falun 1743 – del 10

Förhören vid rättegångarna i Falun fortsätter under hösten 1743. Den 6:e oktober flyttas förhandlingarna till Faluns rådstuga vid Stora torget då vägen till gruvan ansågs lång och besvärlig vid årstiden.

Bygget av rådhuset startade 1643 vid det nya torgets norra sida då kronan (landshövdingeämbetet) behövde ett sädesmagasin. Men staden behövde även ett nytt rådhus. Drottning Kristina skänkte därför tomten, magasinsbygget och material för att staden skulle få ”ett skönt rådhus av sten”.Falun expanderade som sagt kraftigt och rådhuset blev snabbt otillräckligt. Man byggde i mitten av 1600-talet på en våning och sitt nuvarande utseende fick huset 1749 efter att ha förlängts i båda ändar. Foto: falun.se

Bergmästaren tvingas acceptera att han framgent måste övervaka köpgiörningen och att han förväntas åtgärda det som gruvdrängarna varit missnöjda med. Att skicka ut de eftersökta förmännen kunde han dock inte bistå med då de tidigare flytt därifrån. Han försökte också om inte desperat så åtminstone mycket indignerat, förklara det djupt omoraliska i gruvdrängarnas agerande vid Magasinet. Vad skulle till exempel hända om ryssen föll in i Gävle? Själv skulle han gladeligen vara deras anförare mot ryssen, säger han men försöket att spela på fosterlandskänsla föll platt och gruvdrängarna framhärdade istället i sina mer jordnära krav.

Bergmästaren bytte taktik och frågade gruvdrängarna om han skulle ge bort den sista av bergslagens fem spannmålsbodar till upprorshären. Detta ville man inte men återgick sedan till att fortsätta väsnas angående lönekraven. Bergmästarens försök att flytta fokus och få gruvdrängarna att se på problemet med upprorshären ur bergslagens och överhetens synvinkel misslyckades helt.

Några av gruvdrängarna tappar något av sin forna sturskhet i förhören. På den ledande frågan om de verkligen ansåg att det var rätt tillfälle att komma med klagomål när bergmästaren var så pressad svarar de nekande. Andra säger sig gått från Magasinet nöjda med uppgörelsen.

Gruvdrängen Anders Olsson träffade torsdagen den 9:e juni en bergsman och flera gruvdrängar, bland andra den tidigare nämnda Cornettens Anders Hansson, på Elfströms krog (det anges inte var denna låg men det vet säkert arkivcentrum). Han uppger att alla var oroliga och missnöjda över den närvarande upprorshären och man beslutade därför att först gå till lilla torget (antingen Fisktorget eller Hälsingtorget) och sedan Magasinet för att se vad man kunde uträtta i saken.

Olsson och Cornettens Anders trängde sig ända fram till förstutrappen vid Magasinet och tillhörde de mest högljudda. Bergsmannen Lehus säger i förhören att kraven från gruvdrängarna visserligen var berättigade men att han ansåg att man måste lugna ner sig.

Olsson kan inte förstå varför någon skulle vilja ha tag på rådman Ersson om det inte gällde kiöpgörningen, Däremot har han hört det frågas efter markscheinder Eriksson och medger att han vet att några hyser agg mot Ersson och Eriksson. Efter stormningen av Magasinet, i vilken han inte deltog, återvände Olsson med Antonsson och prästen Stiernman till krogen (Stiernman, kan man utläsa av hans darriga handstil vid undertecknandet av dokumentet som fastställer kraven, var antingen väldigt gammal eller väldigt nervös, alternativt båda, så han behövde möjligen stärka sig.)

Den 8:e oktober är det bergmästare Troilis tur att berätta om vad som tilldrog sig under bullret vid Magasinet. Han inleder med att berätta hur hårt pressad han varit vid tidpunkten och därför inte kunnat iaktta allt så skarpt.

Han inleder med att berätta att han den 6:e juni nekat en gruvdräng förlängd kredit då denne redan var skyldig pengar. Gruvdrängen blev då arg och hotade med att följa med upprorsmännen till Stockholm. Bergmästare Troili drog då slutsatsen att överläggningar måste ägt rum mellan gruvdrängarna och upprorsmännen och fruktade att resultatet skulle bli att de alla skulle tvingas ansluta sig till upproret.

På tisdagen den 7:e juni fick han besök av två gruvdrängar, Albrektsson och Antonsson, som beklagade sig över att magasinsintendenten vägrade ta emot den kreditsedel som de fått av de deputerade (utsedda representanter) och att intendenten dessutom varit otidig mot dem. Bergmästaren ersatte sedelns värde ur egen ficka för att undvika bråk. 

Efter att samma dag varnat gruvdrängarna för att samarbeta med upprorsmännen fick bergmästaren återigen besök – den här gången av Antonsson, Albrektsson och Björk. De framförde sina krav på hur och av vilka köpgiörningen skulle bedrivas, särskilt viktigt var att de tre nämnda förmännen ersätts liksom de deputerade.

Bergmästaren svarade att det är både dumt, farligt och straffbart att värdera sitt eget arbete, och nu stod dessutom en upprorisk allmoge i staden varför deras besvär måste komma vid ett annat tillfälle. Men gruvdrängarna var av avvikande uppfattning.

Den 9:e juni befallde upprorsmännen borgmästaren och bergmästaren att kalla stadens borgare och bergsmän till Stora torget för att underteckna den skrift som stadens ledande män redan undertecknat.

Trots uttryckliga order om att endast ståndspersoner skulle samlas så kom även en stor mängd gruvdrängar till mötet. När mötet flyttades till Magasinet följde de efter (som vi redan vet, men detta är en protokollsanteckning. Ibland byttes protokollföraren ut och därmed en ny stil och form i källorna) och framförde under stort väsen sina krav.

Bergmästare Troili har i förhören inte längre kvar sin försonade syn från juni. Han beskriver händelserna som en sammansvärjning mot sig själv, de övriga ämbetsmännen och de deputerade.

Som han ser på saken är grufwedelsägarne äro husbönder, waktarne betienter, grufwedrängarna husböndernas arbetsfolk och den som ändrar på den ordningen riskerar att rasera hela samhällssystemet. Gör man det samtidigt som en upprorisk allmoge står i staden är man själv att betrakta som upprorsman, enligt hans uppfattning.

Avslutningen är hård: ingen tvingas till att bli dräng och är man inte nöjd med villkoren kan man lika gärna dö, sammanfattar bergmästaren till rätten. Gruvdrängarna är fria att begära avsked och får det också ovillkorligen om de lägger sig i husbondens göromål.

Det är alltså en hård linje Troili framför, tvärt emot den mjuka och kompromissvänliga framtoning man ur källmaterialet kan skönja vid tiden då händelserna utspelade sig. Bergmästaren trodde sig kunna lugna hopen med skäll, varningar och ransoner och menar att det faller på sin egen orimlighet att han personligen skulle kunna garantera att allt gick lugnt och rättvist till i gruvan.

Avsikten med påståendet om sitt avsked var ett sätt att försöka lugna några av de mest uppretade gruvdrängarna men när dessa senare trängde sig in i Magasinet hade han inget annat val än att tillgodose deras krav, skriftligen. Han trodde dock inte hans förbindelse skulle vara giltig eftersom den var framtvingad.

Fredagen den 10:e juni när visade det sig omöjligt att mobilisera bergsregementet (eftersom gruvdrängarna inte lät sig utmönstras) förberedde Troili sitt avsked och beställde fram en bärstol. Detta var en symbolisk handling för att säga att om upprorshären tvingade med hela bergslagen till Stockholm kunde de få föra honom vart de ville – men inte i egenskap av bergmästare.

