bild 115: Fetmats revisited

Jag tänker ibland på Margareta Olsdotter. I fyrtiotvå år vankade hon omkring på Elsborg. Vad hon måste ha undrat.


Jag brukar, när inte pandemi råder, som en del av undervisningen genomföra någon form av lokalhistorisk dag. Tanken är att träna eleverna i att se sin omgivning, den man upplever varje dag, med nya ögon. Att fundera över begreppet (historisk) identitet.

Även om varenda unge i stan redan besökt gruvan, ibland flera gånger, handlar det som sagt om att försöka se saker med nya ögon. Så det blev en dag av gruva, Dalarnas museum och undertecknad som höll hov vid stora torget. Och, givetvis, uppgifter att kämpa med. Som grädde på moset fick jag med mig Dotter 2, besöket i gruvan lockade även henne.

Jag trivs i gruvan. Du är ju en native resident!, som en elev uttryckte saken. Jag är rädd för Gruvfrun, sa Dotter 2. Det här är naturvetare, replikerade jag, de tror inte på Gruvfrun. Jag är estet, genmälde Dotter 2, så jag tror på henne. Jag har läst allt om Gruvfrun. Nu går Dotter 2 visserligen inte estetprogrammet (än) men budskapet var i alla händelser tydligt.

I väntan på Gruvfrun

Jag håller mitt hov vid speakers corner på torget. Speakers corner. En blinkning till såväl originalet i Hyde Park som antikens torg. Det var på agora, forum, man röstade, dömde och handlade. Vem som helst får tala och det står alla och en var fritt att inte lyssna. Lite som i våra dagars demokrati. Jonas Lennerthson, förre ordföranden i kultur och fritidsnämnden, tillika lärare, cyklade förbi. Han stannande till och berättade att just den här stenen tillkom under hans tid i nämnden och är tänkt att påminna om landets sista uppror 1743: Stora daldansen. Då stod de på torget, upprorsmännen. Så lärde sig också magistern (om stenens ursprung) något nytt denna dag.

I bakgrunden ett resultat av den stora rivningsvågen på 1950- och 60-talen. Snart byggnadsminne?

Ständigt denne Fetmats. Men visst fascinerar han. Förolyckad 1677, återfunnen välbevarad 1719, utställd att begapas som sevärdhet, begravd under pompa och ståt i koret på Kopparbergs kyrka, 1816 upptagen och flyttad till kyrkogården, 1862 uppgrävd och lagd i en låda att förvaras på den kyrkliga vinden, bortglömd men återigen funnen för att slutligen begravas ordentligt först 1930.

Trät är lika friskt som Mats

Det trodde han inte när han en dag efter arbetet 1677 smög ner i gruvan. Varför gjorde han det? Jag tror han tidigare under arbetsdagen funnit någon vacker metall han i hemlighet ville smussla ut för att ge sin tilltänkta, Margareta Olsdotter. Så fick han plötsligt en sten i huvet. Så kan det gå. Vila i frid, Mats!

Att ta sig till och från jobbet

Elevernas uppgift handlar inte om Mats. Nej, de har i uppgift att diskutera världsarv, stadsdelar, byggnader och kända falubor. Men jag gillar också att utmana just naturvetarna lite extra med en något filosofisk uppgift:

Om ungefär 100 år kommer vi att vara döda. Varenda människa du känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kompis, alla kändisar, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn.

Platserna du besökt idag har varit miljoner människors hem, arbetsplats och vardag. Ett världsarv innebär att för all framtid spara något. Hur kommunicerar man med människor som lever om 100 000 år? Vad är värt att spara? Hur gör man det? Vem är du? Vilken är din historiska identitet? Vilket är ditt ansvar?

Grabben i orten

Vad är det här för flum, utbrast någon upprört. Ett världsarv är något som är så viktigt för mänskligheten att det är tänkt att bevaras för all framtid. Historieläraren i mig tvekar om det ens är möjligt att bevara något för all framtid. Jag menar, vi är ju i full färd att krafsa under pyramiderna för att förstå människor som levde för tretusen femhundra år sedan.

Genom att bli uppmärksam på allt det sköna och viktiga runt omkring oss, genom att stanna upp och tänka på alla de människor som gått före oss, kan vi iallafall ta ut en ungefärlig kompassriktning mot den framtid som ofrånkomligen drabbar oss alla. Det är iallafall syftet med dagen.

1998 förlovade jag mig i gruvan. Stora stöten, så att säga. Tyvärr drabbades min tilltänkta många år senare av ett metaforiskt ras och omkom. Sedan dess har jag väntat. Oklart på vad. En framtid, kanske. Men, som historien om Mats och vitriolet lär oss, det går inte att bevara något för all framtid.

Min äldsta dotter, vars passion är teater, följde inte med på skolbesöket. Nej, hon beställde en egen tur, tog med sig sin bästa vän och iscensatte förlovningen. Hon lät en norsk dam föreviga tilltaget. Sedan skickade hon bilden till mig för att göra mig glad.

Iscensättningen

Jag tänker mig Margareta Olsdotter som lycklig. Javisst, åren går. Men plötsligt drabbar kärleken den dystre vandraren i Elsborg. Vid gruvan påbörjas en ny, vacker promenad. Livet tar en annan väg. Framtiden är här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid, men definitivt kär. Jag såg aldrig Gruvfrun i gruvan. Men nog skymtade jag Margareta Olsdotter? Och visst log hon mot mig.

