Kött och champagne

En utomjording stannar till i vårt avlägsna hörn av universum och iakttar oss. Jag funderar över vad vederbörande egentligen ser när hen betraktar jorden utifrån. En vacker planet som lägger oförsvarligt stora resurser på vapen att döda andra innevånare med? En art som älskar varandra? En planet befolkad av frossare?

Mörkret kan ibland plötsligt drabba någon som tillsynes obekymrad går bland andra i solens starka otåliga strålar.

Jag minns att jag en gång under sorgeprocessen efter Malins bortgång undrade när människors välvilja skulle ta slut. För så här vänlig och omtänksam kan ju omgivningen inte alltid vara, resonerade jag. Nu tror jag mig ha funnit svaret. Välviljan är över. Flickorna och jag är numera några bland andra, vilka som helst bland innevånarna på planeten under utomjordingens lupp, och det är som det ska vara med den saken.

Men hur kan jag med säkerhet påstå att välviljan är passé? Det finns inte ett särskilt tillfälle eller händelse att peka på när välviljan försvann. Nej, det är på senare tid som jag vid ett par olika tillfällen näst intill chockats av människors egoism, illvilja och hänsynslösa målmedvetenhet. (Utomjordingen hade nu höjt sina ögonbryn– om hen haft några.)

Det finns några klassiska hak som då och då får mig att lämna mitt hem och min borg. Operakällarens bakficka är min personliga favorit, Viktor har övertagit fars gamla stamhak Stopet och inte kan man lämna Uppsala utan att ha frekventerat Domtrappkällaren. I Falun är det alltid Banken som gäller. Alltid.

I ett sammanhang fick jag möjlighet att fundera över hur min restaurang skulle se ut om jag fick chansen som krögare. Jotack. Under sådana omständigheter skulle jag inhysa en fransk bistro (och möjligen tillhörande hotell) i gamla stationshuset i Falun. Där skulle man exempelvis kunna slinka in för en bit mat efter en föreställning på Magasinet eller varför inte en draja efter en hård arbetsdag. Kanske skulle etablissemanget kunna heta Dalabakfickan eller det mer prosaiska Kött och Champagne. Vilket lysande namn! Här skulle man med fördel beställa råbiff, oeufs cocotte, carpaccio och escargot. Och champagne. Alltid champagne. Givetvis skulle jag innan menyn fastställdes åka på inspirationsresor i matens tecken. Dessutom vinerna, ack! Snålvattnet är min syndaflod.

Mitt hem är min borg. Var och ens själ likaså. (Eller var och ens själ bor inte i min borg men en potentiell läsare fattar.) På jobbet, i politiken eller privatlivet: vad kan man göra mot (i brist på bättre ord) ondska? Eller ondska och ondska, förutom rent kriminella handlingar är människor i allmänhet sig själva närmast. Man får följa sin väg, i slutet av den vet man hur det känns. Var och ens favorithak måste vara inom sig och man får agera därefter. Man vet inom sig hur det känns. Att människor av olika skäl ibland vill illa är helt enkelt något man får hantera så rakryggad man kan. En sak har jag i alla händelser lärt mig: jag är inte skapad för spelet. Positionerandet. Jag har inga mål, ingen agenda. Jag erkänner mig besegrad, tar min tillflykt västerut men förblir Galadriel. Kanske hänger jag framöver på något av mina favorithak någonstans i världen och njuter av en råbiff och ett glas champagne. Alla är då och då utomjordingar men till bords finner vi snart varandra.

Solen lyser lika starkt som förut. I viss mån väljer man mörker eller ljus. Jag väljer för egen del ljuset, champagnen och kärleken.

Utomjordingen sippar på ett glas champagne som hen tagit som smakprov från jorden. Kanske inser den främmande varelsen att en kultur som åstadkommer champagne inte får tillåtas ta kål på varandra. Kanske ser hen all den kärlek som också ryms på planeten. Utomjordingen ler slutligen i mjugg, vevar upp rutan och drar med en rivstart iväg mot en intergalaktisk bakficka någonstans långt ute cyberrymden.