Och att gå till fots var för en man i hans ställning uteslutet, men det förstod ju alla.


relaterade blogginlägg

en historisk promenad

falun 1743 – del 9

Falugatan 1853. Det äldsta kända fotografiet av Falun. Exponeringstiden är så lång att människor i rörelse ej kommit med på fotot. Foto Dalarnas Museum. Källa: Falun.se

bild 77 – tuskulum

Nu är jag hemkommen från Styrsö och har arbetat min första dag efter semestern.


Efter statskuppen 1772 genomförde Gustav III den regeringsform som varade fram till 1809 års variant vilken i sin tur bestod fram till 1974.

Vy från övervåningen

Regeringsformen bekräftade hans majestäts envälde och markerade slutet på frihetstiden. Den innebar också den stora helgdöden där man helt enkelt tog bort en massa ledigheter i samband med (det som vi i dag betraktar som) obskyra helger.

Följande helger ströks: tredjedag och fjärdedag påsk, tredjedag och fjärdedag jul, tredjedag och fjärdedag pingst, jungfru Marie besökelsedag, skärtorsdag, apostladagarna, gångdagarna (tre dagar mellan Bönsöndagen och Kristi himmelsfärdsdag), några helger som Allhelgonadagen, Kyndelsmässodagen och Mickelsmäss flyttades till lämpligare dagar.

Stora bryggan

Motiveringen var att gudstjänsterna under vissa helgdagar hade lågt deltagande och att många istället använde ledigheten till att dricka rusdrycker. Ett annat skäl för reformen var (antagligen) av samhällsekonomisk karaktär – det blev dyrt att bönderna var lediga så ofta.

Där jag lärde mig simma

Styrsö. Jag älskar att vara här. Här har jag tillbringat alla somrar men lite färre under 10-talet. Jag har faktiskt också bott här ett år. Styrsö är mitt Tuskulum.

Tusculum är ett område utanför antika Rom där förnäma familjer under antiken hade sina residens (villas). Särskilt känd var Ciceros hus, Tusculanum, i vilken han gärna tillbringade lediga stunder.

Det gula i mitten

För att citera uppslagsverket:

Härav kommer att en framstående lärds eller statsmans lantställe, dit vederbörande kan dra sig undan från göromålen och världsbullret, brukar kallas hans ”Tusculum” (riktigare vore ”Tusculanum”).

Nu vill jag inte påstå att jag är en framstående lärd eller statsman, men jag gillar liknelsen. Och nog klarar man sig utan göromål och världsbuller emellanåt.

Kvalitetstid

Det är ändå lite häftigt. När Viktors och mina barn härjar runt i huset är det faktiskt fjärde generationen som gör det ända sedan mormor Astrid och morfar Ivar byggde huset 1937.

Historien är för oss välkänd. Morfar hade två systrar på ön som han hälsade på. Han träffade härigenom mormor men vägrade, när den tiden kom, att bo inne på ön, ”Styrsö tången”, varifrån mormor kom. Nej, han ville ständigt se havet som den sjöman han var.

Och så fick det bli. Mormor gillade det inte men morfar stod på sig. För vilket vi tackar. Än idag händer det faktiskt att människor på ön betraktar oss som ”tångenfolk”.

Under 1900-talet lagstadgades det både om rätt till längre sammanhängande semester (vilket på många håll i världen anses märkligt) och allmänna helgdagar även om G3:s förordning avskaffades officiellt först 1990.

Jag gör ett instick om bildanalys. Man kan tro att mannen på bilden vet vad han håller på med. Men detaljerna avslöjar honom. Ingen trovärdig människa gör något alls iförd badrock, badtofflor och med cigarren i mungipan.

Det är hårt att vara liten, ibland.

Dotter 1: Pappa du vet när man låtsas lyssna och göra sitt bästa fast man egentligen inte alls gör det?

Jag (hycklande): Nu förstår jag inte.

Dotter 1: Du vet när du eller Louise pratar med mig och ber mig göra saker, eller vi med dig, och jag är inne i telefonen och du tänker på något du ska skriva.

Jag: Nu förstår jag precis. Det viktiga är att vad man än gör så måste man göra det med stil. Som Baffra där borta vid moppen.

Dotter 2 (i det hon blänger på oss) GUD vad jag saknar mamma.

Ledigheten är värst och ledigheten är bäst. Värst för att man hinner fundera och bäst för att man också kan strunta i det. Kanske var detta vad hans majestät insåg redan 1772. Vi kan ju inte dras med en massa tänkande latmaskar, tänkte han måhända och agerade därefter.

Bernt är ett spöke som rör sig mellan vårt hus och grannhuset. Det är sen gammalt. Mormor vred om nyckeln med skiftnyckel sju varv en gång på 40-talet när hon blev rädd och morfar var till sjöss.

Nu är Bernt är arg på hyresgästerna, för de hör inte till huset, vi har ett medium som har bett Viktor tala om för Bernt att tagga ner. Det är okej att de (hyresgästerna) är där just nu.

Mitt sovrumsfönster för några dagar sedan

Jag vill vara med då, när Viktor ska agera exorcist, så jag har bett honom invänta mig. Jag ska poppa popcorn, hälla upp en öl, sätta mig bekvämt tillrätta i morfars fåtölj och ivrigt iaktta min lillebror, han med flera hundratusentals följare, prata med spöken.


Nu har jag i alla händelser nått slutet på min egen lilla frihetstid och jobbat min första dag. Jag öppnar mailen. Inte är det så illa att börja jobba igen.


källor:

Wikipedia

Bonniers uppslagsverk ”Äpplet”

falun 1743 – del 9

Rättegångarna fortsätter.


Cornettens Anders Hansson framhåller att det var en allmän uppfattning bland gruvdrängarna (alltså inte hans personliga) att köpgörningen endast skulle genomföras av bergmästaren, vaktarna och bergsfogdarna.

För att få klarhet i den saken kallas ytterligare två vittnen: skomakaren Eric Broman och bergstrumslagaren Jacob Erlandsson. Broman var tidigt på plats vid Magasinet under den dramatiska eftermiddagen den 9:e juni och upptäckte då att många gruvdrängar var samlade. Folkmassan vägrade tystna trots flera försök av såväl bergmästaren som några av stadens prästerskap.

Broman berättar att bergmästaren ropat ut frågan om drängarna skulle låta lugna sig om han avgick. Detta vill dock inte de församlade, utan kräver att de ansvariga för de oförrätter man anser sig lidit under arbetet ska ställas till svars. Bergmästaren tvingas ge efter för kraven och dessutom avge en skriftlig försäkran, berättar Broman, och nämner också att han sett två vaktare sitta på farstubron vilka sett ut att hindra gruvdrängarna från att storma byggnaden.

Men 10-15 av gruvdrängarna gör ändå detta en stund senare bland vilka Broman särskilt identifierar Cornettens Anders Hansson. Efter ungefär en kvart kommer de ut igen, mycket upphetsade. Mer än så har Broman inte sett eftersom han hade en sådan dålig placering och han har heller inte hört några direkta hot uttalas. Det enda han med säkerhet kan säga är att gruvdrängarna med stor iver sökt de tre nämnda ämbetsmännen.

Nästa vittne är trumslagare Erlandsson och han säger sig ha hört gruvdrängarna säga att de skulle döda rådman Ersson om de fick tag på honom. Erlandsson sökte då upp Ersson och erbjöd honom skydd hemma hos sig, något som Ersson avböjde då han trodde sig vara säkrare i skogen.

Nästa gruvdräng att förhöras var Lars Björk som var bland bland dem som var med på mötet den 8:e juni när bergmästaren höll sitt förmaningstal. Han beklagade sig visserligen högljutt vid tillfället men pekar ut Cornettens Anders Hansson som han menar var mycket upprörd. Hansson sade sig enligt Björk inte kunna tro att detta som yttrats var Geschwornerns allvar.

Björk berättar också att han klockan tio på förmddagen träffade några andra på krogen, bland andra Antonsson och Albrektsson, där de diskuterade de tre ämbetsmännens agerande samt lönesättningen. Efter att ha styrkt sig (det framgår tyvärr inte av vad men i min fantasi drack de Falu brännvin) går de för att träffa råman Ersson fär att tala om för honom att de inte tänker tillåta dennes son (marksheindern) att plåga dem på köpgörningen.