Det finns något att lära sig här. Det är fullt möjligt att både gestalta historien och på avstånd kyligt studera den. Det är inte enkelt att avgöra vilket som är bäst. Vad eleverna inte omedelbart tänker på är att endast kärleken är evig. Det är inget flum. Det är svaret på frågan. Men säg inget.


Relaterade blogginlägg

Gruvdrängarna i Falun 1743

En historisk promenad

Jonas släktingar

grisbukten

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.


Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.


Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.


Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.


Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?


Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.


Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.


Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.


Källor:

Möller: politiskt ledarskap

konstapel historia

Jag lydde bara order.


Lillebror hörde av sig. Han hade blivit ombedd att skriva en debattartikel (varför hör ingen av sig till mig i samma ärende?) i Polistidningen, berättade han, gällande att man ska ta bort ämnet historia från polisutbildningen. Kunde jag möjligen bistå med något argument varför detta inte är bra?

Hm. Detta var inget, trots att jag arbetar med det, att snyta ur näsan. Jag upptäckte faktiskt att jag hade lite svårt att besvara frågan. Visst kan jag närsomhelst sätta upp ett fullödigt bombardemang med argument för historieämnets vikt i största allmänhet men på frågan varför just en polis bör vara begåvad med hyfsat gedigna historiekunskaper hade jag inget omedelbart svar.


En sak som ständigt återkommer när man försöker förstå Förintelsen är det här med okritisk lydnad. Jag lydde bara order, var svaret vi fick från förövarna. Förutom rättegången mot Adolf Eichmann visade rättegångarna i Nürnberg samma sak. Både Wilhelm Keitel (chef för Wehrmacht och en av nazisternas högsta militärer) och Rudolf Höss (en riktigt ruskig typ, högste chef i Auschwitz och central i Förintelsen) intervjuades av psykologer under rättegångarna.

Båda ställde sig frågande inför tanken att ifrågasätta eller vägra utanföra order. Det fanns enligt deras synsätt inget sätt eller situation när en officer kunde vägra lyda överbefälhavaren. Keitel instämde dock i påståendet att det var ett ödesdigert misstag att tro på Hitler. Men ansåg samtidigt att man inte kunde röja honom ur vägen om man är sprungen ur preussisk militär tradition. Det handlar om ära och okritisk lojalitet. Det var Hitler som var mördaren, inte han själv, var Keitels uppfattning. Och så sa de alltså allihop. Åtminstone de man fick tag i, de som inte flydde till Sydamerika, hukade sig i det nya Tysklands undervegetation eller tog sina liv.

Höss fick frågan om han någonsin funderat över om inte judarna faktiskt kunde varit oskyldiga offer för en vidrig grymhet. Han la engagerat ut texten om att det var orealistiskt att SS skulle inte tänka så. Han, och alla nazister, hade alltid tagit för givet att judarna var skyldiga till allt de anklagades för. Han hade aldrig hört något annat och allt handlade hela tiden enligt den vidriga (min värdering) idén om att skydda Tyskland från judarna.

Efteråt, när allt var över, hade visserligen Höss och andra funderat över om allt var som det sagts, om det verkligen var riktigt det de gjort, men ingen sa något då, medan det pågick. De var uppfostrade att lyda order, att lyda utan att tänka. Himmler (chef för SS) beordrade det – alltså var det nödvändigt. Så fungerade det. Nog hade Höss, medgav han, tyckt att det ibland var obehagligt men aldrig att det föll honom in att det var fel det som skedde. Han konstaterade bara att det var nödvändigt eftersom ordern hade kommit.

Vi kan även påminna oss Stalins order 227 under slaget vid Stalingrad: ”inte ett steg bakåt.” Ordern innebar att den som kunde anklagas för att svika skulle skjutas på plats. Efter Stalin hölls inga rättegångar och i dagens Ryssland är han åter à la mode.


Jag anser att all uniformerad personal bör studera historia. Inte för att jag tror att polisen är mer benägen än andra att bli nazister –givetvis inte. Jag har det största förtroende för polisen. Nej, jag tänker mer så här: hade ett källkritiskt tänkande folk röstat på nazisterna? Hade militär och polis som varit tränade i samvetsfrihet utfört de uppgifter den totalitära staten ålagt dem?

Man kan inte resonera så där, jag vet. Men frågan rider mitt sinne och jag blir svaret skyldig. Jag jobbar ju som sagt med detta. Och det ska sägas, artikeln blev bra, han uttryckte det väl, polisman Adolphson. Den fyller nog sitt syfte. Själv litar jag som alltid på ungdomen och gör som jag brukar: jag frågar eleverna om polisaspiranter bör studera historia. (Och ber dem förklara sig både utförligt och nyanserat.)


Jag tror inte att vare sig poliser eller andra i demokratier numera lika lättvindigt och okritiskt följer order som skedde på 1930- och 40-talen. Detta får nog anses bero på en mängd orsaker men åtminstone delvis tack vare den historieundervisning man redan genomgått i skolan. Det är mycket vackert så.

Yb Södermalm en bit ifrån Södermalm. Back in the day Håkanssons favorit med högsta betyg i historia.

Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

Wikipedia


Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Om Elsborg och Blinka 19


Länkar:

Viktors artikel

Musik: Vocalise

Robert Gustavsson: nazisterna

vinthunden 2

Pirater har alltid fascinerat mig. Jag lämnar ofta nuet för att kasta mig ut i historiens och fantasins hisnande bråddjup. Jag läser, ser filmer och fantiserar om pirater. I min fantasi är jag en pirat som kämpar, långt ute på tillvarons stora, vida ocean, mot allt som är lågt och lumpet här i livet. Visserligen är jag pirat lite mer som i Errol Flynns tappning i filmen Kaptenen Blod”. Icke desto mindre. Anfäkta och anamma.

Jag funderar över hur mycket eller lite var och en av oss är summan av våra förfäders liv och gärningar. Arv och miljö, alltså. För att förstå det vill jag veta så mycket som möjligt om dem. Hur det var, hur deras liv gestaltade sig och vilka bevekelsegrunder hade. Vi är alla olika men detta är vad som får mitt dopamin att flöda. Pirater. Jag har pirater i släkten!


Man ser ju att jag är av piratblod

Ordet pirat kommer av grekiska och latin och betyder ”försöka”, ”riskera”. Piraten har en lite hjältemodig aura över sig. I filmer och böcker framställs de ofta som, likt Robin Hood, rövare som slåss mot en orättfärdig övermakt. Men verkligheten var nog en annan. I en modern mening används termen för beteckna någon som utan lov distribuerar upphovsrättskyddat material. En pirat drivs enligt myten inte enbart av egenintresse utan av mer altruistiska skäl.


På västkusten, inte minst mina hemtrakter i Göteborgs södra skärgård, har det svenska sjöröveriet lämnat spår. I början på 1700-talet var Göteborg och öarna utanför centrum för omfattande kaparverksamhet. Särskilt känd i det sammanhanget är Lars Gathenhielm. Mindre känt är att i hans flotta så ingick också min släkting Jonas Gudmundsson Donberg (1682-1765) som förde befäl på kaparfartyget Vinthunden 2.

Den svenska krigsmakten, inte minst flottan, var på dekis efter kung Karl XII:s många kring och långa bortavaro i fjärran land. Kaparna ingick därför som en sorts inofficiell milis i kriget mot Danmark. Ett mer udda inslag i den historien är kontakterna mellan Karl XII och pirater på Madagaskar. År 1714 kontaktades den svenske guvernören i Bremen, Mauritz Vellingk, av en piratkapten som ville förhandla. Nu var det inte vilka duvungar som helst detta, nej, piraterna från Madagaskar tillhörde de mest fruktade och dessa ansåg sig alltså ha mycket att erbjuda i utbyte mot asyl i Sverige. Budbäraren, piraten Samuel S:t Léger, blev senare, liksom Jonas Gudmundsson Donberg, en av Lars Gathenhielms kaptener.

Jag kunde bott på Madagaskar

Det handlade om ungefär 1400 pirater som sade sig ha tröttnat på sjöröveriet och ville komma till Europa. Ett mer troligt skäl än att man plötsligt drabbats av ånger över sitt brottsliga leverne var sannolikt att piraterna förstod att deras guldålder närmade sig sitt slut. De europeiska sjönationerna hade börjat vidta åtgärder och det var inte längre riskfritt att härja fritt på världshaven. Piraterna var därför intresserade av statligt beskydd och uppfattade Sverige som lämpligt. 1716 verkade förhandlingarna gå i lås och Sverige hade i utsikt att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels att få en piratflotta förlagd till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka. En idé gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna.

Sprungen ur havet

Tanken var att piraterna skulle slå sig ner på västkusten mot att de donerade hälften av sina stora rikedomar till den svenska statskassan, upphörde med sin piratverksamhet, försåg den svenska flottan med tjugo skepp samt vara behjälpliga med att upprätta en svensk koloni på Madagaskar. I det nät av storpolitiska ränker som smiddes kors och tvärs genom Europa ingick dessutom en plan på att återinsätta ätten Stuart på den engelska tronen. Detta skulle piraterna från Madagaskar också hjälpa till med och som ett led ingick en svensk-spansk invasion av England. Då måste ju Karl XII ingå, självfallet.

På sommaren 1718 var det mycket nära att man kommit överens men det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog senare det året. Liksom förövrigt Gathenhielm. Förhandlarna hade dessutom i själva verket inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig varit där varför en koloni måste ses som rent hittepå. Men tanken lockade och drömmen om en koloni skrotades inte förrän 1728. En av förhandlarna, William Morgan, utsågs faktiskt formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit.

Ännu en kaparättling

Det är antagligen inte så exklusivt i Södra skärgården att vara släkt med kaparen Jonas Gudmundsson Donberg, det är nog många som kan göra anspråk på det. Men tänk om vi skakar tombolan, lite. Tänk om invasionen av England blivit av. Tänk om Donberg styrt Vinthunden 2 mot Madagaskar (Kössö syd) eller tänk om Wikileaks legat i Majorna?


Jonas Gudmundsson Donberg. Född samma år som Karl XII men överlevde både den svenske monarken och Gathenhielm med nästan femtio år. På Styrsö gick han runt, kaparen, och framlevde sina dagar som vem som helst. Hur var han? Vad gjorde han och varför?Tydligen har jag dessutom ytterligare några kapare i släkten. Jag borde kanske släktforska, inser jag. Om inte annat för att förstå varför jag är som jag är. För nog applåderar jag i tysthet mig själv när jag opponerar mig, säger emot, går emot eller min egen väg. Så som piraten plägar.

