin ville och inte heller skulle jag klara att se vår trädgård på andra sätt gradvis förfalla. (Det verkliga skälet är att flickorna faktiskt vill flytta – och så även jag). På min nya adress har jag en minimal gräsmatta, jag kanske ska anlägga en japansk trädgård? En med grekiska byster? Kanske en fontän? Eller rosor, åh, jag älskar rosor.


Kommer allt till sitt slut och görs därmed allt verkligen en sista gång?

Möjligen ska man inte göra det ställningstagandet allt för lättvindigt. Jag besökte en konsert i Lugnetskolans aula när den var alldeles nybyggd 1984 – Ratata – och tänkte att hit kommer jag nog aldrig mer. Jag skrev för ett tag sedan några rader (se nedan) om tiden jag bodde på Elsborg och fastslog att jag aldrig kommer tillbaka (läs förövrigt också gärna juniors utmärkta beskrivning över det huset) efter att föräldrarna flyttade 1991. Vid flera tillfällen har jag sagt och tänkt att detta var nog sista gången jag åkte till Styrsö – men också i år återkommer jag.

Sommaren 2009, Dotter 2 pajar bilden genom att sno fotografens öl. Det var inte sista gången jag var där, sommaren 2019 är Malin varken här eller där

Och apropå. Vårterminen 1988 började jag på Haraldsbogymnasiet – jag bytte till samhällsvetenskaplig linje efter en misslyckad termin på ekonomisk linje. Jag var tvungen att tenta av en missad termin i kursen socialkunskap för min klassföreståndare Rolf Cederberg.

Föga anande jag när jag efter studenten vände Haralsbo och Rolf ryggen att han under mer än 20 år skulle bli en av mina närmaste kollegor (eller att hela bygget skulle utgöra min arbetsplats 1998-2013, minus ett år då jag arbetade i Uddevalla) som jag dagligen skulle komma att dela ämne, i förekommande fall arbetsrum och arbetslag med.

I år checkar han ut, den gamle titanen, efter ett liv som lärare. Hatten av, Rolf!

Rolfs sista arbetsdag, eller, om sommaren blir än mer jävlig än våren 2019, min? Ingen kan med säkerhet veta.

Nej, man kan sällan veta huruvida något sker för sista gången. För man vet ju aldrig vad som händer sen. Och när sen väl infaller, så sker det.

Ja, ja. Vi studerar inte historia för att kunna förutsäga framtiden utan för att frigöra oss från dåliga gamla minnen eller erfarenheter för att istället försöka föreställa oss alternativa framtider. Det är, när allt kommer omkring, den unika förmågan som gör oss till människor.

Vissa saker görs faktiskt, kan man i efterhand konstatera, en sista gång. Det är väl däri symboliken i Den Sista Måltiden ligger. Midsommarafton 2017 var sista gången vi firade som vi brukat under alla år, Malin och jag. Midsommar var nämligen särskilt viktig, speciell, för oss. Just nu känns det som jag aldrig mer vill fira midsommar.

Midsommarafton 2017, sista gången vi var friska till sinne, kropp och själ. Men detta vet han inte när bilden tas är en bevingad fras från programmet, ett program jag förövrigt älskade, ”Svart på vitt” av och med Olle Häger och Hans Villius.

Det är kanske så man ska se det. Vår bästa tid är nu, alltid precis nu. Vem minns den snö som kanske, högst eventuellt, föll i fiol? En sak framstår i alla händelser som glasklar, nämligen min oerhörda saknad.

Och det är inte sista gången jag känner den, törs jag med visshet lova.

Midsommar 2017, en dag jag alltid kommer att minnas – kanske kommer jag en dag att åter vilja fira midsommar, eller kanske inte.

Till slut landar jag, i denna något spretiga bloggpost, i att jag på något vis, tror och anser detta som dagens musik.


Relaterade blogginlägg

Mitt liv på Elsborg

Et arcadia ego

Nyckeln till Provence

Junior skriver om vår tid på Engelbrektsgatan, min nya adress


Källor:

Harari: Homo Deus en kort historik över morgondagen