Ersson lovade att han ska se till att detta upphör men uppmanade dem också att inte gå ner till Magasinet. Ersson sa att han själv kunde meddela gruvdrängarna resultatet av förhandlingarna senare vid Stora torget.

Efter detta möte säger Björk att man gick hem till Antonsson och stannade där tills sent på kvällen – han har alltså inte varit på Magasinet överhuvudtaget. Som förklaring till att han ändå setts där säger han att han gått dit när allt var över för att leta efter Ersson för dennes oroliga hustrus räkning. Där träffade han några gruvdrängar som berättade om vad som skett tidigare men Björk säger sig inte haft tid att lyssna någon längre stund.

Dagen efter gick han tillsammans med några gruvdrängar till upprorsledaren Gustaf Schedins högkvarter för att höra efter om gruvdrängarna skulle tvingas följa med till Stockholm. Där framkom att de skulle slippa detta om bergslagen betalar en stor summa pengar. Detta är emellertid inget som föll i god jord utan gruvdrängarna meddelade att de kommer att stå emot detta krav med våld om så krävs.

När man diskuterar saken senare med bergmästaren så säger denne att han står helt utan hjälp och vill därför återkalla den flydde geschwornern i tjänst. Detta vägrar Cornettens Anders Hansson höras talas om trots att flera bland gruvdrängarna håller med bergmästaren.

Just geschworner Lars Schulzes förmaningar den 8:e juni tycks vara viktiga i sammanhanget. Under händelserna vid Magasinet frågade gruvdrängarna överhovredikanten Stiernman om Schulze menat allvar när han påstod att gruvdrängarna aldrig skulle komma åter i orten om de beblandade sig med upprorshären. Stiernman svarade att det trodde han inte. Stiernman har förövrigt också tvingats skriva under den av bergmästaren utfästa försäkran gruvdrängarna krävde som garant för sina krav.

Åter till Magasinet. När bergmästaren kom ut byggnaden första gången undrade han varför alla gruvdrängar (och allmoge) kommit till både Stora torget och Magasinet när det enbart var ståndspersoner som varit kallade. En bergsman Lehus svarar för gruvdrängarnas räkning att fasten wi lagt i matsäck och gifwit å dahlkarlen penningar så skulle vi ändå följa med.

Den allmänna uppfattningen var att upproret skulle erhålls mat och pengar i utbyte mot att stadens invånare slapp delta i det. När gruvdrängarna lite senare säger sig vara villiga att följa med mot Stockholm är det endast ett hot för att få igenom sina egna krav vid gruvan.

Bergmästaren replikerar med den retoriska frågan hur det ska gå med gruvan om de överger den (översvämning, det visste alla) men får till svar att gruvdrängarna vill ha rätt villkor för sitt arbete och inte behandlas som under det senaste året. Dessutom kräver de att bergmästaren själv skulle bli deras direkta förman.

Det är dock inte alla gruvdrängar som ställer sig bakom kraven som framförs vid Magasinet. Några fruktar repressalier i efterhand, helst de som inte hade någon egen jord att bruka varför ett avsked skulle vara ödesdigert.

Gruvan sedd från södra infarten till Falun. Ungefär den här vägen (de äldre vägarna hade väl annan sträckning) kunde man ta till Ornäs, stadsdelarna Samuelsdal och Gruvriset. Foto från passagerarplats

Rättegångarna fortsätter i nästa del.


relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 8

Falu brännvin

bild 76 – hypatia, poppea och den gudomliga

Idag skulle vi firat 20-årig bröllopsdag, Malin och jag. Porslinsbröllop. Istället firar jag den med min frånskilde bror som har (hade) samma bröllopsdag.

Det är allt lite tragikomiskt.


Inramningen i Monteverdis opera Poppeas kröning är en strid mellan dygdens, lyckans och kärlekens gudinnor över vem av dem som har den största makten över människan. Se där något att grunna över.


Gasljus är en film från 1944 med Ingrid Bergman i en av huvudrollerna. Hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för insatsen.

Filmen handlar om ett gift par där mannen långsamt försöker manipulera kvinnan att tro att hon är galen. Han försöker uppnå detta genom att få henne tvivla på sin övertygelse om vad som är verkligt. Han flyttar på saker, ställer om gasljusets styrka, med mera, och målet är få henne att tvivla på allt, till och med sina sinnen.

Fenomenet har nått vetenskapen och med Gaslightnining avses när populister försöker vinna inflytande genom att få människor ifrågasätta fakta, sanningen. Därför ljuger de mot bättre vetande. Så jobbade Hitler, Stalin och så jobbar (avstår från att namnge).

Ibland har också jag funderat. Stod inte lampan därborta igår? Pratade jag inte med henne senast igår? Knarrar det i trappan? Håller jag på att långsamt bli galen?


Jag har alltid levt omgiven av starka kvinnor. Det har påverkat mig och jag har beundrat dem eftersom de ofta fått kämpa hårdare än män för att åstadkomma och uppnå saker. Kanske är detta en anledning till att jag reagerar så starkt på sexism, kvinnofridsbrott eller när jämställdheten är skev (alltså ständigt).


En återkommande uppgift jag ger mina elever är att lära känna Hypatia av Alexandria, en filosof och matematiker som levde ungefär 370-415 e.v.t.

Hon är lite som Sokrates då det som är känt om henne mestadels är återgivet av andra. Inget hon själv skrev finns bevarat. Myt och vittnesmål har blandats genom århundradena.

Alexandria var på 300-talet en intellektuell smältdegel, bärare av den hellenistiska kulturen efter att Grekland gått under och ett Rom på dekis. I Alexandria fanns biblioteken, föregångarna till våra dagars universitet, där fanns den spirande kristendomen, islam och judendom allt i en salig hellenistisk röra.

I Alexandria och Aten verkade Hypatia som lärare i matematik och filosofi och ”den kvinnliga filosofen” var mycket uppskattad. Hon älskade att diskutera och använde sig (likt Sokrates) av förnuftets betydelse i argumentationen.

Från det monoteistiska perspektivet var hon att betrakta som hedning. Hon var dock inte enbart filosof och matematiker utan även verksam inom astronomin och fysiken.

Det är som sagt svårt att veta vad som är sant och vad som är myt i berättelserna om hennes liv. Det berättas att hon växte upp i en synnerligen gynnsam akademisk miljö som dotter till en grekisk matematiker inne på biblioteksområdet i Alexandria där både far och dotter sedermera verkade.

Hypatia beskrivs som en mycket skicklig föreläsare (alltså var hon även retoriskt kunnig) och som en stor skönhet. Genom sin berömmelse drogs hon snart in i storpolitiken.

En av maktspelarna, Oregenes, ville göra sig populär för att ta makten och hans strategi var att gifta sig med den berömda Hypatia. Men hon avslog frieriet då hon ville ägna sitt liv åt vetenskapen.

Oregenes gav sig dock inte och till sist gav Hypatia efter mot löfte om skydd för den hellenistiska (grekiska) kulturen i konkurrensen med de tidigare nämnda religionerna.

Det blev inte mycket av det löftet och Hypatia såg sig därför som ovärdig sin position vid akademin och sökte avsked. I den inhemska maktkampen utpekades hon dessutom som syndabock.

Det slutade brutalt. En dag hejdades hennes ekipage av en kyrkans representant. Denne drog med våld henne ut ur vagnen varvid hon överfölls av en folkmassa. Det sägs att man skar köttet från hennes ben med porslinskärvor (porslin igen, vilket obehagligt sammanträffande) och att hon därefter, man gick uppenbarligen grundligt tillväga, brändes till döds.