Det går naturligtvis inte att säga hur någon, socialt sett, är en produkt av sina förfäder. Men jag inbillar mig att om man är fri från sin historia så är man verkligen fri. Men samtidigt kanske rotlös och ensam. Själv längtar jag till havet, till Styrsö, till Halsvik. Det har jag ju alltid gjort.

Errol. Bild: imd.com

Källor:

Liljegren: Karl XII

Gamlagöteborg.se

Wikipedia


Länkar:

Till havs

den osannolika mördaren

I fiol köpte jag en egen liten stuga här i Falun med en rätt stor trädgård och jag har obeskrivligt nöje av att gå och sköta om den lilla egendomen. Jag tycker, att jag börjar bli en riktig människa, då jag får leva i naturen.

Orden är Selmas och kommer från ett brev daterat 1908. Detta är en del av historien jag gillar och identifierar mig med, därför lyfter jag fram den. Men kanske gör jag fel, kanske mödrar jag historien i samma ögonblick jag tolkar den?

Underhållning och drama, något Selma behärskade intill perfektion, har inget med historia att göra. Inte mer än på det viset att framtiden (möjligen) kommer att intressera sig för hur vår tid såg på vissa saker. Som exempelvis genom Selmas böcker, filmen JFK, serien Den osannolika mördaren eller Marburg-dokumenten (dessa är temat för ett avsnitt i tv-serien The Crown).

Jag har sett miniserien Den osannolika mördaren med Robert Gustafsson i huvudrollen. Serien baserar sig på boken med samma namn. Den är välgjord men samtidigt blir det lite som att blanda ihop Gunvald Larsson med Hans Holmer på grund av skådespelaren Persbrandt. Se där, en åsikt minsann. Men så är det drama och kommersiell underhållning vi diskuterar, inte historia.


Marburg-dokumenten kanske kräver en lite längre utläggning. Dessa avser en samling dokument som upptäcktes i Tyskland i slutet av andra världskriget. När amerikanska trupper avancerade i Tyskland upptäcktes, via en av Hitlers medarbetare, arkiv från den nazistiska regeringen.

Bland annat återfanns dokument undertecknade av Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Medarbetaren i Hitlers stab hette Karl von Loesch och hade fått instruktioner att förstöra arkivet men han behöll några dokument och gömde dem i närheten av staden Marburg. Loesch tog senare kontakt med britterna och erbjöd sig att visa dem mot att han skulle slippa att åtalas för krigsbrott.

Det var ett stort arkiv man fann, cirka 400 ton material grävdes upp av USA:s militär. Det visade sig att sextio dokument innehöll korrespondens mellan hertigen av Windsor, alltså kungens äldre bror och Englands förutvarande kung (han som abdikerade), och nazisterna. Amerikanerna undersökte materialet, gav det till den brittiska regeringen som hemligstämplade det. Dokumenten påstås innehålla en plan, Operation Willi, från 1940 som gick ut på att övertala hertigen till att gå över på nazisternas sida och ta honom till Tyskland för att därigenom tvinga Storbritannien till fredsförhandlingar.

Planen gick ut på att man skulle lura hertigen att tro att hans bror kung George VI och Winston Churchill planerade att mörda eller kidnappa honom. Lyckades operationen kunde man genom att pressa monarkin förmå Storbritannien till kapitulation. Eventuellt skulle hertigen enligt planen återinsättas som kung och hans fru erkännas som drottning (vilket var orsaken till abdikationen), i utbyte mot att nazistiska styrkor skulle få härja fritt i Europa.

Det mest allvarliga var att hertigen enligt dokumenten ska ha uppmuntrat bombattacker mot Storbritannien för att tvinga den brittiska regeringen att påbörja fredsförhandlingar. Dokumenten har offentliggjorts i olika omgångar. Och de ägnas alltså ett avsnitt i den populära tv-serien The Crown. Avsnittet skildrar drottning Elizabeth II :s granskning av dokumenten. En historiker, Hugo Vickers, menar att avsnittet är historieförfalskning. För trots att drottning Elizabeth fördömde hertigen, påpekar Vikers, förblev han i kontakt med sin familj och hans offentliga framträdanden fortsatte.

Många är det också som upprörs av Den osannolike mördaren. Rimligare är kanske antagandet att det är sannolikt att varje tid har sin historia att mörda. Kanske handlar det trots allt om identitet snarare än historia. För nog känner jag igen mig i Selmas beskrivning av sig i Falun. Nog mår jag bra av att hitta en historisk parallell. Nog är Selma en av mina idoler.

Kanske läser någon, i något arkiv under en avlägsen framtid om hur jag 2019 köpte en egen liten stuga här i Falun med en liten trädgård och att jag har obeskrivligt nöje av att (inte) gå och sköta om den lilla egendomen. Kanske uppfattar denne framtida någon hur jag tycker, att jag börjar bli en riktig människa, då jag får leva igen.

Min lilla täppa, inte så långt ifrån en av Selmas bostäder i Falun

Källor:

Dandanell: Selma Lagerlöf och Falun

Wikipedia



relaterade blogginlägg

På villovägar

bild 108 – sagan om ringen

Jag står i högmässan och sjunger. Inget märkligt i det, det har jag ju gjort sedan barnsben. Mellan sångerna, får jag väl erkänna, dras jag ibland med skingrade sinnen. Hursomhelst, där befinner jag mig alltså, när dessa tankar tänks, mitt ibland många av dem som var med och sjöng på Malins begravning. En tanke slår mig, kanske med anledning av det kristna budskapet: finns det någon glädje bortom döden?


Jag har läst någon gång att den liggande åttan, oändlighetssymbolen, evighetssymbolen, uppfanns 1584 av en italiensk filosof och astrolog, Giordano Bruno. Han tänkte sig ett gränslöst universum med fler solar och planeter än de vi kan iaktta i vårt solsystem. Den liggande åttan symboliserar oändlighetens evighet. Symboliken står också för evigt liv och återfinns inom tron på återfödelse.

Bild: dreamstime.com

Drottningens juvelsmycke är en roman av Carl Jonas Love Almqvist. Det är en snårig historia om en stöld av ett vackert och värdefullt smycke, drottningens, och stölden sker samma natt som Gustav III mördas. Spännande, spännande. Olika öden och äventyr vävs kring smycket i denna bok som ibland kallats Sveriges första historiska roman. Det är också ett av de främsta svenska verken inom den litterära genren romantiken.

Jag är intresserad av smycken. Dock inte så att jag gärna prålar i dem, nej, intresset är mer av kuriös natur. Numera äger jag endast ett smycke men det är mig desto kärare.

My Precious

När jag konfirmerades på Styrsö sommaren 1985 fick jag och min kusin Stina, som också bekräftade dopet denna sommar, var sin present. Nämligen mormors och morfars vigselringar omgjorda till smycken i kedja. Jag gillar allt sedan dess att få grejer i kedja.

Två analoga konfirmander vid församlingshemmet på Styrsö 1985, den ena i en frisyr ”det var tur mormor aldrig upplevde”.

Ringen jag fick har har morfar burit under ett liv till sjöss. Den har färdats till Australien och Sydamerika, Afrika och USA. Mormors ring, som Stina fick, har knappt lämnat Styrsö. Båda ringarna inbjuder till intressanta perspektiv. De ger, så att säga, olika ringar på vattnet. Jag stal förresten idén när min äldsta dotter konfirmerades. Jag tog hennes mammas vigselring och lät tillverka ett smycke. Jag ska göra det samma för min yngsta och mammans förlovningsring. Smycken för drottningar alltså, om än utan juveler.

Den äldsta dotterns gåva

Ungdomen är framtiden, glädjen och hoppet. Det klart flickorna ska bära med sig en liten del av sitt ursprung genom livet. Här om dagen kom ringarna åter på tal. Det är ju bara en ring, pappa. Get a grip. Förresten, vad hette den där snubben som var ihop med Monica Lewinsky för jättelänge sen? Precis så, min kära, precis så.

Berättelsen om oss fortgår, förhoppningsvis i evighet. Jag har länge tänkt smälta ner min gamla vigselring, för den lär jag aldrig mer använda, att ingå i en ny kedja till morfars ring. Nu är det dags. En ring har man ju ingen nytta av, det måste vara två. Lägger man två ringar bredvid varandra bildar de en liggande åtta, tecknet Domus, vilket alltså representerar evigheten. Kärleken är evig. Och Domus betyder på latin hus eller hem.

Romantiken, tänker jag där jag står tillsynes bekvämt inlindad i min körkåpa. Hur ser den egentligen ut? Kan den leva och dö, som hos Almkvist, eller återuppstår den så som Kristus enligt Bibeln? Jag vet inte. Man vandrar väl vägen fram, antar jag. Plötsligt står det någon längs vägrenen och räcker fram sin hand. Man fattar den kanske och fortsätter färden tillsammans. Sedan viker man plötsligt av från den stora allfarvägen för att pröva en mindre, en egen, kanske den minst trafikerade, väg och det vägvalet utgör all skillnad i det kommande livet. Vi återföds nog inte. Det är kärleken som ständigt återföds. I evighet. Amen.

Predikant wannabe. Gammalt kort. Ringen är fortfarande på.

Det klart det finns glädje bortom döden. Inte vetenskapligt sett, om vi undviker sidospår som AI och sånt, men bortom döden finns det faktiskt glädje. Det är nog det som är min definition av evigheten: kärlek och glädje. Jag har sett dessa, jag har känt dem. Om man samtidigt bekämpar all världens ringvålnader, verkliga som inbillade, så är jag säker på att man kan uppleva det igen. Och igen.

One Ring to rule them all, One Ring to find them, One Ring to bring them all and in the darkness bind them.


Jag står i högmässan och sjunger, som så många gånger förr. En av psalmerna, nr 285, är ju en av mina favoriter upptäcker jag plötsligt. Får man tro den psalmen är ju allt tämligen okej.

Det finns glädje bortom graven och en framtid fylld av sång.


Relaterade blogginlägg

Förnuft och känsla

Spridda perspektiv


Källor:

Religionslexikonet

Wikipedia

Georg Elser

Ska man skratta eller gråta? Detta är ett känt uttryck använt för att illustrera något som upplevs vara så löjeväckande att det med marginal passerar rimlighetens gräns. Kanske går uttrycket, som så mycket annat, att spåra till antiken?

Demokritos var en filosof med mycket avancerad filosofi. Han var också känd som den skrattande filosofen eftersom han valde att skratta åt det som han ansåg som människans enfald. Hans motsats, Herakleitos, var istället känd som den gråtande filosofen då han såg annorlunda saken.