Det brutala mordet tystades ner och de som ställdes till svars mutade sig ur anklagelserna. Hennes tragiska öde och stora begåvning har dock givit genklang i historien. Exempelvis var en av de giganter vars axlar Newton sa sig stå på Hypatias.


Galenskap eller ej: man ska inte slarva med orden. Det är för min del sorg det handlar om och under sådan kan man ibland tvivla på mycket hos sig själv. Nyckeln är att träffa nya människor, att komma ur bubblan, att präglas av så många perspektiv det bara går. Det finns ingen konspiration – ljusets styrka är intakt. Hon dog och lämnade mig försiktigt med en önskan att jag skulle fortsätta att älska.

Ja, jag vet, det är Greta G som är den gudomliga. Men för mig är alla starka kvinnor i det här blogginlägget gudomliga – både de som nämns och de som inte gör det. Starka kvinnor är i mina ögon så oändligt mycket mer mänskliga än starka män. För, vad är egentligen styrka? Jag vet inte så noga men om jag får tycka något som saken säger jag följande.

Styrka är att vara nyfiken på allt och alla. Styrka är att vara generös med sina tillgångar: sinnliga, andliga och materiella. Styrka är att vara empatisk och styrka är att kunna älska.

Detta kan alla, kvinnor som män. Men kvinnorna, vill jag påstå, leder.


Jag skulle ha firat 20-årig bröllopsdag idag, men så blev det alltså inte. Istället slutade det brutalt. Jag tänker ändå att mer än två decennier tillsammans med en mycket stark, egensinnig och vacker kvinna onekligen sätter sina spår.

Det är bra (o)lustigt, ändå. Förr, när allt var som det skulle, hade jag visst sjå att hålla reda på alla bemärkelsedagar av olika slag. Nu sitter de i mig som vore de inbrända av glödgat järn.

Men samtidigt kan jag trots allt inte hävda, precis som Monteverdi, annat än att kärlekens gudinna i alla lägen segrar. Jag vill gärna tro att också Hypatia håller med mig där. Med risk att spoila en film från 1944: Ingrid blir inte galen i Gasljus.

Tvekar du inför mitt påstående därför att världen är grym? Lyssna på den fantastiska arian och övertygas. Själv är jag säker: jag kommer att älska igen. Jag gör det strängt taget redan. Eller som librettot lyder översatt till engelska:


I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.
I am yours
You are mine
My hope, say it, say,
The idol of mine, Yes, my love,
You are mine, tell me so
The idol of mine,
Yes, my love,
Yes, my heart, my life, yes.
I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.

Foto: Mina Adolphson

Jag hoppade över den automatiska stenfabriken begravningsbyrån erbjöd och vände mig istället till min vän stenhuggaren Annika på Inscriptorum. Nu är stenen klar och på plats. Jag tänker att det är dags att sätta någon sorts punkt, därmed.

Jag är inte galen. Mitt förnuft och känsloliv säger mig att jag sörjer en stark kvinna, min bästa vän, en människa som varje dag i 24 år funnits i mitt huvud. Nu har hon sin plats.

Så jag firar bröllopsdag med min bror, igen. Det är inte så illa. Måhända blir det en vana?

Foto: Annika Pettersson

Källor:

Margaretabjorndahl.se

Wikipedia

Filosofilexikonet

Monteverdi: Poppeas kröning


relaterade blogginlägg;

19-årig bröllopsdag

Bild 19: 20 år

falun 1743 – del 8

Cornettens Anders Hansson. En informell ledare och personlighet på Elsborg i mitten av 1700-talet. Jag vet inte mer om honom än att han var mycket aktiv under upproret i Falun 1743. Han stormade en byggnad och ville ge vissa ämbetsmän i gruvan en rejäl omgång stryk.


Markscheider var en sorts gruvmätare som fanns vid Sala silvergruva och Stora Kopparberget. Liksom bergmästaren (men under denne i rang) en statlig tjänsteman.

Geschworner (edsvuren) var till 1855 en statlig tjänsteman som övervakade att gruvarbetet bedrevs på rätt bergsmansvis. Denne var bergmästarens närmaste man och ställföreträdare. På vissa håll kallades befattningen senare gruvingenjör.


Så skulle ordning och reda skipas.

Den 4:e oktober 1743 inleder bergsfiskal Hjärne med kungligt bifall rättegångarna mot 79 stycken gruvdrängar och vaktare vid Falu koppargruva. Efter fullbordade förhandlingar skulle rättens protokoll insändas till kungen och bergskollegiet för granskning.


Vaktaren Hans Albrektsson berättar i förhör att bergmästaren på köpgörningen den 7:e juni (eller möjligen 8:e) varnat gruvdrängarna för att beblanda sig med den annalkande upprorshären.

Alla närvarande ska enligt Albrektsson ha lovat detta men man framförde också klagomål över sin låga lön. Detta anses bero på att marksheindern Eric Ericsson inte hade inspekterat deras arbete på länge.

Bergmästaren ska ha lovat att undersöka saken. Albrektsson berättade vidare att han den 6:e juni fick en lönesedel för vilken han kunde hämta varor på magasinet. Med sig dit tog han sin vaktarkollega Anton Antonsson.

Men när de försökte hämta ut varorna så vägrades de detta. De gick då till bergmästaren för att klaga och han gav dem rätt att istället få ersättning i kontanter. Personalen, “magasinstjänstemannens betjänt” har i förhör emellertid en annan version av det hela.

Denne vittnar om Antonssons och Albrektssons uppförande när de ville handla för sin värdesedel. Det första de sa var att de krävde pengar eftersom de tänkte följa med upprorshären till Stockholm. Kassan var dock tom och betjänten kunde förövrigt inte bevilja någonting alls utan förmannens (magasinstjänstemannens) order.

Därmed var (den hetsiga) ordväxlingen igång. Det slutade med att bergmästaren gav av egna medel sedan de två drängarna sagt att (hotat med) utmarschen med upprorshären var oundviklig. Detta säger mycket om det upphetsade läget.

När han pressas av domstolen erkänner dock Albrektsson att de begärt varorna och pengarna i upprorets namn medan Antonsson fortsätter neka och menar att han verkligen trodde att han skulle tvingas ansluta sig till upproret då ryktena i staden talade för det.

Men i de senare diskussionerna utanför magasinet sa alla gruvdrängarna att de enbart ville följa med till Stockholm om bergsmännen gjorde så. Därför anses Antonsson inte trovärdig.

Albrektsson hade beslagits med att i sin ägo ha en kopia av den skrift som bergmästaren vid magasinet tvingades utfärda men hävdar inför rätten att han fått den långt efter “bullret”. Han erkänner dock att han visste att gruvdrängarna skulle till magasinet den 9:e juni och vidare att han, Antonsson och en viss Lars Björk samma dag gått till rådman Ersson.

De hann upp Ersson precis när denne var på väg till magasinet och höll kvar honom. De var arga, missnöjda med köpgörningen, men var inte arga på Ersson – det är marksheidern och en bergsman Solberg man var missnöjda med.

Antonsson hävdar inför rätten att Ersson inte uppmanat dem att be sig till magasinet (för att delta i oroligheterna där) och de hade å sin sida heller inte frågat honom om detta. Antonsson påstår att skälet till att han begav sig till magasinet var att rådman Erssons hustru bett honom då hon var orolig eftersom hon hört att hennes make var illa ute där.

När han väl kom dit var händelserna redan avslutade och gruvdrängarna på väg hem. Antonsson kunde inte hitta rådmannen och vad som hänt på platsen tidigare hade han ingen del i.

Nästa åtalade var en av de ledande gruvdrängarna under oroligheterna, Cornettens Anders Hansson. Han var närvarande vid mötet där bergmästaren och geshwornern delgav gruvdrängarna sina uppmaningar och säger att han tog illa vid sig av framförallt vad den senare sade.

Anders menar i förhör att så fort man fick reda på att stadens och gruvans ledning skulle samlas för överläggningar i magasinet den 9:e juni kom man överens om att bege sig dit.

Anklagelserna är allvarliga, Anders hörde till de mest högljudda och var den som stod absolut närmast magasinets farstubro den aktuella dagen.

Inga överläggningar ägde rum med upprorshären utan Anders menar att gruvdrängarna samlades spontant vid magasinet “lika som de blifwit blåste tillhopa”.

Han säger till rätten att han bara hört klagomål riktas mot marsheindern för orättvisor vid köpgörningen men påstår att han sedan gruvdrängarna fått sina krav garanterade i skrift gått hem och menar att de flesta andra också gjorde så.

Anders gick dock längre än övriga då han tagit borgmästaren i handen (eller armen) när han letade efter gechwornern mot vilken han verkar hysa ett oförsonligt hat. Detta, att bära hand på någon från ett högre stånd, var ett mycket allvarligt brott i samtidens ögon.

Han fann Magasinet tomt, Geschwornern hade flytt till Ornäs varifrån Anders några dagar senare övertalas till att följa med och hämta hem honom (vilket kan tyckas märkligt men möjligen tyder på Cornettens Anders Hanssons informella ledarskap).

Han erkänner för rätten att han varit med och föreslagit ett stormöte för gruvdrängarna, att han varit med vid magasinet den 9:e juni och där krävt att geschwornern skulle utlämnas. Han erkänner även att han tagit sig in i byggnaden och letat efter men inte, som han säger, i någon ond avsikt.


Cornettens Anders Hansson. Förmodligen är jag mer intresserad av honom än han varit av mig om sakernas tillstånd vore omvända. Jag hade dessutom möjligen fått mig en omgång om vi träffats i verkligheten. Men om det går inget att säga eftersom det är kontrafaktisk historieskrivning.

Jag ska hursomhelst besöka arkivcentrum och se vad mer jag kan få reda på om honom. Han intresserar mig.


I nästa del fortsätter förhören.

Här inne, någonstans, finns Anders. Bild: arkivcentrumdalarna.se

relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 7

hallonflickan (Lascia ch’io pianga)

Hon älskade hallon.


Snart nog börjar minnet spela en små spratt. Man minns gärna det härliga, det underbara. Vi människor söker generellt information som bekräftar våra åsikter. Faktum är att jag och Malin hade det precis lika jävligt som alla andra i normala relationer, vårt liv var varken bättre eller sämre därvidlag. Men det är inte den bilden som gamla album och sociala mediers minnen frambringar.

Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem mer än jag kan säga hur det egentligen var?

Det är inte lätt att sticka ut, att gå emot normen eller gruppen. Vi människor har också ett behov att få våra åsikter bekräftade och vi bekräftar gärna andra inom gruppen. Detta kallas på vetenskapens språk gruppbias och populärvetenskapligt för ja-sägare.

Lisbeth var övertygad om att Christer var mördaren men som det visade sig var hon relativt snart inte längre att betrakta som pålitligt vittne. Minnet spökar med oss. Kennedys grisbukt är ett välkänt exempel på hur illa det kan gå om det bara finns finns ja-sägare bland rådgivarna.


1943 grävdes det efter torv på Rogestorps mosse i Falköpingstrakten. Under kriget var det svårt att få tag på kol och koks till bränsle och torv var en bra ersättning.

En dag upptäcktes skelettdelar i mossen. Det hela polisanmäldes men snart stod det klart att det måste röra sig om ett mycket gammalt skelett. Fyndet sändes till Historiska museet i Stockholm.

Kvarlevorna visade inga spår av våld och inte heller hittade man runt omkring något föremål som kunde tolkas som ett mordvapen. Men andra fynd gjordes. Exempelvis fanns, på den plats där magen varit, rester av hallon. Personen hade strax före döden tydligen ätit sådana. Eftersom man också kunde fastställa att det var kvarlevor från en ung kvinna var namnet givet. Hallonflickan var född.

(Eller född och född, det är väl som med Columbus, Amerika och dess invånare som ju faktiskt existerade innan den vite manlige europén upptäckte dem, låt vara med andra namn.)

Det är mycket vi vet om Hallonflickan. Hon levde och dog för 5000 år sedan, vi vet på ett ungefär hur miljön och växtligheten såg ut på fyndplatsen och faktiskt hur hon såg ut. Samtidigt är det än mer vi inte vet om henne.

Vem var hon? Hur dog hon? Varför hamnade hon vid dödstillfället i slutet av stenåldern på botten av en drygt meterdjup sjö?

Hennes skelett är inte komplett men det som finns kvar är mycket väl bevarat trots den höga åldern. Man har kunnat fastslå att hon vid sitt frånfälle var runt 20 år och 144 cm lång (vilket även för den tiden var under medellängd). Skelettets läge är förbryllande (mer om det strax) då kroppen legat på magen och med benen böjda vid knäna med fötterna mot skinkorna.

Det finns som sagt inga spår efter våld, skador eller sjukdomar men två saker har givit upphov till diskussion. Dels att hennes fötter varit uppbundna mot ryggslutet och dels fyndet av hallonkärnor i magen.

Man är tämligen säker på att det inte rör sig om en olycka utan att andra människor varit inblandade i hennes död. Det kan röra sig om ett människooffer eller en avrättning.

Men vi vet inte och frågorna hopar sig. Vad var det egentligen som hände när Hallonflickan hamnade på den grunda sjöbottnen? Blev hon dränkt eller var hon redan död? Varför ligger hon på magen?

Erfarenheter från brottsmedicin kan ge viss vägledning. En död kropp i vatten sjunker först. Efter ett tag bildas gaser vilket får kroppen att flyta upp till ytan med magen och ansiktet nedåt. Efter ett tag sjunker den döda åter (till botten) i denna ställning. Detta skulle alltså förklara Hallonflickans position och styrka antagandet att hon var död när hon placerades i vattnet. Och med tiden blev sjön en mosse och mossen en omärkt grav.

Hallonflickans ben är kraftigt böjda i knäleden. Tå- och fotben ligger samlade på lårbenet. En sådan extrem ställning innebär att fötterna varit hopsurrade mot benen. Båda underarmarna sticker in under bäckenet så att händerna ligger mot magen. Även hennes handleder har troligen varit bundna. Frågan som förbryllar är om en så hårt hopbunden kropp verkligen skulle vända sig på mage i vattnet på grund av gasbildning.

Det finns inga andra fynd som kan förklara Hallonflickans öde – med ett undantag. Tre år före man hittade skelettet hittades en pilspets av flinta. Fyndet gjordes sex meter ifrån och på samma nivå som skelettet. Spetsen är samtida. Huruvida både spets och flicka hamnade i mossen samtidigt är däremot omöjligt att avgöra.

Spetsen väcker frågan om någon sköt mot henne och om hon var skottskadad eller redan död när hon hamnade i sjön. Sannolikheten är dock liten. Skelettets ställning ger mer stöd för antagandet att hon blivit offrad.

Hallonflickan dog under sensommaren och kan därför inte gärna offrats i syfte att gynna jordbruket för isåfall skulle hon sannolikt offrats på våren. Stämmer denna teori skedde ritualen hursomhelst av anledningar och till gudar vi inte vet något om.

Kanske var det inte något straff att bli offrad utan en stor ära att vara den som genom att offra livet gav välgång och samhörighet för stammen. Men hon kan lika väl ha varit en brottsling som avrättats.

Detta är dock allt vi vet om Hallonflickan. Med hjälp av moderna metoder har man gjort en rekonstruktion av henne (se bild) och sedan 1994 finns hon att beskåda på Falbygdens museum. Jag tror jag ska åka dit någon gång.

Jag lämnar forskningen för fantasin och tänker på sannolikheter och osannolikheter. Kanske var Hallonflickan någon som inte passade in i kollektivet och blev avrättad som häxa. Kanske blev hon bragd om livet av en försmådd friare, kanske hade hon av hunger stulit hallon och blivit avslöjad. Men om hon blev offrad hoppas jag döden blev lindrig och att hon verkligen njöt av sin sista måltid.

Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var?


Bara för att minnet inte ska spela mig alltför stora spratt, för att ingen ska förledas att tro att jag idealiserar vår relation, vill jag berätta att Malin älskade hallon. Så mycket att hon en gång blev mycket arg för att jag ätit upp de sista och därför kastade en sked på mig. Det är egentligen inget trevligt minne men vi skrattade snart åt det. Jag saknar faktiskt att få en sked i nyllet av henne. Bland det sista hon bad mig om var att få ett glas hallonsaft. För hon älskade smaken av hallon.

Tiden går alltså och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var? Kanske behövs det inte ens. Kanske ska vi låta Hallonflickans liv vara för henne och samtiden.

Eller som en viss Rossi formulerade saken, (tonsatt av Händel), vilket passar in på både mig och mina hallonflickor:

Låt mig begråta
mitt grymma öde,
och låt mig längta
efter frihet.

Måtte min sorg
slita dessa
mitt lidandes bojor
om än blott av medlidande.


Nog älskade hon hallon.

Rekonstruktion av Hallonflickan från 2011
Rekonstruktionen

Källor:

falköping.se/falbygdensmuseum

Wikipedia

NE.se

Alla de större medierna tog upp nyheten när ansiktet rekonstruerades.

falun 1743 – del 7

Vi turistar i hemmiljö och det är populärt att åka ner i gruvan. Vi får de sista platserna. Familjen bakom oss i kön, vars dialekt avslöjar att de inte är härifrån, blir mycket besvikna. Men ni kan få våra platser för vi bor här, säger Vildvittrorna. Eller hur pappa? Bor ni här, mitt i världsarvet, undrar familjen häpet. Mitt i och mitt i, svarar jag men ja, härnere på Elsborg… Oaw utbrister familjen och verkar uppriktigt imponerad. Vildvittrorna ser förvånade ut.

Det blev alltså gruvan ovan jord för vår del. Bland annat fick jag lyssna på inspelad Elsborgsdialekt. Tänk att det var sådana dialektala skillnader mellan bara någon kilometer.


Vi återvänder till Falun i juni 1743 strax innan Daldansen (upproriska bönder) anlänt från Leksand.


Med anledning av det tillspetsade läget samlade gruvans ledning (främst bestående av bergmästare Samuel Troili och geschworner Lars Schultze) samma dag (8:e juni) upprorshären anländer gruvdrängarna för ett förmaningstal.

Schultze talade om efterräkningar för den som inte skulle hålla sig lugn när bondehären kommer till staden och gruvdrängarna uppmanades att inte beblanda sig med upprorsmännen.

Men flera gruvdrängar uppfattade Schultzes tal som hotfullt och tog illa upp. Spänningen steg och dagen efter la gruvdrängarna trots alla förmaningar ner arbetet och begav sig till Stora torget för att övervaka förhandlingarna mellan stadens ledande män och upprorets ledare.

Den stora frågan gällde om stadens män skulle tvingas följa med hären mot Stockholm eller inte.

Borgmästaren och landshövdingen lyckades köpa lite tid i syfte att ha en egen överläggning tillsammans med ledande bergsmän och borgare. Man sammanträdde i bergslagets magasin. Vad de inte märkte var att gruvdrängarna följde efter dem dit.

Det var vaktaren Anders Lehus som anförde gruvdrängarna och sammanträdet på Magasinet överraskades helt av “den stora myckenheten” ute på magasinsgården. Under stort oväsen framförde arbetarna sina krav på högre löner och man krävde också att geschorner Shultze, rådman Erik Ersson och dennes son markscheider Eriksson skulle komma ut ur magasinet för att ställas till svars för sin hårdhet i gruvan och vid köpgörningen.

Männen i Magasinet var uppenbarligen helt tagna på sängen då de (fullt förståeligt) hade sitt fokus på upprorshären som stod i staden.

Gruvdrängarna fodrade också att de deputerade (utsedda representanter) skulle avsättas och att köpgörningen i fortsättningen skulle genomföras med bergmästaren, vaktarna och bergsfogdarna vilka ansågs som de enda som verkligen kände förhållandena i gruvan.

Man fruktade även att maten i Falun skulle ta slut om man försåg upprorshären med för mycket proviant (en av flera saker som talar för viss opportunism snare än sympati för upprorets sak).

Gruvdrängarna förklarade sig villiga att följa med upproret till Stockholm men bara på villkor att bergmästaren och bergsmännen också gjorde det.

Efter lönlösa förmaningstal av bergmästaren och från två ur stadens prästerskap tvingade gruvdrängarna till sig en skriftlig försäkran att deras krav verkligen skulle efterkommas.

När larmet och oroligheterna tilltog flydde de som sammanträdde ut genom fönstren på magasinet. Det var i grevens tid för när de eftersökta inte frivilligt kom ut stormade flera av gruvdrängarna byggnaden för att själva leta rätt på dem.

När dessa inte stod att finns letade man också i närliggande hus i kvarteret men när ingen av de eftersökta hittades lugnande sig stämningen och man började så småningom bege sig hemåt.

När man efter detta tillsynes fått igenom sina krav ställde sig gruvdängarna lojalt på bergslagets och stadens sida mot upprorshären vilken lämnade Falun ett par dagar senare.

Gruvdrängarna lyckades faktiskt hålla sina löner uppe på de krävda nivåerna i två veckor efter händelserna vid magasinet men efter att Stora Daldansen krossats i Stockholm saknade de ryggrad. Man fortsatte dock stå på sig och de efterföljande rättegångarna hölls under militärt beskydd.

Det går inte att via källorna fastslå var geschworner Lars Schultze höll sitt förmaningstal – men en gissning är framför geschwornergården vilken då som nu ligger centralt på gruvområdet

Nästa del handlar om den efterföljande rättegången mot de ledande bland gruvdrängarnas vid bullret i Falun 1743.


Jag ser, innan jag åter släntrar ner mot Elsborg, familjen som vinkar glatt och gör tummen upp. Dialekten är väl egentligen oväsentlig så länge vi förstår varandra hyggligt.


Relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 6

Elsborg

falun 1743 – del 6

I kungliga huvudstaden spred sig paniken och ett intensivt arbete för att på olika sätt försöka övertala upprorshären att stanna vid Stäket utanför Stockholm och därifrån skicka in en grupp till förhandlingsbordet inne i Stockholm pågick.

Regeringen förberedde samtidigt också sitt försvar. Södermanlands regemente drogs samman vid Norrtull. Upprorshären lovade också att stanna utanför staden – ett löfte de svek och framryckningen mot Norrtull fortsatte.

I detta kritiska läge red självaste konung Fredrik I ut för att möta upprorsmännen. Det fördes samtal med representanter för flera socknar och med ledarna Wrangel och Schedin. Flera ståndspersoner som hållits som gisslan släpptes samtidigt som tonen skärptes från regeringssidan.

En elva man stark grupp sändes in till Stockholm för att förhandla med riksrådet och regeringen. Ett viktigt krav från regeringssidan var att dalkarlarna måste stanna utanför staden vilket motiverades med att man inte ville äventyra de pågående fredsförhandlingarna med Ryssland.

Bild från allmogens.se

Detta ignorerades dock och upprorshären passerade ett passivt försvar vid Norrtull. Detta ställde regeringen inför ett dilemma huruvida man skulle bruka våld eller inte, Riksrådet ville sätta hårt mot hårt men kungen motsatte sig allt våld.

Händelserna eskalerade ytterligare när upprorshären forcerade grindarna vid Karlberg. Därmed hade upproret nått slutdestinationen Stockholm. Frågan på allas läppar var vad som skulle hända nu?

Schedin och Wrangel beslutade att man inte skulle fortsätta fram till slottet utan göra halt vid Norrmalmstorg. Man upprättade sitt högkvarter i cedercreutziska huset.