Men ska man egentligen skratta eller gråta? Hade Hitler dött 1939 är det inte osannolikt att hans eftermäle blivit ett annat. Kanske hade han gått till historien som en av de största tyskarna genom tiderna. Det påståendet är faktiskt inte så konstigt som det kanske låter.

Tyskland hade under relativt kort tid genomgått en enorm återhämtning. Tvivlaren från 1933 hade förvandlats till fantastisk anhängare. Den genomsnittlige tysken gjorde inte allt för stora invändningar mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten eller den fruktansvärda diskrimineringen. Ingen kunde heller, vad det verkar, i sin vildaste fantasi föreställa sig konsekvensen i form av förintelsen. 1939 gick det mesta generellt sett bra för den före detta korpralen. Hitler var till synes oövervinnlig. Hade han dött då hade historien tagit en annan vändning.

Och det fanns de som försökte. Georg Elser, exempelvis, en snickare från Württemberg. Georg var protestant (kyrkan sågs inte på med blida nazistiska ögon) och var medlem i ett fackförbund (facken förbjöds snart). Eiser radikaliserades till kommunist.

I november 1939 försökte han mörda Hitler genom att placera en bomb i en lokal där denne skulle tala. Hitler överlevde attentatsförsöket på grund av dimma. Dimman gjorde nämligen att framträdandet tidigarelades eftersom Hitler behövde ta tåget därifrån istället för flyget. Han hade sannolikt dött om han stannat i lokalen i ytterligare tretton minuter.

Åtta personer dog i explosionen, men ingen högre partifunktionär. Sextiotre personer skadades, varav sexton allvarligt. Noterbart är att Fritz Braun, Evas far, hörde till de skadade. Den direkta konsekvensen av attentatsförsöket tycks varit att Hitler blev än mer övertygad om att han skyddades av försynen och var av ödet utsedd till Tysklands räddare. Elser greps av en slump på gränsen till Schweiz och skickades till koncentrationslägret Dachau där han sköts av SS så sent som 1945. Anledningen till dådet var enligt egen utsago att han ville stoppa kriget och förbättra förhållandena för arbetarna i Tyskland.

bild: herodote.net

Ska man skratta eller gråta? Gjorde Elser rätt? Även om våld är fel tror jag de flesta skulle ställa sig på hans sida. Iallafall så här i efterhand. Jag tror inte på våld. Men Hitler kunde inte stoppas på annat sätt. Och ställer man miljoner människors liv mot Hitlers tror jag de flesta skulle offra den senare.

Vi ställs alla inför moraliska överväganden då och då. I synnerhet gör man det som politiker. Och även om det kan vara svårt att se den moraliska aspekten i vanliga kommunala frågor får man fortsätta leta. Till sist finner man det ofta. Alltså svaret på frågan huruvida något, enligt egen övertygelse, är rätt eller fel.

Om man skratta eller gråta är inte gott att veta. Jag tänker att vi alla bär på en inre Demokritos respektive Herakleitos och jag tror att jag personligen föredrar det skrattande förhållningssättet. Jag spar istället tårarna till verklig sorg


Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

bild 107 – natatio

Jag har, via mitt politiska uppdrag, gjort ett studiebesök på det nya badhus som byggs här i stan. Och tänk så många timmar jag tillbringade i den gamla sporthallen och simhallen.

Reception och fik

Badandet har gamla anor, inte bara i mitt liv. Grekerna började och romarna utvecklade den europeiska badkulturen. I romarriket fanns rejäla badhus (vilket den nyfikne kan studera ((det gjorde jag och Malin, mest jag, under vår bröllopsresa)) i exempelvis Pompeji.) Under kejsartiden fulländades anläggningarna och varje ort med självaktning i det romerska riket måste hålla sig med ett offentligt badhus.

I badhusen fanns förutom själva badavdelningen också utrymmen för kroppsvård, idrott, föreläsningar, konserter, bibliotek, promenadutrymmen med trädgårdar, friluftsscener och serveringar. Själva badandet följde en fast rutin. Först badade man kallt. Tämligen omgående fortsatte man till det ljumma badet och sen varmbadet. Eventuellt kunde badproceduren avslutas i det riktigt heta badet. I större anläggningar fanns även ett simbad, natatio, från vilket ordet simma härrör.

Relax?

I början av 1900-talet diskuterades idén om ett nytt varmbadhus i Falun och ett konkret förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Men ett badhus blev det. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911. På min födelsedag, alltså, fast sextionio år före undertecknad slog upp sina egna saligt himmelsblå ögon för första gången.

bild: falun.se

På första våningen fanns i det gamla badhuset en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds moderniteter som karbad, simbad (hej, Rom), bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch. Fram till i december 1972, när badet stängdes, hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Badet stängdes samma år som det nya badet på Lugnet invigdes.

Bassäng men reglerbar botten

Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet. Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor.

Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973 och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa. Paradoxalt nog uppfördes alltså byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.


Lugnetanläggningen står inför sin 50-årsdag. Där finns inomhusbad och en stor inomhushall för idrott eller andra arrangemang. När anläggningen invigdes 1972 var den Skandinaviens största idrottshall. Jag blir nästan lite gråtmild när jag nu åter ser den. Så otroligt många timmar jag tillbringade här som ung. Och, för all del, det gör jag fortfarande.

Den gamla, klassiska entrén står ännu

2018 fattade kommunfullmäktige beslutet att bygga ett nytt badhus på Lugnet. Alltså 111 år efter det första beslutet. Bygget påbörjades i mars 2020 och meningen är att badet ska öppna i slutet av 2022. Detta nya badhus, som byggs bredvid den gamla simhallen, är tänkt att bli ett modernt, funktionellt badhus för alla som vill simma, motionera, tävla, leka, basta, rehabilitera eller bara koppla av en stund.

På så vis har årtusenden stått stilla, måhända. Dock inte tekniken. Faluns nya badhus har moderna och miljövänliga lösningar vilket ska ge låga driftskostnader. Badhuset får en area på cirka 8600 kvadratmeter och kommer att innehålla hela 1000 kvadratmeter vattenyta.

Badhallen just nu

Förutom tävlingsbassängen byggs också två bassänger med justerbart djup, varav en rehabbassäng. Dessutom blir det ett familjebad med aktivitetsbassäng, lekbassäng och en barnbassäng. Babysim, yoga och vattengympa är några av de aktiviteter som kommer att erbjudas. Badet kommer att vara öppet från klockan 06.00 till 22.00 vardagar och 09.00 till 19.00 lördagar och söndagar, 360 dagar per år. Man kommer att kunna ta emot 250 000 besökare per år men man räknar med 180 000 inklusive utebadet och föreningsverksamhet.


Imponerad går jag hem från studiebesöket. Jag funderar lite efteråt. Min förhoppning är att det blir med samma förväntansfulla känsla som den antike romaren, den badsugne falunbon 1907 och jag själv på 1970- och 80-talen, som jag i december 2022 för första gången får hoppa i det nya badhusets bassäng.

Jag hoppas och tror att entrépriset blir hanterbart och att badet får en relax. Och om jag får bestämma namnet blir det ”Gunnar Kihlberg arena”, som en hyllning till en god kollega, fin människa och verklig eldsjäl i simmandets och pedagogikens tjänst.

När det är klart
bild: Falun.se

Källor:

falun.se

Wikipedia


Relaterade blogginlägg

Ehrenfried

Gunnar Kihlberg

bild 106 – founding fathers

Räkenskapens tid. På ett eller annat sätt drabbar den oss alla. Man får ofrånkomligen skörda det man sår. Ursäkta det något bibliska anslaget men stanna gärna, trots det, och läs några minuter.


Jag och min bror diskuterar ofta vår far. Inte så att vi bygger luftslott eller river ner honom från en piedestal han själv aldrig beträtt, nej, snarare analyserar vi hans eventuella bevekelsegrund för olika händelser under vår uppväxt. Själv säger han inget utan låter i godan ro oss fortsätta fundera och grunna över saker som sedan länge förlorat sig ålderdomens dimmor. Samtidigt tror jag det roar honom att inte bidra till diskussionen.

Jag funderar för egen del över faderskapets olika faser. Först är man guden, sedan landsfadern sedan nörden därefter ikonen sedermera analyserad, tolkad och omdiskuterad. Har man tur fortsätter man hyllas annars rivs man väl slutligen ner från sin sockel.


Zeusstatyn i Olympia. Alltings början. Ett av den klassiska världens sju underverk och helig mark i många hundra år. Vi vet inte mycket om underverket utöver att det var tolv meter högt, placerat i ett tempel i Olympia (på västra Peloponnesos), att det var alla grekers gemensamma fest/kultplats, att romarna flyttade det till Konstantinopel där det förstördes år 463 och att det givit avtryck in i vår tid.

Zeusstatyn i Olympia foto: okänd. (Dm för cred)

I entrén på Nordiska museet tronar vår egen Zeus. Han som möjligen kröp ut genom ett dass i Dalom och enligt vissa formade det moderna Sverige. Statyn av Gustav Vasa skapades av Carl Milles 1925 och placerades i ett av våra sekulära tempel från vilket han allt sedan dess, omgiven av ett moln av stordådlig överlägsenhet, strängt blickar ner på oss nutida.

Foto: digitalmuseum.se

The founding fathers kan ungefär översättas till grundlagsfäderna. Historiker har olika uppfattningar om vilka som faktiskt ingår där men begreppet är hur som helst mycket viktigt för amerikanerna. Namn som George Washington, James Madison och John Adams är självklara. Möjligen kan Thomas Jefferson anses vara grundlagssfarsa men inte den berömde presidenten Abraham Lincoln som istället är att betrakta som närmast helig. Liksom Zeus blev Abbe förevigad i marmor genom Daniel French och bröderna Piccirilli försorg 1922.

(Väsentlig) detalj ur Lincolnmonumentet. Bild: Wikipedia

Men historien kan vara en nyckfull domare. Tack och lov, kanske man bör tillägga. Statyn över slavhandlaren Edward Colston revs förra året och slängdes i havet. Den nerrivna statyn finns numera att beskåda på stadsmuseet i Bristol som ett monument över ett monument. Även Lenin och Saddam har mött liknande öden.


På den tiden jag undervisade i kulturhistoria gav jag ibland uppgiften att jämföra statyerna ovan eller Capitolium med Capital hill. Det tycks, insåg eleverna upprört, som om både vi och jänkarna har gjort som romarna: snott zeusstatyn.