Stockholm behärskades nu av en allmogehär från Dalarna och kungen var i praktiken fånge i sitt slott. Men dalkarlarna var trötta och hungriga, förhandlingarna blev inte klara samma kväll och man saknade en karismatisk ledargestalt. Man gick till vila denna kväll när man man verkligen hade initiativet utan att utnyttja läget.

På kvällen nästa dag, den 21:a juni, anlände tolv fartyg ur flottan till Stockholm och plötsligt hade regeringssidan militär överlägsenhet. Samtidigt som förhandlingarna återupptogs, bland annat meddelades att successionsfrågan nu var helt är knuten till fredsförhandlingarna med Ryssland och därför skulle komma att dra ut på tiden, gjorde sig militären redo att slå ner upproret med våld.

Schedin arbetade under tiden för att försöka få en överenskommelse till stånd. Man backade från kraven i successionsfrågan men behöll de övriga. Men snaran började dras åt. Samtidigt som villkoren för upprorshärens återtåg diskuterades så förde regeringssidan in trupper i staden vilket medförde att upphetsningen åter steg.

Nu tog de mest radikala över ledningen för upproret och man började besätta de närliggande gatorna kring Norrmalmstorg. Regeringstrupperna försökte avväpna så många som möjligt och dalkarlarna började ana oråd och sände därför åter en beskickning till kungen att förhandla om fri lejd ut ur staden.

Svaret blev att man måste vara ute ur staden senast kl 17. De som följde detta ultimatum skulle erbjudas “pardon” medan övriga skulle betraktas som rikets fiender och behandlas därefter.

Upprorsmännen lät sig dock inte skrämmas utan förhandlingarna bröt samman. Schedin gjorde inget för att lugna hären i detta tillspetsade läge. Militären försökte inledningsvis utmanövrera bönderna men när detta inte lyckades utbröt skottlossning.

Bönderna svarade med att avfyra en av de erövrade kanonerna varvid striden bröt ut på allvar och inledningsvis var upprorshären framgångsrik. Uplands och Västmanlands regementens infanterister vägrade skjuta då de kände sympati för upprorets sak och Livregementet flydde.

Upprorshären förmådde dock inte utnyttja situationen, framförallt beroende på bristen av militär erfarenhet och ledarskap, vilket fick till följd att regeringssidan vann dyrbar tid. När Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente slog tillbaka upplöstes hären i vild flykt och upproret var i praktiken krossat.

Uppgifterna om antalet döda och sårade bönder varierar men brukar anges till ett 50-tal döda och 80-tal sårade. I de efterföljande rättegångarna blev det domstolens främsta uppgift att försöka skilja ledare och uppviglare från den stora massan vilken ansågs tämligen oskyldig.

Kung Fredrik I ville framfara milt och utan dödsdomar men resultatet blir ändå sex sådana. Bland dödsdomarna återfanns bland annat “bondegeneralen” Gustaf Schedin och bondeståndets riksdagsman Skinnar Per Andersson.

Carl Gustaf Wrangel var den egentlige ledaren för Dalupproret även om Gustaf Schedin utåt framstod som dess ledare. Wrangel var inte vuxen denna uppgift, vilket bland annat visade sig den 22 juni, då han gjorde misstaget att uppvakta kungen. Under sken av en middagsbjudning blev han kvarhållen och kunde på så sätt inte leda upprorsmännen i striden på Norrmalmstorg.

Från slottet skickades han i fängelse och straffades därefter med 20 dygns vatten och bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Han benådades 1751, då Adolf Fredrik kröntes.

Regeringen beslutade också att skicka trupper till Dalarna för att förhindra ytterligare oroligheter.

Även om myndigheterna slog ner upproret tämligen hårt så lyckades det faktiskt åstadkomma en rad förbättringar. Bondeståndet generellt fick större politiskt inflytande genom tillträde till det så kallade Sekreta Utskottet. Man fick igenom sitt krav att erlägga skatterna i pengar, inte i natura, och man fick lättnader i regleringarna i gränshandeln med Norge.

I nästa del kommer vi att återvända till Falun och gruvdrängarnas ”buller” i staden efter att upprorsmännen dragit mot Stockholm.


relaterade blogginlägg:

Faluns 1743 – del 5

bild 75 – på giganternas axlar

Det gör nuförtiden ont när diverse sociala medier påminner om allt roligt man gjort för en längre eller kortare tid sedan. Idag exempelvis, fast för nio år sedan, drack vi drinkar med Martin i Ängelholm.


Jag tror det var Newton som sa att grunden för hans framgångsrika forskning var det faktum att han kunnat ”stå på tidigare giganters axlar”. Vi bygger vidare, vi människor, på tidigare gjorda erfarenheter.

Jag höll en middag i höstas. Det serverades, vill jag påstå, mycket gott och dessutom tämligen tilltaget. Det bar sig inte bättre än att någon av gästerna blev så väl beskänkt att vederbörande helt sonika fick gå till sängs mitt under pågående fest. Detta upprörde en annan av gästerna, direktör Bengtsson, så till den milda grad att han senare på natten med läpparna djupt krökta av förakt utlät sig: Somna på en änkemans middag – så fruktansvärt illa.

Nu var det två änkemän som tillsammans med sina döttrar satte kurs mot Björndalen i Oviksfjällen. Så mycket sömn blev det strängt taget inte då plusgraderna lyste med sin frånvaro i den jämtländska fjällvärlden.

Men det är ändå sådant som man bör göra, särskilt i egenskap av änkeman. Alltså stå på de frånvarandes axlar samtidigt som man skapar nya för andra att stå på när den tiden kommer.

Uppsala 1996. Vi äter frukost. Du brer omsorgsfullt ut ditt smör på fel sida av mackan och jag känner, trots fadäsen med brödet, att ja, det här kanske faktiskt kan bli något bra.

Så gör du det gudarna förbjuda. Du viker tillbaka guldfolien så den åter täcker hela smörpaketet. Och jag känner att det nog vid närmare eftertanke trots allt aldrig kan bli vi. Så kom vår kamp att stå vid frukostbordet i 23 år. En kamp jag saknar.

Jag tog inte med något smörpaket på vandringen. Att inte ha henne att gräla om guldfolien med däruppe var en känsla att bespara sig, insåg jag.

När Cortez och hans conquistadorer klev i land vid Vera Cruz (Mexiko) i juli 1519 var det mycket som var förvirrande för både spanjorerna och de infödda. En sak var dock uppenbar för de senare: nykomlingarnas stank. Aztekernas hygien var mycket bättre än spanjorernas.

Några azteker fick det tvivelaktiga uppdraget att följa efter spanjorerna med rökelse vart de än behagade sig. Spanjorerna trodde i sin enfald att infödingarna såg dem som gudar men av inhemskt källmaterial vet vi att de i själva verket tyckte att de nyanlända stank så förfärligt och ville försöka dölja lukten med rökelse.

Det finns något att lära sig här. Vi är alla i någon mån så uppfyllda av vår egen inbillade gudomlighet att den uppenbara verkligheten, den som påfallande ofta ligger och gonar sig alldeles framför näsan, lätt undgår oss.

Med prål och åthävor bygger vi mödosamt våra korthus. Aztekernas mäktiga rike styrdes av härskaren Montezuma. Det är skrämmande och fascinerande att läsa om hans och aztekernas fall, om hur ett välde bestående av miljoner invånare på kort tid besegrades av 550 man.

Hade aztekerna varit det minsta intresserade av omvärlden hade de möjligen känt till hur spanjorerna betett sig på andra platser och därför kunnat göra processen kort med dem.

Montezumas hämnd är förövrigt magsjukan från helvetet som gärna drabbar turister i Mexiko. Undrar om det inte är en opera av Monteverdi också?

Vi fick ingen magsjuka då vattnet är klart och gott på fjället. Det frystorkade krubbet har jag dock aningen svårt för, det ska sägas. Det är lite Montezumavarning över det.