Men hur axlar jag egentligen själv faderskapets mödor? Vare sig som gudom eller landsfader är jag rädd men däremot som någon som måste vara både mamma och pappa. Och jag har utvecklat mina strategier. Jag gynnar all sorts social aktivitet flickorna vill ägna sig åt och jag försöker minimera den eventuella skada mina infall och humörsvängningar kan åsamka. Jag har ofta röda rosor hemma. Om allt sammanhanget leder till monument eller glömska är inte för mig att sia om. Han och hon, hon och hon, han och han, bär vi väl alla inom oss.

Alla barn, oavsett bakgrund eller hur svårt eller bra de har det, visar ibland tro, tillit, kärlek, respekt, ja, till och med vördnad. Föräldraskapets inneboende kärna, som jag ser det, handlar om hur man reagerar och bemöter barnet i just dessa ögonblick. Allt kokar i slutändan ner till det, chansen att visa kärlek kommer kanske aldrig tillbaka.

Jag och min bror har nog inte så mycket att beklaga oss över, egentligen. Inte mer än att vi saknar dem som alldeles förtidigt lämnat oss. Under vår uppväxt var sång, litteratur, mänsklig värme och starka känslor ständigt närvarande. Men det finns baksidor med det, självfallet. Så våra samtal fortsätter.

Helena och jag, tidigt 80-tal. Jag kan aldrig se ett kort på henne utan att sörja förlorad tid

Min egen avslutande hobbyanalys lyder som följer. Som förälder skapar man barnens konstitution. Detta är ett oomkullrunkeligt faktum. Alltså hur barnet och den vuxne individen framgent i livet kommer att känna, uppleva och reagera. Man får sålunda ofrånkomligen skörda det man sår. Men möjligen läker också tiden alla eventuella sår.

Inte Zeus

Källor:

Nordiskamuseet.se

Wikipedia


Relaterade blogginlägg

Sofist, javisst

Min bror och jag

bild 105 – pfalzloppet

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Fyllning är ett positivt ord. Man fyller semlan eller (exempelvis, men sällan samtidigt) paprikan med goda saker. Ofta uttrycker människor tacksamhet när de får möjlighet att fylla på livet med positiv energi.

Årets mandomsprov, eller gubbdomsprov om man så vill, gick traditionsenligt och enlighet med ovan förda resonemang av sin stapel via Storulvån, Blåhammaren, Sylarna, Helags, Sylarna och Storulvån. En sträcka på nio mil. Ett Vasalopp. Eller, om man ska vara noga, och det ska man ju, ett Pfalzlopp.

Nog finns det mål och mening med vår färdmen det är vägen, som är mödan värd.

Ett återkommande tema här på bloggen handlar om att ibland göra saker för att fylla själen och sinnena med intryck, glädje och harmoni. Denna återkommande fjällöpning är just en sådan sak. Det är dock ofrånkomligt att inte i tanken snudda vid Karl XII när man rör sig i dessa trakter. Karolinermonumenten står som ju spön i backen.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast

När Karl XII år 1715, efter lång bortavaro, återvände till Sverige och Lund från Turkiet följde människor i spåren. Alla som lånat ut pengar till hans majestät, exempelvis, hade inte mycket annat att göra än att bokstavligen följa sin investering. Till Lund följde därför sex turkar, ett tiotal araber, några polska judar och en polsk grevinna Carolus Rex. Denna kulturella blandning kom förövrigt framgent att sätta sin prägel på staden.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen fylld av sång.

Koldolmar. Mer svenskt blir det inte. Eller? Sedan 1765 finns koldolmar i Kajsa Wargs kokbok. Dolma betyder fyllning och kan, men behöver inte, avse en fyllning omgiven av kål. Möjligen kom rätten till Sverige via karolinska soldater som återvänt från Turkiet eller via de fordringsägare som följde med kungen. Vi fick inte dolmar på fjället, tyvärr. Ren, ko och röding blev vår föda i dagarna fyra.

Ren, ko och röding

Jag klev in i duschrummet på Helags fjällstation där några unga, bicepsstinna, Adonis-look-a-likes (inte Mange eller Lövet, givetvis) gjorde toalett. Nu drar vi innan våra drömmar går ifrån oss utbrast de vid min uppenbarelse. Och fortsatte: Som om det skulle hända, hahaha! De kastade en blick på mig. Kan vi hjälpa dig med något? Jag replikerade snabbare än blixten att tack, jag är så nöjd, jag sökte en sop men fann två.

Jag må vara gråskäggig, hopplöst medelålders med semiflint och kagge men nog kan jag fortfarande leverera en oneliner när det behövs.

Kvällen tillägnades bildade frågesport. Någons anhörig siade innan resan att magistern skulle sopa (sic!) banan, men de är vassa grabbarna. Magistern kom sist.

Karls mannar led nog mer än vi på Blåhammaren även om priset blev högt också för oss. Anonym uttryckte saken på en anslagstavla med lappar kring temat vad fjällen betyder för var och en:

Kanske sökte dussinkungen som de flesta av oss ro under ett liv i ständig rörelse. För egen del vill jag så ofta det går slippa dysterhetens diktatur liksom tvångsmässighetens landskap. Jag fyller därför gärna mitt liv med stora intryck och goda människor och fortsätter framåt för att se efter vad som döljer sig bakom nästa fjäll.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.


Källor:

Liljegren Karl XII


Relaterade blogginlägg:

Historiskt käbbel