Man börjar onekligen bli något bekväm nu när man är till den mogna åldern kommen. Det är inte längre allt igenom skönt att tälta i nollgradig temperatur, trots ändamålsenlig utrustning.

Omvänd Bucketlist.

Nu har jag gjort allt jag kan komma på utan henne minst en gång, det sista var att tälta på fjället. Jag grät en skvätt i tältet, av saknad eller möjligen över min egen oduglighet, men flickorna tröstade. Det går bra för oss, pappa, säger de, vi klarar det. Pappa, vad är det för skillnad på en binda och en tampong?

Livets vägskyltar

De frågar inte slikt för att de verkligen vill veta, nej, de gör det av lyteskomiska skäl. De är trots allt sina föräldrars döttrar. Så skrattar vi tillsammans åt hela vår naiva härlighet.

Nå, kanske har vi, Johan och jag, genom denna tur ytterligare stärkt en axel eller två för någon dotter att stå på medan vi en gång i en dunkel framtid i ensamhet lyssnar på (eller utsätter personalen för) Montezumas hämnd längst där inne i ålderdomshemmets allra mörkaste vrå.

Äsch – vi har naturligtvis fullt party med gammelkör i gungstolar och grejer.

Fastslogs under färden att Domingo var bäst av de tre tenorerna och att på fjället i regn är en riktig manskörsrökare.

Det är nog trots allt okej att somna på en änkemans middag, iallafall om änkemannen råkar vara undertecknad. Jag är mest glad att man ens kom till mitt bord. Men det var allt bra roligt sagt, av den aktuelle direktören, det var det.


Idag är första dagen på resten av mitt liv. Vem vet, kanske påminner mig mina sociala medier om nio år om något kul jag gjorde idag.


Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens


Relaterade blogginlägg:

I någon annans skor

falun 1743 – del 5

1741 hölls landsting i Falun och Leksand. Mötet i Falun gick lugnt till och resultatet blev att fjorton socknar skrev ner sina önskemål och krav sammanfattat i 24 punkter.

Kraven handlar om att man önskar leva under samma förhållanden som rådde under Karl XII:s tid med en stark kungamakt – man är trött på det röriga adelsväldet som rått under frihetstiden. Man klagade också på soldaternas förhållanden och på kriget överhuvudtaget. Man var även missnöjd med de höga tullarna och den avbrutna handeln över gränsen mot Norge.

Särskilt viktigt var rätten att få utse sina egna representanter till riksdagen för att därigenom kunna framföra sina krav.

I Leksands sockenstuga gick det livligare till. Bönderna uppträdde hotfullt mot landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt – bland annat blev han hotad med en spikklubba som någon drämde i taket ovanför honom. Detta är något oerhört – att hota en högre ståndsperson.

Wennerstedt köpte för övrigt senare spikklubban för 9 daler silvermynt, och den är numera uppsatt i Svennevads kyrka, där Wennerstedt ligger begraven.

De närvarande bland bondeståndets riksdagsmän misshandlades då dessa ansågs medskyldiga för det misslyckade kriget. Dessutom ansågs de generellt ha svikigt sitt stånd genom sitt agerande i riksdagen.

På mötet krävde den uppretade folkmassan att de ansvariga befälen för kriget (generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt) skulle straffas. Inga nya solder fick skrivas ut från Dalarna innan så har skett.

Huvudfrågan handlade dock om näringslagarna, skatterna och särskilt viktig var successionsfrågan. Dalkarlarna (det får nog betraktas som ett tämligen säkert antagande att merparten av människorna var män) ville ha kronprinsen i Danmark som kung även i Sverige då man ansåg att en återupprättad union med Danmark skulle gynna dem. Detta skulle även innebära ett större skydd mot Danmark, resonerades det.

Regeringens tronkandidat var hertigen av Holstein-Gottorp, Adolf Fredrik. Dessa ståndpunkter sammanfattades i det så kallade Dalebrevet som inte enbart hade stöd av bönder och allmoge utan även från bergsmän och soldater.

Från ungefär den här tidpunkten, juni 1743, verkar tron på att verka genom riksdagen gått förlorad. Nu var uppror enda vägen framåt.

Allmogen var inte helt oorganiserad. Två personer från samhällets övre skikt stödde deras sak. Det är bruksbokhållaren Gustaf Schedin och majoren Gustaf Wrangel. Dessa hjälpte till att organisera upproret i Leksand.

Man strävade efter att försöka sprida upproret till andra landskap och västerdalarna. Så började upprorshären röra på sig och första anhalten var Falun. Det är vid denna tidpunkt som Gustaf Schedin på allvar framträdde som ledare.

Regeringen i Stockholm svarade med att skicka ett varningsbrev där allmogens krav avvisades och vidare krävde man att landskapet ska fortsätta skicka soldater som tidigare. Både kung Fredrik I och regeringen försökte på olika sätt lugna invånarna i Dalarna – men man stod där fast vid sina krav.

I stället höll allmogen ett nytt möte i Lisselby i Leksands socken med anledning av de avvisade kraven samt att kriget på allvar brutit ut vilket medförde att man insåg att det från regeringens sida skulle anses som absolut vara nödvändigt att skriva ut bönder från Dalarna till krigstjänstgöring.

Vid mötet i Lisselby övertalades de som till äventyrs var emot uppror (vilket mest rörde sig om ståndspersoner och storbönder) att ansluta sig och efter Lisselbymötet är upproret ett faktum.

Landshövding Carl Gustaf Wennerstedt var sjuklig och svag, dessutom hade hans brev till kungen i vilka han bad om hjälp klingat ohörda. Han hade inte mycket att sätta emot upprorets krav.

Det upprorsmännen krävde var pengar, proviant, tillgång till Dalregementets ammunition samt ”man ur huse” i Falun. Väl i Falun lyckas Gustaf Schedin övertyga, tvinga, stadens ledande män till att underteckna kraven.

Medan upprorshären befann sig i Falun florerade många rykten, bland annat trodde man länge att hela bergslaget (alltså alla som arbetade med och i gruvan) såväl som stadens övriga män skulle tvingas delta i upproret och följa med till Stockholm.

Man skickade budkavlar till landskapets södra socknar och en beskickning skickades till Stockholm.

Efter många turer av förhandlingar så enades upprorshären, Falun och Bergslaget om att 20 kavallerister ur Bergsregementet och 6000 daler kopparmynt skulle tillfalla upprorshären.

När kraven är accepterade drog upproret vidare – Falun och bergslag hade köpt sig fria. Vissa ämbetsmän och ståndspersoner togs dock med som gisslan.

I Hedemora lyckades upproret förstärka vapen- och ammunitionsförråden och man kom överens om att var fyrtiofjärde man skulle ansluta sig till upproret.

Alla orter på vägen mot stockholm måste förhandla om hur mycket vapen, ammunition, pengar och män man skulle bidra med. Upprorshären växte alltså långsamt men säkert både genom tvång och frivillig anslutning.

Regeringen svarade med att skicka en beskickning som erbjöd nåd för alla i upproret som återvände hem, men erbjudandet förkastas.

I Sala nådded upprorshären den 15:e juni av ett nytt brev från kungen något mjukare formulerat – men med samma innebörd. Så hände något avgörande: ståndsriksdagen meddelade att om freden i kriget inte är helt sluten före den 21:a juni så var man beredd att välja kronprinsen av Danmark som svensk tronföljare.

Detta ställde saker och ting på sin spets – det handlade om upprorets vara eller icke vara. Med hot och misshandel slogs den opposition som var beredd att överväga de nya villkoren ner – Salas ledande män tvingades tillmötesgå upprorsmännens krav om manskap och proviant. Hären fortsatte mot Stockholm.

Gustaf Schedin 1700-1744

I nästa del diskuteras upprorets slut i Stockholm,


Relaterade blogginlägg:

Falun juni 1743 del 4